Visa fullständig version : Ni som har/kommer att få "bra" arbete
Hur tänker/känner ni? Är det lön/status/heder/stolthet/tvång/annat som driver er? Gillar ni helt enkelt ert jobb och lönen är bara en sidoefffekt? Själv vet jag att skaffa "bättre" jobb än jag har, har bara satt käppar i hjulet för mig själv tillfälligt om det gäller mig. När jag tänker på jobb tänker jag hur mycket smärta står jag ut med för en viss lön, och hittills har det visat sig att det inte är mycket. Ser inte mycket intriskalt bra med jobb för egen del. Är förstås medveten om att jag inte representerar medelsvensson. Är nyfiken på om jag någonsin kan acceptera stor "smärta" för någonting. Någonting jag skulle sätta så pass stort värde på vad gäller hobbyer eller annat som kräver resurser. Som det är nu verkar det som jag får vara nöjd med enkla nöjen och så. Ber om ursäkt om jag uttrycker mig dåligt.
Tack för ert överseende med det Moderatorstaben!
Vad är ett "bra" jobb för dig? Ett välavlönat, tråkigt jobb?
För mig är ett bra jobb ett där jag trivs, känner att jag utvecklar mig själv och andra, får respekt från kollegor och kunder, sätter mina egna tider samt tjänar bra i förhållande till den arbetsinsats jag utför. Så, det som driver mig att ha ett bra jobb är lycka, antar jag.
För mig skulle ett bra arbete vara ett där jag känner att mitt liv spelar roll i världen (typ personlig assistent, tolk för döva, vårdare), där jag trivs med kollegorna och får tillräckligt med pengar för att kunna ha en "normal" levnadsstandard. Status och mycket pengar är inte värd smärtan i att känna mig försumbar. Sen tackar jag inte nej till ära och rikedom om det också råkar komma min väg.
Vad är ett "bra" jobb för dig? Ett välavlönat, tråkigt jobb?
För mig är ett bra jobb ett där jag trivs, känner att jag utvecklar mig själv och andra, får respekt från kollegor och kunder, sätter mina egna tider samt tjänar bra i förhållande till den arbetsinsats jag utför. Så, det som driver mig att ha ett bra jobb är lycka, antar jag.
Om jag ska förenkla och se det som det är aktuellt ser jag jobb som bra där jag trivs och utan stress. Priorterar överhuvudtaget inte lön/status eller liknande som det ser ut i dagsläget. Utvecklas helller inte alls enligt mig själv i jobbet nu. Men det jag är nyfiken på är om jag någonsin kommer omvärdera saken radikalt. Annars blir min livsplan helt utan spänning på den fronten och jag får gilla läget helt enkelt.
Det stora problemet för mig är att jag aldrig haft en dröm som jag kan/vill förverkliga. Det var ett område som passade ena kravet nämligen KAN förverkliga. Men jag vill inte, iaf inte så viljan går över tröskelvärdet för att räcka till engagerat handlande/att aktivt arbeta mot det långsiktigt. Finns ingenting jag kommer på nu som jag vill, kan och kommer arbeta engagerat och långsiktigt mot utan förbehåll.
olle lindblad
2013-02-23, 21:59
För mig handlar det om att jag vill ge min familj ett bra liv. Det är värt att offra rätt mycket för.
För mig handlar det om att jag vill ge min familj ett bra liv. Det är värt att offra rätt mycket för.
För dig ja. Har själv ingen egenproducerad familj och har planerat att hålla det så livet ut om jag alltid känner som nu. För mig väger det negativa (blöjbyten) etc över det positiva by far här.
Det som driver mig är att det ligger i linje med vad jag länge velat jobba med. Inom ett område jag alltid varit fascinerad av. Att lönen/statusen är bra är mest en sidoeffekt, som gör förenklar valet/förstärker drivkraften.
Självuppfyllelse skulle jag säga är drivkraften. I min värld innebär det att jobbet måste ha utrymme för yrkesskicklighet och synbara positiva effekter. Man (jag) vill veta att jag gör något bra. För att kirra detta krävs ju även att området som sådant och de problemen man ska lösa intresserar en.
Det som driver mig är att det ligger i linje med vad jag länge velat jobba med. Inom ett område jag alltid varit fascinerad av. Att lönen/statusen är bra är mest en sidoeffekt, som gör förenklar valet/förstärker drivkraften.
Ja, för personer som du blir valet självklart.
Nån som mer liknar mig i den här frågan efterlyses. Hur gör ni för att inte ses som underpresterarare och så? Är det så viktigt att ni väljer en utbildning/jobb som ni kan få på random bara för inte verka patetiska när ni berättar för folk vad ni jobbar med? Som det är nu och för mig jobbar jag på att jobb långt under min förmåga, men jag accepterar det eftersom det är så långt från stressigt. Men ja, är lite orolig för att jag slösar bort mitt liv kan jag erkänna. Om Du, min arbetsgivare tror dig känna igen mig och ser det här: I see you rollin', I let you hate me...
Det ultimata målet/drömmen är ju att göra något sorts positivt avtryck i historien. Att bli ihågkommen om hundratals år för någonting man gjort, kanske något man uppfunnit, någon bok eller tankar man formulerat. Det hade varit det häftigaste
Men jag har inte hittat det programmet på högskolan än :'(
Jag jobbar som målare, visst är lönen hyfsat bra och man kan tjäna pengar om man jobbar på som fan men det är känslan jag får när jag lämnar ett jobb som ser sjukt bra ut och alla är nöjda med som slår alla pengar i hela världen. Finns inget bättre är folk som uppskattar ens hantverk!
Det ultimata målet/drömmen är ju att göra något sorts positivt avtryck i historien. Att bli ihågkommen om hundratals år för någonting man gjort, kanske något man uppfunnit, någon bok eller tankar man formulerat. Det hade varit det häftigaste
Men jag har inte hittat det programmet på högskolan än :'(
Kan inte se mig som nåt annat än yrkesrevolutionär i det här fallet. Man syns i historien av det men samtiden hatar det. Eller så har man tur och blir älskad och slipper konflikter om man nu vill undvika det.
Kan inte se mig som nåt annat än yrkesrevolutionär i det här fallet. Man syns i historien av det men samtiden hatar det. Eller så har man tur och blir älskad och slipper konflikter om man nu vill undvika det.
Man behöver inte vara fylld av hat för att förändra, många borde ta till sig av det
Man behöver inte vara fylld av hat för att förändra, många borde ta till sig av det
Nej, det generella ordet är såklart driv. Talade utifrån mig själv personligen där. Gav inte anspråk på att vara objektiv om du nu tycker det är ett krav.
Själv har jag (tyvärr kanske, försöker utreda det i viss mån i tråden) litet driv. Undrar alltså om nån här drivs av något annat än pengar i sig, familj, vänner, folk i allmänhet... Får se allt eftersom om vi kommer på saker att utesluta på mig i tråden. Är inte motiverad av vad det flesta är motiverade av här. Men upplever det definitivt som viktigt för mig att reda ut utan tvekan om det finns något så jag kan kämpa mot nåt. Är dock inte optimistisk med erfarenheten jag haft från mitt liv. I läget som det är nu är jag relativt nöjd, jag är dock suspekt inställd till hur jag kan vara nöjd med så lite. Visst, många skulle snabbt ta sig ur min situation (en svensson) för det är så långt ifrån vad en svensson kan och vill uppnå, men så är det inte för mig.
Jag var mest intresserad av ett arbete som genererade tillräckligt med pengar och som var omväxlande, alternativt inte bestod av att vistas i en och samma lokal med samma personer hela tiden. Välbetalt, strukturerat arbete under eget ansvar. Det var även det jag fick.
Jag skulle säga att det låg på 50/50 mellan pengar/trivas på jobbet.
Skulle jag dock tippa vågen åt endera hållet så hade jag plussat på trivas på arbetet alla dagar i veckan.
Status... Ptja, i den miljö jag är uppvuxen i bär mitt arbete ingen högre status, men i övrigt är det nog ansett som någorlunda vettigt.
Jag bryr mig inte så mycket om det. Jag har det bra och vet att jag har det bra. Det räcker gott för mig. Hade jag velat tjäna mer pengar så hade jag förmodligen kunnat skaffa mig en högre utbildning, men det har jag inget intresse av de närmaste 5-10 åren.
Summa kardemumma så drivs jag av att ha ett någorlunda tillfredställande arbete som genererar tillräckligt med pengar för att jag ska kunna ha en stabil tillvaro och en givande fritid.
TS, du verkar vara någorlunda tillfreds med livet och inte ha jättehöga krav på tillvaron. Det tycker jag låter bra.
Jag ser ingen anledning att du ska sätta ut och sträva efter saker bara för att det kan anses vara vad du borde göra.
Kör ditt eget race. Den dagen du vill ha förändring är den dagen du fixar den...
Försök istället bena ut vad som gör dig nöjd och håll fast vid just det? Att vara nöjd låter ju asgött.
Ja, för personer som du blir valet självklart.
Nån som mer liknar mig i den här frågan efterlyses. Hur gör ni för att inte ses som underpresterarare och så? Är det så viktigt att ni väljer en utbildning/jobb som ni kan få på random bara för inte verka patetiska när ni berättar för folk vad ni jobbar med? Som det är nu och för mig jobbar jag på att jobb långt under min förmåga, men jag accepterar det eftersom det är så långt från stressigt. Men ja, är lite orolig för att jag slösar bort mitt liv kan jag erkänna. Om Du, min arbetsgivare tror dig känna igen mig och ser det här: I see you rollin', I let you hate me...
