Visa fullständig version : Lärdomar från depression
Hej
Under hösten och vintern föll jag ned i en djup svacka som var bäcksvart. Totalt mörker, ofta från och med att jag vaknade upp tills det att jag gick och la mig. Stundtals kunde jag känna mig fysiskt illamående, knäsvag och få kallsvettningar för att jag hade svårt att hålla ihop. Jag fantiserade om att få lägga mig i sängen, utan TV eller dator, och bara stirra upp i taket under några månader.
Nu när jag sakta men säkert återgått till den jag är känner jag hur min personlighet är mörkare, även om jag mår förhållandevis bra. Även mina skämt har övergått till ett slags ironiserande över antingen min egen situation eller saker och ting i allmänhet. Däremot förstår jag skillnaden, nu skämtar jag och ironiserar medan jag tidigare berättade om min situation som helt miserabel under totalt allvar.
Jag vet inte om jag lärt mig ett skit av den gångna perioden men det känns som om jag alltid kommer komma ihåg den här hösten. Nu kan jag ibland sätta mig ned med lamporna släckta och tänka att min ekonomi är bra, sexlivet är bra, allt är bra med polarna, jobbet går bra och livet i allmänhet går bra - precis som det var i höstas. Varför mådde jag då så otroligt dåligt?
Det var ingen vanlig höstdepression, jag mår vanligtvis alldeles fenomenalt på hösten. Jag gillar mörkret om kvällarna och kylan som smyger sig på utan att ha blivit ohanterlig.
Vad har ni lärt er av era dalar?
Scorpionida
2014-04-15, 23:17
Att de kommer tillbaka.
Hoho, nä, men seriöst. Livet går upp o ned.
Hoho, nä, men seriöst. Livet går upp o ned.
Förväntade mig inga vidare svar men jag begriper att livet har toppar och dalar, det har jag upplevt tidigare. Skillnaden nu var att jag skar mig och övervägde självmord, trots att ingenting egentligen var fel.
Baskagge
2014-04-15, 23:42
Har du sökt hjälp av psykvården? Eftersom du inte verkar veta varför du drabbades av depression så kan du eventuellt få hjälp att komma fram till det av psykvården.
Har man en gång haft en svår depression utan att ha behandlat orsaken, så finns det förstås risk att det återkommer, fast ännu värre och eftersom du skriver att du funderade på självmord så kan det vara bra att ha kontakt med psykvården.
Det är inte säkert man orkar ta kontakt med psykvården när man mår som allra sämst, så det kan passa bättre att göra det när man mår bättre.
Att man inte ska ta livet så skitnödigt. Man har ju dalar för att man har toppar, så om man tar bort topparna får man inte dalar heller...
Att man inte ska ta livet så skitnödigt. Man har ju dalar för att man har toppar, så om man tar bort topparna får man inte dalar heller...
Sedan så ser dalar och toppar olika ut beroende på person. En dal och/eller topp för mig är kanske inte lika stark för någon annan, och vice versa.
Jag har precis som alla andra haft mörka tankar och stunder, men i dagsläget och större delen av mitt liv har jag hittat en god balans som gör att svackor sällan märks av. Det är en konst att ha sina känslor "on an even keel", som mannen i båtbilen i Waking Life uttrycker det: http://www.videodetective.com/movies/waking-life-boat-car/137080
filmjölk
2014-04-16, 00:53
Att dalarna plockas bort av ssrikonsumtion året runt och inte bara i perioder när man är deprimerad. Alla som inte har ett kreativt yrke som sabbas av det borde äta dem. Man blir rena superman, fast istället för att vara stark så blir man oförmögen till andra känslotillstånd än lätt irriterad och halvbra.
Vitkål, jag svarar på din sista fråga.
Vad har ni lärt er av era dalar?
Det är sjukt jobbigt när dalarna kommer, men man kommer lyftas ur den. Tills det händer får man kämpa sig genom vardagen och försöka hålla sig ovanför ytan. I fall det blir alldeles för jobbigt får man söka upp hjälp via terapeut eller dylikt.
Man skjuter ju inte upp ur dalen direkt, så att du känner dig lite mer melankolisk är förmodligen inget konstigt. Sen är ju allas personligheter i konstant flux, så det är inte konstigt att något ändras, till och från.
Det var allt från Tangentbordspsykologen™.
Det enda jag lärt mig är att det tar slut och man kommer ur det trots att det inte känns så precis när man är i det. Nu är det länge sedan jag var långt nere, men jag kan inte minnas hur länge det varade. Det kändes som en evighet och jag förstod inte hur livet någonsin skulle bli bra igen. Men det blev det, och bara vetskapen om det hjälpte mig när jag kände mig ledsen. Jag blev inte lika rädd för att vara ledsen och all ledsnad ledde inte till depression. Jag lärde mig också att det är stor skillnad på att vara helt vanligt nere/deppig/låg/ledsen och att vara deprimerad. Det handlar inte om att man "tar livet så skitnödigt" utan att man blir sjuk.
Slartibartfast
2014-04-16, 08:04
Jag lärde mig också att det är stor skillnad på att vara helt vanligt nere/deppig/låg/ledsen och att vara deprimerad. Det handlar inte om att man "tar livet så skitnödigt" utan att man blir sjuk.
+1
Årets idiotkommentar av XXXL där.
Att när du mår bra kommer du sakna det deprimerade tillståndet, det finns ett minne om en illusion av trygghet i det där mörka tillståndet. Som att det tillståndet är något bättre.
Jag lärde mig också att det är stor skillnad på att vara helt vanligt nere/deppig/låg/ledsen och att vara deprimerad. Det handlar inte om att man "tar livet så skitnödigt" utan att man blir sjuk.
+1
Årets idiotkommentar av XXXL där.
This.
Det viktigaste jag lärde mig var ren ångesthantering, så fort jag lärde mig att hantera ångest och kom underfund med att det går över så blir allt lättare. Det gäller bara att låta ångesten ha sin gång.
Sedan lärde jag mig också att inte låta folk utnyttja mig och jag lärde mig att säga nej, vilket underlättade och gjorde att jag fick mindre ångest vilket blev en god spiral.
