Visa fullständig version : Är Venlafaxin ett jävla råttgift?
Oljeblixten
2014-01-14, 16:42
Har nu ätit det en vecka mot min ångestproblematik, de enda effekterna jag fått överhuvudtaget är följande:
Impotens/total avsaknad av känsel i underlivet.
Kraftig ångest
Aggressionsproblem
Svettningar
Muntorrhet
Jag slutade ta den efter ett par dagar(trodde jag) effekterna jag fick då var något i hästväg, de påmindre om en amfetaminavtändning ungefär.
Försöker min läkare driva mig till självmord eller har hon några andra dolda motiv? efter lite googlande på medicinen verkar den inte ha fått några goda vitsord överhuvudtaget.
Är det någon annan som äter denna SNRI som fått liknande effekter?
Idag är venlafaxin ett av de 10 mest sålda läkemedlen mot depression i hela världen. I USA skrevs det ut runt 20 miljoner recept på läkemedlet bara under 2007. Att jämföra med 30 miljoner för sertralin, det mest sålda.
Nej, det är antagligen uselt och läkarvetenskapen har dåliga erfarenheter av det :)
Ju populärare ett läkemedel blir, ju fler sett till antalet missnöjda kommer börja göra sig hörda. Så det är inte så konstigt om man hittar många som uppger att det är dåligt.
Oljeblixten
2014-01-14, 16:48
Det är dock helt fascinerade hur dåligt jag mår, har aldrig mått såhär pissigt i hela mitt liv nästan.
Får väl ringa läkaren first thing tomorrow och fråga vad jag ska göra.
SNRI brukar väl vara jobbiga att sätta både in och ut? Men böja inte labba med doseringen utan läkarkontakt.
Det är vanligt att man får mer ångest än man hade innan när man börjar med SSRI eller SNRI; exakt hur mycket det blir varierar beroende på vad man har för grundproblem och lite från person till person. SNRI är säkert värre, med tanke på vad noradrenalin faktiskt är (det är ju ett slags stressubstans i sig). De andra biverkningarna beror på att transmittorerna som påverkas (serotonin, noradrenalin) är inblandade i andra funktioner också, och de påverkas förstås när mängden tillgänglig transmittor ökar. De biverkningarna brukar dock gå över (sömnstörningar, konstiga drömmar etc.) eller minska (muntorrhet, svettningar, lite högre puls) efter ett tag, när kroppen har vant sig. Den fullständigt outhärdliga fasen brukar inte vara så lång och sedan blir det bättre. Du har s.a.s. ett tillvänjningsproblem. Om det inte blir bättre, eller om man inte får någon positiv effekt av medicinen finns det andra sorter att testa; det är ofta så med ångest/depressionsbehandling att man får byta runt lite innan man hittar något som passar.
Internet är svårt när det gäller psykofarmaka tycker jag; det är så många som postar skräckhistorier och konspirationsteorier och var och en som skriver har haft det absolut värst av alla i universum någonsin ever. Det är som med graviditeter ungefär; vet man inte hur man skall sålla kommer man efter typ två timmar att tro att det inte finns någa förlossningar där inte barnet är missbildat, mamman spricker ända upp till naveln och barnmorskorna alla var Nurse Ratched.
Ring din läkare och säg att det är för jävligt, så bör du kunna få lite råd och tips. Du är garanterat inte den första.
Oljeblixten
2014-01-14, 17:08
Jo som sagt jag får ringa ner first thing tomorrow och om jag inte får tag i någon får jag väl gå ner till akutpsyk och sätta mig. Tycker även det känns väldigt sympatiskt att läkaren knappt varnade mig heller.
"Du kan må lite sämre i början men det går över fort och är inte så farligt" My ass. ! *bs*
Tycker även det känns väldigt sympatiskt att läkaren knappt varnade mig heller.
Det är väldigt olika hur mycket de tycker att man skall informera patienterna om biverkningar; en del tycker att man skall varna väldigt tydligt så att patienterna inte får värsta chocken, andra tycker att man inte skall säga någonting för att patienterna då skulle typ börja känna efter så mycket att de fick alla biverkningar. Jag är inte så förtjust i den sista kategorin; jag tycker att det är lite oschysst om det är våldsamma biverkningar. Typ det här; kul att få megaångest från ingenstans, liksom. Eller när man måste gå och ta kontrollprover en gång i veckan i början, för att veta att man inte får agranulocytos (plötstligt inga vita blodkroppar = inget försvar mot infektioner) eller något i den stilen. "Varför skall jag gå och ta prover egentligen?" "Ääähh, det är bara för att vi vill hålla lite koll." Inte för att man skall skrämma ihjäl folk i onödan, men ändå. *screwy*
"Du kan må lite sämre i början men det går över fort och är inte så farligt" My ass. ! *bs*
Det är ju sant för de allra flesta.
