Visa fullständig version : Framtid och familjebildande med tjejen!
Tjena!
Förväntar mig inga rena svar, mest hur folk ser på saken.
Jag är tillsammans med en tjej som är tio år yngre än mig. Hon är 22.
Jag är iom ålderskillnaden längre fram i livet än vad hon är. Jag har bra jobb, hus, bil, har rest lite etc. Nästa steg för mig är att bilda familj, längtar efter att bli pappa.
Tjejen har ett jobb hon inte trivs så bra med, hon vill plugga men vet inte vad. Eller så vill hon söka ett annat, bättre jobb men vet inte vad.
Hon är en guldklimp och jag vill verkligen leva livet ihop med henne.
Dilemmat är att jag vill bilda familj så snart som möjligt. Hon vill eventuellt plugga, eller söka annat jobb först. Ska hon plugga så får man ju räkna med ca 3-4 år innan man kan börja tillverkning av barn antar jag, sen får man ju lägga på lite tid för tillverkningsprocessen.
Jag vill inte pressa henne, vill att hon ska få plugga till nåt hon vill bli och skaffa det jobb hon vill ha. Men jag blir stressad. Hur länge vågar jag vänta? Hur gammal kommer jag vara den dagen det är dags för barnafödande? Jag har en gräns att jag vill ha barn innan jag är 40, är det rimligt tro? Egentligen är det ju rätt lugnt för mig, det jävliga är ju om kvinnan är för gammal när det gäller fertilitet. Men jag vill inte bli en gammal farsa heller...
Har ni erfarenheter av liknande frågeställning?
Hur gamla är ni, eller är folk ni känner som skaffat barn lite senare i livet?
Många måste ju sitta i liknande skruvstäd när det gäller att kombinera studerande, arbete, barnskaffande och åldrande.
Tacksam för lite tips på upplägg!
Ondskapelsen
2012-09-03, 12:31
Undrar också. Är lite i tvärtomposition. Tjejen är äldre än mig och hon har lite mer bråttom än mig.
Känner mig stressad över att jag måste finna lite riktning i mitt liv fortast möjligt.
Men det jag kommer fram till varje gång jag grubblar är: fuck it!
Livet går inte ut på att försöka hitta ultimata åldern för o skaffa barn. Planera inte så jävla mycket, de löser sig. Jag vill inte heller bli en allt för gammal farsa, men jag vill inte hellre skaffa barn bara för att det "är dags". Om jag ska ha barn över huvudtaget så blir det när både jag och min sambo känner oss redo, inte när någon passerar en övre åldersgräns. (Sen finns det ju självklart biologiska aspekter men känns inte som dem är på tapeten här)
Hur tänker hon om familjebildande med dig? Hur länge har ni hängt ihop?
Jag sitter i en liknande situation fast tjejen är bara fyra år yngre än jag. Hon vill ha kottar direkt, jag vill avvakta. Vi har god ekonomi och allt ordnat men jag känner att man vill hinna leva lite innan man "sitter där". Jag tror aldrig att det finns något rätt tillfälle, man får helt enkelt se till att knyta upp alla knutar efter bästa förmåga.
filmjölk
2012-09-03, 12:59
Planering av barnalstrande är något vi killar/män/gubbar borde mer överlåta åt våra flickvänner/fruar. Vi kan önska, tycka, vilja vänta etc etc. Men fekk jämnställdhet i den här frågan, låt hennes åsikt väga tyngre än din.
Det är inte vi som bär barn i magen, ammar dem, eller har en lika begränsad biologisk klocka att följa. Om vi förhalar eller skyndar på, kan det ha långt större konsekvenser för henne än för honom.
TLDR: TS borde vänta om hans flickvän vill det, Ondskapelsen + Hultman borde göra sina flickvänner gravida.
Stefan J
2012-09-03, 13:00
Tjena!
Förväntar mig inga rena svar, mest hur folk ser på saken.
Jag är tillsammans med en tjej som är tio år yngre än mig. Hon är 22.
Jag är iom ålderskillnaden längre fram i livet än vad hon är. Jag har bra jobb, hus, bil, har rest lite etc. Nästa steg för mig är att bilda familj, längtar efter att bli pappa.
Tjejen har ett jobb hon inte trivs så bra med, hon vill plugga men vet inte vad. Eller så vill hon söka ett annat, bättre jobb men vet inte vad.
Hon är en guldklimp och jag vill verkligen leva livet ihop med henne.
Dilemmat är att jag vill bilda familj så snart som möjligt. Hon vill eventuellt plugga, eller söka annat jobb först. Ska hon plugga så får man ju räkna med ca 3-4 år innan man kan börja tillverkning av barn antar jag, sen får man ju lägga på lite tid för tillverkningsprocessen.
Jag vill inte pressa henne, vill att hon ska få plugga till nåt hon vill bli och skaffa det jobb hon vill ha. Men jag blir stressad. Hur länge vågar jag vänta? Hur gammal kommer jag vara den dagen det är dags för barnafödande? Jag har en gräns att jag vill ha barn innan jag är 40, är det rimligt tro? Egentligen är det ju rätt lugnt för mig, det jävliga är ju om kvinnan är för gammal när det gäller fertilitet. Men jag vill inte bli en gammal farsa heller...
