Visa fullständig version : Känsla av meningslöshet (inte så djupt)
När jag tar mig an saker, i synnerhet saker kopplade till träning och tävling så upplever jag nästan alltid sån konstig känsla efter denna aktivitet om det gått jättebra. Jag får en känsla av att det känns så meningslöst på något sätt. Min egna teori är att jag känner att om jag bara hade dessa träningspass/tävlingar dagligen så skulle jag kunna bli riktigt duktig på detta. Men jag tror liksom att jag hindrar mig själv från detta och skyller på detta men i själva verket så gillar jag bara inte att stå i rampljuset. Vågar inte ta för mig och vara den duktiga. Är väl kopplat till min personlighet antar jag.
Jag misstänker att det knappast är en unik känsla i sig men skulle vara kul om någon har nån teori om detta, känner igen det eller så.
spoonchest
2013-07-05, 12:51
Pröva att sätta nya mål att fokusera på.
TheOne1994
2013-07-05, 12:55
hmmm jag läser detta på två sett...dels positivt dels negativt. Träningen i sig ska få dej att må bra psykiskt. Är det inte så det ska vara ? endorfiner osv ??
Du känner alltså att du har potential men är för ödmjuk för att våga satsa hårt pga en risk att faktiskt bli ordentligt bättre än många andra?
Du skäms av blotta tanken att vara överlägsen andra på en given egenskap?
Du känner alltså att du har potential men är för ödmjuk för att våga satsa hårt pga en risk att faktiskt bli ordentligt bättre än många andra?
Du skäms av blotta tanken att vara överlägsen andra på en given egenskap?
Ja det var nog ganska på pricken det jag försökte förklara faktiskt. Men jag vill vara noga med att inte uppfattas som divig och "världsbäst". Så därför känns det som jag håller igen min yttersta potential och då känns det så konstigt, lite meningslöst.
Vad gör man åt det? Bara våga ta för sig å synas å skita i vad andra tycker?
TheOne1994
2013-07-05, 13:38
Ja det var nog ganska på pricken det jag försökte förklara faktiskt. Men jag vill vara noga med att inte uppfattas som divig och "världsbäst". Så därför känns det som jag håller igen min yttersta potential och då känns det så konstigt, lite meningslöst.
Vad gör man åt det? Bara våga ta för sig å synas å skita i vad andra tycker?
aha nu fatta jag oxå :)
jag tycker du ska satsa fullt ut , dock utan att vara stöddig !! Snarare ödmjuk ! Gå för f.a.n inte och håll igen.
aha nu fatta jag oxå :)
jag tycker du ska satsa fullt ut , dock utan att vara stöddig !! Snarare ödmjuk ! Gå för f.a.n inte och håll igen.
Jo man får väl ta för sig lite å varva det med extrem ödmjukhet emellan liksom. Är det någon som får problem med det så är det deras problem antar jag.
Ödmjukhet är viktigt, men tror alltid det kommer vara så att folk störs sig på de bästa - oavsett nivå på ödmjukhet. Kolla bara på Messi, världens mest ödmjuka och bästa fotbollsspelare, trots det enormt hatad*popcorn*
TheOne1994
2013-07-05, 14:13
har du sett Mike O'Hearn ? han verkar vara kanonkille ! Så vill väl alla vara...eller sträva efter iallafall.
http://www.youtube.com/watch?v=2Bhm9ZvBuU8
Bara våga ta för sig å synas å skita i vad andra tycker?
Låter vettigt.
Ganymedes
2013-07-05, 15:20
Jag tycker också att ALLT är meningslöst i slutändan, eftersom livet är så kort. Och ännu kortare om man ska räkna kvalitativa år. Blir nästan förbannad när jag tänker på hur mycket man slitit och uppnått, bara för att inse att det inte kommer vara mer än några fjuttiga decennier. Fast sedan brukar jag övertala mig själv att det inte är så illa, för det är ju trots allt rätt trevligt att njuta den tid man faktiskt har. Det är inte att dö som är grejen, utan att ha levt. Och att ha haft det så bra man kunnat undertiden. Så jag lägger åter igen bort snaran. :)
Försök hitta på en massa saker att göra så att du är sysselsatt och stimulerad. Att börja tänka för mycket på meningen med livet och existentiella frågor kan lätt bli deprimerande.