Jag tror att det blir lättare att upptäcka vad du vill och inte vill göra av ditt liv när du styr bort ditt fokus från vad andra ska tänka om dina livsval.
Efter att ha sett BlötSnös inlägg vill jag bara förtydliga mig själv, det kanske behövs. Trivs så bra det går att trivas på ett jobb om det bara handlar om att känna efter. Men... Det är inte så svårt att ha det bekvämt på ett jobb när andra parametrar är låga, det betyder bara att det är mindre jobb, det gör det bekvämt och avslappnat, men finns ju många andra faktorer. Tänker mest om jag kan förutse och på det sättet vara smart, men är väl svårt i såna här frågor. Rent krasst kan ju ingen annan än jag veta när jag tröttnar och ångrar mig. Antar att huvudfrågan är: Tror ni jag kommer ångra mig? När isf?
Har för det mesta gjort som jag vill i livet, men har mest handlat kortsiktigt. Har egentligen talang inom tex matematik men kan/vill inte/orkar inte/finns många ord... Handlar som det mesta om fördelar kontra nackdelar och ser det inte som värt att satsa på även om man inkluderar många saker som baseras på matte som ekonomi. Har inte drivet för att bli fysiker helt enkelt. Vissa som lyckas gillar erkännande, andra pengar, vissa brinner helt enkelt men jag måste lägga såna planer på hyllan. Litar inte på att jag kommer slutföra något jag påbörjar tex om det handlar om en ny utbildning som tar åratal att slutaföra. Ändå kommer det alltid tankar hos mig tex "du borde göra det här", men det är impulsivt och dumt att följa.
Det viktiga för mig är att tro på bolaget jag arbetar på, att vi kan utvecklas, att det jag gör hjälper oss öka i omsättning och kvalitet.
Det viktiga för mig är att tro på bolaget jag arbetar på, att vi kan utvecklas, att det jag gör hjälper oss öka i omsättning och kvalitet.
Men då är du en bra människokännare som kan värdera din tillit till typ ledningen starkt. På något sätt är du tillräckligt säker och slipper tänka på att byta företag.
Efter att ha sett BlötSnös inlägg vill jag bara förtydliga mig själv, det kanske behövs. Trivs så bra det går att trivas på ett jobb om det bara handlar om att känna efter. Men... Det är inte så svårt att ha det bekvämt på ett jobb när andra parametrar är låga, det betyder bara att det är mindre jobb, det gör det bekvämt och avslappnat, men finns ju många andra faktorer. Tänker mest om jag kan förutse och på det sättet vara smart, men är väl svårt i såna här frågor. Rent krasst kan ju ingen annan än jag veta när jag tröttnar och ångrar mig. Antar att huvudfrågan är: Tror ni jag kommer ångra mig? När isf?
Jag kan vara magiskt dålig på att förstå vad folk menar, så belasta dig inte själv för mycket.
Ålder spelar ju in lite, men jag känner själv att jag ändrat inställning och åsikter rätt radikalt om man jämför med för 5-6 år sedan.
Svårt att gissa sig till vad en annan person skulle och inte skulle ångra och när.
Kanske om du brydde dig mer om hur din omgivning såg på dig eller hur långt du nått i livet jämfört med andra så skulle du börja bli lite missnöjd.
Säg att du har en polare som du umgicks med mycket fram till 18-årsåldern.
Ni var båda ganska lika i beteende och åsikter, intressent etc.
Säg sedan att du möter denna vän 10 år senare.
Du jobbar på ett genomsnittligt arbete som genererar en genomsnittlig lön och har genomsnittliga intressen (vilket i min värld för övrigt låter liten svenssonigt, exklusive familj och allt vad det innebär).
Din vän, som var precis som du på alla sätt och vis, har å andra sidan gått och skaffat sig en högre utbildning, fått ett bra och givande arbete som är välbetalt, skaffat fru och barn och lever ett välbeställt familjeliv med landställe och utlandsresor och blablablabla.
Huruvida du finner sådana saker eftertraktade nu eller senare kan jag inte säga. Jag målar förmodligen upp en ganska skev mental bild av vem du är.
Jag tror dock att man börjar reflektera över sin tillvaro en del när man möter sina gamla barndomsvänner och eventuellt konstaterar att de åstadkommit väldigt mycket mer än man själv på alla sätt och vis, även om man hade samma möjligheter i början.
Jag kanske sluddrar lite i skriften, men förhoppningsvis förstår du vad jag menar.
Summa kardemumma: Du kanske börjar ångra dig när du ser vad andra människor med samma förutsättningar som du uppnått, som du inte har.
Fast å andra sidan kanske du inte bryr dig alls om det och jag vill återigen säga att jag tycker att det skulle vara ett väldigt skönt sätt att tänka på...
Det är ungefär som en religiös, som när denne dör vill ha gjort sig förtjänt av en plats i himmelen. Skillnaden är väl att jag avser uppleva det medan jag lever. Fast det beskriver det inte helt och hållet. Jag gör det också för att jag måste. Ungefär som när man håller på att drunkna och måste ha luft, fast på ett positivt sätt.
Jag kan vara magiskt dålig på att förstå vad folk menar, så belasta dig inte själv för mycket.
Ålder spelar ju in lite, men jag känner själv att jag ändrat inställning och åsikter rätt radikalt om man jämför med för 5-6 år sedan.
Svårt att gissa sig till vad en annan person skulle och inte skulle ångra och när.
Kanske om du brydde dig mer om hur din omgivning såg på dig eller hur långt du nått i livet jämfört med andra så skulle du börja bli lite missnöjd.
Säg att du har en polare som du umgicks med mycket fram till 18-årsåldern.
Ni var båda ganska lika i beteende och åsikter, intressent etc.
Säg sedan att du möter denna vän 10 år senare.
Du jobbar på ett genomsnittligt arbete som genererar en genomsnittlig lön och har genomsnittliga intressen (vilket i min värld för övrigt låter liten svenssonigt, exklusive familj och allt vad det innebär).
Din vän, som var precis som du på alla sätt och vis, har å andra sidan gått och skaffat sig en högre utbildning, fått ett bra och givande arbete som är välbetalt, skaffat fru och barn och lever ett välbeställt familjeliv med landställe och utlandsresor och blablablabla.
Huruvida du finner sådana saker eftertraktade nu eller senare kan jag inte säga. Jag målar förmodligen upp en ganska skev mental bild av vem du är.
Jag tror dock att man börjar reflektera över sin tillvaro en del när man möter sina gamla barndomsvänner och eventuellt konstaterar att de åstadkommit väldigt mycket mer än man själv på alla sätt och vis, även om man hade samma möjligheter i början.
Jag kanske sluddrar lite i skriften, men förhoppningsvis förstår du vad jag menar.
Summa kardemumma: Du kanske börjar ångra dig när du ser vad andra människor med samma förutsättningar som du uppnått, som du inte har.
Fast å andra sidan kanske du inte bryr dig alls om det och jag vill återigen säga att jag tycker att det skulle vara ett väldigt skönt sätt att tänka på...
Du är inne på rätt spår här. Dom flesta påverkas mer av andra människor än mig men jag är inte opåverkbar. Har en hypotes att jag påverkas av folk som jag ser som bättre än mig, nu oavsett om det är medvetet eller omedvetet just då. Tänker mig att dom jag sett upp i livet påverkar mig inte nödvändigtvis omedelbart, men att det kan komma upp i bakhuvet och jag kan komma och bli avundsjuk även om jag inte är det just i det ögonblicket. Har däremot ingen koll på hur värt det är att uppmärksamma. Jag vill bara (om det är möjligt) få ett hum om hur jag ser på saken om jag mognar i just det enskillda frågeställningen.
Som bekant blir det svårare med tiden att bryta sina vanor och ersätta med nya så jag ser det som det är bra det jag gör är hur flummigt det än är.
Det är ungefär som en religiös, som när denne dör vill ha gjort sig förtjänt av en plats i himmelen. Skillnaden är väl att jag avser uppleva det medan jag lever. Fast det beskriver det inte helt och hållet. Jag gör det också för att jag måste. Ungefär som när man håller på att drunkna och måste ha luft, fast på ett positivt sätt.
Tror inte du syftade på mig specifikt men intressant ingång har du där. Har faktiskt blivit hjärntvättad (om jag får säga det själv) relativt nyligen. Var bara en kort period och det kan ses som svagt av vissa men jag jag gick in i en sorts troende roll, såg det som enklast hantering av situationen. Om NI som "tog er an mig" ser det här, screw you guys, I went home, inget nytt. Det här är också grejen jag vill diskutera lite. Vissa beteenden ses som patetiska, men har personen som yttrar det tänkt sig in i min situation? Verkar som en del beteenden alltid ses som ynkliga och jag blir frustrerad/irriterad av det när det finns så många synvinklar att det blir löjligt att svara så självsäkert och kategoriskt. För vad är uppenbart patetiskt liksom? Vet att vissa finner nöje i att jag har svårt att släppa vissa saker men det bjuder jag på.
