Visa fullständig version : Behöver få rätsida på mitt liv.
tjorven70
2013-10-16, 13:35
Hej Kolozzeum, jag skulle vilja berätta en liten del av mitt liv för att försöka få lite goda tips som kanske kan hjälpa mig framöver i mitt, enligt mig själv, på väg att bli bortkastade liv. Jag skall inte uttråka er med alltför mycket vad gäller min livssituation, men kortfattat kan man uttrycka det enligt följande:
25 årig person som inte gjort något vettigt sedan gymnasiet, har jobbat deltid med diverse ströjobb, startat någon utbildning som jag sedermera hoppat av efter en kort tid i brist på motivation. Bor numera hemma hos en av mina föräldrar och spenderar tiden framför datorn.
Jag har kommit in på en linje nu i höst som jag uteblivit ifrån de sista två veckorna, en linje som jag kom in på efter högskoleprov som jag gjort två gånger det föregående året, med ambitionen att just komma in där. Jag känner nu att det är kört och har i princip hoppat av. Den sista tiden har jag tappat gymlusten, provat x antal droger för första gången i mitt liv och ökat min redan tvivelaktiga alkoholkonsumtion.
TLDR-versionen: Jag mår dåligt, behöver växa upp och vill försöka ta tag i mitt liv.
Det jag skulle vilja få tips om är vad det finns för hjälp att få. Jag har googlat runt på psykologer, livscoacher mm. men det känns som jag inte har någon större koll. Vårdcentralen kontaktade jag för något år sedan då jag i princip inte kände någon lust att leva. Jag fick ett frågeformulär och det konstaterades att jag inte behövde piller i princip.
Alla svar är uppskattade, Pma gärna om det skulle verka vettigare.
WHITEFOLKS
2013-10-16, 13:39
Kontakta vårdcentralen om du har ångest/depressioner så kan de försöka hjälpa dig med den delen genom piller och/eller terapi.
I övrigt så handlar det väl mest om att "komma in" i sånt liv, hitta ett jobb/utbildning hjälper nog mycket, hitta rutiner och ett syfte.
TheOne1994
2013-10-16, 13:39
kan du ta hjälp av dina föräldrar tror du ? Har dom koll på "läget" i allmänhet ?
Framåt,possitiva osv ?
Uteblivit i två veckor är ingen ursäkt för att ge upp.
Vad är det för linje? Varför har du slutat? Varför känns det som det inte är någon poäng med att gå kvar där?
VoDaresVins
2013-10-16, 13:50
Om depression eller likande är orsaken är det en sak jag inte kan ge råd om. Men om du mår dåligt bara pga du inte är nöjd med nuvarande situation vore det ju nåt du kan ta dig upp ur på egen hand. Gällande det låter det som du gjort livet för tryggt för dig när du ännu bor hos dina föräldrar så du har inget tvång att ta tag i saker. Om du skaffar en egen lägenhet blir du tvungen att skaffa jobb och har nåt att kämpa för. Känner du då för att studera vidare hamnar du ändå jobba på sidan om för att få ihop allt.
Vad brukar man säga..."Ta dig i kragen förfan" :) Allting måste starta hos än själv. Ingen annan kan förändra din situation, endast du själv kan göra det. Har man sedan tex alkoholproblem så finns det extern hjälp att få för just det specifika problemet. Men här verkar det handla om en total motivationsbrist om jag fattat det rätt. Jag hade exakt samma problem i princip fram till 25 års ålder med. En flytt, några heltidsarbeten och en rigorös träningsrutin senare så är jag botad ifrån mina "problem". Och för tillfället är jag tillbaka i skolbänken och planerar att läsa vidare nästa år på högskola/universitet.
Det måste bara starta någonstans och endast du själv kan ta reda på vart.
tjorven70
2013-10-16, 13:58
Jag försöker att komma in i ett liv där jag känner syfte eller ens glädje, men det går inte framåt. Mina föräldrar har jag aldrig haft en "djup" diskussion med och skulle inte kunna se att det händer, det skulle bara skapa fler problem då det inte skulle tas på rätt sätt, enligt vad jag tror då. Hysteri och tvångströja är ord som jag associerar med det.
Angående skolan så började det redan från början av första kursen. Första dagen var det introduktionsdag, en dag som jag åkte dit på för att veta om det var obligatoriskt. När det visade sig att så inte var fallet åkte jag hem och kände mig nöjd att åkte dit åtminstone. Tanken att lära känna nya människor var något som jag inte hade ambitionen att ge mig in på ändå. Resten av den kursen skippade jag föreläsningar och gjorde minimala mängden för att klara kursen. Nu vid nästa kurs skall det skapas projektgrupper och man måste faktiskt vara i skolan och umgås med andra människor.
Jag missade början av detta då jag låg hemma i upplösningstillstånd efter 2 dagars festande under helgen med konstant alkoholkonsumtion samt droger. Sedan rann det bara vidare...
tjorven70
2013-10-16, 14:08
Angående lägenhet och att inte bo hemma hos sina föräldrar så var det i princip exakt samma sak när jag hade flickvän under fem års tid, varav sista 3 år bodde vi tillsammans i en lägenhet. Hon tröttnade helt enkelt på min omogna och konstanta avtrubbade personlighet. Jag jobbade så pass mycket att det gick runt, men aldrig något mer än så.
Detta om att jag borde ta mig i kragen är något som jag har känt i flera års tid. Jag vet att det rätta vore att gå till skolan och bara ta tag i sakerna som måste göras. Men jag faller alltid tillbaka till att sitta och spela vid datorn, eller så kanske jag "tar tag i mitt liv" genom att gå till gymmet och mår bra. Sen tar det stopp där. Senaste veckan har jag inte loggat in på min kurs hemsida eller min mail då det skapar en enorm ångest och jag vill då inte tänka på det, ännu mindre att jag borde gå till skolan. Jag vet vad jag borde göra, men jag gör det aldrig, eller i den mån att jag kan känna mig nöjd och återgå till att inte göra nånting.
