Visa fullständig version : Är mild våld mot sina barn okej?
Latissimus Dorsi
2013-01-10, 22:15
Spinoff från våld mot varandra tråden.
Milt våld= lätt örfil kanske en ruskning eller putt e.t.c
Själv tycker jag inte att det är OK.
Spinoff från våld mot varandra tråden.
Milt våld= lätt örfil kanske en ruskning eller putt e.t.c
Själv tycker jag inte att det är OK.
Jag hade kunnat tänka mig att ge mitt barn en örfil/dra i örat om det i väldigt ung ålder t ex var på väg in med två metallpinnar i eluttag eller liknande farligt för att verkligen markera att det är ett absolut nej att göra så.
Detta om barnet inte är i åldern där det inte går att resonera och förklara ännu.
Tricklew
2013-01-10, 22:22
Jag hade kunnat tänka mig att ge mitt barn en örfil/dra i örat om det i väldigt ung ålder t ex var på väg in med två metallpinnar i eluttag eller liknande farligt för att verkligen markera att det är ett absolut nej att göra så.
Detta om barnet inte är i åldern där det inte går att resonera och förklara ännu.
Ja, det brukar gå bra när hundägare uppfostrar sina hundar med samma mentalitet, hundarna växer inte alls upp och blir människoskygga och farliga.
En unge förstår inte varför du slår den, även om det åker en spårvagn 3 meter framför som den var på väg att kliva in i.
Ja, det brukar gå bra när hundägare uppfostrar sina hundar med samma mentalitet, hundarna växer inte alls upp och blir människoskygga och farliga.
En unge förstår inte varför du slår den, även om det åker en spårvagn 3 meter framför som den var på väg att kliva in i.
Ja, den liknelsen är ju perfekt. Alla som fått en örfil en gång blir människoskygga och farliga.
För 50 år sedan när barnaga var lagligt var alla människoskygga och farliga........
Givetvis kommer barnet associerar stål i kontakt=arg pappa och tråkig situation. Det tror jag barn är kapabla att uppfatta. Nu vet jag inte hur mkt du vet om hund och hästuppfödning, men ALLA uppfödare av stora hundar och hästar jag varit i kontakt med(vilket är många) tillrättavisar sina djur fysiskt, speciellt handjuren som försöker vara dominanta. Det är ett måste för att inte få en farlig situation. Det är stor skillnad på tillrättavisande och misshandel.
stolpskott
2013-01-10, 22:25
En fysisk markering för att visa att ett beteende är helt åt helvete tycker jag är okej. Man ska absolut inte göra illa barnet, men en klapp på stjärten för att barnet verkligen ska förstå att hen har gjort fel. Det är alltså inte smärtan som ska vara tillrättavisande, utan det faktum att "Mamma/pappa gjorde illa mig, jag måste ha varit jättedum". Min pappa gjorde det mot mig när jag försökte bränna ner huset typ 30 gånger på en vecka och när jag sprängde micron. Sen dess har jag vetat att förtrycka min pyromaniska sida och har inte tagit någon skada av det faktum att jag fick smisk.
Latissimus Dorsi
2013-01-10, 22:25
Ja, det brukar gå bra när hundägare uppfostrar sina hundar med samma mentalitet, hundarna växer inte alls upp och blir människoskygga och farliga.
En unge förstår inte varför du slår den, även om det åker en spårvagn 3 meter framför som den var på väg att kliva in i.
Fast fortfarande dra en association, kliva in i spårvagn = pappa sur och ruskar om en. Inte helt dum idé, men finns klart bättre metoder att uppfostra barn.
Att ruska till, dra till i armen är inte samma sak som att ge ett barn en örfil. Örfilar räknas som misshandel/aga och inte okej.
Själv har jag dock blivit dragen i håret, lyft i nacken, dragen i öronen osv utav lärare när jag gick på låg/mellanstadiet. Detta var på 80-talet så det har väl hänt lite sedan dess trots att aga var förbjudet även då. Nu har det dock gått lite överstyr då en lärare knappt kan röra ett barn utan att det ska anmälas.
Men som sagt, att slå är aldrig okej. Hur pass hårdhänt man kan vara med ett barn hör väl till sunt förnuft. Röstläge och uttryck kan räcka för att tillrättavisa de flesta, åtminstone om man väger 150kg och har 3% BF.
Tricklew
2013-01-10, 22:30
Fast fortfarande dra en association, kliva in i spårvagn = pappa sur och ruskar om en.
Och du tror att småbarn gör denna association? De enda de lär sig (i bästa fall) är att de inte kan lita på sin pappa, och ska vara rädda för han. Knappast ett sunt sätt att bygga en kärleksfull och givande omgivning på.
Tror faktiskt att Tricklew var seriös, åtminstone borde han vara det. Att slå eller sparka en hund kommer aldrig att göra någonting bättre. Det är däremot inprogrammerat i hundar att förstå vad det är som händer om man t.ex. lyfter upp dom i nackskinnet. Alla borde veta att det är så valpar förs upp av sina mödrar, och saken är klar att den typen av "våld" fungerar och är naturlig.
Frågan är hur det ser ut på människofronten? Kan man argumentera för att det är naturligt med ett visst mått av "våld"?
Ett fast tag i armen eller nyp i örat kan jag tycka är okej. Allt värre än en örfil är inte okej, då kan man göra sin poäng på betydligt med civiliserade och troligtvis effektivare sätt.
Jag hade kunnat tänka mig att ge mitt barn en örfil/dra i örat om det i väldigt ung ålder t ex var på väg in med två metallpinnar i eluttag eller liknande farligt för att verkligen markera att det är ett absolut nej att göra så.
Detta om barnet inte är i åldern där det inte går att resonera och förklara ännu.
Frågan är väl om du vill att barnet ska vara rädd för/akta sig för spårvagnar eller pappa. Det räcker nog om du blir rädd/uppskakad - barn förstår att det var situationen som gjorde dig rädd, antagligen.
Tror faktiskt att Tricklew var seriös, åtminstone borde han vara det. Att slå eller sparka en hund kommer aldrig att göra någonting bättre. Det är däremot inprogrammerat i hundar att förstå vad det är som händer om man t.ex. lyfter upp dom i nackskinnet. Alla borde veta att det är så valpar förs upp av sina mödrar, och saken är klar att den typen av "våld" fungerar och är naturlig.
Frågan är hur det ser ut på människofronten? Kan man argumentera för att det är naturligt med ett visst mått av "våld"?
Ett fast tag i armen eller nyp i örat kan jag tycka är okej. Allt värre än en örfil är inte okej, då kan man göra sin poäng på betydligt med civiliserade och troligtvis effektivare sätt.
Du snackar om misshandel, det är meningslöst. Däremot fysik tillrättavisning utövas på i princip alla ställen där man föder upp djur som kan vara potentiellt farliga.
Det gör även djuren sinsemellan för att befästa en dominant position.
Aga är inte okay... vill jag säga. Men vad jag hör från en kompis som är lärare i småskolan om vilka regelrätta aaas knattar i 7årsåldern verkar vara allt oftare, då undrar jag om lite dask i uppväxten kanske skulle byggt lite respekt. Mina föräldrar kunde då skilja på sträng tillrättavisning och misshandel back in the day.
Andy.da.wohoo
2013-01-10, 22:35
Och du tror att småbarn gör denna association? De enda de lär sig (i bästa fall) är att de inte kan lita på sin pappa, och ska vara rädda för han. Knappast ett sunt sätt att bygga en kärleksfull och givande omgivning på.
Hur hade du löst det?
Du snackar om misshandel, det är meningslöst. Däremot fysik tillrättavisning utövas på i princip alla ställen där man föder upp djur som kan vara potentiellt farliga.
Det gör även djuren sinsemellan för att befästa en dominant position.
Det är just det jag menar. Poängen var egentligen (som även du gör) att "misshandel" inte leder någonstans, men att en fysisk demonstration om man så vill, kan ha sin plats och är dessutom vanligt förekommande i naturen.
Fatalist
2013-01-10, 22:51
Kan man inte tillrättavisa någon utan att använda våld ska man inte ha barn, och kanske ska gå en lektion i grundläggande verbal kommunikation.
Kan man inte tillrättavisa någon utan att använda våld ska man inte ha barn, och kanske ska gå en lektion i grundläggande verbal kommunikation.
Hur kommunicerar du verbalt med en ettåring som inte vet vad för skada ett eluttag kan göra?
Även om det finns 0.000001% procents större chans att lätt fysisk tillrättavisning gör att barnet inte stoppar in något i det och kanske blir skadad för livet så anser jag det värt det.
Ett drag i örat en gång är ser jag inte problematiskt på något sätt.
Tricklew
2013-01-10, 22:55
Hur hade du löst det?
Hastigt lyft upp han i min famn, så han fattar att jag blev rädd och vill skydda han. Även om ungar inte förstår ett vettigt samtal, så kommer han säkerligen att plocka upp varför jag blev rädd om jag förklarar det. Är ungen gammal nog att gå, är han gammal nog att börja plocka upp ord och förståelsen av simpla meningar och händelser.
Nu förespråkar jag inte att man ska behandla han med silkesvantar, men att örfila, knuffa eller på annat sätt slå ungen? Inte en chans.
Hur kommunicerar du verbalt med en ettåring som inte vet vad för skada ett eluttag kan göra?
Även om det finns 0.000001% procents större chans att lätt fysisk tillrättavisning gör att barnet inte stoppar in något i det och kanske blir skadad för livet så anser jag det värt det.
Ett drag i örat en gång är ser jag inte problematiskt på något sätt.
Och att låsa in barnet i ett vadderat rum utan eluttag alls gör risken att hen stoppar fingrarna i ett eluttag obefintlig. Det är ändå en dålig idé.
Hur tror du andra föräldrar klarar av att få sina ungar att överleva?
Och att låsa in barnet i ett vadderat rum utan eluttag alls gör risken att hen stoppar fingrarna i ett eluttag obefintlig. Det är ändå en dålig idé.
Hur tror du andra föräldrar klarar av att få sina ungar att överleva?
Det skiljer sig nog extremt mycket från land till land och förälder till förälder.
Det skiljer sig nog extremt mycket från land till land och förälder till förälder.
Ja, men om vi nu pratar svenska barn som (gissar jag) väldigt sällan avlider av att ha stoppat fingrarna i kontakter men som ändå växer upp i ett land och en kultur där aga är både förbjudet och fel enligt någon slags folklig moral.
Fatalist
2013-01-10, 23:02
Hur kommunicerar du verbalt med en ettåring som inte vet vad för skada ett eluttag kan göra?
Även om det finns 0.000001% procents större chans att lätt fysisk tillrättavisning gör att barnet inte stoppar in något i det och kanske blir skadad för livet så anser jag det värt det.
Ett drag i örat en gång är ser jag inte problematiskt på något sätt.
Varför ska du dra en ettåring i örat för att den pillar i ett eluttag? Du sliter bort ungen så fort du ser det naturligtvis. Det är inte våld, det är att potentiellt rädda ungens liv. Otroligt märkligt exempel.
Att du ens tänker på att tillfoga en ettåring smärta, shit manneN.
Ja, men om vi nu pratar svenska barn som (gissar jag) väldigt sällan avlider av att ha stoppat fingrarna i kontakter men som ändå växer upp i ett land och en kultur där aga är både förbjudet och fel enligt någon slags folklig moral.
Vad andra har för moral rör inte mig ett dugg. Det är deras moral och inte min.
Varför ska du dra en ettåring i örat för att den pillar i ett eluttag? Du sliter bort ungen så fort du ser det naturligtvis. Det är inte våld, det är att potentiellt rädda ungens liv. Otroligt märkligt exempel.
Att du ens tänker på att tillfoga en ettåring smärta, shit manneN.
För att markera att barnet absolut inte ska göra det igen och att barnet ska associera att pilla i vägguttaget med något dåligt. Du tror att jag vill orsaka barnet smärta för att det är kul?
Alla barn kan behöva få sig en lavett ibland. Tycker det är larvigt att det ska vara sådan nolltolerans mot barnaga. Finns inget tydligare språk än baksidan på en hand
Vad andra har för moral rör inte mig ett dugg. Det är deras moral och inte min.
Det var inte andras moral utan överlevnaden för svenska barn vi pratade om. Tror du att svenska barn överlever el-dödn för att de får stryk hemma?
Det var inte andras moral utan överlevnaden för svenska barn vi pratade om. Tror du att svenska barn överlever el-dödn för att de får stryk hemma?
Stryk och tillrättavisning är inte samma sak. Är ett tag i örat stryk? Dask på rumpan?
Det är två exempel på åtgärder i uppfostran som belönar sig för framtiden.
Det var inte andras moral utan överlevnaden för svenska barn vi pratade om. Tror du att svenska barn överlever el-dödn för att de får stryk hemma?
Har du någon statistik på hur många barn som skadas genom dylikt om de blivit fysiskt tillrättavisade gentemot och dom inte blivit det får du gärna presentera det.
Det var ett exempel jag gav, trodde det var tillräckligt tydligt för att visa min ståndpunkt.
Du och jag definierar stryk väldigt olika.
Fatalist
2013-01-10, 23:07
För att markera att barnet absolut inte ska göra det igen och att barnet ska associera att pilla i vägguttaget med något dåligt. Du tror att jag vill orsaka barnet smärta för att det är kul?
Du gör det ju bara värre, jag spottar på tanken att försöka rättfärdiga våld mot ett barn med rationella argument. Din moral, inte min. Lägger mig inte i. Vi är oense. :)
jag älskar att se dagens folk som barnsäkrar upp hela jävla staden för att ungen inte ska grina, det är bra mycket bättre att ramla ur ett träd och fatta vad smärta är tidigt i livet än att kuta ut framför en bil senare i livet.
Ett annat sätt är väl att använda en hundklicker och lite sötningsmedel för att lära småbarn ajjabajja, smisk på handen och ajaj är ju inte bra, då blir dom förstörda för livet
Har du någon statistik på hur många barn som skadas genom dylikt om de blivit fysiskt tillrättavisade gentemot och dom inte blivit det får du gärna presentera det.
Det var ett exempel jag gav, trodde det var tillräckligt tydligt för att visa min ståndpunkt.
Du och jag definierar stryk väldigt olika.
Jag förutsätter att de flesta uppfostrar sina barn efter lag och moral. Det tror jag är ett rätt rimligt antagande. Du gör ju massa antaganden om barnpsykologi utan att ha en aning, så jag trodde nog inte att vi var på nivån där vi skulle visa statistik eller forskning.
Du svarar fortfarande inte på frågan.
Jag förutsätter att de flesta uppfostrar sina barn efter lag och moral. Det tror jag är ett rätt rimligt antagande. Du gör ju massa antaganden om barnpsykologi utan att ha en aning, så jag trodde nog inte att vi var på nivån där vi skulle visa statistik eller forskning.
Du svarar fortfarande inte på frågan.
Mitt svar är väl ganska självklart i och med min ståndpunkt, ja jag tror det är effektivare att tillrättavisa fysiskt för att ett väldigt ungt barn ska förstå vad som är farligt, oavsett om det är ett el-uttag eller något annat liknande.
Efter moral, vems moral? Din? Min? Genomsnittets moral? Det styrande skiktets moral?
jag själv uppfostrar mitt barn efter min moral och etik.
Om din moral går emot lag och etablerad modern psykologi, varför tycker du då att det är fiffigt?
Och frågan var: hur tror du andra ungar, som inte blir agade, klarar att överleva utan att stoppa saker i eluttaget?
Om din moral går emot lag och etablerad modern psykologi, varför tycker du då att det är fiffigt?
Och frågan var: hur tror du andra ungar, som inte blir agade, klarar att överleva utan att stoppa saker i eluttaget?
Tyckte det jag skrev gav bra svar på den frågan. Jag tror dom har större chans att utsätta sig för fara i väldigt ung ålder återupprepade gånger.
Nu talar jag inte om att snubbla eller skrapa upp knäna, utan potentiell, reell, livsfara.
En fysisk markering för att visa att ett beteende är helt åt helvete tycker jag är okej. Man ska absolut inte göra illa barnet, men en klapp på stjärten för att barnet verkligen ska förstå att hen har gjort fel. Det är alltså inte smärtan som ska vara tillrättavisande, utan det faktum att "Mamma/pappa gjorde illa mig, jag måste ha varit jättedum". Min pappa gjorde det mot mig när jag försökte bränna ner huset typ 30 gånger på en vecka och när jag sprängde micron. Sen dess har jag vetat att förtrycka min pyromaniska sida och har inte tagit någon skada av det faktum att jag fick smisk.
Amen hörru stolpskot.. *facepalm* En klapp på stjärten ger inte kopplingen "jag har gjort fel" utan "pappa är dum".
Och du tror att småbarn gör denna association? De enda de lär sig (i bästa fall) är att de inte kan lita på sin pappa, och ska vara rädda för han. Knappast ett sunt sätt att bygga en kärleksfull och givande omgivning på.
+1
Frågan är väl om du vill att barnet ska vara rädd för/akta sig för spårvagnar eller pappa. Det räcker nog om du blir rädd/uppskakad - barn förstår att det var situationen som gjorde dig rädd, antagligen.
Precis - förmedla det du vill lära in. En dask/örfil/nyp etc tar ju bort fokus från det farliga, flyttar det till att den man är beroende av för skydd gör en illa? Sjukt långsökt koppling. Du är rädd att jag ska skada mig.. så du.. skadar mig..? *jorgen*
För att markera att barnet absolut inte ska göra det igen och att barnet ska associera att pilla i vägguttaget med något dåligt. Du tror att jag vill orsaka barnet smärta för att det är kul?
Det kommer förknippa de dåliga med dig, om du däremot ropar till och hastigt drar åt dig ungen från uttaget, visar förfäran så förmedlar du det du vill ha sagt. Ska du börja jiddra så visar du dig bara ynkligt okontrollerad - inte direkt som att du är mån om att lära in något.
Alla barn kan behöva få sig en lavett ibland. Tycker det är larvigt att det ska vara sådan nolltolerans mot barnaga. Finns inget tydligare språk än baksidan på en hand
Om du vill tala om för ungen att du inte är talför, saknar kommunikationsförmåga, är opålitligt och inte särskilts smart är det ett utmärkt språk. Var det vad du ville ha sagt? Förmodligen inte.
Stryk och tillrättavisning är inte samma sak. Är ett tag i örat stryk? Dask på rumpan?
Det är två exempel på åtgärder i uppfostran som belönar sig för framtiden.
Forskning på det tack? Det är väl snarar att lära in att det är ok att fallera kapitalt vad gäller kommunikation, och skylla det på att man blir rädd eller arg. Det inger mer respekt att vara vettig.
Man blir ju minst sagt lite mörkrädd när man läser tråden, hoppas ni tänker om när ni hamnar i situationerna ni beskriver. Behandlar ni andra medmänniskor på samma sätt? Knäpper flickvännen på fingrarna när hon tar sista mjölken? När din mormor med nedsatt hörsel el syn tar fel på tandkräm och linementet får hon sig ett nyp i örat? Alltså, det är så retarded och långsökt.. och sen det där klassiska "jag har inte tagit skada" - när man uppenbarligen inte lärt sig ngt bättre sätt att kommunicera det man vill förmedla. :(
"Man blir ju minst sagt lite mörkrädd när man läser tråden, hoppas ni tänker om när ni hamnar i situationerna ni beskriver. Behandlar ni andra medmänniskor på samma sätt? Knäpper flickvännen på fingrarna när hon tar sista mjölken?"
Du behandlar vuxna exakt som du behandlar en ettåring?
"Precis - förmedla det du vill lära in. En dask/örfil/nyp etc tar ju bort fokus från det farliga, flyttar det till att den man är beroende av för skydd gör en illa? Sjukt långsökt koppling. Du är rädd att jag ska skada mig.. så du.. skadar mig..?"
Hur du jämför "skadan" från ett drag i ett öra med en potentiell dödsolycka är för mig lite svårt att se.
Märks ganska tydligt i livet att dom bortklemade inte alls kan uppföra sig med samma hyffs eller klara och förstå orsak, anledning och konsekvens på samma nivå heller.
Titta bara på min generation, allt ska ges till dom utan att dom ska behöva anstränga sig, gärna fina prylar, fina jobb, fina löner, med minimalt slit och gärna med lite gnäll också.
Samtidigt som det brukas rejält med våld dom gånger orden tar slut, och nu menar jag inte förortsgangsters som antagligen har haft en kass uppväxt åt andra hållet, utan det är när man ser slipsnissar balla ur utanför en innerstadskrog och står och hoppar på folk som ligger ned. Saker är ajjabajja för att det gör ont, lite ont och association är bättre än jävligt mycket ont.
Men ja, det räcker somsagt med ett hårt tag om armen och ett kraftigt ajjajj!!! när jag var liten för att lära mig att en platta tex skulle va varm, bättre då att jag blev skärrad och rädd för föräldrarna än att jag la handen på plattan. Jag fick ju en förklaring efter och förstod själv varför dom hade reagerat som dom gjorde, det var ju inte för att va elak. Utan för att det hade varit värre på andra viset.
natti natti
"Man blir ju minst sagt lite mörkrädd när man läser tråden, hoppas ni tänker om när ni hamnar i situationerna ni beskriver. Behandlar ni andra medmänniskor på samma sätt? Knäpper flickvännen på fingrarna när hon tar sista mjölken?"
Du behandlar vuxna exakt som du behandlar en ettåring?
En ettåring är ju trögare än en vuxen, så du behöver ju vara tydligare i situationen, inte krångla till och addera ditt eget tillkortakommande i hur man hanterar en skadlig situation? Ropa till, dra till dig ungen, visa med hela dig att det dääär - det var farliga grejer. Att börja göra illa ungen gör ju att du adderar saker till situationen som inte hör dig, du försämrar inlärningen.
"Precis - förmedla det du vill lära in. En dask/örfil/nyp etc tar ju bort fokus från det farliga, flyttar det till att den man är beroende av för skydd gör en illa? Sjukt långsökt koppling. Du är rädd att jag ska skada mig.. så du.. skadar mig..?"
Hur du jämför "skadan" från ett drag i ett öra med en potentiell dödsolycka är för mig lite svårt att se.
Var gör jag den jämförelsen? :confused: Jag förklarar bara hur inlärning fungerar, den fungerar inte i de långsökta steg du beskriver. Ju mindre kapacitet individen har - desto tydligare behöver du vara. Inte förvirra, addera ovidkommande saker som att DU inte kan hantera att förmedla vad du behöver.
