handdator

Visa fullständig version : Hjälp och tips för att kontrollera min svartsjuka.


Donner
2012-06-11, 23:43
God kväll kolo. I lördags betedde jag mig som ett riktigt svin och det var droppen som fick bägaren att rinna över för min (fd) flickvän. Kort och gott visade jag ett otroligt svartsjukt beteende och betedde mig som ett riktigt svin. Förstår hennes beslut till fullo.

Jag ber er om råd, ni som har varit svartsjuka. Hur har ni blivit av med det? Kommer att boka tid hos psykolog men vill även beställa hem böcker/texter att läsa.
Även om detta inte skulle göra att jag lyckas få tillbaka min flickvän så vill jag iallafall förbättra mig för att må bättre i mig själv.
Så bara langa alla tips ni har.

Mvh

Spartansk
2012-06-11, 23:50
Off topic, men jag är lite i samma sits. Jag är så svartsjuk att jag nog aldrig kommer kunna ha ett förhållande om jag inte blir av med svartsjukan. För egen del handlar det mycket om att jag vet att det alltid kommer finnas någon bättre kille än mig därute, så om jag träffar en tjej är chansen stor att hon byter ut mig mot någon annan, ganska snabbt dessutom. Det enda botemedlet som jag ser det är att döda alla killar som är intressantare än mig. Med andra ord så har jag ett rätt svårlösligt problem.

Tricklew
2012-06-11, 23:51
http://www.penisforstoring.org/Penisforlangare/

Donner
2012-06-11, 23:57
Off topic, men jag är lite i samma sits. Jag är så svartsjuk att jag nog aldrig kommer kunna ha ett förhållande om jag inte blir av med svartsjukan. För egen del handlar det mycket om att jag vet att det alltid kommer finnas någon bättre kille än mig därute, så om jag träffar en tjej är chansen stor att hon byter ut mig mot någon annan, ganska snabbt dessutom. Det enda botemedlet som jag ser det är att döda alla killar som är intressantare än mig. Med andra ord så har jag ett rätt svårlösligt problem.

Förstår ditt problem! Mitt ligger mer i att jag inte vill att någon annan kille ska tro att han har en chans på MIN tjej. Jag vet innerst inne att hon aldrig skulle vara otrogen ändå klarar jag inte av när killar raggar på henne även om jag vet att det ends hon gör är att avvisa dem.

limenka
2012-06-12, 00:01
Många kommer säkert komma med jätte bra och "uttänkta" tips men det bästa jag kan ge dig är: mogna och var säker på att inget varar.

Spartansk
2012-06-12, 00:05
Många kommer säkert komma med jätte bra och "uttänkta" tips men det bästa jag kan ge dig är: mogna och var säker på att inget varar.

"Inget varar", ja, det var ju betryggande för någon som är rädd för att ett förhållande inte kommer vara. :(

en stor stark
2012-06-12, 00:17
Har du bra självförtroende? Är du helt säker på att du litar på din tjej?

blondyz
2012-06-12, 00:21
"Inget varar", ja, det var ju betryggande för någon som är rädd för att ett förhållande inte kommer vara. :(

Mja, till viss del kan jag hålla med limenka.. Är man inställd på att det inte kommer vara tar man vara på stunden mer, på något sätt känns det som man kan uppskatta det mer också även om det är lite vridet.

Går man med den inställningen kommer med tiden, successivt den säkerhet som gör att man inte längre blir svartsjuk/kan hantera det bättre och bättre.

Det tar tid, ofta mycket lång tid att bygga ett stadigt förtroende och det är inget som kommer för att man har ett förhållande. Det handlar om att lita på en person ordentligt, och det är inte samma sak som att man hittar någon man tycker om på det sättet att man är beredd att inleda ett förhållande. När tilliten infinner sig försvinner svartsjukan.

Sen har alla givetvis olika preferenser, olika lätt att lite på människor, olika lätt att hantera känslor osv. Det är två personer det handlar om som ska fungera ihop, inte var för sig. Prata med varandra om det och lös det ihop.

Det finns personer som inte kan tänka sig att ha ett förhållande med någon de inte litar på, men för många är det inte så enkelt.

häftig
2012-06-12, 00:22
självgodhet

Fredszky
2012-06-12, 01:38
mitt tips är att tänka att man aldrig kan äga någon.

"hon är MIN", finns inte. hon är med dig för att hon vill vara med dig, du är med henne för att du vill vara med henne. ni kan ha det underbart tillsammans den tiden ni har, hur kort eller långt det varar.

du är underbar, om hon inte ser det låt någon som gör det komma in istället. skulle hon välja någon annan är hon inte för dig, precis som om du får upp ögonen för någon annan som tar hennes plats, är du inte för henne. om du är stark och trygg i dig själv kommer du inte känna svartsjuka.

att oroa sig att förlora någon på det här sättet en självuppfyllande profetia.

Manta
2012-06-12, 02:11
Mitt ligger mer i att jag inte vill att någon annan kille ska tro att han har en chans på MIN tjej.

Varför? Ifall du inte känner dig underlägsen eller hotad av andra män, och du litar på din flickvän, vad är det som då gör att det känns jobbigt? Känner du att du vill visa dig alfa inför de andra killarna (varför isf? Du har ju redan tjejen)?. Vill du visa dig alfa inför tjejen (varför isf? Hon kommer inte att försvinna, det sa du ju själv, eller hur?)? Vill du visa dig alfa inför polare/bekanta?

Eller har du kanske inte lika stort självförtroende som du tror? Kanske tycker du ändå att killarna är ett hot. Kanske litar du inte på tjejen fullt ut ändå?

Jag hade inte tänkt att du skulle svara på dessa frågar här i tråden, men det kan vara saker att fundera runt omkring. Det viktigaste är att vara ärlig mot dig själv.

För övrigt tycker jag att det är bra att du uppsöker hjälp från en psykolog. De kan hjälpa dig identifiera vad som är problemet och hjälpa till med att förändra din attityd och beteende så att du kan leva ett liv du är nöjd med. Den här typen av problem beror ju oftast på många personfaktorer och kan vara högst indviduellt, därför blir det väldigt svårt att läsa sig till någon lösning, särskillt om man inte har en bakgrund i psykologi. Lägg där till att du förmodligen ser dig själv och omgivningen på ett annorlunda sätt and vad omgivningen gör, vilket givetvis försvårar att hitta problemet. Hittar du någon/något som försöker sälja dig en universiallösning snackar de garanterat skit.

Carcer
2012-06-12, 02:39
Bli swinger! När du sett din tjej med andra så finns inget kvar att frukta!

Donner
2012-06-12, 05:27
Varför? Ifall du inte känner dig underlägsen eller hotad av andra män, och du litar på din flickvän, vad är det som då gör att det känns jobbigt? Känner du att du vill visa dig alfa inför de andra killarna (varför isf? Du har ju redan tjejen)?. Vill du visa dig alfa inför tjejen (varför isf? Hon kommer inte att försvinna, det sa du ju själv, eller hur?)? Vill du visa dig alfa inför polare/bekanta?

Eller har du kanske inte lika stort självförtroende som du tror? Kanske tycker du ändå att killarna är ett hot. Kanske litar du inte på tjejen fullt ut ändå?

Jag hade inte tänkt att du skulle svara på dessa frågar här i tråden, men det kan vara saker att fundera runt omkring. Det viktigaste är att vara ärlig mot dig själv.

För övrigt tycker jag att det är bra att du uppsöker hjälp från en psykolog. De kan hjälpa dig identifiera vad som är problemet och hjälpa till med att förändra din attityd och beteende så att du kan leva ett liv du är nöjd med. Den här typen av problem beror ju oftast på många personfaktorer och kan vara högst indviduellt, därför blir det väldigt svårt att läsa sig till någon lösning, särskillt om man inte har en bakgrund i psykologi. Lägg där till att du förmodligen ser dig själv och omgivningen på ett annorlunda sätt and vad omgivningen gör, vilket givetvis försvårar att hitta problemet. Hittar du någon/något som försöker sälja dig en universiallösning snackar de garanterat skit.