Har ni erfarenheter av liknande frågeställning?
Hur gamla är ni, eller är folk ni känner som skaffat barn lite senare i livet?
Många måste ju sitta i liknande skruvstäd när det gäller att kombinera studerande, arbete, barnskaffande och åldrande.
Tacksam för lite tips på upplägg!
Nu kanske jag låter krass och negativ, men din tjej är 22. Sannolikheten för att hon kommer att utvecklas, mogna och förändras är större än när man är 32 som du och mer fast och rotad i sin person och vet mer vad man vill. Vad jag försöker säga är att du inte har några garantier för att hon kommer vilja ha barn efter utbildningen heller eftersom hon forfarande kommer att vara ung, utan hon kanske flyttar dit jobbmöjligheter finns eller börjar med något helt annat, eller tar och reser runt lite. Och då är du 35-37, och börjar närma dig 40. Nu finns det inga garantier i någon relation oavsett ålder, men är det barn du känner att du vill ha så kanske din nuvarande flickvän inte är rätt för dig oavsett hur bra ni har det, just på grund av åldersskillnad och olika prioriteringar. Det vore inte den första relationen i världen där detta inträffar. Du får hel enkelt ta dig en tankeställare vad som är viktigast för dig. En relation eller barn. Och prata med henne.
Remokillen
2012-09-03, 13:04
Jag sitter i en liknande situation fast tjejen är bara fyra år yngre än jag. Hon vill ha kottar direkt, jag vill avvakta. Vi har god ekonomi och allt ordnat men jag känner att man vill hinna leva lite innan man "sitter där". Jag tror aldrig att det finns något rätt tillfälle, man får helt enkelt se till att knyta upp alla knutar efter bästa förmåga.
Fast det är lugna bananen med barn, du kommer att per automatik anpassa dig och inte uppleva det som en uppoffring att inte kunna traska champagne varje helg längre.
Hur tänker hon om familjebildande med dig? Hur länge har ni hängt ihop?
Hon vill ha barn, det verkar inte vara någon osäkerhet där, men inte just nu. Och det kräver jag inte heller.
När jag undrar inom ungefär hur många år hon vill ha barn så säger hon att hon inte vet, hon vill ha ordning på jobb och studier först. Och det är ju bra såklart tycker jag med, men jag är ju lite smått livrädd att det ska dröja en jävla massa år och sen kommer man tro att jag är morfar/farfar istället... kanske lite överdrift, men ungefär!
Hon har liksom ingen tydlig plan för hur hon vill göra med jobb/studier, det gör mig också osäker.
Vi har inte hängt ihop så länge, knappt ett år, men jag är en sån som vill ha saker någorlunda klara för mig innan det gått för lång tid.
gratefuldead
2012-09-03, 13:16
Varför känner du en sådan stress över att skaffa barn och bilda familj? Jag vet att det är normalt när man blir äldre, men om du tänker rationellt, varför, egentligen?
Ni har dessutom bara varit tillsammans i ett år, det är ingenting, och du vill leva resten av livet med henne? Det tar många år innan man känner varandra helt och hållet.
När man är 22 år har man inte levt länge. Man kan tro att man upplevt mycket men det händer nya saker hela tiden. Om hon inte vill skaffa barn just nu så pressa henne inte, det kommer bara förstöra allting. Ingenting är kul eller bra när det är påtvingat, kommer bara att fallera med tiden.
Som sagt, varför sån press på att skaffa barn? Tanken är väl att i slutändan bli lycklig, och barn/familj är inte alltid lösningen, låter inte så i din situation.
Att dumpa henne för att skaffa någon som är mer intresserad av att skaffa familj som du känns som ett dåligt alternativt som inte kommer sluta särskilt lyckligt. Du gillar ju henne och vill spendera resten av livet med henne, varför inte ta saker och ting som det kommer?
Det finns risker med att vänta för länge för män också. Större risk för att få ett barn med autism till exempel.
Nu kanske jag låter krass och negativ, men din tjej är 22. Sannolikheten för att hon kommer att utvecklas, mogna och förändras är större än när man är 32 som du och mer fast och rotad i sin person och vet mer vad man vill. Vad jag försöker säga är att du inte har några garantier för att hon kommer vilja ha barn efter utbildningen heller eftersom hon forfarande kommer att vara ung, utan hon kanske flyttar dit jobbmöjligheter finns eller börjar med något helt annat, eller tar och reser runt lite. Och då är du 35-37, och börjar närma dig 40. Nu finns det inga garantier i någon relation oavsett ålder, men är det barn du känner att du vill ha så kanske din nuvarande flickvän inte är rätt för dig oavsett hur bra ni har det, just på grund av åldersskillnad och olika prioriteringar. Det vore inte den första relationen i världen där detta inträffar. Du får hel enkelt ta dig en tankeställare vad som är viktigast för dig. En relation eller barn. Och prata med henne.
