Visa fullständig version : Jag börjar bli rent djävulskt bitter - vad göra?
Spartansk
2012-04-04, 02:47
Jag upplever att jag under de senaste veckorna, eller kanske rentav månaderna, har blivit bittrare än vanligt. Jag har alltid haft en fallenhet för att bli bitter, men på sistone har det liksom inte ens varit gulligt längre.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tror jag kan lista några eventuella yttre bidragande orsaker:
- Under den där "ta håret tillbaka"-kampanjen som genomsyrade nätet för lite sen var jag inblandad i några rejält osnygga, långa och infekterade debatter med feminister. Några av mina manliga bekanta som bevittnade striderna från sidolinjerna skrattade åt spektaklet och belönade mig med rikliga ryggdunkningar. För egen del for jag seriöst illa av allt smutskastande, missförstående och all inskränkthet. En fd rätt nära vän på feministsidan avslutade bekantskapen, efter att ha klandrat mig för mitt "komplexfyllda beläte" och "min taskiga människosyn", något som faktiskt på riktigt sved, tvärtemot vad min halvkorkade machofanclub upplevde det som.
Hur som helst, hela den där grejen gjorde mig mer än nådigt irriterad medan den pågick, har bidragit till ett otal "fan, så här skulle jag ha sagt istället"-moments sedan den utspelade sig, och kan, även om den verkar trivial, säkert vara orsaken till några droppar som sedemera fick bitterhetsbägaren att rinna över.
- Jag har ett nytt jobb som kräver rätt mycket krångel med logistiken. Det krävs två separata offentliga färdmedel för ta sig dit, och båda innebär långa väntetider. Det tar oftast ungefär fyra timmar för mig att ta mig till och från jobbet, vilket innebär att jag inte sällan måste packa två matlådor, två proteindrinkar, dator och laddare, utöver allt annat som plånbok, mobil, mm. Innan någon nu får för sig att jag är bekväm vill jag poängtera att jag inte har något emot själva packande i sig. Problemet är att jag bara är en officiell diagnos från att ha vrålkraftig ADD, vilket gör att det är i princip omöjligt för mig att komma ihåg att ta med alla de där sakerna. Även det här kan vara en stor stressfaktor.
- Jag har på sistone gjort tre misslyckade beställningsjobb i form av teckningar. En av dem var en tatuering en bekant ville ha. Vad jag missade under förhandlingarna (men som framgår när jag läser dem lite mer noggrannt, så jag kan inte bestrida dem) var att hon betalar först om hon faktiskt bestämmer sig för tatuera in skiten. Än har hon inte bestämt sig för det, så just nu sitter jag här med fyra obetalda arbetstimmar.
En annan var en bekant som ville ha en karikatyr av sig själv tecknad. Sagt och gjort, men tydligen blev han "för tjock" på sin karikatyr, jag fick inte de 250 kronor jag skulle fått om han blev nöjd, och pangbom, ytterligare två timmars arbete åt h-e.
Den tredje teckningen är rent tekniskt inte ett misslyckande, för kunden är numera nöjd. Dock var jag tvungen att rita om den två gånger innan dess. Också ett drygt slöseri med tid.
Jag har pga detta halvt om halvt bestämt mig att principvägra nästa gång någon kommer med beställningsjobb.
- Jag måste (OK, inte "måste" som i "någon kommer slå mig om jag inte gör det", men måste ändå) umgås med X och Y på nästan daglig basis: http://www.kolozzeum.com/forum/showpost.php?p=5652583&postcount=8737
De är fortfarande så korkade att jag nästan får ont i armen av att försöka hindra mina armmuskler att göra en facepalm ca en gång i kvarten.
- Jag har ålagt mig själv med mycket att göra. Jag har börjat sätta upp massa små personliga projekt, som teckningar jag ska göra och saker jag ska lära mig. Som exempel på det sistnämnda har jag lärt mig morsealfabetet och det grekiska alfabetet. Allt detta gör jag som hjärngympa och för att faktiskt lära mig saker och ting under en period då jag inte har stora utvecklingsmöjligheter på jobbet. Men jag börjar undra om jag stjälper snarare än hjälper mig själv med dessa projekt, och om jag kanske bara borde ägna mer tid åt att glo på tv-serier och lyssna på musik.