Om jag ska ge ett ärligt svar så ät det att jag inte vet varför jag tänker som jag gör. Jag vet att jag tom borde ta det positivt att andra killar raggar på henne men kan inte tänka så. Det kan nog vara att jag vill känna mig överlägsen de killar som går fram till henne. Helst hade jag ju velat att de inte ens gjorde det. Att de visste att hon hade en pojkvän som hon är glad med. Men kan ju inte direkt sätta en lapp i pannan på henne.
Jag vet hur hon agerar i sådana situationer, avvisande mot raggande killar, men ändå maler det i huvudet på mig att dom blir vänner på fb, byter nummer, hon går på efterfest med honom osv osv...
Bra självförtroende har jag, men självkänsla däremot verkar jag sakna. Trodde inte det förrän till i lördags då jag verkligen kom till insikt med att mitt beteende inte längre är hållbart. Att om jag ska kunna fortsätta vara med henne, eller någon i framtiden, så måste jag ta tag i det. Och det fort.

Gober
2012-06-12, 05:28
Moget beslut att söka hjälp då det ska du ha cred för. Jag tror oftast det är så enkelt att de som är svartsjuka har väldigt dåligt självförtroende och lider av en osäkerhet på sig själv. Om det är så i ditt fall är det du bör jobba med. Du skiljer på självkänsla och självförtroende men dom är ju sammankopplade.

Donner
2012-06-12, 05:29
mitt tips är att tänka att man aldrig kan äga någon.

"hon är MIN", finns inte. hon är med dig för att hon vill vara med dig, du är med henne för att du vill vara med henne. ni kan ha det underbart tillsammans den tiden ni har, hur kort eller långt det varar.

du är underbar, om hon inte ser det låt någon som gör det komma in istället. skulle hon välja någon annan är hon inte för dig, precis som om du får upp ögonen för någon annan som tar hennes plats, är du inte för henne. om du är stark och trygg i dig själv kommer du inte känna svartsjuka.

att oroa sig att förlora någon på det här sättet en självuppfyllande profetia.

Det är såhär jag försöker tänka om vi inte är ute tillsammans och jag ligger hemma. Det hjälper till en viss del men tankarna finns där ändå. Förstår till 100% att jag inte kan påverka det hon gör och skulle hon göra något så är hon inte för mig. Men det är ju det jag inte vill ska hända.

Donner
2012-06-12, 05:34
Moget beslut att söka hjälp då det ska du ha cred för. Jag tror oftast det är så enkelt att de som är svartsjuka har väldigt dåligt självförtroende och lider av en osäkerhet på sig själv. Om det är så i ditt fall är det du bör jobba med. Du skiljer på självkänsla och självförtroende men dom är ju sammankopplade.

Tack. Som jag skrev gör jag det både för min och hennes skull. Känner att om jag ska kunna må bra i mig själv så måste jag ta tag i det, det kommer inte lösa sig själv. Ja jag skiljer på de 2. Jag vet att jag ser bra ut men det jag tror min osäkerhet ligger i är att jag inte vet om jag duger för henne. Har inte direkt några välbetalda jobb, har haft det tungt ekonomiskt och är 2 år yngre än henne. Allt detta tillsammans gör att jag tänkt att det antagligen finns någon bättre för henne.

Gober
2012-06-12, 05:42
Utseende är inte allt när det kommer till självförtroende ;-)

Donner
2012-06-12, 05:44
Utseende är inte allt när det kommer till självförtroende ;-)

Det är så jag har sett det hittills. Men det är en helt annan fråga! :)

Hade gärna haft input från någon som har varit svartsjuk men som har kommit över det. Hur ni gjorde för att klara det.

filmjölk
2012-06-12, 06:03
Byter hon telefonnummer, addar på FB och "hänger med på efterfest" med killar som kommer fram och raggar på henne så är hon faktiskt inte direkt avvisande.

Du kanske egentligen är "normalt svartsjuk", och bara mår dåligt över situationen och därför överreagerar?

Hur hade hon agerat/mått/kännt inför att du bytte telefonnummer, addade på FB, eller "hängde med på efterfest" med en tjej som uppenbarligen var intresserad av att ligga med dig och aktivt försöker få dig till det?

Visst ni äger inte varann oavsett, men jag vill få dig att kanske inte trycka ner dig själv i skorna och tänka: "Det är mig det är fel på, jag är svartsjuk och patetisk". Felet kan ligga hos henne.

Isola
2012-06-12, 06:21
Svartsjuka är ett väldigt knepigt tillstånd då det inte är en separat känsla utan det är ett uttryck för en samling känslor. Att bena ut vilka känslor det är just för dig hoppas jag du får bra hjälp av i terapin.

Om jag ska kasta in mina två cent så är min upplevelse att svartsjuka oftast bottnar i en bristande självkänsla, precis som du själv är inne på. Självkänslan handlar om "jag är bra och värdefull oavsett vad jag gör och oavsett vad jag kan" och att man själv definierar sitt värde som person, inte ens partner. Men självförtroendet spelar också in, för det partnern gör påverkar mig ju förstås och på något sätt ska det hanteras.

I förlängningen leder en god självkänsla till att det min partner gör (mot mig) definierar inte mig som person, det handlar på något sätt på om en integritet runt den egna personen. Det leder också till en trygghet och ett självförtroende i att vad som än händer så är jag den jag är, jag är en okej person och jag kommer att klara mig igenom vad min partner än skulle kunna hitta på.

Finns det brister i självkänslan och den inre tryggheten så blir allting en partner gör en spegling av det egna värdet och eftersom man känner att man inte skulle kunna klara av t.ex. en otrohet, då sätter katastrofscenariona igång i skallen.

Ser jag till mig själv var jag väldigt svartsjuk som yngre, både mot kärlekar och vänner. Livet i stort, t.ex. att tidigt förlora båda mina föräldrar, har gjort att jag verkligen fått gräva för att hitta "mig själv" och mitt egenvärde. Det, kombinerat med att t.ex. ensam flytta och bygga upp ett liv och en massa andra saker, har byggt upp min inre trygghet; jag vet att jag landar på fötterna oavsett vad som händer. Jag vet var jag har mig själv, jag definieras inte av vad jag gör eller kan men vad livet än kastar på mig så kommer jag att klara av det.

Självklart har jag tänkt saker som "Varför vill han som är snygg och smart och stabil som fan vara med ett halvtjockt känslomässigt virrvarr?" och jag har absolut tänkt att han skulle kunna hitta någon bättre. Sedan går tankarna ett varv till och jag minns vem jag är och att han inte definierar mig. Skulle han vara otrogen handlar det inte om att jag inte duger, även om jag självklart skulle mala igenom de tankarna också, utan det har med honom att göra.

Jag vill förstås inte att min karl ska hitta på dumheter, skulle han göra det skulle jag bli förkrossad och fruktansvärt ledsen - en tid. Sedan skulle jag repa mig. Det vet jag.

Så det handlar inte om att aldrig känna att man inte duger - så känner alla. Det handlar inte om att inte tänka "Shit, vad gör min käresta egentligen med alla telefonnummer?" - det är inte konstigt att fundera på det. Det gäller att alltid tänka ett varv till landa i "Vad som än händer så är jag ändå en bra människa och jag kommer att reda ut det".

Jag hoppas verkligen att du finner nycklarna till din trygghet.

Donner
2012-06-12, 06:36
Filmjölk: Tror du missförstod mig. Hon gör absolut inte något av det där. Men ändå maler tankarna i mitt huvud. Hon har egentligen aldrig gjort något som gör att jag har rätt att tvivla på henne.


Isola:
Tack så jättemycket för dina kloka ord. Förstår verkligen hur du tänker och vill kunna tänka så själv. Och fick mycket att tänka på när jag läste din text.
Det jag hoppas på att vinna på att gå till någon är att den ska få mig att göra det istället för att jag ska veta det men inte klara det.

shut teh face
2012-06-12, 06:50
Det är så jag har sett det hittills. Men det är en helt annan fråga! :)

Hade gärna haft input från någon som har varit svartsjuk men som har kommit över det. Hur ni gjorde för att klara det.
Jag var väldigt svartsjuk, men det är jag inte längre sedan 22 år+.

Så jag antar att det i mitt fall endast beror på att jag har växt upp, så jag har inget bra tips egentligen tyvärr.

