Visa fullständig version : Är dåliga förlorare bättre på idrott?
filmjölk
2013-04-08, 17:51
Om jag tänker tillbaks på min barndom och de som var duktiga i idrott, inte specialiserat på en idrott nu, utan duktiga på det mesta i idrottsväg, i fotboll, friidrott, pingis, löpning, spökboll, skeppsbrott, armhävningar etc.
De hade en sak gemensamt, de var riktigt dåliga förlorare i allt som gick att tävla i och tog tävling på väldigt stort allvar. Förlora en fotbollsmatch? Slåss, skrika hysteriskt åt lagkamrater. Förlora en pingismatch på lunchrasten? Kasta racket i väggen. Inte vinna när skolan körde sitt årliga 7kms lopp? Grina hysteriskt. Inte vinna en enda omgång "prick", trots att man vunnit de fem senaste? Sparka iväg bollen, vägra fortsätta och tjura resten av dagen. Fuska i "neger och president", hålla på att förlora ett schackparti? Välta hela brädet, och försöka stampa sönder schackpjäserna. Förlora en match "pro wrestling" på nintendot? Kasta kontrollen i golvet och skrika som en unggalt innan kastrering etc etc.
Det där med att vara duktig i flertalet idrotter, och vara atletisk verkade gå hand i hand med att ta skit på blodigt allvar, villighet att fuska och vinna till varje pris.
Jag tänkte vi skulle ha en diskussion om det här, sambandet mellan att vara atletisk och att vara en dålig förlorare. Varför?
Rikard Jansson
2013-04-08, 17:54
Man gör ju allt för att bli bättre om man blir besviken och skitarg när det går dåligt. Alternativt att man kämpar väldigt hårt och då blir extra besviken när det inte går vägen :) Om man inte bryr sig om att vinna är det svårare att prestera 100%
Det är inte så enkelt som att de som hatar att förlora har mer incitament till att träna så de slipper uppleva känslan hemska av att förlora så ofta?
Jag tror dock inte på din hypotes om att de som blir duktiga idrottare skulle ha en större tendens till att ta till fusk. Känslan jag har är att även om de fullskomligt hatar att förlora så skulle de aldrig vilja vinna på fusk, generellt sett.
Bra fysik kräver driv och vilja att inte göra avsteg från den inslagna vägen (träning). Den inställningen går hand i handske med att hata att förlora, liksom att den sammanfaller med "mottot" att aldrig vara helt nöjd.
"Vinnaren gjorde det förloraren inte orkade".
Många larvar sig och kör lite halvdant på lek och då tycker andra att man tar det på blodigt allvar medan det egentligen bara handlar om att man tävlar.
Är det tävling så är det och då ska man vinna, då gör man också sitt yttersta. Har man gjort sitt yttersta och man förlorar på grund av någon annan är det klart man blir arg.
filmjölk
2013-04-08, 18:03
Många larvar sig och kör lite halvdant på lek och då tycker andra att man tar det på blodigt allvar medan det egentligen bara handlar om att man tävlar.
Är det tävling så är det och då ska man vinna, då gör man också sitt yttersta. Har man gjort sitt yttersta och man förlorar på grund av någon annan är det klart man blir arg.
haha nu låter du exakt som killen som försökte slå sönder bollträt och kastade bort bollen i skogen efter att ha förlorat en match i fyllebrännboll...Bengan, är det du?
Man gör ju allt för att bli bättre om man blir besviken och skitarg när det går dåligt.
Det är inte så enkelt som att de som hatar att förlora har mer incitament till att träna så de slipper uppleva känslan hemska av att förlora så ofta?
Antingen reagerar man så, eller så blir man nedslagen och ger upp.
Jag skulle säga nej. Mitt intryck är att det är likadant inom idrott som inom andra saker, d.v.s. det är de som är strax ovan mitten som krigar mest, de som är bra nog att vara i toppen ids sällan lägga lika mycket energi på att gnälla och jävlas med andra. Jag tycker att det är viktigt att skilja mellan driv och ambition respektive missunnsamhet och att leva i tron att man själv automatiskt blir bra om andra är sämre än man själv.
Desto bättre och mer investerad man är i sin sportutövning, desto tyngre väger oket att prestera. Givetvis bör dessa reagera starkare på motgångar, eftersom det betyder något för dessa. Det är ju inte riktigt samma sak som att vara dålig förlorare dock.
Om man är en dålig förlorare på riktigt försämrar man nog sina chanser att bli riktigt bra. Det blir mer en distraktion. Lite inne på Tolkias spår.
Rikard Jansson
2013-04-08, 20:53
Antingen reagerar man så, eller så blir man nedslagen och ger upp.
