Guybrush82
2012-11-12, 13:33
Hej alla koloiter!
Efter att har surfat runt här på forumet i knappt ett år och lärt mig en massa nytt angående kost och träning, samt insett att det finns många kloka personer här inne, har jag äntligen registrerat mig då jag inser att jag behöver hjälp med att ta mig ur den situation jag hamnat i.
Jag har funderat fram och tillbaka länge nu om jag ska posta detta här eller inte. Vissa dagar känns det som att "Äh, det är inte så farligt, jag fixar detta", medan det andra dagar kan vara riktigt jobbigt.
So here goes nothing...
Lite kort info:
Man
Ålder 30
Vikt ca 73-76 kg (Startvikt ca 92 kg)
Längd 181 cm
Tränar ca 5-7 ggr/v (styrka och lite kondition), annars ett väldigt stillasittande arbete.
Det hela började väl för ca ett år sedan med att jag hade lite tankar på att "deffa". Jag var knappast tjock men ville gå ner lite i vikt och bli mer definerad. På den tiden visste jag knappt vad "räkna kalorier" var utan gick på känsla, käkade lite mindre och nyttigare, men unnade mig på helgerna. Jag "deffade" utan att egentligen tänka på det (en opti-deff enligt mig) och gick sakta med säkert ner i vikt märkte jag då jag emellanåt vägde in mig på vågen på gymmet. Allt gick fint och jag gick inte runt och tänkte på att jag deffade. Men så en dag fick jag en positiv kommentar om att jag hade gått
ner i vikt och blivit smalare i ansiktet. Jag plockade fram ett äldre kort av mig själv och insåg att jag faktiskt blivit smalare och gillade mitt nya utseende bättre. Kroppen började också formas på ett fördelaktigt sätt där mina muskler blev mer tydliga och hela kroppen blev mer "tight". Någonstans under våren bestämde jag mig för att börja deffa på allvar, läste på som sjutton på kolozzeum, lärde mig massor om mat, träning och detta med att räkna kalorier.
Då började jag så smått att räkna på vad jag fick i mig och köpte en matvåg samt personvåg. Jag gymmade på som vanligt och började löpträna som aldrig förr då jag lärt mig att detta brände mycket kalorier (även om jag avskydde det). Jag låg på ett stadigt kaloriunderskott i veckorna och unnade mig
lite på helgerna och deffen gick fint fram till sommaren. Under sommaren åkte jag på semester och släppte lite på tyglarna och åt och drack gott, men "kompensationstränade" en hel del för att inte lägga på mig onödigt mycket fett. Efter sommaren fortsatte jag deffa, och började nu räkna mer och mer på kalorier, samt väga mig flera gånger om dagen. Gick ner mer i vikt (förmodligen både fett och muskler) och sa hela tiden
till mig själv och andra att "jag ska bara deffa lite till, sen lägga mig på balans". Insåg hur sjuka mina tankegångar blivit då jag såg fram mot att gå på toaletten och göra nr 2 för då väger jag ju mindre efteråt *screwy*. Allt jag ville göra var att äta men var samtidigt rädd för att börja överäta och lägga på mig en massa fett. Har haft några "ätardagar" på helgerna på sistonde som spårat ur i hetsätningar med ångest och kompensationsträning dagen efter.
Mat och att äta är i princip det enda som jag blir "glad" av nuförtiden, vilket jag inser är helt sjukt. Jag har kommit på mig själv att dra mig undan från mina vänner för att kunna sitta framför tv:n och äta om kvällarna. Jag har även tackat nej till festinbjudningar osv. för rädslan av att tappa kontrollen då alkoholen börjar flöda och överäta i massor.
Jag började med PF/LG för en månad sedan och trodde jag hittat min heliga graal, då fick jag ju äta massor av mat på en gång (a.k.a. hetsäta i mitt fall). Har kört på detta i ca 1½ månad nu och inser att det är fel metod för mig då det lägger ännu större fokus på maten. Såg fram mot kvällens mål (åt endast efter träningen) hela dagen, men så fort jag ätit upp maten så var "glädjen" borta och en tomhet infann sig :(.
Jag är rent ut sagt jävligt less på att jag hela tiden ska tänka på mat, och att det är min enda "glädjekälla". Min livsglädje är låg, mitt intresse för saker som jag tidigare tyckt är roliga borta, min libido död sen ett halvår tillbaka och därav är intresset för de motsatta könet som bortblåst.
Jag inser att en del av detta är kroppen och hjärnans sätt att reagera efter ett långvarigt kaloriunderskott i samband med hård träning. Men nu är frågan hur jag ska kunna vända detta mat- och träningsberoende som blivit mitt fängelse. Det "självklara" svaret är ju "ät mer", och tro mig jag vill inget hellre. Men det är samtidigt min största rädsla för när jag väl börjar äta så
infinner sig ett sådat sug efter mer mat som jag ibland har svårt att kontrollera.