Men lite som jag känner nu i efterhand är att det är ingen idé att gå och oroa sig, om hon vill skaffa en ny kille/vara otrogen när hon är tillsammans med dig, då är hon ett svin helt enkelt.

När det gäller att andra killar raggar (Spartansk) på ens tjej .. jag tyckte också sådär, nu när jag är mer "mogen" så tar jag det mer som en komplimang att de vill ha min tjej. :)

dluddeckens
2012-06-12, 08:43
Om jag ska ge ett ärligt svar så ät det att jag inte vet varför jag tänker som jag gör. Jag vet att jag tom borde ta det positivt att andra killar raggar på henne men kan inte tänka så. Det kan nog vara att jag vill känna mig överlägsen de killar som går fram till henne. Helst hade jag ju velat att de inte ens gjorde det. Att de visste att hon hade en pojkvän som hon är glad med. Men kan ju inte direkt sätta en lapp i pannan på henne.
Jag vet hur hon agerar i sådana situationer, avvisande mot raggande killar, men ändå maler det i huvudet på mig att dom blir vänner på fb, byter nummer, hon går på efterfest med honom osv osv...
Bra självförtroende har jag, men självkänsla däremot verkar jag sakna. Trodde inte det förrän till i lördags då jag verkligen kom till insikt med att mitt beteende inte längre är hållbart. Att om jag ska kunna fortsätta vara med henne, eller någon i framtiden, så måste jag ta tag i det. Och det fort.

Ugh, känner igen mig så väl i det du skriver.

Jag önskar också att jag var mindre svartsjuk, för det äter tid och tankekraft mer än något annat.

hahavaffan
2012-06-12, 09:06
Hade gärna haft input från någon som har varit svartsjuk men som har kommit över det. Hur ni gjorde för att klara det.Jag blev äldre än tonåring typ. Vissa växer förvisso aldrig ifrån det, så det är ju bra att du tänkt snacka med någon som har kompetensen att hjälpa dig, och inte bara förlitar dig på internets alla hobbypsykologer. Lycka till iaf!

Sandra81
2012-06-12, 10:10
Jag är inte särskilt svartsjuk men jag lite inte på någon och min räddning är nog att hålla mig ifrån killar och förhållanden.

mikaelj
2012-06-12, 10:23
mitt tips är att tänka att man aldrig kan äga någon.

"hon är MIN", finns inte. hon är med dig för att hon vill vara med dig, du är med henne för att du vill vara med henne. ni kan ha det underbart tillsammans den tiden ni har, hur kort eller långt det varar.

du är underbar, om hon inte ser det låt någon som gör det komma in istället. skulle hon välja någon annan är hon inte för dig, precis som om du får upp ögonen för någon annan som tar hennes plats, är du inte för henne. om du är stark och trygg i dig själv kommer du inte känna svartsjuka.

att oroa sig att förlora någon på det här sättet en självuppfyllande profetia.

Precis mina tankar. Det är verkligen värt att försöka sätta sig in i det här tankesättet och förstå det på riktigt. Det hjälper så oerhört mycket. Det svåra är att genuint känna det och inte bara försöka tro det.

filmjölk
2012-06-12, 10:25
Jag är inte särskilt svartsjuk men jag lite inte på någon och min räddning är nog att hålla mig ifrån killar och förhållanden.

Låter inte så sunt.

filmjölk
2012-06-12, 10:43
Något jag tror kan hjälpa är att lära känna igen sin egen svartsjuka, och erkänna för sig själv att man verkligen är svartsjuk. När man känner demonen stiga upp i hjärnan och sätta ideer i huvudet tänker man "Vad hade någon som inte är svartsjuk gjort?". Alltid tänka efter innan man agerar på svartsjukan. Jag tror det är svårt att ändra sig på detta planet så att man inte känner så, däremot kan man försöka svälja och fejka att man inte är svartsjuk.

Sandra81
2012-06-12, 10:43
Låter inte så sunt.

äsch då.. :)

Spartansk
2012-06-12, 10:45
Något jag tror kan hjälpa är att lära känna igen sin egen svartsjuka, och erkänna för sig själv att man verkligen är svartsjuk. När man känner demonen stiga upp i hjärnan och sätta ideer i huvudet tänker man "Vad hade någon som inte är svartsjuk gjort?". Alltid tänka efter innan man agerar på svartsjukan. Jag tror det är svårt att ändra sig på detta planet så att man inte känner så, däremot kan man försöka svälja och fejka att man inte är svartsjuk.

Innebär inte det att man döljer svartsjukan inombords, och låter den ligga där och gro istället?

Ska man inte vara 100 % öppen med alla problem i ett förhållande?

filmjölk
2012-06-12, 10:54
Innebär inte det att man döljer svartsjukan inombords, och låter den ligga där och gro istället?

Ska man inte vara 100 % öppen med alla problem i ett förhållande?

Bättre att den ligger där och bara förgiftar en själv än att den får löpa amok i sin omgivning.

Jag tror inte att man kan tala bort det hos en psykolog, däremot kan man fejka att man inte är svartsjuk. Ungefär som att fejka ett leende eller självförtroende.

Psykologen är säkert bra att ventilera inför, och kan säkert få en att må bättre, men bota svartsjuka tror jag inte hen kan. Men mår man bättre har man nog lättare att hantera demonen.

mikaelj
2012-06-12, 11:04
I min definition av förhållande existerar inte svartsjuka.

Är man ihop med någon är man det av fri vilja, är det för att man tycker om den andre och ger varandra full tillit till det faktumet. Slutar man tycka om den andre är man inte längre ihop. Därför kan svartsjuka inte finnas. För svartsjuka innebär att man inte litar på varandra. Och litar man inte på varandra har man inte ett förhållande.

(Vidare: Är man ihop med någon är man alltid bättre än alla andra potentiella partners, så det spelar ingen roll om andra är på ens partner, eller om ens partner pratar med andra, för det är ändå ni som är ihop.)

Donner
2012-06-12, 11:05
Bättre att den ligger där och bara förgiftar en själv än att den får löpa amok i sin omgivning.

Jag tror inte att man kan tala bort det hos en psykolog, däremot kan man fejka att man inte är svartsjuk. Ungefär som att fejka ett leende eller självförtroende.

Psykologen är säkert bra att ventilera inför, och kan säkert få en att må bättre, men bota svartsjuka tror jag inte hen kan. Men mår man bättre har man nog lättare att hantera demonen.

Tror både du har rätt och fel. Har pratat väldigt mycket med tjejen sedan jag insåg mitt fel i lördags. Innan har jag ljugit om att jag inte varit svartsjuk men för henne har det ju ändå varit så uppenbart att jag lika bra kunnat skriva det i pannan. När jag ventilerade allt för henne idag sa hon att hon redan visste allt det. Det kändes förjävla skönt att få ventilera allt och jag tror att om jag är helt öppen med min svartsjuka kan vi tillsammans bearbeta det. Ska ändock gå och prata med någon, testar allt.

Spartansk
2012-06-12, 11:06
I min definition av förhållande existerar inte svartsjuka.

Är man ihop med någon är man det av fri vilja och är det för att man tycker om den andre. Slutar man tycka om den andre är man inte längre ihop. Därför kan svartsjuka inte finnas.

Nu är jag inte med, man kan väl vara svartsjuk på någon som man tycker om? Omtyckandet behöver ju inte vara ömsesidigt.

(Vidare: Är man ihop med någon är man alltid bättre än alla andra potentiella partners, så det spelar ingen roll om andra är på ens partner, eller om ens partner pratar med andra, för det är ändå ni som är ihop.)

Men det där är ju inte statiskt. Hon kan träffa en bättre kille än mig i morgon. Hon kanske redan har träffat en bättre kille än mig, men inte erkänt för sig själv att hon gillar honom mer än mig.

Dessutom hjälper inte det här mot svartsjuka mot tjejer som man inte är ihop med än. Jag blir svartsjuk väldigt tidigt på detjingstadiet.

Donner
2012-06-12, 11:07
I min definition av förhållande existerar inte svartsjuka.