WHITEFOLKS
2014-04-16, 08:16
Tycker du att att "positivt tänkande" hjälpte dig? Det är ju i allmänhet det vanligaste rådet annars, "tänk positivt".
(Vet inte om frågan var till mig men)
Nej, "tänk positivt" går inte när man är nere i skiten. Det är som att säga till någon med diarre att sluta bajsa. Ungefär. Så kändes det då iaf.
För mig gällde det att lära mig att handskas med sådant som gav mig ångest eftersom mycket utav depressionen var sammankopplad med all panikångest. Jag var sådan att jag gjorde allt för alla, kunde inte säga nej och var livrädd för att be om hjälp och tjänster.
Slartibartfast
2014-04-16, 08:22
fast istället för att vara stark så blir man oförmögen till andra känslotillstånd än lätt irriterad och halvbra.
+1
Anton Fräs
2014-04-16, 08:23
Jag har haft 4-5 depressioner på lika många år nästan. Tyvärr återkommande inslag i mitt liv verkar det som.
WHITEFOLKS
2014-04-16, 08:48
(Vet inte om frågan var till mig men)
Nej, "tänk positivt" går inte när man är nere i skiten. Det är som att säga till någon med diarre att sluta bajsa. Ungefär. Så kändes det då iaf.
För mig gällde det att lära mig att handskas med sådant som gav mig ångest eftersom mycket utav depressionen var sammankopplad med all panikångest. Jag var sådan att jag gjorde allt för alla, kunde inte säga nej och var livrädd för att be om hjälp och tjänster.
Japp och ändå var det rådet jag fick av diverse folk här och ivrigt påhejade av deras groupies när jag sa att det inte funka så. Kanske går in när du säger det istället.
FoxCharlie
2014-04-16, 10:13
Borde man komma tillbaka till samma "normaltillstånd" man var i före depressionen?
Min depression slog till för tre år sedan. Höll i sig i ett och ett halvt år ungefär. Men det känns inte som att jag riktigt kommer upp i det där normaltillståndet jag var i före. Känner fortfarande inte att jag är riktigt jävla glad eller glad i livet någon gång.
Försvinner era symtom helt?
Japp och ändå var det rådet jag fick av diverse folk här och ivrigt påhejade av deras groupies när jag sa att det inte funka så. Kanske går in när du säger det istället.
Den viktigaste lärdomen i livet är att folk i regel är idioter. Det finns väldigt många undantagsfall och det är dem man ska lyssna på. Resten är bara att skita i.
Man måste komma upp på en stabil nivå innan "tänk positivt" kan fungera. Och den nivån är ganska så högt över botten där man oftast befinner sig.
Borde man komma tillbaka till samma "normaltillstånd" man var i före depressionen?
Min depression slog till för tre år sedan. Höll i sig i ett och ett halvt år ungefär. Men det känns inte som att jag riktigt kommer upp i det där normaltillståndet jag var i före. Känner fortfarande inte att jag är riktigt jävla glad eller glad i livet någon gång.
Försvinner era symtom helt?
Jag minns inte hur jag mådde innan depression och skit slog till, men jag anser mig själv må bra idag och ja är lycklig och trivs väldigt med min tillvaro. Visst kommer det tunga perioder och lite förväntasångest emellanåt. Men så bra som jag mår nu har jag aldrig mått innan.
Japp och ändå var det rådet jag fick av diverse folk här och ivrigt påhejade av deras groupies när jag sa att det inte funka så. Kanske går in när du säger det istället.
Nu tror jag inte att jag varit en av dem, men jag har definitivt tillhört den sortens personer som tänkt så, och om jag skulle ha varit en av dem (Då vi haft våra skitnödigheter då och då i dejtingtråden) vill jag faktiskt offentligt be om ursäkt till dig.
En ung (inte alltför ung dock..) Stoltz har ibland gått igång lite väl hårt på hur han själv haft det och tänkt att om han klarat det så ska bannemig alla andra också göra det på samma sätt.
Numer förstår jag att det finns mörker jag inte ens sett utkanten av, där ens situation inte ens går att beskriva på ett rättvist sätt.
Så om jag var en av dem som sade sådant till dig så är jag ledsen för att jag gjorde det och ber verkligen om ursäkt.
Jag lärde mig också att det är stor skillnad på att vara helt vanligt nere/deppig/låg/ledsen och att vara deprimerad. Det handlar inte om att man "tar livet så skitnödigt" utan att man blir sjuk.
Det där är extremt individuellt, vissa knäcks totalt andra håller sig uppe rätt bra i alla fall.
Lärt mig att hur dåligt än man mår så blir det alltid bättre till slut så länge man slutar tycka synd om sig själv och gör något åt det.
Diomedea exulans
2014-04-16, 10:42
Obotligt emo på SSRI här.
Två saker har jag lärt mig:
1) Ät SSRI. Eller sök åtminstone professionell hjälp.
2) Var inte för offentlig med hur du mår när du mår dåligt. När du mår bättre sen så kommer du ångra de där "jag vill ta livet av mig"-utspelen på Facebook som visserligen fick dig att må bättre för stunden, men som gjorde att alla nu tycker att du är ett weirdo.
WHITEFOLKS
2014-04-16, 10:43
Jag tror inte heller du var en utav de stoltz och det är egentligen lite skitsamma, är inte arg på någon för det direkt.
Beroende på vem man är och hur djupt i skiten man är så har saker olika effekt. Det jag störde mig mest på var att folk verkligen inte kunde relatera till hur man kände och hur man hade möjligheter att få "positiv återkoppling". Om saker känns hopplösa och meningslösa så kommer det sig inte naturligt att "tänka positivt". Är man dessutom ganska ensam som person, sitter där och mår allmänt skit själv med ölflaskan i handen så är det ofta inte rimligt att tro att något sorts positivt tänkande bara ska vända på allt helt plötsligt. Man kommer inte iväg till gymmet/gör inte sitt pluggande, deppar och tar en öl till. Är för bakis dagen efter för att kunna göra nåt och den onda cirkeln är igång.
