Vad vill du göra efter din tävlings-karriär.

[JonathanSv]

Nu vänder jag mig till er som är tävlings-akriva på elitnivå.
Dvs inte ni, som bara går och lyfter skrot och springer efter jobbet för att må bra och för att de är kul.
Utan du som sysslar med någon idrott där du tävlar på hög nivå, ex landslag, eller för en klubb där du tävlar på stora mästerskap eller liknande.
Ni som mer eller mindre har träningen som ett jobb. Du som inte tränar vad du känner för, utan de du måste. Allt från någon speciel teknik, kondition, mjölksyreutålighet, styrka, explosivitet, kroppskontroll m.m.
Du som går där, dag in och dag ut och nöter på något för att kunna prestera under en kommande tävling.
Och som måste fara runt överallt på tävlingar och läger och inte lever ett "normalt" socialt liv, utan du umgås enbart med, lag och klubbkamrater och har inte så mycket fritid utöver det.
Och som går runt med prestations-ångest och grubblar på om du har förberett dig perfekt inför kommande tävling.
Oavsett sport, skidåkning, styrkelyft, kampsport, friidrott m.m

Så om det finns några sådana här så antar jag att ni har tänkt på den här frågan:

Vad vill ni göra efter er tävlingskarriär, när ni ska dra er tillbaka och inte behöver prestera och tävla längre, och kan göra lite av varje?
Vad har ni för planer?

[Onigiri]

Om det är en riktigt stor passion, så slutar man väl inte förrän åldern tar ut sin naturliga rätt? Klart man inte kan träna i samma frekvens när man är 23 vs. 85 bast men.. sett många klipp på gamla veteraner som kör på rätt hårt ändå.

De kanske har haft lyckan att hålla sig skadefria. Tävlar inte själv så vågar inte uttala mig om varför en del kan hålla på bokstavligen hela livet.

[JonathanSv]

Det beror helt på vad du tävlar i. Vissa tävlingar måste man kvala sig in till, och vissa sporter måste du kunna prestera på en viss nivå för att kunna ställe upp i större tävlingar. Om man då har gjort de hela livet och varit på högsta nivå så känner nog dem flesta att dem har gjort sitt när man börjar komma upp i åren och kanske lägga sin tid på något annat. Sen ska kroppen hålla också, tävlar man på hög nivå så sliter de på kroppen, de gäller dem flesta sporter.

Om jag tar mig som exempel. Jag fightas och sattsar helhjärtat och det börjar gå riktigt bra. Jag har visseligen många år kvar för att försöka nå toppen. Men när jag kommer upp och är 30-35 kommer jag troligtvis haft min peak, kanske några år senare. Då kommer jag antagligen vilja göra något annat, sånt som man inte har tid med nu. exempel skulle jag vilja bestiga lite berg och liknande äventyr och lägga ner massa tid på jakt och fiske.
Jag kommer antagligen inte vara sugen på att träna 2 gånger om dagen, med backlöpning, jobbiga mitts och sparringpass och gå och äta sallad och tornfisk för att klara invägning.

Och låt säga att du håll på med 100 sprint och tävlat på stora mästerskap. När du haft din peak kanske du inte är så sugen på att tävla i de längre när du springer 2-3 sekunder långsammare än va du gjort innan. Och inte vill träna 2 pass om dagen med starter, explosivitet som man gjort ett antal timmar dem senaste åren. Då kanske man vill lägga sin tid på att lära sig något nytt eller bara drick öl och bli tjock! haha

Givetvis kan man fortsätta träna men bara för att må bra.

[mini]

Nu finns det ingen lyftare i Sverige som har lyftningen som sitt jobb, men jag svarar ändå.
Jag gissar att jag kommer få en identitetskris. Jag vet ju inte hur mitt sociala liv kommer se ut då (jag förutsätter att det ligger långt fram i tiden) men om det är som idag har jag ju mina kompisar i klubben. Det har jag ingen lust att lämna. Jag tror att jag skulle försöka vara aktiv i klubben som tränare och motionär och fortsätta vara en del av idrotten som tex förtroendevald.

[G_lund]

De sporter jag tävlat i har äldre eldsjälar som arrangerar, sitter i styrelsen eller är domare/tränare osv :)

[JonathanSv]

Nej som lyftare är det nog svårt att få de att gå runt. Tänkte om det fanns andra idrottare här också.
Men även om man fortsätter och motionstränar och hjälper till lite i klubben så kommer man kanske inte lägga lika mycket tid på sporten. Man kommer ju kunna göra annat om man känner för det, eftersom du tävlar på hög nivå så går nästan all tid åt det.
Det är iaf min erfarenhet.