Det känns som jag har en konstant kamp mot att orka göra nånting och att det bara är en fråga om när jag tappar det.
TheOne1994
2013-10-16, 14:11
därför jag snöar in påföräldrar är att ofta är dom förebilder under ens uppväxt. Långt ifrån alla har en bra uppväxt men du förstår nog vad jag menar. Kan du inte prata med dom så är det lite upp till dej själv, precis som tearz säger. Hoppas det löser sig för dej. Livet går upp och ner för alla.
WHITEFOLKS
2013-10-16, 14:12
Jag undrar om jag blivit schizo och postar på två konton nu.
Släng ut datorn och använd mobilen för att komma åt din mail. När du väl ska göra skolarbete så kräver det att du tar dig till skolan och använder deras datorer.
Angående att missa 2 veckor så är det ingenting. I värsta fall har du missat en tenta/inlämningsuppgift och då kan du göra detta vid årsskiftet samt innan och efter sommaren. Har skolkamrater som släpat efter ett halvår i gamla tentor och då kan jag förstå att det börjar bli problematiskt att orka med alla omtentor.
Spontant tycker jag att det verkar som om du behöver få mer/bättre kvalitet i
dina nära relationer. Det tar tid, men jag tror det är ett nyckelgrepp i ditt fall
för att få harmoni och mening i tillvaron.
VoDaresVins
2013-10-16, 14:47
Vem betalar för ditt "kalas" idag och när du bodde med flickvännen? Bor du i egen lägenhet och tar hand om egen ekonomi blir ju moroten att jobba just det att du kan unna dig saker du vill ha som belöning, som gymkort, kläder, bättre käk, alkohol och prylar. Sköter du egen ekonomi inser du att det inte lämnar pengar till extra raj raj om du inte kämpar lite. Vad känner du idag för motiv att studera vidare? Säger inte att det är en dålig idé men låter bara som nåt du kan testa på nu utan motivation eftersom det inte verkar finnas nån klar press på att du måste klara dig.
DPahkamaa
2013-10-16, 15:12
Det låter som om du är deprimerad, då går det inte bara att "ta sig i kragen" och lösa allting. Det är en legitim psykisk åkomma som kan lindras och botas med vård.
"Man up", "ta dig i kragen", "klipp dig och skaffa ett jobb" är förmodligen de sämsta typerna av råd man kan ge någon som är deprimerad. Det lägger över skulden på den psykiska åkomman på personen i fråga, stigmatiserar och kommer inte att hjälpa någon. Det är som att säga till någon som brutit benet att bita ihop, för benet kommer ju att läka ihop tids nog.
Ta kontakt med vuxenpsyk och boka in tid för samtal med en psykolog. Fokusera på att börja må bättre, skaffa motivation och se glädjen i saker och ting - därefter kan du ta tag i utbildning, jobb och att bli något. Att ge sig på saker utan att känna glädje eller motivation kommer bara att få dig mindre glad och mindre motiverad och förvärra en redan, vad det verkar, svår situation.
Och håll dig borta från droger och alkohol, att dra på sig ett eventuellt missbruk kommer inte att göra din situation mer hanterbar.
Lycka till och jag hoppas att allt fixar sig för dig.
Baskagge
2013-10-16, 16:10
+1 på DPahkamaa.
Se till få tag på en psykolog. Du kan vända dig till vårdcentralen. Om du inte får den hjälpen du behöver kan du byta till en annan vårdcentral som hjälper dig med terapi/piller.
Om du mått så här i flera år och inte känner att du kommer någonstans så borde du kanske kontakta skolan och lägga in studieuppehåll, då behåller du din plats. Du är fortfarande ung och kan börja om på programmet nästa år om du vill. Att studera när man är deprimerad gör det oftast bara ännu värre. Däremot är det inte bra att sitta hemma hela dagarna. Se till att få tag på ett arbete så att du har något vettigt att göra om dagarna. Psykolog+arbete+träning+kompisar. Sedan kanske du ändå skulle försöka förklara din situation för dina föräldrar. Det är ingen bra idé att hålla psykisk sjukdom för sig själv och försöka hyfsa till situationen med alkohol och droger.
tjorven70
2013-10-16, 17:22
DPahkamaa & Baskagge, tack för era inlägg. Skall ta mig till vårdcentralen imorgon så får jag jobba därefter. Skolan som tidigare folk pratade om inser jag inte är "förlorad", jag har kontakat handledaren och får jobba mig tillbaka helt enkelt. Det ska nog gå bra det här...
Här har du världens bästa coach Tony Robbins: http://www.tonyrobbins.com/ - Tanka ALLT material du hittar med han. Börja läsa igenom hans hemsida sen hittar du mängder med material på youtube med han. Gör lite fyndiga sökningar där så hittar du det du behöver.
Lyssna på Get The Edge som han gjort - Ljudbok du kan skaffa. Kika på den först.
R Scarpa27
2013-10-16, 18:26
har inte kommit mkt längre själv...
låglönad och varit en del arbetslös hit och dit...
rutiner är det moderna levnadssättet idagens läge tråkigt nog.
men jag gillar de jobbet jag har och trivs när jag är där..
men söker andra tyvär pga mer pengabehov.
ibland får man jobba ihjäl sig under catering dagar och arrangemang sen helt dött vissa perioder.
vet hur du känner och är väl inte på topp humör själv.
men faek it, minns inget av alla skit år i graven endå...
så man får göra de bästa...
Ut och spring tre gånger i veckan till att börja med. Behöver bara lunka till en början om det är jobbigt, men ut ska du.