Det är ju det som kan göra att man blir bäst på något - man skiter väldigt fort i saker man inte är riktigt bra på. Sen om man omedelbart viker ner sig så fort man får motstånd i något man vill bli bra på även om man redan är bra på det och ökar, ja då är man ju för vek för att ha någon vinnarskalle.
Jag skulle säga nej. Mitt intryck är att det är likadant inom idrott som inom andra saker, d.v.s. det är de som är strax ovan mitten som krigar mest, de som är bra nog att vara i toppen ids sällan lägga lika mycket energi på att gnälla och jävlas med andra. Jag tycker att det är viktigt att skilja mellan driv och ambition respektive missunnsamhet och att leva i tron att man själv automatiskt blir bra om andra är sämre än man själv.
Fast man kan ju även vara dålig förlorare och bara bli sur på sig själv. Det är väl inte nödvändigtvis att man måste skylla ifrån sig och ta ut det på andra? Jag själv är en väldigt, väldigt dålig förlorare, men oftast blir det att jag tyst för mig själv ger mig själv ordentligt med verbalt stryk. "Du suger ju fan k'k, skärp dig nu för helvete annars förtjänar du att stå där med skammen" etc
Jag skulle säga nej. Mitt intryck är att det är likadant inom idrott som inom andra saker, d.v.s. det är de som är strax ovan mitten som krigar mest, de som är bra nog att vara i toppen ids sällan lägga lika mycket energi på att gnälla och jävlas med andra. Jag tycker att det är viktigt att skilja mellan driv och ambition respektive missunnsamhet och att leva i tron att man själv automatiskt blir bra om andra är sämre än man själv.
+1
Att vara dålig förlorare kan ju dock ha positiva effekter på prestationen. Men inte för att bli riktigt bra eftersom det som du säger kommer med nackdelar också (lägga ner energi på att vara sur). Men det kan räcka för att bli bättre än genomsnittet (kanske).
Jag tror naivitet, hybris och auktoritetstro (lita på coachen, lättpåverkad av placebo) är bättre egenskaper hos en toppatlet.
I princip alla elitskidåkare (de som placerar sig bäst i världscupen) är dåliga eller riktigt dåliga förlorare. Det samma kan sägas om de bästa schackspelarna också (för att ta ett helt annat ex.).
Något de har gemensamt är dock att de inte skyller på motståndare, men de har samma typ av närmast överväldigande besvikelse om de "förlorar".
Är det någonting man verkligen vill vinna eller kämpar hårt för tror jag att majoriteten skulle bölat om de förlora. Engagerar tävlingen inte dig är det skitsamma.
Kan ta några exempel på utövare som absolut avskyr att förlora eller inte prestera som det var tänkt:
Hellner, Kalla, Northug, Cologna, Vylegzhanin, Morilov, Jönsson för att ta några ex. Går det inte som det var tänkt för Hellner eller Kalla svartnar det för ögonen....
Schackspelare som hatar att förlora:
Kasparov* i högsta grad, Carlsen, Kramnik, Topalov, Aronian osv.
Ett komiskt klipp som visar hur känslosam Kasparov är/var:
kZqcT66Fkzw
* http://en.chessbase.com/home/TabId/211/PostId/4000851
sbBy_QU8tsQ
Morilov klantar till det totalt och skänker bort segern till Kershaw... Kastar brillorna och börjar svära på ryska...
haha nu låter du exakt som killen som försökte slå sönder bollträt och kastade bort bollen i skogen efter att ha förlorat en match i fyllebrännboll...Bengan, är det du?
Min tränare kallade mig McEnroe men egentligen var det lite obefogat då jag sällan klagar på någon annan när jag har fel. Kan dock gå överstyr när lagkamrater eller domare förstör för mig.
Jag undrar vilken definition av "dålig förlorare" som gäller i tråden. När jag lärde mig svenska, d.v.s. någon gång på artonhundratalet, var det inte en omskrivning för att inte tycka att det är kul att förlora (vilket det f.ö. är ganska få som gör, oavsett nivå/talang), att ha en stark vinnar/tävlingsinstinkt eller att bli ledsen när man förlorar, utan refererade till en person som beter sig illa när han/hon förlorar. Det verkar inte gälla här, dock. Jag skulle inte heller kalla det "dåligt" beteende att gråta när man blir besviken; det är ju en rätt automatisk känsloreaktion, som det är få givet att kunna sätta på och stänga av när de tycker att det passar.
Den sämsta förloraren jag kan komma på är Kasparov (alla kategorier). Han kunde utan vidare såga motståndare, även om de inte förtjänade det....Har svårt att ta kritik överhuvudtaget. Varför kan man fråga sig då han är den bästa schackspelaren någonsin enligt de flesta bedömarna.