Um, va? Nej, jag svarade bara på vad det är som driver mig. Jag förstår inte alls vad du försöker få sagt med resten av din post.
Jag är utbildad inom affärsutveckling för att göra det enkelt, och de flesta av mina gamla klasskompisar som har fått jobb jobbar idag som managementkonsulter.
Jag står och är butikschef i en videobutik, precis som jag var innan jag började plugga. Lägre status, lägre lön, sämre arbetstider och arbetsförhållanden. Men en sak lärde jag mig när jag väl kom ut i arbetslivet efter min utbildning - Helvete vad tråkigt det är att jobba med det, det gav mig en sådan avsmak på livet att det var ofattbart.
Så jag står långt hellre i en butik till 23:30 och garvar med kunder och mår bra rent själsligt. Prestige, status, lön - Det har fått ligga långt efter i det här fallet och om någon dömer mig för det så gör de det i det tysta. Som sig bör.
Um, va? Nej, jag svarade bara på vad det är som driver mig. Jag förstår inte alls vad du försöker få sagt med resten av din post.
Glad we got that out of the way. Nä, chansade bara. Fanns ju en inte obetydlig sannolikhet enligt mig i just det ögonblicket att det handlade om mig. Sen bedömde jag den som låg men tillräcklig för mig att svara. Hellre skriva något när man ändå är i gasen.
Jag är utbildad inom affärsutveckling för att göra det enkelt, och de flesta av mina gamla klasskompisar som har fått jobb jobbar idag som managementkonsulter.
Jag står och är butikschef i en videobutik, precis som jag var innan jag började plugga. Lägre status, lägre lön, sämre arbetstider och arbetsförhållanden. Men en sak lärde jag mig när jag väl kom ut i arbetslivet efter min utbildning - Helvete vad tråkigt det är att jobba med det, det gav mig en sådan avsmak på livet att det var ofattbart.
Så jag står långt hellre i en butik till 23:30 och garvar med kunder och mår bra rent själsligt. Prestige, status, lön - Det har fått ligga långt efter i det här fallet och om någon dömer mig för det så gör de det i det tysta. Som sig bör.
Tror inte du vill skryta om hur dåligt du har det. Men jag är säker på att jag har det sämre sett till objektiva omständigheter. Går knappt att komma lägre. Jag trivs med det jag gör men kan ångra mig när som helst, känslor är oberäknerliga. Ställer mig som bekant dock misstänksam till mitt liv. Tex att jag i ett tankeexperiment skulle tycka ett mitt liv är värdelöst om 10+ år och får en livskris. Därför spekulerar jag, många kanske säger i onödan, och att jag slösar tid. Men tänk om det finns övertygande forskning som visar folk som levt ungefär som jag tex begår självmord i mycket högre grad. Klart att det inte är "coolt" att "oroa" mig som jag gör nu, men jag är den enda personen som måste ha överseende med det och jag skiter i vad som inte är coolt i den här tråden.
Ingen aning, jag skulle aldrig få för mig att i vuxen ålder kukmäta om huruvida jag har det sämre än någon annan :D
Men du frågade hur vi tänkte/kände kring det.
Det kanske är min läsförståelse som brister, men jag tycker att det är väldigt oklart vart TS egentligen vill komma. Sedan är jag lite skeptisk till sanningshalten i det här:
Dom flesta påverkas mer av andra människor än mig ...
när man alls skapar en tråd som börjar med det här:
Hur gör ni för att inte ses som underpresterarare och så? Är det så viktigt att ni väljer en utbildning/jobb som ni kan få på random bara för inte verka patetiska när ni berättar för folk vad ni jobbar med?
Jag tror att du behöver fundera över vad du själv vill med ditt liv; det är ju liksom ingen här som kan ge dig ett svar på om du gjort/gör rätt livsval. Och, som Duran redan skrivit, om du skall låta vad andra tycker om dig och ditt liv bestämma, så kan det bli svårt. Det kommer alltid att finnas någon som tycker att du gör fel, oavsett vad du väljer att göra.
Det kanske är min läsförståelse som brister, men jag tycker att det är väldigt oklart vart TS egentligen vill komma. Sedan är jag lite skeptisk till sanningshalten i det här:
när man alls skapar en tråd som börjar med det här:
Jag tror att du behöver fundera över vad du själv vill med ditt liv; det är ju liksom ingen här som kan ge dig ett svar på om du gjort/gör rätt livsval. Och, som Duran redan skrivit, om du skall låta vad andra tycker om dig och ditt liv bestämma, så kan det bli svårt. Det kommer alltid att finnas någon som tycker att du gör fel, oavsett vad du väljer att göra.
Om vi säger så här då... Jag är känslig för vissa saker (nu talar vi ju om vad folk tänker) mer än andra, men bryr mig inte om vad som verkar var folks genomsnittliga värderingar i dagens samhälle. Det är självklart eftersom jag annars skulle ligga närmare vad man kan kalla svennebanan i inställning och sån skit. Sen märker ju folk också saker man inte själv märker. Tror du vet åtminstone nåt jag är känslig inför, bara eftersom du borde komma ihåg mig, gör inte bedömningen för jag är minnesvärd men jag uppfattar dig som en person med vissa egenskaper tex bra minne. Bara därför. Svagheter märks ju hos alla man har att göra med oavsett var och hur bla bla. Hos alla. Försöker bara skilja mig från mängden så att meningsfulla råd kan komma fram, inte nödvändigtvis av dig.
The_RobRoy
2013-02-24, 03:13
newb123 du börjar med att fråga hur alla andra känner och du får massor av bra insyn hur andra människor ställer sig i frågan och livet i allmänhet. Men i dina svar verkar det som att du tolkar det som att allt är skrivet för att relatera till dig. Personen som har familj svarar du till och med "för dig ja" eftersom du inte kan relatera till att ha familj. Det är ett diskussionsforum för alla i tråden, inte en grupp människor som alla bara vänder sig till dig ;)
För att svara på frågan. Jag har turen att det jag tycker är kul även är välbetalt. Eftersom det är kul är det inte heller svårt för mig att bli riktigt bra på det jag gör. Även fast man gör något kul, vill man ju alltid ta det till nästa nivå. Jämför älskar jag spela fotboll och spelar i Allsvenskan vill man ändå komma ut och spela i Engelska ligan.
Någon postade denna, visst bor man i slummen i Indien kan man inte sätta sig och göra vad man tycker är roligast. Man ska överleva först, men i Sverige har vi förmånen att överleva fast vi gör i princip vad som helst, so go for it!
2L_cGjQSR80
För mig är det trevligt att ha ett jobb där man känner att man bidrar med något utöver "bara skattepengar" till samhället och medmänniskorna, samtidigt ska det gärna vara en go mix av handarbete och att använda hjärnan, utöver det något där man verkligen kan förkovra sig i intressanta forskningsområden. Leva min passion helt enkelt. Bra lön på det är bara ett extra plus.
Turligen nog så är det inte precis svårt att hitta något sånt här så feels good. Att köra på "hur mycket lidande står jag ut med" har jag provat och det var helt för jävligt.
Rikard Jansson
2013-02-24, 06:51
Ser man fram emot jobbet är det ett bra jobb, annars inte.
Jag tycker helt klart det är värt att satsa på ett jobb som man trivs med istället för att hata 40 timmar i veckan. Jag har ett jobb som är bra, jag ser fram emot att gå dit. Något intryck i världshistorien kommer jag antagligen inte göra men jag hoppas att jag gör ett intryck i enskilda individers liv som jag försöker hjälpa. Sedan att jag har ett jobb som är välbetalt och låter mig utvecklas hela tiden skadar ju inte heller.
Jag vet inte heller vad TS riktigt efterfrågar, men jag får känslan av att TS vill ha lite inspiration för att satsa på sitt drömyrke?
Det kommer en punkt då det inte längre är rimligt att leta efter något som ger "djupare mening". Hur många tror ni ser fram emot jobbet? Allt blir vardag, och alla jobb blir tillslut just jobb.
Jobbet ska grundas på något man har ett visst intresse för, annars handlar det för min del om att tjäna pengar, göra något vettigt med sitt liv och skapa en bra grund för att skapa familj, lämna något till eftervärlden och att hjälpa mina föräldrar att slippa försörja mig. (På så sätt får man en "djupare mening" ändå)
The_RobRoy
2013-02-24, 08:25
Det kommer en punkt då det inte längre är rimligt att leta efter något som ger "djupare mening". Hur många tror ni ser fram emot jobbet? Allt blir vardag, och alla jobb blir tillslut just jobb.
Jobbet ska grundas på något man har ett visst intresse för, annars handlar det för min del om att tjäna pengar, göra något vettigt med sitt liv och skapa en bra grund för att skapa familj, lämna något till eftervärlden och att hjälpa mina föräldrar att slippa försörja mig. (På så sätt får man en "djupare mening" ändå)
Jag håller med och samtidigt inte riktigt. Jag tycker man ska ha utgångspunkten att hitta en sysselsättning (aka jobb) som är så roligt som möjligt. Men du har en poäng i att den mest roliga syssla blir mindre kul efter 8h per dag, 5 dagar i veckan i 30 år. Allt blir som du säger vardag, men vad säger att man behöver jobba med samma sak i 30 år, eller ens 3 år?