Styr om kosten, ta ett tillskott av D-vitamin, ät fet fisk regelbundet, ät mer grönsaker och dra ner på socker och skräpmat. En bra kost kan göra väldigt mycket för måendet överlag, även det mentala.
Varför har du uteblivit från en linje du velat komma in på?
Skall ta mig till vårdcentralen imorgon så får jag jobba därefter. Skolan som tidigare folk pratade om inser jag inte är "förlorad", jag har kontakat handledaren och får jobba mig tillbaka helt enkelt. Det ska nog gå bra det här ...
Bra där. Och vad gäller detta med att "man up", "ta sig i kragen" och likande, så är det få saker som kräver så mycket stake som att faktiskt erkänna för sig själv att man behöver hjälp och söka den. Att ta hjälp ÄR att "man up", det är inte motsatsen.
Avinstallera alla jävla spel du sitter med på datorn bara. Börja aldrig spela spel igen. Finns ganska många människor som inte klarar av att spela spel och du är säkert en av dom.
Kom att tänka på Kjell Enhager. Kan vara ganska nyttigt att titta på.
2jBh0YVFWl8
TranceII
2013-10-16, 21:27
Ut och spring tre gånger i veckan till att börja med. Behöver bara lunka till en början om det är jobbigt, men ut ska du.
Styr om kosten, ta ett tillskott av D-vitamin, ät fet fisk regelbundet, ät mer grönsaker och dra ner på socker och skräpmat. En bra kost kan göra väldigt mycket för måendet överlag, även det mentala.
Varför har du uteblivit från en linje du velat komma in på?
Tror du att det är troligt att det sker? Det känns lite som att du har läst några studier om ett ämne och sedan kör det som någon mirakelmedel mot allt.
Vad vet du eller jag om hur troligt det är att han börjar träna och lägger om kosten?
Jag ser inget fel i att peppa i rätt riktning.
Du får känna precis vad du vill.
Att springa är nog bland det bästa man kan göra i kombination med att gå till botten med de verkliga orsakerna till depressionen.
Att träna i huvudtaget fungerar utmärkt som terapi!
Minimjölk
2013-10-17, 09:34
Ta kontakt med vuxenpsyk och boka in tid för samtal med en psykolog. Fokusera på att börja må bättre, skaffa motivation och se glädjen i saker och ting - därefter kan du ta tag i utbildning, jobb och att bli något. Att ge sig på saker utan att känna glädje eller motivation kommer bara att få dig mindre glad och mindre motiverad och förvärra en redan, vad det verkar, svår situation.
Detta ovan tycker jag är det bästa rådet i tråden så här långt. Den kortfattade berättelsen om ditt liv som du återger i denna tråden vittnar om att du idag saknar motivation i det du gör. Motivation är A och O när du skal låstadkomma något. Därför är det viktigt att förstå vad som motiverar just dig och det kan bara du själv svara på. Därför är det viktigt att du funderar själv och gärna tar hjälp av terapi/psykolog för att fortare hitta rätt.
Hittar du motivation och glädje åt saker i din vardag kommer de andra bitarna lösa sig på sikt.
Sedan är det ju självklart så att träning och bra kost ger dig bättre förutsättningar att nå dit än missbruk av diverse droger.
Motivation är väldigt nära besläktat med självförtroende. Det bästa sättet att finna självförtroende är att utmana sig själv inom något område som är betydelsefullt och lyckas. Genom att hela tiden utmana sig i lagom små steg kan man se till att man ofta lyckas och vips ökar både ens självförtroende och motivation.
Att du skriver av dig här är ett utmärkt exempel på att du redan tagit ett steg. Att du sedan lyssnar på många av de bra råden här är nästa steg. Att gå till en psykolog kanske är nästa och så vidare...
Du är bara 25år och har hela livet framför dig, det är absolut inte för sent att ändra inriktning och "ta tag i sitt liv".
Fundera även på om utbildningen du går är en utbildning som du är motiverad att slutföra och om du vill jobba inom detta område senare?
Vi drivs till stor del av att göra för oss meningsfulla sysslor. Känner du inte att utbildningen du går är meningsfull är bristen på motivation förståelig.
Stort lycka till!
Först av allt, ta det lugnt - du är bara 25, inte längesen du var en tonåring. Värre om du vore 35-40.
Ta kontakt med psykolog är mitt råd.
supercharge
2013-10-17, 23:17
Mitt förslag är att du vid sidan av jobb och annat börjar bygga upp ett liv. Förslagsvis kan du hitta några roliga föreningar eller grupper att engagera dig i för att träffa lite folk och få lite rutiner.
Det kan ju vara allt från en flygklubb eller golfklubb till röda korset, bokcirklar, motorsport, ordenssällskap eller vad man nu vill. Plötsligt kommer du ha saker att göra, personer att träffa, fester och tillställningar att gå på.
Hej Kolozzeum, jag skulle vilja berätta en liten del av mitt liv för att försöka få lite goda tips som kanske kan hjälpa mig framöver i mitt, enligt mig själv, på väg att bli bortkastade liv. Jag skall inte uttråka er med alltför mycket vad gäller min livssituation, men kortfattat kan man uttrycka det enligt följande:
25 årig person som inte gjort något vettigt sedan gymnasiet, har jobbat deltid med diverse ströjobb, startat någon utbildning som jag sedermera hoppat av efter en kort tid i brist på motivation. Bor numera hemma hos en av mina föräldrar och spenderar tiden framför datorn.
Jag har kommit in på en linje nu i höst som jag uteblivit ifrån de sista två veckorna, en linje som jag kom in på efter högskoleprov som jag gjort två gånger det föregående året, med ambitionen att just komma in där. Jag känner nu att det är kört och har i princip hoppat av. Den sista tiden har jag tappat gymlusten, provat x antal droger för första gången i mitt liv och ökat min redan tvivelaktiga alkoholkonsumtion.
