Visa fullständig version : Min mamma är död
King Grub
2013-07-25, 17:40
I går natt dog min mamma efter en månads kamp mot matstrupscancer. Hennes sjukdom är anledningen till att jag inte varit aktiv överhuvudtaget här senaste tiden. Det här är första gången jag berättar om det utanför familjekretsen.
I slutet av juni var hon synbart helt frisk, klättrade upp på stolar och bytte gardiner själv (vilket är mer imponerande än det låter då man är 84 år gammal). Hon berättade att hon hade fått lite svårt att svälja fast föda och kände en lätt halsbränna. Vem kunde tro att det var en cancer som tydligen hade vuxit helt obemärkt i månader eller kanske år.
Plötsligt en dag gick det inte att svälja något annat än vatten överhuvudtaget och hon åkte in på akuten. Efter en del tester beslutades att dom skulle vidga strupen kirurgiskt, och under ingreppet märkte kirurgen vad som senare visades vara en stor tumör som vuxit runt hela matstrupen och antagligen ner i magsäcken.
Månaden därefter tillbringade hon på sjukhuset. I början fanns förhoppningen att hon skulle få åka hem igen när dom gett henne näring, och kanske skulle det gå att behandla cancern. Men förloppet var fruktansvärt snabbt; från helt symptomfri till oförmögen att öppna ögonen eller tala på mindre än en månad. Hon blev sämre och sämre och resultaten från Huddinge sade att det var långt gånget och obotligt, tom omöjligt att behandla i syfte att förlänga livet pga hennes ålder och svaghet.
På ett sätt var det förstås bra att det gick så fort som det gjorde, även om det inte gör det lättare att förstå eller acceptera det innerst inne. Och hon förvånade alla läkare med hur lite smärta hon upplevde, vilket gör mig glad. Mot slutet spenderade jag all min tid hos henne, och i dag är jag glad för det. Hon fick ett enkelrum när hon blev riktigt sjuk, och hennes sista nätter fick jag en säng så jag kunde stanna hos henne över natten när hon var orolig och hade svårt att andas och inte orkade vara vaken mer än sekunder i taget.
Hennes sista dag var hon inte kontaktbar, förutom en timme på kvällen, då hon ibland orkade öppna sina ögon, och svara på vad jag sade genom att klämma min hand. Sista natten flyttade jag min säng bredvid hennes och höll hennes hand hela natten. Vid 2-tiden på tidiga morgonen vaknar jag plötsligt och känner en konstig känsla i kroppen. Mamma andas lugnare än på länge, och 10 minuter senare drar hon ett sista andetag och sedan inget mer, helt fridfullt. Jag stannar hos henne ett tag innan jag ringer min bror och berättar att mamma är död, och han säger att han var vaken, då han klockan två, precis som jag, hade fått en konstig känsla och gått upp ur sängen. Jag tror egentligen inte ett dugg på sådant här, men det kändes väldigt konstigt.
I dag känns det tomt och konstigt. Att jag plötsligt inte längre kan träffa eller prata med mamma efter 40 år. Men jag är glad att hon fick leva ett långt och friskt liv, och att slutet blev snabbt och förvånande smärtfritt trots den hemska sjukdomen.
Farväl älskade mamma. Jag kommer att sakna dig för evigt.
Alltidxx
2013-07-25, 17:44
:(
Jag beklagar sorgen. Skönt att hon inte hade så ont och att du kunde vara hos henne.
Jag beklagar verkligen.
En släkting gick bort på liknande sätt förra året, hon upplevdes som fullt frisk och hade rätt nyligen pensionerat sig, händelseförloppet från insjuknande (kollapsade hemma), diagnos och död gick väldigt snabbt, kanske 2 veckor, det var cancer i magtrakten.
Skittråkigt :( men hon dog ju iallafall inte ensam, det tror jag hon var mycket tacksam för.
Beklagar bortgången.
Holmeros
2013-07-25, 17:56
Jag beklagar sorgen. Usch, jag kan inte ens tänka mig hur det känns.
Stort tack för att du delar med dig, det får en att tänka efter..
Järngrisen
2013-07-25, 17:58
Beklagar sorgen.
Det låter också som hon levde ett långt och bra liv, minns det i det svåra.
Beklagar sorgen. Bra att du kunde spendera sista tiden med henne, det hjälpte nog henne väldigt mycket.
en stor stark
2013-07-25, 18:03
Vad sorgligt, jag beklagar sorgen. Den sista tiden verkar ju ha varit relativt smärtfri och lugn, vilket man kanske kan hitta tröst i. Att det känns konstigt är ju naturligt, ens mamma har varit med en sen man föddes. Men att det gick så snabbt från frisk till sjuk kan göra att det hela blir mer overkligt.
Beklagar sorgen.
Har fyra äldre släktingar i åldrarna 84, 85, 86 och en halvmorfar jag sällan träffar på 82 år. De är friska och orkar förvånansvärt mycket... Men jag får nog bli beredd på att det kan gå fort på slutet.
Beklagar sorgen. Svårt att tänka sig in i att någon man varit nära länge bara är borta.
R.I.P
jag förlorade 2 närstående förra året.
förstår att du lider en mamma e ju ett stort hjärta.
KalleTeodor
2013-07-25, 18:14
mycket gripande text. beklagar sorgen.
Beklagar. Jag har själv aldrig förlorat någon som har stått mig riktigt nära, men förr eller senare så händer det oss alla. Det är definitivt inget jag ser fram emot, men det är en del av livets gång.
skickat från en mobil enhet.
Sheogorath
2013-07-25, 18:31
Mycket tråkigt. Beklagar sorgen, Grub.
PontusAndersson
2013-07-25, 18:32
Jag vill också beklaga det inträffade. Tycker det var en gripande text. Vi ska alla gå bort någon gång och om jag får välja själv hoppas jag att min bortgång ser ut ungefär som din mors - med någon man tycker om närvarande. Tycker du hanterade det så bra som det går.
hangatyr
2013-07-25, 18:33
Jag beklagar.
Beklagar sorgen.
Gripande text. Blev tårögd. Otroligt fint.
Anton Fräs
2013-07-25, 18:38
Jag beklagar verkligen. Det är riktigt tragiskt när en person som är nära en dör.
Beklagar innerligt sorgen. Att förlora familjemedlemmar är nog något av det svåraste man kan vara med om.
Beklagar, det är hemskt när nån närstående god bort. Dock var det iaf ett relativt fint scenario. Det är få förunnat att få vara med i en så lugn miljö.
StarkaUlf
2013-07-25, 19:03
Beklagar sorgen.
Blev tårögd. *cry* Beklagar..
maximuscle
2013-07-25, 19:08
beklagar sorgen, vart verkligen rörd när jag läste texten
Oerhört gripande text, beklagar verkligen sorgen. Har en god vän, vars mamma hastigt gick bort nyligen i influensa. Hon insjuknade på en fredag och dog i sängen under söndagen när resten av familjen var iväg och handlade. Det måste kännas helt ofattbart när det går så fort. Hoppas du ger dig själv gott om tid att smälta sorgen. Jag kan tänka mig att det varierar från dag till dag hur man känner sig och vad man tänker.
Beklagar din förlust. Ta hand om dig!
RIP.
Jag beklagar sorgen.
Slartibartfast
2013-07-25, 19:15
Beklagar sorgen. Väldigt rörande beskrivning av er sista tid tillsammans. Jag blev helt tårögd. :(
Det kan gå snabbt ibland. Jag förlorade min farmor till sköldkörtelcancer. Från symptomfri till död på under två månader.
Latissimus Dorsi
2013-07-25, 19:16
Gud vad tråkigt, jag beklagar.
Hreidmar
2013-07-25, 19:17
Beklagar sorgen. Mina tankar går med dig Grub och all kärlek till alla berörda.
Captainwide
2013-07-25, 19:18
Vill börja med att säga att jag beklagar sorgen.
Hon måste verkligen varit både lycklig och tacksam över att du var vid hennes sida hela tiden. Kan inte ens föreställa mig en värld utan en förälder...det finns liksom bara inte. Men vad som än händer framöver så går livet vidare, du bär för evigt din mors arv och era delade minnen vidare.
Lillgrabben
2013-07-25, 19:18
Beklagar sorgen.
Oavsett när den sista dagen kommer är den alltid för tidig.
hahavaffan
2013-07-25, 19:20
Fy fan :( Beklagar sorgen.
Det verkar ha varit ett bra slut ändå. Vila i frid.
sweetkarolina
2013-07-25, 19:23
Beklagar sorgen fina Gruben.
mangemani
2013-07-25, 19:24
tråkigt att höra:(
beklagar sorgen
MasterChief
2013-07-25, 19:24
Jag beklagar sorgen och tackar även för att du tog dig tid att dela med dig. Det är viktigt att bli påmind om livets förgänglighet.
Ta hand om dig och dina närmaste.
Jag beklagar, oerhört jobbig händelse oavsett var man är i livet.
Skickat från min HTC One via Tapatalk 2
Fy fan, beklagar sorgen! Kan inte föreställa mig hur ont det gör att förlora sin mor :(
Tråkigt. Ni som är kvar i familjen får ta hand om varandra.
D-Crawler
2013-07-25, 19:38
Beklagar sorgen Grub, må hon vila i frid.
Beklagar innerligt sorgen!!!!
Beklagar sorgen, fasar för när dagen kommer då någon som står mig riktigt nära går bort.
Alex Thunholm
2013-07-25, 19:47
Beklagar, ang konstiga känslan kan jag bara bekräfta. När min pappa dog på natten upplevde jag ett tryck över bröstet, tio min senare ringde sjukhuset...
Red Apple
2013-07-25, 19:49
Jag beklagar så oerhört mycket. Kan inte tänka mig hur det känns :(
Wilt the Stilt
2013-07-25, 19:49
Jag beklagar sorgen. Må hon vila i fred.
Tråkigt att höra beklagar sorgen. Skönt i alla fall att du kunde vara där och ta farväl både för henne och dig. Blev även jag rörd till tårar av din text.
Beklagar sorgen, verkligen. Hoppas du finner någon tröst i att hon slapp vara ensam sista tiden.
Henchman
2013-07-25, 19:52
Bra att du fanns där med henne. Det var ju ändå ett fint sätt att dö. Take care.
Beklagar sorgen :(
Förlorade min pappa för några år sedan i stroke, så vet hur det är :(
Det drog dock ut mycket mer på tiden, vilket troligen är mer jobbigt än om det får gå fort.
Oljeblixten
2013-07-25, 20:27
Jag har haft goda vänner som dött men ens mor kan jag ändå inte föreställa mig hur det känns, jag beklagar sorgen!
Ta hand om sig.
Beklagar sorgen. Det låter som att hon somnade in fridfullt åtminstone, fint att du var vid hennes sida.
Beklagar sorgen. Har en 65årig pappa som för närvarande kämpar mot esofaguscancer, det är verkligen en hemsk sjukdom.
Doctor Snuggles
2013-07-25, 20:43
Usch. Jag vet hur hemskt det är. Beklagar.
