Visa fullständig version : Trivs ni med att vara ensamma?
Jag trivs med att vara ensam men jag har blivit asocial mot min vilja. Det är något jag växt in i med åldern. När jag var ung gillade jag att umgås mycket med människor, nu vill jag mestadels vara ensam. Känner att det är tråkigt att umgås med folk utanför fester. Jag skulle vilja vara social och vara med i ett gäng för det känns som att man får mer i utbyte och får uppleva mer än om man degar hemma som jag gör, även fast jag trivs med det.
Jag har knappt några vänner men som det känns nu behöver jag inte direkt några, kan vara kul på fester men inte annars. Är människor som trivs med ensamheten mer egocentriska?
Hur är det för er? Trivs ni med att vara själv? Varför?
Jag tycker inte om att vara med "folk" (som i bekanta, påtvingade "vänner" genom jobb etc), har sällan något utbyte och de allra flesta intresserar mig inte överhuvudtaget, men älskar att vara med mina närmaste. Vill egentligen inte vara själv mycket, tycker mest det är tråkigt. Vill prata liksom :D
edit: Uppfattar mig själv som väldigt social men selektivt social. Har inga problem med att umgås med i princip vem som helst och kan kallprata men får liksom inget ut av det själv.
Jag trivs väldigt bra med att vara med mig själv, men kan även trivas väldigt bra med att vara med någon annan människa om den människan är rätt sorts människa.
http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=179846
älskarcola
2012-04-27, 12:18
Ja, har alltid varit så. Annars trivs jag bäst med kompisar en och en. Blir så stressad när det är fler. Alltid försökt undvika såna situationer D:
Innerst inne vill jag vara mer social men det går ej !
Kan egentligen bara hålla med. Jag var väldigt social när jag var yngre, men har nu dragit ner på vännerna till ca 2-4st som jag träffar ibland. Ibland träffar jag dom bara var tredje månad under en fika. Absolut inget jag lider av, tvärtom. Jag trivs ganska bra i situationen. Jag är fortfarande social när jag träffar folk, ingen ångest av att vara bland andra och på fester har jag kul, men jag väljer att prioritera ensamheten.
Jag har en flickvän som jag bor med kan tilläggas, det gör väldigt mycket.
Jag trivs väldigt bra med att vara med mig själv, men kan även trivas väldigt bra med att vara med någon annan människa om den människan är rätt sorts människa.
http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=179846
Fan.. Ber om ursäkt. :Virro
Jag är själv rätt mycket (både jobbar och bor själv) men behöver mina vänner några gånger i veckan. Dessutom pratar jag i telefon med ett par i princip dagligen. Utan dessa sociala interaktioner känner jag mig lätt isolerad och ensam.
Nej,
Kniper det, så kan jag alltid krama mina katter .. :D
Gosti123
2012-04-27, 12:33
Ja, har alltid varit så. Annars trivs jag bäst med kompisar en och en. Blir så stressad när det är fler. Alltid försökt undvika såna situationer D:
Innerst inne vill jag vara mer social men det går ej !
Jag hamnar väldigt lätt utanför ifall jag inte är en och en (ifall det inte är vänner jag känner bra). Säger ingenting, vet inte varför det är så.
Stefan J
2012-04-27, 12:37
Jag trivs med att vara ensam men jag har blivit asocial mot min vilja. Det är något jag växt in i med åldern. När jag var ung gillade jag att umgås mycket med människor, nu vill jag mestadels vara ensam. Känner att det är tråkigt att umgås med folk utanför fester. Jag skulle vilja vara social och vara med i ett gäng för det känns som att man får mer i utbyte och får uppleva mer än om man degar hemma som jag gör, även fast jag trivs med det.
Jag har knappt några vänner men som det känns nu behöver jag inte direkt några, kan vara kul på fester men inte annars. Är människor som trivs med ensamheten mer egocentriska?
Hur är det för er? Trivs ni med att vara själv? Varför?
Jag umgås i princip aldrig med vänner, men skulle inte säga att jag känner mig ensam. Jag träffar ju folk på jobbet (som råkar vara att ta hand om sjuka människor), och arbetskamraterna är ju folk som man både tycker om och ogillar. Sedan har jag en sambo som jag har väldigt roligt med och jag tränar även 5 dagar/vecka. Det är på en atletklubb, så till skillnad från en vanlig gymmiljö så blir det mycket prat och skämt under tiden man tränar med folk som man för det mesta tycker om. Så jag har varken ork eller lust att träffa vänner i någon större utsträckning utöver det dels eftersom jag hela tiden vistas bland människor och dels eftersom att jag älskar att spela datorspel. Det ger mig oftast mer nöje att koppla av med ett riktigt bra spel än att träffa (ännu) mer människor, så varför ska jag plåga mig själv? Vart man än vänder sig så finns där människor, människor, människor! Överallt, hela tiden. Jag kommer inte undan. Det får liksom vara nog ibland.