Ja det är det där som skrämmer mig. Man kan ju som sagt inte få några garantier någonstans.
Har försökt förklara detta med att jag är orolig att det kanske kommer att dra ut på tiden efter plugg och jobbsökande och det pressar henne ju enormt.
Jag vill ju inte mer eller mindre tvinga henne att börja plugga första bästa bara för att hon ska bli klar och kunna skaffa barn med mig.
Njeae, detta tål att tänkas på...
Har insett att det finns inget rätt tillfälle för att skaffa barn som kille. Jag har aldrig känt mig redo men inser att man kan nog inte känna sig redo, utan det är bara att köra.. så länge man har en ok ekonomi och ingen av föräldrarna är dumma i huvudet.
När jag var yngre hade jag en hel del polare med päron som var väldigt gamla. Dock skulle jag nog inte vilja skaffa barn med en tjej som är 22, hur mogen hon än är. 25-26 är en fin ålder. ;)
Varför känner du en sådan stress över att skaffa barn och bilda familj? Jag vet att det är normalt när man blir äldre, men om du tänker rationellt, varför, egentligen?
Ni har dessutom bara varit tillsammans i ett år, det är ingenting, och du vill leva resten av livet med henne? Det tar många år innan man känner varandra helt och hållet.
När man är 22 år har man inte levt länge. Man kan tro att man upplevt mycket men det händer nya saker hela tiden. Om hon inte vill skaffa barn just nu så pressa henne inte, det kommer bara förstöra allting. Ingenting är kul eller bra när det är påtvingat, kommer bara att fallera med tiden.
Som sagt, varför sån press på att skaffa barn? Tanken är väl att i slutändan bli lycklig, och barn/familj är inte alltid lösningen, låter inte så i din situation.
Att dumpa henne för att skaffa någon som är mer intresserad av att skaffa familj som du känns som ett dåligt alternativt som inte kommer sluta särskilt lyckligt. Du gillar ju henne och vill spendera resten av livet med henne, varför inte ta saker och ting som det kommer?
Som jag känner det så är det ingen idé att vara ihop med någon om man inte har för avsikt att leva sitt liv med denna person. Och om man nu vill att livet ska innehålla barn så vill i alla fall jag veta förutsättningarna för detta i ett någorlunda tidigt skede. Klart att jag inte känner henne tillräckligt redan, men som sagt, jag vill veta vilka förutsättningar som finns för att gå vidare eller välja annan väg.
Jag är nog dålig på att ta saker och ting som de kommer.
Har insett att det finns inget rätt tillfälle för att skaffa barn som kille. Jag har aldrig känt mig redo men inser att man kan nog inte känna sig redo, utan det är bara att köra.. så länge man har en ok ekonomi och ingen av föräldrarna är dumma i huvudet.
När jag var yngre hade jag en hel del polare med päron som var väldigt gamla. Dock skulle jag nog inte vilja skaffa barn med en tjej som är 22, hur mogen hon än är. 25-26 är en fin ålder. ;)
Ja precis, runt 25 vore perfekt, då är jag 35. Det låter gött.
Ja precis, runt 25 vore perfekt, då är jag 35. Det låter gött.
Vid det tillfället är ni i exakt samma ålder som jag och min tjej och det känns väldigt bra.
Ondskapelsen
2012-09-03, 13:43
http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____293164.aspx
Lite statistik i ämnet.
Någon måste ju dra upp statistiken :).
shadowfire
2012-09-03, 14:45
Tacksam för lite tips på upplägg!
Helt klart skönt att det är hon som är 22 och inte tvärtom, av förklarliga skäl runt den biologiska klockan osv. Du har ju ingen sådan klocka att ta hänsyn till själv, inte inom närstående tid i varje fall.
Vad riskerar du om du väntar några år? Det där med att inte vilja bli "en gammal förälder" hör jag då och då, men hur väl stämmer det med dagens mått? Det är ju inte direkt så att 60-åringar nödvändigtvis är gamla o skröpliga och inte kan "orka med" ett barn som är 15-20 år, är ju gott om 60-åringar idag som lever som 50-åringar gjorde för X antal år sedan. Mycket handlar om vad man väljer att göra med sitt liv och hur man väljer att leva det.
Det du riskerar möjligen är att investera flera år av "väntan" på denna tjej och en vacker dag så bryter hon kanske upp. Då får du börja om på ny kula, försöka hitta en ny partner fast är äldre själv.
Finns det några fördelar med att vänta? Att ha en stabil och långvarig relation bakom kan underlätta den dagen det kommer ett vrålande kolikmonster till världen. Ett års relation tycker jag personligen kanske är lite väl kort oavsett situation. Ekonomi likaså. Det kommer blixtersnabbt utgifter när det är barn i bilden. Spara till en bra buffert med pengar till allt från blöjor till cyklar, längdskidor, skridskor och miljarder med leksaker som tutar, lyser eller på annat sätt ökar blodtrycket...