En ettåring är ju trögare än en vuxen, så du behöver ju vara tydligare i situationen, inte krångla till och addera ditt eget tillkortakommande i hur man hanterar en skadlig situation? Ropa till, dra till dig ungen, visa med hela dig att det dääär - det var farliga grejer. Att börja göra illa ungen gör ju att du adderar saker till situationen som inte hör dig, du försämrar inlärningen.
Var gör jag den jämförelsen? :confused: Jag förklarar bara hur inlärning fungerar, den fungerar inte i de långsökta steg du beskriver. Ju mindre kapacitet individen har - desto tydligare behöver du vara. Inte förvirra, addera ovidkommande saker som att DU inte kan hantera att förmedla vad du behöver.
Det är lite av problemet med diskussionen, du ser det som ett tillkortakommande, jag ser det som eventuellt livräddande. Något som är det effektivaste för att situationen inte ska uppstå igen. Raka motsatsen till ett tillkortakommande,.
Tror inte vi kommer längre än så här, vi tycker helt enkelt olika.
Märks ganska tydligt i livet att dom bortklemade inte alls kan uppföra sig med samma hyffs eller klara och förstå orsak, anledning och konsekvens på samma nivå heller.
Titta bara på min generation, allt ska ges till dom utan att dom ska behöva anstränga sig, gärna fina prylar, fina jobb, fina löner, med minimalt slit och gärna med lite gnäll också.
Samtidigt som det brukas rejält med våld dom gånger orden tar slut, och nu menar jag inte förortsgangsters som antagligen har haft en kass uppväxt åt andra hållet, utan det är när man ser slipsnissar balla ur utanför en innerstadskrog och står och hoppar på folk som ligger ned. Saker är ajjabajja för att det gör ont, lite ont och association är bättre än jävligt mycket ont.
Men ja, det räcker somsagt med ett hårt tag om armen och ett kraftigt ajjajj!!! när jag var liten för att lära mig att en platta tex skulle va varm, bättre då att jag blev skärrad och rädd för föräldrarna än att jag la handen på plattan. Jag fick ju en förklaring efter och förstod själv varför dom hade reagerat som dom gjorde, det var ju inte för att va elak. Utan för att det hade varit värre på andra viset.
natti natti
Hade väl varit bättre om de lyckats förmedla att det var plattan som var farlig? Det finns en gräns mellan att dra undan din hand och högljutt markera "ajjajj!!" så som du beskriver, och att nypa till ungen, örfila, daska i rumpan el whatever. Det första fyller ju funktionen "rädda från faran" medans det andra är en demonstration över bristande föräldraskills.
Sedan tror jag du pratar om curling inledningvis, ett otyg, men inte särskilt relevant för att tillfoga barn smärta/obehag genom sin uppenbarelse.
Det är lite av problemet med diskussionen, du ser det som ett tillkortakommande, jag ser det som eventuellt livräddande. Något som är det effektivaste för att situationen inte ska uppstå igen. Raka motsatsen till ett tillkortakommande,.
Tror inte vi kommer längre än så här, vi tycker helt enkelt olika.
Det livräddande måste väl ändå vara att förmedla vad som innebär fara? Och det finns ju sätt som gör det. Och så finns det sätt som "blurrar" inlärningen genom att du addear att DU tillfogar barnet smärta. En inlärningssituation ska vara tydlig. Inte förvirrande och riskera minskat förtroende för dig som vuxen.
Tyck som du vill. Bara du inte applicerar det i praktiken, för det är brottsligt.
Hur kommunicerar du verbalt med en ettåring som inte vet vad för skada ett eluttag kan göra?
Även om det finns 0.000001% procents större chans att lätt fysisk tillrättavisning gör att barnet inte stoppar in något i det och kanske blir skadad för livet så anser jag det värt det.
Ett drag i örat en gång är ser jag inte problematiskt på något sätt.
Hur kommunicerar du med ettåringar i alla andra fall? Hur utvecklas ettåringen bäst, med eller utan våld?
Är det omöjligt att göra sig klart och tydligt förstådd för en ettåring utan våld?
Andy.da.wohoo
2013-01-10, 23:41
Hastigt lyft upp han i min famn, så han fattar att jag blev rädd och vill skydda han. Även om ungar inte förstår ett vettigt samtal, så kommer han säkerligen att plocka upp varför jag blev rädd om jag förklarar det. Är ungen gammal nog att gå, är han gammal nog att börja plocka upp ord och förståelsen av simpla meningar och händelser.
Nu förespråkar jag inte att man ska behandla han med silkesvantar, men att örfila, knuffa eller på annat sätt slå ungen? Inte en chans.
Okej. Ja, jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag kommer ihåg att jag fick smisk någon gång, men då var det efter att de försökt prata med mig om saken ett antal gånger tidigare. När jag fortsatte så blev det smisk och då vill jag minnas att jag lärde mig att inte göra det.
WHITEFOLKS
2013-01-10, 23:44
Jag tror inte agan har avsedd effekt varken för den akuta situationen eller för framtida förhållande.
Precis som Lellan säger så är associationen ytterst tveksam och det har ju även väldigt stor chans att skapa problem för annat.
Nej, det är aldrig tillåtet. Inte ens smisk. Finns bättre vägar att gå än att skrämma barn ifrån att göra saker.
Okej. Ja, jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag kommer ihåg att jag fick smisk någon gång, men då var det efter att de försökt prata med mig om saken ett antal gånger tidigare. När jag fortsatte så blev det smisk och då vill jag minnas att jag lärde mig att inte göra det.
Bra att du lyckades lära in det trots bristande metodik då, lärde du dig även att man inte får smiska barn eller att ta lagen i egna händer där?
Neh, har sagt mig, hoppar den här tråden, får bara ont i magen. Kan bara hoppas att folk inte tar den instinktiva vägen om det är att slå till, utan tar reda på mer logiska sätt att förmedla budskap.
Hade väl varit bättre om de lyckats förmedla att det var plattan som var farlig? Det finns en gräns mellan att dra undan din hand och högljutt markera "ajjajj!!" så som du beskriver, och att nypa till ungen, örfila, daska i rumpan el whatever. Det första fyller ju funktionen "rädda från faran" medans det andra är en demonstration över bristande föräldraskills.
Sedan tror jag du pratar om curling inledningvis, ett otyg, men inte särskilt relevant för att tillfoga barn smärta/obehag genom sin uppenbarelse.
Kan ta ett annat exempel då jag var i trottsåldern och jättearg av någon anledning jag inte minns, och kastade en baskettboll i ansiktet på en av mina föräldrar och skrattat, ett tag i örat och tillrättavisning till mitt rum med orden ~"man ska inte göra illa andra med flit, det är inte alls roligt, det tycker väl inte du heller?"
Det gjorde jätteont i mitt öra, men det var för att jag stretade, och jag blev jätteledsen, för att jag fattade att jag hade gjort min förälder upprörd och gjort illa denne, något jag inte alls tyckte va lika roligt då jag riktigt tänkte på hur ont det borde ha gjort ifall det vore mig. Något jag är tvärsäker på att jag inte fattat av ett "snack".
Men dessa diskussioner dras alltid till sina extremgränser, tror ingen här inne skulle ge sin unge en hård lavett.
Jag tror inte agan har avsedd effekt varken för den akuta situationen eller för framtida förhållande.
Precis som Lellan säger så är associationen ytterst tveksam och det har ju även väldigt stor chans att skapa problem för annat.
Aga för mig är när man slår ett barn i rent uppfostringssyfte t ex när ett barn svär, hittar på jävulskap, bus eller liknande.
Där håller jag med helt, det är vidrigt. Jag skiljer dock på det begreppet och det jag förklarat tidigare i tråden.
Andy.da.wohoo
2013-01-10, 23:47
Bra att du lyckades lära in det trots bristande metodik då, lärde du dig även att man inte får smiska barn eller att ta lagen i egna händer där?
Neh, har sagt mig, hoppar den här tråden, får bara ont i magen. Kan bara hoppas att folk inte tar den instinktiva vägen om det är att slå till, utan tar reda på mer logiska sätt att förmedla budskap.
Mja, vet inte vad jag lärde mig. Tror aldrig jag kommer ta till smisk. Men jag har inte själv några men av det. Jag älskar mina föräldrar ändå :)
stolpskott
2013-01-10, 23:53
Amen hörru stolpskot.. *facepalm* En klapp på stjärten ger inte kopplingen "jag har gjort fel" utan "pappa är dum".
Du har rätt, det var en dum formulering. I två års åldern så kommer de mycket riktigt att tänkta att pappa är dum, men associera pappas dumma beteende med en särskild sak man gjort men inte brukar göra. Det går inte att kommunicera med en tvååring på samma nivå som med en vuxen. Jag säger absolut inte att man ska ta till riset så fort barnet gör något fel, men när man ser ett upprepat, skadligt beteende och ord inte ger någon som helst effekt så tror jag inte att det är fel att göra en fysisk markering. Jag ser mycket hellre att mitt barn tycker att jag är elak ibland än att han eller hon faktiskt gör sig illa, förhoppningsvis uppfostrar jag även den här individen till att förstå att allt jag gjort har varit av välvilja, även när jag varit dum. För att förtydliga: Om barnet ens får en kraftig rodnad har man gått för långt. En klapp på stjärten som svider lite, en ren markering. Man ska aldrig gå in fysiskt mot ett barn i vrede och det ska alltid vara jobbigt för den som gör det. Om man inte helt och hållet gör det för att man tror att det är för barnets bästa, om man inte har det som sin enda orsak till att ge barnet en klapp på baken - då är det bäst att låta bli, för då blir det lätt fel.
Man blir ju minst sagt lite mörkrädd när man läser tråden, hoppas ni tänker om när ni hamnar i situationerna ni beskriver. Behandlar ni andra medmänniskor på samma sätt? Knäpper flickvännen på fingrarna när hon tar sista mjölken? När din mormor med nedsatt hörsel el syn tar fel på tandkräm och linementet får hon sig ett nyp i örat? Alltså, det är så retarded och långsökt.. och sen det där klassiska "jag har inte tagit skada" - när man uppenbarligen inte lärt sig ngt bättre sätt att kommunicera det man vill förmedla. :(
Som jag sa ovan är det en enorm skillnad på hur man kan förmedla saker till ett litet barn och en vuxen människa. Varför förutsätter du att man vill göra illa barnet för minsta lilla fel bara för att man inte är helt emot barnaga? Det ska enligt mig bara tillämpas i situationer när barn upprepar ett beteende som kan skada barnet självt och ingen verbal tillsägelse hjälper. Det handlar inte om att jag inte kan kommunicera - det handlar om att barnet bevisligen inte kan det. Om barnet är tillräckligt gammalt för att kunna hänga med i en konversation utan problem så finns det inget behov av aga (hatar det ordet, för jag skulle aldrig aga ett barn, men i brist på bättre...) - då ska man som förälder kunna göra sig helt förstådd med verbala medel.
Jag tror på fysisk tillrättavisning. Tror att daska till handen och säga nej skulle vara skonsammare än att slita bort ungen och skrika i exemplet med vägguttaget.
Jag tror på fysisk tillrättavisning. Tror att daska till handen och säga nej skulle vara skonsammare än att slita bort ungen och skrika i exemplet med vägguttaget.
Eller ge ungen 1 danonino-yoghurt om han/hon ger fan i den. Alternativt om han/hon (inte hen) kommer riktigt nära, så tar man nån leksak. Det finns fler vägar att gå
Man blir ju minst sagt lite mörkrädd när man läser tråden, hoppas ni tänker om när ni hamnar i situationerna ni beskriver. Behandlar ni andra medmänniskor på samma sätt? Knäpper flickvännen på fingrarna när hon tar sista mjölken? När din mormor med nedsatt hörsel el syn tar fel på tandkräm och linementet får hon sig ett nyp i örat? Alltså, det är så retarded och långsökt.. och sen det där klassiska "jag har inte tagit skada" - när man uppenbarligen inte lärt sig ngt bättre sätt att kommunicera det man vill förmedla. :(
+1 på de! Även om de bara är en lavett så kan barnen ta väldigt illa vid sig psykiskt. Det vet inte föräldrarna om. Även om de är "smågrejer" så kan de utvecklas till psykiska men i framtiden.
stolpskott
2013-01-11, 00:06
+1 på de! Även om de bara är en lavett så kan barnen ta väldigt illa vid sig psykiskt. Det vet inte föräldrarna om. Även om de är "smågrejer" så kan de utvecklas till psykiska men i framtiden.
Precis som att någonting man säger till barnet kan ge men i framtiden.
Om barnet är tillräckligt gammalt för att kunna hänga med i en konversation utan problem så finns det inget behov av aga (hatar det ordet, för jag skulle aldrig aga ett barn, men i brist på bättre...) - då ska man som förälder kunna göra sig helt förstådd med verbala medel.
Men varför inte säga aga när det är det du menar? Att fysiskt bestraffa barnet för att oönskat beteende, vilket skäl det nu än ligger bakom.
stolpskott
2013-01-11, 00:11
Men varför inte säga aga när det är det du menar? Att fysiskt bestraffa barnet för att oönskat beteende, vilket skäl det nu än ligger bakom.
Antar det, men det ligger fel i mun på något vis. Kan ha att göra med de normativa värderingar som ligger i ordet.
Jag tror på fysisk tillrättavisning. Tror att daska till handen och säga nej skulle vara skonsammare än att slita bort ungen och skrika i exemplet med vägguttaget.
Vet inte hur jag ska förmedla, så jag testar en sista gång här.
Skonsammare? Du vill förmedla att fingrar i vägguttag = fara? Då är det logiskt och rationellt att förmedla just detta.
Det är bara på film, som folk i farliga situationer sysslar med ovidkommande saker. Vilket det ÄR att daska till handen. Du flyttar ju fokus till din hand daskande ungens hand.
Så små barn vi snackar om kan inte göra den generaliseringen du önskar uppnå, du får helt enkelt go basic. Inte bli löjlig, ge uttryck för dina känsloimpulser och bristande kommunikativa förmåga. Det ser, är och framstår som löjligt och förmedlar inte omtanke om barnets väl och ve med en dask på handen. Man måste anpassa till barnets nivå.
Det tillvägagångssätt du förespråkar är känslomässigt logiskt för dig kanske - och du konstruerar en hypotetisk koppling - men det är förståndsmässigt ologiskt och långsökt för barnet, utifrån dess kognitiva förmåga. Dask på handen tillför ett element som är ovidkommande för situationen, fokus flyttas från vad som är relevant att lära in.
Precis som att någonting man säger till barnet kan ge men i framtiden.
Precis. Men de finns kommunikation. Och de finns kommunikation
Äh vart flummigt. Poängen är att man kan säga åt sitt barn på flera sätt.
WHITEFOLKS
2013-01-11, 00:14
Aga för mig är när man slår ett barn i rent uppfostringssyfte t ex när ett barn svär, hittar på jävulskap, bus eller liknande.
Där håller jag med helt, det är vidrigt. Jag skiljer dock på det begreppet och det jag förklarat tidigare i tråden.
Sure men problemet kvarstår.
Du tar för givet att 1åringen associerar det med att vad den gjorde var dumt när det inte är så självklart.
Antar det, men det ligger fel i mun på något vis. Kan ha att göra med de normativa värderingar som ligger i ordet.
Ska du smiska dina barn så får du också stå för det. Om du inte ens vill ta i ordet så borde du ju förstå att det är fel.
Inte för att vara en jävla hipster eller dyl men vart förutom sverige är en lätt örfil barnmisshandel?
Inte för att vara en jävla hipster eller dyl men vart förutom sverige är en lätt örfil barnmisshandel?
Och vem har sagt att "de" har rätt och Sverige fel? Sverige kanske bara ligger lite före alla andra i detta fall.
Inte för att vara en jävla hipster eller dyl men vart förutom sverige är en lätt örfil barnmisshandel?
Aga är fysisk bestraffning. En örfil måste väl ändå bedömas vara just det? 32 länder har förbud mot aga.
stolpskott
2013-01-11, 00:26
Precis. Men de finns kommunikation. Och de finns kommunikation
Äh vart flummigt. Poängen är att man kan säga åt sitt barn på flera sätt.
Det har du absolut rätt i. Om man kan få barnet att sluta med sitt skadliga beteende på ett annat sätt ska man givetvis välja det - jag skulle aldrig ge mitt barn en klapp på baken om jag inte testat alla andra sätt som jag och alla i min omgivning kan komma på. Jag ser det som en absolut sista utväg och endast för att stoppa ett skadligt beteende.
Ska du smiska dina barn så får du också stå för det. Om du inte ens vill ta i ordet så borde du ju förstå att det är fel.
Jag skrev ju aga, eller hur? Jag sa bara att jag inte gillade det ordet.
Och nej, jag ska inte smiska mina barn. Men jag är redo att eventuellt göra det för barnets skull, om jag inte ser någon annan utväg. Verbal kommunikation kommer alltid i första hand.
Precis som att någonting man säger till barnet kan ge men i framtiden.
Absolut - men om det går för långt och man vet med sig det, så kan man själv be om ursäkt. Det krävs liksom inget våld. Att slå någon kan ge precis lika svåra men, om inte svårare, men kan bli jobbigare att prata om senare.
Vet inte hur jag ska förmedla, så jag testar en sista gång här.
Skonsammare? Du vill förmedla att fingrar i vägguttag = fara? Då är det logiskt och rationellt att förmedla just detta.
Det är bara på film, som folk i farliga situationer sysslar med ovidkommande saker. Vilket det ÄR att daska till handen. Du flyttar ju fokus till din hand daskande ungens hand.
Så små barn vi snackar om kan inte göra den generaliseringen du önskar uppnå, du får helt enkelt go basic. Inte bli löjlig, ge uttryck för dina känsloimpulser och bristande kommunikativa förmåga. Det ser, är och framstår som löjligt och förmedlar inte omtanke om barnets väl och ve med en dask på handen. Man måste anpassa till barnets nivå.
Det tillvägagångssätt du förespråkar är känslomässigt logiskt för dig kanske - och du konstruerar en hypotetisk koppling - men det är förståndsmässigt ologiskt och långsökt för barnet, utifrån dess kognitiva förmåga. Dask på handen tillför ett element som är ovidkommande för situationen, fokus flyttas från vad som är relevant att lära in.
Jag tror inte på det, jag tror på fysisk tillrättavisning vid särskillda tillfällen och exemplet är en av dom gångerna jag skulle funnit det lämpligt
stolpskott
2013-01-11, 00:29
Absolut - men om det går för långt och man vet med sig det, så kan man själv be om ursäkt. Det krävs liksom inget våld. Att slå någon kan ge precis lika svåra men, om inte svårare, men kan bli jobbigare att prata om senare.
Varför skulle det vara svårare att prata om ett tag i örat än ett dumt ord?
Jag tror inte på det, jag tror på fysisk tillrättavisning vid särskillda tillfällen och exemplet är en av dom gångerna jag skulle funnit det lämpligt
Du kan tro så mycket du vill. Det är inte förrän du testar alternativa lösningar som du vet.
Och vem har sagt att "de" har rätt och Sverige fel? Sverige kanske bara ligger lite före alla andra i detta fall.
Aga är fysisk bestraffning. En örfil måste väl ändå bedömas vara just det? 32 länder har förbud mot aga.
Det är rätt spännande att se skillnader i olika länder och kulturer vad gäller barnuppfostran. Själv tycker jag inte att lätt örfil är aga, dock tycker jag nog att en örfil är det. Man bör självklart och givetvis skilja på curling och aga mot barn men jag tror att det är curlade barn som växer upp och blir metrosexuella samt helt enkelt en förpestning av allas vår vardag. Det hör väl kanske inte hit i och för sig.
Jag kan försöka beskriva två exempel som jag tycker är tydliggör svenskt mjäkande med barn:
Ulla Svensk 9 år blir missnöjd över något trivialt i hemmet och låser in sig på toan. Pappa eller Mamma Svensk står utanför och .... Ber Ulla komma ut. Mutar med vadsomhelst. Växer upp. Köper en plats var åt dem på hemmet.
Kristijan Jugoslav 9 år är missnöjd över något trivialt i hemmet. Håller käften. Växer upp, hjälper föräldrarna när de blir äldre. Bor med föräldrar tills de dör.
WHITEFOLKS
2013-01-11, 00:39
Jag misstänker att det kan finnas ett mellanläge mellan att ge ungen en iphone och att sätta ett brännbollsträ i skallen men är inte helt säker.
stolpskott
2013-01-11, 00:39
Förresten, varför antar alla att folk som kan tänka sig att aga sin barn skulle ta till det som första åtgärd? De flesta av oss är ju för fan inte sadister som slår barnen för att det kräver mindre energi än att prata med dom.
WHITEFOLKS
2013-01-11, 00:40
Stolpskott: varför antar alla som är villiga att göra det att det skulle vara effektivt?
Varför skulle det vara svårare att prata om ett tag i örat än ett dumt ord?
För att ett tag i örat kommer alltid att vara ett tag i örat, ett medvetet försök att åsamka skada som, i stridens hetta, är ett farligt maktverktyg. Ord är däremot lättare att prata om, just för att meningen inte behöver vara glasklar.
Jag ska poängtera att detta är vad jag tänker kring ämnet våld etc. Det är lite sent, och jag känner att jag har svårt att skriva exakt vad jag menar.
Däremot vill jag ställa en motfråga: Tror du att det kommer ett läge, där ett tag i örat är bättre än att ta någon i handen och dra med denne? Vari kommer behovet att rycka i örat? (som jag förövrigt verkligen känner är ett försök att tillfoga smärta)
Du kan tro så mycket du vill. Det är inte förrän du testar alternativa lösningar som du vet.
vad säger att jag inte har gjort det ? och har du testat fysiska tillrättavisningar så du kan avfärda det som dåligt ?
Du kan tro så mycket du vill. Det är inte förrän du testar alternativa lösningar som du vet.
+ 1
Jag får avsmak av latar föräldrar som tar den bekväma vägen, istället för att söka en mer välfungerande tydlig modell för sina syften. Hur oengagerad får man bli?
Ibland finns det flera metoder att uppnå ett resultat. Det kan hända att två olika metoder; säg kommunikativ kontra aga-metod för att få ett barn att inte stoppa fingrarna i eluttag.