Fan.. Ber om ursäkt. :Virro
Jag menade inte att det var som i en redan existerande tråd utan att jag har snuddat på "problemet" tidigare på forumet :)
Jag umgås i princip aldrig med vänner, men skulle inte säga att jag känner mig ensam. Jag träffar ju folk på jobbet (som råkar vara att ta hand om sjuka människor), och arbetskamraterna är ju folk som man både tycker om och ogillar. Sedan har jag en sambo som jag har väldigt roligt med och jag tränar även 5 dagar/vecka. Det är på en atletklubb, så till skillnad från en vanlig gymmiljö så blir det mycket prat och skämt under tiden man tränar med folk som man för det mesta tycker om. Så jag har varken ork eller lust att träffa vänner i någon större utsträckning utöver det dels eftersom jag hela tiden vistas bland människor och dels eftersom att jag älskar att spela datorspel. Det ger mig oftast mer nöje att koppla av med ett riktigt bra spel än att träffa (ännu) mer människor, så varför ska jag plåga mig själv? Vart man än vänder sig så finns där människor, människor, människor! Överallt, hela tiden. Jag kommer inte undan. Det får liksom vara nog ibland.
Det låter som ett väldigt socialt liv om du frågar mig, iom att du träffar polarna på klubben varje dag i princip. Det är ju en form av umgänge.
Jag trivs bra med att vara ensam. Jag tycker även om att träffa vänner men har inga jättestora behov av att träffa andra dagligen.
Att vara fysiskt isolerad från människor i en vecka är t ex inget som är ett problem för mig. Att vara helt isolerad är svårt att praktiskt genomföra dock då det finns internet osv...
Hur länge jag kan vara ensam innan jag börjar känna en stark saknad av umgänge vet jag faktiskt inte. Har inte kunnat prova. Får man ta emot och skicka sms eller chatta 1-2 ggr per vecka under tiden man är "ensam" lär det iaf kunna förlänga tiden rätt rejält.
Det låter som ett väldigt socialt liv om du frågar mig, iom att du träffar polarna på klubben varje dag i princip. Det är ju en form av umgänge.
På klubben är det ju konstant socialt umgänge, typ 5 dagar i veckan. This I like *cupid* Roligt att hänga med folk med liknande intressen och peppa på varandra.
Stefan J
2012-04-27, 12:54
Det låter som ett väldigt socialt liv om du frågar mig, iom att du träffar polarna på klubben varje dag i princip. Det är ju en form av umgänge.
Ja, det tycker jag också. Det kan bli rätt så lustigt det där. För om man med att träffa vänner menar att festa eller umgås privat, då lever jag riktigt asocialt. För det gör jag i princip aldrig. Det har ju blivit en och annan diskussion kring det med arbetskamrater och så.
I en 18-årings värld där man hänger med polare och festar är jag troligtvis ett asocialt mongo. Men själv har jag inte den synen på mig eftersom jag är så social som jag bara orkar utan att må dåligt. Det är lite olika det där, vad som är umgänge med vänner och inte.
Det sköna med att vara vuxen är att man kan vara jävligt asocial utan att bli utfryst :D
Som tonåring var det sociala livet mer av ett nödvändigt ont då man skulle nå upp till en viss standard av social interaktion (kvantitet och kvalitet).
Nu kan man lägga upp fötterna på bordet och ta det hur lugnt som helst och ingen ifrågasätter ens leverne :D
Tja, jag har väldigt lite socialt umgänge utanför jobbet. Ibland (1 gång i veckan kanske i bästa fall) så åker man hem till någon bekant och dricker kaffe, eller träffas för att träna, fiska, jaga eller något sånt beroende på säsong. I övrigt blir det väl ett par "middagsbjudningar" per år. Resten av tiden tar familjen. Och får jag tid över är jag gärna själv, familjelivet lär en att uppskatta egentid.
Nej. Har alltid varit, gillade det i början men i längden är det tortyr.