Beklagar sorgen. Det finns egentligen inget som kan förbereda en för något sådant trots att man vet att det är oundvikligt förr eller senare. Ta hand om dig.
Magnus Larsson
2013-07-25, 21:10
Beklagar din förlust av din fina mor.
Stay strong king grub.
Fint sätt att säga hej då till sin mamma.
Väldigt sorligt att läsa.
Det bästa jag kan säga är att jag hoppas att jag vid 84 år kan klättra på stolar och byta gardinstänger för då vet jag att jag levt ett långt och friskt liv.
Frid vare med eder.
A.Steinbach
2013-07-25, 21:19
Beklagar sorgen. Vet hur det är att förlora en närstående i cancer.
Jag beklagar verkligen sorgen.
_slipknot1_
2013-07-25, 21:38
Beklagar sorgen.
Jag beklagar verkligen sorgen. Då min pappa är kronisk sjuk i cancer så var det extra tungt att läsa detta.
BobaFett
2013-07-25, 21:49
Beklagar sorgen, min farbror gick bort i cancer. Ingen rolig sjukdom det där.
narcissisten
2013-07-25, 22:15
Vad fint att du fanns vid hennes sida. Jag beklagar din förlust.
King Grub
2013-07-25, 22:16
Tack så mycket alla. Det betyder mycket, mer än ni kanske tror.
Beklagar sorgen.
Min mormor gick för många år sen bort i samma händelseförlopp i amma sjukdom. Skönt men ändå hemskt när det går så fort.
Mina tankar går till dig och din familj.
Usch så hemskt. Gripande berättelse. Stackars dig, King Grub. Hoppas att du får stöd av din bror och annan släkt.
Jag beklagar sorgen.
Scratch89
2013-07-25, 22:28
Beklagar sorgen, Andreas. Hoppas att ni närstående mår bra.
Gabriel174
2013-07-25, 22:34
Beklagar sorgen! :(
Beklagar sorgen.
Sänder en tanke till dig och resten av familjen.
http://tradingphrases.com/images/T/CUS1575FamilyLoveBeyondWords.jpg
Beklagar... fint skrivet, fick en klump i halsen.
En fin skildring av den sista tiden med din mor, jag beklagar verkligen din förlust.
Ristretto
2013-07-25, 22:41
Beklagar sorgen. Det känns aldrig naturligt att säga farväl till någon man älskar.
Beklagar djupt. Hon verkade vara en skön typ, som om jag inte minns fel hade den goda smaken att lyssna på Iron Maiden?
Det du skriver om hur du och din bror vaknade till precis innan det skedde hände för övrigt min mor när min mormor gick bort, även fast de var på olika orter. Märkligt.
Jag är hemskt ledsen Andreas.
Beklagar sorgen. Det finns inga ord som räcker till i en stund som denna.
Birkharju
2013-07-25, 22:54
Hemskt tråkigt att höra. Beklagar verkligen :(
CharlieBB
2013-07-25, 23:21
Beklagar :(!
Jag beklagar verkligen sorgen, sånt här är aldrig rättvist men det måste ändå kännas skönt att det hände på detta sättet och att du var där med/för henne.
Du och resten av familjen kommer bli starkare än någonsin!
Hamsterkakan
2013-07-25, 23:40
Beklagar sorgen, pappa dog i min famn när jag var 12 i cancer
Viktor_Balck
2013-07-25, 23:53
Beklagar sorgen. Fint att du fanns vid hennes sida.
Tråkigt att höra, jag beklagar sorgen kompis!
Beklagar, må hon vila i frid.
Arne Persson
2013-07-26, 00:06
Beklagar Kingen. Min egen mamma gick bort lite överaskande förra lördagen. Vi skulle besöka henne under förmiddagen men kl 6.13 får jag ett samtal att hon precis hade somnat in. För 1 år sedan fick hon en kraftig stroke och blev gradvis sämre. Idag fredag kl 11 begravs hon.
Degpekka
2013-07-26, 00:22
Beklagar verkligen Grub! Fint att läsa hur du hanterade situationen! Tack för att du delade med dig av något så personligt.
Beklagar King Grub, önskar dig och familjen det bästa.
The_RobRoy
2013-07-26, 00:52
Fint skrivet och beklagar sorgen
Beklagar sorgen King Grub.
Har inte förlorat någon nära anhörig än och jag kan på grund av detta inte förstå vad du genomgår/genomgått. Men jag är säker på att jag kommer uppleva en stor tomhet när en anhörig går bort, speciellt en av mina föräldrar.
Beklagar Kingen. Min egen mamma gick bort lite överaskande förra lördagen. Vi skulle besöka henne under förmiddagen men kl 6.13 får jag ett samtal att hon precis hade somnat in. För 1 år sedan fick hon en kraftig stroke och blev gradvis sämre. Idag fredag kl 11 begravs hon.
Ledsen.
Beklagar sorgen. Kan inte ens föreställa mig vad jag hade gjort. Ush..
Beklagar sorgen och er förlust, både Grub och Arne. Väldigt tråkigt att höra :(
Beklagar sorgen, Grub och Arne.
Jag beklagar din och din familjs förlust. :(
Jag beklagar verkligen er sorg. :( tack för att du orkade dela med dig på ett så fint sätt!
tntballe
2013-07-26, 07:08
Beklagar sorgen.
Jag är verkligen även jag beklaga sorgen, mina tankar går ut till dig och resten av din familj!
Förlorade min far 2007, 58 år gammal till just cancer. Jag känner med dig på så många sätt även om jag inte känner dig!
Tack för din text, jag tårade upp för jag kände verkligen din sorg och saknad i texten. Glad för din skull att du tog beslutet du gjorde och stannade med henne tills hon lämnade...hon var inte ensam!
Denna kom till tankarna när jag läste din text, troligen för att jag lyssnat mycket på den själv.
BqMY9mMMJKU
luckyboi
2013-07-26, 07:55
Tungt, beklagar sorgen
King Grub
2013-07-26, 08:07
Tack så oerhört mycket för alla vänliga ord.
Och Arne, jag beklagar sorgen.
Beklagar, vet precis hur känns.
Miste min mamma i höstas, skulle fyllt 45år nu i början utav juli månad.
Inga fysiska sjukdomar bakom det hela, hon gjorde en magsäcksoperation för 5år sedan.
Hon gick ner 30-40kg som önskat, det var då hennes psykiska sjukdom började träda fram. Hon önskade att gå ner ytterliggare 2-3kg innan hennes mål var uppnått. Hon åt uppskattningsvis 4 skorpor och 4 koppar snabbkaffe om dagen.
Hon började äta mineraltabletter, energidrycker och koffeintabletter för att orka med dagarna, hon åkte ofta in till akuten för att hon inte klarade av att stå på egna ben. Näringsbrist sa läkarna och fick ligga med dropp, någon gång i veckan i flera månaders tid.
Hon beställde diverse olagliga preparat som inte får nämnas härinne, hon tog en överdos och dog.
Hon lämnade oss tre barn alldeles för hastigt. Det går fortfaranade dagar jag inte kan sova om nätterna.
Hon skrev i min tråd om min myokardit jag fick året 2006.
http://kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=69795
miapia_asarum :'(
Rip
Beklagar sorgen, Grub & Arne
Arne Persson
2013-07-26, 08:59
Tack så oerhört mycket för alla vänliga ord.
Och Arne, jag beklagar sorgen.
Tack Grub och övriga.
Väldigt gripande text, blev helt tårögd. Livet är skört och det går snabbt ibland. Beklagar sorgen.
Jag beklagar sorgen. Otroligt fint skriven text om er sista tid tillsammans och på vilket fantastiskt sätt du fanns där för henne.
David Brent
2013-07-26, 10:08
Beklagar sorgen!
grondahl
2013-07-26, 11:17
Beklagar sorgen.
Diomedea exulans
2013-07-26, 11:29
Beklagar sorgen. Det var bra skrivet, och fint av dig att dela med dig.
King Grub
2013-07-26, 11:42
Beklagar djupt. Hon verkade vara en skön typ, som om jag inte minns fel hade den goda smaken att lyssna på Iron Maiden?
Ja, det stämmer. Hon lyssnade nästan bara på rock och hårdrock. Hennes favoriter var Iron Maiden, Kiss, Metallica, Poison och Def Leppard. Det är musiken som kommer att spelas på hennes begravning.
Hon köpte också Nintendokonsoller och spelade Mario (fast hennes favoritspel var Resident Evil 4) efter hon fyllt 80, och såg mest action- och skräckfilmer.
Erik Eriksson
2013-07-26, 11:55
Ja, det stämmer. Hon lyssnade nästan bara på rock och hårdrock. Hennes favoriter var Iron Maiden, Kiss, Metallica, Poison och Def Leppard. Det är musiken som kommer att spelas på hennes begravning.
Hon köpte också Nintendokonsoller och spelade Mario (fast hennes favoritspel var Resident Evil 4) efter hon fyllt 80, och såg mest action- och skräckfilmer.
Vilken härlig kvinna det låter som. Förstår din tomhet, och jag är i nuvarande situation själv orolig för min egen mor då hon för första gången under så lång tid jag kan minnas råkat ut får en allvarlig händelse. Tänker på henne mycket och det ändrar många av mina vanliga tankebanor. Inte längre är hon den odödliga stöttepelare som alltid funnits där. Beklagar verkligen din sorg och din egen förlust.
MasterChief
2013-07-26, 12:27
Ja, det stämmer. Hon lyssnade nästan bara på rock och hårdrock. Hennes favoriter var Iron Maiden, Kiss, Metallica, Poison och Def Leppard. Det är musiken som kommer att spelas på hennes begravning.
Hon köpte också Nintendokonsoller och spelade Mario (fast hennes favoritspel var Resident Evil 4) efter hon fyllt 80, och såg mest action- och skräckfilmer.
Låter som min älskade morfar som gick bort för ett par år sedan. Vi tittade på actionfilmer tillsammans och han älskade att cykla. Glömmer aldrig när han fick sin första cykeldator av mig och hur vi monterade den tillsammans på julafton. Sedan den dagen började han föra bok på all cykeldata. Han cyklade 2 mil om dagen tills han blev 90. Han blev aldrig gammal. Lekte alltid med barnen och behöll alltid sina intressen trots sin ålder.
Även om jag blev förkrossad när han försvann så har jag, nu efter att tiden gjort sitt, förstått att jag måste vårda mina minnen genom att prata och tänka på dem. På så sätt finns han hos mig fortfarande där jag ibland till och med får behagliga rysningar av närvarokänslan jag upplever. Jag vet att han skulle uppskatta det något oerhört att få finnas hos familjen fortfarande eftersom det var det allra viktigaste för honom (alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn).
Men sorgearbetet tar tid och det är en tuff tid. Det jag vill säga är väl att jag tycker det är viktigt att man tar sig tid att minnas när allt "går tillbaka till det vanliga vardagslunket". Det ger livet en mening som är viktig.