TLDR-versionen: Jag mår dåligt, behöver växa upp och vill försöka ta tag i mitt liv.
Det jag skulle vilja få tips om är vad det finns för hjälp att få. Jag har googlat runt på psykologer, livscoacher mm. men det känns som jag inte har någon större koll. Vårdcentralen kontaktade jag för något år sedan då jag i princip inte kände någon lust att leva. Jag fick ett frågeformulär och det konstaterades att jag inte behövde piller i princip.
Alla svar är uppskattade, Pma gärna om det skulle verka vettigare.
Vad är det du vill att vi ska säga? Allting måste ändå komma inifrån ifall du ska orka dig igenom en utbildning på flera år. Alla dagar är inte soliga dagar men det absolut minsta man kan kräva av dig är att du ska ta dig dit.
Jag var exakt som dig tills jag fick ett ultimatum och egentligen inte kollat tillbaka sen dess.
Sen ska du vara väldigt försiktig med att slänga ur dig saker som jag har ingen lust att leva.
Om du inte får hjälp på vårdcentralen, vilken det är en risk att du inte får. Lösningen hos allmänsjukvården är ofta piller och piller skall INTE ätas utan att du också får samtal med en utbildad psykolog. Nu vet jag inte vilket landsting du tillhör med VGR är ett skämt på psykvård.
Det bästa jag gjort i mitt liv var att gå till en KBT-teraput. Privat.
Om du inte får hjälp på vårdcentralen, vilken det är en risk att du inte får. Lösningen hos allmänsjukvården är ofta piller och piller skall INTE ätas utan att du också får samtal med en utbildad psykolog. Nu vet jag inte vilket landsting du tillhör med VGR är ett skämt på psykvård.
Det bästa jag gjort i mitt liv var att gå till en KBT-teraput. Privat.
Jag tycker inte du skall uttala dig så kategoriskt om piller och att man inte skall äta dem om man inte har gått till en psykolog. En läkare kan göra en medicinsk bedömning och avgöra om det bästa är farmakologisk eller psykologisk behandling. Ibland bägge delar.
Jag tycker inte du skall uttala dig så kategoriskt om piller och att man inte skall äta dem om man inte har gått till en psykolog. En läkare kan göra en medicinsk bedömning och avgöra om det bästa är farmakologisk eller psykologisk behandling. Ibland bägge delar.
Jag tycker att det är skrämmande att sjukvården proppar i människor alla möjliga piller utan att följa upp med samtal.
Ligger man och mår så dåligt att man vill ta livet av sig, skadar sig och inte har någon motivation öht så behövs det samtal.
Oljeblixten
2013-10-18, 11:04
Jag undrar om jag blivit schizo och postar på två konton nu.
Fyfan, min livssituation exakt.. fast lägg till mer alkohol/droger och ofärdiga gymnasiebetyg :/
Jag tycker att det är skrämmande att sjukvården proppar i människor alla möjliga piller utan att följa upp med samtal.
Ligger man och mår så dåligt att man vill ta livet av sig, skadar sig och inte har någon motivation öht så behövs det samtal.
jo det hade ju varit hemskt om så varit fallet
Jag tycker inte du skall uttala dig så kategoriskt om piller och att man inte skall äta dem om man inte har gått till en psykolog. En läkare kan göra en medicinsk bedömning och avgöra om det bästa är farmakologisk eller psykologisk behandling. Ibland bägge delar.
Men hur omfattande är den bedömningen ärligt talat?
En kvart hos läkaren, en poäng på MADRS; oj patienten hamnar mellan lätt-medelsvår depression. Vad göra? Som ansvarig läkare som vill hjälpa och inte vill bli stämd, skriva ut en generisk anti-depressiv medicin med tveksam effekt (kring en tredjedel av alla som äter en monoaminerg medicin får remission av depression; dubbelt utropstecken) med risk för svår utsättning och medicinberoende.
Alternativ; gå till en psykolog, ta itu med tankar och hur man ser på olika aspekter av livet. Få medkänsla av en medmänniska (kanske det viktigaste vid psykoterapi, oavsett terapiform), få en push att komma in i nya hjulspår.
Att KBT t ex har lika bra effekt som SSRI-mediciner vid depression och ångest (utan att då behöva äta medicin med vad det innebär för stigma osv) är givetvis bra.
Det handlar nog mycket om pengar och tidsbrist till syvende och sist. Jag är helt för farmakologisk behandling men jag anser att dagens behandling är primitiv, skulle gärna se hur medicinerna ser ut om några decennier.
Har dels ett ex som är psykiatriker och egen erfarenhet om du undrar över min kunskap.
Ska vi lägga en sociologisk aspekt på det hela så har ju psykiatrin en minst sagt brokig historia och man vill vara seriösa idag och att vara seriös är att skriva mediciner och inte hålla på med "flummig" gammal terapi a la Freud. Man vill ha en seriös status inom medicinen (som psykiatrin periodivis brottas med).
Som tur är finns också psykiatriker som inser att det viktigaste är att patienten får bästa hjälp och inte att man skriver ut mediciner. Men det kan gå emot läkarsjälvkänslan.
Återigen är jag för medicinering om medicinerna är bra, men dagens mediciner är inte bra och har för mycket biverkningar.
Jag är medveten om att det slängs mycket piller på patienter. Men det jag vände mig emot var den negativa synen på "piller" som ibland är helt livräddande. Det är bara tråkigt att så många läkare dras över en kam när jag och många av mina kollegor ser hela människan och gör vårt yttersta för att hjälpa.
Jag håller med hallar angående psykofarmaka. Att det inte är för alla, och inte alltid fungerar är inte samma sak som att det inte är för någon och att det inte fungerar någonsin. En viktig sak här tycker jag, är att en läkare (eller för den delen en kurator, en sköterska eller en psykolog) som träffat TS en kvart har ett gigantiskt försprång framför alla vi som bara läst ett inlägg i ett internetforum, hur kort en kvart än kan verka.