Jag trivs bra större delen av tiden men ibland blir det jävligt enformigt och jag saknar att ha någon att dela vardagen med. Nuförtiden binder man nästan alltid upp sig i flera timmar om man ska umgås med någon polare. Att träffa arbetskamraterna är ju inte riktigt samma sak, åtminstone inte för mig som inte är särskilt nära med någon på min arbetsplats.
Trivs inte att vara själv.
majak0vskij
2012-04-27, 13:36
Kluven till detta. Trivs bra med vänner, men har inget emot att vara själv. Jag är ensam större delen av dygnet och tycker det är helt ok. Att gå till gymmet för att göra sin grej är nog social exposure för mig den dagen. Andra dagar är jag så needy att jag håller på att gå under av ensamhet. Haha.
ARMSTARK
2012-04-27, 13:42
Oj, man är visst i gott sällskap här på Kolo! Trodde att jag var den enda enstöringen här. Undrar om det har nåt med träningen att göra, att man blir fokuserad i sig själv på nåt sätt.
Ensamhet stör mig inte, söker det medvetet. Men när man känner att det skulle vara lite kul med sällskap märker man hur ensam man är, och då är det rätt jobbigt faktiskt.
Bara för det ska jag ut och åka cab med en polare i helgen! ;)
Eddie Vedder
2012-04-27, 14:22
Trodde att jag var den enda enstöringen här.
Hur kan man tro att man är den enda enstöringen på ett forum som det här? :D
Och jag är som många andra. Trivs med att vara själv men jag är i starkt behov av social interaktion och vänner. Behöver verkligen inte vara ofta men jag måste få träffa personer jag tycker om och få prata om saker i livet och få diskutera allt jag läser om, lyssnar på och tittar på. En grogrund för att bli fruktansvärt inskränkt och extrem är att aldrig träffa människor som får en att fundera lite annorlunda.
Jag trivs väldigt bra att vara helt själv, fast det blir långtråkigt rätt så fort. Men en fredag kväll som den här har jag inga som helst problem att sitta hemma själv med en whisky och bara slappa efter en hård veckas jobb och träning. Tycker om stillheten och att vara helt avslappnad. Men är överlag en väldigt rastlös person och även väldigt social, skulle aldrig klara att vara helt ensam i längre perioder. Låg hemma sjuk i influensa för nån månad sen, en vecka av i princip total isolering kan ta knäcken på vem som helst :D
Sandra81
2012-04-27, 17:04
Älskar att vara själv.. shoppar gärna ensam också :)) dom flesta tycker nog jag är lite mysko på så sätt då jag är lite hemlig å så.
Jag är introvert och trivs i mitt eget sällskap. Gillar dock att vara social också, bara jag kan fylla behovet av egentid.
Jag trivs väldigt bra själv, bor ensam. Provade på att vara sambo förra året men fick bokstavligt talat tuppjuck av det, måste bo själv just nu i mitt liv även om jag kan se mig själv bli sambo igen i framtiden.
Älskar min styrketräning som jag allt som oftast utför själv, även om det kan vara kul med en träningspartner då och då.
Mitt jobb är enormt socialt vilket har gjort mig till en ännu större ensamvarg när jag väl är ledig än vad jag var innan mitt nuvarande.
Behöver ändå närhet och att socialisera som majoriteten av alla andra människor, väljer dock alltid att träffa mina nära vänner eller familj och umgås väldigt sällan med en massa "bekanta" då jag ofta upplever att det tar mer än vad det ger för mig.
Egocentrisk? Ja, en hel del. Håller dock fast vid att man själv är den viktigaste människan i sitt eget liv och att alltid se till sitt eget bästa först ser jag inte som något negativt. När jag mår gött så behandlar jag alla andra ännu bättre också.
Så länge man har Sniggel över internet så behöver ingen känna sig ensam!
Jag drog ned på festandet och att hänga med polare när jag började ta träningen mer på allvar för ett par år sedan. Nu har jag märkt att jag trivs ganska bra själv men bara så länge det händer något. Jag har alltid radio eller tv på hemma och internet är alltid uppkopplat. Hade man satt mig på en öde ö så hade jag fan klättrat på palmerna. Detta märks tydligt om strömmen går hemma. Då sitter man där ensam i mörkret och tänker wtf håller jag på med. En tanke som går över så fort som strömmen kommer tillbaka.
Vid närmare eftertanke så trivs jag nog inte ensam men som singel som vill hålla sig undan alkohol så blir det såhär. Det får jag bara ta.
shut teh face
2012-04-27, 19:39
Umgås med någon en kväll i veckan max, sen tar familjen och jobb resten av tiden. Just nu så har jag alldeles för lite egen tid ... skulle behöva lite mer för att må bra.