Beklagar sorgen.
L
Även om jag blev förkrossad när han försvann så har jag, nu efter att tiden gjort sitt, förstått att jag måste vårda mina minnen genom att prata och tänka på dem. På så sätt finns han hos mig fortfarande där jag ibland till och med får behagliga rysningar av närvarokänslan jag upplever. Jag vet att han skulle uppskatta det något oerhört att få finnas hos familjen fortfarande eftersom det var det allra viktigaste för honom (alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn).
Men sorgearbetet tar tid och det är en tuff tid. Det jag vill säga är väl att jag tycker det är viktigt att man tar sig tid att minnas när allt "går tillbaka till det vanliga vardagslunket". Det ger livet en mening som är viktig.
Kan inget annat än att instämma.
Akerhage
2013-07-26, 12:50
Beklagar! :(
Blev ledsen av att bara läsa texten. Tänder ett ljus för henne ikväll!
en stor stark
2013-07-26, 12:53
Ja, det stämmer. Hon lyssnade nästan bara på rock och hårdrock. Hennes favoriter var Iron Maiden, Kiss, Metallica, Poison och Def Leppard. Det är musiken som kommer att spelas på hennes begravning.
Hon köpte också Nintendokonsoller och spelade Mario (fast hennes favoritspel var Resident Evil 4) efter hon fyllt 80, och såg mest action- och skräckfilmer.
Verkar som en glad och rolig mamma! Jag tycker det är roligt att se sina föräldrar testa nya saker, särskilt när det är saker man själv också gillar.
Jag fick mina föräldrar att testa datorspel (mina pappa hade redan testat en del tv-spel sedan tidigare, GoldenEye t.ex.). Men idag spelar både mamma och pappa aktivt World of warcraft, till exempel, och spelar ofta tillsammans. Och är rätt duktiga på det. Det är rätt roligt att se.
Röda Björnen
2013-07-26, 14:22
Jag beklagar sorgen. Blir helt rörd av historien.
Novaindex
2013-07-26, 14:43
Beklagar sorgen *hug* .. Skönt att du kunde vara där in i det sista o att det gick någorlunda fort när de väl hände.. Ta hand om dig!!
Beklagar sorgen. Hoppas du har saker för dig som du finner styrka i.
Anders The Peak
2013-07-26, 15:15
Beklagar sorgen den är alltid ruskigt stark när det gäller nära och kära...
Circle of life.. sucks sometimes
Tomheten försvinner alltid så småningom men fan vilken knepig känsla det kan vara.
Beklagar sorgen. :(
Det är omöjligt att acceptera att ens föräldrar blir äldre, går bort. Förstår att det känns tungt för er nu, starkt att berätta om det. Ta vara på era minnen tillsammans!
Natten till tisdag väcktes jag av att min pappa hade ont i bröstet, starka smärtor. Kallsvettig, illamående. Ringde 112, innan ambulansen kom så ekade hlr-kursminnen som ett mantra i mitt huvud. Min son sov genom alltihop, pappa åkte in. Kände mig stum av oro. Fick samtal från 112, han hade kommit till avd - läget lugnt, inga tecken på hjärtinfarkt. Något fel är det dock, så han fick stanna kvar och göra massa undersökningar, bla tog de ryggmärgsprov. Igår kom han hem, så vi fick ett dygn innan jag o sonen åkte igen efter en veckas vistelse. Lite svag så vi tog det lugnt, men glad att det gick såpass väl för nu.
Allt vill man ju inte skriva "öppet", men att du skrev här fick mig att tänka om lite. Plus att jag på tåget hem hörde om detta på nyheterna;
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5601740
Enda jag berättat för var några grannar (så att de kunde hålla lite koll, han är ensam hemma) och två kompisar. Ena kompisen var i sommarstugan med åldrande föräldrar (o trött på dem), när jag berättade tänkte han om.. försökte ha tålamod och ta vara på tiden med dem. Blev lite glad att det fick den effekten, så tänkte att jag berättar om det här också.
Man älskar dem inte all tid, de kan vara pain in the ass, förmodligen älskar dem en mer än man märker eller anar, förhoppningsvis har man mycket att tacka dem för, och en dag så kommer man aldrig se dem igen.. så det kan vara värdefullt att se det fina i dem, ha tid ihop när man har dem omkring sig.
Hoppas att Gruben får en fin sommar trots allt! Håller tummar för att det inte är något allvarligt med min pappa och att fler får chansen att vara o göra något bra för sina föräldrar. Har spenderat veckan med att baka, fixa mat, städa, plocka bär, koka sylt osv till mina föräldrar och nu hemkommen känns det fint på något sätt. Man blir som en "lejonhona" när det gäller ens barn, och nu med åldrande föräldrar - upptäckte jag att det kan bli så även där. Var rädda om varandra! *cupid*
Beklagar Kingen. Min egen mamma gick bort lite överaskande förra lördagen. Vi skulle besöka henne under förmiddagen men kl 6.13 får jag ett samtal att hon precis hade somnat in. För 1 år sedan fick hon en kraftig stroke och blev gradvis sämre. Idag fredag kl 11 begravs hon.
Beklagar sorgen. Man kan nog aldrig vara riktigt förberedd. Ta hand om er!
WHITEFOLKS
2013-07-26, 15:57
Saknaden efter någon så nära är obeskrivlig.
Arne Persson
2013-07-26, 16:31
Beklagar sorgen. Man kan nog aldrig vara riktigt förberedd. Ta hand om er!
Tack Lellan,
Har precis kommit hem från begravningen. Den var ganska omtumlande för mig. Den är dock inte helt slut för mig ännu. Om ett par veckor så skall jag till Finland med urnan eftersom mamma önskade att urnsättas i hennes familje grav.
ChrisRiddick
2013-07-26, 16:51
Beklagar sorgen king Grub.
knaskalas
2013-07-26, 17:09
Hemskt. Livet kan verkligen vara ett riktigt helvete. Beklagar sorgen.
Beklagar sorgen.
Skickat från min GT-I9300 via Tapatalk 2
Fy alltså. Beklagar sorgen.
Andy.da.wohoo
2013-07-26, 21:04
Jag beklagar. Det är skönt att höra att du kunde spendera hennes sista tid med henne! Konstigt att man kan bli så berörd på detta viset över ett forum. Hoppas ni övriga i familjen tar hand om varandra ordentligt. Detsamma gäller Arne. Beklagar sorgen.
:(
Medkänsla.
Träffat döden nu flera gånger under senare år och det är inte roligt.
Victorsnya
2013-07-26, 21:13
Beklagar sorgen.
Från en som vet. Håll inga känslor inne, vill du prata med någon gör det. Efter att min far gick bort hastigt höll jag allt inom mig vilket inte blev bra alls tillslut.
Tack Lellan,
Har precis kommit hem från begravningen. Den var ganska omtumlande för mig. Den är dock inte helt slut för mig ännu. Om ett par veckor så skall jag till Finland med urnan eftersom mamma önskade att urnsättas i hennes familje grav.
Hoppas du har många fina minnen du kan fokusera på, det låter som en tung uppgift men väldigt fint av dig att göra. Hedrande, jag hoppas allt går bra för dig. Man får bära med sig det fina, och som någon skrev - prata om det är inte så tokigt.
Beklagar verkligen sorgen.
hanushans
2013-07-27, 00:14
Hemskt att läsa, beklagar :(
Fyfan, svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läser texten, beklagar verkligen :-(
Fruktar själv för denna dag någon gång i framtiden..
Skickat från min GT-I9305 via Tapatalk 2
Beklagar verkligen.
Fint att du fick möjligheten att spendera den sista tiden med din mor, det är få förunnat.
Cancer is a B, keep yo head up!
Beklagar sorgen. Det är tungt som fan när någon som varit en nära hela livet går bort. :(
En RE4 fan, hon måste ha varit en härlig människa.
Beklagar sorgen
Sparven från Minsk
2013-07-27, 22:12
Tråkigt att höra, beklagar verkligen. Been there...
Jag beklagar sorgen.
Känner såväl igen det där. I början känns det så.... konstigt. Det blir aldrig som det var förut, men på något vis lär man sig leva med det och tillslut vänjer man sig. Eller det är kanske fel ord, man lär sig acceptera det.
Vill passa på och dela med mig av en liten rolig händelse som ändå berör ämnet.
För några veckor sedan stod jag i min hall och skulle ge mig ut. Helt plötsligt blir jag stel som en pinne, nackhåren reser sig....
Vad i helvete! Det luktar Morfar här.
Till ämnet hör att min morfar somnade in 1998, men den doften glömmer jag aldrig. Det är liksom ingen svag aning heller, utan det verkligen LUKTAR!
Jag fattar absolut ingenting, står i någon minut och försöker samla mig. Hur i hela friden går det här till? Är han här och hälsar på? Ja varför inte egentligen, men varför skulle det lukta just nu? Jag hinner säkert tänka ut 20 otroligt logiska och även konstiga anledningar till varför det luktar innan jag kommer på det....
Min morbror, dvs min morfars son var och hälsade på några dagar innan, och han glömde sin skinnjacka, den hänger på kroken i hallen. Jag går dit och luktar på jackan. DET FULLKOMLIGT OSAR MORFAR om den!
Min morbror luktar alltså numera likadant som min morfar gjorde!?
Jag har aldrig märkt det förut konstigt nog, men denna gång gick det inte att missa.
Så jag står där som en idiot och luktar på min morbrors jacka och känner exakt samma lukt som jag inte har känt på 15 år!
Alltså minnenas television, släng er i väggen :-)
Min morbror har fått tillbaka jackan, men nu vet jag ju vart jag ska nosa någonstans när jag känner för det :-)
Mvh Robin
HumanTarget
2013-07-27, 23:26
Beklagar sorgen!
Fint delande!
Sent from my iPhone using Tapatalk 2
Beklagar sorgen Grub och Arne
Grub, Väldigt gripande text. Det vred om sig i magen av ångest att läsa.
Även jag beklagar sorgen för grubben och dom andra i tråden.
Själv har jag under året upplevt en far som verkar gå vinnande ur kampen och en mosters man som förlorade andra gången cancern slog till.
Även jag beklagar sorgen för grubben och dom andra i tråden.
Själv har jag under året upplevt en far som verkar gå vinnande ur kampen och en mosters man som förlorade andra gången cancern slog till.
Vi får hoppas denna mirakelmetod kan vara något för framtiden, låter för bra för att vara sant nästan.
http://news.sciencemag.org/health/2012/03/one-drug-shrink-all-tumors?ref=hp
Skrollovicz
2013-07-28, 17:55
Jag beklagar sorgen King Grub. Trots att jag inte är aktiv här inne så mycket längre, så läser jag det mesta som skrivs, och jag kan bara säga att du har hjälpt mig komma ur mina ätstörningstendenser, och därför känner jag lite extra med dig. Beklagar igen.