Det är ju sant för de allra flesta.
Fast "lite" är ju rätt luddigt. Det är lite som när folk säger till spruträdda småbarn att stelkrampsvaccinationen bara känns "som ett litet myggbett".
Oljeblixten
2014-01-14, 17:22
Tyvärr har jag väl generellt sett rätt kassa erfarenheter av psykvården. Tycker mest man får en tablettask kastad på sig och sen skickas hem. Hade iofs en överläkare som var helt fantastisk att ha att göra med men han har ju tyvärr gått i pension. :/
Är det så att man behöver ta plats/göra sig hörd för att få den hjälp man behöver?
decussatio
2014-01-14, 17:31
Får man så tydliga symtom så ska man avbryta medicineringen. Domningar i underlivet är generellt ett symtom som man ska vara uppmärksam på.
Antideppdjungeln är stor och SSRI och dess systerpreparat är bara effektiva för en del av befolkningen. Det går inte i förhand veta vilka patienter som kommer svara bra och vilka som kommer svara dåligt, och man kan svara superbra på en men dåligt på en annan. Det finns andra alternativ till dessa preparat, till exempel så finns det numera reversibla MAO-hämmare (moklobemid) som är effektiva för många och har väldigt få bieffekter, tricykliska preparat, klassiska MAO-hämmare, etc.
Det är vanligt att man får mer ångest än man hade innan när man börjar med SSRI eller SNRI; exakt hur mycket det blir varierar beroende på vad man har för grundproblem och lite från person till person. SNRI är säkert värre, med tanke på vad noradrenalin faktiskt är (det är ju ett slags stressubstans i sig). De andra biverkningarna beror på att transmittorerna som påverkas (serotonin, noradrenalin) är inblandade i andra funktioner också, och de påverkas förstås när mängden tillgänglig transmittor ökar. De biverkningarna brukar dock gå över (sömnstörningar, konstiga drömmar etc.) eller minska (muntorrhet, svettningar, lite högre puls) efter ett tag, när kroppen har vant sig. Den fullständigt outhärdliga fasen brukar inte vara så lång och sedan blir det bättre. Du har s.a.s. ett tillvänjningsproblem. Om det inte blir bättre, eller om man inte får någon positiv effekt av medicinen finns det andra sorter att testa; det är ofta så med ångest/depressionsbehandling att man får byta runt lite innan man hittar något som passar.
Fast den noradrenergiska effekten av Venlafaxin kräver en viss dos, insättningsdosen är oftast ungefär halva den dos som krävs.
Oljeblixten
2014-01-14, 17:41
Får man så tydliga symtom så ska man avbryta medicineringen. Domningar i underlivet är generellt ett symtom som man ska vara uppmärksam på.
Antideppdjungeln är stor och SSRI och dess systerpreparat är bara effektiva för en del av befolkningen. Det går inte i förhand veta vilka patienter som kommer svara bra och vilka som kommer svara dåligt, och man kan svara superbra på en men dåligt på en annan. Det finns andra alternativ till dessa preparat, till exempel så finns det numera reversibla MAO-hämmare (moklobemid) som är effektiva för många och har väldigt få bieffekter, tricykliska preparat, klassiska MAO-hämmare, etc.
Fast den noradrenergiska effekten av Venlafaxin kräver en viss dos, insättningsdosen är oftast ungefär halva den dos som krävs.
Har inga domningar i underlivet känns som när man supit kyken obrukbar ungefär.
Känner mig även småberusad och stirrig.
Tyvärr har jag väl generellt sett rätt kassa erfarenheter av psykvården. Tycker mest man får en tablettask kastad på sig och sen skickas hem. Hade iofs en överläkare som var helt fantastisk att ha att göra med men han har ju tyvärr gått i pension. :/
Är det så att man behöver ta plats/göra sig hörd för att få den hjälp man behöver?
Vilken hjälp är det du behöver/vill ha då?