Är man ihop med någon är man det av fri vilja, är det för att man tycker om den andre och ger varandra full tillit till det faktumet. Slutar man tycka om den andre är man inte längre ihop. Därför kan svartsjuka inte finnas. För svartsjuka innebär att man inte litar på varandra. Och litar man inte på varandra har man inte ett förhållande som är värt att ha.

(Vidare: Är man ihop med någon är man alltid bättre än alla andra potentiella partners, så det spelar ingen roll om andra är på ens partner, eller om ens partner pratar med andra, för det är ändå ni som är ihop.)

Jag vet att du har mycket att skiva i detta ämnet och dina tankar är helt rätt. Hur gick du till väga för att komma till de insikter och värderingar du har? Det är lätt att läsa att man ska tänka på ett visst sätt, det är svårare att verkligen tänka så.

mikaelj
2012-06-12, 11:09
Nu är jag inte med, man kan väl vara svartsjuk på någon som man tycker om? Omtyckandet behöver ju inte vara ömsesidigt.

Men det där är ju inte statiskt. Hon kan träffa en bättre kille än mig i morgon. Hon kanske redan har träffat en bättre kille än mig, men inte erkänt för sig själv att hon gillar honom mer än mig.

Dessutom hjälper inte det här mot svartsjuka mot tjejer som man inte är ihop med än. Jag blir svartsjuk väldigt tidigt på detjingstadiet.

Ja, i datingstadiet är det svårt.

Om jag utgår från mig själv beror det på att du inte ser dig själv vara värd tjejen.

Se dig själv som fantastisk. Om hon inte kan förstå hur fantastisk du är, och hellre är med en annan kille, är det inte rätt tjej för dig.

Föregående mening kan låta löjlig. Men den är verkligen kärnan i problemet. Rätt tjej vill vara med dig. Du skall inte behöva övertala henne om att nöja sig med dig.

Donner
2012-06-12, 11:10
Dessutom hjälper inte det här mot svartsjuka mot tjejer som man inte är ihop med än. Jag blir svartsjuk väldigt tidigt på detjingstadiet.


Här är jag helt tvärtom. Är verkligen 0 svartsjuk i dejtingstadiet. Det är lär förhållandet går in i vardagsstadiet som jag blir det. Tror det har att göra med att alla är spännande i början, det är när man kommer till vardagen man tröttnar på sin partner.

Spartansk
2012-06-12, 11:21
Om jag utgår från mig själv beror det på att du inte ser dig själv vara värd tjejen.

Se dig själv som fantastisk. Om hon inte kan förstå hur fantastisk du är, och hellre är med en annan kille, är det inte rätt tjej för dig.

Föregående mening kan låta löjlig. Men den är verkligen kärnan i problemet. Rätt tjej vill vara med dig. Du skall inte behöva övertala henne om att nöja sig med dig.

Detta stämmer.

Jag tycker inte den meningen låter löjlig alls, jag har tvärtom hört den många gånger. Problemet är att jag inte gör skillnad på folk och folk, inklusive mig själv och andra. Hade jag mött någon som var exakt som jag, så hade jag inte tyckt att den var fantastisk. Så varför skulle jag tycka att jag är fantastisk?

En sak som försämrar mitt självförtroende är att folk ofta tycker bra om mig i början, men sämre om mig efter ett tag. När man pratar med mig verkar jag nog ofta smart, lugn och trevlig, och folk behandlar mig ungefär som en jämlike, men när folk får reda på hur otroligt förvirrad, opraktisk och glömsk jag är brukar jag snarast förvandlas till någon man skrattar åt, en "byfåne". De kanske fortfarande tycker om mig, men de känner ingen respekt för mig längre. Just pga detta brukar det kännas väldigt skönt när jag får bekanta mig med en ny krets människor, t ex på ett nytt jobb. Jag kan spela normal och känna mig normal ett litet tag.

Det finns andra saker som får mig att sjunka i status efter ett tag, som när folk reda på att jag inte har någon utbildning och knappt någon jobberfarenhet, utan mest varit arbetslös hela livet; att jag inte har något mål, utan bara vill ha ett jobb, och när de får reda på att jag inte alls är lugn utan tvärtom en mycket ångestfull individ.

Med allt detta, hur ska jag kunna tycka att jag är mest fantastisk i världen? Det räcker liksom inte att jag är bättre än de flesta på att rita.

Donner
2012-06-12, 11:25
Bättre att den ligger där och bara förgiftar en själv än att den får löpa amok i sin omgivning.

Jag tror inte att man kan tala bort det hos en psykolog, däremot kan man fejka att man inte är svartsjuk. Ungefär som att fejka ett leende eller självförtroende.

Psykologen är säkert bra att ventilera inför, och kan säkert få en att må bättre, men bota svartsjuka tror jag inte hen kan. Men mår man bättre har man nog lättare att hantera demonen.

Jag bär mina känslor på utsidan. Det är helt omöjligt för mig att dölja dom. Hon märkte direkt när jag blev irriterad över att hon skulle ut/dricka. Så att hålla det för sig själv är inget alternativ för mig.

Spartansk
2012-06-12, 11:26
Jag bär mina känslor på utsidan. Det är helt omöjligt för mig att dölja dom. Hon märkte direkt när jag blev irriterad över att hon skulle ut/dricka. Så att hålla det för sig själv är inget alternativ för mig.

Det är nog också något man kan lära sig. Frågan är om man bör lära sig det... Men om man bestämmer sig för det, så går det nog. Det finns ju teaterskolor. ;)

mikaelj
2012-06-12, 11:28
Detta stämmer.

Jag tycker inte den meningen låter löjlig alls, jag har tvärtom hört den många gånger. Problemet är att jag inte gör skillnad på folk och folk, inklusive mig själv och andra. Hade jag mött någon som var exakt som jag, så hade jag inte tyckt att den var fantastisk. Så varför skulle jag tycka att jag är fantastisk?

Det finns ingen som är exakt som du.

En sak som försämrar mitt självförtroende är att folk ofta tycker bra om mig i början, men sämre om mig efter ett tag. När man pratar med mig verkar jag nog ofta smart, lugn och trevlig, och folk behandlar mig ungefär som en jämlike, men när folk får reda på hur otroligt förvirrad, opraktisk och glömsk jag är brukar jag snarast förvandlas till någon man skrattar åt, en "byfåne".

Jag är förvirrad, opratisk och glömsk. Och gissningsvis något av en byfåne. Men gissa vad? Jag trivs bra med den jag är och jag vet att det finns många som tycker om mig.

Om folk skrattar åt dig: utmärkt. Det är trevligt att sprida glädje i världen. Om den du är inte passar dem finns det andra.

Dock med reservation för att du kanske spelar på att du är just den där byfånen? Du har skrivit om det tidigare på Kolozzeum. Om du aldrig är allvarlig och går in för rollen andra attribuerar dig kommer du att fortsätta vara sån. Eftersom det tydligen (från vad du skriver) får dig att inte må bra, vill du fortsätta vara sån och anpassa dig till andra, eller är det kanske OK att vara förvirrad, opraktisk och glömsk men låta det stanna där?

De kanske fortfarande tycker om mig, men de känner ingen respekt för mig längre. Just pga detta brukar det kännas väldigt skönt när jag får bekanta mig med en ny krets människor, t ex på ett nytt jobb. Jag kan spela normal och känna mig normal ett litet tag.

Vad händer när du spelar normal? Hur känns det när du känner dig normal?

Det finns andra saker som får mig att sjunka i status efter ett tag, som när folk reda på att jag inte har någon utbildning och knappt någon jobberfarenhet, utan mest varit arbetslös hela livet; att jag inte har något mål, utan bara vill ha ett jobb, och när de får reda på att jag inte alls är lugn utan tvärtom en mycket ångestfull individ.

Med allt detta, hur ska jag kunna tycka att jag är mest fantastisk i världen? Det räcker liksom inte att jag är bättre än de flesta på att rita.

Fantastisk kommer inte från ett gäng färdigheter du har.

Utan hur du är som person. Att människor i din omgivning trivs med att vara med dig. Om du känner dig bekväm med dig själv, och din egen person, kommer du att vara fantastisk, och andra människor kommer må bra av att vara med dig.

(Om du inte än känner dig bekväm med den du är, i ditt eget sällskap, så se om du kan göra något åt det -- antagligen bara en fråga om din egen inställning till dig själv.)