Jag funderade ett tag på om jag skulle skriva något i tråden. "Känner jag KG?" tänkte jag. Är det falskt av mig att skriva något? Men jag inser nu att jag känner sympati för din situation och det är allt som behövs egentligen. Vi är alla medmänniskor och ord har stor inverkan på oss, även om det kommer från en främling. En främling är ju även en medmänniska och det tycker jag inte man ska glömma bort.
Jag beklagar sorgen och trösten är väl den att hennes tid var väl helt enkelt kommen och att det var skönt lidandet inte drog ut på tiden.
Beklagar. Bara tanken på att mista mamma är jobbig.
Nordenator
2013-07-29, 23:41
Beklagar sorgen :(
Tårarna rann ner från kinden, jag beklagar. Må Gud ge henne plats i paradiset.
Thornblom
2013-07-30, 00:03
Jag beklagar verkligen. Vet hur det känns. Min morfar, som alltid varit min största mentor, hade cancer väldigt länge. Han blev i stort sätt friskförklarad tillslut, efter det byggde han hus och var världens piggaste gubbe. En dag åkte han in, rätt plötsligt. Det tog bara månader sedan.
Att minnas det lyckliga är det bästa sättet att sörja. Återigen, beklagar.
whuddafuks
2013-07-30, 02:06
Jag beklagar verkligen sorgen för dig Grubb. Tänk på de bra minnen ni har haft, och tveka inte på att tala med närståenden om det känns jobbigt. Det kan ta en hel del på en
bighulken
2013-07-30, 07:16
beklagar sorgen.
mkt fint skrivet, för övrigt.
morsan min fick också cancer för 4 år sedan.men hade turen att hon ringde mig å sade att hon kännde sig dålig.(gamla gardet) gnäller nästan aldrig.
åkte dit,och inväntade ambulans.de kom å kollade lite på henne,men tänkte sedan åka därifrån.då blev jag arg....och sade att de fick ta med henne till sjukan nu! de sade:vi får inte ta med någon mot sin vilja.ok,morsan nu får du följa med,sade jag.tycker du det,sa hon.ja sade jag!
sedan visade det sig att hon hade tumörer lite överallt,typ i levern,+ en massa dottersvulster,el vad det heter.så hon låg där och fick behandling å tynade bort lite,vägde inte många kilo då.
men iom att det var i sista stunden hon fick behandling,så funkade det.hon låg på sjukan länge,typ 6 månader.men fick sedan komma hem.det var mkt operationer å dylikt,men fixade till sig ,litet i alla fall.
ja,hon lever än idag,men har väl inte alltför länge kvar då,kanske ett par år till,hoppas jag.men hon bor själv i sin lägenhet å sköter sig själv osv.....
hon är alltså någorlunda frisk idag,om man nu kan bli det från cancern!!
jag märkte också skillnaden, på sjukhus,när pesonalen märkte att hon hade någon närstående som brydde sig.till slut fick hon ett bra rum osv.....
Cancer är vår tids folksjukdom.
Cancer är vår tids folksjukdom.
Cancer har väl typ alltid funnits?
Cancer har väl typ alltid funnits?
Ja, men idag är det en mycket vanligare dödsorsak, då stroke/infarkter och andra sätt att dö på minskar stadigt samtidigt som vi lever längre.
http://www.cancer.org/cancer/cancerbasics/lifetime-probability-of-developing-or-dying-from-cancer
Runt hälften av oss män här kommer få cancer någon gång under livet, och runt hälften av de som får cancer kommer dö från den.
Grandmaster
2013-07-30, 20:40
Mycket tråkigt att höra. Beklagar verkligen.
King Grub
2013-07-30, 21:45
Tack så mycket för kondoleanserna alla som skrivit här, som skickat PM och som pratat med mig IRL.
HMS Laestander
2013-07-30, 22:47
Må hon vila i frid. Beklagar verkligen. :(
Beatzman
2013-07-31, 14:33
Beklagar sorgen. Väldigt fin och rörande text som sätter perspektiv på vardagsbekymmer.
Beklagar verkligen sorgen, livet vara ett helvete ibland!
Sent from my iPhone using Tapatalk 2
nisse1976
2013-07-31, 19:21
Beklagar sorgen.
krubkungen
2013-07-31, 19:44
Jag beklagar sorgen.
Beklagar sorgen.
Kan inte ens föreställa mig den dagen själv. Fint av dig att ta dig tiden att vara vid din mors sida den sista tiden.
Aaarnold
2013-07-31, 23:34
Beklagar sorgen. :(
StrangeKraem
2013-08-01, 07:16
Suttit här ett tag och funderat på vad i hela världen man ska skriva, OM man ska skriva.. Höll nyligen på att förlora min far så liknande ämnen är oerhört "touchy" för egen del, får flashbacks mest hela tiden just nu.
Jag känner dig inte, inte ens lite, men jag hoppas att det inte låter alltför konstigt om jag säger att jag skulle vilja krama om dig.
Beklagar verkligen :(
replacement
2013-08-01, 13:51
Riktigt hemskt att läsa sånt här. Även jag beklagar verkligen sorgen.
Men man kan i alla fall glädjas över att det ändå gick över så snabbt och smärtfritt, och att hon fick leva ett så pass långt liv.
King Grub
2013-09-24, 16:53
I dag var det två månader på dagen sedan mamma gick bort. Det första jag såg när jag kom upp i morse var den här blomman. Den fanns inte där i går, så den har slagit ut på några timmar, och den har aldrig blommat förut. Det var mammas blomma.
http://i.imgur.com/QHJc3lp.jpg
en stor stark
2013-09-24, 18:03
Det måste ha varit ett fint sätt att komma ihåg henne på. :)
Om man nu kan använda "fint" i detta sammanhanget.
Sandra81
2013-09-25, 10:13
Jag går igenom precis samma resa med mina mamma och vet exakt hur du känner. jag hade tagit hand om henne konstant under denna tid, jag hade sett henne le, skratta, skrika, gråta och lida under hela processen. Man blir stark själv som person och man lär sig uppskatta livet på ett helt annat sätt än man gjorde förut.
ypiOcmJo01M
Armed Dingo
2013-09-25, 10:35
I går natt dog min mamma efter en månads kamp mot matstrupscancer. Hennes sjukdom är anledningen till att jag inte varit aktiv överhuvudtaget här senaste tiden. Det här är första gången jag berättar om det utanför familjekretsen.
I slutet av juni var hon synbart helt frisk, klättrade upp på stolar och bytte gardiner själv (vilket är mer imponerande än det låter då man är 84 år gammal). Hon berättade att hon hade fått lite svårt att svälja fast föda och kände en lätt halsbränna. Vem kunde tro att det var en cancer som tydligen hade vuxit helt obemärkt i månader eller kanske år.
Plötsligt en dag gick det inte att svälja något annat än vatten överhuvudtaget och hon åkte in på akuten. Efter en del tester beslutades att dom skulle vidga strupen kirurgiskt, och under ingreppet märkte kirurgen vad som senare visades vara en stor tumör som vuxit runt hela matstrupen och antagligen ner i magsäcken.
Månaden därefter tillbringade hon på sjukhuset. I början fanns förhoppningen att hon skulle få åka hem igen när dom gett henne näring, och kanske skulle det gå att behandla cancern. Men förloppet var fruktansvärt snabbt; från helt symptomfri till oförmögen att öppna ögonen eller tala på mindre än en månad. Hon blev sämre och sämre och resultaten från Huddinge sade att det var långt gånget och obotligt, tom omöjligt att behandla i syfte att förlänga livet pga hennes ålder och svaghet.
På ett sätt var det förstås bra att det gick så fort som det gjorde, även om det inte gör det lättare att förstå eller acceptera det innerst inne. Och hon förvånade alla läkare med hur lite smärta hon upplevde, vilket gör mig glad. Mot slutet spenderade jag all min tid hos henne, och i dag är jag glad för det. Hon fick ett enkelrum när hon blev riktigt sjuk, och hennes sista nätter fick jag en säng så jag kunde stanna hos henne över natten när hon var orolig och hade svårt att andas och inte orkade vara vaken mer än sekunder i taget.
Hennes sista dag var hon inte kontaktbar, förutom en timme på kvällen, då hon ibland orkade öppna sina ögon, och svara på vad jag sade genom att klämma min hand. Sista natten flyttade jag min säng bredvid hennes och höll hennes hand hela natten. Vid 2-tiden på tidiga morgonen vaknar jag plötsligt och känner en konstig känsla i kroppen. Mamma andas lugnare än på länge, och 10 minuter senare drar hon ett sista andetag och sedan inget mer, helt fridfullt. Jag stannar hos henne ett tag innan jag ringer min bror och berättar att mamma är död, och han säger att han var vaken, då han klockan två, precis som jag, hade fått en konstig känsla och gått upp ur sängen. Jag tror egentligen inte ett dugg på sådant här, men det kändes väldigt konstigt.
I dag känns det tomt och konstigt. Att jag plötsligt inte längre kan träffa eller prata med mamma efter 40 år. Men jag är glad att hon fick leva ett långt och friskt liv, och att slutet blev snabbt och förvånande smärtfritt trots den hemska sjukdomen.
Farväl älskade mamma. Jag kommer att sakna dig för evigt.
Jag blev riktigt rörd av det här, fick tårar i ögonen. Jag ska värdera mina föräldrar högre, en dag kommer dem att lämna mig.
Stort av dig att dela med dig tycker jag. Önskar dig all styrka att bearbeta det som hänt, även om det är några månader efter nu.
Allt bra till dig.
shadowfire
2013-09-25, 13:05
Fin tråd Grubben, missat den under mitt kolouppehåll i sommar.
Du kommer nog att upptäcka flera andra saker som kommer att få dig och reflektera och fundera, förutom den blomman. Flera år efter att pappa och bror dog så kom jag på mig själv också med att plötsligt få insikt och förståelse för saker de uppskattade när de levde, men som jag aldrig förstod just då.
Min största lärdom var dock att ingen lever för evigt och att den man älskar idag kan vara död och borta för evigt i morgon. Nu är jag sista personen i min släkt kvar, så vi får väl se hur mitt öde är, men i min släkt har vi sluppit cancer i varje fall som verkligen är en vidrig sjukdom. Måtte de en vacker dag verkligen få bukt med det en gång för alla, den sjukdomen har skördat nog med offer nu.
Beklagar sorgen. Har en 65årig pappa som för närvarande kämpar mot esofaguscancer, det är verkligen en hemsk sjukdom.
Då har min älskade pappa slutligen förlorat sin kamp mot den förjävliga cancern bara 65 år gammal. Han var en av de få som var en kandidat för kuritativ kirurgi, dels för att han inte hade några synliga metastaser och dels för att han hade en fysik och hälsa som var jämförbar med många 40-50 åringar. Tyvärr uppstod en mycket ovanlig komplikation efter operationen och han låg på IVA i nästan ett halvår innan han slutligen dog för några veckor sen. Det känns tungt att ha förlorat en sån fin och underbar pappa innan man ens hunnit fylla 30 och jag lider med alla andra, både drabbade och anhöriga som plågas av denna hemska sjukdom.