Oljeblixten
2014-01-14, 19:14
Vilken hjälp är det du behöver/vill ha då?
Det är svårt för mig att svara på då jag inte själv vet riktigt vad problemen är med mig. Att gå runt med i princip dagliga självmordstankar, ångest över sitt liv osv kan knappast vara normalt iaf. Jag har även utvecklat en social fobi av någon typ, vågar knappt svara i telefonen om det är ett nummer jag inte känner igen och tycker det är skitjobbigt att bara gå ner på stan.
Det enda jag vet tydligt är att psyket mest verkar vilja bli av med mig för att ta sig an nästa patient.
Jag ska träffa en kurator den 27e Januari för att börja med KBT, jag vet knappt vad det är själv, men det är det enda jag har hört som finns så jag fick efter massor tjat gå på ett möte. Jag har även frågat min läkare vad man kan göra utöver att medicinera men då sa hon "Vad skulle det vara?" Jag vet väl förihelvete inte >.< jag jobbar inte inom vården!
Jag vet inte hur man ska gå till väga men detta måste ju utredas på något sätt iaf, jag kan ju knappast ställa in mig på att medicineras resten av livet.
Jag tror absolut att du kan ha nytta av KBT. Social ångest av olika slag är en problemtyp som lämpar sig väl för KBT-konceptet; det kommer inte att vara så roligt alla gånger (det handlar ju om att byta ut gamla tankespår och det betyder att man måste utsätta sig en del för just sådant som man tycker är obehagligt) men det är givande i det långa loppet. Sedan brukar det kunna vara så att även allmän ångest som inte har någon tydlig riktning på sikt lättar lite om man jobbar med någon specifik del av den.
Om du är intresserad av läsning, så har Anna Kåver och Åsa Nilsonne skrivit en del rätt så lättillgängliga böcker på temat, "Vem är det som bestämmer i ditt liv" m.fl. (titeln låter lite flåshurtig, men jag tycker inte att böckerna är så).
Edit: Sedan när det gäller detta med att "medicineras hela livet" så finns det ju många sjukdomar där man måste det, diabetes t.ex. Det kan vara så med psykisk sjukdom också, och då är det inte konstigare än att man tar sina piller och i övrigt lever på som vanligt. Alla kan ha nytta av att jobba med sig själva, och om man kan fixa sina problem så är det naturligtvis det bästa, men om det skulle vara så att man måste äta psykofarmaka hela sitt liv så är det inte skamligare eller konstigare än att ta insulin, levaxin eller blodtrycksmediciner, vilket massor av männskor gör.
Hade du provat någon annan medicinering tidigare? Att hoppa på venlafaxin som första medicin är nog lite ovanligt annars.
Oljeblixten
2014-01-15, 00:19
Hade du provat någon annan medicinering tidigare? Att hoppa på venlafaxin som första medicin är nog lite ovanligt annars.
Hade Sertralin för länge sedan men den fungerade inte.
Suck, sitter här trött men snorpigg. blörg, jag vill sova.
gratefuldead
2014-01-15, 01:31
Tja oljan, long time no nothing.
Hade ssri förut och upplevde samma symtom som dig, var bara skit och trodde knappt man skulle överleva första tiden. Tvingades äta benzo 2 första veckorna för att överleva skiten innan det planade ut och kändes helt ok. Mådde dock inte alls bra av ssri och slutade helt med det, inte använt på ca 2 år nu.
KBT och annan terapi är dock bra och något jag kan rekommendera. Att arbeta med sig själv och lösa grundproblemen är viktigt.
Har också svårt att sova, men hjälper att kolla någon film eller lyssna på någon radiodokumentär. Alkohol funkar också men är ju inte bra i längden. Är lite full nu så kommer väl somna ganska lätt denna natt.
Ta hand om dig och håll ut! Det kommer bli bättre även om det känns runkdåligt vissa dagar, I feel ya bro.
purgat0ry
2014-01-15, 01:47
venlafaxin är väl efexor tror jag... jag käkade det i ungefär ett år... fick inga bieffekter på det precis... men endel mår riktigt dåligt på det..... kan inte sova och får mer ångest och alla möjliga bieffekter.... det funkar för endel., endel inte. det är därför man prövar sig fram och byter om det inte passar... men bieffekter brukar gå bort efter nån vecka...
vilken startdos fick du?
mvh
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.