Det kan vara så att du behöver förbättra något annat område i ditt liv, och att det är därför det känns meningslöst med träningen. Hur är det socialt? Hur går karriären?
är för att livet egentligen e meningslöst vissa vill skryta, vara störst och ha mest pengar osv sen dör dom med i slutändan.
skit i att tänka och njut we all will die.
WTF ? :)
Dude... Har du talang så utnyttja den fullt ut.
Vad finns de för ursäkt till att inte bli den absolut bästa versionen av sig själv ?
Skrämmande ödmjuk verkar du vara =D
Det kan vara så att du behöver förbättra något annat område i ditt liv, och att det är därför det känns meningslöst med träningen. Hur är det socialt? Hur går karriären?
Jo det tror jag absolut är en orsak. Jag känner visserligen likadant inom alla saker. Har aldrig vart särskilt karriärsinriktad men visst är det faktiskt stimulerande och gör så att jag kan släppa fokus från träningen. Träning är oftast det enda jag tänker på så jag älskar tiden när jag kan koppla bort den. Så jävla mesig är jag.
Försök hitta på en massa saker att göra så att du är sysselsatt och stimulerad. Att börja tänka för mycket på meningen med livet och existentiella frågor kan lätt bli deprimerande.
Det håller jag med om. Blir lätt besatt och sen vågat jag inte leva upp till det ändå. Men just meningen med livet å så är inte riktigt mitt "problem".
WTF ? :)
Dude... Har du talang så utnyttja den fullt ut.
Vad finns de för ursäkt till att inte bli den absolut bästa versionen av sig själv ?
Skrämmande ödmjuk verkar du vara =D
Har nog mest med min personlighet att göra. Vill nog bara inte synas. Eller egentligen är det nog det jag vill men helt enkelt inte vågar. Dålig självkänsla emellanåt. Självförtroende har jag gott om på ett bra sätt dock. Låter ju ganska dumt när man säger det liksom :).
Ingen som känner igen sig? Sniggel satte ord på min känsla.
Har nog mest med min personlighet att göra. Vill nog bara inte synas. Eller egentligen är det nog det jag vill men helt enkelt inte vågar. Dålig självkänsla emellanåt. Självförtroende har jag gott om på ett bra sätt dock. Låter ju ganska dumt när man säger det liksom :).
Ingen som känner igen sig? Sniggel satte ord på min känsla.
Dålig självkänsla men bra självförtroende? Förklara för någon som inte förstår skillnaden. Du låter ju onekligen som en osäker person, och då kan det ju vara bra att ta itu med det istället för att fokusera på varför träningen inte går bra.
Har nog mest med min personlighet att göra. Vill nog bara inte synas. Eller egentligen är det nog det jag vill men helt enkelt inte vågar. Dålig självkänsla emellanåt. Självförtroende har jag gott om på ett bra sätt dock. Låter ju ganska dumt när man säger det liksom :).
Ingen som känner igen sig? Sniggel satte ord på min känsla.
Jodå jag känner igen mig.
har ett väldigt stort ego och bra självförtroende men samtidigt rätt kass självkänsla emellanåt :)
Dålig självkänsla men bra självförtroende? Förklara för någon som inte förstår skillnaden. Du låter ju onekligen som en osäker person, och då kan det ju vara bra att ta itu med det istället för att fokusera på varför träningen inte går bra.
Jag tänker som så att jag vet att jag är duktig på en sak och vet att jag kan göra det lika bra eller bättre än många men dessa personer vågar göra det och därför lägger jag mig på likvärdig nivå endast.
Alltså det handlar inte om att jag inte vågar träna lika hårt utan det jag menar är att när jag i yngre dagar höll på mer med idrott och det gick väldigt bra den gången så kändes det så tomt och ledsamt för att jag vet att jag egentligen alltid borde prestera på detta sätt men jag var rädd för att synas typ. Anser inte att jag var överlägsen men jag tyckte väl själv att jag var rätt duglig.
Alltså det är den meningslösa känslan efter en BRA prestation som är min undran. Det torde ju vara så att man blir mer motiverad kan jag tycka.
Har nog mest med min personlighet att göra. Vill nog bara inte synas. Eller egentligen är det nog det jag vill men helt enkelt inte vågar. Dålig självkänsla emellanåt. Självförtroende har jag gott om på ett bra sätt dock. Låter ju ganska dumt när man säger det liksom :).