Jag är 35 själv nu och hoppas på att få barn/familj själv och visst känner jag att det kryper i kroppen nu när flera av mina vänner har börjat få barnbarn (vänner runt 40 år gamla). Samtidigt så värderar jag tryggheten högre än själva paniken. Jag kommer lätt spöa alla andras pappor i armbrytning ändå när jag blir 60 ;)
PixelMiner
2012-09-03, 15:52
Vad riskerar du om du väntar några år?
Det du riskerar möjligen är att investera flera år av "väntan" på denna tjej och en vacker dag så bryter hon kanske upp. Då får du börja om på ny kula, försöka hitta en ny partner fast är äldre själv.
Ungefär detta hände mig. Var ihop med en 6 år yngre tjej. Vi höll ihop under hela hennes eftergymnasiala studietid. Men sedan när hon hade pluggat klart och jag tyckte det var dags att gifta sig och skaffa barn, så blev antagligen "den där framtiden med familj" som vi pratat om i 5 år plötsligt väldigt verklig. Vilket skrämde skiten ur henne, så hon drog så fort att det blev märken i parketten.
Däremot inte sagt att detta kommer hända TS. Men ta i beaktande att 22 år är jävligt ungt. Men vissa personer mognar tidigt, andra lite senare... Du måste själv avgöra om hon är värd att vänta på. Och det är faktiskt inget som hindrar att man skaffar barn först och pluggar sen. Det går att överleva ändå.
KaptenKnäsvag
2012-09-03, 16:11
Ni kanske kan skapa en situation där ansvaret för praktiska saker faller mer på dig än på henne, när det väl finns barn att ta hand om. Det ger henne utrymme för att studera och fokusera på karriär medan ni får familjelivet du drömmer om.
filmjölk
2012-09-03, 17:32
Jag vet många som väntat och skjutit upp. Tjejen vill ha barn, killen vill vänta. Åren går, och killen skall bara göra än det ena sedan än det andra, resa, karriär, han är inte redo etc. Sedan är dom båda 40+, tjejen har gett upp hoppet om barn. Med 100% sannolikhet kommer killen på att han faktiskt vill ha barn ungefär i det här skedet, men oj...vad svårt det blev.
De bryter upp, och inom ett år har killen gift om sig och gjort något (yngre) stolpskott gravid (extra bonus-stage secret cow-level om han gjorde stolpskottet gravid ett halvår innan han bryter upp med sin jämnåriga). Killen får barn med ett stolpskott, och tjejen tillbringar återstoden av sitt liv med saknad efter egna barn.
Det är inte helt relevant till trådens personer, men lite raljering är alltid nödvändigt.
Jag är bara 17 så jag kanske inte har så mycket att bidra med i denna diskution.. men det värsta som kan hände är ju ifall hon pluggar dessa 3-4 åren och sedan där efter kanske ni gör slut. Då är du cirka 34-35(?) och då har du inte lång tid på dig att hitta en ny och skaffa barn innan du fyller 40.
Och som andra har nämnt, du skall förståss inte stressa henne om ni bara har kännt varandra i ett år.. men det har sin riskt ifall det inte skulle gå vägen senare i livet.
Bor ni ihop?
Steget från att känt varandra i ett år till att skaffa barn känns för mig enormt stort.Jag ska småningom flytta ihop med min tjej, för mig som bara är 21 känns det som ett stort steg.
Om ni separerar så kan alltid Skuggan tipsa om hur du dejtar singelmammor;)
Helt klart skönt att det är hon som är 22 och inte tvärtom, av förklarliga skäl runt den biologiska klockan osv. Du har ju ingen sådan klocka att ta hänsyn till själv, inte inom närstående tid i varje fall.
Vad riskerar du om du väntar några år? Det där med att inte vilja bli "en gammal förälder" hör jag då och då, men hur väl stämmer det med dagens mått? Det är ju inte direkt så att 60-åringar nödvändigtvis är gamla o skröpliga och inte kan "orka med" ett barn som är 15-20 år, är ju gott om 60-åringar idag som lever som 50-åringar gjorde för X antal år sedan. Mycket handlar om vad man väljer att göra med sitt liv och hur man väljer att leva det.
Det du riskerar möjligen är att investera flera år av "väntan" på denna tjej och en vacker dag så bryter hon kanske upp. Då får du börja om på ny kula, försöka hitta en ny partner fast är äldre själv.
Finns det några fördelar med att vänta? Att ha en stabil och långvarig relation bakom kan underlätta den dagen det kommer ett vrålande kolikmonster till världen. Ett års relation tycker jag personligen kanske är lite väl kort oavsett situation. Ekonomi likaså. Det kommer blixtersnabbt utgifter när det är barn i bilden. Spara till en bra buffert med pengar till allt från blöjor till cyklar, längdskidor, skridskor och miljarder med leksaker som tutar, lyser eller på annat sätt ökar blodtrycket...