När vi analyserade människotyper i en kurs/coachning jag gick så skapade man ett antal huvudtyper i hur man spenderar sitt arbetsliv. Det blir lite lång utläggning att gå in på alla detaljer här, men en av personlighetstyperna var just sådan att de bytte runt mycket och inte bara som att man började programmera Java istället för C++, utan verkligen bytte runt inom olika delar. T.ex. ifrån säljare till analytiker osv. Jag är inte så extrem att jag behöver byta hela tiden för att trivas, men kan ändå verkligen identifiera mig med ett sådant tänk. Grunden ligger för mig någonstans i att jag inte vill leva i det du kallar vardag. Vardag ett skönt ett tag, för att varva ner, ta det lugnt och kanske komma igenom en tuffare period. Men det är också då som åren bara går och man funderar, vad jag gjorde jag egentligen senaste 2 åren (här tror jag man bara kan stämma in om man är tillräckligt gammal). Personligen mår jag inte bra av för mycket vardag.
Så jag vill oformulera det du skriver till, jobbet ska till den utsträckning man har möjlighet till, alltid grundas på det man för tillfället anser är roligast att arbeta med. Att leva upp till detta är betydligt lättare om man har en bred kunskapsbas, men jag tror ändå det går att applicera på många människor som är fast i en yrkesroll fast de inte alls egentligen behöver vara det. Folk är duktiga på att måla upp falska murar. Vad säger att en förskolelärare på 43 år som inte alls trivs inte kan jobba med att sälja kläder på MQ istället? Hur många är det som byter, hur många hade egentligen mått bättre och varit lyckligare människor om de tagit steget?
Detta kan även appliceras på andra dimensioner, som t.ex. jag fått förmånen att göra nu - byta land, eller stad, eller faktiskt bara byta kollegor!
Hur tänker/känner ni? Är det lön/status/heder/stolthet/tvång/annat som driver er? Gillar ni helt enkelt ert jobb och lönen är bara en sidoefffekt?
Tror jag kommer få ett bra jobb. Anledningen till att jag valde att plugga istället för vara knegare som läser saker enbart för intresse var för att jag vill ha jobb med mindre godtycke, jobb där man får sitta ner, och stimulerande omgivning. Jag pluggar det jag gör för att jag gillar det, det dröjde innan jag insåg att det var bra arbetsmarknad för det osv.
Folk som väljer jobb för lönens skull, eller ännu värre för statusen, förstår jag mig inte på alls. Folk som pluggar av "fel" anledningar dominerar Sveriges samlade studenter, och det märker man på folks entusiasm för sina respektive ämnen. 3-6 års vantrivsel, hur tycker man att det är värt det? Ångesten kommer fortsätta för dessa människor: "There is a moment of sheer panic when I realize that Paul's apartment overlooks the park... and is obviously more expensive than mine."
Jag är långt ifrån högavlönad. Men har ändå börjat klättra lite inom koncern jag jobbar på.
Mitt driv är att hela tiden kunna utveckla företaget. Bidra med min kunskap för att vi ska göra ett bättre jobba varje dag. Sen om det är för att utbilda andra, hålla nere kostnader. Minska kapitalbindning eller vad det nu kan vara, spelar ingen större roll.
Så länge jag är med och bidrar och gör mitt bästa är jag nöjd.
Jag tycker det är roligt att vara till hjälp för andra människor. När folk som vill ha svar, eller veta saker. Så söker dom upp mig, för att jag kan lösa det.
leBrownJames
2013-02-24, 19:25
Ser man fram emot jobbet är det ett bra jobb, annars inte.
Stämmer inte, är du en städare och tjänar 10kkr i månaden är det inget bra jobb, oavsett om det är kul eller inte. Minst 150kkr i månaden ska man tjäna för att det ska räknas som okej tycker jag.
Haha, lönearbete! Leva på ränteintäkter är vad det handlar om. Skaffar man bara en bra utbildning, sliter hårt och målmedvetet så är man ju i hamn. Men själv föredrar jag mera fritid så jag håller igen lite, siktar på 70-80k i månaden med många semesterveckor.
Haha, lönearbete! Leva på ränteintäkter är vad det handlar om. Skaffar man bara en bra utbildning, sliter hårt och målmedvetet så är man ju i hamn. Men själv föredrar jag mera fritid så jag håller igen lite, siktar på 70-80k i månaden med många semesterveckor.
Hur kul är det att vara i hamn när man kan kasta loss, lära sig slåss, och bäras ut på bår? :D
Vill man slappa och ha många semesterveckor ska man nog jobba i offentlig sektor. Lärare t.ex. Några 70-80kkr/mån blir det dock inte.
Fatalist
2013-02-24, 19:53
Hur tänker/känner ni? Är det lön/status/heder/stolthet/tvång/annat som driver er? Gillar ni helt enkelt ert jobb och lönen är bara en sidoefffekt? Själv vet jag att skaffa "bättre" jobb än jag har, har bara satt käppar i hjulet för mig själv tillfälligt om det gäller mig. När jag tänker på jobb tänker jag hur mycket smärta står jag ut med för en viss lön, och hittills har det visat sig att det inte är mycket. Ser inte mycket intriskalt bra med jobb för egen del. Är förstås medveten om att jag inte representerar medelsvensson. Är nyfiken på om jag någonsin kan acceptera stor "smärta" för någonting. Någonting jag skulle sätta så pass stort värde på vad gäller hobbyer eller annat som kräver resurser. Som det är nu verkar det som jag får vara nöjd med enkla nöjen och så. Ber om ursäkt om jag uttrycker mig dåligt.
Tack för ert överseende med det Moderatorstaben!
Jag tänker och känner att jag brinner för allt som har med mitt framtida yrke att göra:
Människokroppen in i minsta detalj, mötet med människan, känslan av att göra en betydande skillnad i andras liv, känslan av att det aldrig går att bli fulllärd och att ytterligare studier alltid kommer att tillgodose alla olika faktorer jag skrivit innan.
Efter lite självrannsakan kan jag erkänna att jag troligtvis hade valt ett annat yrke om det inneburit en större utmaning och större krav på personlig prestation både under studietiden och under yrkeslivet. Prestigen i andras ögon är inte viktig - prestigen i mina ögon: Känslan av att ha uppnått en maximal nivå av självförverkligande. Det är det absolut viktigaste. Det är det som driver mig framåt och det är det som är den enda anledningen till att jag lyckas med de saker jag företar mig (och misslyckas/tröttnar på de saker jag inser vara för simpla eller för lätta att förstå sig på för mig).
Lönen är viktig. Utan en lön som jag anser motsvara vad jag förväntas att kunna förstå och göra så känns det lönlöst att studera. Eftersom jag valt det jag ansett ge mig mest stimulans i form av "ifyllnad av mina drifters hål" så innebär det också att jag valt det som för mig känns som det som är mest självförverkligande. Ergo: det kräver mycket och ska avlönas därefter.
Kul tråd såhär på en bakissöndag, bra paus från det något ineffektiva hobbypluggandet inför morgondagen.
Ignatius72
2013-02-24, 20:06
Blir bra på det du gör, känn en yrkesstolthet inför det. Alla som gör ett bra jobb, oavsett yrke förtjänar respekt. Om man pissar på sitt eget jobb så kan du aldrig känna någon stolthet heller.
lönlöst att studera.
Hur kan du känna så trots att du brinner för allt med det framtida jobbet som ger dig mest stimulans och självförverkligande?
Fatalist
2013-02-24, 20:12
Hur kan du känna så trots att du brinner för allt med det framtida jobbet som ger dig mest stimulans och självförverkligande?
Nu tror jag att du missförstod, eller att jag formulerade mig fel. Får kolla om en stund (hamnade nu i en DOTA2-match :) )
Haha, lönearbete! Leva på ränteintäkter är vad det handlar om. Skaffar man bara en bra utbildning, sliter hårt och målmedvetet så är man ju i hamn. Men själv föredrar jag mera fritid så jag håller igen lite, siktar på 70-80k i månaden med många semesterveckor.
Vad är detta för jobb..? :P
Nu tror jag att du missförstod, eller att jag formulerade mig fel. Får kolla om en stund (hamnade nu i en DOTA2-match :) )
Jag tolkade det som att om det inte vore för lönen (vilken som bekant inte är jättehög i Sverige, efter skatt) så skulle du inte välja att plugga ämnet du brinner för osv.
Vad är detta för jobb..? :P
Jag försökte bara ironisera lite över tidigare poster.
Jag försökte bara ironisera lite över tidigare poster.
Men 80K är ju bra som hamnarbetare då Reinfeldt bara drog in 20K mer för några år sen. :confused:
Scratch89
2013-02-24, 20:53
Jag kommer troligen att trivas med mitt framtida yrke, sjukgymnast, då jag tycker om människor. Tjänar väl sådär, men det har egentligen aldrig varit viktigt.
Tjänar man inte mer som frisk OS-gymnast? Eller föredrar du sjukpenning - arbetet?
Men 80K är ju bra som hamnarbetare då Reinfeldt bara drog in 20K mer för några år sen. :confused:
För 80k i månaden kan jag nog bli hamnarbetare i några år.
Rikard Jansson
2013-02-24, 21:25
Stämmer inte, är du en städare och tjänar 10kkr i månaden är det inget bra jobb, oavsett om det är kul eller inte. Minst 150kkr i månaden ska man tjäna för att det ska räknas som okej tycker jag.