Jag är på Tolkias linje här även om min svenskundervisning var under väldigt sent nittonhundratal. En dålig förlorare är en person man undviker efter aktivitet, eftersom det är en hel del svärande och gastande. En person med vinnarskalle, däremot, brukar vara tystlåten och svår att kommunicera med under en kortare period, mest för att den personen bearbetar prestationen och utgången av aktiviteten.
Kort sagt: Dålig förlorare är väldigt utåtriktad med sitt ofta malplacerade humör, medan en person med vinnarskalle ofta förekommer introvert och onåbar.
Jag undrar vilken definition av "dålig förlorare" som gäller i tråden. När jag lärde mig svenska, d.v.s. någon gång på artonhundratalet, var det inte en omskrivning för att inte tycka att det är kul att förlora (vilket det f.ö. är ganska få som gör, oavsett nivå/talang), att ha en stark vinnar/tävlingsinstinkt eller att bli ledsen när man förlorar, utan refererade till en person som beter sig illa när han/hon förlorar. Det verkar inte gälla här, dock. Jag skulle inte heller kalla det "dåligt" beteende att gråta när man blir besviken; det är ju en rätt automatisk känsloreaktion, som det är få givet att kunna sätta på och stänga av när de tycker att det passar.
Det sammanfaller med din definition, eller rättare sagt Definitionen, tycker jag. Gråter man över förlust är man dålig på att förlora, man kan inte hålla tillbaka känslorna.
Jag vet inte vad du menar med automatisk känsloreaktion. När man är barn ja, när någon nära en dött ja.
Jag tror på att dåliga förlorare ofta presterar rätt bra, exempel 0:09 in i klippet
ZnHvxNKS3i8
UNhhtmV_b2c
eVwn556alI0
:laugh:
Johanss0n
2013-04-09, 02:34
Det är inte så enkelt som att de som hatar att förlora har mer incitament till att träna så de slipper uppleva känslan hemska av att förlora så ofta?
Jag tror dock inte på din hypotes om att de som blir duktiga idrottare skulle ha en större tendens till att ta till fusk. Känslan jag har är att även om de fullskomligt hatar att förlora så skulle de aldrig vilja vinna på fusk, generellt sett.
Intressant, du har alltså aldrig bevittnat en lagidrottsmatch?
Oavsett om det är fotboll, hockey, basket, innebandy, handboll osv och oavsett nivå, alltfrån pojklag (förlåt henlag menar jag såklart) till vm.
De har en sak gemensamt: det fuskas alltid, de har inga som helst betänkligheter att fuska genom att använda sig av tex filmningar, tröjdragningar fällningar osv för att vinna.
Och är det någon som hemska tanke skulle vara bättre än en själv är det ju bara att sänka honom (henom).
Slutsats: folk som håller på med lagidrotter är osportsliga, osympatiska svin.
Tricklew
2013-04-09, 02:53
Den sämsta förloraren jag kan komma på är Kasparov (alla kategorier). Han kunde utan vidare såga motståndare, även om de inte förtjänade det....Har svårt att ta kritik överhuvudtaget. Varför kan man fråga sig då han är den bästa schackspelaren någonsin enligt de flesta bedömarna.
Jag håller med om Kasparov, men när har Kramnik varit en dålig förlorare? Överlag så tar han förluster förvånansvärt bra. Kolla bara på hans senaste förlust i sista rundan av Kandidatturneringen, en förlust som kostade han en VM-match.
Där har vi någon som aldrig ger upp.
Ignatius72
2013-04-09, 06:46
Jag undrar vilken definition av "dålig förlorare" som gäller i tråden. När jag lärde mig svenska, d.v.s. någon gång på artonhundratalet, var det inte en omskrivning för att inte tycka att det är kul att förlora (vilket det f.ö. är ganska få som gör, oavsett nivå/talang), att ha en stark vinnar/tävlingsinstinkt eller att bli ledsen när man förlorar, utan refererade till en person som beter sig illa när han/hon förlorar. Det verkar inte gälla här, dock. Jag skulle inte heller kalla det "dåligt" beteende att gråta när man blir besviken; det är ju en rätt automatisk känsloreaktion, som det är få givet att kunna sätta på och stänga av när de tycker att det passar.
+1
Det är skillnad på vinnarskalle och dålig förlorare. De senare är egentligen bara dålig attityd. De med vinnarskallar vill (ofta) vinna oavsett vad de är för tävling/lek som helst. Och ja, den hängivenheten, dedikationen gör att man kommer långt. Det gäller även utanför sportens värld. En del sitter på röven och bölar om att livet är orättvist för att grannen/chefen/polaren tjänar mer än man själv. För den andre är ju såklart i det närmaste inkompetent/lat/oduglig osv. NÄr det kommer till sport så är det så lätt att mäta. Tränar du inte så vinner du inte. Av någon anledning så tror folk att det är andra parametrar i resten av livet.