Däremot kan jag tänka mig att det funkar fint när man inte är helt nere i skiten och/eller har en social backup, man skriver något på facebook, någon bjuder ut en på en fika. Man går till gymmet, lägger upp en bild på tutte i spegeln, får lite positiv feedback och man kan känna sig duktig och komma igång igen.
Men när man är riktigt nere i skiten och/eller är riktigt ensam. Då är man riktigt ensam. Och då är det svårt att tro på det positiva.
_slipknot1_
2014-04-16, 10:50
Sök hjälp hellre förr än senare. Att få prata med kunniga personer lär hjälpa.
eternallord
2014-04-16, 11:52
Nu tror jag inte att jag varit en av dem, men jag har definitivt tillhört den sortens personer som tänkt så, och om jag skulle ha varit en av dem (Då vi haft våra skitnödigheter då och då i dejtingtråden) vill jag faktiskt offentligt be om ursäkt till dig.
En ung (inte alltför ung dock..) Stoltz har ibland gått igång lite väl hårt på hur han själv haft det och tänkt att om han klarat det så ska bannemig alla andra också göra det på samma sätt.
Numer förstår jag att det finns mörker jag inte ens sett utkanten av, där ens situation inte ens går att beskriva på ett rättvist sätt.
Så om jag var en av dem som sade sådant till dig så är jag ledsen för att jag gjorde det och ber verkligen om ursäkt.
Vi är nog många som känner så. Jag kan inte komma ihåg att jag sagt något specifikt douchigt till någon i den positionen här (även om det är möjligt och isåfall ber jag också om ursäkt), men jag vet att jag tänkte så när jag var kring 18-20. Känns som att man mognat och blivit ordentligt mer ödmjuk på det planet senaste åren.
Med djupa dalar så kan de få topparna kännas riktigt jäkla bra. Iofs har jag inte en aning om en frisk människa bara har än högre toppar.
Det är nog det enda positiva.
Hackenschmidt
2014-04-16, 12:32
Det där är extremt individuellt, vissa knäcks totalt andra håller sig uppe rätt bra i alla fall.
Det hon säger stämmer, men jag tror jag förstår vad du menar.
Ja, upplevelsen av en depression är individuell och kan variera i styrka. Ja, vissa personer är mer motståndskraftiga och kan gå uppleva hemska perioder utan att kliniskt sett bli deprimerade, de kanske "bara" känner sig nere och ledsna. Men man kan ju inte anses vara deprimerad i den kliniska bemärkelsen förrän man uppnår diagnoskriterierna och då mår man per definition väldigt dåligt.
Red Apple
2014-04-16, 12:34
Jag tror inte heller du var en utav de stoltz och det är egentligen lite skitsamma, är inte arg på någon för det direkt.
Beroende på vem man är och hur djupt i skiten man är så har saker olika effekt. Det jag störde mig mest på var att folk verkligen inte kunde relatera till hur man kände och hur man hade möjligheter att få "positiv återkoppling". Om saker känns hopplösa och meningslösa så kommer det sig inte naturligt att "tänka positivt". Är man dessutom ganska ensam som person, sitter där och mår allmänt skit själv med ölflaskan i handen så är det ofta inte rimligt att tro att något sorts positivt tänkande bara ska vända på allt helt plötsligt. Man kommer inte iväg till gymmet/gör inte sitt pluggande, deppar och tar en öl till. Är för bakis dagen efter för att kunna göra nåt och den onda cirkeln är igång.
Däremot kan jag tänka mig att det funkar fint när man inte är helt nere i skiten och/eller har en social backup, man skriver något på facebook, någon bjuder ut en på en fika. Man går till gymmet, lägger upp en bild på tutte i spegeln, får lite positiv feedback och man kan känna sig duktig och komma igång igen.
Men när man är riktigt nere i skiten och/eller är riktigt ensam. Då är man riktigt ensam. Och då är det svårt att tro på det positiva.
Jag tror att det här med "tänk positivt" bara är det enda sättet någon som inte upplevt depression kan tänka kring det. Det är ett rätt konstigt tillstånd att tänka sig, det enda man kan relatera det till är när man själv mått dåligt då positivt tänkande har hjälpt - att det sen är som att ge någon med klustermigrän tips för att man har huvudvärk ibland är ju olyckligt antar jag.
Hur mår du i dagsläget?
Vi blir inte deprimerade, vi skapar depression genom fysiologi, tro, fokus och tankar. Fysiologin är enklast att ändra, ansiktsuttryck, hållning, röst, andning, muskeltonus och rörelse.
Har du sökt hjälp av psykvården? Eftersom du inte verkar veta varför du drabbades av depression så kan du eventuellt få hjälp att komma fram till det av psykvården.
Har man en gång haft en svår depression utan att ha behandlat orsaken, så finns det förstås risk att det återkommer, fast ännu värre och eftersom du skriver att du funderade på självmord så kan det vara bra att ha kontakt med psykvården.
Det är inte säkert man orkar ta kontakt med psykvården när man mår som allra sämst, så det kan passa bättre att göra det när man mår bättre.
Tack för ditt svar.
Jag har inte sökt vård av anledningen att jag inte under några som helst omständigheter skulle ta piller från dem.
Vad skulle jag få för slags hjälp om jag sökte nu, i förebyggande syfte? Jag är inte så pigg på att prata om mina bekymmer och jag vägrar ta medicin.
Att dalarna plockas bort av ssrikonsumtion året runt och inte bara i perioder när man är deprimerad. Alla som inte har ett kreativt yrke som sabbas av det borde äta dem. Man blir rena superman, fast istället för att vara stark så blir man oförmögen till andra känslotillstånd än lätt irriterad och halvbra.
Det är just detta jag tycker låter så hemskt. Även om jag mådde riktigt dåligt säger jag nog även i efterhand jag hellre tar livet av mig än att bli en grönsak.
Edit: Inget illa menat, förstås.
Vitkål, jag svarar på din sista fråga.
Det är sjukt jobbigt när dalarna kommer, men man kommer lyftas ur den. Tills det händer får man kämpa sig genom vardagen och försöka hålla sig ovanför ytan. I fall det blir alldeles för jobbigt får man söka upp hjälp via terapeut eller dylikt.