Donner
2012-06-12, 11:29
Det är nog också något man kan lära sig. Frågan är om man bör lära sig det... Men om man bestämmer sig för det, så går det nog. Det finns ju teaterskolor. ;)

Det går säkert men det är knappast hälsosamt. En dag exploderar man och då blir konsekvenserna 10 gånger vad de hade behövt vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

mikaelj
2012-06-12, 11:31
Jag bär mina känslor på utsidan. Det är helt omöjligt för mig att dölja dom. Hon märkte direkt när jag blev irriterad över att hon skulle ut/dricka. Så att hålla det för sig själv är inget alternativ för mig.

Berätta för henne högt hur du känner när det händer:

"Jag blir arg över att du skall ut/dricka, men det beror inte på att jag inte tycker att du får göra det, utan för att jag är orolig för att någon kommer ragga på dig. Och då blir jag osäker och tror att du kommer att lämna mig"

Eller, ännu bättre (för att du verkligen skall nå kärnan av problemet!):

"Jag blir arg över att du skall ut/dricka, men det beror inte på att jag inte tycker att du får göra det, utan för att jag är orolig för att någon kommer ragga på dig och att du kommer att besvara det. Och då blir jag osäker och tror att du kommer att lämna mig."

Med andra ord: grundproblemet är kanske att du inte litar på henne?

Sandra81
2012-06-12, 11:31
Detta stämmer.

Jag tycker inte den meningen låter löjlig alls, jag har tvärtom hört den många gånger. Problemet är att jag inte gör skillnad på folk och folk, inklusive mig själv och andra. Hade jag mött någon som var exakt som jag, så hade jag inte tyckt att den var fantastisk. Så varför skulle jag tycka att jag är fantastisk?

En sak som försämrar mitt självförtroende är att folk ofta tycker bra om mig i början, men sämre om mig efter ett tag. När man pratar med mig verkar jag nog ofta smart, lugn och trevlig, och folk behandlar mig ungefär som en jämlike, men när folk får reda på hur otroligt förvirrad, opraktisk och glömsk jag är brukar jag snarast förvandlas till någon man skrattar åt, en "byfåne". De kanske fortfarande tycker om mig, men de känner ingen respekt för mig längre. Just pga detta brukar det kännas väldigt skönt när jag får bekanta mig med en ny krets människor, t ex på ett nytt jobb. Jag kan spela normal och känna mig normal ett litet tag.

Det finns andra saker som får mig att sjunka i status efter ett tag, som när folk reda på att jag inte har någon utbildning och knappt någon jobberfarenhet, utan mest varit arbetslös hela livet; att jag inte har något mål, utan bara vill ha ett jobb, och när de får reda på att jag inte alls är lugn utan tvärtom en mycket ångestfull individ.

Med allt detta, hur ska jag kunna tycka att jag är mest fantastisk i världen? Det räcker liksom inte att jag är bättre än de flesta på att rita.

Men strunta i vad andra tycker.. bli trygg i dig själv bara. Att någon ser snett på dig pga nån kass utbildning är väl inget att haka upp sig på. Jag brukar se det som att folk som kränker andra eller säger elaka saker har problem med sig själva. Dom måste trycka ner andra för att må bättre själva. fegisar är vad dom är.

Du kanske tror att dom bara ser på dig och dina fel men jag lovar att dom är fullt upptagna med sig själva.

Spartansk
2012-06-12, 11:35
Dock med reservation för att du kanske spelar på att du är just den där byfånen? Du har skrivit om det tidigare på Kolozzeum. Om du aldrig är allvarlig och går in för rollen andra attribuerar dig kommer du att fortsätta vara sån. Eftersom det tydligen (från vad du skriver) får dig att inte må bra, vill du fortsätta vara sån och anpassa dig till andra, eller är det kanske OK att vara förvirrad, opraktisk och glömsk men låta det stanna där?

Ja, jag brukar spela på det, som ett försvar. Det känns mer sympatiskt att säga "haha, typiskt mig" varje gång jag glömmer en nyckelknippa och alla står och skrattar åt mig, än att ge dem en utskällning varje gång. Men i själva verket hade jag velat vara icke-glömsk.

Vad händer när du spelar normal? Hur känns det när du känner dig normal?

Jag märker att folk pratar med mig i en annan ton, i en mer respektfull ton. Det känns som att jag är en i gänget. Alfahane, om vi ska tänka gruppdynamik. När jag blivit utskrattad några gånger så har jag fallit från tronen och är nu en paria. Den lägsta i hackordningen.

Fantastisk kommer inte från ett gäng färdigheter du har.

Utan hur du är som person. Att människor i din omgivning trivs med att vara med dig. Om du känner dig bekväm med dig själv, och din egen person, kommer du att vara fantastisk, och andra människor kommer må bra av att vara med dig.

(Om du inte än känner dig bekväm med den du är, i ditt eget sällskap, så se om du kan göra något åt det -- antagligen bara en fråga om din egen inställning till dig själv.)

Men det är ju en färdighet att få folk i sin omgivning att trivas att vara med mig?

Isola
2012-06-12, 11:36
Något jag tror kan hjälpa är att lära känna igen sin egen svartsjuka, och erkänna för sig själv att man verkligen är svartsjuk. När man känner demonen stiga upp i hjärnan och sätta ideer i huvudet tänker man "Vad hade någon som inte är svartsjuk gjort?". Alltid tänka efter innan man agerar på svartsjukan. Jag tror det är svårt att ändra sig på detta planet så att man inte känner så, däremot kan man försöka svälja och fejka att man inte är svartsjuk.

Det fetmarkerade håller jag med om, resten vill jag bemöta lite.

Den metod du beskriver tror jag fungerar om man redan nått den punkt att man vet var ens svartsjuka har sina rötter, när man medvetet ska börja bearbeta känslor, tanke- och beteendemönster.

Däremot tror jag inte det är nyttigt (för de flesta, alla är ju olika) att "svälja och fejka". Vissa kan ändra sina känslobanor genom att tvinga in tankar och beteenden på en annan bana utan djupare analys och då är det kanske inte ett problem. Om man inte är sådan skapar det stort motstånd inuti om man ska trycka bort ett symtom som svartsjuka, eftersom det generellt sett grundar sig i något djupt i ens person.

Det kan vara svårt att ändra sådana här saker men lyckas man hitta orsaken så finns en lösning oftast till hands.

mikaelj
2012-06-12, 11:40
Ja, jag brukar spela på det, som ett försvar. Det känns mer sympatiskt att säga "haha, typiskt mig" varje gång jag glömmer en nyckelknippa och alla står och skrattar åt mig, än att ge dem en utskällning varje gång. Men i själva verket hade jag velat vara icke-glömsk.

Sluta spela på det, då. Du sätter dig själv i den sitsen.

Du behöver inte heller skälla ut dem. Bara konstatera att du glömt den, inte säga något mer och sedan är det bra med det. Uppmärksamma inte situationen så blir det inte heller en situation av det. Det är så man gör med barn som slår sig. De börjar bara gråta först när man indikerar att det finns en anledning att gråta.

(varför folk skulle skratta åt dig förstår jag inte.)

Jag märker att folk pratar med mig i en annan ton, i en mer respektfull ton. Det känns som att jag är en i gänget. Alfahane, om vi ska tänka gruppdynamik. När jag blivit utskrattad några gånger så har jag fallit från tronen och är nu en paria. Den lägsta i hackordningen.

Kan du ge konkreta exempel på hur du blir utskrattad? Samt ditt agerande i situationerna. (Per ovan.)

Men det är ju en färdighet att få folk i sin omgivning att trivas att vara med mig?

Nej. Du skall inte försöka få andra att trivas i ditt sällskap, utan du skall få dig själv att trivas i ditt eget.

När du väl trivs i ditt eget sällskap trivs alla andra per automatik i ditt.

Spartansk
2012-06-12, 11:42
Kan du ge konkreta exempel på hur du blir utskrattad? Samt ditt agerande i situationerna. (Per ovan.)