Jag är själv student men skänker trots en tajt ekonomi en hundralapp nån gång varannan månad till cancerfonden och jag hoppas att det finns fler som vill hjälpa till att hitta en lösning till dom här sjukdomarna som nog skapar mer lidande än någon annan sjukdomsgrupp.
frazkakan
2014-03-18, 16:15
Då har min älskade pappa slutligen förlorat sin kamp mot den förjävliga cancern bara 65 år gammal. Han var en av de få som var en kandidat för kuritativ kirurgi, dels för att han inte hade några synliga metastaser och dels för att han hade en fysik och hälsa som var jämförbar med många 40-50 åringar. Tyvärr uppstod en mycket ovanlig komplikation efter operationen och han låg på IVA i nästan ett halvår innan han slutligen dog för några veckor sen. Det känns tungt att ha förlorat en sån fin och underbar pappa innan man ens hunnit fylla 30 och jag lider med alla andra, både drabbade och anhöriga som plågas av denna hemska sjukdom.
Jag är själv student men skänker trots en tajt ekonomi en hundralapp nån gång varannan månad till cancerfonden och jag hoppas att det finns fler som vill hjälpa till att hitta en lösning till dom här sjukdomarna som nog skapar mer lidande än någon annan sjukdomsgrupp.
Jag beklagar sorgen. :(
Beklagar sorgen RandomC..:( Det låter som en tuff tid för er, ta hand om dig själv och vårda minnet. Cancer är för djävligt. Min pappa har tuff obotlig leukemi, kroppen klarade inte behandling så han vårdas i hemmet ännu pigg m tanke på hur det varit/kan vända.
Tänker på dig, kämpa.. Glöm inte det som var fint, håll utkik efter sånt i livet.
WHITEFOLKS
2014-03-18, 16:35
Gg randomcs pappa, sorry to hear.
Sohlsken
2014-03-18, 16:59
Då har min älskade pappa slutligen förlorat sin kamp mot den förjävliga cancern bara 65 år gammal. Han var en av de få som var en kandidat för kuritativ kirurgi, dels för att han inte hade några synliga metastaser och dels för att han hade en fysik och hälsa som var jämförbar med många 40-50 åringar. Tyvärr uppstod en mycket ovanlig komplikation efter operationen och han låg på IVA i nästan ett halvår innan han slutligen dog för några veckor sen. Det känns tungt att ha förlorat en sån fin och underbar pappa innan man ens hunnit fylla 30 och jag lider med alla andra, både drabbade och anhöriga som plågas av denna hemska sjukdom.
Jag är själv student men skänker trots en tajt ekonomi en hundralapp nån gång varannan månad till cancerfonden och jag hoppas att det finns fler som vill hjälpa till att hitta en lösning till dom här sjukdomarna som nog skapar mer lidande än någon annan sjukdomsgrupp.
Beklagar sorgen, det låter som att världen förlorade en god man *hug*
vicarious
2014-03-19, 11:35
Beklagar sorgen.
Jobbar själv på en onkologisk vårdavdelning. Varje dag påminns man om hur himla bra man har det som frisk.
King Grub
2014-03-19, 11:59
Jag beklagar verkligen, RandomC. Riktigt tråkigt att höra.
itwillbe
2014-03-19, 12:48
Jag beklagar verkligen, farfar dog också sådär, sista djupt andetag fridfullt, hoppas du mår bättre idag King grub! får jag fråga en känslig fråga, var det precis när hon börja svälja eller mkt längre ner som d var svårt o svälja? blev lite nojig nu för har själv haft svårt o svälja till och från ,precis början när man ska svälja och öron näsa hals läkare har sagt att det inget är o vara orolig över.
Det du skrev om att du vaknade klocka 2 på natten. Samma sak hände mig när min äldre bror dog för ett par år sedan. Han var inte sjuk eller något, hans död kom helt plötsligt. Han dog av en överdos för att vara mer exakt.
Men som du skrev, så hände samma sak för mig. Än natt i augusti så vaknade jag och fick en känsla av att något har hänt min store bror, svårt att förklara hur man kände men jag bara visste på något sätt att något har hänt. Minuter senare så hör jag hur min pappa åker iväg i full fart, sedan somnar jag.
På morgonen sen när jag vaknar så möts jag av min pappa han kollar på mig och säger " Daniel är död ", när han sa det var det som man redan visste att det hade hänt.
Jag tror inte heller på något övernaturligt men sånt här går bara inte att förklara.
bear.flowertwig
2014-03-19, 14:01
Missade den här tråden i somras. Det var ledsamt att läsa Grub.
Och beklagar RandomC.
Sånt här påminner om det jag på ett djupare plan tänkt på de senaste åren, att föräldrarna som man så länge tagit för givet, inte alltid kommer finnas kvar där. Själv har jag börjat umgås mer med mina och träffar dem i helgen *hug*
Även jag har missat denna tråd. Har flertalet vänner och släktingar som dukat under efter cancer. Min Mamma fick diagnosen "högmalignt lymfom" för 1½ år sen. Hon har genomgått cellgift och är "frisk" tills vidare (Du friskförklaras först efter 5 år) men det ser väl lovande ut (peppar peppar).
Jag lider med er alla som drabbats av detta helvete!
Nu skänker jag en slant till cancerfonden varje månad. Det känns som min plikt att försöka bidra till kampen när jag fick förmånen att ha en mamma som fått så bra hjälp. Kampen är inte över förvisso men poängen densamma.
Sorgligt att höra, beklagar verkligen. Fint att du delar med dig, ni andra också. :)
galtasar
2014-03-19, 15:37
Min mamma gick bort för några veckor sedan efter att kämpat i 4 månader mot cancer.
Jag kan inte fatta än att jag aldrig mer får träffa henne.
Det är verkligen en otäck jävla sjukdom som bryter ner människor bit för bit.
Hon blev bara 51.
Att förlora en närstående är hemskt.
jag beklagar allas sorg här. verkligen.
min pappa gick bort i hjärncancer för tio år sen.
Det tog bara några månader från fullt frisk till död.
de hann inte ens ställa korrekt diagnos.
till viss del tror jag att han gav upp då hans pappa, min farfar, dog av en tumör i hjärnan vid samma ålder.
enligt läkarna var det två olika cancerformer och ingen ska vara ärftlig.. behöver jag berätta att jag ändå är orolig för egen del, och för min äldre bror?
Jag känner också viss skuld då jag inte besökte pappa tillräckligt på slutet, men ingen på sjukhuset trodde att han var dödligt sjuk.
jag hade velat vara där och prata med honom och berätta hur jäkla bra farsa han har varit.
Så där king grub är jag väldigt avundsjuk på ditt avsked som måste vara mycket värt..
tio år. och jag gråter fortfarande en skvätt lite då och då..
Tack för alla snälla ord. Vad gäller dysfagi (svårighet att svälja ska man alltid) misstänka cancer i första hand. Tyvärr träffade min pappa flera inkompetenta läkare som påstod att det var allt från svamp till allergi osv innan han slutligen fick rätt diagnos. Så till dig som har svårt at svälja, om det kommit relativt plötsligt bör du snarast kontakta din husläkare. Är du ung är risken inte jättestor att det skulle vara esofaguscancer men det är alltid bättre att vara på den säkra sidan.
Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.
Kommer bli jobbigt att släppa rutiner, men det är utan tvekan värt det. 1-4 veckor är ju absolut ingenting. Ta vara på den sista tiden med honom.
Doctor Snuggles
2014-06-10, 21:10
Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.
Föreställ dig dig själv 6 månader - 1 år fram i tiden, och känn efter hur du skulle känna då. Känner du att du ångrar dig att du inte spenderade mer tid med din pappa, ja, då har du ditt svar.
Beklagar i vilket fall. Verkligen.
King Grub
2014-06-10, 21:22
Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.
Ledsen att höra det. Beklagar verkligen.
Ett råd från en som varit där är att ta tillfället och spendera så mycket tid du kan för att vara med honom. Du kommer att ångra dig efteråt annars. Möjligheten kommer aldrig igen. Men du behöver ju inte släppa precis allt. När jag var med mamma månaden hon var sjuk, gjorde jag i princip bara tre saker - var med henne, tränade en gång om dagen, och spelade World of Warcraft tre kvällar i veckan med vänner. Dessa få timmar med normalt liv gjorde att alla timmar jag spenderade på sjukhuset inte alls var så krävande, för krävande är det att tillbringa all sin tid med en sjuk person som sover kanske 22-23 timmar om dygnet i slutet och tynar bort lite mer varje dag, hur mycket man än älskar denne.
shadowfire
2014-06-10, 21:25
Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.
Jag har fått alla dödsfall i min släkt inkl pappa, brorsan mm på ett telefonsamtal bara eller upptäckt dem döda som person. Så mycket jag önskade att jag hade pratat med dem om innan, men som aldrig blev av. Jag har löjliga frågor kvar som jag aldrig kommer få svar på. Visste pappa att jag trimmade mopeden? Kommer aldrig få veta, men det stör mig.
Vet inte vilket skick din far är i, men om jag fått en enda dag med min pappa innan han dog och om han var i pratbart skick o frisk i skallen, så hade den semesterdagen från jobbet och att bara få prata ut med honom varit något jag burit med mig i resten av mitt liv.
Träning hade jag inte ens tänkt på om en nära vän/släkting håller på att gå bort, man stagnerar nada fysiskt däremot stärks psykiskt av att fokusera på rätt saker under en kort period.
Sitter här med tårar ner för kinderna efter att ha läst igenom tråden. Det finns inget värre än när en närstående går bort och efter att ha läst Grubs fina trådstart så längtar jag hem till mamma, ge henne den där kramen jag vet att hon vill ha men inte brukar få.
Jag beklagar verkligen sorgen hos alla som har förlorat någon eller har sina sista stunder tillsammans med någon ni älskar. Ta vara på er och era kära.
King Grub: Hur mår du nu ett år senare om jag får fråga? Är själv väldigt orolig över hur jag kommer handskas med en sådan familjeförlust. Misstänker att jag kommer bryta ihop totalt, ugh.
King Grub
2014-06-10, 22:20
Det går. Sorgen och saknaden är inte mindre nu, och jag tänker dagligen på henne, men jag kan ha roligt och tänka på andra saker också. I början var det nästan bara negativa saker jag såg framför mig, från hennes sista dagar, som när sköterskorna skulle bära henne från stolen hon hade varit tvungen att sitta i trots att hon inte orkade för att det inte skulle samlas vatten i lungorna tillbaka till sängen, och hon blev så rädd när dom lyfte henne att hon skrek 'neeeeeej' och lät precis som en liten flicka. Det hörde jag om och om igen inombords länge efteråt. I dag delar dom minnesbilderna, som fortfarande inte har försvunnit, plats med alla positiva saker jag också minns.
Jag är säker på att det hade känts mycket värre om jag inte hade spenderat den sista tiden hos henne och fått allt sagt som skulle sägas.