[Stefan J]

Nu vänder jag mig till er som är tävlings-akriva på elitnivå.
Dvs inte ni, som bara går och lyfter skrot och springer efter jobbet för att må bra och för att de är kul.
Utan du som sysslar med någon idrott där du tävlar på hög nivå, ex landslag, eller för en klubb där du tävlar på stora mästerskap eller liknande.
Ni som mer eller mindre har träningen som ett jobb. Du som inte tränar vad du känner för, utan de du måste. Allt från någon speciel teknik, kondition, mjölksyreutålighet, styrka, explosivitet, kroppskontroll m.m.
Du som går där, dag in och dag ut och nöter på något för att kunna prestera under en kommande tävling.
Och som måste fara runt överallt på tävlingar och läger och inte lever ett "normalt" socialt liv, utan du umgås enbart med, lag och klubbkamrater och har inte så mycket fritid utöver det.
Och som går runt med prestations-ångest och grubblar på om du har förberett dig perfekt inför kommande tävling.
Oavsett sport, skidåkning, styrkelyft, kampsport, friidrott m.m

Så om det finns några sådana här så antar jag att ni har tänkt på den här frågan:

Vad vill ni göra efter er tävlingskarriär, när ni ska dra er tillbaka och inte behöver prestera och tävla längre, och kan göra lite av varje?
Vad har ni för planer?

Tävlar i bänkpress. Precis som mini säger så är detta en hobby för alla svenska lyftare då det inte genererar pengar, men jag svarar ändå.

När min tävlingskarriär är över hoppas jag att min kropp inte är uttjänt utan att jag fortfarande kommer att kunna bedriva hård träning. Målen kommer säkerligen att bli mindre storslagna, något i stil med att bara försöka bli riktigt grov eller att ha en schysst fysik. Jag vet inte. Men jag älskar träning och hoppas att jag kommer att kunna träna livet ut eller tills jag inte tycker det är roligt längre. Jag kommer i varje fall inte att bli en tränare eller eldsjäl i en klubb då jag inte har något intresse av sådant, såvida jag inte får ett barn som kommer att satsa på samma idrott. Händer det kommer jag säkerligen till 100% engagera mig i barnets idrott och lära det allt jag kan, men annars inte.

Karriärsslutet kommer att lämna ett stort tomrum. Men jag har drabbats av det en gång redan då jag pga en skada fick hålla upp 3-4 år med tävlandet. Det var oerhört svårt till en början (trodde då att det var slut för alltid) men man tar sig igenom det, det är människans natur. Medvetet eller omedvetet börjar man engagera sig i andra saker som i alla fall för stunden ger en mål och mening.

[Eddie Vedder]

Får man svara om man sedan många år redan lämnat sin seriösa idrottssatsning? :)

[Stefan J]

Får man svara om man sedan många år redan lämnat sin seriösa idrottssatsning? :)

Det är väl klart, det är ju jätteintressant att höra. Vad gjorde du? Hur kändes det för dig och hur hanterade du det? Hur ser du på allt idag? Saknar du elitidrottandet, all strävan, allt mål och mening som det gav dig? Jag kan i och för sig gissa att du delvis hanterat det genom att ha riktat allt engagemang på andra saker (tänker främst på att du skrivit en bok och allmänt verkar ha flera järn i elden).

[Eddie Vedder]

Det är väl klart, det är ju jätteintressant att höra. Vad gjorde du? Hur kändes det för dig och hur hanterade du det? Hur ser du på allt idag? Saknar du elitidrottandet, all strävan, allt mål och mening som det gav dig?

Jag spelade fotboll i Degerfors IF. Och det var på elitnivå. Jag gick fotbollsgymnasiet också och jag var under perioder ansedd som väldigt lovande. När jag var som bäst i 16-årsåldern var jag nog landslagsmässig men tyvärr låg min brist i de djupa dalarna och jag var alltså bara så bra under korta perioder. Så här i efterhand skulle jag nog ha kommit längre om jag var lika nördig i fotboll som jag är med andra saker idag och om jag hade varit mer seriös med vila och mat. Det kunde ju liksom vara hård träning, mat två timmar senare och sedan tokfylla.

Sakta men säkert tappade jag intresset för fotboll och kände framför allt hur "fotbollsspelaren" var en identitet jag inte trivdes med. Jag ville ligga hemma i mörkret och gråta till Pearl Jam, inte vara en hypermaskulin fotbollskille som kissar på mina lagkamrater och läser Aftonbladets sportsidor som kulturhandling. ;) Sen bröt jag benet inför min sista säsong i Tipselit och under den långa och utdragna rehabiliteringsperioden upptäckte jag hur lite jag faktiskt saknade fotbollen. Jag fortsatte att kämpa på eftersom det förväntades av mig (fotbollen är allt i Degerfors och är man en talang där får man frågor av folk var man än vänder sig) men insåg för mig själv att mitt liv inte låg i fotbollen.

I samma anda som fotbollen försvann började jag märka hur fantastiskt det är att lära sig saker och jag sökte en kurs på universitetet. Så det var musiken först, och sedan även viljan att (ut)bilda mig, som gjorde att jag till 100 procent lämnade fotbollen. Ingen fortsatt fotboll på lägre nivå eller så, bara helt slut cold turkey.