Det första kräver mer av föräldern vad gäller kommunikativ förmåga, kunskap om hur barnet utifrån utvecklingsnivå och kognitiv förmåga kan greppa omvärlden. Rakt på sak, ingen bs, utan förmedling av ren och skär intelligent omtanke. Det andra är att ta den enklaste vägen som även ger föräldern utlopp för den känslomässiga stress det är att se sitt barn i en riskabel situation; men riskera att budskapet ackompanjeras av rädsla för föräldern, inlärning att våld är språk, bristande tillit och generell otrygghet.
Jag kan förstå hur man kan i desperation kan få den impulsen, men impulskontroll är något varje vuxen bör utveckla innan den tar på sig rollen att fostra barn. Däremot så förstår jag verkligen inte en vuxen människa med förmåga att väga fördelar nackdelar med alternativ kan välja det för barnet minst tydliga språket (iom avledande från faran till hur den förut så trygga punkten, föräldern, åsamkar smärta) med flest riskvariabler.
Ulla Svensk 9 år blir missnöjd över något trivialt i hemmet och låser in sig på toan. Pappa eller Mamma Svensk står utanför och .... Ber Ulla komma ut. Mutar med vadsomhelst. Växer upp. Köper en plats var åt dem på hemmet.
Kristijan Jugoslav 9 år är missnöjd över något trivialt i hemmet. Håller käften. Växer upp, hjälper föräldrarna när de blir äldre. Bor med föräldrar tills de dör.
Du har med så få faktorer, du förstår förhoppningsvis att det inte går att tänka i så raka spår?
Att äldre svenskar bor på ålderdomshem snarare än i hemmet har mer med övrig samhällelig situation att göra.
Motfråga: Om Ulla, 9 år, nu är så envis och egoistisk (låser in sig på toan, skiter i mamma o pappa på äldre dar), hur kommer förhållandet mellan Ulla och hennes barn se ut? Kommer Ulla där, att bli lika mjäkig som sina föräldrar? I så fall, varför är hon det inte mot sina föräldrar när hon är i den rollen?
vad säger att jag inte har gjort det ? och har du testat fysiska tillrättavisningar så du kan avfärda det som dåligt ?
Inget. Men känslan jag fick var att du inte testat alternativa sätt. Kan ha fel.
Men det vi VET i dagsläget är att barn som har blivit slagna på ett eller annat sätt kan få psykiska men för livet.
vad säger att jag inte har gjort det ? och har du testat fysiska tillrättavisningar så du kan avfärda det som dåligt ?'
Det finns massiv forskning, både om hur inlärning fungerar och hur relationer påverkas av destruktiva beteenden. Finns ingen anledning att bedriva egen "forskning" för att man redan har gett upp, inte tror på sin förmåga att uppfostra ett barn.
Stolpskott: varför antar alla som är villiga att göra det att det skulle vara effektivt?
+ 1
Om man utgår från barnets förmåga att ta in samordna och tolka intryck från sin omgivning, kognitiva kapacitet så framgår det ju hur ineffektivt aga är.
stolpskott
2013-01-11, 00:52
Stolpskott: varför antar alla som är villiga att göra det att det skulle vara effektivt?
Det gör jag inte. Jag tror att det är mer effektivt, men jag förutsätter inte att det kommer funka. Om det inte skulle funka skulle jag inte försöka igen, eller ännu värre - eskalera våldet. Då skulle jag helt enkelt sätta mig ner och fnula på andra möjliga åtgärder.
För att ett tag i örat kommer alltid att vara ett tag i örat, ett medvetet försök att åsamka skada som, i stridens hetta, är ett farligt maktverktyg. Ord är däremot lättare att prata om, just för att meningen inte behöver vara glasklar.
Jag ska poängtera att detta är vad jag tänker kring ämnet våld etc. Det är lite sent, och jag känner att jag har svårt att skriva exakt vad jag menar.
Däremot vill jag ställa en motfråga: Tror du att det kommer ett läge, där ett tag i örat är bättre än att ta någon i handen och dra med denne? Vari kommer behovet att rycka i örat? (som jag förövrigt verkligen känner är ett försök att tillfoga smärta)
Har du läst någonting jag har skrivit? Man ska aldrig ta till det "i stridens hetta", om man har någon som helst vrede eller frustration i kroppen ska man låta bli, för då är det lätt att det blir fel, precis som du skriver.
Det är inte ett medvetet försök att åsamka skada. Om du och jag är nära vänner och jag ger dig ett lätt slag på axeln, skadar jag dig då? Det är den grad av "våld" jag talar om, fast använt i uppfostringssyfte.
För att besvara din motfråga (och därmed upprepa mig själv, men du verkar ju inte vilja läsa det jag redan skrivit utan väljer att demonisera min ståndpunkt istället): Jag skulle bara ta tag i örat, alternativ ge en klapp på baken eller smäll på fingrarna om barnet, om vi ska följa ett populärt exempel, fortsätter försöka stoppa in saker i eluttaget efter att man åtskilliga gånger stoppat barnet och tillrättavisat med ord, löfte om belöningar om hen låter blir, samt att ta i handen och leda bort barnet. När allt detta misslyckats så tar jag hellre mitt barn i örat än ser att det fortsätter riskera sitt liv. Förstår du nu?
Det gör jag inte. Jag tror att det är mer effektivt, men jag förutsätter inte att det kommer funka. Om det inte skulle funka skulle jag inte försöka igen, eller ännu värre - eskalera våldet. Då skulle jag helt enkelt sätta mig ner och fnula på andra möjliga åtgärder.
Och då kanske det redan är försent. Första örfilen kan ge bestående men. Vill du ta den risken?
filmjölk
2013-01-11, 00:54
Borderline hos flickor går ofta att härleda till traumatiska händelser i barndomen, tex. aga. Att slå ett barn kan hämma dess uppfattning och sociala färdigheter, då de av agan lär in ett väldigt svartvitt tänkande där människor antingen är helt onda (den som slår) eller helt goda (den som tröstar) vilket är gravt socialt handikappande, då andra människor växlar mellan att vara djupt älskade och djupt hatade utan mellanting.
Så vill ni inte att era döttrar skall rispa in sin pojkväns namn i underarmen och hota med självmord för minsta motgång, så är det en fördel (dock ingen garanti) att inte aga dem.
Att man fått stryk som liten och klarat sig till synes bra bekräftar varken att aga fungerar eller att det är mest effektivt för tillrättavisningar.
Inget. Men känslan jag fick var att du inte testat alternativa sätt. Kan ha fel.
Men det vi VET i dagsläget är att barn som har blivit slagna på ett eller annat sätt kan få psykiska men för livet.
Det finns barn som inte blir tillrättavisade och ger andra men för livet också.
nu skall vi dock skilja på att slå och fysiskt tillrättavisa
barnmisshandel är aldrig ok
stolpskott
2013-01-11, 00:58
Och då kanske det redan är försent. Första örfilen kan ge bestående men. Vill du ta den risken?
Varför skulle jag örfila barnet i en sån situation? Jag talar om en smäll på fingrarna. F.ö. så tror jag inte att barnet får bestående men av en fysisk korrigering om resten av uppfostran är fylld av kärlek och uppskattning. Individen förstår förhoppningsvis senare varför man gjorde det, om hen ens kommer ihåg det.
Edit: Och jag skulle mycket hellre se att mitt barn växer upp och hatar mig/har svårt för att lita på människor än att hen dör i en vägguttagsolycka vid ett och ett halvt års ålder.
Ni verkar fortfarande inte förstå: Allt jag någonsin kommer göra är att se till att mitt barn tar så lite skada som möjligt. Det innebär att jag kommer att ha försökt att prata med, visa och övertyga barnet om att inte fortsätta med ett beteende som är direkt skadligt för barnet själv eller dess omgivning. När det står mellan en klapp på fingrarna och låta barnet fortsätta försöka tills jag hittar något som fungerar så väljer jag en klapp på fingrarna.
Det gör jag inte. Jag tror att det är mer effektivt, men jag förutsätter inte att det kommer funka. Om det inte skulle funka skulle jag inte försöka igen, eller ännu värre - eskalera våldet. Då skulle jag helt enkelt sätta mig ner och fnula på andra möjliga åtgärder.
Har du läst någonting jag har skrivit? Man ska aldrig ta till det "i stridens hetta", om man har någon som helst vrede eller frustration i kroppen ska man låta bli, för då är det lätt att det blir fel, precis som du skriver.
Det är inte ett medvetet försök att åsamka skada. Om du och jag är nära vänner och jag ger dig ett lätt slag på axeln, skadar jag dig då? Det är den grad av "våld" jag talar om, fast använt i uppfostringssyfte.
För att besvara din motfråga (och därmed upprepa mig själv, men du verkar ju inte vilja läsa det jag redan skrivit utan väljer att demonisera min ståndpunkt istället): Jag skulle bara ta tag i örat, alternativ ge en klapp på baken eller smäll på fingrarna om barnet, om vi ska följa ett populärt exempel, fortsätter försöka stoppa in saker i eluttaget efter att man åtskilliga gånger stoppat barnet och tillrättavisat med ord, löfte om belöningar om hen låter blir, samt att ta i handen och leda bort barnet. När allt detta misslyckats så tar jag hellre mitt barn i örat än ser att det fortsätter riskera sitt liv. Förstår du nu?
Ja, jag har läst vad du skriver. Ja, jag förstår att du menar som sista utväg. Men du kan väl inte säga att det INTE är ett medvetet försök att tillfoga smärta när du rycker någon i örat? Vad är det annars - det bästa sättet att förflytta ett barn från punkt A - B snabbt?
Kan du inte, istället för att ta i örat, ta tag runt midjan eller liknande, och därefter flytta på barnet? Säga till på skarpen helt enkelt - utan att göra fysisk skada?
Jag vill också poängtera att det inte är något snack om belöningar eller så. Markera tydligt med nej, för bort handen, för bort barnet, utan att tveka.
Och jo, jag läser vad du säger. Det är ett vettigt resonemang du för, men jag kan inte riktigt förstå varför du tvunget ska ta till öronryckning/smisk som uppfostringsverktyg.
Varför skulle jag örfila barnet i en sån situation? .
För att vi människor styrs av våra känslor. Särskilt i tillfällen man är upprörd/arg.
Vi förstår, ni vill inte åsamka smärta, ni vill bara trycka ner ungen lite. förnedra lite smått, utöva makt eftersom ni är större och starkare och kan.
Det gör det inte mer rätt eller tillåtet. Psykisk misshandel är inte heller tillåtet, särskilt inte ackompanjerat av förendrande (för alla parter i mitt tycke, seriöst, känner ni er manliga nypandes, stjärtklappandes..?) metoder som svider till lite i skinnet.
Märkligt att ni inte ger anabola-kalle på gymmet en lätt dask på rumpan när han ockuperar hackliften för länge. Det borde lära honom, va? ;) (han är säkert ändå för korkad för att förstå om ni tilltalar honom civiliserat eller visar med kroppspråk att det vore nice att köra emellan).
Det finns barn som inte blir tillrättavisade och ger andra men för livet också.
Det där argumentet håller verkligen inte..
WHITEFOLKS
2013-01-11, 01:08
Borderline hos flickor går ofta att härleda till traumatiska händelser i barndomen, tex. aga. Att slå ett barn kan hämma dess uppfattning och sociala färdigheter, då de av agan lär in ett väldigt svartvitt tänkande där människor antingen är helt onda (den som slår) eller helt goda (den som tröstar) vilket är gravt socialt handikappande, då andra människor växlar mellan att vara djupt älskade och djupt hatade utan mellanting.
Så vill ni inte att era döttrar skall rispa in sin pojkväns namn i underarmen och hota med självmord för minsta motgång, så är det en fördel (dock ingen garanti) att inte aga dem.
ot: är det bara tjejer som är borderline?
stolpskott
2013-01-11, 01:10
Ja, jag har läst vad du skriver. Ja, jag förstår att du menar som sista utväg. Men du kan väl inte säga att det INTE är ett medvetet försök att tillfoga smärta när du rycker någon i örat? Vad är det annars - det bästa sättet att förflytta ett barn från punkt A - B snabbt?
Kan du inte, istället för att ta i örat, ta tag runt midjan eller liknande, och därefter flytta på barnet? Säga till på skarpen helt enkelt - utan att göra fysisk skada?
Jag vill också poängtera att det inte är något snack om belöningar eller så. Markera tydligt med nej, för bort handen, för bort barnet, utan att tveka.
Och jo, jag läser vad du säger. Det är ett vettigt resonemang du för, men jag kan inte riktigt förstå varför du tvunget ska ta till öronryckning/smisk som uppfostringsverktyg.
Du kommer lite närmre men inte riktigt hela vägen. Om jag tar barnet i örat så är det för att skydda barnet från sitt eget dumma beteende - smärtan är en tragisk sidoeffekt i ett försök att uppfostra. Vid det laget har jag redan tagit tag runt midjan, flyttat på barnet och använt alla ord jag kan komma på som skulle kunna få barnet att sluta, mao allt det du säger är bättre (vilket jag håller med om, ifall det funkar är det bättre och då ska man använda sig utav det tillvägagångssättet). Som sagt, jag planerar inte att vid något tillfälle ta till fysiskt för att uppfostra mitt barn - men jag tror det är viktigt att vara mentalt redo att göra det för att skydda barnet när alla andra tillvägagångssätt prövats. Men jag tror och hoppas att jag aldrig någonsin kommer till en plats och tid då jag tror att det är vad som krävs av mig som förälder.
WHITEFOLKS
2013-01-11, 01:12
Nu förutsätter du att det ska funka / vara värt eventuella men.
Det finns ju ingenting som säger att det skulle funka bättre än de mildare alternativen.
Det där argumentet håller verkligen inte..
det var i klass med ditt tyvärr
BisonLGcrew
2013-01-11, 01:12
Slå ditt barn och det kanske växer upp och blir en +200lb warmachine.... Don't antagonize a 200lb warmachine.
nu skall vi dock skilja på att slå och fysiskt tillrättavisa
Vet barnen denna skillnad? Att få en lätt örfil som barn kan nog klassas som misshandel i deras ögon. Vem vet?
stolpskott
2013-01-11, 01:14
För att vi människor styrs av våra känslor. Särskilt i tillfällen man är upprörd/arg.
Om man är upprörd/arg ska man som sagt låta bli. Om man någonsin gör illa sitt barn i vrede ska man inte vara förälder. Det ska vara av ren omtanke om det ska ske ht.
Vi förstår, ni vill inte åsamka smärta, ni vill bara trycka ner ungen lite. förnedra lite smått, utöva makt eftersom ni är större och starkare och kan.
Det gör det inte mer rätt eller tillåtet. Psykisk misshandel är inte heller tillåtet, särskilt inte ackompanjerat av förendrande (för alla parter i mitt tycke, seriöst, känner ni er manliga nypandes, stjärtklappandes..?) metoder som svider till lite i skinnet.
Märkligt att ni inte ger anabola-kalle på gymmet en lätt dask på rumpan när han ockuperar hackliften för länge. Det borde lära honom, va? ;) (han är säkert ändå för korkad för att förstå om ni tilltalar honom civiliserat eller visar med kroppspråk att det vore nice att köra emellan).
Nu blir jag lite förbannad, särskilt på det fetstilta. Vem fan är du att anklaga mig för något sådant?! Om du har någon som helst förmåga att bryta dig ur den här "alla som tar till fysiskt är onda" hysterin, så gör för guds skull och försök ta till dig det man skriver på ett rationellt vis. Antingen det eller lämna diskussionen, hysteriska människor har inget i diskussioner att göra. Läs det folk skriver istället för att lägga ord i mun på dem eller anklaga dom för såna där jävla hemskheter. Fy Fan.
*slap*
Varför skulle jag örfila barnet i en sån situation? Jag talar om en smäll på fingrarna. F.ö. så tror jag inte att barnet får bestående men av en fysisk korrigering om resten av uppfostran är fylld av kärlek och uppskattning. Individen förstår förhoppningsvis senare varför man gjorde det, om hen ens kommer ihåg det.
Edit: Och jag skulle mycket hellre se att mitt barn växer upp och hatar mig/har svårt för att lita på människor än att hen dör i en vägguttagsolycka vid ett och ett halvt års ålder.
Ni verkar fortfarande inte förstå: Allt jag någonsin kommer göra är att se till att mitt barn tar så lite skada som möjligt. Det innebär att jag kommer att ha försökt att prata med, visa och övertyga barnet om att inte fortsätta med ett beteende som är direkt skadligt för barnet själv eller dess omgivning. När det står mellan en klapp på fingrarna och låta barnet fortsätta försöka tills jag hittar något som fungerar så väljer jag en klapp på fingrarna.
Sämsta sättet att lära in "men lilla gulleplutt, så ska du iinte göra ajabaja tihi" sedan "men vännen min, vi har ju pjaaatat om det här" följt av "nää, nu får du sluta!! Bete dig som folk" etc tills ungen fortsätter få din uppmärksamhet genom att krypa till eluttaget och kika på dig, pilla lite.. för att se om den kan få uppmärksamheten från föräldern som sitter och pillar på sin mobil.. Kanske rentav belönas den med att när den slutar får den pilla på din mobil! Effektivt sätt att lära in "krypa till eluttag - pappa ser - jag får pilla på roliga mobilen". Men så en dag är du helt inne i sms:ande, plötsligt ser du faran då ungen verkligen är på väg in med fingrarna i uttaget.. Du ger ungen en dask på fingrarna och förklarar strängt och högljutt. Ungen blir rädd, för dig, och gråter ( den ville ju bara ha kontakt, vilket den upprepade gånger fått genom att krypa dit och initiera pill). En bieffekt kan, förhoppningsvis vara, att den metoden att söka din uppmärksamhet inte sker igen.
Men det är ju ett slött korkat sätt att snarare lära ni oönskade beteenden, än att vid tillfälle dra bort ungens hand, visa med röst och kroppspråk att där är farligt.
Inlärning borde ju ha som syfte att förmedla ditt budskap, right? Bättre snabbt, rak, effektiv kommunikation som ger effekt än att bygga på och bygga på (och kanske skapa ett potentiellt farligt sätt att kommunicera) tills du får nog, fast du egentligen har dig själv att skylla att du inte lyckats kommunicera.
stolpskott
2013-01-11, 01:15
Nu förutsätter du att det ska funka / vara värt eventuella men.
Det finns ju ingenting som säger att det skulle funka bättre än de mildare alternativen.
Det är därför det är en sista utväg som man förhoppningsvis aldrig någonsin behöver ta till.
stolpskott
2013-01-11, 01:16
Sämsta sättet att lära in "men lilla gulleplutt, så ska du iinte göra ajabaja tihi" sedan "men vännen min, vi har ju pjaaatat om det här" följt av "nää, nu får du sluta!! Bete dig som folk" etc tills ungen fortsätter få din uppmärksamhet genom att krypa till eluttaget och kika på dig, pilla lite.. för att se om den kan få uppmärksamheten från föräldern som sitter och pillar på sin mobil.. Kanske rentav belönas den med att när den slutar får den pilla på din mobil! Effektivt sätt att lära in "krypa till eluttag - pappa ser - jag får pilla på roliga mobilen". Men så en dag är du helt inne i sms:ande, plötsligt ser du faran då ungen verkligen är på väg in med fingrarna i uttaget.. Du ger ungen en dask på fingrarna och förklarar strängt och högljutt. Ungen blir rädd, för dig, och gråter ( den ville ju bara ha kontakt, vilket den upprepade gånger fått genom att krypa dit och initiera pill). En bieffekt kan, förhoppningsvis vara, att den metoden att söka din uppmärksamhet inte sker igen.
Men det är ju ett slött korkat sätt att snarare lära ni oönskade beteenden, än att vid tillfälle dra bort ungens hand, visa med röst och kroppspråk att där är farligt.
Inlärning borde ju ha som syfte att förmedla ditt budskap, right? Bättre snabbt, rak, effektiv kommunikation som ger effekt än att bygga på och bygga på (och kanske skapa ett potentiellt farligt sätt att kommunicera) tills du får nog, fast du egentligen har dig själv att skylla att du inte lyckats kommunicera.
Du läser verkligen ingenting jag skriver, eller hur?
Vet barnen denna skillnad? Att få en lätt örfil som barn kan nog klassas som misshandel i deras ögon. Vem vet?
örfil är inget jag skulle använda då det känns överdrivet men
dom kanske förstår precis vad som menas med den. Vem vet?
Nu blir jag lite förbannad, särskilt på det fetstilta. Vem fan är du att anklaga mig för något sådant?! Om du har någon som helst förmåga att bryta dig ur den här "alla som tar till fysiskt är onda" hysterin, så gör för guds skull och försök ta till dig det man skriver på ett rationellt vis. Antingen det eller lämna diskussionen, hysteriska människor har inget i diskussioner att göra. Läs det folk skriver istället för att lägga ord i mun på dem eller anklaga dom för såna där jävla hemskheter. Fy Fan.
*slap*
Om jag ville säga till dig, men istället daskar dig på fingrarna/nyper dig i örat/smiskar till eller ger dig ett nyp. Hur skulle du känneteckna det tillvägagångssättet, i vilket syfte tycks jag göra det? Vad är det man uttrycker genom nämnda sätt att ta i andra? Vilka känslor är det avsett att framkalla? En stilla undran. :)
stolpskott
2013-01-11, 01:19
Om jag ville säga till dig, men istället daskar dig på fingrarna/nyper dig i örat/smiskar till eller ger dig ett nyp. Hur skulle du känneteckna det tillvägagångssättet, i vilket syfte tycks jag göra det? Vad är det man uttrycker genom nämnda sätt att ta i andra? Vilka känslor är det avsett att framkalla? En stilla undran. :)
Haha, du läser fortfarande inte det jag skriver. För fan Lellan, läs om och läs rätt.
Du läser verkligen ingenting jag skriver, eller hur?
Ju, du skriver om att daska till på handen? Det förmedlar inget, du framstår bara som löjlig om du beter dig så, är min åsikt. Som sagt. Du lyckas kanske inte förstå, men jag hoppas att du i en verklig situation lyckas kommunicera med mindre utvecklade individer på ett mer effektivt sätt än att aga dem.
Det är därför det är en sista utväg som man förhoppningsvis aldrig någonsin behöver ta till.
Jag förstår hur du menar.
Min poäng är att när man väl är upprörd, arg så är de väldigt svårt att inte agera känslomässigt. Om man sen en gång tidigare slagit till pojken "lite lätt" så är de nog lätt hänt att man gör det igen i situationer som man inte har kontroll över.
Haha, du läser fortfarande inte det jag skriver. För fan Lellan, läs om och läs rätt.