Sedan tror jag inte att hallar har något särdeles stort behov av att upplysas om vare sig hur psykofarmaka fungerar eller hur det är ställt med läkares självkänsla, men det är ju ett sidospår.
Och vad exakt vet du om det Tolkia?
Du hyllar ständigt vården (det finns givetvis mycket bra med vården), förmodligen för att du själv jobbar där men också för att du är oförmögen att tänka utanför lådan och ta till dig ny information känner jag.
Är man läkare så är man ju liksom och då håller du med personen för att vederbörande masat sig genom utbildningen kanske med knappt godkänt i samtliga ämnen.
Din betoning på "förnuft" blir snudd på patologisk ibland. Och känner du inte Hallar, blir det ännu löjligare att du höjer en läkare du inte känner till skyarna.
Mollestam
2013-10-18, 23:13
Det som du missar på två veckor kan du ta igen, om inte den här terminen, så nästa. Bara att fortsätta köra, kom ihåg det finns omtentor, inga omfester.
Och vad exakt vet du om det Tolkia?
Du hyllar ständigt vården (det finns givetvis mycket bra med vården), förmodligen för att du själv jobbar där men också för att du är oförmögen att tänka utanför lådan och ta till dig ny information känner jag.
Är man läkare så är man ju liksom och då håller du med personen för att vederbörande masat sig genom utbildningen kanske med knappt godkänt i samtliga ämnen.
Din betoning på "förnuft" blir snudd på patologisk ibland. Och känner du inte Hallar, blir det ännu löjligare att du höjer en läkare du inte känner till skyarna.
Tjing jag tror inte vi kommer längre i den här debatten. Du verkar mycket engagerad i sjukvårdsfrågor. Då är mitt förslag att du läser till läkare, specialiserar dig till psykiater och doktorerar i psykiatri. Sedan kan vi ta diskussionen vidare om ca 12 år när du har inblick.
Tjing jag tror inte vi kommer längre i den här debatten. Du verkar mycket engagerad i sjukvårdsfrågor. Då är mitt förslag att du läser till läkare, specialiserar dig till psykiater och doktorerar i psykiatri. Sedan kan vi ta diskussionen vidare om ca 12 år när du har inblick.
Så man får inte ha åsikter om man inte är fackman?
Så man får inte ha åsikter om man inte är fackman?
Det är klart man får ha åsikter men det i detta fall visade det sig vara svårt.
Sheogorath
2013-10-19, 10:08
Så man får inte ha åsikter om man inte är fackman?
Ja och nej. Åsikter kommer folk ha om allt möjligt, men man får se det för vad det är. Som Sam Harris uttryckte sig i en föreläsning: vad skulle hända om han gick in på ett fysikkonvent och satte ner foten och sa att han minsann inte köper hela grejen med kvantfysik? Just det. Ingenting. För han är inte fysiker. Sen tycker jag visst att det är lättare att ha någorlunda motiverade ståndpunkter inom psykologi som lekman jämfört med att ha det i kvantfysik, men det betyder inte att allas åsikter är lika mycket värda. Verkligen inte.
Det är viss skillnad på att ha åsikter och att i mycket säkra ordalag uttala sig om hur en hel yrkeskår tycker, tänker och agerar när man dessutom bevisligen har väldigt begränsad kunskap och insikt i ämnet.
Så man får inte ha åsikter om man inte är fackman?
Fick mig att tänka på följande:
http://tranastyrka.se/nar-du-har-ratt-till-din-asikt-och-nar-du-inte-har-det/
PixelMiner
2013-10-19, 11:46
Det är klart man får ha åsikter men det i detta fall visade det sig vara svårt.
Fast i många fall upplever jag att man skriver ut piller för att man har brist på psykologer. Dvs läkaren vill helst att patienten skall få träffa en psykolog, MEN det kan vara flera månaders väntetid (ibland år). Så för att göra något för patienten så skriver man ut piller istället.
Det var iallafall det som skedde mig och många av mina vänner har ungefär samma erfarenheter. Nedan är kommentarer som jag själv mött i vården:
-"Träffa en psykolog? Det kan du glömma, om du inte är självmordsbenägen."
-"Nej, vi har inga psykologtider lediga förrän om ett halvår men ta det här så länge".
-"Du är inte dålig nog för att få träffa en psykolog, men dessa kanske hjälper lite. Hör av dig om du börjar må sämre."
I mitt fall blev det helt enkelt så att jag kontaktade en privat firma. Blev några tusen fattigare, men fick livskvalitet igen.
Tolka mig rätt: Piller är inte automatiskt fel, de är ett verktyg som kan vara användbart. Men skall man använda dem så skall det vara för att de behövs. Inte för p.g.a. att man har brist på psykologer/terapeuter/kuratorer.
Ja och nej. Åsikter kommer folk ha om allt möjligt, men man får se det för vad det är. Som Sam Harris uttryckte sig i en föreläsning: vad skulle hända om han gick in på ett fysikkonvent och satte ner foten och sa att han minsann inte köper hela grejen med kvantfysik? Just det. Ingenting. För han är inte fysiker. Sen tycker jag visst att det är lättare att ha någorlunda motiverade ståndpunkter inom psykologi som lekman jämfört med att ha det i kvantfysik, men det betyder inte att allas åsikter är lika mycket värda. Verkligen inte.
Nu talar tjing utifrån empiriska obeservationer och jag håller med i mycket av det han skriver. Att sedan hallar och tolkia vill försvarar sin yrkeskår ser jag som väldigt mycket mer subjektivt. Därför läser jag även deras inlägg med skepticism. Jag är själv av den åsikten att det skrivs ut preparat helt för lättvindigt. Var och varannan person verkar gå på psykofarmaka idag.