Jag. "Oj, var la jag bilnycklarna nu..."
Annan: "Hahaha, du är en mästare på att slarva bort grejer!"
Jag: "Jag vet..." [ler].

mikaelj
2012-06-12, 11:44
Jag. "Oj, var la jag bilnycklarna nu..."
Annan: "Hahaha, du är en mästare på att slarva bort grejer!"
Jag: "Jag vet..." [ler].

BZZT.

Korrekt beteende:

Jag. *tänker för sig själv* Var lade jag nycklarna?
Jag: "Du, jag springer iväg och hämtar nycklarna, strax tillbaka!"
Annan: "OK!"
Jag: (tillbaka igen) "Såja, ska vi sticka?"

Du sätter dig själv i clown-sitsen.

Det behöver inte vara så att du strävar efter det, utan för att det är enklare att "ge med sig" och skämta bort det (som du gör) istället för att ta ansvar för sina handlingar ("jag gjorde ett fel, medger det och skall härnäst rätta till det").

Det ger alltid mer respekt att erkänna sina brister och handla därefter, än att skämta bort sitt ansvarstagande.

rajjan_dammit
2012-06-12, 11:51
mitt tips är att tänka att man aldrig kan äga någon.

"hon är MIN", finns inte. hon är med dig för att hon vill vara med dig, du är med henne för att du vill vara med henne. ni kan ha det underbart tillsammans den tiden ni har, hur kort eller långt det varar.

du är underbar, om hon inte ser det låt någon som gör det komma in istället. skulle hon välja någon annan är hon inte för dig, precis som om du får upp ögonen för någon annan som tar hennes plats, är du inte för henne. om du är stark och trygg i dig själv kommer du inte känna svartsjuka.

att oroa sig att förlora någon på det här sättet en självuppfyllande profetia.

Citerar bara för att TS ska kunna läsa det igen. Det är verkligen detta det handlar om för att bli av med sin svartsjuka.

Henchman
2012-06-12, 11:53
Lär dig känna igen din egna svartsjuka. Notera vad som händer i dig själv när du börjar känna så, märk hur dina tankar tar en annan väg än innan. Du behöver inte motarbeta svartsjukan men bli fullt medveten om hur den påverkar dig, det är ett steg på vägen.

Om du känner dig svartsjuk och ständigt bygger upp scenarion inom dig själv hur hon pratar med andra killar och tar deras nummer så torterar du dig själv med en onödig fantasibild som bara förstärker känslan. Det kan du ändra på.

Donner
2012-06-12, 11:54
Berätta för henne högt hur du känner när det händer:

"Jag blir arg över att du skall ut/dricka, men det beror inte på att jag inte tycker att du får göra det, utan för att jag är orolig för att någon kommer ragga på dig. Och då blir jag osäker och tror att du kommer att lämna mig"

Eller, ännu bättre (för att du verkligen skall nå kärnan av problemet!):

"Jag blir arg över att du skall ut/dricka, men det beror inte på att jag inte tycker att du får göra det, utan för att jag är orolig för att någon kommer ragga på dig och att du kommer att besvara det. Och då blir jag osäker och tror att du kommer att lämna mig."

Med andra ord: grundproblemet är kanske att du inte litar på henne?


Alltså, jag TROR inte att grundproblemet är att jag inte litar på henne. För innerst inne vet jag hur hon agerar när hon är ute. Dvs avvisande mot killar och hon har aldrig gett mig någon anlednings att tvivla på det. Men det är ett mycket bra sätt du tar upp att jag ska lägga fram det på.

Spartansk
2012-06-12, 11:59
BZZT.

Korrekt beteende:

Jag. *tänker för sig själv* Var lade jag nycklarna?
Jag: "Du, jag springer iväg och hämtar nycklarna, strax tillbaka!"
Annan: "OK!"
Jag: (tillbaka igen) "Såja, ska vi sticka?"

Du sätter dig själv i clown-sitsen.

Det behöver inte vara så att du strävar efter det, utan för att det är enklare att "ge med sig" och skämta bort det (som du gör) istället för att ta ansvar för sina handlingar ("jag gjorde ett fel, medger det och skall härnäst rätta till det").

Det ger alltid mer respekt att erkänna sina brister och handla därefter, än att skämta bort sitt ansvarstagande.

Jag förstod inte riktigt skillnaden... För övrigt låg nycklarna i en av mina många fickor, så jag kunde inte springa iväg och hämta dem...



Nej. Du skall inte försöka få andra att trivas i ditt sällskap, utan du skall få dig själv att trivas i ditt eget.

När du väl trivs i ditt eget sällskap trivs alla andra per automatik i ditt.

Det här förstod jag inte riktigt heller. Ska man trivas med att vara ensam? De flesta tycker väl det är tråkigt att vara ensamma?

Isåfall ser jag inte kopplingen mellan att trivas ensam och att andra trivs med en. Jag kan sitta och läsa en bok själv, och trivas, och om någon då kommer och börjar prata med mig så blir jag snarare irriterad på personen, vilket jag knappast tror får den att trivas...

Isola
2012-06-12, 12:04
Alltså, jag TROR inte att grundproblemet är att jag inte litar på henne. För innerst inne vet jag hur hon agerar när hon är ute. Dvs avvisande mot killar och hon har aldrig gett mig någon anlednings att tvivla på det. Men det är ett mycket bra sätt du tar upp att jag ska lägga fram det på.

Du kanske skrivit det tidigare, men mitt minne är dåligt: Har du känt så här även i tidigare relationer? Är det här ditt normala beteende? Då har tjejen din troligtvis inget med det att göra. Är det här en avvikelse? Då kanske det är läge att fundera på varför känslorna uppstår.

Jag är som sagt inte en svartsjuk person så om jag skulle finna mig i en relation där svartsjukan rasar inombords, då skulle jag misstänka att något är allvarligt fel.

mikaelj
2012-06-12, 12:05
Jag förstod inte riktigt skillnaden... För övrigt låg nycklarna i en av mina många fickor, så jag kunde inte springa iväg och hämta dem...

Skillnaden är att du flamsar och spelar clown i första fallet, medans du i andra fallet inte gör det. Som du beskrev det börjar det bra, men sedan blir du clown. Och jag tror att det beror på att du spelar clown istället för att inte göra det.

Och om nycklarna låg i någon av dina fickor, varför var du tvungen att säga allt det där före du letat, samt det där "åhh, jag vet jag är så glömsk och så fånig *fniss*". Du spelar våp, kort och gott.

Ska man trivas med att vara ensam? De flesta tycker väl det är tråkigt att vara ensamma?

Ja. Nej.

Om du inte står ut med ditt eget sällskap, hur skall då andra göra det?

Spartansk
2012-06-12, 12:08
Om du inte står ut med ditt eget sällskap, hur skall då andra göra det?

Det där argumentet förstår jag inte. När jag pratar med någon annan så utbyter jag ju erfarenheter som den andra aldrig hört förut, så för den andra personen kanske mina trista tankar som jag tänkt på 100 gånger förut är roliga.

mikaelj
2012-06-12, 12:11
Det där argumentet förstår jag inte. När jag pratar med någon annan så utbyter jag ju erfarenheter som den andra aldrig hört förut, så för den andra personen kanske mina trista tankar som jag tänkt på 100 gånger förut är roliga.

Nu har vi glidit från ursprungsproblemet som handlade om ens partner.

Ens partner tycker gissningsvis om dig för den du är och om den inte gör det är det inte rätt person. Man skall inte behöva ändra på sig. Däremot tror jag att det är svårt att hitta en partner som man kan trivas med om man inte själv är nöjd med den man är.

rajjan_dammit
2012-06-12, 12:13
Alltså, jag TROR inte att grundproblemet är att jag inte litar på henne. För innerst inne vet jag hur hon agerar när hon är ute. Dvs avvisande mot killar och hon har aldrig gett mig någon anlednings att tvivla på det. Men det är ett mycket bra sätt du tar upp att jag ska lägga fram det på.

Det jag brottas med är ju att tjejen ska hitta någon som har ett skönare sätt än vad jag har och därmed hellre vilja vara med den personen.

Paradoxalt nog innebär det ju att ju mer jag oroar mig och håller henne tillbaka, desto oskönare är jag och risken större att hon tycker någon annan är bättre.