Kommer bli jobbigt att släppa rutiner, men det är utan tvekan värt det. 1-4 veckor är ju absolut ingenting. Ta vara på den sista tiden med honom.
Det ska jag göra.
Föreställ dig dig själv 6 månader - 1 år fram i tiden, och känn efter hur du skulle känna då. Känner du att du ångrar dig att du inte spenderade mer tid med din pappa, ja, då har du ditt svar.
Beklagar i vilket fall. Verkligen.
Jag har absolut tänkt i de banorna och jag tror att risken finns att jag ångrar mig. I och för sig tror jag att man alltid kommer att ångra sig hur man en gör, för man kan ju inte vrida tillbaka tiden. Men man kan ju minska det genom att göra det bästa av denna situation.
Tack!
Ledsen att höra det. Beklagar verkligen.
Ett råd från en som varit där är att ta tillfället och spendera så mycket tid du kan för att vara med honom. Du kommer att ångra dig efteråt annars. Möjligheten kommer aldrig igen. Men du behöver ju inte släppa precis allt. När jag var med mamma månaden hon var sjuk, gjorde jag i princip bara tre saker - var med henne, tränade en gång om dagen, och spelade World of Warcraft tre kvällar i veckan med vänner. Dessa få timmar med normalt liv gjorde att alla timmar jag spenderade på sjukhuset inte alls var så krävande, för krävande är det att tillbringa all sin tid med en sjuk person som sover kanske 22-23 timmar om dygnet i slutet och tynar bort lite mer varje dag, hur mycket man än älskar denne.
Tack! Och tack för din input. Låter som ett vettigt att klämma in lite annat också för att orka mentalt.
King Grub: Hur mår du nu ett år senare om jag får fråga? Är själv väldigt orolig över hur jag kommer handskas med en sådan familjeförlust. Misstänker att jag kommer bryta ihop totalt, ugh.
Jag är rädd för samma sak, så jag ska styra upp psykologbesök via jobbet för att så bra som möjligt kunna hantera denna situation.
Det går. Sorgen och saknaden är inte mindre nu, och jag tänker dagligen på henne, men jag kan ha roligt och tänka på andra saker också. I början var det nästan bara negativa saker jag såg framför mig, från hennes sista dagar, som när sköterskorna skulle bära henne från stolen hon hade varit tvungen att sitta i trots att hon inte orkade för att det inte skulle samlas vatten i lungorna tillbaka till sängen, och hon blev så rädd när dom lyfte henne att hon skrek 'neeeeeej' och lät precis som en liten flicka. Det hörde jag om och om igen inombords länge efteråt. I dag delar dom minnesbilderna, som fortfarande inte har försvunnit, plats med alla positiva saker jag också minns.
Jag är säker på att det hade känts mycket värre om jag inte hade spenderat den sista tiden hos henne och fått allt sagt som skulle sägas.
Fy fan, jag vill inte minnas min pappa som han är nu, förstörd av cancern, både fysisk och psykisk.
Jag fick idag reda på att min pappa har 1-4 veckor kvar att leva. Han kommer att vårdas i sitt hem den sista tiden, vilket känns skönt. Frågan är ju vad jag ska göra nu. Tycker ni att jag ska sjukskriva mig/ta semester och tillbringa all min tid med honom nu? På sätt och vis vill jag släppa allt nu och tillbringa all min tid med honom, men samtidigt tror jag att det kommer vara tufft släppa jobb, träning och alla andra rutiner nu, som trotts allt håller mig över ytan.
Beklagar, verkligen.
Din pappas läkare kan skicka in intyg till försäkringskassan, då har han 100 dagar "vård av anhörig" att ge bort tex till dig. Fungerar ungefär som vab, ingen karensdag.
I sensomras fick min pappa cancerbesked, sedan dess har han periodvis varit en oigenkännlig spillra och jag har slumrat i sjukhussäng och lyssnat till ytliga andetag, andningsuppehåll och dödsångest samt ilat till sjukhus beredd att möta honom död.
Det skulle inte kunna ske, men han har repat sig enormt. Läkarna är förundrade, den palliativa vård han fått har upphört och han har hyfsad ork o mycket livsglädje. Helt otroligt, vi är självklart djupt tacksamma.
Bara du vet var du vill göra, men är du osäker är det relativt kort tid så mitt råd vore att spendera tid m honom så mycket du orkar, o försöka ta stöd att inte må dåligt de stunder du inte orkar.
Själv orkade jag 3 månader väldigt bra känner jag, sedan gick luften ur mig och alla hemska minnen från tiden var ju bara mina. Han minns inte så mycket, och är lycklig i nuet. Han hade kunnat dö, men gjorde det inte nu. Är ändå tacksam att jag fick någon slags "rutin", tog mig ut o sprang el styrketränade 1h/dygn jag bodde m honom för att kunna ha full fokus de dagar jag hade med min son. Men kanske är värt att tänka på, om det drar ut på tiden, att dela m dig kontinuerligt för det är lätt att förringa det. Upplevde en massiv trötthet efter 3 månader iaf, försökte döva den genom att ha eget sug på livet men det ekade lite ihåligt. Det är lätt, o inte så konstigt, att nästan allt man känner kretsar kring den sjuke o minimalt hos en själv och något mer hos ens nära.
Men samtalskontakt hade jag nog behövt, och att inte vara så noga med att finnas där relativt konstant. Ta bensträckare, fika, prata om vad som helst med vem som helst, kolla film för jag upplevde det iaf som att min kropp o sinne stelnade, tankarna höll sig positiva men som att kroppen blev deprimerad.
Självklart individuellt, men ta hand om dig själv också och tänk mer på vad du gör o känner än vad du inte gör el borde känna är bra att tänka på känner jag.
Återigen, beklagar och hoppas att det går så smärtfritt som möjligt, död är fan elakt och hur det än blir hoppas jag du kan ha de fina minnena levande. Kram.
Min far gick bort i slutet av förra sommaren så det är snart ett år sedan. Tänkte att även jag skulle inflika lite.
Man hittar styrka någonstans, både för sin egen skull och andra anhörigas. Nu är visserligen alla så olika så det går kanske inte att säga "man gör", men de flesta tror jag att det stämmer för. Det är dock OK att vara riktigt ledsen och kanske rentav bryta ihop en stund, det ska man inte skämmas över. Det sämsta man kan göra är att försöka hålla tillbaka sina känslor, ut med dem.
Jag är otroligt glad över att min familj är väldigt sammanhållen och alla står väldigt nära varandra. Jag är även tacksam över att min mamma har klarat det så bra, mycket tack vara över att hon har fått mycket stöd både av anhöriga men även underbara grannar etc. Hon är nog en stor anledning till att jag och mina syskon har repat oss ganska bra. Jag är även tacksam för att jag hade bra kontakt med pappa redan innan han blev sjuk, jag kände att jag inte hade något oavslutat med honom. Eller ok, givetvis finns det så mycket jag skulle velat göra och dela med honom att all tid i världen inte hade räckt till, men inom rimlighetens gränser hade jag inget oavslutat. Får jag ge ett råd till alla så är det väl att knyta ihop så många lösa trådar med sina föräldrar som möjligt när ni fortfarande kan. Det har man igen så småningom.
Det går. Sorgen och saknaden är inte mindre nu, och jag tänker dagligen på henne, men jag kan ha roligt och tänka på andra saker också. I början var det nästan bara negativa saker jag såg framför mig, från hennes sista dagar, som när sköterskorna skulle bära henne från stolen hon hade varit tvungen att sitta i trots att hon inte orkade för att det inte skulle samlas vatten i lungorna tillbaka till sängen, och hon blev så rädd när dom lyfte henne att hon skrev 'neeeeeej' och lät precis som en liten flicka. Det hörde jag om och om igen inombords länge efteråt. I dag delar dom minnesbilderna, som fortfarande inte har försvunnit, plats med alla positiva saker jag också minns.
Jag är säker på att det hade känts mycket värre om jag inte hade spenderat den sista tiden hos henne och fått allt sagt som skulle sägas.
Det där kan jag relatera till. Det gick ganska fort på slutet och jag hann egentligen inte få så mycket dåliga minnen men ett väldigt obehagligt minne av hur min pappa lät den sista timmen har naglat sig fast hos mig. Det lät som om han hade ångest, han hade verkat helt lugn och tillfreds tills dess men jag antar att ingen är helt redo för slutet. Visserligen var han så nedsövd att det nog bara var instinkter men det var ändå bland det värsta jag har varit med om. Det känns tungt bara att skriva om det men även det går faktiskt att tänka på numera, det var inte länge sedan jag snabbt slog bort tankarna när de vandrade till den platsen.
Jag ska nog sätta mig och minnas allt roligt vi har gjort en stund istället, det finns ju faktiskt tusenfalt fler bra minnen om man tänker efter.
Håller förövrigt helt med om din sista paragraf, det är viktigt och om man har möjligheten bör man göra det. Som sagt, lämna så lite oavslutat som möjligt.
Beklagar, verkligen.
Din pappas läkare kan skicka in intyg till försäkringskassan, då har han 100 dagar "vård av anhörig" att ge bort tex till dig. Fungerar ungefär som vab, ingen karensdag.
I sensomras fick min pappa cancerbesked, sedan dess har han periodvis varit en oigenkännlig spillra och jag har slumrat i sjukhussäng och lyssnat till ytliga andetag, andningsuppehåll och dödsångest samt ilat till sjukhus beredd att möta honom död.
Det skulle inte kunna ske, men han har repat sig enormt. Läkarna är förundrade, den palliativa vård han fått har upphört och han har hyfsad ork o mycket livsglädje. Helt otroligt, vi är självklart djupt tacksamma.
Bara du vet var du vill göra, men är du osäker är det relativt kort tid så mitt råd vore att spendera tid m honom så mycket du orkar, o försöka ta stöd att inte må dåligt de stunder du inte orkar.
Själv orkade jag 3 månader väldigt bra känner jag, sedan gick luften ur mig och alla hemska minnen från tiden var ju bara mina. Han minns inte så mycket, och är lycklig i nuet. Han hade kunnat dö, men gjorde det inte nu. Är ändå tacksam att jag fick någon slags "rutin", tog mig ut o sprang el styrketränade 1h/dygn jag bodde m honom för att kunna ha full fokus de dagar jag hade med min son. Men kanske är värt att tänka på, om det drar ut på tiden, att dela m dig kontinuerligt för det är lätt att förringa det. Upplevde en massiv trötthet efter 3 månader iaf, försökte döva den genom att ha eget sug på livet men det ekade lite ihåligt. Det är lätt, o inte så konstigt, att nästan allt man känner kretsar kring den sjuke o minimalt hos en själv och något mer hos ens nära.
Men samtalskontakt hade jag nog behövt, och att inte vara så noga med att finnas där relativt konstant. Ta bensträckare, fika, prata om vad som helst med vem som helst, kolla film för jag upplevde det iaf som att min kropp o sinne stelnade, tankarna höll sig positiva men som att kroppen blev deprimerad.