Som du själv skriver är din jämförelse ganska irrelevant. Gemene man ha ganska svårt för att bilda sig en uppfattning om kvantfysik.
Sheogorath
2013-10-19, 16:06
Nu talar tjing utifrån empiriska obeservationer och jag håller med i mycket av det han skriver. Att sedan hallar och tolkia vill försvarar sin yrkeskår ser jag som väldigt mycket mer subjektivt. Därför läser jag även deras inlägg med skepticism. Jag är själv av den åsikten att det skrivs ut preparat helt för lättvindigt. Var och varannan person verkar gå på psykofarmaka idag.
Som du själv skriver är din jämförelse ganska irrelevant. Gemene man ha ganska svårt för att bilda sig en uppfattning om kvantfysik.
Lägg inte ord i mun på mig. Jag skrev inte att min jämförelse är ganska irrelevant, varför skulle jag göra en sådan jämförelse?
När du skriver att psykofarmaka förskrivs för lättvindigt så måste jag fråga: i relation till vad då? På vilken grund står du med ett sånt uttalande?
Lägg inte ord i mun på mig. Jag skrev inte att min jämförelse är ganska irrelevant, varför skulle jag göra en sådan jämförelse?
När du skriver att psykofarmaka förskrivs för lättvindigt så måste jag fråga: i relation till vad då? På vilken grund står du med ett sånt uttalande?
Ok, din jämförelse är dock irrelevant.
I relation till att det egentligen inte behövs? Jag kan bara tala för personer i min närhet och mig själv som fått hjälp utan psykofarmaka trots att det har propsats för just detta vid första kontakt.
Sen om det beror på det PixelMiner beskriver skuller inte förvåna mig för fem öre. En mer byråkratisk och inneffektiv organisation än vården som bedrivs av våra landsting (främst Skåne och Stockholm då det är dem jag varit i kontakt med) är svår att hitta. Tacka vet jag privatiseringen.
Alla vill vara viktiga när de har en utbildning och höja andra med en utbildning till skyarna. Visst har man inte alltid rätt till en åsikt, men det är också rätt korkat att lägga en dom över vem som har rätt till en åsikt och inte när man inte vet vad man pratar om.
Har man då rätt till åsikten om andras åsikt?
Jag vågar hävda att jag vet snudd på lika mycket som en psykiatriker om vanliga former av psykisk ohälsa. Jag har läst väldigt mycket på området (som tangeras av hormoner, nervsystem, inflammation etc och egentligen fysiologi som helhet). Nej, jag har givetvis ingen praktisk erfarenhet, men då ska man komma ihåg att psykiatriker lär sig i första hand att förskriva medicin mot vissa symptom. Man blir ingen övermänniska för att man kommit igenom en utbildning.
Något jag är evinnerligt trött på är hur läkare höjs till skyarna. Det finns många extremt kunniga, många extremt okunniga och många mitemellan-läkare, men de är bara människor med god kunskap om sitt specialområde.
Alla vill vara viktiga när de har en utbildning och höja andra med en utbildning till skyarna. Visst har man inte alltid rätt till en åsikt, men det är också rätt korkat att lägga en dom över vem som har rätt till en åsikt och inte när man inte vet vad man pratar om.
Vem är det du menar skulle ha uppträtt viktigt och viftat med sin utbildning i den här tråden? Den enda som försöker hävda sig är väl du i posten ovan.
Jag vågar hävda att jag vet snudd på lika mycket som en psykiatriker om vanliga former av psykisk ohälsa. Jag har läst väldigt mycket på området (som tangeras av hormoner, nervsystem, inflammation etc och egentligen fysiologi som helhet). Nej, jag har givetvis ingen praktisk erfarenhet, men då ska man komma ihåg att psykiatriker lär sig i första hand att förskriva medicin mot vissa symptom. Man blir ingen övermänniska för att man kommit igenom en utbildning.
De rent teoretiskt prekliniska kunskaperna utgör en mycket liten del av läkarutbildningen och, vill jag påstå, har en sekundär betydelse vid utövandet av yrket. Det är de kliniska och medicinska kunskaperna och erfarenheterna som gör en god läkare, något som tar många år att uppnå. Du är säkert väldigt duktig och påläst men det blir lite larvigt när du ska jämföra dig med färdiga specialister, oavsett vilken medicinsk specialitet vi talar om. I synnerhet som du verkar tro att en psykiater endast sitter och ordinerar psykofarmaka.
Minimjölk
2013-10-22, 08:49
Jag lämnar gärna titeldiskussionen därhän men en observation från min sida är att i min närhet har jag en del personer (släktingar och vänner) som alla av olika anledningar har eller har haft psykisk ohälsa. Nivån på hur illa de har mått spänner sig från livslång depression med självmordsbenägenhet till en mildare depression efter ett brustet förhållande. I samtliga dessa fall har de fått tabletter utskrivna. I vissa fall som enda åtgärd i kombination med ett samtal med läkare och i andra fall som komplement till terapi och friskvård.
Alla dessa personer har mått bättre när de fått sina piller vilket ju är positivt men jag som pillermotståndare tycker att man i de fall där det finns andra vägar utan piller skall prova dessa först. Piller borde enligt mig bara användas när läkaren/psykologen etc. anser att dessa måste sättas in. Jag kan tycka att vissa av de jag känner ovan troligtvis klarat sig ur sin ohälsa utan medicinering men jag är som sagt inte läkare och jag har inte hela bilden.