Ingen som känner igen sig? Sniggel satte ord på min känsla.
känner igen mig mycket...livet är konstigt nog konstigt ;)
Tänkte försöka sänka denna tråden horisontellt med ett antal meter !
Är ganska så drabbad i nuläget av en existentiell kris, har inga närmare vänner, börjat tröttna på dator och gaming ( även om serier och dylikt fortfarande har sin charm ), och även om jag nu äntligen insett vad jag vill arbeta med i framtiden är det ett år kvar till studier.
Tycker nästan allt känns menlöst då jag med min maniska läggning har potential att bli oerhört duktig på de saker jag orkar sätta mig in i. Mitt problem är dock att jag har så mycket jag vill göra och åstadkomma, och därför aldrig ens kommer till start, har tusentals melodier virvlande i huvudet men ingen tidigare kunskap om instrument än trumpet vid 8-12 års ålder och att lära sig FL-Studio tar tid ... mycket tid.
Samma sak gäller för kodande, måleri, matlagningen, träningen och liknande. Jag ligger absolut över medelsvensson inom alla dessa områden, men då jag alltid fastnar i prestationshets jämför jag mig med de som är de bästa inom sitt område, vilket lämnar kvar en tom känsla då jag inser att jag nog aldrig kommer bli lika bra som dem, mest på grund av att jag VILL bli bra då de istället frivits av en passion för det de gör.
Kort sagt känns det mesta tomt, kallt, och menlöst, trots att jag är blott 19 ( snart 20 ) vårar med över 100 laxar på kontot med ett jobb ( som jag vantrivs på ) där jag med lätthet drar in över 36 brutto varje månad och egen lägenhet. Dessa saker känns så triviala då jag jämför med de som trots kass ekonomi verkligen LEVER ...
Inte säker på vad jag vill uppnå med detta men behövde skriva av mig ...
Tänkte försöka sänka denna tråden horisontellt med ett antal meter !
Är ganska så drabbad i nuläget av en existentiell kris, har inga närmare vänner, börjat tröttna på dator och gaming ( även om serier och dylikt fortfarande har sin charm ), och även om jag nu äntligen insett vad jag vill arbeta med i framtiden är det ett år kvar till studier.
Tycker nästan allt känns menlöst då jag med min maniska läggning har potential att bli oerhört duktig på de saker jag orkar sätta mig in i. Mitt problem är dock att jag har så mycket jag vill göra och åstadkomma, och därför aldrig ens kommer till start, har tusentals melodier virvlande i huvudet men ingen tidigare kunskap om instrument än trumpet vid 8-12 års ålder och att lära sig FL-Studio tar tid ... mycket tid.
Samma sak gäller för kodande, måleri, matlagningen, träningen och liknande. Jag ligger absolut över medelsvensson inom alla dessa områden, men då jag alltid fastnar i prestationshets jämför jag mig med de som är de bästa inom sitt område, vilket lämnar kvar en tom känsla då jag inser att jag nog aldrig kommer bli lika bra som dem, mest på grund av att jag VILL bli bra då de istället frivits av en passion för det de gör.
Kort sagt känns det mesta tomt, kallt, och menlöst, trots att jag är blott 19 ( snart 20 ) vårar med över 100 laxar på kontot med ett jobb ( som jag vantrivs på ) där jag med lätthet drar in över 36 brutto varje månad och egen lägenhet. Dessa saker känns så triviala då jag jämför med de som trots kass ekonomi verkligen LEVER ...
Inte säker på vad jag vill uppnå med detta men behövde skriva av mig ...
Om ni nu är så superduperbra som ni talar om tycker jag att ni ska göra just det - satsa på det ni tror att ni är bäst på. Och vafan, utmana dem bästa då - och se hur ni står er. Det är ju faktiskt det enda sättet att bli bäst, omge sig med folk som är bättre. Och framför allt - att alltid vara kritisk till ens egen förmåga. Jag är fortfarande jävligt imponerad av min egen professor - som är världsbäst just nu inom sitt område - men som alltid ifrågasätter sig själv på diverse sätt.