Jag är 35 själv nu och hoppas på att få barn/familj själv och visst känner jag att det kryper i kroppen nu när flera av mina vänner har börjat få barnbarn (vänner runt 40 år gamla). Samtidigt så värderar jag tryggheten högre än själva paniken. Jag kommer lätt spöa alla andras pappor i armbrytning ändå när jag blir 60 ;)
Tack för allas tankevärda svar!
Vill bara poängtera en sak då jag anar att jag uttryckt mig luddigt. Jag menar alltså inte att jag vill skaffa avkomma med en 22 åring redan nu efter knappt ett år. Nej så mycket är jag kvar i verkligheten att jag förstår att det skulle vara osäkert och rätt naivt. Själv var jag inte mycket att hänga i granen vid 22-års ålder. Men efter ett år med henne som funkat väldigt bra och som gett mig många bra vibbar så börjar den här planerande delen av mig försöka skapa en vision av hur åren framöver skulle kunna se ut, eller hur jag vill att dom ska se ut. Och det är där i allt flummigt visionerande som jag får några frågetecken.
Det har hur som helst varit givande att ta del av allas tankar och åsikter.
Sheogorath
2012-09-03, 19:43
Problemet som jag ser det är ju att du vill ha barn. Det trodde jag också att jag ville tills jag började jobba på vårdcentral där drygt hälften av personalstyrkan är tjejer med stort omvårdnadsbehov ålder 25-35 år. Det finns inte en sekund i fikarummet där inte smartphonsen åker runt med bilder på den senaste knorren som mammalediga Sara krystat ut, vad lilla Liam gjorde igår kväll, hur jobbigt det var med Olles vattkoppor osv osv osv.
Detta ständiga kackel gör att jag inte vill ha barn längre. Problem solved.
mangemani
2012-09-03, 20:15
en utav nackdelarna med att bli ihop med en yngre, en själv har upplevt en massa, har fast jobb osv och är redo att rota sig medans den yngre inte ens har börjat sitt liv/karriär.
du får väl sätta dig ned och prata om det med henne, vill hon ändå efter samtalet plugga och göra annat och du själv ändå vill ha barn, så får du antingen ta ett steg bakåt och vänta tills hon är redo eller ta ett steg fram och göra nånting åt det hela och då menar jag kanske hitta en i samma ålder som är redo.
att stå kvar där du är nu kommer nog inte funka skulle jag tro då frustration/stress och kanske tom irritation kommer att byggas upp.
men vilket som, hoppas det löser sig.
grisbil3n
2012-09-03, 20:47
Varför är man så sugen på barn? Försöker inte vara dryg, är genuint intresserad. Är det barn som små oskyldida och söta varelser att leka och gossa med? För jag tänker ju att när dom blir tonåringar kanske det inte är så jävla oskyldigt och sött alla gånger. Man brukar ju höra att det händer någonting efter man fått barn, lr i samma stund. Att livet får en helt ny mening och innebörd osv, men varför sådan stark längtan redan innan? Finner det ännu konstigare om man inte har en partner, borde man inte längta efter ett fast, och enormt tryggt och givande förhållande i första hand då?
Har insett att det finns inget rätt tillfälle för att skaffa barn som kille. Jag har aldrig känt mig redo men inser att man kan nog inte känna sig redo, utan det är bara att köra.. så länge man har en ok ekonomi och ingen av föräldrarna är dumma i huvudet.
När jag var yngre hade jag en hel del polare med päron som var väldigt gamla. Dock skulle jag nog inte vilja skaffa barn med en tjej som är 22, hur mogen hon än är. 25-26 är en fin ålder. ;)
Det är inte så att du har utgått från att man "ska" ha barn, men aldrig reflekterat ordentligt över om du vill?
Det du riskerar möjligen är att investera flera år av "väntan" på denna tjej och en vacker dag så bryter hon kanske upp. Då får du börja om på ny kula, försöka hitta en ny partner fast är äldre själv.
+1
Jag var bruden som gjorde slut med killen efetr 6 år tillsammans.
Han var 8 år äldre och redo för barn tidigare än jag. Vi hade en diskussion om just detta, och jag ville skaffa utbildning och jobb å sånt först.
Jag var väldigt bestämd med mina önskemål om vilken ordning jag ville ta saker i, och jag förklarade även att jag respekterade om han var lika bestämd som jag med sina önskemål och om det isåfall skulle innebära skilda vägar för oss. Han valde att vänta. Tyvärr växte vi isär och separerade på mitt initiativ, utan att ha skaffat barn. Summa summarum så finns det inga garantier för att ni verkligen kommer skaffa barn sen bara för att ni bestämmer nu att ni ska göra det sen.
Minimjölk
2012-09-04, 07:51
Problemet som jag ser det är ju att du vill ha barn. Det trodde jag också att jag ville tills jag började jobba på vårdcentral där drygt hälften av personalstyrkan är tjejer med stort omvårdnadsbehov ålder 25-35 år. Det finns inte en sekund i fikarummet där inte smartphonsen åker runt med bilder på den senaste knorren som mammalediga Sara krystat ut, vad lilla Liam gjorde igår kväll, hur jobbigt det var med Olles vattkoppor osv osv osv.