Nu är det ju ingen som påstått att psykofarmaka är lösningen på allt, den enda lösningen på allt eller rent allmänt det bästa sedan skivat bröd. Det enda som sagts är att man inte skall kategoriskt avfärda dem som dåliga, eftersom det inte är sant. Det är förstås ännu mindre sant om man (som hallar) har ett jobb där man stöter på mycket psykisk sjukdom som är på den nivån att personen måste ligga inne på sjukhus och inte fungerar på en siffra. Sedan bröt övertolkningshelvetet löst, något jag får ta på mig en del av ansvaret för, eftersom tjing och jag sedan länge har en beef angående när man skall hävda expertis och inte, och jag kanske borde inte ha tryckt på den knappen. Det är ingen som påstått att vården fungerar optimalt heller.
Vad gäller titlar och liknande, så är jag civilingenjör; så vidare kommentarer om "kåranda" och liknande kan vi lämpligen låta falla.
Nu tycker jag att det är dags att vi återvänder till topic och frågar oss hur det går för TS?
Mackan58
2013-10-22, 11:31
Hej Kolozzeum, jag skulle vilja berätta en liten del av mitt liv för att försöka få lite goda tips som kanske kan hjälpa mig framöver i mitt, enligt mig själv, på väg att bli bortkastade liv. Jag skall inte uttråka er med alltför mycket vad gäller min livssituation, men kortfattat kan man uttrycka det enligt följande:
25 årig person som inte gjort något vettigt sedan gymnasiet, har jobbat deltid med diverse ströjobb, startat någon utbildning som jag sedermera hoppat av efter en kort tid i brist på motivation. Bor numera hemma hos en av mina föräldrar och spenderar tiden framför datorn.
Jag har kommit in på en linje nu i höst som jag uteblivit ifrån de sista två veckorna, en linje som jag kom in på efter högskoleprov som jag gjort två gånger det föregående året, med ambitionen att just komma in där. Jag känner nu att det är kört och har i princip hoppat av. Den sista tiden har jag tappat gymlusten, provat x antal droger för första gången i mitt liv och ökat min redan tvivelaktiga alkoholkonsumtion.
TLDR-versionen: Jag mår dåligt, behöver växa upp och vill försöka ta tag i mitt liv.
Det jag skulle vilja få tips om är vad det finns för hjälp att få. Jag har googlat runt på psykologer, livscoacher mm. men det känns som jag inte har någon större koll. Vårdcentralen kontaktade jag för något år sedan då jag i princip inte kände någon lust att leva. Jag fick ett frågeformulär och det konstaterades att jag inte behövde piller i princip.
Alla svar är uppskattade, Pma gärna om det skulle verka vettigare.
Detta kommer låta som ett riktigt standard Mackan-svar men hear me out!
Börja gymma hårt som fan. Bestäm dig för att bli stor som fan, och sedan rippad. Ha detta som ditt enda mål. Då kommer du automatiskt dra ner på alkoholen och drogerna.
Du kommer sätta upp mål och förhoppningsvis uppnå dem, vilket kommer att få dig att inse att du kan göra liknande saker i övriga livet.
tjorven70
2013-10-22, 17:28
En fråga om ni inte orkar läsa den efterföljande texten: Vem ordinerar psykofarmaka till en person som besöker vårdcentralen? Kan läkaren som man konsulterar göra detta? Jag vill främst prata med en psykolog och inte ordineras några piller och sedan skickas hem. Kommer överdriva min enkät som jag ska fylla i för att kanske, om jag har tur, få prata med en psykolog. Undrar bara om man direkt får piller för att det verkar som att man är i akut livsfara och då genast får en sådan behandling. Något som jag inte är intresserad av.
Passande med en uppdatering då det efterfrågas, bokade en tid för besök förra veckan som tidigast kunde planeras in idag. Kom för några timmar sen hem från vårdcentralen efter ett kort samtal med en vikarierande läkare. Som vanligt i mina upplevelser med vårdcentralen så behärskade denna personen mycket rudimentär svenska. Jag fick börja att berätta vad som var fel med mig, jag gav en utläggning om hur jag känner mig nedstämd och inte har mycket ork till att göra saker om ens något, han knappar på datorn och frågar hur gammal jag är. Han ställer lite följdfrågor som känns rätt så orelevanta och tittar samtidigt in i datorskärmen. Efter ett tag frågar han återigen hur gammal jag är och berättar för mig att jag är väldigt ung.
För ett år sedan var jag på en annan vårdcentral och fick gå igenom samma process, där fick jag ett formulär även då som nu av formen MADRS (montgomery åsberg depression rating scale). Skillnaden nu och då var att jag fick skriva svaren direkt förra året för att sedan få min "rating" och sedermera bli utvärderad. Som sidnot kan jag berätta att jag inte fick tillräckligt höga poäng för medicinering, utan ett telefonnummer till någon privatperson som jag kunde prata med (inte psykolog), detta följde jag dessvärre aldrig upp då jag inte hade större förtroende att det skulle hjälpa mig. Idag fick jag det utskrivet till mig och vart ombedd att komma tillbaka nästa måndag då det var den tidigaste tiden jag kunde få bokad, så att han kunde utvärdera detta. Jag ifrågasatte detta med tanke på min tidigare upplevelse och då fick jag någon kort förklaring som jag förstod hälften av att han var hårt bokad idag. Jag sa att detta inte var OK och fick då en tid imorgon istället när jag kunde komma med mitt formulär.
Jag har alltså bokat en tid till vårdcentralen, gått dit och berättat saker för en person som inte inger någon trygghetskänsla överhuvudtaget, blivit ifrågasatt på flera punkter som inte känns relevanta och även redan listat ut att denna personen inte kommer ge mig någon tid till en psykolog (inom rimlig tid). Såvida jag inte "acar" mitt formulär och överdriver mina psykologiska åkommor då det endast verkar vara värt att behandla om man står med snaran runt halsen och är redo att avsluta sitt liv. Ni som läser detta kanske inser att mitt förtroende för vårdcentralen (eller vården i helhet) inte är alltför stort.