Man skjuter ju inte upp ur dalen direkt, så att du känner dig lite mer melankolisk är förmodligen inget konstigt. Sen är ju allas personligheter i konstant flux, så det är inte konstigt att något ändras, till och från.
Det var allt från Tangentbordspsykologen™.
Jo, precis. Jag känner att jag tagit mig ur det men det var aldrig riktigt en kamp. Jag kämpade inte mig igenom vardagen utan gick som ett spöke mellan punkt 1 och 2, utan att egentligen hänga med själv.
Som du säger är det ingen snabbt process. När jag en dag vaknade och, alldeles överlycklig, kände att jag var tillbaka tog det inte många timmar innan jag var nere på botten igen, däremot inte lika djupt. Det var under flera veckor som jag sakta men säkert upplevde dalarna bli grundare och grundare.
Det enda jag lärt mig är att det tar slut och man kommer ur det trots att det inte känns så precis när man är i det. Nu är det länge sedan jag var långt nere, men jag kan inte minnas hur länge det varade. Det kändes som en evighet och jag förstod inte hur livet någonsin skulle bli bra igen. Men det blev det, och bara vetskapen om det hjälpte mig när jag kände mig ledsen. Jag blev inte lika rädd för att vara ledsen och all ledsnad ledde inte till depression. Jag lärde mig också att det är stor skillnad på att vara helt vanligt nere/deppig/låg/ledsen och att vara deprimerad. Det handlar inte om att man "tar livet så skitnödigt" utan att man blir sjuk.
Verkligen bra skrivet.
I övrigt känns det tidigare som en tanke som passar mig. Att helt enkelt acceptera att läget är skit för tillfället men att det med största sannolikhet kommer att bli bättre.
Obotligt emo på SSRI här.
Två saker har jag lärt mig:
1) Ät SSRI. Eller sök åtminstone professionell hjälp.
2) Var inte för offentlig med hur du mår när du mår dåligt. När du mår bättre sen så kommer du ångra de där "jag vill ta livet av mig"-utspelen på Facebook som visserligen fick dig att må bättre för stunden, men som gjorde att alla nu tycker att du är ett weirdo.
1. Du får gärna berätta varför. Många som knaprar talar väldigt gott om det men när jag läser om det så blir jag livrädd.
2. Tog bort min facebook halvvägs in i depressionen för att stänga ute mig själv :)
Sök hjälp hellre förr än senare. Att få prata med kunniga personer lär hjälpa.
Har det hjälpt dig? På vilket sätt tror du samtal hjälper?
Edit:
Angående diskussionen om positiva tankar. När jag mådde som sämst var det skönare att tänka just att mitt liv var helt åt helvete, snarare än att älta de ljusa sidorna i livet. Det var lite som att stirra ned i avgrunden, dra fram kuken och börja pissa :)
Det tankesättet som förmodligen ledde till att jag till slut tog mig ur det var att inte bry mig. Jag sket fullständigt i alla "måsten" och tänkte snarare att "det som händer, händer". Likgiltigheten mot allt runt omkring mig gjorde nog att jag släppte depressionen.
awesomooo
2014-04-16, 20:37
Tips till någon som haft ångest sen fem år tillbaka och stressad dygnet runt helt i onödan? Är alldeles för rädd för att uppsöka vård då jag inte vill att folk ska tycka och tänka om mig.
TheOne1994
2014-04-16, 20:52
Tips till någon som haft ångest sen fem år tillbaka och stressad dygnet runt helt i onödan? Är alldeles för rädd för att uppsöka vård då jag inte vill att folk ska tycka och tänka om mig.
har du frågat dina föräldrar ? Det verkar som många letar stöd på nätet. Svaren kan komma från dom närmsta anhöriga, det är dom som känner en allra bäst. Skit i vad folk tycker.
Lärt mig att hur dåligt än man mår så blir det alltid bättre till slut så länge man slutar tycka synd om sig själv och gör något åt det.
Stort +1.
Eller ah, man kan inte garantera att det alltid blir bättre, men det är viktigt att sluta tycka synd om sig själv och använda det som en ursäkt för att inte göra något.
Vad skulle jag få för slags hjälp om jag sökte nu, i förebyggande syfte? Jag är inte så pigg på att prata om mina bekymmer och jag vägrar ta medicin.
Varför vägra medicin? Det är en stor hjälp för många som är deprimerade.
Man väljer inte att tycka synd om sig själv.
Det jag har lärt mig är hur svårt det är att på egen hand ta sig ur en depression. De perioder då mitt allmäntillstånd varit någorlunda normalt, har jag själv intalat mig att jag till nästa gång är bättre utrustad eftersom jag läst om kbt, slogans, tänka positivt, acceptans av situationen utan att engagera sig med ex trösttankar... Det är något jag under långt tid jobbat dagligen med. Men det är så mycket svårare att applicera när man är deprimerad. Det känns ungefär lika lätt som att göra ett IQ-test samtidigt som man blir örfilad. Man är 100% övertygad om att det finns ingen väg ut och alla råd och tips är som bortsprungna. Faktiskt ganska fascinerande nu i efterhand att se tillbaka och inse att det faktiskt är möjligt att må så dåligt som man då gjorde.
Tips till någon som haft ångest sen fem år tillbaka och stressad dygnet runt helt i onödan? Är alldeles för rädd för att uppsöka vård då jag inte vill att folk ska tycka och tänka om mig.
Sök hjälp är väl rådet jag kan ge. Folk inom vården är professionella och har tystnadsplikt. Det är inte så att de kommer fundera vad löjlig du är som söker vård utan de vet med all säkerhet hur allvarligt det kan vara att ha konstant ångest. Att vara stressad dygnet runt är det ingen i längden som klarar av.
awesomooo
2014-04-16, 21:13
har du frågat dina föräldrar ? Det verkar som många letar stöd på nätet. Svaren kan komma från dom närmsta anhöriga, det är dom som känner en allra bäst. Skit i vad folk tycker.