Du skriver ju inte vad det är avsett att förmedla, jag undrar uppriktigt, om det inte är det man brukar tolka finkerknäppande/handdaskande/en smiskning som?
örfil är inget jag skulle använda då det känns överdrivet men
dom kanske förstår precis vad som menas med den. Vem vet?
Än en gång. Vill du ta risken?
Du kommer lite närmre men inte riktigt hela vägen. Om jag tar barnet i örat så är det för att skydda barnet från sitt eget dumma beteende - smärtan är en tragisk sidoeffekt i ett försök att uppfostra. Vid det laget har jag redan tagit tag runt midjan, flyttat på barnet och använt alla ord jag kan komma på som skulle kunna få barnet att sluta, mao allt det du säger är bättre (vilket jag håller med om, ifall det funkar är det bättre och då ska man använda sig utav det tillvägagångssättet). Som sagt, jag planerar inte att vid något tillfälle ta till fysiskt för att uppfostra mitt barn - men jag tror det är viktigt att vara mentalt redo att göra det för att skydda barnet när alla andra tillvägagångssätt prövats. Men jag tror och hoppas att jag aldrig någonsin kommer till en plats och tid då jag tror att det är vad som krävs av mig som förälder.
Okej, det är ungefär så jag förstått dig. Jag tror, i motsats till dig, inte att det behöver gå så långt som till aga dock.
Tänk såhär: Ett barn med fungerande självdrift, och fungerande kontakt med föräldern (du alltså) kommer att förstå dig om du gör allt som du säger att du gör innan. Ett normalfungerande barn har ingen självskadedrift på det viset, utan förstår när du menar allvar på att det är farligt.
Om du gör allting som du säger att du skulle göra först, och barnet fortfarande inte förstår dig - då skulle jag snarare satsa på andra insatser än ryck i öron.
(återigen ber jag om ursäkt om det är lite rörigt. det är väldigt kul att diskutera, men jag borde nog skriva sånt här när jag inte är för trött)
Sämsta sättet att lära in "men lilla gulleplutt, så ska du iinte göra ajabaja tihi" sedan "men vännen min, vi har ju pjaaatat om det här" följt av "nää, nu får du sluta!! Bete dig som folk" etc tills ungen fortsätter få din uppmärksamhet genom att krypa till eluttaget och kika på dig, pilla lite.. för att se om den kan få uppmärksamheten från föräldern som sitter och pillar på sin mobil.. Kanske rentav belönas den med att när den slutar får den pilla på din mobil! Effektivt sätt att lära in "krypa till eluttag - pappa ser - jag får pilla på roliga mobilen". Men så en dag är du helt inne i sms:ande, plötsligt ser du faran då ungen verkligen är på väg in med fingrarna i uttaget.. Du ger ungen en dask på fingrarna och förklarar strängt och högljutt. Ungen blir rädd, för dig, och gråter ( den ville ju bara ha kontakt, vilket den upprepade gånger fått genom att krypa dit och initiera pill). En bieffekt kan, förhoppningsvis vara, att den metoden att söka din uppmärksamhet inte sker igen.
Men det är ju ett slött korkat sätt att snarare lära ni oönskade beteenden, än att vid tillfälle dra bort ungens hand, visa med röst och kroppspråk att där är farligt.
Inlärning borde ju ha som syfte att förmedla ditt budskap, right? Bättre snabbt, rak, effektiv kommunikation som ger effekt än att bygga på och bygga på (och kanske skapa ett potentiellt farligt sätt att kommunicera) tills du får nog, fast du egentligen har dig själv att skylla att du inte lyckats kommunicera.
Så istället så skall han ignorera ungen så den kommer fram och få pilla i den intressanta dosan i väggen och så hoppas vi att den överlever för vi får inte uppmärksamma den när den håller på att göra nåt dumt... det är ju det du skriver där
Än en gång. Vill du ta risken?
hellre det än att den råkar skada sig själv eller nån annan allvarligt absolut
Så istället så skall han ignorera ungen så den kommer fram och få pilla i den intressanta dosan i väggen och så hoppas vi att den överlever för vi får inte uppmärksamma den när den håller på att göra nåt dumt... det är ju det du skriver där
Hur kan du läsa in det i vad Lellan skrev?
hur lätt som helst, du får inte ta upp blicken ifrån telefonen för då uppmuntrar du barnet och då belönar du beetendet
Men det är ju ett slött korkat sätt att snarare lära ni oönskade beteenden, än att vid tillfälle dra bort ungens hand, visa med röst och kroppspråk att där är farligt.
Så istället så skall han ignorera ungen så den kommer fram och få pilla i den intressanta dosan i väggen och så hoppas vi att den överlever för vi får inte uppmärksamma den när den håller på att göra nåt dumt... det är ju det du skriver där
Du citerade där jag beskrev en högljudd, tydlig kommunikation där du drar bort handen från det farliga? *facepalm*
Min poäng är, att det är bättre att vara tydlig effektiv och ge lite utrymme för andra inputs el missförstånd ("brus") i inlärningssitationen. Ingenstans uppmuntrar någon att ignorera när ungen utför någont som kan ta kål på den.
hellre det än att den råkar skada sig själv eller nån annan allvarligt absolut
Du inser fortfarande inte att du väger ett oskadligt, men effektivt sätt kontra ett potentiellt skadligt sämre inlärningsmetodik? :confused:
hur lätt som helst, du får inte ta upp blicken ifrån telefonen för då uppmuntrar du barnet och då belönar du beetendet
Eh.. nej? Jag skrev att du ska hojta till och dra bort handen, med hela din kropp, tonläge och agerande (avlägsna hand från det farliga) lära in det du vill förmedla.
Paperbasket
2013-01-11, 01:31
Som resurspedagog/speciallärare har jag träffat många barn vars föräldrar tyckt det varit ok att använda "mild våld" för att tillrättavisa. Det blir aldrig bra, fråga barnen. Utöva våld på någon, speciellt ens barn, är en feg och icke så genomtänkt väg att gå.
stolpskott
2013-01-11, 01:35
Okej, det är ungefär så jag förstått dig. Jag tror, i motsats till dig, inte att det behöver gå så långt som till aga dock.
Tänk såhär: Ett barn med fungerande självdrift, och fungerande kontakt med föräldern (du alltså) kommer att förstå dig om du gör allt som du säger att du gör innan. Ett normalfungerande barn har ingen självskadedrift på det viset, utan förstår när du menar allvar på att det är farligt.
Om du gör allting som du säger att du skulle göra först, och barnet fortfarande inte förstår dig - då skulle jag snarare satsa på andra insatser än ryck i öron.
(återigen ber jag om ursäkt om det är lite rörigt. det är väldigt kul att diskutera, men jag borde nog skriva sånt här när jag inte är för trött)
Du har helt rätt, och jag tror precis som dig att det aldrig kommer gå så långt att jag behöver ta till aga. Men som sagt så tror jag att det är viktigt att mentalt kunna ta steget att markera mot sitt barn för att skydda det, även om man aldrig någonsin skulle vilja göra det.Eluttaget är ett dåligt exempel då man där kan sätta på nåt barnskydd eller dylikt, så det finns som du säger andra möjligheter man hellre kan ta till. Men som sagt, jag tror att det finns en minimal möjlighet att det uppstår en situation där det kan komma att behövas, och då är jag villig att göra det för barnets skull - absolut inte för min egen.
Jag förstår hur du menar.
Min poäng är att när man väl är upprörd, arg så är de väldigt svårt att inte agera känslomässigt. Om man sen en gång tidigare slagit till pojken "lite lätt" så är de nog lätt hänt att man gör det igen i situationer som man inte har kontroll över.
Du har en bra poäng. Det är viktigt att överväga den möjligheten att det uppstår ett vanebeteende hos mig själv (usch och fy för det). Måste ta det i noggrant beaktande innan jag bestämmer mig.
Du skriver ju inte vad det är avsett att förmedla, jag undrar uppriktigt, om det inte är det man brukar tolka finkerknäppande/handdaskande/en smiskning som?
Jo, jag skriver precis vad det är avsett att förmedla. Jag är trött på att upprepa mig så läs om allt jag har skrivit, om du efter det fortfarande tror att jag någonsin skulle knäppa mitt barn på fingrarna eller göra något annat mot mitt barn av egoistiska skäl - för att det är lätt, för att det är en genväg, för att jag är lat, för att jag mår bra av att visa vem som bestämmer, whatever - eller att jag skulle göra det lättsinnigt pga något vardagsmisstag från barnets sida så kan vi avsluta diskussionen på en gång. Då är du för insnöad i vad du tycker om det här ämnet så att en diskussion aldrig kommer leda någonstans förutom till att vi blir arga på varandra - jag är redan en god bit på väg.
men då går du ju fortfarande fram och ger den uppmärksamhet.
vad säger att det är så, alla barn jag stött på med den metodiken är bortskämda små kräk som ifall dom tex placeras i en buss så vill halva bussen strypa dom.
lyssnar sämre...
Det kan säkert funka på vissa men vara helt käpprätt i andra fall.
Jag väljer det som är effektivt och funkar, och som jag ser det ger en bra mycket bättre människa i vuxen ålder
Du inser fortfarande inte att du väger ett oskadligt, men effektivt sätt kontra ett potentiellt skadligt sämre inlärningsmetodik? :confused:
Tyvärr verkar han inte förstå de.. Han verkar inte förstå heller att det kan finnas andra lösningar på problemet. Därav, som du själv skrev så tar han den lätta vägen.
Du har en bra poäng. Det är viktigt att överväga den möjligheten att det uppstår ett vanebeteende hos mig själv (usch och fy för det). Måste ta det i noggrant beaktande innan jag bestämmer mig.
.
Alright, jag får väl nöja mig här :)
Du har helt rätt, och jag tror precis som dig att det aldrig kommer gå så långt att jag behöver ta till aga. Men som sagt så tror jag att det är viktigt att mentalt kunna ta steget att markera mot sitt barn för att skydda det, även om man aldrig någonsin skulle vilja göra det.Eluttaget är ett dåligt exempel då man där kan sätta på nåt barnskydd eller dylikt, så det finns som du säger andra möjligheter man hellre kan ta till. Men som sagt, jag tror att det finns en minimal möjlighet att det uppstår en situation där det kan komma att behövas, och då är jag villig att göra det för barnets skull - absolut inte för min egen.
Och det är här vi skiljer oss. Jag tror helt och fullt att du aldrig kommer att "behöva" ta till aga. Jag tror snarare att en situation där du gör detta, stjälper mer än det hjälper. Självklart ska jag tillägga, att om du sitter i en fåtölj ett par meter från ungen som är i färd med att stoppa fingrarna i eluttaget när du ser det, så blir antagligen inte den där förflyttningen av ungens hand så väldigt mjuk.
Kan det vara ett sådant "aga" du menar - eller menar du fortfarande att medvetet tillfoga smärta genom öronryck/smisk på barnet?
men då går du ju fortfarande fram och ger den uppmärksamhet.
vad säger att det är så, alla barn jag stött på med den metodiken är bortskämda små kräk som ifall dom tex placeras i en buss så vill halva bussen strypa dom.
lyssnar sämre...
Hur vet du att den metodiken används i unge-på-bussen-fallet?
Vilken metodik är det ens du menar? Att gå fram och säga ifrån på skarpen som tillrättavisning?
Det kan säkert funka på vissa men vara helt käpprätt i andra fall.
Jag väljer det som är effektivt och funkar, och som jag ser det ger en bra mycket bättre människa i vuxen ålder
Hur vet du vad som är effektivt och funkar, och var har du lärt dig det? Är det genom dina föräldrar, egna tester eller på annat håll?
Du har helt rätt, och jag tror precis som dig att det aldrig kommer gå så långt att jag behöver ta till aga. Men som sagt så tror jag att det är viktigt att mentalt kunna ta steget att markera mot sitt barn för att skydda det, även om man aldrig någonsin skulle vilja göra det.Eluttaget är ett dåligt exempel då man där kan sätta på nåt barnskydd eller dylikt, så det finns som du säger andra möjligheter man hellre kan ta till. Men som sagt, jag tror att det finns en minimal möjlighet att det uppstår en situation där det kan komma att behövas, och då är jag villig att göra det för barnets skull - absolut inte för min egen.
Men du missar ju helt att du förmodligen skjuter förbi målet med den metoden, varför inte använda en effektiv metod som inte riskerar att åsamka skada istället? :confused:
Tvärtom tror jag att har man tillåtit sig att tänka tanken, har man redan gett upp och misstror sin förmåga och missförstår barnets inlärningsförmåga.
Jo, jag skriver precis vad det är avsett att förmedla. Jag är trött på att upprepa mig så läs om allt jag har skrivit, om du efter det fortfarande tror att jag någonsin skulle knäppa mitt barn på fingrarna eller göra något annat mot mitt barn av egoistiska skäl - för att det är lätt, för att det är en genväg, för att jag är lat, för att jag mår bra av att visa vem som bestämmer, whatever - eller att jag skulle göra det lättsinnigt pga något vardagsmisstag från barnets sida så kan vi avsluta diskussionen på en gång. Då är du för insnöad i vad du tycker om det här ämnet så att en diskussion aldrig kommer leda någonstans förutom till att vi blir arga på varandra - jag är redan en god bit på väg.
Jag skriver inte att det är din avsikt. Jag skriver att det är en metod som lätt tolkas avse det. Återigen; en dask på handen. Vad förmedlar det, och hur tolkas det? Du svarar bara på vad du vill uppnå för beteende, inte vad du avser med handlingen som sådan.
men då går du ju fortfarande fram och ger den uppmärksamhet.
vad säger att det är så, alla barn jag stött på med den metodiken är bortskämda små kräk som ifall dom tex placeras i en buss så vill halva bussen strypa dom.
lyssnar sämre...
Det kan säkert funka på vissa men vara helt käpprätt i andra fall.
Jag väljer det som är effektivt och funkar, och som jag ser det ger en bra mycket bättre människa i vuxen ålder
Skillnaden, om jag tolkar det rätt - mellan metoden jag beskriver och den du beskiver är att du istället för det logiska fysiska momentet "avlägsna hand från eluttag" lägger till "daska till handen/ungen/smiska". Det senare steget tar bort fokus från "avlägsnande från det farliga" och fäster fokus på din hand som åsamkar att det bränner till i huden. Du försvårar inlärningen.
Det är lätt hänt att barn på så sätt blir "döva" och eskalerar sitt beteende tills "näsbrännan" dyker upp. Då kan det ju förefalla effektivt; beteendet upphör när du slår. Men det är ju för att du dragit upp volymen, det krävs större medel pga att du inte markerat tydligt effektivt med sätt som INTE förvirrar situationen för barnet i fråga.
stolpskott
2013-01-11, 01:46
Och det är här vi skiljer oss. Jag tror helt och fullt att du aldrig kommer att "behöva" ta till aga. Jag tror snarare att en situation där du gör detta, stjälper mer än det hjälper. Självklart ska jag tillägga, att om du sitter i en fåtölj ett par meter från ungen som är i färd med att stoppa fingrarna i eluttaget när du ser det, så blir antagligen inte den där förflyttningen av ungens hand så väldigt mjuk.
Kan det vara ett sådant "aga" du menar - eller menar du fortfarande att medvetet tillfoga smärta genom öronryck/smisk på barnet?
Jag syftar på det sistnämnda, ifall inget annat funkar vid ett repetitivt beteende. Fast i ett sånt fall skulle det troligtvis bli smäll på fingrarna för det blir lättare att associera - "det är med fingrarna jag har gjort något pappa tycker är fel". Jag är villig att ta risken att sabba min relation till barnet om det finns minsta lilla möjlighet att det räddar ungens liv. Men bara om inget annat funkar. Och där är det som du säger, vi skiljer oss åt i våra åsikter.
Jag syftar på det sistnämnda, ifall inget annat funkar vid ett repetitivt beteende. Fast i ett sånt fall skulle det troligtvis bli smäll på fingrarna för det blir lättare att associera - "det är med fingrarna jag har gjort något pappa tycker är fel". Jag är villig att ta risken att sabba min relation till barnet om det finns minsta lilla möjlighet att det räddar ungens liv. Men bara om inget annat funkar. Och där är det som du säger, vi skiljer oss åt i våra åsikter.
Men kan du inte hålla med om att själva "ge fan i det"-effekten bör bli densamma när du rycker undan ungen som när du rycker i örat? Det tror jag iaf. Barnet blir självklart livrädd i båda fallen - men jag ser det som enklare att gå till trösten än när man utdelar ett öronryck/smisk.
Absolut. Jag tror nog att ingen säger emot om den enda aktionen är vad som räddar barnet. Om ett slag räddar ett liv, då blir det helt plötsligt ett rätt bra alternativ.
Vad gör man när det "fysiska tillgreppet" inte heller funkar då? Trappar man upp våldet vidare som i vilken mellanösternkonflikt som helst?
Säg att vi har två alternativ A och B. A är en skarp tillsägelse (tonfall och volym) samtidigt som man flyttar på antingen barn eller otillbörligt föremål. B är ett stadigt nyp i örat, som gör ont men ingen skada.
1. Barnet gör samma fel tre gånger, du använder metod A. Fjärde gången använder du metod B.
2. Barnet gör samma fel fyra gånger, du använder metod A. Femte gången använder du metod B.
3. Barnet gör samma fel fem gånger, du använder metod A. Sjätte gången använder du metod B.
4. Barnet gör samma fel sex gånger, du använder metod A. Sjunde gången använder du metod B.
5. Barnet gör samma fel sju gånger, du använder metod A. Åttonde gången använder du metod B.
6. Barnet gör samma fel nio(!) gånger, samtliga gånger använder du metod A.
I samtliga sex scenarion ovan så har barnet fortfarande inte insett att [vad det nu handlar om] är ajabaja. Vilket scenario var bäst? Mest effektivt? Vad är mest lämpligt att göra fortsättningsvis?
Tricklew
2013-01-11, 01:53
I samtliga sex scenarion ovan så har barnet fortfarande inte insett att [vad det nu handlar om] är ajabaja. Vilket scenario var bäst? Mest effektivt? Vad är mest lämpligt att göra fortsättningsvis?
Flygande dropkick.
stolpskott
2013-01-11, 01:58
Men du missar ju helt att du förmodligen skjuter förbi målet med den metoden, varför inte använda en effektiv metod som inte riskerar att åsamka skada istället? :confused:
Tvärtom tror jag att har man tillåtit sig att tänka tanken, har man redan gett upp och misstror sin förmåga och missförstår barnets inlärningsförmåga.
Jag skriver inte att det är din avsikt. Jag skriver att det är en metod som lätt tolkas avse det. Återigen; en dask på handen. Vad förmedlar det, och hur tolkas det? Du svarar bara på vad du vill uppnå för beteende, inte vad du avser med handlingen som sådan.
varför inte använda en effektiv metod som inte riskerar att åsamka skada istället? - För att jag redan kommer att ha testat den metoden. Om den inte funkar, om inget annat funkar, kommer jag ta till en smäll på fingrarna.
Tvärtom tror jag att har man tillåtit sig att tänka tanken, har man redan gett upp och misstror sin förmåga och missförstår barnets inlärningsförmåga. - Det tror inte jag. Å andra sidan har jag inte barn själv. Det är mycket möjligt att jag efter att ha lärt känna mitt barn inte tror att det hjälper - då gör jag det inte.
Jag skriver inte att det är din avsikt. Jag skriver att det är en metod som lätt tolkas avse det. Återigen; en dask på handen. Vad förmedlar det, och hur tolkas det? Du svarar bara på vad du vill uppnå för beteende, inte vad du avser med handlingen som sådan. - Jag har sagt det tidigare och säger det igen: med handlingen avser jag att skydda mitt barn från sig själv när jag inte hittar något annat som räcker till och jag faktiskt tror att det kommer fungera.
Det förmedlar en massa olika saker, det kan tolkas på en massa olika sätt. Inget av dom är bra, men jag är redo att göra det ändå för att skydda mitt barn - som en absolut sista utväg, efter att jag prövat allt jag och min omgivning kan komma på. Jag skulle till och med rådfråga kolo om åtgärder innan jag tar till fysiskt.
stolpskott
2013-01-11, 02:06
Men kan du inte hålla med om att själva "ge fan i det"-effekten bör bli densamma när du rycker undan ungen som när du rycker i örat? Det tror jag iaf. Barnet blir självklart livrädd i båda fallen - men jag ser det som enklare att gå till trösten än när man utdelar ett öronryck/smisk.
Absolut. Jag tror nog att ingen säger emot om den enda aktionen är vad som räddar barnet. Om ett slag räddar ett liv, då blir det helt plötsligt ett rätt bra alternativ.
Absolut, det har du rätt i. Men tänk dig ett scenario där det inte är något du sliter ungen ifrån, utan något du sliter ifrån ungen. Där finns det inget sådant moment, och då kan man i extrema, upprepade fall sätta in det fysiska "ge fan i det där" momentet som blir när man sliter bort ungen ifrån något. Exempelvis en lätt smäll på fingrarna.
Vad gör man när det "fysiska tillgreppet" inte heller funkar då? Trappar man upp våldet vidare som i vilken mellanösternkonflikt som helst?
Säg att vi har två alternativ A och B. A är en skarp tillsägelse (tonfall och volym) samtidigt som man flyttar på antingen barn eller otillbörligt föremål. B är ett stadigt nyp i örat, som gör ont men ingen skada.
1. Barnet gör samma fel tre gånger, du använder metod A. Fjärde gången använder du metod B.
2. Barnet gör samma fel fyra gånger, du använder metod A. Femte gången använder du metod B.
3. Barnet gör samma fel fem gånger, du använder metod A. Sjätte gången använder du metod B.
4. Barnet gör samma fel sex gånger, du använder metod A. Sjunde gången använder du metod B.
5. Barnet gör samma fel sju gånger, du använder metod A. Åttonde gången använder du metod B.
6. Barnet gör samma fel nio(!) gånger, samtliga gånger använder du metod A.
I samtliga sex scenarion ovan så har barnet fortfarande inte insett att [vad det nu handlar om] är ajabaja. Vilket scenario var bäst? Mest effektivt? Vad är mest lämpligt att göra fortsättningsvis?
Ponera att barnet dör den tionde gången. Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle ha lättare att leva med mig själv om jag utfört alternativ 1-5 än alternativ 6. "Tänk om metod B hade fungerat, då hade X fortfarande levt". Det hade tagit kål på mig. Jag anser att en ansvarsfull förälder är skyldig att göra vad som helst för att skydda barnet från att göra en vana av att riskera sitt eget liv gång på gång (förutom att tillfoga allvarliga skador).