Jag har ökat mitt kaloriintag något (siktar på runt 2500 kcal/dag, kanske borde öka lite mer?), min plan är att försöka lägga på mig lite fett så förhoppningsvis libidon vaknar till liv igen och alla mina tankar kring mat avtar. Jag har läst på en hel del om leptin-nivåer osv. och undrar om det kan ha ett finger med i spelet.
Min nya "taktik" är att sluta med PF/LG och börja äta åtminstonde både lunch och middag om dagarna (Jag vet att man kan göra det med PF/LG också,
men jag gjorde inte det) så jag får bort lite fokus från en enda måltid. Kanske även borde lägga in frukost.
Slutmålet är att leva ett liv som inte kretsar kring mat, där jag inte räknar på kalorier utan kan äta på "känsla" (vilket uppenbarligen har funkat bra
i 30 år tidigare) och stämma av med vågen då och då. Hitta tillbaka till mitt "gamla jag" och återfå livsglädjen, Samt att hitta tillbaka till glädjen i träningen, och inte bara se den som ett nödvändigt ont.
Jag var och mätte upp mitt kroppsfett med sticka (kaliper?) hos en erfaren kille här i stan. Han utförde både en sjupunktsmätning samt en trepunktsmätning och fick fram att jag har 3.5% kroppsfett (underhudsfett?), baserat på trepunktsmätningen. Sjupunktsmätningen gav ett ännu lägre resultat. Jag inser att det är ett lågt värde, men har inga riktiga referenser så jag vet inte hur lågt det egentligen är.
Tilläggas bör väl även att jag har tidigare lidit av depression, speciellt under vinterhalvåret (vilket jag fortfarande äter medecin för),
men att detta blivit mycket bättre under senare år och att jag knappt eller inte alls känner äv den längre. Kanske att det är en släng
av depressionen som kommit tillbaka då jag legat så lågt på kaloriintaget, samt att det är den årstiden ute (höst/vinter), och att detta
skulle manifistera sig i någon form av "matmissbruk". Detta är dock endast spekulationer från mig.
Det blev ett långt utlägg detta, men jag inser att jag behöver hjälp för att bryta detta mönster och tänkte börja här på forumet
där jag vet att det finns kloka människor och kanske någon som känner igen sig i något av det jag skriver, eller bekräfta mina misstankar
att kroppen och hjärnan reagerar på detta vis då jag har "misshandlat" dem under en längre tid.
Om jag inte blir bättre så är nästa steg att ta kontakt med vården eller någon privat professionell hjälp.
Tack på förhand! :)
Efter att har surfat runt här på forumet i knappt ett år och lärt mig en massa nytt angående kost och träning, samt insett att det finns många kloka personer här inne, har jag äntligen registrerat mig då jag inser att jag behöver hjälp med att ta mig ur den situation jag hamnat i.
Jag har funderat fram och tillbaka länge nu om jag ska posta detta här eller inte. Vissa dagar känns det som att "Äh, det är inte så farligt, jag fixar detta", medan det andra dagar kan vara riktigt jobbigt.
So here goes nothing...
Lite kort info:
Man
Ålder 30
Vikt ca 73-76 kg (Startvikt ca 92 kg)
Längd 181 cm
Tränar ca 5-7 ggr/v (styrka och lite kondition), annars ett väldigt stillasittande arbete.
Det hela började väl för ca ett år sedan med att jag hade lite tankar på att "deffa". Jag var knappast tjock men ville gå ner lite i vikt och bli mer definerad. På den tiden visste jag knappt vad "räkna kalorier" var utan gick på känsla, käkade lite mindre och nyttigare, men unnade mig på helgerna. Jag "deffade" utan att egentligen tänka på det (en opti-deff enligt mig) och gick sakta med säkert ner i vikt märkte jag då jag emellanåt vägde in mig på vågen på gymmet. Allt gick fint och jag gick inte runt och tänkte på att jag deffade. Men så en dag fick jag en positiv kommentar om att jag hade gått
ner i vikt och blivit smalare i ansiktet. Jag plockade fram ett äldre kort av mig själv och insåg att jag faktiskt blivit smalare och gillade mitt nya utseende bättre. Kroppen började också formas på ett fördelaktigt sätt där mina muskler blev mer tydliga och hela kroppen blev mer "tight". Någonstans under våren bestämde jag mig för att börja deffa på allvar, läste på som sjutton på kolozzeum, lärde mig massor om mat, träning och detta med att räkna kalorier.