Dåliga förlorare lär ju vara sämre. De brukar skylla på allt annat än sig själva när de förlorar. Inser man inte sina egna brister kan man väl inte förbättra sig tillräckligt för att bli superbra på idrott?
Jag undrar vilken definition av "dålig förlorare" som gäller i tråden. När jag lärde mig svenska, d.v.s. någon gång på artonhundratalet, var det inte en omskrivning för att inte tycka att det är kul att förlora (vilket det f.ö. är ganska få som gör, oavsett nivå/talang), att ha en stark vinnar/tävlingsinstinkt eller att bli ledsen när man förlorar, utan refererade till en person som beter sig illa när han/hon förlorar. Det verkar inte gälla här, dock. Jag skulle inte heller kalla det "dåligt" beteende att gråta när man blir besviken; det är ju en rätt automatisk känsloreaktion, som det är få givet att kunna sätta på och stänga av när de tycker att det passar.
Att vara dålig förlorare i min värld är också att inte kunna skaka av sig förlusten utan den grämer en så man blir sur och otillgänglig, det betyder inte alltid att man agerar ut. En bra förlorare erkänner sig besegrad, gratulerar vinnaren och går vidare med sitt liv.
Jag tror att dåliga förlorare antingen blir duktiga eller så ger dom upp.
Jag håller med om Kasparov, men när har Kramnik varit en dålig förlorare? Överlag så tar han förluster förvånansvärt bra. Kolla bara på hans senaste förlust i sista rundan av Kandidatturneringen, en förlust som kostade han en VM-match.
Förvisso sant, men om man går några år tillbaka så sa han ju att han "lånade" ut titeln till Anand. Han var verkligen inte nöjd med sin prestation.
Har hört många framgångsrika idrottsmän säga att det hatar känslan när man förlorar mer än vad de gillar att vinna.
Sen benämingen dålig förlorare måste ju fan vara överdrivet mycket svenskt klart man blir besviken och arg på sig själv för att man inte vann. Vem fan vill förlora och är glad för de ? Isåfall ska man nog sluta tävla på en gång.
När man dedikerat hela sitt liv till någonting och sen misslyckas skulle nog de flesta här på brädan bli arga/ledsna/besvikna/knäckta. 30sec efter den känlsan började blir du tvingad att möta media skaka hand med den/dom som vann över dig etc inte det lättaste.
Får ju inte bli personangrepp givetvis p.g.a att man förlorade.
Att ogilla att förlora är väl inte detsamma som att hantera det dåligt dvs vara en dålig förlorare...så +1 Tolkia.
Jag tror de flesta som är bra på något tar förluster där rätt hårt, så de som blir kvar och tävlar efter ett tag har nog egenskapen att använda det som drivkraft för att pressa sig hårdare. Så med förbehåll för tolkingen av vad som utgör en dålig förlorare så ligger det nog en hel del sanning i att de som är bra på en idrott också ofta är de som tar en förlust hårt.
Minimjölk
2013-04-09, 14:47
Om jag tänker tillbaks på min barndom och de som var duktiga i idrott, inte specialiserat på en idrott nu, utan duktiga på det mesta i idrottsväg, i fotboll, friidrott, pingis, löpning, spökboll, skeppsbrott, armhävningar etc.
De hade en sak gemensamt, de var riktigt dåliga förlorare i allt som gick att tävla i och tog tävling på väldigt stort allvar.
Det där med att vara duktig i flertalet idrotter, och vara atletisk verkade gå hand i hand med att ta skit på blodigt allvar, villighet att fuska och vinna till varje pris.
Jag tänkte vi skulle ha en diskussion om det här, sambandet mellan att vara atletisk och att vara en dålig förlorare. Varför?
Min syn på det hela är att det är de som tar saker seriöst och på allvar som överlag lyckas bäst inom vad de företar sig. Detta gäller oavsett om det är idrott eller ej. Sedan är det ju inte ovanligt att de som tar saker på stort allvar blir besvikna när de underpresterar eller misslyckas och de i sin tur kan leda till att de beter sig som en dålig förlorare. Dåliga förlorare finns dock även bland de som inte egentligen bryr sig.
Jag ser inget direkt samband mellan att de som är dåliga förlorare är bättre. Däremot givetvis mellan hur engagerade och villiga att göra "allt" de är för att förbättra sig själva och att lyckas.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.