WHITEFOLKS
2013-01-11, 02:15
tänk om barnet dör vid andra tillfället, lika bra att dropkicka direkt.
stolpskott
2013-01-11, 02:19
tänk om barnet dör vid andra tillfället, lika bra att dropkicka direkt.
Då har jag inte haft möjlighet att bepröva andra metoder än den som inte funkade, så det är lättare att rationalisera och acceptera än om man hållt fast vid en metod som bevisligen inte fungerar.
Jag tror f.ö. mer på en Body Slam - sparkar ger för tydliga blåmärken.
Absolut, det har du rätt i. Men tänk dig ett scenario där det inte är något du sliter ungen ifrån, utan något du sliter ifrån ungen. Där finns det inget sådant moment, och då kan man i extrema, upprepade fall sätta in det fysiska "ge fan i det där" momentet som blir när man sliter bort ungen ifrån något. Exempelvis en lätt smäll på fingrarna.
Du tror inte att det hade räckt med tydligt kroppspråk, säga ifrån ordentligt "nej"? Och, om du kan flytta på det, sätta det utanför räckhåll för barnet, om barnet inte lyssnar?
EDIT: Hur tänker du kring paradoxen att skada barnet, för att undvika skada? :)
Ponera att barnet dör den tionde gången. Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle ha lättare att leva med mig själv om jag utfört alternativ 1-5 än alternativ 6. "Tänk om metod B hade fungerat, då hade X fortfarande levt". Det hade tagit kål på mig. Jag anser att en ansvarsfull förälder är skyldig att göra vad som helst för att skydda barnet från att göra en vana av att riskera sitt eget liv gång på gång (förutom att tillfoga allvarliga skador).
Då tänker vi nog på olika saker. Jag är mer inne på saker som att slänga mat på golvet. Eller väggarna för den delen. Handlar det om något som utgör en livsfara så har man ju redan misslyckats som förälder om man låter barnet bli utsatt för detta.
stolpskott
2013-01-11, 02:28
Du tror inte att det hade räckt med tydligt kroppspråk, säga ifrån ordentligt "nej"? Och, om du kan flytta på det, sätta det utanför räckhåll för barnet, om barnet inte lyssnar?
EDIT: Hur tänker du kring paradoxen att skada barnet, för att undvika skada? :)
Jo det tror jag. Men jag talar om situationer där det inte räcker till med det. Situationer som förhoppningsvis aldrig uppstår.
Jag tänker att desto mindre skada desto bättre. Dra det dock inte in absurdum, kan redan nu säga att jag aldrig skulle amputera mitt barns händer för att se till att det inte petar på eventuellt livsfarliga saker.
Då tänker vi nog på olika saker. Jag är mer inne på saker som att slänga mat på golvet. Eller väggarna för den delen. Handlar det om något som utgör en livsfara så har man ju redan misslyckats som förälder om man låter barnet bli utsatt för detta.
Gud nej, för vardagskonflikter ska man aldrig ta till våld. Du har rätt i det där sista, men jag tror det är omöjligt att undvika ALLT. Säg att barnet smugglar in tändstickor även efter att man tömt huset på dom m.h.a. en dealer på dagis eller något. Man kan verkligen göra sitt yttersta för att undanröja direkta faror men barn är duktiga på att riskera livet.
Barn är som formbara stålbitar på ett städ, det enda som krävs för att de skall bli skarpa klingor är ett par rediga slag.
j/k
filmjölk
2013-01-11, 07:21
ot: är det bara tjejer som är borderline?
Nej. Men man tror att det är vanligare bland tjejer.
Det räcker med att man höjer rösten och visar tidigt vem som bestämmer, viker man ned sig från första början så kommer man aldrig ha makten.
Victorsnya
2013-01-11, 08:08
all form av våld mot barn är fel, om du inte lyckas markera när ditt barn gör fel med att visa alt berätta/höja rösten så är du en misslyckad förälder och borde gå några kurser.
Nej. Men man tror att det är vanligare bland tjejer.
Hela 3 gånger fler kvinnor än män har borderline. Huruvida aga ligger bakom en stor del känner jag inte till men du kanske har studier att presentera?
Utbrott med ett djävulskt rytande och en hotblick från balkans urskogar räcker för att markera det värsta scenariot.
Edit: Jag är varken forskare eller förälder och har därmed inte en jävla aning, kan bara gå till min egna uppfostran som styrker ovanstående.
Lillstrumpa
2013-01-11, 08:37
Jag har själv två små barn och man ska aldrig någonsin slå eller hota med att slå. Aldrig. Det är inte heller okej att dra i öron eller hår om det inte är så att ungen håller på att ramla utför ett stup eller nåt...
Slå ett barn och det barnet slår andra och sedan sina egna barn. Man gör som man lär sig i unga år. Många förstår inte hur djupt det där sitter. Jag är som sagt förälder och jag jobbar med barn, så jag vågar säga att jag har en hel del kunskap i ämnet.
En förälder ska vara den närmaste tryggheten och man skapar ingen trygghet genom att hotet om våld är allerstädes närvarande. Uppfostring sker genom att man visar barnet vad som är okej och inte okej genom att tala med det eller med ett tydligt kroppsspråk. Skulle barnet sedan vara på väg att stoppa en gaffel i ett vägguttag, är det såklart prio ett att få ungen därifrån så fort som möjligt, men man slår eller hotar aldrig ett barn för en sån sak. Det ligger istället på förälderns ansvar att se till att säkra upp hemmet så att chansen för såna situationer är noll eller så nära noll som möjligt. Det ligger inom området föräldraansvar. Är man inte beredd att ta det ansvaret ska man inte skaffa barn. Punkt.
Did I make myself clear? MAN SLÅR ALDRIG BARN! Ibland behöver man höja rösten även till vuxna.
Jag tycker att alla våldstrådarna missar skillnaden mellan "förståeligt/förklarligt" och "OK". Att det finns en förklaring till något i en viss situation - t.ex. att man använder våld för att försvara sig när man blir angripen - är inte nödvändigtvis samma sak som att det är principiellt OK - t.ex. "det är OK att använda våld i relationer, för tänk om man blir slagen först, då måste man ju få försvara sig".
F.ö blir barnen i fråga inte traumatiserade av slag. Det är en viss skillnad på en lätt örfil i uppfostringssyfte och en smäll av alkoholiserad fader. Barnen vet att föräldrarna älskar dem.
Som tillägg, möjligtvis ett sidospår men jag tycker det är talande, så är de kompisarna jag har som blivit slagna som barn (i uppfostringssyfte) de mest lojala och ärligaste.
Du har med så få faktorer, du förstår förhoppningsvis att det inte går att tänka i så raka spår?
Att äldre svenskar bor på ålderdomshem snarare än i hemmet har mer med övrig samhällelig situation att göra.
Motfråga: Om Ulla, 9 år, nu är så envis och egoistisk (låser in sig på toan, skiter i mamma o pappa på äldre dar), hur kommer förhållandet mellan Ulla och hennes barn se ut? Kommer Ulla där, att bli lika mjäkig som sina föräldrar? I så fall, varför är hon det inte mot sina föräldrar när hon är i den rollen?
Förvisso. I mitt exempel var båda familjer bostadda i samma land (Sverige).
Svårt att säga, låt oss säga att hon blir det. Hon har varken tid eller lust att mellan jobb och soffsittande att hjälpa senila Mamma Svensk så hon får sitta på det fina hemmet. Mamma Svensk förstår nog, Ulla Svensk har ju ändå ett arbete som betalar henne en hel hög med pengar. Jobbit de vettu.
F.ö blir barnen i fråga inte traumatiserade av slag. Det är en viss skillnad på en lätt örfil i uppfostringssyfte och en smäll av alkoholiserad fader. Barnen vet att föräldrarna älskar dem.
Att det finns grader i helvetet vet vi, men vet du, förutom genom att kolla på dina kompisar, hur barn reagerar på aga? Vet du att barn inte blir traumatiserade av våld?
Ja
I de flesta länder är till exempel aga som uppfostringsmetod tillåten, medan det är förbjudet i Sverige.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnuppfostran
Är det så att alla, förutom en liten "dutt" på världskartan Sverige, är traumatiserade sen barnsben?
Ja
Mycket övertygande argumentation. Det verkar inte alls taget helt ur luften.
Jag har väl läst för mycket Skinner. Jag ser det som en självklarhet.
Ja
http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnuppfostran
Är det så att alla, förutom en liten "dutt" på världskartan Sverige, är traumatiserade sen barnsben?
Slår alla sina barn i länder där det är tillåtet? Om man växer upp i ett land där nästan var femte barn dör före fem års ålder eller där ens pappa får slå ens mamma, finns det andra parametrar att ta hänsyn till när man utvärderar barns känsla av trygghet och förtroende för vuxna? Finns det andra saker man kan titta på vad gäller hur trygga och icke våldsanvändande de blir när de växer upp?
Och det är inte bara i Sverige det är förbjudet att slå sina barn.
Talar du om mellanöstern? Det är definitivt en del av men inte hela världen.
Jag tror att misshandel av barn är förbjudet så gott som överallt, dock ingår inte aga i denna benämning på alla ställen. Förutom Sverige och .. ?
F.ö försöker jag förbättra min retorik. Jag vill inte låta som att jag tror att jag har Svaret på någonting. Jag är bara 21, nog är jag långt ifrån insiktsfull ännu.
tommie-92
2013-01-11, 11:13
I Sverige daltar föräldrar för mycket med sina barn. Barnen bestämmer och föräldrarna lyder - fri uppfostran.
Jag säger inte att man ska utöva milt våld på sina barn. Men föräldrar ska kunna säga till ordentligt och få barnet att inse allvaret, inte bara dalta runt.
Jag tror att misshandel av barn är förbjudet så gott som överallt, dock ingår inte aga i denna benämning på alla ställen. Förutom Sverige och .. ?
"Länder som har totalförbjudit aga
Inom parentes det år då lagstiftning infördes.
Albanien (2012)
Kongo (2012)
Sydsudan (2011)
Kenya (2010)
Polen (2010)
Tunisien (2010)
Liechtenstein (2009)
Luxemburg (2009)
Moldavien (2009)
Costa Rica (2008)
Spanien (2007)
Venezuela (2007)
Uruguay (2007)
Portugal (2007)
Nya Zeeland (2007)
Nederländerna (2007)
Togo (2007)
Grekland (2006)
Ungern (2005)
Rumänien (2004)
Ukraina (2004)
Island (2003)
Tyskland (2000)
Israel (2000)
Bulgarien (2000)
Kroatien (1999)
Lettland (1998)
Danmark (1997)
Cypern (1994)
Österrike (1989)
Norge (1987)
Finland (1983)
Sverige (1979)
I Italien och Nepal finns ett förbud genom prejudicerande domstolsutslag men förbudet har ännu inte införts i lagstiftningen.
Sydsudan införde aga förbud 2005 och konfirmerade detta i den nya konstitutionen efter självständigheten i juli 2011."
http://www.rb.se/vartarbete/internationellt/vald/Pages/Total-forbjud-aga-i-alla-lander.aspx
Talar du om mellanöstern? Det är definitivt en del av men inte hela världen.
Jag tror att misshandel av barn är förbjudet så gott som överallt, dock ingår inte aga i denna benämning på alla ställen. Förutom Sverige och .. ?
Dessa 32 länder har förbjudit all form av barnaga, både i hemmet och i skolan: Sverige (1979), Finland (1983), Norge (1987), Österrike (1989), Cypern (1994), Danmark (1997), Lettland (1998), Kroatien (1999), Bulgarien, Israel och Tyskland (2000), Island (2003), Rumänien och Ukraina (2004), Ungern (2005), Grekland (2006), Nederländerna, Nya Zeeland, Portugal, Spanien, Venezuela, Togo och Uruguay (2007), Luxemburg, Liechtenstein, Costa Rica och Moldavien (2008), Polen, Tunisien, Kenya och Republiken Kongo (2010) och Sydsudan (2011).
Jag pratade generellt.
Och vad gäller Skinner påstår iaf Wikipedia att han inte förespråkar bestraffningar utan negativ förstärkning. Negativ förstärkning är inte samma sak som fysisk bestraffning. Varför har du läst så mycket Skinner?
F.ö blir barnen i fråga inte traumatiserade av slag. Det är en viss skillnad på en lätt örfil i uppfostringssyfte och en smäll av alkoholiserad fader. Barnen vet att föräldrarna älskar dem.
Det är just detta. Hur ska barnet veta att föräldrarna älskar de, när de mottar öronryck/slag vid vissa scenarion? Det blir väldigt ambivalent, om du slår barnet när det gör fel, barnet blir jätterädd och börjar storgråta, och du sedan tar upp och tröstar?
Och för övrigt - borde inte slag, som ändå visar "jag älskar dig", skapa en sorts kärlek till själva våldet i vissa fall? Att det blir en sorts OK utväg för affektkontroll?
EDIT: ja, det är en skillnad. Det ena är aga, och det andra är barnmisshandel. Tråden handlar om aga.
Är lätta örfilar & drag i örat definierat som aga i dessa länder? Antingen Nej. Eller Ja och ingen bryr sig om dessa lagar.
Det är just detta. Hur ska barnet veta att föräldrarna älskar de, när de mottar öronryck/slag vid vissa scenarion? Det blir väldigt ambivalent, om du slår barnet när det gör fel, barnet blir jätterädd och börjar storgråta, och du sedan tar upp och tröstar?
Och för övrigt - borde inte slag, som ändå visar "jag älskar dig", skapa en sorts kärlek till själva våldet i vissa fall? Att det blir en sorts OK utväg för affektkontroll?
Så tänker jag också, utan att ha någon utbildning som helst i ämnet. Antingen blir väl barnen rädda (rädsla och respekt ska på inget sätt likställas imo), eller så börjar de helt enkelt se våld som en normal lösning på problem. Om föräldrarna tar till fysiskt våld för att rätta sitt barn, vad får en att tro att barnet sen ska rätta sina kompisar på dagis på något annat sätt?
Är lätta örfilar & drag i örat definierat som aga i dessa länder? Antingen Nej. Eller Ja och ingen bryr sig om dessa lagar.
Ok. Källa på det?
Victorsnya
2013-01-11, 11:19
F.ö blir barnen i fråga inte traumatiserade av slag. Det är en viss skillnad på en lätt örfil i uppfostringssyfte och en smäll av alkoholiserad fader. Barnen vet att föräldrarna älskar dem.
Som tillägg, möjligtvis ett sidospår men jag tycker det är talande, så är de kompisarna jag har som blivit slagna som barn (i uppfostringssyfte) de mest lojala och ärligaste.
Din första radda: slag är slag, man slår inte barn.
Din andra: man kan inte säga att barn som får smällar i uppfostringssyften blir lojalare/ärligare. Små barn som får slag oavsett anledning = ett otryggt barn.
Kanske dags att folk som tycker barnaga är OK borde läsa lite barnpsykologi och rådfråga lite barnläkare och folk som faktiskt har koll.
ARMSTARK
2013-01-11, 11:21
Ett grepp om överarmen och en arg röst räcker hela vägen i uppfostran, behövs absolut inte mer och tom detta är först när man håller på att totalhaverera av vrede.
Ok. Källa på det?
Det var bara något jag antog, kan du överbevisa mig?
Det var bara något jag antog, kan du överbevisa mig?
På vilka grunder antar du det? Det är ju löjligt att jag ska överbevisa dig att folk slår sina barn i länder där det är förbjudet. Du är den som kom med påståendet att det sker ändå överallt.
Fishtank
2013-01-11, 11:48
Ja, det brukar gå bra när hundägare uppfostrar sina hundar med samma mentalitet, hundarna växer inte alls upp och blir människoskygga och farliga.
En unge förstår inte varför du slår den, även om det åker en spårvagn 3 meter framför som den var på väg att kliva in i.
Såhär långt hann jag i tråden innan jag förstod hur mycket den skulle spåra.
Det du skriver här Tricklew är fel på alla nivåer tyvärr.
Sent from my GT-I9300 using Tapatalk 2
I de länder i världen där fortkörning är förbjudet kör ingen för fort.
Man slår inte barn, punkt.
martikainen
2013-01-11, 12:41
Vi kan alla relatera till vår egen uppfostran eller hur? Problemet är att det vi minns inträffade ju oftast från 5 år och uppåt, en period då vi troligtvis förstod vad mamma/pappa sa till oss men fortsatte för att trotsa eller för att bara vara snorungar.
Jag minns även att de gånger jag var en snorunge och mamma tog tag i min arm/nöp mig i örat, hur reagerade jag? Jag skrek och jävlades ännu mer, brydde mig inte ett skit om det hon sa.
Jag har ingen aning om vad som hände när jag var 0-5 år eller hur jag reagerade. Därav kan jag heller inte avgöra om det gett mig några men eller inte och jag tror inte någon annan av er heller kan göra den bedömningen.
Jag har inga barn själv men jag har en hund som nu är snart 2 år och jag hoppas att jag lärt mig att även milt våld kan få rätt negativa konsekvenser.
Min sambo använder sig endast av belöning på det han gör rätt och ignorerar de negativa sakerna
Jag har bestraffat de negativa sakerna (bita i kläder/fingrar tex) med knäpp på nosen, samtidigt som jag också belönat det han gör rätt.
Hur agerar min hund?
Mot min sambo är han världens mysigaste och så fort han känner rädsla så tyr han sig till henne. Men hon kan inte säga ifrån när han busar/gör något dumt
Mot mig: Höjer jag rösten så springer han till sambon/ett annat rum och gömmer sig, och han myser ogärna med mig i tv-soffan.
Men han lyssnar och lyder mig utan minsta problem, säger jag nej så är det nej oavsett om han har en stor köttbit framför nosen eller är på väg att sätta efter ett rådjur när vi är ute i skogen.
Jag är 100% säker på att detta har att göra med skillnaden i uppfostran och jag hoppas att jag aldrig tappar befattningen och rycker mina framtida barn i örat eller brukar någon annan form av våld mot dom! Jag är säker på att jag kunnat få samma lydnad hos han genom att bara använda min röst när han gjort negativa saker.
Tricklew
2013-01-11, 13:02
Såhär långt hann jag i tråden innan jag förstod hur mycket den skulle spåra.
Det du skriver här Tricklew är fel på alla nivåer tyvärr.
Sent from my GT-I9300 using Tapatalk 2
Nej, det är inte fel på alla nivåer. Diskussion på hög nivå. :)
Men alltså, är det här en diskussion som ens ska behöva hållas? Det är väl självklart att man inte brukar våld mot barn.
Ignatius72
2013-01-11, 13:12
Nej man slår inte barn. Däremot har jag lyft iväg både egna och andras ungar där det krävts något som säkert många skulle kalla för milt våld. Men det är en gigantisk skillnad mellan att slå och hålla.
filmjölk
2013-01-11, 14:42
Nu kommer jag inte ihåg vart och vem som frågade, men i boken: http://www.bok.nu/Gorel_Kristina_Naslund/Borderline_personlighetsstorning
Hävdar flera utav de intervjuade psykiatrikerna och drabbade ett samband mellan aga/stryk/fysiska tillrättavisningar från en förälder i barndomen och just borderline hos flickor. Det behöver inte heller vara helt crazy shit som brutal Fritzl-style eller dylikt, utan örfilar, dask på rumpan, drag i örat etc..
Jag kan inte länka till exakt paragraf, eller skriva en korrekt källhänvisning utan ni får helt enkelt tro mig. Eller som en annan gillar att uttrycka det: ""Faktum är att..."" Om ni slår era döttrar (kanske söner också) är risken större att de utvecklar en borderlinestörning.
luderlasse
2013-01-11, 14:46
Jag blev utsatt för milt våld som barn, typ hålla hårt och nån knäpp på huvudet, fick inte direkt några psykiska men av det. Tror ärligt talat det är naturligt, däremot tror jag få föräldrar kan göra bra avvägningar av i vilken situation det är bra att använda sig av milt våld. Därför säger jag nog ändå nej.
filmjölk
2013-01-11, 14:57
För att fortsätta min aga=borderline monolog så hävdade Feyin tidigare att en "Jugoslavisk" uppfostran skulle vara bättre än en "Svensk". Det hör inte direkt till ovanligheterna med tjejer med borderline från Balkan. (Helt bizarr överrepresentation efter vad jag erfarit inom psykiatrin)
Man slår inte barn verkar alla vara överens om. Men då får man också problemet med när man som åskådare bör ingripa.
Jag var med om en händelse en fredags em på en stormarknad som beskriver problemet. Jag står och pratar med en annan kund när en mamma passerar bakom ryggen på mig med sin ca 8-10 årige son som tjatar om något.
Precis bakom ryggen på mig tappar mamman fattningen och slår till barnet, SMACK. Jag vänder mig om och gör mig beredd att ingripa. Båda ser mig nu och mamman blir direkt ångerfull och lägger armen om axlarna på grabben och gör en avvärjande gest. Grabben följer med mamman därifrån men säger när de går: Varför slog du så hårt MAMMA?
Kunden som jag pratade med såg inte slaget och vi tycker inte att vi kan ingripa bara på vad vi hört, speciellt när grabben inte verkar protestera.
Lagen ger envar rätt att gripa personer som utför enhandling som medför fängelse straff. Det gäller också privat personer förutom poliser och vakter.
Att föräldrar har rätt att brotta omkull sina 3-5 åringar vid plockgodiset och bära ut dom därifrån skrikande som sirener är min privata tolkning av lagen, men nånstans där går min gräns.
På vilka grunder antar du det? Det är ju löjligt att jag ska överbevisa dig att folk slår sina barn i länder där det är förbjudet. Du är den som kom med påståendet att det sker ändå överallt.
Det är så min omvärldsbild ser ut. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på den frågan, därav dröjsmålet. Behöver jag någon källa på att faktum är att man "slår" (lätta örfilar) barn i uppfostringssyfte i väldigt många länder?
För att fortsätta min aga=borderline monolog så hävdade Feyin tidigare att en "Jugoslavisk" uppfostran skulle vara bättre än en "Svensk". Det hör inte direkt till ovanligheterna med tjejer med borderline från Balkan. (Helt bizarr överrepresentation efter vad jag erfarit inom psykiatrin)
Där ser man. Min syster likaså, faktiskt. Trots att hon är svensk och våra föräldrar inte slagit oss.