- Träningen går dåligt. Jag är trött och seg väldigt ofta, rätt mycket svagare än hur stark jag varit som mest, och inte särskilt deffad. 28-åring som jag är börjar jag tro att jag kommit över den där magiska 30-årströskeln då allt börjar gå utför. Har t o m funderat på om mitt testo är lite lågt, efter att ämnet varit aktuellt på det här forumet på sistone.
Bitterhet kan vara en källa till stor genialitet. Se bara på Strindberg eller Martin Kellerman. Och även jag har många gånger varit "bitter på ett bra sätt"; ibland har jag åstadkommit veritabla mästerverk när jag varit nydumpad, t ex. Men den här gången är jag bara kass. Jag är bitter på ett sätt som jag känner begränsar mig i min vardag.
Rent socialt tycker jag att jag oftare än förut börjat hamna i situationer där jag måste välja mellan att bli trampad på eller vara otrevlig. En bekant till mig beklagade sig så sent som i kväll att jag blivit "fett oskön".
Lite tankar och tips på vad jag kan göra i min situation skulle uppskattas. Tack på förhand. Det känns redan lite bättre nu när jag fått skriva av mig lite.
En reflektionen här,
Jag pendlar själv nästan 4 timmar tur och retur dagligen, Tåg + buss samt att de inte synkar med jobbet vilket ger dödtid. Det är inte en hållbar lösning. Det finns ingen möjlighet att du kan få jobb närmare där du bor? Har även uppfattat det som ifrån tidigare trådar att du jobbar natt, är det något som fungerar för dig på sikt?
Jag brukar ofta säga att om jag sover och äter bra så klarar jag av allt, men om jag börjar tulla på något av det så går det sämre.
Hallar har en stor poäng. Så mycket pendlingstid sliter. Därtill några generella råd:
1. Om teckningar: Gör inte jobb åt bekanta. Det är att be om problem, framför allt när man i slutänden inte är riktigt överens och man som tecknare ändå vill/bör få betalt för sina arbetstimmar (ditt exempel med han som tyckte att han blev för tjock på bilden säger typ allt om varför man inte skall göra det). Hanna Fridén har skrivit en del om det här; om du har dötid på tåget och orkar rota igenom hennes blogg kan du kanske få en del tips där.
2. Om kompisen du blev av med i samband med hårhistorien: Om det verkligen är som du säger, att anledningen till att det skar sig mellan er var ett missförstånd och du önskar att det hade blivit annorlunda är det läge att göra en pudel. Det spelar ingen roll vem av er som har "rätt" i något slags objektiv mening; ni har båda sårat den andra och det är en rätt fet anledning till att backa och försöka "göra bra" oavsett vem som hade "rätt". Om du inte saknar din förlorade vän, utan facepalmandet är p.g.a. att du på något sätt tycker dig ha förlorat ansiktet i debatten är det bara att bita ihop och vänta på att skammen skall minska med tiden.
Ett generellt tips när det gäller kompisar är ju annars att gå in lite mer för att stå för vad du själv tycker och inte gå in lika hårt för att behaga omgivningen, typ att dina machokompisar skall tycka att du är rolig. Nu är det inte säkert att du gör så i verkligheten, men jag ser ju en del av ditt skämtande här på Kolo, och det är klart att om hela konversationen är marinerad i "ironiska" kommentarer och "skämt" kommer det förr eller senare att hända att någon tar dig på allvar och blir förbannad. Det kommer säkert att vara surt i början att kliva ur rollen som rolighetsminister, men det kan betala sig i längden.
Nu lär jag väl få några riddare på mig som tycker att feministerna skall veta hur osv. och den approachen kan man ju också ha. Var och en väljer ju hur den vill ha sina relationer.
Lät bli hjärngympan tills resten funkar. Jag har varit i din sits och tog då bort allting som inte var helt obligatoriskt, samtidigt som jag försökte förbättra det som jag var tvungen att göra.