Detta ständiga kackel gör att jag inte vill ha barn längre. Problem solved.
Hoppas du är ironisk nu annars är det smått tragiskt att du väljer bort barn enbart pga att du i jobbet stöter på tjejer som stolt visar upp sina barn. Jag håller med att det är jobbigt men det påverkar väl inte hur du som förälder kommer vara eller hur din relation med barnen kommer bli.
Vad det gäller topic så är min fasta åsikt att båda föräldrarna skall vara med på att skaffa barn. Detat är det viktigaste, ihop med att båda givetvis ser en stabil framtid inom förhållandet. Är dessa saker på plats så kan man inte sedan planera efter en 100%igt optimal tid att få barn utan man kan istället ta det lite som det kommer. Visst, jhmanra man i en sist där man kan planera at tden och den m,ånaden är lämplig så är det ju perfekt men om man är överens om de två första sakerna ovan så spelar det i det långa loppet ganska liten roll om man skaffar barn som 25-åring, 28-åring eller 38-åring.
Vad det gäller OP så är det i de flesta fall en skillnad i "mognad" mellan 22 och 32år. Ffa har man förhoppningsvis när man fyllt 32 en något bättre bild över vem man är coh vad man vekligen vill i livet. man kan ha detta när man är 22år också men det finns ju en del osäkerheter på vägen som lättare kan påverka en.
Om du och din tjej är överens om att ni vill ha barn och ni känner att ni är rätta för varandra så tycker jag ni får försöka planera efter det och vad som passar er båda. Ni verkar inte vilja skaffa barn just nu men kan ni hitta en tid som passar bra för er båda typ efter hon pluggat klart?
Om det sedan skiter sig så får man hantera det då men du är bara 32 idag. Du är inte slut om 5år. ;)
Om allt annat klaffar tycker jag det låter dumt att göras slut bara för att man tidigare sett sig som farsa vid 34 när man nu kanske istället blir det vid 38år. Skillanden är inte så stor. Lycka till!
Det är inte så att du har utgått från att man "ska" ha barn, men aldrig reflekterat ordentligt över om du vill?
Nee, så har det aldrig varit. Jag har aldrig känt ett måste över att skaffa barn. Jag har snarare aldrig sett mig i situationen som pappa då det ständigt känns som man utvecklas. Jag tror jag alltid förknippat rollen som pappa med att man är klar med sig själv men har insett de senare åren att man är nog aldrig klar med sig själv och därför är barnaskaffandet inget hinder längre. Det kommer inte göra att jag stannar av.
ARMSTARK
2012-09-04, 08:41
En tjej som bara är 22 år kommer inte vara samma person om 10 år. Det finns en risk att ni kan växa ifrån varandra, eller snarare hon växa ifrån dig. Med lite tur växer ni samman och blir ännu tajtare, det är det man får leva på.
bulldozer
2012-09-04, 11:10
Om du nu vill ha barn så föreslår jag att ni diskuterar det ordentligt, tillsammans.
Vad är du villig att göra om ni skaffar barn för att underlätta för henne? Ta ut
större delen av föräldraledigheten? Vara hemma och ta hand om ert barn medans
hon kanske behöver lägga ner tid på plugg, jobb, intressen?
Jag är inte jätte-inne på att skaffa barn (har redan ett sen innan), men ville
älsklingen nu verkligen ha ett så är det klart att jag inte oresonlig. Han vet dock
att det inte blir nån dans på rosor och att han skulle få ta och göra det mesta
av att vara hemma och ta hand om om det skulle bli så. Inte så att jag inte
skulle ta hand om min egen avkomma men han får ju ställa in sig på minst 50%.
Vet inte om det avskräckt honom eller om han helt enkelt nöjt sig med min
dotter som avgudar honom :D.
Sheogorath
2012-09-04, 15:53
Hoppas du är ironisk nu annars är det smått tragiskt att du väljer bort barn enbart pga att du i jobbet stöter på tjejer som stolt visar upp sina barn. Jag håller med att det är jobbigt men det påverkar väl inte hur du som förälder kommer vara eller hur din relation med barnen kommer bli.
Nej, men allteftersom jag fått ta del av deras vardag blir jag mer och mer tveksam till om fördelarna överväger nackdelarna. Ett starkt argument för är att idioter sprider sina gener i ett rasande tempo och det kan behövas lite balans, men det är ett mer etiskt/moraliskt argument snarare än ett rationellt. Det enda riktigt rationella skälet jag hittat är att man med större sannolikhet slipper dö ensam om man har barn som bryr sig om en*. Är det starka skäl nog?
Förmodligen inte. Just nu ser jag mer så här på det: är "föräldrar" överlag lyckligare än jag och min flickvän? Nej.
* = mot argument som "men barn skänker dig så mycket glädje!" säger jag: se första raden och sista stycket.
man inser inte vilken total lycka det är att ha barn föräns man har det, så är det bara.
Sheogorath
2012-09-04, 16:23
man inser inte vilken total lycka det är att ha barn föräns man har det, så är det bara.
Dom säger det.