Trivs bra själv, men kan tänka mig att det hade varit ensamt utan familjen, fast då hade man nog grottat ner sig ännu mer i jobbet och spelat mer (nu spelar jag inget) och mått bra. :)
Jag trivs med mitt jobb enormt och är väldigt nära många så där får jag ut mycket.
mangemani
2012-04-27, 20:04
förutom mer i barndomen, så har jag alltid varit en ensam varg.
jag har alltid trivts bäst då jag är ensam, då det är lugnt och tyst och man kan få en chans att samla tankarna och krafterna i lugn och ro.
då jag var yngre och gick i gymnasiet så kände man sig nästan tvungen att umgås med folk(utanför gymnasiet dvs), man festade, man gick på krogen osv, visst, var väl kul, men det dröjde inte länge innan man började sakna det där lugnet och gick sen hem. samma var det då man umgicks med vänner, kul ett tag men sedan så kände man bara *blää* och man ville hem.
jag är likadan i dags läget, men har nu helt vuxit ifrån krog och festar livet, sure, dricka lite på nån större tillställning, fine, kan vara nice, men skulle aldrig kunna dra runt på stan, från ställe till ställe så som man gjorde förut, ser ingen som helst poäng i det och finner inget roligt med det.
nu har jag en sambo plus 2 barn och det är en jäkla omställning för mig, från att bara sitta inne och spela spel och leva på gymmet och leva i min lugna värld till en lägenhet där det är i stort sätt liv och rörelse dygnet runt.
i början kändes det väl obekvämt, men med tiden så har jag helt vant mig och tycker det bara är mysigt, men ändå, de gånger då man är helt ensam hemma och vet att man är det i flera timmar, typ som idag då sambon är på tjej kväll och ungarna är borta, det är nu som jag får en chans att ta igen psyket efter allt, det är nu som jag lugnt kan vandra tillbaka till min lugna värld och bara njuta.
och bara för att klargöra, jag älskar ju givetvis min sambo och barnen och jag älskar deras närvaro, men jag uppskattar så dessa lugna stunder och jag värdesätter varje lugn sekund som jag kan få, det gör bara gott för mig.
Robbelibob
2012-04-27, 22:42
Trivs väldigt bra ensam. Blir oftast bara på dåligt humör när jag är bland folk. Rättare sagt, kvinnor.
Om ni fick välja att vara en antisocial person och trivas med det eller vara en social person som trivs med andra och hittar lätt vänner, hade ni ändrat er?
Jag har varit en oerhört antisocial person hela livet, men har egentligen haft en mer social och glad sida som varit extremt nedtryckt. Förut trivdes jag ganska bra med ensamheten, men med åren har det blivit en pina. Periodvis med depressioner och självmordstankar. För ett år sen kom jag in i en fas av anorexi, men det har jag tagit mig ur; i gengäld så lämnade det en slags tomhet. Numera ser jag knappt någon mening med något längre. Har tappat motivationen med träning och studier nästan helt. Jag mer eller mindre tvingar mig iväg om jag ska göra något.
Önskar att jag vore en som kunde snacka en massa skit med folk, skratta och vara glad åt småsaker och trivas i andra människors sällskap. Har blivit en ganska dyster jävel helt enkelt.
jag gillar att vara ensam/med familjen för jag har svårt att hitta någon jag orkar spendera tid med. Sen är jag lite speciell också.
Albin Eriksson
2012-05-12, 02:23
Kan utan problem tillbringa ganska mycket tid själv, men något slags socialt samspel finns ju alltid med i bilden och det kanske är den dosen som gör att det fungerar.
Att exempelvis vara nöjd med socialt liv för dagen efter att kört ett träningspass ihop med en träningskamrat.
Nej för i helvete. Gjorde det mycket förut men nu tål jag knappt mig själv. Två dagar i veckan måste jag träffa någon annars blir det depp. Snackar nog med 1-2 personer per dag på facebook/skype/sms. Ganska tragiskt men är uppväxt själv så har väll tröttnat på det. Var ensam långa perioder så har väll slagit över.
Letar alltid efter folk att umgås med om jag ska vara ärlig. Lite som en knarkare. Skapligt tragiskt ändå. Ett försök att slippa vara med mig själv.
Sparven från Minsk
2012-05-12, 08:46
I perioder, oftast kortare som ensam.
Annars vill jag gärna ha någon runt mig.
Att kunna vara ensam är himmelskt, att vara ensam är ett helvete.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.