När du sedan nått ett nollläge där du mår bra igen kan du gradvis introducera fler saker att göra, som att lära dig saker på din fritid.
Postat via en mobil enhet
Känner verkligen igen de 3 sista punkterna..
Jag tycker, att du ska skriva en bok, om dig själv och hur du känner.
Spartansk
2012-04-04, 09:35
Tack så mycket för svaren, de hjälpte verkligen!
Angående pendlandet så har jag dator med mig, och eftersom jag ändå till stor del lever framför datorn - jag lyssnar på musik, pratar med folk, ritar och läser på datorn - så tänkte jag "vad gör det för skillnad om jag gör det på buss eller hemma?". Det stämmer förresten att jag jobbar kväll, det funkar väl okej förutom att det är lite jobbigt att ha skev dygnsrymt (vaknar oftast 10-11).
Jag är också bitter. Bitter och ensam. Vågar inte längre stå på mig mot de få personer som finns kvar i mitt liv i rädsla av att förlora dem, därför blir jag oftast överkörd. Och därav bitter.
I feel you bro. Vet inte riktigt vad du borde göra för att må bättre, mer än att försöka slippa pendlingen. Sådär mycket påtvingat resande är inte bra för någon. Att på daglig basis behöva umgås med idioter är såklart också skitjobbigt.
Kanske borde du försöka hitta någon social hobby? Teckna i grupp kanske, vad vet jag.
Kan dom där tre pandorna ha något med saken att göra kanske? Man blir ju bitter när man inte har fått nå på länge.
Spartansk
2012-04-04, 10:25
Kan dom där tre pandorna ha något med saken att göra kanske? Man blir ju bitter när man inte har fått nå på länge.
Haha, jag funderade på det. Jag hoppades jag kunde stå över sånt, men jag kan inte lova att det inte spelar in.
Hur ser det övriga sociala umgänget ut? (Förutom X och Y) Har du några som du TRIVS att umgås med? Annars försök hitta något tillfälle att träffa nytt folk. Visst kan social interaktivitet genom datorn fungera, men jag är helt säker på att socialisera fysiskt med andra människor är viktigt och ger desto mer tillbaka. Har tyckt mig skönja ett samband mellan rikt socialt umgänge och levnadsglädje hos personerna jag mött. Med förbehåll att det kan vara fråga om hönan och ägget där. Det stämmer dock även överens med mina egna erfarenheter.
Tack så mycket för svaren, de hjälpte verkligen!
Angående pendlandet så har jag dator med mig, och eftersom jag ändå till stor del lever framför datorn - jag lyssnar på musik, pratar med folk, ritar och läser på datorn - så tänkte jag "vad gör det för skillnad om jag gör det på buss eller hemma?". Det stämmer förresten att jag jobbar kväll, det funkar väl okej förutom att det är lite jobbigt att ha skev dygnsrymt (vaknar oftast 10-11).
Ibland är man tvingad att pendla, pendlade ju själv 4 timmar/dag första månaderna i Stockholm. Visst fungerar det, men i längden är det slitigt. Det är tid som är "låst" och det blir svårt att hinna med sociala aktiviteter på vardagarna. Om man inte räknar träning som social aktivitet, vilket det ju är om man är medlem i en förening/träningsklubb. Vilket kan vara ett annat tips att gå med i, om det på något vis känns intressant.
Kan dom där tre pandorna ha något med saken att göra kanske? Man blir ju bitter när man inte har fått nå på länge.
Verkligen? *popcorn*
Eddie Vedder
2012-04-04, 10:31
Hur ser det övriga sociala umgänget ut? (Förutom X och Y) Har du några som du TRIVS att umgås med? Annars försök hitta något tillfälle att träffa nytt folk. Visst kan social interaktivitet genom datorn fungera, men jag är helt säker på att socialisera fysiskt med andra människor är viktigt och ger desto mer tillbaka. Har tyckt mig skönja ett samband mellan rikt socialt umgänge och levnadsglädje hos personerna jag mött. Med förbehåll att det kan vara fråga om hönan och ägget där. Det stämmer dock även överens med mina egna erfarenheter.