Status Quo
2013-07-07, 11:42
När jag tar mig an saker, i synnerhet saker kopplade till träning och tävling så upplever jag nästan alltid sån konstig känsla efter denna aktivitet om det gått jättebra. Jag får en känsla av att det känns så meningslöst på något sätt. Min egna teori är att jag känner att om jag bara hade dessa träningspass/tävlingar dagligen så skulle jag kunna bli riktigt duktig på detta. Men jag tror liksom att jag hindrar mig själv från detta och skyller på detta men i själva verket så gillar jag bara inte att stå i rampljuset. Vågar inte ta för mig och vara den duktiga. Är väl kopplat till min personlighet antar jag.
Jag misstänker att det knappast är en unik känsla i sig men skulle vara kul om någon har nån teori om detta, känner igen det eller så.
Skulle det kunna vara så att du helt enkelt tycker att dessa grejer du pratar om ÄR meningslösa? Och att pratet om ödmjukhet bara är en rationalisering från din sida? Du vill att dessa saker ska vara meningsfulla för dig fast dom inte är det?
JHilding
2013-07-07, 11:56
Åh, önskar jag hade viljestyrkan, hur gör ni? Tror inte på något större och när man blir påmind om att man bara är ett djur på en svävande planet känns allt meningslöst på något sett. För mig pendlar det mellan att ge allt i livet eller bo i skogen och leva på svamp och bär då inget spelar någon roll i slutänden..
Ursäkta ot, blev påmind om min livssituation.
Skulle det kunna vara så att du helt enkelt tycker att dessa grejer du pratar om ÄR meningslösa? Och att pratet om ödmjukhet bara är en rationalisering från din sida? Du vill att dessa saker ska vara meningsfulla för dig fast dom inte är det?
Hum till viss del. Svårt att vara mindfull och göra mitt yttersta ibland visserligen. Men vissa grejor jag nämner tycket jag är det roligaste som finns och är supertaggad och när det sedan gått bra den gången borde väl kanske en vanlig reaktion vara att man blir supermotiverad och bara längtar tills nästa gång men istället känns det så deppigt.
Status Quo
2013-07-07, 12:05
Hum till viss del. Svårt att vara mindfull och göra mitt yttersta ibland visserligen. Men vissa grejor jag nämner tycket jag är det roligaste som finns och är supertaggad och när det sedan gått bra den gången borde väl kanske en vanlig reaktion vara att man blir supermotiverad och bara längtar tills nästa gång men istället känns det så deppigt.
kör du med PWO när du tränar? jag blir deppig som fan av det
kör du med PWO när du tränar? jag blir deppig som fan av det
Har gjort det. Blev också lite nedstämd av det men känslan är inte alls lik den jag menar. Utan så fort det gått bra i något jag brinner starkt för (typ idrottsprestioner) så känner jag så. Har det gått dåligt så blir jag mer sugen och halvbra är nästan mest tillfredsställande konstigt nog. Nu är jag långt ifrån nån stjärna i något men blir ofta så på låg nivå också. Skumt.
Om ni nu är så superduperbra som ni talar om tycker jag att ni ska göra just det - satsa på det ni tror att ni är bäst på. Och vafan, utmana dem bästa då - och se hur ni står er. Det är ju faktiskt det enda sättet att bli bäst, omge sig med folk som är bättre. Och framför allt - att alltid vara kritisk till ens egen förmåga. Jag är fortfarande jävligt imponerad av min egen professor - som är världsbäst just nu inom sitt område - men som alltid ifrågasätter sig själv på diverse sätt.
Jag säger absolut inte att jag är så pass duktig, bara så pass skicklig att jag absolut skulle vinna över en vanlig medelsvenson i styrkelyft, matlagning, etc.
Problemet för mig är just att jag är så självkritisk och därför inte vågar satsa rakt ut, så fort jag hittar en passion väcks efter ungefär 2 veckor tvivlen om att "kommer du någonsin kunna bli så pass bra att du kan göra en skillnad inom detta", och nästan alla gånger inser jag att svaret på den frågan är nej. Detta involverar allt ifrån spel till musikskapande och gör att jag aldrig vågar satsa på något, för då jag börjat ge mig in på en bana kommer jag ALDRIG kunna avvika från den, min personlighet fungerar så.
Det enda jag kan känna är avkopplande är styrketräningen samt matlagningen vilka fungerar som meditation då jag där kan släppa all ångest, vilket är anledningen till att jag lurkar här så mycket !
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.