WHITEFOLKS
2013-01-11, 17:08
Där ser man. Min syster likaså, faktiskt. Trots att hon är svensk och våra föräldrar inte slagit oss.
Jag skulle gissa att borderline har mer att göra med mer rent socialt än våld om man nu ska prata bortom genetik/biologi.
Om du vill tala om för ungen att du inte är talför, saknar kommunikationsförmåga, är opålitligt och inte särskilts smart är det ett utmärkt språk. Var det vad du ville ha sagt? Förmodligen inte.
Varken min kommunikationsförmåga eller mitt intellekt är det något fel på. Folk i dagens samhälle måste inse att barn inte är så j*vla fragila. Barnaga är vad som krävs för att barnet skall växa upp och bli en riktig man. Allt annat är nonsens.
Varken min kommunikationsförmåga eller mitt intellekt är det något fel på. Folk i dagens samhälle måste inse att barn inte är så j*vla fragila. Barnaga är vad som krävs för att barnet skall växa upp och bli en riktig man. Allt annat är nonsens.
Att bli en riktig man som slår barn. Fan vad eftersträvansvärt. Man blir man på annat vis.
Varken min kommunikationsförmåga eller mitt intellekt är det något fel på. Folk i dagens samhälle måste inse att barn inte är så j*vla fragila. Barnaga är vad som krävs för att barnet skall växa upp och bli en riktig man. Allt annat är nonsens.
Det här var tamejfan det dummaste jag läst idag.
Varken min kommunikationsförmåga eller mitt intellekt är det något fel på. Folk i dagens samhälle måste inse att barn inte är så j*vla fragila. Barnaga är vad som krävs för att barnet skall växa upp och bli en riktig man. Allt annat är nonsens.
Haha, vafan sitter du och säger?
Får jag gissa att ryss är ryss på riktigt?
Tricklew
2013-01-11, 18:34
Läs andra trådar och inlägg från ryss, det är ett troll. Inget nytt att se här.
phone
shadowfire
2013-01-11, 19:18
Trådens stora dilemma är att alla inte har samma tolkning av vad våld är (som är trådens frågeställning).
Våld = man försöker orsaka någon annan fysisk eller psykisk skada.
Att ta tag i ett barn hårdhänt och hålla fast barnet, behöver således inte vara våld.
Jag säger nej till våld, men jag säger ja till att fysisk handpåläggning kan krävas i vissa lägen för vissa barn. Det finns situationer där ord helt enkelt inte räcker utan där du måste handbegriplingen hålla fast, bära bort, lyfta bort osv ett barn.
Jag tycker det är tråkigt att det har gått så långt åt andra hållet att en lärare inte längre törs kasta ut en stökig högstadieelev från klassrummet i rädsla för att bli anmäld.
Kom ihåg att barn är man upp till 18 års ålder enligt vår definition, så tråden handlar alltså även om tonåringar.
Läs andra trådar och inlägg från ryss, det är ett troll. Inget nytt att se här.
phone
Jag är 100% seriös. Jag är inte den enda i den här tråden med den här åsikten. Tråkig inställning, du väljer att se någon som ett troll bara för att personen i fråga inte delar samma uppfattning som dig(eller andra mellanmjölkisar) om hur saker och ting ska se ut i samhället.
Rikard Jansson
2013-01-11, 19:54
Jag har alltid antagit att du trollat ryss, beklagar om det inte är så :) OnT; nej, det leder aldrig till något bra. Känslan av att vara ett försvarslöst barn som ska behöva vara rädd för 100 kg gorilla som bor i samma hus är förskräcklig.
Jag har alltid antagit att du trollat ryss, beklagar om det inte är så :) OnT; nej, det leder aldrig till något bra. Känslan av att vara ett försvarslöst barn som ska behöva vara rädd för 100 kg gorilla som bor i samma hus är förskräcklig.
Troll, mytoman, pajas, kärt barn har många namn :-)
Vad gäller aga, så tror jag att den som inte lyckas få respekt av sina barn inte lär få den genom att slå dem. Rädsla för stryk är inte detsamma som respekt.
Att aga förekommer i länder där det är förbjudet (t.ex. i Sverige) är knappast ett argument för att det är vettigt och bra att spöa sina ungar. Mord, rån och misshandel bland vuxna förekommer också, men de flesta tycker inte att det vore en bra idé att börja tillåta det.
Latissimus Dorsi
2013-01-11, 20:46
Är emot aga, och verkar som att kopplingen mellan nu gjorde jag något dålig och nu är pappa sur på mig och drog mig i örat väldigt vag för barnet så förstärker det min åsikt. Att slå sitt barn efter 5-6 års ålder och senare mot tonåren tycker jag är jävligt hemskt, för då är det ingen tvekan om att det är en individ som man kan prata vett med. Dvs folk som slår sina äldre barn har jag ingen respekt för alls.
Stefan J
2013-01-11, 20:52
Trådens stora dilemma är att alla inte har samma tolkning av vad våld är (som är trådens frågeställning).
Våld = man försöker orsaka någon annan fysisk eller psykisk skada.
Att ta tag i ett barn hårdhänt och hålla fast barnet, behöver således inte vara våld.
Jag säger nej till våld, men jag säger ja till att fysisk handpåläggning kan krävas i vissa lägen för vissa barn. Det finns situationer där ord helt enkelt inte räcker utan där du måste handbegriplingen hålla fast, bära bort, lyfta bort osv ett barn.
Jag tycker det är tråkigt att det har gått så långt åt andra hållet att en lärare inte längre törs kasta ut en stökig högstadieelev från klassrummet i rädsla för att bli anmäld.
Kom ihåg att barn är man upp till 18 års ålder enligt vår definition, så tråden handlar alltså även om tonåringar.
Jag håller med dig. Nog fan måste man kunna få hålla i sitt barn, lyfta bort det, leda in det på rummet och (trilla inte av era stolar nu) kanske till och med smälla det på fingrarna utan att det ska kallas för våld eller misshandel. Det är en enorm skillnad på det och att slå det med öppen/knuten näve, ris, pinnar eller andra tillhyggen. Det är lite för låg tröskel idag vad man kallar våld och misshandel (detta tycker jag gäller ännu mer i samhället än i barnuppfostran, jag är naturligtvis emot att man någonsin får skada sitt barn, däremot tycker jag det finns tillfällen där det är försvarbart att skada en annan människa). Det är ett jättebra avsteg från barnagan, men jag tror inte heller på en värld av bara kramar och pedagogik.
På min arbetsplats sker många olyckliga situationer just för att man inte kan skilja på våld och våld (jobbar på en psykosavdelning med en PIVA-enhet. PIVA är en avdelning för särskilt vårdkrävande/våldsamma patienter). Missbrukare som snedtänt/tänder av och går bärsärk delar yta med förvirrade dementa 90-åringar med rollatorer som i sin förvirring råkat vifta till en sköterska på boendet. Helt för jävligt, men så blir det när "våld"=våld.
Det sista stycket var ett litet avsteg från tråden, jag vet. :)
Trådens stora dilemma är att alla inte har samma tolkning av vad våld är (som är trådens frågeställning).
Våld = man försöker orsaka någon annan fysisk eller psykisk skada.
Att ta tag i ett barn hårdhänt och hålla fast barnet, behöver således inte vara våld.
Jag säger nej till våld, men jag säger ja till att fysisk handpåläggning kan krävas i vissa lägen för vissa barn. Det finns situationer där ord helt enkelt inte räcker utan där du måste handbegriplingen hålla fast, bära bort, lyfta bort osv ett barn.
Jag tycker inte alls det är så svårt att definiera och har varit inne på det ett flertal ggr i tråden. Det är som du säger, en sak att handgripligen hålla fast, bära bort, lyfta etc ett barn.. sånt är livräddande, uppfostrande och tillåtet även enligt lag.
Problem uppstår när man sedan börjar "greja" på barnet. Dvs med sin kropp på ngt sätt göra något ytterligare, om det så är en knäpp/klapp/smäll/smisk på fingrar/huvud/stjärt whatever. Det är under varje vuxens värdighet anser jag, att göra sådana tillkortakommanden. Det finns inget som tyder på att man lär in bättre av att bli distraherad av att bli mobbad av sin förälder, tvärtom underlättas inlärning om man är tydlig och konsekvent i sitt agerande, på ett sätt som inger respekt.
Uppfostran handlar om att visa hur man ska bete sig. Inte att bete sig illa själv utifrån syften uttalade el dolda. Det behöver inte gå så långt som till regelrätt stryk, tråden handlar ju om "milt våld".
Hatar barn, hatar föräldrar som inte markerar bra och dåligt, särskilt det dåliga!
Hatar när föräldrar säger, oskar sluta,oskar sluta, men oskar sluta och så fortsätter lille oskar att klättra i chips hyllan.
Ex 1
Åkte hoj med full skinnställ,parkerar och går in på donken med en kompis. I kön är det en pappa med en mindre kille som stirrar på våra skinnställ.
Efter ett tag tar han tag i knäpuckarna o försöker liksom dra i dom etc etc, jag kollar ner mot honom och drar tillbaka benet och säger lite lätt nej nej för att få grabben att sluta. Pappan verkar inte intresserad.
Återigen går grabben på mitt ben och försöker dra i knäpuckarna, till slut lessnar jag och puttar på grabben med benet mot hans farsa och säger "håll koll på ungen".
DÅ reagerar han och kollar snett mot mig istället.
Dagens föräldrar är alldeles för snälla och skämmer bort barnen, drar man i barnen nu förtiden är man skurk och socialen skall blandas in.....
Min far va inte hård men han var rättvis, gjorde man dunder dåliga saker visste man att man skulle få en rejäll utskällning åtminstånde.
Ser hellre att man lär sig en läxa och växer upp med bra värderingar på rätt o fel
Mina föräldrar (mestadels mamma) använde aga. Visserligen hårdare sådan än de flesta i tråden som är för aga förespråkar, så de flesta av konsekvenserna det haft i mitt liv är inte relevanta här. Vad gäller koppling mellan fysisk tillrättavisning och fara/oönskat beteende känner jag mig helt säker på att aga är ineffektivt. Jag lärde mig: "Jag kan göra vad jag vill sålänge inte mamma får veta," "om jag ställer till det för mig är det värsta som kan hända att min mamma får reda på det", samt: "Man ska inte vara ärlig mot människor i auktoritetsposition."
Jag var jättebusig som barn men väluppfostrad på ytan. Jag sket fullständigt i vad jag fick och inte fick göra men var väldigt mån om att inte bli upptäckt. Som tonåring gjorde jag en massa farliga saker för att det var spännande och för att jag älskade den befriande känslan av att bryta mot regler. Själva regelbrytandet var en sport och vad som gjorde aktiviteten rolig. Jag har inte lärt mig förrän långt senare att sånt som är "farligt" faktiskt kan ha negativa konsekvenser för mig. Jag kopplade obehaget till min mamma och hennes vetskap om vad jag gjort. Jag är därför helt inne på Lellans linje, att smärta som skapas av föräldern med flit förflyttar fokuset bort från eluttaget.
Mina föräldrar (mestadels mamma) använde aga. Visserligen hårdare sådan än de flesta i tråden som är för aga förespråkar, så de flesta av konsekvenserna det haft i mitt liv är inte relevanta här. Vad gäller koppling mellan fysisk tillrättavisning och fara/oönskat beteende känner jag mig helt säker på att aga är ineffektivt. Jag lärde mig: "Jag kan göra vad jag vill sålänge inte mamma får veta," "om jag ställer till det för mig är det värsta som kan hända att min mamma får reda på det", samt: "Man ska inte vara ärlig mot människor i auktoritetsposition."
Jag var jättebusig som barn men väluppfostrad på ytan. Jag sket fullständigt i vad jag fick och inte fick göra men var väldigt mån om att inte bli upptäckt. Som tonåring gjorde jag en massa farliga saker för att det var spännande och för att jag älskade den befriande känslan av att bryta mot regler. Själva regelbrytandet var en sport och vad som gjorde aktiviteten rolig. Jag har inte lärt mig förrän långt senare att sånt som är "farligt" faktiskt kan ha negativa konsekvenser för mig. Jag kopplade obehaget till min mamma och hennes vetskap om vad jag gjort. Jag är därför helt inne på Lellans linje, att smärta som skapas av föräldern med flit förflyttar fokuset bort från eluttaget.
tänk om du skulle skadat dig riktigt illa under dina upptåg, hade det inte vart värt och blivit tillrättavisad från början och sluppit det?
Kanske bättre o gå den hårda vägen när man är äldre...
Eddie Vedder
2013-01-12, 16:12
tänk om du skulle skadat dig riktigt illa under dina upptåg, hade det inte vart värt och blivit tillrättavisad från början och sluppit det?
Känns som du missar hela poängen nu. Duran blev ju utsatt för aga och visste att det var straffet om hen (vet inte om Duran är kille eller tjej) blev påkommen. Men det hade ingen effekt mer än vetskapen om att "det är dåligt att bli påkommen."
Jag visste precis var gränserna gick för det som var okej och inte okej. Det fick jag lära mig tidigt och mina föräldrar var konsekventa i sin uppfostran tycker jag. Det finns förstås ingen förälder i världen utan brister men nog fan hade jag respekt för mina föräldrar trots att de aldrig burit hand på mig.
tänk om du skulle skadat dig riktigt illa under dina upptåg, hade det inte vart värt och blivit tillrättavisad från början och sluppit det?
Kanske bättre o gå den hårda vägen när man är äldre...
Min poäng är att jag inte undvek faror eftersom jag inte uppfattade dem som sådana, utan som äventyr. Hade mina föräldrar fokuserat min uppmärksamhet på faran istället för på smärta tillfogad av dem själva så skulle jag nog ha förstått att faror bör undvikas och därmed sluppit en del skador jag dragit på mig.
Känns som du missar hela poängen nu. Duran blev ju utsatt för aga och visste att det var straffet om hen (vet inte om Duran är kille eller tjej) blev påkommen. Men det hade ingen effekt mer än vetskapen om att "det är dåligt att bli påkommen."
Jag visste precis var gränserna gick för det som var okej och inte okej. Det fick jag lära mig tidigt och mina föräldrar var konsekventa i sin uppfostran tycker jag. Det finns förstås ingen förälder i världen utan brister men nog fan hade jag respekt för mina föräldrar trots att de aldrig burit hand på mig.
han skriver ju också ganska hård aga, vilket inte är ok enligt mig heller, för hård aga och ingen aga/tillrättelsevisande kan ju inte vara bra, men det är mkt från individ till individ. Vissa går till en skola och skjuter hejvilt, andra blir mönster elever,vissa påverkas inte alls etc etc
Hans erfarenhet blev väl tvärtom/rebell metoden för att han upplevde allt för hårt aga ?
missade lite i hans story = )
Robbmeister
2013-01-12, 16:28
Den här tråden får mig att tänka på en händelse i somras. Min lillebror på 7 år lekte i lekparken och jag satt en bit bort. Då kommer en unge på 10 år och säkert 10-20 kg tyngre och börjar putta i honom för att han tydligen använder ungens gunga eller vad det nu var. 10-åringen laddar ett slag mot min lillebror . Jag rusar dit och hinner putta ner honom på marken, och det såg hans mamma och då är det plötsligt jag som gjort fel. Morsan till ungen såg vad hennes unge gjorde men ingrep inte. Däremot började hon snacka om att polisanmäla mig och hur dålig jag var som person. Det var inte ens en hård knuff, bara så att han ramlade.
Var det acceptabelt våld? Enligt mig var det iallafall det.
tommie-92
2013-01-12, 16:30
Slå barn, nej.
Ta tag i arm, lyfta bort, bära bort osv fast barnet protesterar, ja.
Själv gillade jag att pilla och leka med tändare när jag var barn. Mina föräldrar sa till mig gång på gång att det kommer brännas om du fortsätter leka med den där och tog bort den från mig.
Jag fortsatte leka med tändare så fort jag kom åt en. För det hade ju inte hänt något så hur farligt kunde det vara, tänkte jag garanterat då.
Tills en dag, när jag lekte med tändaren, då tog min pappa tag i min hand och tände snabbt under så jag kände hettan.
Jag slutade leka med den.
Nej, jag har inte fått men för livet.
Fastback
2013-01-12, 17:36
Nej.
Den här tråden får mig att tänka på en händelse i somras. Min lillebror på 7 år lekte i lekparken och jag satt en bit bort. Då kommer en unge på 10 år och säkert 10-20 kg tyngre och börjar putta i honom för att han tydligen använder ungens gunga eller vad det nu var. 10-åringen laddar ett slag mot min lillebror . Jag rusar dit och hinner putta ner honom på marken, och det såg hans mamma och då är det plötsligt jag som gjort fel. Morsan till ungen såg vad hennes unge gjorde men ingrep inte. Däremot började hon snacka om att polisanmäla mig och hur dålig jag var som person. Det var inte ens en hård knuff, bara så att han ramlade.
Var det acceptabelt våld? Enligt mig var det iallafall det.
Tycker jag, men hur fasen lyckas du se vad som händer, springa dit och putta bort honom innan han hinner slå? Stod han och laddade en riktig Falcon Punch eller vad? :D
Anton Fräs
2013-01-12, 17:48
Trådens stora dilemma är att alla inte har samma tolkning av vad våld är (som är trådens frågeställning).
Våld = man försöker orsaka någon annan fysisk eller psykisk skada.
Att ta tag i ett barn hårdhänt och hålla fast barnet, behöver således inte vara våld.
Jag säger nej till våld, men jag säger ja till att fysisk handpåläggning kan krävas i vissa lägen för vissa barn. Det finns situationer där ord helt enkelt inte räcker utan där du måste handbegriplingen hålla fast, bära bort, lyfta bort osv ett barn.
Jag tycker det är tråkigt att det har gått så långt åt andra hållet att en lärare inte längre törs kasta ut en stökig högstadieelev från klassrummet i rädsla för att bli anmäld.
Kom ihåg att barn är man upp till 18 års ålder enligt vår definition, så tråden handlar alltså även om tonåringar.
Ställer mig fullt bakom detta.
Robbmeister
2013-01-12, 18:19
Tycker jag, men hur fasen lyckas du se vad som händer, springa dit och putta bort honom innan han hinner slå? Stod han och laddade en riktig Falcon Punch eller vad? :D
Eller ja, jag satt en bit bort på en bänk och såg när det hela började, sen på vägen dit så såg jag att ungen laddade ett slag och då var jag kanske 2 meter bort så därför hann jag :)
Nej! (sagt av pappa till fyra barn som ej beter sig ouppfostrat eller bråkiga). Klarar man inte av att uppfostra sina barn utan våld så bör man nog söka hjälp i sitt föräldraskap.
tuthpicker
2013-01-12, 18:31
Kan tänka mig att de flesta inlägg är skrivna av folk som inte har barn men ungar kan absolut gå en rejält på nerverna, självklart får man aldrig göra något med syftet att skada barnet, ibland kan det hända att man går lite långt vad gäller att ta i o skrika till lite för mycket osv men inte till den grad att det blir märken lr att barnen får uppenbart ont osv.
Det bästa är nog att ignorera vissa saker,men om jag tar t.ex när man son som är i åldern då han kan skallas, slåss och så utan att förstå (2år) så kan jag bli rejält förbannad när hansparkar till sin bror av avundsjuka så tar jag honom och "slänger" in han på rummet, stänger dörren och släcker lampan, då kommer han ut ocy vill ha tröst vilket jag självklart jag inte gör direkt utan väntar tills han slutat bröla och tänker på annat då kan jag börja prata, leka och krama honom.
Min pappa hängde upp mig i mina hängslebyxor i dörrhandtaget när jag betedde mig som värst :D det är det närmsta "stryk" jag kommit och jag blev nog rätt bra till slut tror jag ;)
Latissimus Dorsi
2013-01-12, 19:03
Kan tänka mig att de flesta inlägg är skrivna av folk som inte har barn men ungar kan absolut gå en rejält på nerverna, självklart får man aldrig göra något med syftet att skada barnet, ibland kan det hända att man går lite långt vad gäller att ta i o skrika till lite för mycket osv men inte till den grad att det blir märken lr att barnen får uppenbart ont osv.
Det bästa är nog att ignorera vissa saker,men om jag tar t.ex när man son som är i åldern då han kan skallas, slåss och så utan att förstå (2år) så kan jag bli rejält förbannad när hansparkar till sin bror av avundsjuka så tar jag honom och "slänger" in han på rummet, stänger dörren och släcker lampan, då kommer han ut ocy vill ha tröst vilket jag självklart jag inte gör direkt utan väntar tills han slutat bröla och tänker på annat då kan jag börja prata, leka och krama honom.
Tycker du omgående bör ge fan i att göra så mot sin son.
Stefan J
2013-01-12, 19:16
Min pappa hängde upp mig i mina hängslebyxor i dörrhandtaget när jag betedde mig som värst :D det är det närmsta "stryk" jag kommit och jag blev nog rätt bra till slut tror jag ;)
Ahahaha, och där hängde du och utstrålade värdighet! :D :D
Kan tänka mig att de flesta inlägg är skrivna av folk som inte har barn men ungar kan absolut gå en rejält på nerverna, självklart får man aldrig göra något med syftet att skada barnet, ibland kan det hända att man går lite långt vad gäller att ta i o skrika till lite för mycket osv men inte till den grad att det blir märken lr att barnen får uppenbart ont osv.
Det bästa är nog att ignorera vissa saker,men om jag tar t.ex när man son som är i åldern då han kan skallas, slåss och så utan att förstå (2år) så kan jag bli rejält förbannad när hansparkar till sin bror av avundsjuka så tar jag honom och "slänger" in han på rummet, stänger dörren och släcker lampan, då kommer han ut ocy vill ha tröst vilket jag självklart jag inte gör direkt utan väntar tills han slutat bröla och tänker på annat då kan jag börja prata, leka och krama honom.
men varför inte trösta honom när han vill ha tröst?
Eddie Vedder
2013-01-12, 20:06
ingen aga/tillrättelsevisande kan ju inte vara bra,
Ingen aga? Jo det är bra. Inget tillrättavisande? Nej det är katastrofalt. Så ser jag på det. Man kan ju aldrig likna föräldrars tillrättavisande vid våld. Klart som tusan att man skälla ut sina barn när de gör helt fel och ibland krävs det att man drar med dem i armen etc. Men man kan ju inte se det som att det är en fråga om våld eller fullständig låt-gå-pedagogik.
tuthpicker
2013-01-12, 20:14
men varför inte trösta honom när han vill ha tröst?