Det är din åsikt, så tala inte om för mig vad som stämmer eller ej :) Skulle hellre tjäna 10 k i månaden på ett jobb jag gillar än 100 k på ett jobb jag hatar.
Det är din åsikt, så tala inte om för mig vad som stämmer eller ej :) Skulle hellre tjäna 10 k i månaden på ett jobb jag gillar än 100 k på ett jobb jag hatar.
Jag känner som Rikard.
Bara jag som tycker arbetskamraterna är viktigare än både lön och arbetsuppgifter?
Jag och en vän har diskuterat runt det här en hel del. Han vill hela tiden byta jobb och komma framåt. Tidigare har jag kunnat känna att han jobbar för att han vill att jobbet eller statusen ska bekräfta honom. På senare år så har jag kommit underfund med att han är sån som person. Han kan helt enkelt inte bara vara nöjd.
Jag är nog hans motsats. Jag är nöjd med lite. Ibland kan det kännas trist att det är sådan statusjakt i samhället. För ibland får jag känslan av att folk inte tror på mig när jag säger att jag trivs bra med mitt jobb som processoperatör. Jag kräver inte så mycket av mitt jobb. Bra kollegor, schyssta förhållanden och en okej lön så är jag glad.
Folk är olika helt enkelt.
Blir bra på det du gör, känn en yrkesstolthet inför det. Alla som gör ett bra jobb, oavsett yrke förtjänar respekt. Om man pissar på sitt eget jobb så kan du aldrig känna någon stolthet heller.
Håller helt med.
Bara jag som tycker arbetskamraterna är viktigare än både lön och arbetsuppgifter?
Håller med dig. Sen handlar det ju lite om hur man är som person. Om folk är som dom skriver på kolo IRL så kan nog inte koloiterna umgås med någon.
Jag och en vän har diskuterat runt det här en hel del. Han vill hela tiden byta jobb och komma framåt. Tidigare har jag kunnat känna att han jobbar för att han vill att jobbet eller statusen ska bekräfta honom. På senare år så har jag kommit underfund med att han är sån som person. Han kan helt enkelt inte bara vara nöjd.
Jag är nog hans motsats. Jag är nöjd med lite. Ibland kan det kännas trist att det är sådan statusjakt i samhället. För ibland får jag känslan av att folk inte tror på mig när jag säger att jag trivs bra med mitt jobb som processoperatör. Jag kräver inte så mycket av mitt jobb. Bra kollegor, schyssta förhållanden och en okej lön så är jag glad.
Folk är olika helt enkelt.
Det där förstår jag inte. Jag trivs själv bra med mitt jobb och mina kollegor. Det är kul att komma till jobbet på morgonen. Lönen kan jag inte klaga på heller, även om den inte är så hög.
Men... jag måste utvecklas. Kan redan göra mycket mer än vad som krävs av min tjänst, och jag kan lära mig mycket mer därtill. Bara det kan driva mig smått till vansinne, att det tar tid att avancera och jag inte bara kan köra på i mitt tempo.
Sen har man ju lönen. Nog för att jag klarar mig bra, men tänk att sitta hela livet och behöva vända på pengarna för att man vill köpa sig något dyrt eller snåla för att åka på semester. Jag vill ha råd med en stor lägenhet i innerstan, minst två bilar, roliga prylar och köpa mina kläder på NK istället för H&M.
Typ så. Jag förstår faktiskt inte alls hur man inte kan ha ambitioner.
Man kan ha ambitioner utanför jobbet som kräver mycket tid och ork vilket gör att man vill ha ett simpelt jobb.
Rikard Jansson
2013-02-24, 22:01
Man kan ha ambitioner inom annat än karriär :)
Det där förstår jag inte. Jag trivs själv bra med mitt jobb och mina kollegor. Det är kul att komma till jobbet på morgonen. Lönen kan jag inte klaga på heller, även om den inte är så hög.
Men... jag måste utvecklas. Kan redan göra mycket mer än vad som krävs av min tjänst, och jag kan lära mig mycket mer därtill. Bara det kan driva mig smått till vansinne, att det tar tid att avancera och jag inte bara kan köra på i mitt tempo.
Sen har man ju lönen. Nog för att jag klarar mig bra, men tänk att sitta hela livet och behöva vända på pengarna för att man vill köpa sig något dyrt eller snåla för att åka på semester. Jag vill ha råd med en stor lägenhet i innerstan, minst två bilar, roliga prylar och köpa mina kläder på NK istället för H&M.
Typ så. Jag förstår faktiskt inte alls hur man inte kan ha ambitioner.
Flytta till en mindre stad så slipper du vara någon speciell för att ha råd med allt det där ;)
Det brukar sällan funka bra. Större delen av livet spenderas med att arbeta. Då är det också bäst att vara passionerad inför sitt arbete.
Rikard Jansson
2013-02-24, 22:04
Det brukar sällan funka bra. Större delen av livet spenderas med att arbeta. Då är det också bäst att vara passionerad inför sitt arbete.
Det är din åsikt. Finns gott om andra saker jag hellre siktar på än att skaffa ett så bra arbete som möjligt utan nöjer mig med att gilla att gå dit. Krav om konstant utveckling är för rastlösa själar.
Som exempel jobbar alla jag känner som tävlar i BB/CBB eller är elitidrottar i sporter där man inte kan försörja sig på sporten i sig, med enkla stämpel eller andra typer av 9-5 jobb.
Man vill helt enkelt lägga sin energi på annat än jobbet, man vill inte jobba övertid eller ta med papper hem, man vill inte ha igång telefonen och ta samtal eller kolla mail på helgen för man har andra mål och intressen i livet.
Det brukar sällan funka bra. Större delen av livet spenderas med att arbeta. Då är det också bäst att vara passionerad inför sitt arbete.
Eller så är det annat i livet som blir lidande, om man blir för uppslukad av sitt arbete. Man kanske kan bli en lyckligare människa av att inte lägga alla ägg i en korg, så att säga.
Bara jag som tycker arbetskamraterna är viktigare än både lön och arbetsuppgifter?
Arbetskamrater är jävligt viktiga för trivseln. Och att man har en schysst chef. Jag trivdes tex som städare. Men på lång sikt så kommer jag inte känna mig tillfredsställd om jag inte arbetar med människor, eftersom jag då skulle känna att en av mina största tillgångar inte används till fullo. Jag känner en plikt att arbeta med människor om jag kan och tanken på att inte kunna använda mitt liv till att förbättra livskvaliteten för andra ger mig ångest över att mitt liv kanske kastas bort. Jag ser alltså inte ner på människor som arbetar med annat men med min personlighet skulle jag göra störst insats i den typen av arbete.
Det där förstår jag inte. Jag trivs själv bra med mitt jobb och mina kollegor. Det är kul att komma till jobbet på morgonen. Lönen kan jag inte klaga på heller, även om den inte är så hög.
Men... jag måste utvecklas. Kan redan göra mycket mer än vad som krävs av min tjänst, och jag kan lära mig mycket mer därtill. Bara det kan driva mig smått till vansinne, att det tar tid att avancera och jag inte bara kan köra på i mitt tempo.
Sen har man ju lönen. Nog för att jag klarar mig bra, men tänk att sitta hela livet och behöva vända på pengarna för att man vill köpa sig något dyrt eller snåla för att åka på semester. Jag vill ha råd med en stor lägenhet i innerstan, minst två bilar, roliga prylar och köpa mina kläder på NK istället för H&M.
Typ så. Jag förstår faktiskt inte alls hur man inte kan ha ambitioner.
Vad ska jag säga. Är man nöjd med sitt liv så är man nöjd. Jag trivs bra och tjänar bra. Jag har inte tråkigt utan jag trivs.
http://25.media.tumblr.com/tumblr_m33p91ynEl1rtkbbjo1_400.jpg
Flytta till en mindre stad så slipper du vara någon speciell för att ha råd med allt det där ;)
Det skulle väl vara lägenheten som blir billigare. Men, tänk att titta ut genom fönstret på morgonen och inse att du är i Svanskog.
Det är din åsikt. Finns gott om andra saker jag hellre siktar på än att skaffa ett så bra arbete som möjligt utan nöjer mig med att gilla att gå dit. Krav om konstant utveckling är för rastlösa själar.
Ja, det kallas att vara hungrig.
Kul liv när mesta tiden går åt till att gilla läget?
Som exempel jobbar alla jag känner som tävlar i BB/CBB eller är elitidrottar i sporter där man inte kan försörja sig på sporten i sig, med enkla stämpel eller andra typer av 9-5 jobb.
Man vill helt enkelt lägga sin energi på annat än jobbet, man vill inte jobba övertid eller ta med papper hem, man vill inte ha igång telefonen och ta samtal eller kolla mail på helgen för man har andra mål och intressen i livet.
Det är vad jag skulle betrakta som en märklig prioritering. Och då har jag ändå gjort det, även om det inte handlade om sport.
Eller så är det annat i livet som blir lidande, om man blir för uppslukad av sitt arbete. Man kanske kan bli en lyckligare människa av att inte lägga alla ägg i en korg, så att säga.
Måste vara århundradets lögn.
Rikard Jansson
2013-02-24, 22:15
Ja, det kallas att vara hungrig.
Kul liv när mesta tiden går åt till att gilla läget?