Nej, men allteftersom jag fått ta del av deras vardag blir jag mer och mer tveksam till om fördelarna överväger nackdelarna. Ett starkt argument för är att idioter sprider sina gener i ett rasande tempo och det kan behövas lite balans, men det är ett mer etiskt/moraliskt argument snarare än ett rationellt. Det enda riktigt rationella skälet jag hittat är att man med större sannolikhet slipper dö ensam om man har barn som bryr sig om en*. Är det starka skäl nog?
Förmodligen inte. Just nu ser jag mer så här på det: är "föräldrar" överlag lyckligare än jag och min flickvän? Nej.
* = mot argument som "men barn skänker dig så mycket glädje!" säger jag: se första raden och sista stycket.
+1
Denna hets att vara normal och skaffa barn för den eviga lyckan. pff
Min största skräck är att den dan jag blir farsa så kommer jag som Sheo skriver, bli som "dom där"... hjälp. Blir man sådan? Går det att göra nåt åt det? Blir folk sura om man inte vill visa femtioelva foton på ungen och prata avföringskonsistens och what not (här brukar jag stänga av och börja fundera på typ vad jag ska äta till middag eller liknande istället och mest humma med)?
Minimjölk
2012-09-04, 17:33
Nej, men allteftersom jag fått ta del av deras vardag blir jag mer och mer tveksam till om fördelarna överväger nackdelarna. Ett starkt argument för är att idioter sprider sina gener i ett rasande tempo och det kan behövas lite balans, men det är ett mer etiskt/moraliskt argument snarare än ett rationellt. Det enda riktigt rationella skälet jag hittat är att man med större sannolikhet slipper dö ensam om man har barn som bryr sig om en*. Är det starka skäl nog?
Förmodligen inte. Just nu ser jag mer så här på det: är "föräldrar" överlag lyckligare än jag och min flickvän? Nej.
* = mot argument som "men barn skänker dig så mycket glädje!" säger jag: se första raden och sista stycket.
Ok, då är jag med på noterna. Visst är det så att vara förälder inte alltid är det mest optimala och fantastiska men jag håller kvar vid att bara för att andra upplever föräldraskapet på ett visst sätt så tvingar det inte dig eller någon annan att känna så. Precis lika lite som att någon som köpt lägenhet, börjat plugga eller jobba kan berätta för andra som ännu inte gjort det hur det kommer kännas. Vissa saker kommer man såklart ha gemensamt men just föräldraskapet är unikt då både du och dina barn är det och er samhörighet är det som gör det så fantastiskt. DU och alla andra som tvekar till att skaffa barn skall givetvis själva välja. Jag är glad att de som inte vill ha barn väljer bort det och och inte skaffar barn bara för att alla andra gör det och att det anses "normalt". Jag skulle säga att det finns inget av normalt i att välja att skaffa barn eller inte. Det är ett fritt val. Enligt mig också även ett egoistiskt val då man själv väljer att sätta ett liv till världen som skall finnas där och berika ens liv framöver. Givetvis kan man se det som en tjänst till världen med då man berikar den med ytterligare fina gener och oerhörda kunskaper men att bli förälder skall enligt mig vara en ego-handling, något som man gör för sig själv, ingen annan.
För egen del har jag utvecklats enormt i mitt föräldraskap vilket har gjort mig till en oerhört mer sympatisk och omsorgsfull människa vilket i sin tur utökat min vänskapskrets och tagit mig rätt långt i karriären. Självklart är det inte bara barnens förtjänst men att konstant få träna på att hantera diverse situationer är nyttigt för de flesta. Dessutom har jag så gott som alltid en eller två lekkamrater till hands när frugan är upptagen. För mig var valet självklart men jag är säker på att även om jag istället varit motstridig till barn i alla fall idag kunnat medge att det är fantastiskt och oerhört lärorikt att vara förälder.
Sedan är det väl så att både du Sheo och din tjej har ett antal år på er att bestämma er ifall ni vill ha barn senare men om det som nu känns bäst för er att inte ha barn så kör på det. Det viktigaste för er är att ni är lyckliga och då skall ni köra på det som med störst sannolikhet kommer skänka er det. :)
+1 Sheo, Minimjölk
-1 Yxel
Det finns givetvis olyckliga/missnöjda föräldrar, tro inget annat. Det verkar färre än vad de är p g a det enorma stigmat i att erkänna att man ångrar sitt val att skaffa barn.
Jag tror de flesta här känner åtminstone någon som har en pappa eller mamma som bokstavligen dragit och lämnat familj och barn i sticket eller kört vaniljvarianten att prioritera karriären framför att hänga med sina barn medan de växer upp.
Don't be that guy/girl.
Chrillee
2012-09-04, 18:06
Nej, men allteftersom jag fått ta del av deras vardag blir jag mer och mer tveksam till om fördelarna överväger nackdelarna. Ett starkt argument för är att idioter sprider sina gener i ett rasande tempo och det kan behövas lite balans, men det är ett mer etiskt/moraliskt argument snarare än ett rationellt. Det enda riktigt rationella skälet jag hittat är att man med större sannolikhet slipper dö ensam om man har barn som bryr sig om en*. Är det starka skäl nog?