Nein. Mina föräldrar vet väldigt lite om mig ändå, dom har inte en blekaste hur jag "mår" och skulle jag berätta så skulle dom måla upp fan på väggen och tro att jag knarkar och skär mig, dom hade tagit det så jävla hårt så dom skulle börja må skit. Kompisar och så är inget alternativ då jag skulle vilja påstå att jag knappt har några kvar, träffar/pratar väldigt sällan med dom.
Sök hjälp är väl rådet jag kan ge. Folk inom vården är professionella och har tystnadsplikt. Det är inte så att de kommer fundera vad löjlig du är som söker vård utan de vet med all säkerhet hur allvarligt det kan vara att ha konstant ångest. Att vara stressad dygnet runt är det ingen i längden som klarar av.
Jag har ju tänkt på det men är alldeles för feg. Jag dalar så mycket, ena dagen kan jag vara glad och sen från ingenstans blir allt helt åt helvete och man får panik. Jag är så rädd för att framstå som en "attention wh***".
Latissimus Dorsi
2014-04-16, 21:22
Att det suger, kommer fortsätta suga. Men att det går över.
Man väljer inte att tycka synd om sig själv.
Jo det kan man, som en bekväm ursäkt för att inte ta tag i problemet. Hade ständiga problem med det när jag tog mig igenom en svår depression.
Jag har ju tänkt på det men är alldeles för feg. Jag dalar så mycket, ena dagen kan jag vara glad och sen från ingenstans blir allt helt åt helvete och man får panik. Jag är så rädd för att framstå som en "attention wh***".
Sådär känner typ 95% av de som har medverkat i gruppbehandling som jag deltagit i, speciellt det fetmarkerade och det har inte så mycket med ens problematik att göra konstigt nog.
Min rekommendation är att du ringer vc och förklarar läget.
Diomedea exulans
2014-04-16, 21:39
1. Du får gärna berätta varför. Många som knaprar talar väldigt gott om det men när jag läser om det så blir jag livrädd.
För det funkar. Man går inte runt och mår dåligt utan anledning, och man orkar göra saker.
Jo det kan man, som en bekväm ursäkt för att inte ta tag i problemet. Hade ständiga problem med det när jag tog mig igenom en svår depression.
Det är bara en allitteration för att man ska "tänka positivt". Jag håller med om att det är sjukt kontraproduktivt att tycka synd om sig själv, men när man väl gör det så är det en effekt av andra omständigheter, inte att man bestämde i måndags att "lite självömkan kan väl vara trevligt på fredag kväll!"
WHITEFOLKS
2014-04-16, 21:43
Ska strunta i att svara nu när jag druckit men I got your back alla depp dawgz
eternallord
2014-04-16, 21:51
Görs det någon forskning på effekterna av behandling med MDMA eller LSD i Sverige? Man läser ju om liknande forskning som bedrivs lite överallt i världen just nu, även om drogklassificeringen gör det problematiskt.
Jag tror att ingen annan än en själv kan lösa sina problem. Man kan bli pekad åt rätt håll, kanske, men i slutändan så handlar det om att själv hitta "det".
För många är det en "den"...
Man får göra revision i hjärnarkivet :)
WHITEFOLKS
2014-04-16, 21:59
Jag hade ingen direkt lyckad encounter med vården men trots det rekommenderar jsg ett försök.
Jag hade ingen direkt lyckad encounter med vården men trots det rekommenderar jsg ett försök.
Jag rekommenderar att man kontaktar vården om man är suicidal, för att börja träffa läkare är en ond spiral man gärna vill undvika...
WHITEFOLKS
2014-04-16, 22:07
Jag rekommenderar att man kontaktar vården om man är suicidal, för att börja träffa läkare är en ond spiral man gärna vill undvika...
Det var i det läget jag gjorde det men det sög.
Jag tror att ingen annan än en själv kan lösa sina problem. Man kan bli pekad åt rätt håll, kanske, men i slutändan så handlar det om att själv hitta "det".
För många är det en "den"...
Man får göra revision i hjärnarkivet :)
Jag rekommenderar att man kontaktar vården om man är suicidal, för att börja träffa läkare är en ond spiral man gärna vill undvika...
Måste säga att det är inga klockrena råd du ger i en tråd om depression. Lös problemet själv och undvik in i det längsta läkare. Skulle vilja gå så långt som att säga att det är direkt oansvarigt att skriva så. En stor del av de som söker vård har väntat alldeles för länge med att ta kontakt med en vårdcentral och därmed dragit ut på sitt lidande.
1. Du får gärna berätta varför. Många som knaprar talar väldigt gott om det men när jag läser om det så blir jag livrädd.
Det hjälper dig att bryta dåliga mönster och få energi att börja jobba dig uppåt igen. Har själv tagit det en period och det gjorde underverk. Prata med någon kunnig istället för att läsa på internet.
måste säga att det är inga klockrena råd du ger i en tråd om depression. Lös problemet själv och undvik in i det längsta läkare. Skulle vilja gå så långt som att säga att det är direkt oansvarigt att skriva så. En stor del av de som söker vård har väntat alldeles för länge med att ta kontakt med en vårdcentral och därmed dragit ut på sitt lidande.
+1
WHITEFOLKS
2014-04-16, 22:11
Måste säga att det är inga klockrena råd du ger i en tråd om depression. Lös problemet själv och undvik in i det längsta läkare. Skulle vilja gå så långt som att säga att det är direkt oansvarigt att skriva så. En stor del av de som söker vård har väntat alldeles för länge med att ta kontakt med en vårdcentral och därmed dragit ut på sitt lidande.
+1 på att det oftas för länge (speciellt av män)
Jag rekommenderar att man kontaktar vården om man är suicidal, för att börja träffa läkare är en ond spiral man gärna vill undvika...
Men snälla du.
Baskagge
2014-04-16, 22:27
[QUOTE=Vitkål;6958588]Tack för ditt svar.
Jag har inte sökt vård av anledningen att jag inte under några som helst omständigheter skulle ta piller från dem.
Vad skulle jag få för slags hjälp om jag sökte nu, i förebyggande syfte? Jag är inte så pigg på att prata om mina bekymmer och jag vägrar ta medicin.