Då började jag så smått att räkna på vad jag fick i mig och köpte en matvåg samt personvåg. Jag gymmade på som vanligt och började löpträna som aldrig förr då jag lärt mig att detta brände mycket kalorier (även om jag avskydde det). Jag låg på ett stadigt kaloriunderskott i veckorna och unnade mig
lite på helgerna och deffen gick fint fram till sommaren. Under sommaren åkte jag på semester och släppte lite på tyglarna och åt och drack gott, men "kompensationstränade" en hel del för att inte lägga på mig onödigt mycket fett. Efter sommaren fortsatte jag deffa, och började nu räkna mer och mer på kalorier, samt väga mig flera gånger om dagen. Gick ner mer i vikt (förmodligen både fett och muskler) och sa hela tiden
till mig själv och andra att "jag ska bara deffa lite till, sen lägga mig på balans". Insåg hur sjuka mina tankegångar blivit då jag såg fram mot att gå på toaletten och göra nr 2 för då väger jag ju mindre efteråt *screwy*. Allt jag ville göra var att äta men var samtidigt rädd för att börja överäta och lägga på mig en massa fett. Har haft några "ätardagar" på helgerna på sistonde som spårat ur i hetsätningar med ångest och kompensationsträning dagen efter.
Mat och att äta är i princip det enda som jag blir "glad" av nuförtiden, vilket jag inser är helt sjukt. Jag har kommit på mig själv att dra mig undan från mina vänner för att kunna sitta framför tv:n och äta om kvällarna. Jag har även tackat nej till festinbjudningar osv. för rädslan av att tappa kontrollen då alkoholen börjar flöda och överäta i massor.
Jag började med PF/LG för en månad sedan och trodde jag hittat min heliga graal, då fick jag ju äta massor av mat på en gång (a.k.a. hetsäta i mitt fall). Har kört på detta i ca 1½ månad nu och inser att det är fel metod för mig då det lägger ännu större fokus på maten. Såg fram mot kvällens mål (åt endast efter träningen) hela dagen, men så fort jag ätit upp maten så var "glädjen" borta och en tomhet infann sig :(.
Jag är rent ut sagt jävligt less på att jag hela tiden ska tänka på mat, och att det är min enda "glädjekälla". Min livsglädje är låg, mitt intresse för saker som jag tidigare tyckt är roliga borta, min libido död sen ett halvår tillbaka och därav är intresset för de motsatta könet som bortblåst.
Jag inser att en del av detta är kroppen och hjärnans sätt att reagera efter ett långvarigt kaloriunderskott i samband med hård träning. Men nu är frågan hur jag ska kunna vända detta mat- och träningsberoende som blivit mitt fängelse. Det "självklara" svaret är ju "ät mer", och tro mig jag vill inget hellre. Men det är samtidigt min största rädsla för när jag väl börjar äta så
infinner sig ett sådat sug efter mer mat som jag ibland har svårt att kontrollera.
Jag har ökat mitt kaloriintag något (siktar på runt 2500 kcal/dag, kanske borde öka lite mer?), min plan är att försöka lägga på mig lite fett så förhoppningsvis libidon vaknar till liv igen och alla mina tankar kring mat avtar. Jag har läst på en hel del om leptin-nivåer osv. och undrar om det kan ha ett finger med i spelet.
Min nya "taktik" är att sluta med PF/LG och börja äta åtminstonde både lunch och middag om dagarna (Jag vet att man kan göra det med PF/LG också,
men jag gjorde inte det) så jag får bort lite fokus från en enda måltid. Kanske även borde lägga in frukost.
Slutmålet är att leva ett liv som inte kretsar kring mat, där jag inte räknar på kalorier utan kan äta på "känsla" (vilket uppenbarligen har funkat bra
i 30 år tidigare) och stämma av med vågen då och då. Hitta tillbaka till mitt "gamla jag" och återfå livsglädjen, Samt att hitta tillbaka till glädjen i träningen, och inte bara se den som ett nödvändigt ont.
Jag var och mätte upp mitt kroppsfett med sticka (kaliper?) hos en erfaren kille här i stan. Han utförde både en sjupunktsmätning samt en trepunktsmätning och fick fram att jag har 3.5% kroppsfett (underhudsfett?), baserat på trepunktsmätningen. Sjupunktsmätningen gav ett ännu lägre resultat. Jag inser att det är ett lågt värde, men har inga riktiga referenser så jag vet inte hur lågt det egentligen är.
Tilläggas bör väl även att jag har tidigare lidit av depression, speciellt under vinterhalvåret (vilket jag fortfarande äter medecin för),
men att detta blivit mycket bättre under senare år och att jag knappt eller inte alls känner äv den längre. Kanske att det är en släng
av depressionen som kommit tillbaka då jag legat så lågt på kaloriintaget, samt att det är den årstiden ute (höst/vinter), och att detta
skulle manifistera sig i någon form av "matmissbruk". Detta är dock endast spekulationer från mig.
Det blev ett långt utlägg detta, men jag inser att jag behöver hjälp för att bryta detta mönster och tänkte börja här på forumet
där jag vet att det finns kloka människor och kanske någon som känner igen sig i något av det jag skriver, eller bekräfta mina misstankar
att kroppen och hjärnan reagerar på detta vis då jag har "misshandlat" dem under en längre tid.
Om jag inte blir bättre så är nästa steg att ta kontakt med vården eller någon privat professionell hjälp.
Tack på förhand! :)