Jag har nyligen haft den här diskussionen med min flickvän och hon har en syn på livet som är lite mer annorlunda än vad de flesta har. Hon är en väldigt fristående person som absolut inte går att kväva eller hålla tillbaka när det gäller saker hon vill göra. Och vill jag vara med henne så får jag acceptera det.

Hon har dåliga sidor men de är en del av henne, inte något som jag borde störa mig på eller försöka förändra utan snarare acceptera som en del av henne som sagt.

dluddeckens
2012-06-12, 12:25
Det jag brottas med är ju att tjejen ska hitta någon som har ett skönare sätt än vad jag har och därmed hellre vilja vara med den personen.

Paradoxalt nog innebär det ju att ju mer jag oroar mig och håller henne tillbaka, desto oskönare är jag och risken större att hon tycker någon annan är bättre.

Jag har nyligen haft den här diskussionen med min flickvän och hon har en syn på livet som är lite mer annorlunda än vad de flesta har. Hon är en väldigt fristående person som absolut inte går att kväva eller hålla tillbaka när det gäller saker hon vill göra. Och vill jag vara med henne så får jag acceptera det.

Hon har dåliga sidor men de är en del av henne, inte något som jag borde störa mig på eller försöka förändra utan snarare acceptera som en del av henne som sagt.

Det där stämmer.

Donner
2012-06-12, 12:25
Du kanske skrivit det tidigare, men mitt minne är dåligt: Har du känt så här även i tidigare relationer? Är det här ditt normala beteende? Då har tjejen din troligtvis inget med det att göra. Är det här en avvikelse? Då kanske det är läge att fundera på varför känslorna uppstår.

Jag är som sagt inte en svartsjuk person så om jag skulle finna mig i en relation där svartsjukan rasar inombords, då skulle jag misstänka att något är allvarligt fel.

Ja och nej. I mitt första förhållande var jag det inte alls, det var tjejen som var det. I mitt andra var jag det inte till en början utan det var när jag började misstänka att hon dolde en otrohet som jag blev det (fanns väääääldigt tydliga tecken). Och mycket riktigt så hade hon varit otrogen med sitt ex under hela vårt förhållande. I början på kitt nuvarande var jag det inte alls heller utan det var när det började bli seriöst (flytta ihop, snack om framtid osv) som jag blev det. Antar att det grundar sig i att jag är rädd att bli sviken precis som jag blev av mitt ex. Även om jag inte tog det särskilt hårt konstigt nog.

Donner
2012-06-12, 12:29
Det jag brottas med är ju att tjejen ska hitta någon som har ett skönare sätt än vad jag har och därmed hellre vilja vara med den personen.

Paradoxalt nog innebär det ju att ju mer jag oroar mig och håller henne tillbaka, desto oskönare är jag och risken större att hon tycker någon annan är bättre.

Jag har nyligen haft den här diskussionen med min flickvän och hon har en syn på livet som är lite mer annorlunda än vad de flesta har. Hon är en väldigt fristående person som absolut inte går att kväva eller hålla tillbaka när det gäller saker hon vill göra. Och vill jag vara med henne så får jag acceptera det.

Hon har dåliga sidor men de är en del av henne, inte något som jag borde störa mig på eller försöka förändra utan snarare acceptera som en del av henne som sagt.

Precis, desto mer man oroar sig för att ens flickvän ska hitta någon annan desto större chans är det att man kväver henne och att hon till slut gör det. Förstår vad du menar. Men det har kommit mycket bra råd från folk här och i och med att jag verkligen på riktigt denna gången har insett mitt problem (ljugit för mig själv tidigare) tror jag att jag kan ta tag i det och arbeta med mig själv till den grad att jag kan klara av att ha ett förhållande.

rajjan_dammit
2012-06-12, 12:48
Sen vet jag inte hur pass tungt mina åsikter väger i sammanhanget, jag har ett ganska invecklat men samtidigt enkelt förhållande. För mig spelar inte otrohetsbiten någon roll, vi har ett öppet förhållande (låter löjligt men det är väl det bästa ordet).

Min tjej vill väldigt gärna kunna göra saker på egen hand, det betyder inte att hon inte älskar mig. Hon vill kunna åka utomlands själv och hälsa på någon kille där, hon älskar mig inte mindre för det. Kommer hon suga hans k*k där? Högst troligen, men det är mig hon älskar och kommer komma tillbaka till.

Jag kan verkligen inte styra henne, och har insett att det är inte det jag vill heller. Vill jag inte ha det såhär får jag skaffa en annan tjej.

Det jag oroar mig över är inte att hon ska ha sex med någon annan, utan att det ska få henne att börja älska någon annan mer än mig.
Men då kommer vi till problemets kärna:
Om hon blir kär i någon annan än mig och lämnar mig, är det för att hon hittat någon bättre än mig. Någon som hon passar bättre ihop med. Ska jag känna att jag bidragit till det, eller ska jag känna att jag åtminstone gjort mitt bästa för att hon ska älska mig? Man kan inte äga en person och bestämma över dem. Försöker man det, då kan man vara säker på att personen försöker komma bort från en.

filmjölk
2012-06-12, 13:25
Från mitt perspektiv tycker jag att ett sådant öppet förhållande verkar osunt, då jag TROR att öppenheten mest är resultatet av en persons vilja, och den andre motvilligt flyter med, bara för att denne är för nedtryckt i skorna.

Men jag har ingen som helst erfarenhet om saken så det blir helt en förutfattad åsikt, baserad på att jag själv inte skulle acceptera ett sådant förhållande. Då är jag hellre ensam.

Jag tror även att den ena parten i ett sådant förhållande i smyg gillar att den andre blir sårad och ledsen över det. Liksom en studie i att kolla hur långt man kan driva en sak, tills den andre blir berövad all sin mänsklighet (manlighet) och vältrar sig i sin egen förnedring: "I helgen fick Pelle sätta på mig hårt analt, han är verkligen underbar i sängen! Jag kom fyra gånger på tjugo minuter! Är du inte glaaad för min skull?"...."Jovisst älskling. Jätteglad för din skull! Skall vi mysa i soffan och sedan kan jag tillfredställa dig oralt utan att få sex tillbaks så att jag kan ligga och våndas sömnlös hela natten ledsen och otillfredställd och tänka på hur skönt du hade det med Pelle?".

Om du har samma mentalitet som mig Rajjan, och är fast i det där, dröjer det inte många veckor tills du anser att seriemördare kanske är ett bra framtidsyrke för dig.

Filthy
2012-06-12, 13:40
Jag har själv bearbetat min svartsjuka sen tonåren. Jag märkte ju för en 10 år sen att min svartsjuka är fan inte ok. Jag gav nästan inte tjejerna en chans att andas. Men det var under mina osäkra tonår och det skedde grova förändringar där i vem jag var osv.
Jag har alltid förlitat mig på att det är självdisciplin som gäller. Men det funkar verkligen inte i längden. Om du bara ska gå runt och knyta näven i byxan kommer det smälla till ordentligt när man väl vädrar sina åsikter.
Det bästa är nog att göra som många skrivit tidigare. Dvs man får tyvärr ge upp tanken om att "hon är min och bara min.". iaf den första perioden när partnern inte direkt har fått chansen att bevisa hur pass mycket hon tycker om en (kanske). Sen när tilliten börjar bli till 100% så kan man nog börja tänka i termerna "hon är min" utan att man ska behöva inbilla sig massa skit eller vara en oanständig pojkvän.

Ett annat tips är att inte falla för de flörtigaste tjejerna om man vet av sig att man tenderar att störa sig på sådant.

Otur
2012-06-12, 13:55
Bra inlägg av filmjölk tycker jag.


Har själv en flickvän som är väldigt populär och får ganska mycket uppmärksamhet. Men tycker inte direkt att jag är svartsjuk av mig.


Så passar på att fråga vad du/ni tycker om detta? När/hur man ska vara avvisande?

Byter hon telefonnummer, addar på FB och "hänger med på efterfest" med killar som kommer fram och raggar på henne så är hon faktiskt inte direkt avvisande.


Bara för att någon skriver något till henne (trots att det egentliga syftet är självklart att ragga) så tycker nog inte jag att man kan kräva att hon ska helt ignorera det?