QUOTE]
Det är ju inte så att man blir påtvingad någon medicin. Tvärt om skulle jag säga. Det finns psykologer som är emot medicinering och snarare vill lösa problemen med terapisamtal.
Man är inte heller tvingad att prata om saker man inte vill, men samtidigt kan det vara det som är problemet om man går och håller saker inom sig som man egentligen skulle behöva ta tag i och prata om med någon. Dessutom kan man få många tips om hur man ska hantera diverse vardagsproblem, motgångar mm.
_slipknot1_
2014-04-16, 22:44
Tips till någon som haft ångest sen fem år tillbaka och stressad dygnet runt helt i onödan? Är alldeles för rädd för att uppsöka vård då jag inte vill att folk ska tycka och tänka om mig.
Ångest får man när man tänker för mkt på framtiden och depression när man tänker bakåt, generellt talat. Stress och ångest hör lite ihop. Dagliga promenader och försöka meditera är väl ett tips. När du får ångest ska man tänka det som en kulle, det går över gäller bara att härda ut. Är det för kraftig ångest gäller nog ett besök till läkare/kurator. Lyssna på lugnande musik och försök slappna av så gott det går, läs på om självhjälp.
Edit: risken är ju att man börjar få panikattacker om man låter det gå för länge med stress + ångest. Ingen gemytlig upplevelse direkt. Bättre att söka vård istället. Kan kännas konstigt att söka för det, jag tyckte samma sak. Det jag kan säga är att det var ett bra beslut som man inte ångrar.
Le mobil
_slipknot1_
2014-04-16, 22:49
Tack för ditt svar.
Jag har inte sökt vård av anledningen att jag inte under några som helst omständigheter skulle ta piller från dem.
Vad skulle jag få för slags hjälp om jag sökte nu, i förebyggande syfte? Jag är inte så pigg på att prata om mina bekymmer och jag vägrar ta medicin.
Det är just detta jag tycker låter så hemskt. Även om jag mådde riktigt dåligt säger jag nog även i efterhand jag hellre tar livet av mig än att bli en grönsak.
Edit: Inget illa menat, förstås.
Jo, precis. Jag känner att jag tagit mig ur det men det var aldrig riktigt en kamp. Jag kämpade inte mig igenom vardagen utan gick som ett spöke mellan punkt 1 och 2, utan att egentligen hänga med själv.
Som du säger är det ingen snabbt process. När jag en dag vaknade och, alldeles överlycklig, kände att jag var tillbaka tog det inte många timmar innan jag var nere på botten igen, däremot inte lika djupt. Det var under flera veckor som jag sakta men säkert upplevde dalarna bli grundare och grundare.
Verkligen bra skrivet.
I övrigt känns det tidigare som en tanke som passar mig. Att helt enkelt acceptera att läget är skit för tillfället men att det med största sannolikhet kommer att bli bättre.
1. Du får gärna berätta varför. Många som knaprar talar väldigt gott om det men när jag läser om det så blir jag livrädd.
2. Tog bort min facebook halvvägs in i depressionen för att stänga ute mig själv :)
Har det hjälpt dig? På vilket sätt tror du samtal hjälper?
Edit:
Angående diskussionen om positiva tankar. När jag mådde som sämst var det skönare att tänka just att mitt liv var helt åt helvete, snarare än att älta de ljusa sidorna i livet. Det var lite som att stirra ned i avgrunden, dra fram kuken och börja pissa :)
Det tankesättet som förmodligen ledde till att jag till slut tog mig ur det var att inte bry mig. Jag sket fullständigt i alla "måsten" och tänkte snarare att "det som händer, händer". Likgiltigheten mot allt runt omkring mig gjorde nog att jag släppte depressionen.
Har hjälpt en del men lika mycket av det jag läst själv och implementerat har hjälp. Medicin kan hjälpa en i början om det är så pass svåra problem. Det en kunnig kan hjälpa med är hur du ska tänka om dina problem. Vad du kan ta med dig och göra själv hemma sedan. Depression går inte över snabbare om man låter den vara, bättre söka hjälpa så fort det blir ett problem istället.
Le mobil
Borde man komma tillbaka till samma "normaltillstånd" man var i före depressionen?
Min depression slog till för tre år sedan. Höll i sig i ett och ett halvt år ungefär. Men det känns inte som att jag riktigt kommer upp i det där normaltillståndet jag var i före. Känner fortfarande inte att jag är riktigt jävla glad eller glad i livet någon gång.
Försvinner era symtom helt?Nej, du blir aldrig den du varit...tyvärr. Man får lära sig leva med "den nya jag" på gott och ont. Ibland saknar man den man var men det får man vifta bort.
Vi blir inte deprimerade, vi skapar depression genom fysiologi, tro, fokus och tankar. Fysiologin är enklast att ändra, ansiktsuttryck, hållning, röst, andning, muskeltonus och rörelse.
Nja, det är väl ändå kemiska förändringar i signalsystemet i hjärnan som gör dig deprimerad väl!?
Att de kommer tillbaka.
Hoho, nä, men seriöst. Livet går upp o ned.Ja, i normala fall går livet upp och ner. I vissa fall går det väldigt mycket neeeer ett tag, har det hänt dig??
Lärt mig att hur dåligt än man mår så blir det alltid bättre till slut så länge man slutar tycka synd om sig själv och gör något åt det.Du borde inte skrivit något till att börja med, återkom när du förstår vad det snackas om...
awesomooo
2014-04-17, 07:12
Ångest får man när man tänker för mkt på framtiden och depression när man tänker bakåt, generellt talat. Stress och ångest hör lite ihop. Dagliga promenader och försöka meditera är väl ett tips. När du får ångest ska man tänka det som en kulle, det går över gäller bara att härda ut. Är det för kraftig ångest gäller nog ett besök till läkare/kurator. Lyssna på lugnande musik och försök slappna av så gott det går, läs på om självhjälp.