Slänga var nog ett väldigt dåligt ordval, det jag menar är att jag tar in honom på sitt rum och sätter han i sängen och stånger dörren, det är när han t.ex sparkar på sin 4månader gammla lillebror .
Nej jag tror inte på att trösta honom 1mim efter att jag tillrättavisat honom för en ej acepterad handling, tror du att han skulle förstå att det är fel då om jag ena stunden skäller. För att direkt efter trösta honom?
Tror det knappadt skulle vara speciellt hällsosamt och skapa endel missförstånd.
Självklart tröstar jag alltid honom när han är ledsen men inte direit efter en sån här sak.
Vad skulle du själv gjort?
tuthpicker
2013-01-12, 20:16
Tycker du omgående bör ge fan i att göra så mot sin son.
Som sagt dåligt formulerat av mig.
tuthpicker
2013-01-12, 20:57
Varför ska du dra en ettåring i örat för att den pillar i ett eluttag? Du sliter bort ungen så fort du ser det naturligtvis. Det är inte våld, det är att potentiellt rädda ungens liv. Otroligt märkligt exempel.
Att du ens tänker på att tillfoga en ettåring smärta, shit manneN.
Ledsen men det har gjorts 100tals gånger här hemma, tror du han fördtår att det är farligt än? Nee det gör han absolut inte, han tycker det är kul när jag gång på gång lyfter bort honom.
Men håller med om att dra i örat inte är okey på små barn, det är sjukt att dra en liten kille på 1-3 år i örat, 7 och uppåt då kanske det vore mer okey om ens då.
Tycker förövrigt att vissa har noll koll här föräldrar som barnlösa, innan mam ens har några ska man nog vara försiktig med att uttala sig, vi är alla människor och kan göra misstag det viktiga är att vi lär oss av dom, själv fick jag en.örfil av en kvinnlig lärare i skolan för jag var hemsk, nu i efterhand tycier jag att hon gjorde helt rätt trots att hon själv grät av ånger.
shadowfire
2013-01-12, 21:00
Borde onekligen vara körkort på föräldrar. Och hundägare. Same same but different.
Förstår inte hur det här ens kan vara ämne för en diskussion, i stil med "vad tycker du?", som om man diskuterade ideologi, filosofi eller smaksaker. Detta är ren och pur vetenskap, kalla det psykologi eller pedagogik eller vad som helst. Och den vetenskapen är enig - våld är inte en effektiv uppfostringsmetod i det långa loppet av flera olika anledningar.
Eddie Vedder
2013-01-12, 21:03
Borde onekligen vara körkort på föräldrar. Och hundägare. Same same but different.
Det här är något jag har tänkt väldigt mycket på. Min uppfattning kan vara fördomsfull kanske men utifrån det jag sett med egna ögon så är de jag betraktar som mest lämpliga de som skaffar få barn och får det i ganska sen ålder och de jag betraktar som mindre lämpliga får både fler och i yngre ålder. Frågan är vad som är bäst ur ett evolutionärt perspektiv, det finns ju onekligen problem med att så många får barn först när de 30+ även om det kanske är klokt om man ser till ekonomi och stabilitet etc.
BelowAverage
2013-01-12, 21:14
Minns hur jag som barn lekte i flervånings genomruttna gamla industriella trähus från bortre stenåldern. (adjektiv! xD)
Då tror jag att käre far ruskade om mig, enda gången jag kan dra mig till minnes att det hänt. Jag minns hur jag faktiskt blev rädd för honom då, men det funkade väldigt avskräckande också så det var både bra och dåligt. (dvs att leka i hus där man kan gå genom golvet och falla på glas är värre än skakningen)
Som vissa nämner kanske det kan göra mer nytta än skada i sällsynta fall men ett slag tycker jag inte man kan rättfärdiga, inte ta i örat heller då det känns mer som ett maktspel än att man betonar situationens allvar. "Skaka allvar i" kanske men jag kan inte tänka mig att göra det själv.
shadowfire
2013-01-12, 21:23
Det här är något jag har tänkt väldigt mycket på. Min uppfattning kan vara fördomsfull kanske men utifrån det jag sett med egna ögon så är de jag betraktar som mest lämpliga de som skaffar få barn och får det i ganska sen ålder och de jag betraktar som mindre lämpliga får både fler och i yngre ålder. Frågan är vad som är bäst ur ett evolutionärt perspektiv, det finns ju onekligen problem med att så många får barn först när de 30+ även om det kanske är klokt om man ser till ekonomi och stabilitet etc.
Oj, detta är en sjukt känslig fråga eftersom man riskerar att kliva o trampa en hel del folk på tårna.
Personligen så anser jag att det säkert går att bli en alldeles lysande förälder som 17-åring, men att det kanske också är ett undantagsfall. Jag hör många säga att de är rädda för att bli "gamla föräldrar" o syftar på att få barn över 30-strecket. Enligt mig är detta en sjukt förlegad syn.
Det betyder att man är 50-60 år när barnet flyttat hemifrån och idag så springer 60-åringar marathon och tränar styrkelyft samt CBB. För 50 år sedan var man gravgammal efter 60-65, men riktigt så är det inte nu idag.
Eddie Vedder
2013-01-12, 21:27
Oj, detta är en sjukt känslig fråga eftersom man riskerar att kliva o trampa en hel del folk på tårna.
Personligen så anser jag att det säkert går att bli en alldeles lysande förälder som 17-åring, men att det kanske också är ett undantagsfall. Jag hör många säga att de är rädda för att bli "gamla föräldrar" o syftar på att få barn över 30-strecket. Enligt mig är detta en sjukt förlegad syn.
Det betyder att man är 50-60 år när barnet flyttat hemifrån och idag så springer 60-åringar marathon och tränar styrkelyft samt CBB. För 50 år sedan var man gravgammal efter 60-65, men riktigt så är det inte nu idag.
Ja att det har förändrats vad vi betraktar som gammalt och bilden av vad man klarar av vid en given ålder är ju en sak. Men det ändrar ju inte på det faktum att kroppens klocka inte förändras i samma takt som samhällsvärderingar. Så då är ju frågan om det är bäst med 1) yngre föräldrar eller 2) mer stabila och ansvarstagande föräldrar. Om vi nu tillåter oss att förenkla något alldeles enormt (det är ju naturligtvis inte närheten av så svart eller vitt). :)
shadowfire
2013-01-12, 21:28
Jag som är ute i datingträsket en hel del ser en rejäl förändring bara senaste 6-7 åren, det formligen HAGLAR av singelföräldrar ute på marknaden nu, särskilt i åldern 28-38.
På datingsiterna är min uppfattning iaf att det rentav är en majoritet i denna åldersgrupp som har barn. Sedan får man beakta att de som har barn kanske har sämre förutsättningar att träffa en partner på "allmänt vis" och därav hamnar på nätet, givetvis.
Det bortser dock inte från faktumet att det är en rejäl skillnad mot för 50 år sedan. Då stannade man - på gott och ont - i relationen, särskilt om man hade barn.
Idag går vi mot ett konsumtions- och valfrihetssamhälle där allt ska väljas och bytas, hela tiden. Bolån, pensionssparande, elbolag, telefonbolag, fonder, aktier - och partners.
Det jag är lur på är hur många "kärnfamiljer" med äkta mamma+pappa+barn som finns om 50 år framåt - och hur DET påverkar evolutionen och uppfostran, beteenden mm.
Klart man ska få slå sina barn? Vems barn ska man annars slå?
filmjölk
2013-01-13, 00:00
. (dvs att leka i hus där man kan gå genom golvet och falla på glas är värre än skakningen)
.
För småbarn är det faktiskt farligare att skaka dem än att örfila dem. (Givetvis skall man inte göra någondera). Att "ruska om" "skaka" sin bebis/sitt småbarn kan ge grova hjärnskador.
Ibland måste man klappa seften
För småbarn är det faktiskt farligare att skaka dem än att örfila dem. (Givetvis skall man inte göra någondera). Att "ruska om" "skaka" sin bebis/sitt småbarn kan ge grova hjärnskador.
Eftersom det är så pass vanligt, och ofta förekommer hos föräldrar/vårdgivare utan historia av att vara våldsamma - som "bara" vill skaka förstånd/få tyst på barnet är det en punkt på föräldrakurser när man är blivande förälder.
Googla "shaken baby syndrome" eller kika;
vY0HdBx44yc
rULtaGkMIQE
Det här är något jag har tänkt väldigt mycket på. Min uppfattning kan vara fördomsfull kanske men utifrån det jag sett med egna ögon så är de jag betraktar som mest lämpliga de som skaffar få barn och får det i ganska sen ålder och de jag betraktar som mindre lämpliga får både fler och i yngre ålder. Frågan är vad som är bäst ur ett evolutionärt perspektiv, det finns ju onekligen problem med att så många får barn först när de 30+ även om det kanske är klokt om man ser till ekonomi och stabilitet etc.
Det finns evulotionära prosesser som talar för att man stannar i familjen och uppfostrar barnen tillsammans, naturligt. Det är således ingen uppfinning av kristendomen, jag har hört flera tillskriva bröllop och äktenskap till religion men det är fel. Det fanns innan. Så våldtäkter i buskar är inte evulotionärt vinnande, som vi människor är designade (utvecklade). Det gäller att kunna överleva och det gör man inte lika lätt ensam. Fast går man långt tillbaka i tiden så levde man inte så länge som idag. Guldbröllop t ex var nog inte så vanligt, lol. Sen har det varit vinnande för människan att kunna få uppleva både föräldrar och mor/far föräldrar och ta del av allas erfarenheter. Som 30+ är inte alla så pigga heller och inte så mjuka i huvudet. I dagens smhälle tror jag dock att det finns nästan fler fördelar att vara lite äldre, man har lärt sig så mycket av sina egna misstag etc.
Mer On T, råkar man daska till/putta barnet på något sätt, jag tror att det oftast faller sig så faktiskt för gör man det medvetet och systematiskt har man något fel i huvudet, anser jag, eller lever efter något system där det är ok, att man bör känna ånger och be sitt barn om förlåtelse. Då minskar kanske risken för att man gör det igen, alla skall veta att det var fel som hände. Barn gör likadant sen. jag tror aga var tillåtet i UK tills för inte så länge sedan vilket gjorde mig lite förvånad.
Frågan om huruvuda yngre eller äldre föräldrar är "bättre" blir ju svår att diskutera innan man är någorlunda ense om vad som är "ungt" respektive "gammalt". Samma sak med detta att vara färdig med sin utbildning; är det att ha skaffat sig ett yrke eller är det att ha tagit en doktorsexamen?
Jag tror personligen inte att en akademiker i yngre medelåldern nödvändigtvis är bättre en bättre förälder än en tjugotvåårig undersköterska. Spektrat har enormt mycket fler nyanser än Astrachef vs White Trash. Uppfattningen att de som skaffar barn är de som är minst lämpade att göra det tror jag är en fördom man cementerar varje gång man råkar se en förälder med ett bråkigt barn som passar in på ens föreställning. Alla andra föräldrar med bråkiga barn, eller t.ex. alla yngre föräldrar med barn man inte märker av ser man inte.
Varför inte ge dom en örfil eller ta tag i dom om dom gör fel? Jag och mina syskon blev uppfostrade på det sättet och det är knappast så att vi tycker mindre om vår pappa för det, snarare tvärtom då det han gjorde för oss då har fått en och inse det nu i verkliga livet. Ska ju säga att det var endast gånger då man gjorde RIKTIGT dåliga saker och man lärde sig snabbt att inte göra om det. Var enkelt och tydligt och man visste vad man gjort för fel. Vi blev inte ärrade eller skadade på något sätt. Vi fick tydlighet och raka rör. Titta på 90-talisterna och 00-talisterna idag, generellt sätt är det en slapp jäkla uppfostran bland dom och det sätter sina tydliga spår idag i samhället. Idag går det inte ens o tillrättvisa dom utan att dom ska ha 10000 motargument och deras curlingföräldrar tar dom i försvar gång på gång. Nej, rakare rör och det är ingen som tagit skada av en örfil eller tillrättavisning av sina föräldrar. Det är bara att titta på beteendet hos tidigare generationer och hur dom senare beter sig i idag kring respekt, lojalitet och annat. Det är slappt idag och respektlöst..
*Ska tillägga att jag själv har två barn och har inte tillfogat någon form av agning eller liknande*
Frågan om huruvuda yngre eller äldre föräldrar är "bättre" blir ju svår att diskutera innan man är någorlunda ense om vad som är "ungt" respektive "gammalt". Samma sak med detta att vara färdig med sin utbildning; är det att ha skaffat sig ett yrke eller är det att ha tagit en doktorsexamen?
Jag tror personligen inte att en akademiker i yngre medelåldern nödvändigtvis är bättre en bättre förälder än en tjugotvåårig undersköterska. Spektrat har enormt mycket fler nyanser än Astrachef vs White Trash. Uppfattningen att de som skaffar barn är de som är minst lämpade att göra det tror jag är en fördom man cementerar varje gång man råkar se en förälder med ett bråkigt barn som passar in på ens föreställning. Alla andra föräldrar med bråkiga barn, eller t.ex. alla yngre föräldrar med barn man inte märker av ser man inte.
Måste plusetta här, speciellt det där sista.
Sen vad gäller antal barn så ska man inte glömma att syskon och kusiner erbjuder svåröverträffade fasta punkter i tillvaron. Stora familjer är bra skit. Tänk er vilket öde att ha dåliga föräldrar men varken syskon eller kusiner.
filmjölk
2013-01-13, 12:30
Jag tror att en 22-åring är mer lämpad att vara förälder till en bebis/småbarn än en 32-åring eller en 42-åring. I min ålder (34) tycker jag inte att man orkar på samma sätt, jag klarar en natt med dålig sömn, kanske två, jag skulle tex. ha väldigt svårt att klara av en kolikbebis nu, men hade klarat det galant vid 24. Det här kanske är en smula provokativt, men jag tycker att jag är för gammal för fler barn och känner mig färdig med den biten. 2 räcker.
Mitt tips till er som pushar 30+ är att skaffa barn med en yngre man eller kvinna, 2 "gamlingar" och en bebis (eller flera bebisar) kan nog bli lite tufft (inte omöjligt, men tuffare) även om de ekonomiska förutsättningarna är bättre.
Jag tror att en 22-åring är mer lämpad att vara förälder till en bebis/småbarn än en 32-åring eller en 42-åring. I min ålder (34) tycker jag inte att man orkar på samma sätt, jag klarar en natt med dålig sömn, kanske två, jag skulle tex. ha väldigt svårt att klara av en kolikbebis nu, men hade klarat det galant vid 24. Det här kanske är en smula provokativt, men jag tycker att jag är för gammal för fler barn och känner mig färdig med den biten. 2 räcker.
Mitt tips till er som pushar 30+ är att skaffa barn med en yngre man eller kvinna, 2 "gamlingar" och en bebis (eller flera bebisar) kan nog bli lite tufft (inte omöjligt, men tuffare) även om de ekonomiska förutsättningarna är bättre.
Du drar väldigt stora slutsatser från enbart dina personliga erfarenheter.
Jag är förvisso bara 28 år, men jag klarar dålig sömn betydligt bättre nu än vad jag gjorde när jag var 22.
stahlberg
2013-01-15, 13:49
Teoretisk utbildning är vårt samhälles heliga ko. Därför är det något av en paradox att en av de viktigaste sysselsättningarna - föräldraskapet - inte kräver någon som helst utbildning eller kompetens. Eller också, eftersom föräldraskap också är en rättighet, kanske det underliga är att de som ska bli/vara föräldrar tycker att de ska klara denna minst 18-åriga uppgift mer eller mindre utan förberedelser.
Man frågar hur många föräldrar som t.ex satt sig ner och funderat på målen med sin barnuppfostran. Mål kan vara kortsiktiga ("att lära barnet ett artigt beteende", "att lära barnet undvika farliga situationer") eller långsiktiga ("att fostra barnet till en ansvarskännande, harmonisk, självständig individ"). De metoder man använder i uppfostran är medlen att nå målet.
Barnuppfostran är förstås inte någon teoretisk verksamhet, tvärtom : den kräver blixtsnabba beslut och åtgärder, som kanske dessutom sker i affekt. Därför kommer alla fostrare att göra mer eller mindre dåliga beslut och fostringshandlingar. Men om man lite hade funderat på sina uppfostringsmetoder kanske man hade haft lättare att hantera somliga av de besvärliga situationer som uppstår. Faktum är att man många gånger genom att förändra sitt eget beteende kan påverka barnens dito. Man kan även ha vissa riktlinjer man försöker följa (t.ex "I all inlärning fungerar positiv feedback bäst, negativ feedback näst bäst och ingen feedback sämst. Därför använder jag i första hand positiv feedback." eller "Barn lär sig huvudsakligen genom att härma och ta efter vuxnas beteendemönster. Därför uppför jag mig på ett sådant sätt som jag vill att mina barn ska uppföra sig").
Om man har ett litet barn som dras till väggens strömuttag är det väl sunt förnuft att säkra uttagen. För det första slipper man många knepiga situationer, för det andra behöver man inte vara på sin vakt hela tiden och för det tredje kan barnet lära sig akta uttagen när det är gammalt nog att förstå att de är farliga.
Ta situationen att man har en tvååring som sparkar sin lillebror. Har man då satt sig ner och funderat på 1) orsakerna till att det är så ("Har barnet förberetts tillräckligt på lillebroderns "ankomst", vill 2-åringen ha uppmärksamhet eller är han svartsjuk?") samt 2) vilka metoder man kan använda för att få 2-åringen att uppfatta lillebror mer positivt. Och har man funderat på vilka metoder man ska använda - och vilka följder dessa har - om det oönskade beteendet fortsätter.
De som själva blivit uppfostrade med någon form av våld hävdar ofta att de inte tagit någon skada av detta. Sanningen är förstås en annan, nämligen att man omöjligt kan veta om man tagit skada eller ej. Alla former av våld innebär alltid en kränkning. Därmed inte alls sagt att ett barn nödvändigt skulle ta skada av våld i vissa begränsade situationer. Å andra sidan lär man sig att frukta följden (våldet) och inte vad som är rätt eller fel, om våld används som metod (kanske det ibland är det föräldern vill uppnå?).
Vad jag försöker säga här är inte hur någon ska eller inte ska uppfostra sina barn, utan att varje förälder kanske skulle fundera lite mera kring ämnet : vad vill jag uppnå, vilka metoder bör jag använda, hur utvärderar jag mina metoder, vilka följder på kort eller lång sikt får en metod.
Ignatius72
2013-01-15, 16:15
Text
+1
Det finns många bra föräldrautbildninar som varvar just teori och praktik., dvs konkreta händelser och hur man agerar och reagerar. Även tydliga inriktnngar på att ha framförhållning, skapa en miljö där färre, onödiga, bekymmer uppstår. Bl.a. Incredible years som är evidensbaserad.
Teoretisk utbildning är vårt samhälles heliga ko. Därför är det något av en paradox att en av de viktigaste sysselsättningarna - föräldraskapet - inte kräver någon som helst utbildning eller kompetens. Eller också, eftersom föräldraskap också är en rättighet, kanske det underliga är att de som ska bli/vara föräldrar tycker att de ska klara denna minst 18-åriga uppgift mer eller mindre utan förberedelser.
Man frågar hur många föräldrar som t.ex satt sig ner och funderat på målen med sin barnuppfostran. Mål kan vara kortsiktiga ("att lära barnet ett artigt beteende", "att lära barnet undvika farliga situationer") eller långsiktiga ("att fostra barnet till en ansvarskännande, harmonisk, självständig individ"). De metoder man använder i uppfostran är medlen att nå målet.
Barnuppfostran är förstås inte någon teoretisk verksamhet, tvärtom : den kräver blixtsnabba beslut och åtgärder, som kanske dessutom sker i affekt. Därför kommer alla fostrare att göra mer eller mindre dåliga beslut och fostringshandlingar. Men om man lite hade funderat på sina uppfostringsmetoder kanske man hade haft lättare att hantera somliga av de besvärliga situationer som uppstår. Faktum är att man många gånger genom att förändra sitt eget beteende kan påverka barnens dito. Man kan även ha vissa riktlinjer man försöker följa (t.ex "I all inlärning fungerar positiv feedback bäst, negativ feedback näst bäst och ingen feedback sämst. Därför använder jag i första hand positiv feedback." eller "Barn lär sig huvudsakligen genom att härma och ta efter vuxnas beteendemönster. Därför uppför jag mig på ett sådant sätt som jag vill att mina barn ska uppföra sig").
Om man har ett litet barn som dras till väggens strömuttag är det väl sunt förnuft att säkra uttagen. För det första slipper man många knepiga situationer, för det andra behöver man inte vara på sin vakt hela tiden och för det tredje kan barnet lära sig akta uttagen när det är gammalt nog att förstå att de är farliga.
Ta situationen att man har en tvååring som sparkar sin lillebror. Har man då satt sig ner och funderat på 1) orsakerna till att det är så ("Har barnet förberetts tillräckligt på lillebroderns "ankomst", vill 2-åringen ha uppmärksamhet eller är han svartsjuk?") samt 2) vilka metoder man kan använda för att få 2-åringen att uppfatta lillebror mer positivt. Och har man funderat på vilka metoder man ska använda - och vilka följder dessa har - om det oönskade beteendet fortsätter.
De som själva blivit uppfostrade med någon form av våld hävdar ofta att de inte tagit någon skada av detta. Sanningen är förstås en annan, nämligen att man omöjligt kan veta om man tagit skada eller ej. Alla former av våld innebär alltid en kränkning. Därmed inte alls sagt att ett barn nödvändigt skulle ta skada av våld i vissa begränsade situationer. Å andra sidan lär man sig att frukta följden (våldet) och inte vad som är rätt eller fel, om våld används som metod (kanske det ibland är det föräldern vill uppnå?).
Vad jag försöker säga här är inte hur någon ska eller inte ska uppfostra sina barn, utan att varje förälder kanske skulle fundera lite mera kring ämnet : vad vill jag uppnå, vilka metoder bör jag använda, hur utvärderar jag mina metoder, vilka följder på kort eller lång sikt får en metod.
Jag minns på rak arm 2 tillfällen då jag blev utsatt för våld som barn. En gång att jag fick smisk av min pappa. Det var väldigt oväntat och det jag minns från den händelsen var att jag "förstod att jag måste varit väldigt dum, ananrs hade inte pappa gjort så". Jag har dock ingen aning om vad jag hade gjort så jag misstänker att det inte gav någon positiv effekt på mig eftersom jag nog inte lärde mig något. Min pappa har senare berättat att han ångrat det han gjort eftersom han helt enkelt tappade stubinen.