Nä, fyfan för att gå runt och vara glad, lycklig och nöjd jämt.
Nä, fyfan för att gå runt och vara glad, lycklig och nöjd jämt.
Jag tycker det låter najs.
Rikard Jansson
2013-02-24, 22:17
Jag tycker det låter najs.
Jag med. :)
gratefuldead
2013-02-24, 22:17
Ja, det kallas att vara hungrig.
Kul liv när mesta tiden går åt till att gilla läget?
Vore väl helt underbart om det vore så!
"Det är vad jag skulle betrakta som en märklig prioritering. Och då har jag ändå gjort det, även om det inte handlade om sport."
Ja, dit jag ville komma. Dom tycker så klart dina prioriteringar är märkliga. FOlk är olika och tycker om olika saker. VIssa gillar att vara tillgängliga 24/7 för jobbet och jobba massa extratimmar, vissa vill stämpla ut 16.30 prick och spela 8 pass innebandy varje vecka.
Det kan ju inte vara en nyhet för dig?
"Det är vad jag skulle betrakta som en märklig prioritering. Och då har jag ändå gjort det, även om det inte handlade om sport."
Ja, dit jag ville komma. Dom tycker så klart dina prioriteringar är märkliga. FOlk är olika och tycker om olika saker. VIssa gillar att vara tillgängliga 24/7 för jobbet och jobba massa extratimmar, vissa vill stämpla ut 16.30 prick och spela 8 pass innebandy varje vecka.
Det kan ju inte vara en nyhet för dig?
Det märkliga är inte att slippa vara tillgänglig 24/7 utan att spendera större delen av sin vakna tid med något man tycker är okej, och en liten del av den tiden med något man verkigen är intresserad av.
Nä, fyfan för att gå runt och vara glad, lycklig och nöjd jämt.
Att vara "nöjd" jämt är avsaknad av passion. Glad och lycklig kan man vara ändå. Det är snarare så att när passionen finns där älskar man sitt liv.
Rikard Jansson
2013-02-24, 22:30
Att vara "nöjd" jämt är avsaknad av passion. Glad och lycklig kan man vara ändå. Det är snarare så att när passionen finns där älskar man sitt liv.
Ja, och ens passion måste inte vara karriären eller något som kräver utveckling.
Man jobbar 40 timmar per vecka, en elitidrottare lägger minst så många timmar på sin idrott om man inkluderar resor och förberedelser osv, och det finns många med andra hobbys som också lägger mycket tid på dessa. många jobbar dock inte fulltid och lägger därför ner mer tid på sin hobby/sport än sitt jobb.
Ser ingen skillnad alls mot att vara intresserad av jobb. Det handlar om ungefär lika många timmar.
Det märkliga är inte att slippa vara tillgänglig 24/7 utan att spendera större delen av sin vakna tid med något man tycker är okej, och en liten del av den tiden med något man verkigen är intresserad av.
Hur tror du det hade funkat om alla prioriterade precis som du? Vem hade gjort skitjobben? Någon slags andra klassens människor?
Ja, och ens passion måste inte vara karriären eller något som kräver utveckling.
Din passion kan förvisso vara cannabis, men vill du inte utvecklas är det knappast fråga om passion. Sen gäller det ju att välja sina intressen väl om man vill leva lyckligt.
Man jobbar 40 timmar per vecka, en elitidrottare lägger minst så många timmar på sin idrott om man inkluderar resor och förberedelser osv, och det finns många med andra hobbys som också lägger mycket tid på dessa. många jobbar dock inte fulltid och lägger därför ner mer tid på sin hobby/sport än sitt jobb.
Ser ingen skillnad alls mot att vara intresserad av jobb. Det handlar om ungefär lika många timmar.
För all del, men där har vi ytterligare ett problem. Dygnets timmar räcker inte till att ha sina intressen för splittrade, speciellt inte om man satsar seriöst på dem.
Hur tror du det hade funkat om alla prioriterade precis som du? Vem hade gjort skitjobben? Någon slags andra klassens människor?
Vad är ett skitjobb?
Rikard Jansson
2013-02-24, 22:52
Din passion kan förvisso vara cannabis, men vill du inte utvecklas är det knappast fråga om passion. Sen gäller det ju att välja sina intressen väl om man vill leva lyckligt.
Om min passion är bänkpress då? Visst kommer jag utvecklas styrkemässigt i bänkpress, men någon "själslig" utveckling är det ju öht inte talan om.
Hur är det om ens passion är sitt livs kärlek, dvs partner? Alla passioner är inte utvecklingsbara, och du har inte rätten att säga att de då inte kvalificerar, tyvärr :)
Vad är ett skitjobb?
Använd fantasin. Ta tex. ett där passion för sitt yrke är halvt omöjligt och/eller extremt sällsynt.
Fatalist
2013-02-24, 23:14
Jag tolkade det som att om det inte vore för lönen (vilken som bekant inte är jättehög i Sverige, efter skatt) så skulle du inte välja att plugga ämnet du brinner för osv.
Ja så kan man tolka det ser jag. Lönen är viktig för att det för mig är samhällssystemets sätt att visa uppskattning inför två saker: att jag bidrar till att göra det bättre för omvärlden och att jag får en personlig bekräftelse av att det jag gör tjänar till det högsta syftet ett jobb kan ha: skänka mig frihet i form av ökade valmöjligheter (vilket pengar i mina ögon är). Jag tycker inte att det är fult att vilja tjäna mycket pengar.
Hade jag haft en förväntad lön under en viss nivå (låt säga under 30k i månaden i ingångslön) hade jag jagat någon annan passion, inom något annat yrke. Kanske något snävare och mer insnöat. Kanske hade jag inte trivts lika bra med mitt jobb som jag vet att jag nu kommer att göra. Men jag hade fått ut mer total livskvalitet av jobbandet (och samtidigt njutit av jobbandet). Det kanske sticker i ögonen på folk, det vet jag inte. Alla har valet att själva välja det yrke som passar deras preferenser bäst och två av mina preferenser är att det ska vara en passion, en hobby, en njutning att jobba och att det ska skänka mig pengar nog att göra vad jag vill med den lediga tid jag har.
Ja så kan man tolka det ser jag. Lönen är viktig för att det för mig är samhällssystemets sätt att visa uppskattning inför två saker: att jag bidrar till att göra det bättre för omvärlden och att jag får en personlig bekräftelse av att det jag gör tjänar till det högsta syftet ett jobb kan ha: skänka mig frihet i form av ökade valmöjligheter (vilket pengar i mina ögon är). Jag tycker inte att det är fult att vilja tjäna mycket pengar.
Hade jag haft en förväntad lön under en viss nivå (låt säga under 30k i månaden i ingångslön) hade jag jagat någon annan passion, inom något annat yrke. Kanske något snävare och mer insnöat. Kanske hade jag inte trivts lika bra med mitt jobb som jag vet att jag nu kommer att göra. Men jag hade fått ut mer total livskvalitet av jobbandet (och samtidigt njutit av jobbandet). Det kanske sticker i ögonen på folk, det vet jag inte. Alla har valet att själva välja det yrke som passar deras preferenser bäst och två av mina preferenser är att det ska vara en passion, en hobby, en njutning att jobba och att det ska skänka mig pengar nog att göra vad jag vill med den lediga tid jag har.
"Lönen är viktig för att det för mig är samhällssystemets sätt att visa uppskattning inför två saker: att jag bidrar till att göra det bättre för omvärlden..."
Fast det stämmer ju inte. Det säger ju bara att någon är beredd att betala en viss summa för dina tjänster. Om det är något positivt eller inte är ju en ren värderingsfråga.
Fatalist
2013-02-24, 23:45
"Lönen är viktig för att det för mig är samhällssystemets sätt att visa uppskattning inför två saker: att jag bidrar till att göra det bättre för omvärlden..."
Fast det stämmer ju inte. Det säger ju bara att någon är beredd att betala en viss summa för dina tjänster. Om det är något positivt eller inte är ju en ren värderingsfråga.
Nej, det är sant. En åsikt kan vara objektivt fel.
Nej, det är sant. En åsikt kan vara objektivt fel.
Uppenbarligen. En åsikt att jorden är platt är t.ex. objektivt fel.
Men vilket mästerskap i att vägra lyfta blicken över den egna tallrikskanten. Jag måste ju anta att det är trollparty.
Rikard Jansson
2013-02-24, 23:58
Men vilket mästerskap i att vägra lyfta blicken över den egna tallrikskanten. Jag måste ju anta att det är trollparty.
Utveckla gärna, för det här råkar vara ett de få ämnen där jag stött på personer som varit alldeles 100% tvärsäkra i sin åsikt som är tvärtemot min, där även jag är 100% tvärsäker^^
Fatalist
2013-02-25, 00:11
Uppenbarligen. En åsikt att jorden är platt är t.ex. objektivt fel.
Din åsikt är alltså att något subjektivt kan bedömas i objektiva termer. Då tycker jag att du tramsar.
Utveckla gärna, för det här råkar vara ett de få ämnen där jag stött på personer som varit alldeles 100% tvärsäkra i sin åsikt som är tvärtemot min, där även jag är 100% tvärsäker^^
Det där sade väl ungefär allt som behöver sägas. :D
Jag är en enkel man och finner det svårt att förstå att man inte kan förstå att andra människor kanske prioriterar annorlunda än man själv. Det finns t.ex. många jobb jag inte skulle vilja ha själv (och ännu fler jag inte skulle göra särskilt bra), men det finns ju även många som inte vill ha mitt jobb. Jag tänker att t.ex. Yes trollar, när han spelar totalt oförmögen att fatta att alla inte prioriterar som han.