Edit: risken är ju att man börjar få panikattacker om man låter det gå för länge med stress + ångest. Ingen gemytlig upplevelse direkt. Bättre att söka vård istället. Kan kännas konstigt att söka för det, jag tyckte samma sak. Det jag kan säga är att det var ett bra beslut som man inte ångrar.
Le mobil
Så är det nog, ångesten kommer när man börjar tänka på något bakåt i tiden och stressad blir jag av framtiden, precis som du säger. Kopplar jag av tänker jag ännu mer på det och skulle vilja påstå att det bara blir sämre av det. Jag kan bli deppig från ingenstans på jobb, gymmet etc. försöker alltid hålla mig sysselsatt men går mindre bra.
Tips till någon som haft ångest sen fem år tillbaka och stressad dygnet runt helt i onödan? Är alldeles för rädd för att uppsöka vård då jag inte vill att folk ska tycka och tänka om mig.
"Vanlig" vård hjälpte inte mig, inte att bli frisk. Bara att ta mig från djupaste skiten till lite grundare vatten. KBT däremot var magiskt. Räckte med några få samtal. Sen dess har jag inte haft en enda psnikångestattack. Det är över 4 år sedan. Innan dess var dem en del av min vardag.
Skickat från min GT-I9300 via Tapatalk
_slipknot1_
2014-04-17, 09:22
Så är det nog, ångesten kommer när man börjar tänka på något bakåt i tiden och stressad blir jag av framtiden, precis som du säger. Kopplar jag av tänker jag ännu mer på det och skulle vilja påstå att det bara blir sämre av det. Jag kan bli deppig från ingenstans på jobb, gymmet etc. försöker alltid hålla mig sysselsatt men går mindre bra.
Det är ju tankarna som styr hur man mår, lätt att hamna i en ond spiral nedåt. Kan vara svårt att bryta den på egen hand. Man behöver komma till insikt vad det är som ligger till grund för ångesten och stressen. Jämföra sig med andra på t.ex. Facebook är inte den bästa idén.
Vad kurator kan hjälpa med är ju att komma fram till vad som är orsaken till besvären. Sedan hjälpa en hur hantera sina tankar om det. För mig var det alltid värst innan man skulle sova. Därför hjälpte det mycket att få rätt medicin i början, som jag nu inte har något behov av.
Le mobil
Nej, du blir aldrig den du varit...tyvärr. Man får lära sig leva med "den nya jag" på gott och ont. Ibland saknar man den man var men det får man vifta bort.
Det du beskriver är högst individuellt, de finns många som har blivit starkare psykiskt än de någonsin har varit i sitt tidigare liv.
Nja, det är väl ändå kemiska förändringar i signalsystemet i hjärnan som gör dig deprimerad väl!?
Så andning och rörelse påverkar inte kemin i hjärnan? :) Håller du andan för länge, har begränsad andning eller blir kvävd så får du stark dödsångest och tankarna fungerar väl inte heller så väl när man har andningen uppe i halsen och man får syrebrist.
Har du du ett surt ansiktsuttryck skapas det spänning i muskulaturen och syrebrist är inte så bra för kemin i hjärnan, sen är det väl ingen hemlighet att träning utsöndrar endorfiner och dopamin och allt annat man mår bra av.
Det är givetvis mer komplext än så, men man kan förbättra sin situation om man ändrar sin fysiologi med träning, basal kroppskännedom, andningsövningar, avspänningsövningar, kombinerad med KBT för tankarna och sen medicinering om man det finns någon biologisk störning.
mycketbrännvin
2014-04-18, 18:29
Jag har aldrig haft så djupa att jag inte orkar göra nånting osv utan ligger mer i en lite svacka hela tiden. ibland får man uppåtstigare då man satsar allt på att hitta jobb och förbättra sitt liv men sen faller man tillbaka. Vad bör man göra, snacka med en psykolog eller? Hjälper det en att få bättre självkänsla? Att hänga med kompisar är det enda som får mig att glömma allt skit, så tro rstarkt på att ha bra folk omkring sig hjälper och inte låsa in sig själv
enda gången jag verkligen mått bra i mitt liv är då jag träffat nån ny brud eller använt
aas
eternallord
2014-04-18, 18:41
enda gången jag verkligen mått bra i mitt liv är då jag träffat nån ny brud eller använt
aas
Intressant, vad beror det på? Menar du att AASen i sig hade en positiv effekt mentalt eller att träningsutvecklingen gjorde att du mådde bättre?
mycketbrännvin
2014-04-18, 18:45
Intressant, vad beror det på? Menar du att AASen i sig hade en positiv effekt mentalt eller att träningsutvecklingen gjorde att du mådde bättre?
Nej det var inte träningseffekten,blev förvisso större vilket ej var helt fel, mitt självförtoende ökade som fan, kände mig lugn,glad och orädd
Jag har aldrig haft så djupa att jag inte orkar göra nånting osv utan ligger mer i en lite svacka hela tiden. ibland får man uppåtstigare då man satsar allt på att hitta jobb och förbättra sitt liv men sen faller man tillbaka. Vad bör man göra, snacka med en psykolog eller? Hjälper det en att få bättre självkänsla? Att hänga med kompisar är det enda som får mig att glömma allt skit, så tro rstarkt på att ha bra folk omkring sig hjälper och inte låsa in sig själv
enda gången jag verkligen mått bra i mitt liv är då jag träffat nån ny brud eller använt
aas
Kan relatera. Om man bortser från att jag knappt har några kompisar, inga inslag av brudar i tillvaron eller erfarenhet av lustiga preparat. Mina längsta "toppar" har nog varat ett par månader. Annars är det som ett konstant grått täcke över allt. Har väl haft det så i minst tio-tolv år iaf, så länge jag kan minnas.
Nej det var inte träningseffekten,blev förvisso större vilket ej var helt fel, mitt självförtoende ökade som fan, kände mig lugn,glad och orädd
Har du testat din testonivå? Förmodligen inte orsaken men kan ju alltid kolla upp den.
mycketbrännvin
2014-04-18, 18:52
Utan kompisar eller personer som är nära så är det svårt att komma bort från skiten.
mycketbrännvin
2014-04-18, 18:54
Har du testat din testonivå? Förmodligen inte orsaken men kan ju alltid kolla upp den.