Utöver att jag kommer få betala 200 kr extra för en värdelös ombokning så lärde jag mig åtminstone att jag är ung och klarar mig själv enligt en läkare. Värt att notera att man kan få mycket tidigare bokningar om man bara ifrågasätter deras beslut, även om det tydligen var "det absolut tidigaste" han kunde åstadkomma. Jag kommer definitivt göra mitt bästa på mitt depressionstest i hopp om att jag kanske får tid hos en psykolog.
Mackan58,
Jag har gymmat i 7-8 år och har alltid varit "störst och starkast" i min omgivning. Givetvis så kan jag säkert gaina några kg muskler under strikta förhållanden med kosten och träningen, vilket skulle få mig att ta bort alkoholen och drogerna. Samtidigt skulle jag nog tappa allt vad gäller den sociala delen då det i princip är det enda som får mig att vilja umgås med människor. Sen tror jag ärligt talat att jag ligger nära mitt genetiska max även med alkohol och droger, kan ju erkänna att jag funderat länge på att börja med steroider för att jag vill vara "larger than life", något som kanske inte skulle fungera så bra blandat med mitt nuvarande tillstånd. Sen handlar det inte för mig om att inse att jag klarar det mesta. Mina vänner kallar mig för en lat narcissist, något som även jag inser att jag är. Jag "vet" att jag kan åstadkomma saker i mitt liv. Det jag försöker ta reda på är varför jag inte gör något åt det.
Det här låter säkert som att jag är desillusionerad när jag skriver det, men mina närmsta vänner anser mig som en intelligent person, dom erkänner utan problem att jag är "smartare" än dom i de flesta avseendena. Mina genetiska förutsättningar för att bygga muskler tycker dom är absurda. Jag har även inga problem att charma kvinnor (exkluderat kvinnor som tycker att jag är "för stor" och tror att jag går på celltech). Dessa saker finner jag ingen glädje i överhuvudtaget, eller ser det som någon personlig boost. Jag tycker själv att jag är misslyckad och långt ifrån intelligent där det behövs som mest. Kortfattat kan man väl säga att många människor tycker att jag "har allt", men jag tycker att "allt" betyder ingenting när jag lever som jag gör.
Tack för mig.
Även allmänläkare kan skriva ut antidepressiva mediciner. För övrigt:
Mängden antidepressiva medel per invånare i Sverige har sexdubblats mellan 1992 och 2002, samtidigt som läkemedelsindustrin satsat hårt på att med kurser och försäljarbesök informera primärvårdens allmänläkare om de nya medlen. Ändå hävdar många allmänläkare, samtidigt som de skriver ut allt mer antidepressiva medel, att de i huvudsak förlitar sig på egna erfarenheter. Det framgår av en ny avhandling från Lunds universitet.
F d allmänläkaren Stig J. Andersson disputerar den 19 november på en avhandling om allmänläkares inställning till behandlingen av depressionstillstånd. Han utgår från dels en enkätundersökning med drygt 300 svar, dels intervjuer med 17 läkare.
När de deltagande läkarna fick frågan om vad som mest påverkade deras val av behandling av patienter med lättare depressioner, så svarade de flesta att de utgick från sina egna kliniska erfarenheter. Påverkan från kurser, kollegor och läkemedelsföretag ansågs ha mindre betydelse.
- Men den egna erfarenheten kan inte rimligen ligga till grund för en sexdubbling av förskrivningen av en viss sorts medicin. Bygger man på sin erfarenhet så skulle man ju snarare fortsätta att göra som man alltid gjort! påpekar Stig J. Andersson.
Han menar att svaren måste tolkas utifrån den kultur inom läkarkåren som betonar just varje läkares kliniska erfarenhet och självständiga slutsatser. En ökad medvetenhet om betydelsen av yttre inflytanden skulle dock ge läkarna en bättre och mer realistisk uppfattning av den egna rollen. För mer eller mindre medvetet känner man till dessa inflytanden, vilket framgår av intervjusvar som "läkemedelsindustrin påverkar mitt sätt att arbeta, det är så man får information idag", "det är svårt att säga hur pass indoktrinerad man blir" och "i valet av preparat blir man säkert påverkad".
Stig J. Andersson är inte negativ till läkemedelsinformation i sig, men oroas av industrins väldiga övertag på det här området. Även andra bedömare, som t ex en ledarskribent i British Medical Journal tidigare i år, varnar för läkarnas beroende av industrins information.
Antidepressiva läkemedel spelar en viktig roll vid svåra depressioner. Men det finns inga klara bevis för att ökat användande av antidepressiva medel är till gagn för milda depressiva tillstånd i den allmänna befolkningen, anser Stig J. Andersson. Han skulle vilja att fortbildningen av allmänläkare ägnade mer intresse åt möjliga alternativ till medicinering i dessa fall.
- Jag skulle också vilja se mer systematiskt lagarbete på vårdcentralerna - ett samarbete mellan läkare, sköterskor och andra yrkesgrupper enligt diabetesmottagningarnas modell. Dessutom tror jag att allmänläkare borde ha mer tilltro till sin egen förmåga att hjälpa människor genom samtal, säger Stig J. Andersson.
http://www3.lu.se/info/pm/624_pressm.html
Nej, överdriv inte enkätsvaren men var sanningsenlig om att du vill prata med en psykolog i första taget. Är du i akut-akutfara får du inte piller i handen utan du blir förmodligen inlagd med med antidepressiva och vid behov lugnande (ofta för biverkningar från anti-depressiva vid insättningen). Den bedömningen gör ju läkaren så det kan skilja sig beroende på en massa saker.
Folk hade nog varit på bättre humör och trevligare inom många branscher (inte minst vården) om de hade varit mindre stressade e t c så det där är delvis nog ett politiskt problem.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.