Självklart individuellt, men ta hand om dig själv också och tänk mer på vad du gör o känner än vad du inte gör el borde känna är bra att tänka på känner jag.
Återigen, beklagar och hoppas att det går så smärtfritt som möjligt, död är fan elakt och hur det än blir hoppas jag du kan ha de fina minnena levande. Kram.
Tack!
Bump
Mamma gick bort för två veckor sen idag i en brand. Det har utan tvekan varit det absolut värsta jag varit med om, en gastkramande sorg som kommer utan förvarning. Sista gången jag pratade med henne var det om ett sockerkaksrecept liksom, och vi sa hejdå i all hast. Jag kan tycka att det känns orättvist, att inte få en chans att säga allt det som fanns att säga. Om livet vore rättvist hade döden fått pausas, så att jag hade kunnat sitta med henne och gråta, krama, prata i en timme. Eller fem minuter, eller 30 sekunder för den delen. Bara att få säga hejdå... men det kommer jag aldrig få, och det känns tufft. Samtidigt så minns jag min mamma med full livskraft, skrattrynkor i sitt runda ansikte, med sin kärleksfulla solskensblick, vilket är något jag är väldigt tacksam för när jag läser den här tråden. Att inte behöva se henne vittra bort.
Mitt i allt det här ligger pappa på brännskadeintensiven i Uppsala. 16% brännskador och rök i lungorna är nog ingenting mot det faktum att han var vaken när det hände, han lyckades släcka branden. Men han lyckades inte rädda sin fru. Har sagt upp mig från ett riktigt drömjobb i Jämtland och sökt lagerjobb i Stockholm för att kunna vara nära honom hela tiden. Finnas till och visa med min kärlek att det som hänt inte är hans fel. När jag precis börjat landa i allt detta, börjat acceptera och finna någon slags ro i allting så ringer sjukhuset inatt och säger att han har ett läckage i buken och ska opereras akut. Nu är läget stabilt men det är ett på fem att han avlider i sviterna av det här...
Känns som att jag lika gärna skulle kunna hugga av mig en arm, livet vill ju uppenbarligen ta allt ifrån mig ändå.
PureWhey
2019-11-08, 12:35
Fy fa... :(
Bump
Mamma gick bort för två veckor sen idag i en brand. Det har utan tvekan varit det absolut värsta jag varit med om, en gastkramande sorg som kommer utan förvarning. Sista gången jag pratade med henne var det om ett sockerkaksrecept liksom, och vi sa hejdå i all hast. Jag kan tycka att det känns orättvist, att inte få en chans att säga allt det som fanns att säga. Om livet vore rättvist hade döden fått pausas, så att jag hade kunnat sitta med henne och gråta, krama, prata i en timme. Eller fem minuter, eller 30 sekunder för den delen. Bara att få säga hejdå... men det kommer jag aldrig få, och det känns tufft. Samtidigt så minns jag min mamma med full livskraft, skrattrynkor i sitt runda ansikte, med sin kärleksfulla solskensblick, vilket är något jag är väldigt tacksam för när jag läser den här tråden. Att inte behöva se henne vittra bort.
Mitt i allt det här ligger pappa på brännskadeintensiven i Uppsala. 16% brännskador och rök i lungorna är nog ingenting mot det faktum att han var vaken när det hände, han lyckades släcka branden. Men han lyckades inte rädda sin fru. Har sagt upp mig från ett riktigt drömjobb i Jämtland och sökt lagerjobb i Stockholm för att kunna vara nära honom hela tiden. Finnas till och visa med min kärlek att det som hänt inte är hans fel. När jag precis börjat landa i allt detta, börjat acceptera och finna någon slags ro i allting så ringer sjukhuset inatt och säger att han har ett läckage i buken och ska opereras akut. Nu är läget stabilt men det är ett på fem att han avlider i sviterna av det här...
Känns som att jag lika gärna skulle kunna hugga av mig en arm, livet vill ju uppenbarligen ta allt ifrån mig ändå.
Ledsen för denna omvälvande händelse. Hoppas han repar sig.
Från användaren Gsnow på Reddit, efter en användare tappat sin bästa vän och kände sig fullständigt handfallen. Lätt ett av mina absoluta favoritcitat när det gäller sorg:
Alright, here goes. I'm old. What that means is that I've survived (so far) and a lot of people I've known and loved did not. I've lost friends, best friends, acquaintances, co-workers, grandparents, mom, relatives, teachers, mentors, students, neighbors, and a host of other folks. I have no children, and I can't imagine the pain it must be to lose a child. But here's my two cents.
I wish I could say you get used to people dying. I never did. I don't want to. It tears a hole through me whenever somebody I love dies, no matter the circumstances. But I don't want it to "not matter". I don't want it to be something that just passes. My scars are a testament to the love and the relationship that I had for and with that person. And if the scar is deep, so was the love. So be it. Scars are a testament to life. Scars are a testament that I can love deeply and live deeply and be cut, or even gouged, and that I can heal and continue to live and continue to love. And the scar tissue is stronger than the original flesh ever was. Scars are a testament to life. Scars are only ugly to people who can't see.
As for grief, you'll find it comes in waves. When the ship is first wrecked, you're drowning, with wreckage all around you. Everything floating around you reminds you of the beauty and the magnificence of the ship that was, and is no more. And all you can do is float. You find some piece of the wreckage and you hang on for a while. Maybe it's some physical thing. Maybe it's a happy memory or a photograph. Maybe it's a person who is also floating. For a while, all you can do is float. Stay alive.
In the beginning, the waves are 100 feet tall and crash over you without mercy. They come 10 seconds apart and don't even give you time to catch your breath. All you can do is hang on and float. After a while, maybe weeks, maybe months, you'll find the waves are still 100 feet tall, but they come further apart. When they come, they still crash all over you and wipe you out. But in between, you can breathe, you can function. You never know what's going to trigger the grief. It might be a song, a picture, a street intersection, the smell of a cup of coffee. It can be just about anything...and the wave comes crashing. But in between waves, there is life.
Somewhere down the line, and it's different for everybody, you find that the waves are only 80 feet tall. Or 50 feet tall. And while they still come, they come further apart. You can see them coming. An anniversary, a birthday, or Christmas, or landing at O'Hare. You can see it coming, for the most part, and prepare yourself. And when it washes over you, you know that somehow you will, again, come out the other side. Soaking wet, sputtering, still hanging on to some tiny piece of the wreckage, but you'll come out.
Take it from an old guy. The waves never stop coming, and somehow you don't really want them to. But you learn that you'll survive them. And other waves will come. And you'll survive them too. If you're lucky, you'll have lots of scars from lots of loves. And lots of shipwrecks.
VoDaresVins
2019-11-08, 13:01
Jag beklagar sorgen, blåvitt.
wintersnowdrift
2019-11-08, 14:08
Åh fy fan blåvitt, jag beklagar sorgen. Du beskriver känslan på ett sätt som får det att isa sig i magen. Kan du inte bli sjukskriven/få tjänstledigt eller dylikt från jobbet i Jämtland, så att du kan vara hos din pappa utan att behöva säga upp dig på stört? Det måste vara svårt att fatta långsiktiga beslut öht i den situation du är i, och jag kan tycka att arbetsgivaren borde ha stor förståelse och medkänsla.
Så otroligt hemskt och orättvist att någon ska behöva vara med om det du går igenom. Jag håller tummarna för bra läkning för din pappa.
Akerhage
2019-11-08, 14:09
Usch, beklagar verkligen Blåvitt. Ta hand om dig och din far!
Åh fy fan blåvitt, jag beklagar sorgen. Du beskriver känslan på ett sätt som får det att isa sig i magen. Kan du inte bli sjukskriven/få tjänstledigt eller dylikt från jobbet i Jämtland, så att du kan vara hos din pappa utan att behöva säga upp dig på stört? Det måste vara svårt att fatta långsiktiga beslut öht i den situation du är i, och jag kan tycka att arbetsgivaren borde ha stor förståelse och medkänsla.
Så otroligt hemskt och orättvist att någon ska behöva vara med om det du går igenom. Jag håller tummarna för bra läkning för din pappa.
Ja, detta:
Beklagar, verkligen.
Din pappas läkare kan skicka in intyg till försäkringskassan, då har han 100 dagar "vård av anhörig" att ge bort tex till dig. Fungerar ungefär som vab, ingen karensdag.
Diomedea exulans
2019-11-08, 14:38
Instämmer med wintersnowdrift. Kan inte föreställa mig hur det känns.
hahavaffan
2019-11-08, 15:42
Beklagar blåvitt, helt jävla sjukt hemskt. Satt här med egna problem som kändes övermäktiga när jag trillade in på denna gamla tråden, men jag tar och kammar mig och önskar dig all lycka och kärlek istället.
WHITEFOLKS
2019-11-08, 15:52
Beklagar sorgen blåvitt.
Beklagar verkligen, hemskt.
Starkt att åka ner för att vara med din pappa, bra gjort.
Åh fy fan blåvitt, jag beklagar sorgen. Du beskriver känslan på ett sätt som får det att isa sig i magen. Kan du inte bli sjukskriven/få tjänstledigt eller dylikt från jobbet i Jämtland, så att du kan vara hos din pappa utan att behöva säga upp dig på stört? Det måste vara svårt att fatta långsiktiga beslut öht i den situation du är i, och jag kan tycka att arbetsgivaren borde ha stor förståelse och medkänsla.
Hans pappa kommer behöva honom för resten av hans liv och även fast vi i Sverige inte fungera riktigt så, så är ju familjen allt vi har och det absolut största vi har så givetvis ska och bör man lämna allt för sin familj.
Vad är de för jävla liv man lever annars? Fatta vad sjukt att ha sitt drömjobb och tjäna massor med pengar medans man vet att ens familj lider och har det svårt hemma.
Hur kan man ens leva med sig själv i en sån situation. Självklart släpper man allt på stört, ofattbart hur man ens kan tänka på pengar och jobb.
Diomedea exulans
2019-11-09, 13:41
Hans pappa kommer behöva honom för resten av hans liv och även fast vi i Sverige inte fungera riktigt så, så är ju familjen allt vi har och det absolut största vi har så givetvis ska och bör man lämna allt för sin familj.
Vad är de för jävla liv man lever annars? Fatta vad sjukt att ha sitt drömjobb och tjäna massor med pengar medans man vet att ens familj lider och har det svårt hemma.
Hur kan man ens leva med sig själv i en sån situation. Självklart släpper man allt på stört, ofattbart hur man ens kan tänka på pengar och jobb.
Tycker du att det är rätt läge att börja mästra blåvitt över hans livsval?
Tycker du att det är rätt läge att börja mästra blåvitt över hans livsval?
Jag menade ju att han gjorde rätt val som lämnade och sökte det där lagerjobbet i Stockholm. Man ska riva upp och lämna allt för sin familj.
Svarade ju bara på "wintersnowdrift" som frågade om han inte kunde behålla jobbet i alla fall på något sätt, som om det vore något man ens borde fundera över.