Men vilket mästerskap i att vägra lyfta blicken över den egna tallrikskanten. Jag måste ju anta att det är trollparty.
Haha
Rikard Jansson
2013-02-25, 00:15
Det där sade väl ungefär allt som behöver sägas. :D
Jag är en enkel man och finner det svårt att förstå att man inte kan förstå att andra människor kanske prioriterar annorlunda än man själv. Det finns t.ex. många jobb jag inte skulle vilja ha själv (och ännu fler jag inte skulle göra särskilt bra), men det finns ju även många som inte vill ha mitt jobb. Jag tänker att t.ex. Yes trollar, när han spelar totalt oförmögen att fatta att alla inte prioriterar som han.
Ja, jag håller helt med. Det var väl det jag försökte säga, eller skrev jag såpass dåligt att jag fick trollstämpeln jag med?^^
Känner flera personer som jag tjatat med om det här ämnet till döden och tillbaka med, och ärligt talat är min slutsats om varför folk som tänker som Yes tänker så ganska offensiv och otrevlig, så det är väl inget jag borde dela med mig av. (moget av mig, eller hur?)
Det där sade väl ungefär allt som behöver sägas. :D
Jag är en enkel man..
Say what?
Under alla mina år på kolo har jag trott att du är en tjej.
Say what?
Under alla mina år på kolo har jag trott att du är en tjej.
Idiom, eller vad man skall kalla det, låter ju så konstiga när man skall könsbyta dem. "Det kräver sin kvinna", "kvinna för sin hatt" osv. Orka.
Slarti trodde f.ö. länge att jag var en kille, det var ganska underhållande.
Använd fantasin. Ta tex. ett där passion för sitt yrke är halvt omöjligt och/eller extremt sällsynt.
Sådana jobb har de flesta någon period i sitt liv. Vad man gör bäst i är dock att sträva efter ett jobb som passar ens förmåga och intresse, så man kan hitta sin passion för det och utföra det väl. Att dras med ett jobb man finner själlöst kommer inte leda till lycka i längden.
Din åsikt är alltså att något subjektivt kan bedömas i objektiva termer. Då tycker jag att du tramsar.
Bevekelsegrunden för din åsikt var, som du formulerade den, helt enkelt inte korrekt. Samhällssystemet visar inte uppskattning för "omvärldsfrämjande" arbetsinsatser genom höga löner.
Tramsigt, njäe, det tycker jag inte. Meningslöst kanske.
Jag tänker att t.ex. Yes trollar, när han spelar totalt oförmögen att fatta att alla inte prioriterar som han.
Det är inte en oförmåga att förstå att andra prioriterar annorlunda. Vad jag har svårt att förstå är en avsaknad av driv. Vidare menar jag att om man inte angriper en så central del i livet med ett visst mått av passion kommer det leda till olycka.
Det är inte en oförmåga att förstå att andra prioriterar annorlunda. Vad jag har svårt att förstå är en avsaknad av driv.
Nej? Vad du uttrycker här i tråden är svårigheter att förstå en avsaknad av yrkeskarriärsdriv. Jobbet är inte det enda man kan ha "driv" inom, vad nu driv egentligen är, eller vilja satsa på.
Vidare menar jag att om man inte angriper en så central del i livet med ett visst mått av passion kommer det leda till olycka.
Min gissning är att den som inte tycker att det är viktigt att känna stor passion för sitt arbete inte heller ser arbetet som det centrala i livet.
Om min passion är bänkpress då? Visst kommer jag utvecklas styrkemässigt i bänkpress, men någon "själslig" utveckling är det ju öht inte talan om.
Hur är det om ens passion är sitt livs kärlek, dvs partner? Alla passioner är inte utvecklingsbara, och du har inte rätten att säga att de då inte kvalificerar, tyvärr :)
Om din passion är bänkpress ska du för all del bänkpressa järnet. Samtidigt måste du beakta realiteten av att arbetet är en central del i livet. Det är en livsnödvändighet som tar upp större delen av din tid. Bänkpress är inget du kan leva på, varför det är viktigt att få prioriteringarna rätt.
Sätter du någon annan som ditt värdecentra i livet kommer du snart få ett brutalt smärtsamt uppvaknande. Den vägen har aldrig och kommer aldrig leda till något bra.
Nej? Vad du uttrycker här i tråden är svårigheter att förstå en avsaknad av yrkeskarriärsdriv. Jobbet är inte det enda man kan ha "driv" inom, vad nu driv egentligen är, eller vilja satsa på.
Det påstod jag inte.
Min gissning är att den som inte tycker att det är viktigt att känna stor passion för sitt arbete inte heller ser arbetet som det centrala i livet.
Det är inte en subjektiv fråga. Arbete är centralt. Det är en förutsättning för att leva.
Rikard Jansson
2013-02-25, 00:44
Om din passion är bänkpress ska du för all del bänkpressa järnet. Samtidigt måste du beakta realiteten av att arbetet är en central del i livet. Det är en livsnödvändighet som tar upp större delen av din tid. Bänkpress är inget du kan leva på, varför det är viktigt att få prioriteringarna rätt.
Sätter du någon annan som ditt värdecentra i livet kommer du snart få ett brutalt smärtsamt uppvaknande. Den vägen har aldrig och kommer aldrig leda till något bra.
Ja, givetvis är arbetet en central del i livet, men man kan visst leva på bänkpress. Det jag menar är att det duger fullgott att ha ett jobb som man är neutral eller bara något positiv till då det inte alls nödvändigtvis är en passion bara för att det är en stor del. Speciellt inte om man inte öht är intresserad av att köpa saker eller ha mycket pengar. Åter igen så talar du om för andra att få prioriteringarna rätt och skjuter dig själv i foten.
Ptja, det tror jag inte personer som lever lyckliga tillsammans med sin kärlek i alla sina dagar säger. :) (det är ju givet att känslan får vara ömsesidig)
Rikard Jansson
2013-02-25, 00:44
Det är inte en subjektiv fråga. Arbete är centralt. Det är en förutsättning för att leva.
Jo. Nej.
Ja, givetvis är arbetet en central del i livet, men man kan visst leva på bänkpress. Det jag menar är att det duger fullgott att ha ett jobb som man är neutral eller bara något positiv till då det inte alls nödvändigtvis är en passion bara för att det är en stor del. Speciellt inte om man inte öht är intresserad av att köpa saker eller ha mycket pengar. Åter igen så talar du om för andra att få prioriteringarna rätt och skjuter dig själv i foten.
Ptja, det tror jag inte personer som lever lyckliga tillsammans med sin kärlek i alla sina dagar säger. :) (det är ju givet att känslan får vara ömsesidig)
Då får du väl göra bänkpressandet till din karriär, om du kan leva på det. Är det annars vad du vill säga om ditt liv när du ligger på dödsbädden; "det dög"?
Personer som lever lyckliga tillsammans lever inte för varandra.
Jo. Nej.
Hur länge klarar du dig på en öde ö utan arbete?
Omvärlden må undra vad jag sysslar med, men själv fattar jag.. varför mitt jobb är bra, för mig och andra. :)
Arbetar med psykiskt funktionshindrade. Själva arbetspassen är väldigt omväxlande, nästan varje dag så lär jag mig något om mig själv, andra människor och världen vi lever i. Det uppstår många tillfällen när jag inser hur viktiga vi människor är för varandra, hurdan jag vill vara och leva. Får ökad förståelse, minskad acceptans för skit och sätt att hantera detta på.
Min uppväxt med psykiskt sjuk mamma ledde nog in mig på spåret, en slags vilja att förstå tillvaron och det jag inte lyckades förstå, lite universitetsstudier på det under några år (huvudämne psykologi), arbetade sedan på universitetet (beteendevetenskapliga instutionen) utåt med barn och ungdomar. Parallellt med detta hade jag extrajobb med synskadade, personer som drabbats av afasi och neurologiska hjärnskador. Samtidigt som livet pågick med relationer, fasor och härligheter.
I arbetet har jag insett att jag är lyckligt lottad, och fått en hunger att vara en bra människa inåt och utåt. Dessutom får jag betalt, samt vidarutbildningar. Eg är jag överkvalificerad för nuvarande tjänst, samtidigt så tycker jag inte det då det ständigt presenterar sig utmaningar. Har avslutat helgens jobb och ser fram emot tvådagars utbildning i motiverande samtal, taggad.. Nästa schemalagda arbetspass är på måndag om en vecka.
Mitt arbete har gett mig insikten att vad livet än ger mig, så kommer jag fokusera på hur man gör det bästa av det, det har gett mig en känsla av kapacitet, tak över huvudet och jag vet att jag varit skillnaden mellan liv och död för många både genom min person och praktiska insatser. Det anser jag är ett bra jobb! :)
Sådana jobb har de flesta någon period i sitt liv. Vad man gör bäst i är dock att sträva efter ett jobb som passar ens förmåga och intresse, så man kan hitta sin passion för det och utföra det väl. Att dras med ett jobb man finner själlöst kommer inte leda till lycka i längden.