Nej, har alltid fungerat sexuellt och orkat okej så har inte tänkt på det.
Är det bara jag som upplever att depression verkar vara en standard känsla bland människor? Vissa har värre, andra mildare. Jag har haft både helvetes depressioner, där jag ligger på golvet (på riktigt) under flera dagar och önskar att jag hade lust att ta livet av mig, samtidigt som jag ofta har dessa "svackor". Svackorna är en återkommande grej med intervaller på kanske 1-2 "depressionskänslor" och sedan 1-2v "normal" tillstånd. Dessa kan självfallet variera.
Ibland är jag deprimerad under dagen, sedan på kvällen glad. Ibland glad under dagen, sedan deprimerad under kvällen där det mesta är outhärdligt.
Nu kanske jag snackar ur arslet, men utgångsläget hos alla människor verkar vara att alla är olyckliga. Det är "baseline". Sedan är det vad man uppnår, vem man träffar, vad man gör för tillfället eller vart man är påväg med livet som gör att man upplever att saker och ting är normalt eller att man rent utan av är glad, eller i bästa fall euforisk.
Det verkar inte finnas någon som inte upplevt starkare depressionskänslor, åtminstone i min närhet.
Är det bara jag som upplever att depression verkar vara en standard känsla bland människor? Vissa har värre, andra mildare. Jag har haft både helvetes depressioner, där jag ligger på golvet (på riktigt) under flera dagar och önskar att jag hade lust att ta livet av mig, samtidigt som jag ofta har dessa "svackor". Svackorna är en återkommande grej med intervaller på kanske 1-2 "depressionskänslor" och sedan 1-2v "normal" tillstånd. Dessa kan självfallet variera.
Ibland är jag deprimerad under dagen, sedan på kvällen glad. Ibland glad under dagen, sedan deprimerad under kvällen där det mesta är outhärdligt.
Nu kanske jag snackar ur arslet, men utgångsläget hos alla människor verkar vara att alla är olyckliga. Det är "baseline". Sedan är det vad man uppnår, vem man träffar, vad man gör för tillfället eller vart man är påväg med livet som gör att man upplever att saker och ting är normalt eller att man rent utan av är glad, eller i bästa fall euforisk.
Det verkar inte finnas någon som inte upplevt starkare depressionskänslor, åtminstone inte i min närhet.
Jag upplever också att det är lite så. Både på internet, men även bland personer i min närhet.
Förutom att det är tråkigt, så är det även lite fascinerande. När man (jag) har svackor så är det ofta något jag brukar reflektera över, hur andra har det. Att de också har problem, men verkar klara av dessa bättre (genom att de helt enkelt tagit sig "längre" i livet) får mig bara att känna mig ännu mera miserabel och vek.
mycketbrännvin
2014-04-18, 19:03
Svårt att säga hur nån mår egentligen, det syns inte så lätt om det inte har gått ordentlig utför
Jag upplever också att det är lite så. Både på internet, men även bland personer i min närhet.
Förutom att det är tråkigt, så är det även lite fascinerande. När man (jag) har svackor så är det ofta något jag brukar reflektera över, hur andra har det. Att de också har problem, men verkar klara av dessa bättre (genom att de helt enkelt tagit sig "längre" i livet) får mig bara att känna mig ännu mera miserabel och vek.
Tror det är "sociala koden" som gör det. Man ställer sig inte inför sin universitetsklass och säger "Jag är trött på allting, livet är hemskt, den här kursen är hemsk, och just nu önskar jag att jag var död. Tack å hej leverpastej".
Man talar helt enkelt inte om hur man mår, man berättar inte om man går till psykolog eller tar droger. Jag tror att alla mer eller mindre är likadana. Dvs att man är deprimerad under stora delar av sitt liv. <- Notera att det är en generalisering.
TheOne1994
2014-04-18, 19:07
det verkar som många har lite problem att reda ut en vardag. Kan det ha med Internet att göra ? För visst har det eskalerat !? Det hör liksom till att vara lite nere. Jag med flera har gått igenom skiljsmässa ( barn inblandade ) då har man all rätt att gå ner sig, speciellt om man blir lämnad. Men att vara deppad när man är 25 utan egen familj förstår jag inte...tufft men sant.
Svårt att säga hur nån mår egentligen, det syns inte så lätt om det inte har gått ordentlig utför
Det är sant. Men jag tänker mig ändå att det är bättre att ha familj, jobb, och framtidsplaner samtidigt som man mår kasst, snarare än att bara må kasst.
mycketbrännvin
2014-04-18, 19:13
Det är sant. Men jag tänker mig ändå att det är bättre att ha familj, jobb, och framtidsplaner samtidigt som man mår kasst, snarare än att bara må kasst.
Jag har hört folk klaga som förtjänar bra, har flickvän och mycket vänner och enligt borde de ha allt finemang men endå är det inte så. Finns iofs en massa orsaker varför man kan må skit.
eternallord
2014-04-18, 19:16
Nej det var inte träningseffekten,blev förvisso större vilket ej var helt fel, mitt självförtoende ökade som fan, kände mig lugn,glad och orädd
Har du funderat över om du kanske lider av någon testosteron-defekt? Brist på testosteron kan ju leda till depression.
mycketbrännvin
2014-04-18, 19:18
Har du funderat över om du kanske lider av någon testosteron-defekt? Brist på testosteron kan ju leda till depression.
Nej, inget tyder på det. dessutom tvivlar jag att nån skulle må så bra som jag gjorde
Intressant tråd. Jag har aldrig reflekterat så mycket över hur jag mår. Det kanske är definitionen av att vara frisk?
Skickat från min GT-I9300 via Tapatalk
Det kanske är definitionen av att vara frisk?Så är det...fokusera inte så mycket utan lev! När det händer så händer det, innan dess behöver du inte bry dig.
Du borde inte skrivit något till att börja med, återkom när du förstår vad det snackas om...
Jävligt intressant att du uttalar dig om min personliga erfarenhet och ifrågasätter den när du inte ens känner mig? :)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.