Diomedea exulans
2019-11-09, 13:55
Jag menade ju att han gjorde rätt val som lämnade och sökte det där lagerjobbet i Stockholm.
Svarade ju bara på "wintersnowdrift" som frågade om han inte kunde behålla jobbet i alla fall på något sätt, som om det vore något man ens borde fundera över.
Det är det fetstilta jag reagerar på. Jag förstår att du menar att blåvitt gjorde rätt, men tänk om han i detta nu sitter och funderar på att försöka göra som wintersnowdrift föreslår istället, och så får han läsa "hur kan man ens leva med sig själv om man gör så"? Inte så finkänsligt givet situationen, tycker jag.
Det är det fetstilta jag reagerar på. Jag förstår att du menar att blåvitt gjorde rätt, men tänk om han i detta nu sitter och funderar på att försöka göra som wintersnowdrift föreslår istället, och så får han läsa "hur kan man ens leva med sig själv om man gör så"? Inte så finkänsligt givet situationen, tycker jag.
Jag tycker inte ens att det borde vara ett alternativ men det är väl upp till var och en.
Han kommer inte basera någonting av vad han gör av vad någon skriver på internet vilket han inte borde göra och ingen annan heller. Min kommentar var riktad mot en annan användare här och inte blåvitt.
Jag tycker inte ens att det borde vara ett alternativ men det är väl upp till var och en.
Han kommer inte basera någonting av vad han gör av vad någon skriver på internet vilket han inte borde göra och ingen annan heller. Min kommentar var riktad mot en annan användare här och inte blåvitt.
Ingen missunnar dig andemeningen. Vi håller nog med på ett grundläggande plan. Men det ser snyggare ut om man inte uttrycker sig som att detta är enda vägen, utan snarare att man själv anser detta vara rätta vägen.
Mindre universala meningsuppbyggnader, mer subjektiv åsikt. *hug*
Diomedea exulans
2019-11-09, 17:48
Jag tycker inte ens att det borde vara ett alternativ men det är väl upp till var och en.
Han kommer inte basera någonting av vad han gör av vad någon skriver på internet vilket han inte borde göra och ingen annan heller. Min kommentar var riktad mot en annan användare här och inte blåvitt.
Jag kanske överreagerade lite, lite ofint av mig att börja mästra dig i en tråd som handlar om ett så känsligt ämne också kanske.
David_wigren
2019-11-10, 00:30
Jag tycker inte ens att det borde vara ett alternativ men det är väl upp till var och en.
Han kommer inte basera någonting av vad han gör av vad någon skriver på internet vilket han inte borde göra och ingen annan heller. Min kommentar var riktad mot en annan användare här och inte blåvitt.
Jag tycker inte man kan anta att det alltid är givet. Det beror ju hur nära man är med sina föräldrar. Vissa kanske är väldigt nära och då är ju valet att flytta och säga upp sig ganska enkelt. Men för andra så kanske det inte är lika självklart. Skulle du säga upp dig från drömjobbet och flytta för att hjälpa en ingift kusin som du normalt sett träffar en gång vart fjärde år? Förmodligen inte. För vissa är ju relationen inte närmare än så.
wintersnowdrift
2019-11-10, 22:13
Hans pappa kommer behöva honom för resten av hans liv och även fast vi i Sverige inte fungera riktigt så, så är ju familjen allt vi har och det absolut största vi har så givetvis ska och bör man lämna allt för sin familj.
Vad är de för jävla liv man lever annars? Fatta vad sjukt att ha sitt drömjobb och tjäna massor med pengar medans man vet att ens familj lider och har det svårt hemma.
Hur kan man ens leva med sig själv i en sån situation. Självklart släpper man allt på stört, ofattbart hur man ens kan tänka på pengar och jobb.
Men oj, sakta i backarna. Självklart ska han åka till sin pappa (om det är så han känner - bra påpekat av användaren ovan att man av olika skäl inte alltid har en relation till sina föräldrar öht), men i en sådan kris som uppstått nu måste det vara svårt att planera långt in i framtiden. Att säga upp sig och flytta kan mycket väl vara helt rätt beslut, men vid sjukskrivning/tjänstledighet måste det inte fattas omedelbart.
Då var det min tur. Fick besked igår att min käre mor har lungcancer i stadium 4, obotligt. Det enda de kan göra är att försöka bromsa med mediciner. Tror aldrig hon ens hållit i en cigarett i sitt liv.
Känns rätt så tomt faktiskt. Skuldkänslor för att man hört av sig så sällan, skuldkänslor över att man bor så långt bort och tja, skuldkänslor över i princip allt dumt man gjort under hela sitt liv.
Läkaren kan inte ge en rättvis prognos, kan vara flera år, kan även inte vara det.
Hur ska man bära sig åt för att kunna hantera detta under en så lång tid? Känns inte som att hon vill att jag sätter hela mitt liv på paus, då skulle hon må ännu sämre.
TheOne1994
2019-12-04, 13:42
Då var det min tur. Fick besked igår att min käre mor har lungcancer i stadium 4, obotligt. Det enda de kan göra är att försöka bromsa med mediciner. Tror aldrig hon ens hållit i en cigarett i sitt liv.
Känns rätt så tomt faktiskt. Skuldkänslor för att man hört av sig så sällan, skuldkänslor över att man bor så långt bort och tja, skuldkänslor över i princip allt dumt man gjort under hela sitt liv.
Läkaren kan inte ge en rättvis prognos, kan vara flera år, kan även inte vara det.
Hur ska man bära sig åt för att kunna hantera detta under en så lång tid? Känns inte som att hon vill att jag sätter hela mitt liv på paus, då skulle hon må ännu sämre.
Shit vad tråkigt :(
Ja livet är bra surt när sådan händer. Ena minuten är allt frid och fröjd, ett telefonsamtal senare och allt är rent åt hvete.
Du kommer fixa det såklart, ur sådana kriser brukar man komma ur lite mänskligare på något vis. Ta det som det kommer, försöka göra "rätt eller fel" finns inte.
Lev du ditt liv så gott det går, tänk på de bra och roliga stunderna när du och din mamma skrattade ihop. Små små saker kan hjälpa mer än vi tror.
Lycka till !
Då var det min tur. Fick besked igår att min käre mor har lungcancer i stadium 4, obotligt. Det enda de kan göra är att försöka bromsa med mediciner. Tror aldrig hon ens hållit i en cigarett i sitt liv.
Känns rätt så tomt faktiskt. Skuldkänslor för att man hört av sig så sällan, skuldkänslor över att man bor så långt bort och tja, skuldkänslor över i princip allt dumt man gjort under hela sitt liv.
Läkaren kan inte ge en rättvis prognos, kan vara flera år, kan även inte vara det.
Hur ska man bära sig åt för att kunna hantera detta under en så lång tid? Känns inte som att hon vill att jag sätter hela mitt liv på paus, då skulle hon må ännu sämre.
Jag beklagar. Har hon folk runt omkring sig (ex din pappa/någon partner, vänner andra syskon osv)?
Försök umgås mer med henne utan att sätta livet på paus, om än över telefon exempelvis? Hur kommer status vara på henne? Kommer hon orka göra något eller är det sängläge?
Det kan förstås vara olika svårt för olika personer och bara du vet hur du bäst fungerar men mitt generella råd är att försöka strunta i att du inte har hört av dig, bott långt bort eller gjort dumma saker tidigare i livet. Jag tror att du ska ge allt för att få det som bra som möjligt nu framöver istället.
Shit vad tråkigt :(
Ja livet är bra surt när sådan händer. Ena minuten är allt frid och fröjd, ett telefonsamtal senare och allt är rent åt hvete.
Du kommer fixa det såklart, ur sådana kriser brukar man komma ur lite mänskligare på något vis. Ta det som det kommer, försöka göra "rätt eller fel" finns inte.
Lev du ditt liv så gott det går, tänk på de bra och roliga stunderna när du och din mamma skrattade ihop. Små små saker kan hjälpa mer än vi tror.
Lycka till !
Exakt så är det ju. Satt hemma och kände att livet var bra, fick ett samtal och BOOM så kom en våg av sugighet och försökte dränka mig.
Jag beklagar. Har hon folk runt omkring sig (ex din pappa/någon partner, vänner andra syskon osv)?
Försök umgås mer med henne utan att sätta livet på paus, om än över telefon exempelvis? Hur kommer status vara på henne? Kommer hon orka göra något eller är det sängläge?
Det kan förstås vara olika svårt för olika personer och bara du vet hur du bäst fungerar men mitt generella råd är att försöka strunta i att du inte har hört av dig, bott långt bort eller gjort dumma saker tidigare i livet. Jag tror att du ska ge allt för att få det som bra som möjligt nu framöver istället.
Min bror och hans familj bor 1km från henne så han finns i närheten, även en av hennes systrar. Hon har ett "distansförhållande" med en man som bor 2 timmar från henne. Så det finns stöd i närheten som tur är.
Jag har tänkt att jag ska försöka besöka henne så ofta jag har möjlighet och ringa henne lite oftare. Status just nu är rätt bra. Hon fungerar som vanligt enligt brorsan om än lite sämre aptit, mycket hosta och ont i ryggen kring lungan. Så än så länge kan hon leva sitt liv som vanligt. Förhoppningsvis gör bromsmedicinen att hon kan fortsätta så ett tag framöver.
Kommer göra mitt yttersta för att stunderna framöver innehåller mer kvalité än vad det gjort tidigare.
Då var det min tur. Fick besked igår att min käre mor har lungcancer i stadium 4, obotligt. Det enda de kan göra är att försöka bromsa med mediciner. Tror aldrig hon ens hållit i en cigarett i sitt liv.
Känns rätt så tomt faktiskt. Skuldkänslor för att man hört av sig så sällan, skuldkänslor över att man bor så långt bort och tja, skuldkänslor över i princip allt dumt man gjort under hela sitt liv.
Läkaren kan inte ge en rättvis prognos, kan vara flera år, kan även inte vara det.
Hur ska man bära sig åt för att kunna hantera detta under en så lång tid? Känns inte som att hon vill att jag sätter hela mitt liv på paus, då skulle hon må ännu sämre.
Jag beklagar.
Alla människor och relationer är olika men mitt tips efter att ha varit med om något liknande är det här. Vad som passar in för dig kan bara du själv avgöra.
Ta inte ut sorgen i förskott. Döden kommer - sörj då. Ta i stället vara på tiden och gör saker med kvalitet tillsammans. För både din egen och din mammas skull. Skapa ljusa minnen att se tillbaka på.
Prata mycket. Se till att saker som du vill ha sagt blir sagda, även om det känns obekvämt.
Ge stöd i dödsångesten och se till att din mamma får kontakt med någon kurator eller annat samtalsstöd så att hon får hjälp av någon annan med detta för både din och hennes skull.
Skjut inte upp saker utan gör vad som känns bra.
När slutet kommit är det sjukt mycket praktiskt som ska göras. Våga diskutera igenom begravningsönskemål etc i god tid medan orken finns kvar.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.