När ska man bry sig om sånt? Kul att höra era åsikter.

Donner
2012-06-12, 14:02
Bra inlägg av filmjölk tycker jag.


Har själv en flickvän som är väldigt populär och får ganska mycket uppmärksamhet. Men tycker inte direkt att jag är svartsjuk av mig.


Så passar på att fråga vad du/ni tycker om detta? När/hur man ska vara avvisande?



Bara för att någon skriver något till henne (trots att det egentliga syftet är självklart att ragga) så tycker nog inte jag att man kan kräva att hon ska helt ignorera det?

När ska man bry sig om sånt? Kul att höra era åsikter.

Om någon uppenbarligen raggar på min flickvän tycker jag att hon ska vara avvisande, precis som hon vill att jag ska vara det. Där delar vi samma värderingar. Och det är hon dessutom väldigt bra på. Man ska tydligt markera att man har partner.
Problemet är ju att det är mina hjärnspöken som ställer till det för mig. Tankar om vad som kan hända maler.

rajjan_dammit
2012-06-12, 14:05
Från mitt perspektiv tycker jag att ett sådant öppet förhållande verkar osunt, då jag TROR att öppenheten mest är resultatet av en persons vilja, och den andre motvilligt flyter med, bara för att denne är för nedtryckt i skorna.

Men jag har ingen som helst erfarenhet om saken så det blir helt en förutfattad åsikt, baserad på att jag själv inte skulle acceptera ett sådant förhållande. Då är jag hellre ensam.

Jag tror även att den ena parten i ett sådant förhållande i smyg gillar att den andre blir sårad och ledsen över det. Liksom en studie i att kolla hur långt man kan driva en sak, tills den andre blir berövad all sin mänsklighet (manlighet) och vältrar sig i sin egen förnedring: "I helgen fick Pelle sätta på mig hårt analt, han är verkligen underbar i sängen! Jag kom fyra gånger på tjugo minuter! Är du inte glaaad för min skull?"...."Jovisst älskling. Jätteglad för din skull! Skall vi mysa i soffan och sedan kan jag tillfredställa dig oralt utan att få sex tillbaks så att jag kan ligga och våndas sömnlös hela natten ledsen och otillfredställd och tänka på hur skönt du hade det med Pelle?".

Om du har samma mentalitet som mig Rajjan, och är fast i det där, dröjer det inte många veckor tills du anser att seriemördare kanske är ett bra framtidsyrke för dig.

Haha, filmjölk alltid så klockrena inlägg. Men nej, det är verkligen inte så. Jag har en tendens att ibland inbilla mig att det är på det viset, men jag har inte märkt det alls i verkligheten. Jag är supernöjd med vårt sexliv.

Jag tror det handlar om samma sak egentligen, att oroa sig över att hon blir så sjukt skönt kn*llad av någon annan och sen kommer hem till tråkiga mig och vara ointresserad, som att oroa sig över att tjejen ska ha känslor för någon annan och ha en romantisk och kärleksfull konversation och komma hem till tråkiga mig.

Kan man hantera sin svartsjuka på det ena planet är det ingen skillnad att göra det på det andra planet (om man nu känner för att ha en sådan relation, absolut inget jag säger är normalt eller som alla "borde" kunna ha)

Donner
2012-06-12, 14:05
Jag har själv bearbetat min svartsjuka sen tonåren. Jag märkte ju för en 10 år sen att min svartsjuka är fan inte ok. Jag gav nästan inte tjejerna en chans att andas. Men det var under mina osäkra tonår och det skedde grova förändringar där i vem jag var osv.
Jag har alltid förlitat mig på att det är självdisciplin som gäller. Men det funkar verkligen inte i längden. Om du bara ska gå runt och knyta näven i byxan kommer det smälla till ordentligt när man väl vädrar sina åsikter.
Det bästa är nog att göra som många skrivit tidigare. Dvs man får tyvärr ge upp tanken om att "hon är min och bara min.". iaf den första perioden när partnern inte direkt har fått chansen att bevisa hur pass mycket hon tycker om en (kanske). Sen när tilliten börjar bli till 100% så kan man nog börja tänka i termerna "hon är min" utan att man ska behöva inbilla sig massa skit eller vara en oanständig pojkvän.

Ett annat tips är att inte falla för de flörtigaste tjejerna om man vet av sig att man tenderar att störa sig på sådant.

Du har rätt i det du skriver. Hon är inte min bara min, utan hon är mig till låns sålänge hon och jag vill det. Tror det var mikaelj som skrev det för ett tag sedan i relationstråden och det stämmer väldigt bra. Och vill man att de ska vara det under en längre tid gäller det att vårda relationen. Har kommit till många insikter idag men det känns ändå som att detta bara är början. Nu måste jag få in allt i min skalle så att det verkligen blir mitt tankesätt. Det är det som är utmaningen.

Donner
2012-06-12, 14:07
Haha, filmjölk alltid så klockrena inlägg. Men nej, det är verkligen inte så. Jag har en tendens att ibland inbilla mig att det är på det viset, men jag har inte märkt det alls i verkligheten. Jag är supernöjd med vårt sexliv.

Jag tror det handlar om samma sak egentligen, att oroa sig över att hon blir så sjukt skönt kn*llad av någon annan och sen kommer hem till tråkiga mig och vara ointresserad, som att oroa sig över att tjejen ska ha känslor för någon annan och ha en romantisk och kärleksfull konversation och komma hem till tråkiga mig.

Kan man hantera sin svartsjuka på det ena planet är det ingen skillnad att göra det på det andra planet (om man nu känner för att ha en sådan relation, absolut inget jag säger är normalt eller som alla "borde" kunna ha)

Måste säga att det är väldigt starkt av dig att klara det. Finns inte ens i min vildaste fantasi att jag skulle dela min tjej med någon annan. Så kudos :)

rajjan_dammit
2012-06-12, 14:23
Måste säga att det är väldigt starkt av dig att klara det. Finns inte ens i min vildaste fantasi att jag skulle dela min tjej med någon annan. Så kudos :)

Jag får ju ligga med andra tjejer också ;) Eller med båda samtidigt.

Det innebär inte att det inte finns någon svartsjuka hos någon av oss, men det handlar om att hantera den. Svartsjuka beror oftast på att man tänker att det är på ett visst sätt eller inbillar sig att ens partner handlar på ett sätt man inte gillar.

Kan man försöka se nyktert i en sådan situation och säga exakt som man känner till sin partner så kan man reda ut det. Och med att säga som man känner menar jag ungefär som mikaelj skrev, "då blir jag osäker och tror att du kommer att lämna mig".

Kan man prata öppet om sina känslor på det viset kan man besegra svartsjukan, inte genom att försöka bli en person som inte är svartsjuk alls, det är vi alla till viss del. Det kräver ju också att tjejen är med på att prata om det på det viset, men är man någorlunda mogen och inte ett psykbrutet nervvrak ska det nog gå bra.

rajjan_dammit
2012-06-12, 14:30
Hon är inte min bara min, utan hon är mig till låns sålänge hon och jag vill det.
Japp japp, så är det. Hon är inte din rättighet. Hon är en förmån.

Jokester
2012-06-12, 15:08
Jag brukar tänka som att om din tjej verkligen vill vara otrogen kommer hon vara det oavsett. Och är hon sån så är det väl ändå inget du vill ha ändå?
Behandla din tjej bra och låt henne få leva sitt eget liv, är hon otrogen då får du väl hitta en ny, bättre tjej.

clappen
2012-06-12, 16:39
Om du inte gör någonting på dagarna kan det lätt gå runt och ältas på en massa såna här skit tankar som kommer upp och repeteras om och om igen, vilket kan sabba flera dagar. (har egen erfarenhet av detta)

Jag rekommenderar dig att du helt enkelt gör vettiga saker om dagarna, dra ut med dina polare på helgerna? ha kul, leta nya bruttor/kn*lla runt osv, gör allt du kan för att vara upptagen med saker som ger dig något och som gör att du kan gå vidare. Det är det effektivaste sättet för att komma över såna här tråkiga saker snabbt.

edit: kanske såg nu att jag tolkat situationen fel! Nåja, du kan ju läsa det jag skrev ändå om du känner fört. :D