Vid ett annat tillfälle blev jag dragen i örat av en gammal tant då mina kompisar fått för sig att "bryta upp isen i ankdammen så att ankorna skulle få mer plats att simma på" (Vi använde stora trädgrenar som vi slog mot isen). Tanterna tyckte att vi ofredade ankorna och det gjorde vi kanske, även om vi inte själva fattade det. Jag stod närmast till eftersom jag inte var så aktiv i själva uppbrytandet så hon greppade tag i mig. Jag skrek "aj" väldigt högt följt av ett "JÄVLA KÄRRING!" och jag minns att jag upplevde en stark orättvisa då jag inte såg att jag gjort något fel utan snarare ville väl.
Det är de enda 2 tillfällena av våld från vuxna jag kan komma på så jag är nog lyckligt lottad där. Jag minns dem så tydligt förmodligen pga att jag så sällan blivit utsatt för det och att de därför blir "speciella händelser".
Teoretisk utbildning är vårt samhälles heliga ko. Därför är det något av en paradox att en av de viktigaste sysselsättningarna - föräldraskapet - inte kräver någon som helst utbildning eller kompetens. Eller också, eftersom föräldraskap också är en rättighet, kanske det underliga är att de som ska bli/vara föräldrar tycker att de ska klara denna minst 18-åriga uppgift mer eller mindre utan förberedelser.
Man frågar hur många föräldrar som t.ex satt sig ner och funderat på målen med sin barnuppfostran. Mål kan vara kortsiktiga ("att lära barnet ett artigt beteende", "att lära barnet undvika farliga situationer") eller långsiktiga ("att fostra barnet till en ansvarskännande, harmonisk, självständig individ"). De metoder man använder i uppfostran är medlen att nå målet.
Barnuppfostran är förstås inte någon teoretisk verksamhet, tvärtom : den kräver blixtsnabba beslut och åtgärder, som kanske dessutom sker i affekt. Därför kommer alla fostrare att göra mer eller mindre dåliga beslut och fostringshandlingar. Men om man lite hade funderat på sina uppfostringsmetoder kanske man hade haft lättare att hantera somliga av de besvärliga situationer som uppstår. Faktum är att man många gånger genom att förändra sitt eget beteende kan påverka barnens dito. Man kan även ha vissa riktlinjer man försöker följa (t.ex "I all inlärning fungerar positiv feedback bäst, negativ feedback näst bäst och ingen feedback sämst. Därför använder jag i första hand positiv feedback." eller "Barn lär sig huvudsakligen genom att härma och ta efter vuxnas beteendemönster. Därför uppför jag mig på ett sådant sätt som jag vill att mina barn ska uppföra sig").
Om man har ett litet barn som dras till väggens strömuttag är det väl sunt förnuft att säkra uttagen. För det första slipper man många knepiga situationer, för det andra behöver man inte vara på sin vakt hela tiden och för det tredje kan barnet lära sig akta uttagen när det är gammalt nog att förstå att de är farliga.
Ta situationen att man har en tvååring som sparkar sin lillebror. Har man då satt sig ner och funderat på 1) orsakerna till att det är så ("Har barnet förberetts tillräckligt på lillebroderns "ankomst", vill 2-åringen ha uppmärksamhet eller är han svartsjuk?") samt 2) vilka metoder man kan använda för att få 2-åringen att uppfatta lillebror mer positivt. Och har man funderat på vilka metoder man ska använda - och vilka följder dessa har - om det oönskade beteendet fortsätter.
De som själva blivit uppfostrade med någon form av våld hävdar ofta att de inte tagit någon skada av detta. Sanningen är förstås en annan, nämligen att man omöjligt kan veta om man tagit skada eller ej. Alla former av våld innebär alltid en kränkning. Därmed inte alls sagt att ett barn nödvändigt skulle ta skada av våld i vissa begränsade situationer. Å andra sidan lär man sig att frukta följden (våldet) och inte vad som är rätt eller fel, om våld används som metod (kanske det ibland är det föräldern vill uppnå?).
Vad jag försöker säga här är inte hur någon ska eller inte ska uppfostra sina barn, utan att varje förälder kanske skulle fundera lite mera kring ämnet : vad vill jag uppnå, vilka metoder bör jag använda, hur utvärderar jag mina metoder, vilka följder på kort eller lång sikt får en metod.
Beror nog upp till var individ. Att du säger att "sanningen är förstås en annan om att man har tagit skada av att ha fått sig en lavett av pappa" köper jag inte. Jag var aldrig rädd för att få lavetten utan jag var rädd för att ha gjort mina föräldrar besvikna för att jag gjort korkade grejor men tro mig, man lärde sig något och det gjorde mig till den starka individ jag är idag.
Varför är respekten som bortblåst nästan hos alla ungdomar/barn mot vuxna? Så var det inte förr i tiden, definitivt inte där jag kommer ifrån och tror inte det var så i Sverige heller. Varför? Det har blivit slappt på alla punkter..
narcissisten
2013-01-15, 23:51
Varför inte ge dom en örfil eller ta tag i dom om dom gör fel? Jag och mina syskon blev uppfostrade på det sättet och det är knappast så att vi tycker mindre om vår pappa för det, snarare tvärtom då det han gjorde för oss då har fått en och inse det nu i verkliga livet. Ska ju säga att det var endast gånger då man gjorde RIKTIGT dåliga saker och man lärde sig snabbt att inte göra om det. Var enkelt och tydligt och man visste vad man gjort för fel. Vi blev inte ärrade eller skadade på något sätt. Vi fick tydlighet och raka rör. Titta på 90-talisterna och 00-talisterna idag, generellt sätt är det en slapp jäkla uppfostran bland dom och det sätter sina tydliga spår idag i samhället. Idag går det inte ens o tillrättvisa dom utan att dom ska ha 10000 motargument och deras curlingföräldrar tar dom i försvar gång på gång. Nej, rakare rör och det är ingen som tagit skada av en örfil eller tillrättavisning av sina föräldrar. Det är bara att titta på beteendet hos tidigare generationer och hur dom senare beter sig i idag kring respekt, lojalitet och annat. Det är slappt idag och respektlöst..
*Ska tillägga att jag själv har två barn och har inte tillfogat någon form av agning eller liknande*
Om du nu tycker att det är en bra uppfostringsmetod att örfila sina barn när de gör fel, varför tillämpar du inte själv den metoden då?
Degpekka
2013-01-16, 01:12
Klart som fan att det inte är okej.
BisonLGcrew
2013-01-16, 02:05
Borde onekligen vara körkort på föräldrar. Och hundägare. Same same but different.
Dagens sanning. 1 på 1000 med barnkörkort vore nog. Blir det ont om folk sen finns säkert arbetskraft i andra länder.
Är man troende borde en (lättare) örfil inte vara så farligt? =)
http://sphotos-f.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-ash3/23756_432355046834713_1899272417_n.jpg
stahlberg
2013-01-16, 21:55
Bosanac : Du inleder ditt inlägg med att kopiera (citera) mitt. Men i din egen egentliga text tillskriver du mig ett citat jag knappast är upphov till.
Jag har aldrig pratat om att någon skulle ta skada av att få en lavett av sin pappa. Jag har sagt att misshandel i alla former - även i lavettform - alltid innebär en kränkning. Jag har också sagt att det inte alls är sagt att ett barn nödvändigt måste ta skada av den kränkning (begränsat) våld innebär. Och så har jag tillagt, att det är omöjligt för en människa att i efterskott veta om hon tagit skada av våld i uppfostran eller ej. Allt detta står i det inlägg du själv citerade och varenda läskunnig individ kan konstatera att jag skrivit just såhär.
Man kan säkert ganska lugnt utgå ifrån att det är skadligt för människor att utsättas för våld rent allmänt, och att man därför så långt som möjligt borde undvika våld i uppfostran. Men som jag redan sagt innbär detta inte nödvändigtvis att ett visst begränsat våld mot ett barn automatiskt skulle leda till att barnet tar skada. Andra faktorer - t.ex barnets personlighet, helhetssituationen i familjen - spelar också in.
Däremot tror jag inte helt på påståendet att du inte var rädd för lavetten utan för att ha gjort dina föräldrar besvikna. Om du varit orolig för att göra dina föräldrar besvikna hade du tänkt efter innan du gjorde något som kunde ha gjort dem besvikna och undvikit att göra det - förutsatt att du är normalintelligent, och det är jag säker på att du är. Och då är vi inne på en nog så viktig fråga i barnuppfostran : även om det inte är lätt borde man sträva till att få barnet att av egen vilja välja bra handlingar, inte att göra det för att de vill undvika lavetten.
Respekt är ett mycket tveäggat begrepp. Förr fruktade människor auktoriteter och visaade dem respekt. Detta orsakade mycket lidande och förhållanden de flesta på inga villkor vill ha tillbaka. Den typen av respekt ger jag inte mycket för. I ett sådant samhälle var det naturligt att respektera, vara rädd för, präster, lärare och annan överhöghet. Som sagt är en sådan blind lydnad också till stor skada, jag hoppas innerligt att ingen vill ha den typen av samhälle tillbaka.
Om man med respekt däremot menar att "visa hänsyn, lyssna till andra och hålla sig till reglerna" är det alldeles sant att alltför många visar alltför lite respekt, men grundorsaken till detta är knappast att föräldrar inte misshandlar sina barn.
stahlberg
2013-01-16, 22:17
Jag ska inte här diskutera orsakerna till "bristen på respekt" desto mera, det skulle bli ett mycket långt inlägg.
Däremot tycker jag nog det är viktigt att varje förälder försöker lära sitt barn att "visa respekt", även om det inte alltid är alldeles lätt (vilket det inte heller var på lavetternas förlovade tid, då hade det inte utdelats så många lavetter). Situationerna där "respekt" saknas är dessutom olika varandra. Exempelvis kan det vara fråga om situationer där man borde visa andra människor artighet, hänsyn eller omtanke eller också kan det vara fråga om situationer där man tillhör en grupp och därför borde omfatta vissa givna regler (t.ex situationen i ett klassrum). Dessa olika typer av "respekt" kan alldeles säkert läras ut också utan att man använder våld.
stahlberg
2013-01-16, 22:35
Man kan vara ganska säker på att mycket våld i barnuppfostran högst sannolikt ger en eller flera negativa följder. Exempelvis kan barnet som får stryk uppleva sig som "dåligt" och utveckla en dålig självkänsla (= känslan av att man har ett högt människorvärde) - något som kan orsak både problem och lidande senare i livet. Man kanske upplever stora delar av det våld man utsatts för som orättvist och blir aggressiv. Man kanske tar modell och blir våldsam själv. Våldet kanske kommer plötsligt, utan synlig orsak, och leder till att man blir ängslig/rädd/otrygg. Där vara bara några få exempel vad mycket våld kan leda till på längre sikt - och gränsen för vad som är "mycket våld" är mycket flytande.
Våld kan nog skapa lydnad. Frågan är vad (blind) lydnad i sig är värd. För i sanningens namn är lydnad och olydnad alltför ofta två sidor av samma mynt. När man klarar av att motstå våldet kan det vara slut på lydnaden, likaså när man inte tar hänsyn till risken att åka fast.
Bosanac, som var rädd för att göra sina föäldrar besvikna, vilken känsla var det han kände. Jo : det var känslan av skuld. I och för sig är det sunt att känna skuldkänslor då man verkligen gjort något fel, men det är inte till fördel att känna skuldkänslor utan orsak (observera naturligtvis att jag aldrig påstått att Bosanac skulle ha haft sådana skuldkänslor, han fungerade bara som exempel på vad skuldkänslor är).
Själv är jag rasande gammal och uppfostrad på en tid då föräldrarna krävde lydnad. Jag var inget undantag. Men till stora delar var lydnaden rena ögontjäneriet.
Om man agar barn trots att man bor i ett land som förbjuder det så straffar man dem för regelbrott genom att begå egna. Det blir svårt för barnen att förstå vilka regler som är verkliga och vilka som "bara är på låtsas". Jag minns faktiskt att jag undrade om mina föräldrar bröt mot lagen eller om jag hade missförstått lagen och ifall vissa lagar kanske inte gills utan är såna som alla bryter mot.
Rikard Jansson
2013-01-17, 21:32
Skulle aldrig göra något mot ett barn som man inte skulle kunna tänka sig att göra mot vem som helst. Har man då inget problem med att slå vem som helst så har man ju något fel.
stahlberg
2013-01-19, 19:45
Durans argument är naturligtvis helt riktigt. Ändå är det inte alltid helt enkelt att följa dess innehåll.
Många människor bryter ofta mot lagen utan att de för den skull tycker att de är direkta lagbrytare. Om man t.ex håller en överhastighet med 10 km i timmen eller om man inte ser en enda bil på gatan och går över mot rött ljus - "röd gubbe" - är man i en sådan situation. Egentligen borde man inte bryta mot lagen, men i vissa situationer gäller för praxis att många överträder den. Jag är ganska säker på att folk som knäpper sina barn på fingrarna någon enstaka gång inte upplever att de bryter mot lagen i egentlig mening.
Dessutom kan det vara svårt att veta var gränsen egetnligen går. Om du har en tvååring som ideligen försöker göra något farligt, ingenting hjälper och du till sist tar till metoden "knäppa på fingrarna", är det sådan barnmisshandel som lagen förbjuder eller är det inte så.
Jag ska ta ett konkret exempel. I slutet av 1980-talet arbetade jag i en liten skola med vad man kunde kalla problemelever. Jag bad en av eleverna avlägsna sig från klassrummet och uppgav orsaken till detta. Eleven vägrade. Jag upprepade vad jag sagt, men eleven vägrade fortfarande avlägsna sig. Då informerade jag honom om att han kan gå ut själv eller också kommer jag handgripligen att leda ut honom. Han sa att jag inte har rätt till detta. Jag svarade, som sanningen var, att det kan hända att jag inte har rätt till det, men att det är jag som bestämmer i klassen, och om han vägrar gå ut så leder jag ut honom, antingen jag har rätt till det eller ej. Han valde att inte gå ut, varefter jag handgripligen (dock utan att använda mera våld än nöden krävde) förde ut honom. Följande dag var han borta från skolan, dagen därpå kom han med kuratorn i släptåg, och förklarade att 1) jag inte hade haft rätt att handgripligen föra ut honom och 2) han hade blivit så rädd när jag gjorde det att han inte vågat komma till skolan föregående dag. Jag svarade att jag beklagar om han blivit rädd, men att det är jag som bestämmer, att han bör hörsamma detta, och om han inte gör det så kommer samma sak att hända igen. Nu vet jag fortfarande inte om jag hade haft rätt att göra som jag gjorde eller ej, men sanningen är att jag struntar i det idag lika mycket som jag gjorde då.
I fallet ovan ansåg jag min metod var den enda vettiga alldeles oberoende av om den var regelrätt eller ej. Och även om den situationen inte var riktigt den typ av barnuppfostran som diskuteras i denna tråd kan det hända att det uppstår situationer hemma, där man kan bli mer eller mindre tvungen att bruka ett visst våld.
Ovanstående säger jag trots att jag är motståndare till våld i barnuppfostran och anser att andra metoder företrädesvis bör användas.
Latissimus Dorsi
2013-01-19, 19:48
Väldigt bra agerat ståhlberg, tummen upp. Om bara fler lärare var som dig.
stahlberg
2013-01-19, 20:00
Ska dock tillägga att jag inte är utbildad lärare även om jag tidigare innehaft lärartjänster (vikariat).
stahlberg
2013-01-19, 20:40
Precis som Rikard (inlägg ovan) tycker jag att man ska behandla barn precis på samma sätt som man behandlar vuxna (vem som helst).
Ändå är inte heller detta alltid helt lätt, när det kommer till direkta handlingar. Man bör behandla människor på samma sätt, men samtidigt på ett sätt som motsvarar deras utvecklingsnivå. Exempelvis i en situation där vi får en vuxen förklarar en sak i 10 minuter kan det räcka med en mycket kort uppmaning till ett barn. Om Rikard Jansson slår mig på käften allt vad han orkar kan jag välja mellan ett flertal olika handlingsalternativ, t.ex att slå tillbaka så hårt jag kan (olagligt, men möjligt) eller att göra en polisanmälan. Men om det är mi femåriga gudson som slår mig har jag inte dessa alternativ att ta till (även om jag varken kan eller bör godkänna att han slår mig).
Det är alltså nog en riktig princip att man bör behandla barn på samma sätt som man behandlar "vem som helst" (i motsvarande situation). Men i väldigt många situationer kommer denna likadana behandling ändå att leda till mer eller mindre olika handling(ar), beroende på vem man har att göra med.
Dessutom kan själva de handlingar man har att göra med vara olika. Om en tvååring sticker föremål i ett vägguttag måste vi försöka hindra detta, så också om det är Rikard J som sticker in föremålen. Men det är svårare att tänka sig att Rikard verkligen ska göra det.
Ett barn behöver noggrannare handledning än "vem som helst". Dessutom har en förälder ett mycket större ansvar för hur hans/hennes barn uppför sig än för hur t.ex en annan vuxen uppför sig. Om man har en tvååring som sticker föremål i ett vägguttag måste man hindra detta till varje pris, om det är Rikard J som gör det kanske man låter honom hållas, och tänker att han själv får ta konsekvenserna.
Därtill tillkommer en mänsklig faktor. Barn prövar gränser, vilket kan vara mycket provokativt, man kan handla i affekt och göra sådant man inte skulle göra om man varit lugn (därmed absolut inte sagt att man har rätt att ge stryk åt ett barn ens i affekt).
Barn har samma människorvärde som en vuxna, och bör behandlas på samma sätt rent principiellt. Men förälderns handlingar måste stå i relation till barnets utvecklingsnivå samt till den situation som råder.
Jag tycker Rikards åsikt är viktig speciellt i situationer där en vuxen behandlar ett barn annorlunda än han behandlar en annan vuxen fastän han inte behöver göra det.
Onservera avslutningsvis att detta inlägg på intet vis är till försvar för barnaga.
stahlberg
2013-01-19, 21:51
Då kommer jag in på en av mina käpphästar, nämligen verbal kommunikation. Hur ska man kommunicera för att motivera andra människor t.ex att göra som man vill?
För det första gäller det att använda sig av positiv - eller konstruktiv - feedback överlag. Om detta kan skrivas mycket, till mångas glädje gör jag inte det.
För det andra finns en kommunikationsteori som säger att det i verbal kommunikation finns en sändare (den som säger något) och en mottagare (den man säger något till). I en diskussion mellan två människor rä båda turvis sändare och mottagare. Sändaren kan uttrycka sig på tre nivåer : 1) (den förmanande) föräldern, 2) (den saklige) vuxne eller 3) barnet. Om en sändare uttrycker sig på (förmanande föräldranivå) - "Nu tittar du ut genom fönstret igen istället för att lyssna på mig!" - är det naturliga svarssättet för den tidigare mottagaren (som blivit sändare) att uttrycka sig antingen på föäldranivå eller på barnnivå. Man kommer inte att få till stånd en konstuktiv diskussion. Den enda rimliga nivån är att uttrycka sig på vuxennivå.
Några sätt att använda vuxen nivå : "Om du tittar ut genom fönstet när vi ska diskutera så kan du inte koncentrera dig och vi når ingen lösning på problemen". "Om du försöker koncentrera dig på diskussionen så kan vi snabbare lösa problemet" . "Vet du vad, vi har problemet att du gjort det och det och det har lett till det och det, vi måste helt enkelt diskutera det problemet". På det viset försöker man också anklaga beteendet, inte personen. Exemplen är förstås helt konsturerade och kanske inte de bästa.
Till små barn ska man uttrycka sig tillräckligt kort. "Om du slår mig gör det ont och då blir jag ledsen" (innehåller handlingen, handlingens följd och den känsla jag får av handlingens följd).
Den finske TV-kändisen och psykiatern Ben Furhman har utvecklat en femstegsmetod för att motivera barn. Steg 1/Kontakten, Steg 2/Begäran, Steg 3/Motiveringen, Steg 4/Uppmuntran och Steg 5/Överenskommelsen. Såhär : 1) Lilla vän, sätt bort spelet en liten stund (kontakten), 2)Jag vill att du sätter alla dina leksaker i leksakslådan (begäran. Observera också det personliga "Jag vill"), 3) Då är ditt rum prydligt när mormor kommer på besök (motiveringen), 4) Kommer du ihåg hur snabbt du städade förra gången? (uppmuntran) och 5) Du gör väl det nu så jag inte behöver påminna en gång till (överenskommelsen). (Det lilla) barnets svar bli ofta korta 1) okej då (kanske lite motvilligt), 2) Jaha, 3) mmm, 4) jo, 5) ok. En sådan här metod fungerar överraskande ofta. Den förutsätter dock att det är möjligt för barnet att hålla löftet.
Vi var på väg med min 5-åriga gudson till hans halvbrors dop i en ortodox kyrka, där man skulle stå under en hel lång dopceremoni, som dessutom gick på ryska. I bilen på väg dit. Jag : "Nu är vi ju på väg till din brors dop" (kontakten) "Gudson (gs) : "ja". Det är ganska tröttsamt, men jag vill att du försöker stå stilla och vara tyst hela tiden" (begäran). gs : "joo". Jag : "Då blir jag och alla dina släktingar glada och tycker du är duktig". (motiveringen). Gs : "Ja". Jag : "Minns du hur tyst du kunde stå...i en given situation jag nu inte kommer ihåg, och hur stolt jag blev då" (uppmuntran). Gs :"Ja". "Du lovar väl att göra ditt allra bästa för att vara tyst och stillsam?" (överenskommelsen). Vilket han lovade. Men i verkligheten var ceremonin så lång och långtråkig att det inte gick hela vägen ut, utan man fick hitta på annat för att bibehålla lugnet (fastän jag helst skulle gått därifrån, ceremonin var närmast outhärdlig också för mig). Löftet fanns där, motivationen att göra som han lovat fanns där, men det höll inte helt till slutet för att kapaciteten för detta saknades.
Situationerna uppstår blixtsnabbt, det är inte alltid det lättaste att hitta rätt svar eller metod.
Även om jag därmed kommit en bit från ursprungsämnet (milt våld i barnuppfostran) så är det inte alltid så att det finns helt entydiga lösningar på problem i barnuppfostran.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.