Men realiteten är ju att många fastnar i dessa själlösa jobb, som det dessutom finns gott om. Detta måste dock inte betyda att man vantrivs. Man kan ha bra kollegor. Man kan vara yrkesskicklig, även om uppgifterna är förhållandevis simpla. Man kan även ha intressen utanför jobbet som lyfter ens tillvaro.
Att då istället se sig själv som en slags fånge, där man måste framåt och måste ha mer på det yrkesmässiga planet är ju bara en källa till vantrivsel.
Är det annars vad du vill säga om ditt liv när du ligger på dödsbädden; "det dög"?
Eftersom du drog dödsbäddenkortet kan jag presentera min åsikt i frågan: Om det mina efterlevande minns när jag är borta är min publikationslista/min titel/min månadslön, då tycker jag att jag har misslyckats grovt. Jag vill inte på min dödsbädd känna att det bästa jag gjort här i livet har varit min karriär. Jag säger inte att jag har BÄTTRE prioriteringar än du, för det är ju extremt subjektivt, bara att jag har andra.
Rikard Jansson
2013-02-25, 00:56
Då får du väl göra bänkpressandet till din karriär, om du kan leva på det. Är det annars vad du vill säga om ditt liv när du ligger på dödsbädden; "det dög"?
Personer som lever lyckliga tillsammans lever inte för varandra.
Hur länge klarar du dig på en öde ö utan arbete?
Jag håller på. :)
Du pratar så läskigt likt min "vän" när det gäller ämnet att jag blir lite rädd^^ Vem bryr sig om vad man säger om sitt liv när man ligger på dödsbädden? Ha så mycket kul du kan och gör det som gör dig lycklig, och om du blir lycklig av att sitta och bygga båtar av tandpetare, so be it. Hur funkar det själv hittills(!) med ditt tillvägagångssätt?
Va?
Jag svarade inte nej på den sista frågan. Det är eventuellt nödvändigt för överlevnad, ja. Att det är en nödvändighet gör det inte till en passion, lika lite som jag tänker lägga min energi på sömn. Man sover lika mycket som man jobbar och om man inte gör det så dör man, men tänker inte göra det till min passion att skaffa den mest hyperoptimala sängen, inredning i sovrummet, bästa sömnljuden och väckarklockan för det.
Omvärlden må undra vad jag sysslar med, men själv fattar jag.. varför mitt jobb är bra, för mig och andra. :)
Arbetar med psykiskt funktionshindrade. Själva arbetspassen är väldigt omväxlande, nästan varje dag så lär jag mig något om mig själv, andra människor och världen vi lever i. Det uppstår många tillfällen när jag inser hur viktiga vi människor är för varandra, hurdan jag vill vara och leva. Får ökad förståelse, minskad acceptans för skit och sätt att hantera detta på.
Min uppväxt med psykiskt sjuk mamma ledde nog in mig på spåret, en slags vilja att förstå tillvaron och det jag inte lyckades förstå, lite universitetsstudier på det under några år (huvudämne psykologi), arbetade sedan på universitetet (beteendevetenskapliga instutionen) utåt med barn och ungdomar. Parallellt med detta hade jag extrajobb med blinda, personer som drabbats av afasi och neurologiska hjärnskador. Samtidigt som livet pågick med relationer, fasor och härligheter.
I arbetet har jag insett att jag är lyckligt lottad, och fått en hunger att vara en bra människa inåt och utåt. Dessutom får jag betalt, samt vidarutbildningar. Eg är jag överkvalificerad för nuvarande tjänst, samtidigt så tycker jag inte det då det ständigt presenterar sig utmaningar. Har avslutat helgens jobb och ser fram emot tvådagars utbildning i motiverande samtal, taggad.. Nästa schemalagda arbetspass är på måndag om en vecka.
Mitt arbete har gett mig insikten att vad livet än ger mig, så kommer jag fokusera på hur man gör det bästa av det, det har gett mig en känsla av kapacitet, tak över huvudet och jag vet att jag varit skillnaden mellan liv och död för många både genom min person och praktiska insatser. Det anser jag är ett bra jobb! :)
Låter som du har passion. ;)
Men realiteten är ju att många fastnar i dessa själlösa jobb, som det dessutom finns gott om. Detta måste dock inte betyda att man vantrivs. Man kan ha bra kollegor. Man kan vara yrkesskicklig, även om uppgifterna är förhållandevis simpla. Man kan även ha intressen utanför jobbet som lyfter ens tillvaro.
Att då istället se sig själv som en slags fånge, där man måste framåt och måste ha mer på det yrkesmässiga planet är ju bara en källa till vantrivsel.
Eller så är det en källa till förändring.
Rikard Jansson
2013-02-25, 00:57
Rastlöshet + missnöje + dödsångest är inte ett recept till lycka, kan jag garantera. Det är det du uppvisar hittills, och jag hoppas du ändrar åsikt.
Jag håller på. :)
Du pratar så läskigt likt min "vän" när det gäller ämnet att jag blir lite rädd^^ Vem bryr sig om vad man säger om sitt liv när man ligger på dödsbädden? Ha så mycket kul du kan och gör det som gör dig lycklig, och om du blir lycklig av att sitta och bygga båtar av tandpetare, so be it. Hur funkar det själv hittills(!) med ditt tillvägagångssätt?
Det funkar bra, tack. Jag är lycklig och jävligt stolt över mig själv. Det mesta går bra just nu.
Va?
Jag svarade inte nej på den sista frågan. Det är eventuellt nödvändigt för överlevnad, ja. Att det är en nödvändighet gör det inte till en passion, lika lite som jag tänker lägga min energi på sömn. Man sover lika mycket som man jobbar och om man inte gör det så dör man, men tänker inte göra det till min passion att skaffa den mest hyperoptimala sängen, inredning i sovrummet, bästa sömnljuden och väckarklockan för det.
Jag har inte sagt att det gör det till en passion, utan att man bör hitta sin passion och göra något produktivt av den.
Rastlöshet + missnöje + dödsångest är inte ett recept till lycka, kan jag garantera. Det är det du uppvisar hittills, och jag hoppas du ändrar åsikt.
Jag är inte missnöjd. Rastlöshet och dödsångest är bra skit. Det får saker uträttade.
Låter som du har passion. ;)
Tillräckligt ofta iaf. Det föddes däremot ur en lust att få sinnesro, men som de lärda säger "ju mer jag förstår, desto mer inser jag att jag inte vet".. ;) Det var väl en strävan efter något slags bekvämlighet, men det jag lärt mig i livet är att bekvämlighet faktiskt inte leder till lycka. Krångel däremot, att kämpa mot det - försöka förstå och göra sitt bästa med livets krångel - det får en att göra sig (och andra) lycklig. Därmed inte sagt att man ska skapa el söka sig till krångel, tvärtom får man ju det gratis och vill inte ha det även om det kan vara nyttigt.
Tycker man får med sig något av alla jobb; har jobbat som hotellstäderska, receptionist, på knivfabrik, bageri, universitet, personlig assistent, med autistiska osv samt det jag skrev innan. Förmågan att hitta lycka/mening när jag setat vid ett löpande band är ju också en vinst, även om det inte är något jag ville göra som huvudsyssla. Det jag passade sämst för var nog att jobba gravt autistiska, det var både en knäck för självförtroendet, självbilden och mkt information i det.
Huruvida man vill ha ett arbete som är good enough eller ett som är utmanande kanske beror mycket på vilket temperament man har och på hur mycket stimulans som krävs för att man ska hamna i ett behagligt stämningsläge, där man varken är uttråkad eller stressad. Människor som snabbt anpassar sig efter nya situationer har kanske lättare att bli uttråkade och söker sig därför till utmanande arbeten som ställer nya krav efter ett tag. Vanemänniskor kanske är mer lättstressade och därför trivs bättre i yrken där man kan hålla sig till en och samma lunk hela tiden.
Appropå dödsbädden:
http://www.svt.se/nyheter/sverige/de-fem-saker-manniskor-angrar-pa-dodsbadden
"Näst högst på listan, och främst när det gällde män, var att man önskade att man inte jobbat så mycket och så hårt."
Nu är det ju ingen vetenskaplig avhandlning precis, så ta det för vad det är.
Bra och bra vet jag inte, men nöjd än så länge är jag! Hursom, började jag först inom BO-området på bank – väldigt administrativt - vilket var ett steg in på relevant arbetsmarknad efter utbildning. Inget speciellt motiverande med det jobbet, och mer än en fot in var det inte och att det ledde mig på nästa arbete. Ett arbete jag direkt kände att jag hade mer ansvar och större frihet – men som även krävde bra mkt mer av mg själv än vad jag tidigare varit van vid; större press helt enkelt. Men framför allt hittade jag en inriktning inom min arbetsmarknad som jag verkligen kände ett genuint intresse för – därmed kom också passionen. I takt med den insikten och intresseutvecklingen fortskred min egen utveckling; på fler plan än bara yrkesmässigt.
Jag antar att för mig så är min karriärsinriktning och utveckling en direkt konsekvens av den passion jag känner för det jag jobbar med. Med det sagt så känner jag glädje, ett genuint intresse och stolthet i det jag sysslar med; och att det för mig har varit en viktig faktor inom den arbetsrelaterade karriärsbanan och troligtvis även för hur den kommer att förändras framöver (är under 30).
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.