Förmodligen inte. Just nu ser jag mer så här på det: är "föräldrar" överlag lyckligare än jag och min flickvän? Nej.
* = mot argument som "men barn skänker dig så mycket glädje!" säger jag: se första raden och sista stycket.
Hur förhåller sig din kvinna till det? Hur gammal är du?
Jag har alltid varit anti-barn, men jag är bara 25, vem vet hur man resonerar när man är 30+. Man förändras över tid och ser på saker annorlunda.
Sheogorath
2012-09-04, 18:31
Hur förhåller sig din kvinna till det? Hur gammal är du?
Jag har alltid varit anti-barn, men jag är bara 25, vem vet hur man resonerar när man är 30+. Man förändras över tid och ser på saker annorlunda.
Hon blir om möjligt mer avskräckt än jag varje gång vi umgås med barnfamiljer, så just nu är vi helt överens. Hon är 26 och jag är 30. Hon tror att hon kommer vilja ha barn om kanske 4 år. Då är jag gammal gubbe och ser kanske också annorlunda på det. Jag tror att vi kommer ha barn, men inte inom de närmsta åren. :)
Hon blir om möjligt mer avskräckt än jag varje gång vi umgås med barnfamiljer, så just nu är vi helt överens. Hon är 26 och jag är 30. Hon tror att hon kommer vilja ha barn om kanske 4 år. Då är jag gammal gubbe och ser kanske också annorlunda på det. Jag tror att vi kommer ha barn, men inte inom de närmsta åren. :)
Men åh, då väljer du ju inte bort barn.
Vad är det för fel på er som säger att ni aldrig ska ha barn (men kanske om fem år när jag har fast jobb) ?*gah!*
Sheogorath
2012-09-04, 18:41
Men åh, då väljer du ju inte bort barn.
Vad är det för fel på er som säger att ni aldrig ska ha barn (men kanske om fem år när jag har fast jobb) ?*gah!*
Ledsen att göra dig besviken eller nått ;) Till sak hör att vi har båda fast jobb och definitivt tillräckligt god ekonomi för att ta hand om både ett och flera barn. I många kretsar är vi dessutom ganska gamla. Men vi vill helt enkelt inte. Kanske sen. Det handlar inte om jobb utan om intresse och prioriteringar. :)
man inser inte vilken total lycka det är att ha barn föräns man har det, så är det bara.
Håller med. Har varit emot det väldigt mycket, tills jag skaffade första ungen. Är 25 år nu, och har ett andra på gång. Och det är tamefan det bästa som någonsin hänt mig. Bandet man får till barnet går inte att beskriva, det måste helt enkelt upplevas.
Är också glad att jag är ganska ung, vilket innebär att jag får fler år med mina barn.
Exempelvis så har jag inte börjat umgås och uppskatta min far förens senare år, före det hade man knappt tid att umgås med han. Hade inte varit dumt om han vore lite yngre, men jag hoppas att jag får många år till med han. Inte förens nu som vi gör mer "far och son" saker, hjälper varandra med husrenoveringar och lagar bilar och allt sånt där.
Tror det är rätt så vanligt att det tar ända till 22-23 års ålder innan man inser att livet har ett slut, att man vill ta till vara på sin familj och allt det där, inte så kul om ens farsa är 70 år då och pensionär...
Man kan nog säga att man har igen dom åren av slit på ett sätt när man mognar.
Edit: En sak till, sommarjobbade ett par vändor på äldreboende osv när jag var yngre, och vilken skillnad det var på pensionärer som inte hade barn, mot dom som hade stor släkt. Ensamma var mer bittra, vissa sa tillomed rätt ut att dom ångrar att dom inte skaffade barn.
Minimjölk
2012-09-05, 12:11
Edit: En sak till, sommarjobbade ett par vändor på äldreboende osv när jag var yngre, och vilken skillnad det var på pensionärer som inte hade barn, mot dom som hade stor släkt. Ensamma var mer bittra, vissa sa tillomed rätt ut att dom ångrar att dom inte skaffade barn.
Nu valde inte jag at tskaffa barn pga att säkra ålderdomen men visst har väl de tankarna snurrat hos mig att vad tråkigt allt kommer bli framöver om man inte har några efterlevande. Jular och semestrar är sjukt mycket roligare nu än den mellanperioden som jag själv hade från tonåren fram till jag själv fick barn. Skulle kännas konstigt att bara vara själv. Återigen är ju detta dock upp till var och en att prioritera. Det finns tillfällen då det är enklare att vara utan barn och tvärtom. Man själv får avgöra om det är värt det i ens liv.
Dock som du säger, den dag man sitter där gammal och trött tror jag så gott som alla skulle vilja ha någon som bryr sig om en och kommer och hälsar på. Många äldres största glädje är just att se banrbarn etc växa upp och jag kan ju idag fantisera lite om hur det kommer att kännas när ens egna barn blir föräldrar.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.