Enormt +1
Inget är för mig så destruktivt som mycket ensamhet. Det finns någon sorts basal nivå som räcker väldigt långt men där under känner jag mig isolerad och kan märka hur jag blir mer negativ till massor av saker. Jag tror ensamhet är en otrolig grogrund till inskränkthet och bitterhet - och internetdiskussioner spär nog på mer än vad de lindrar tror jag. Spartansks egen berättelse från Facebook vittnar ju inte direkt om att internetdiskussionerna varit gynnsamma.
Att få komma ut och diskutera med människor IRL och ha trevligt är fundamentalt för mig i alla fall. Det krävs knappast mycket - några kvällar i månaden med goda vänner/god vän exempelvis. Men om det lilla blir till inget så mår jag förjävligt.
Haha, jag funderade på det. Jag hoppades jag kunde stå över sånt, men jag kan inte lova att det inte spelar in.
Jag diskuterade det här med några tjejkompisar för några veckor sen. Alla vi märker stor skillnad på humöret och välmåendet om vi har någon kille på gång. Det räcker med att man har någon som väcker ett litet hopp. Man blir så barnsligt glad bara av att få söta sms från nån grabb. Mitt kärleksliv är helt dött för tillfället så ja, jag är aningen bitter.
Well, jag är så bitter att jag dryper av det ungefär som en pilgiftsgroda. Hur vänder man på det då, när bitterheten är ett välcementerat faktum?
- Jag har ett nytt jobb som kräver rätt mycket krångel med logistiken. Det krävs två separata offentliga färdmedel för ta sig dit, och båda innebär långa väntetider. Det tar oftast ungefär fyra timmar för mig att ta mig till och från jobbet, vilket innebär att jag inte sällan måste packa två matlådor, två proteindrinkar, dator och laddare, utöver allt annat som plånbok, mobil, mm. Innan någon nu får för sig att jag är bekväm vill jag poängtera att jag inte har något emot själva packande i sig. Problemet är att jag bara är en officiell diagnos från att ha vrålkraftig ADD, vilket gör att det är i princip omöjligt för mig att komma ihåg att ta med alla de där sakerna. Även det här kan vara en stor stressfaktor.
För att slippa just den här stressfaktorn så gör en lista (eller flera om det skiljer sig olika dagar) på vad du ska ha med dig, då behöver du bara checka av innan du går hemifrån och slipper ha allt i huvudet.
Spartansk
2012-04-04, 12:02
Hur ser det övriga sociala umgänget ut? (Förutom X och Y) Har du några som du TRIVS att umgås med? Annars försök hitta något tillfälle att träffa nytt folk. Visst kan social interaktivitet genom datorn fungera, men jag är helt säker på att socialisera fysiskt med andra människor är viktigt och ger desto mer tillbaka. Har tyckt mig skönja ett samband mellan rikt socialt umgänge och levnadsglädje hos personerna jag mött. Med förbehåll att det kan vara fråga om hönan och ägget där. Det stämmer dock även överens med mina egna erfarenheter.
Enormt +1
Inget är för mig så destruktivt som mycket ensamhet. Det finns någon sorts basal nivå som räcker väldigt långt men där under känner jag mig isolerad och kan märka hur jag blir mer negativ till massor av saker. Jag tror ensamhet är en otrolig grogrund till inskränkthet och bitterhet - och internetdiskussioner spär nog på mer än vad de lindrar tror jag. Spartansks egen berättelse från Facebook vittnar ju inte direkt om att internetdiskussionerna varit gynnsamma.
Att få komma ut och diskutera med människor IRL och ha trevligt är fundamentalt för mig i alla fall. Det krävs knappast mycket - några kvällar i månaden med goda vänner/god vän exempelvis. Men om det lilla blir till inget så mår jag förjävligt.
Jag tror det ligger väldigt mycket i det ni säger. Jag kom på det nu när ni sa det.
Faktum är att det finns ett gäng personer här i stan som jag gillar väldigt mycket att umgås med (de är kompisars kompisar som jag träffar någon gång i månaden). Mitt kvällsjobb har gjort mig tvungen att tacka nej ibland när de erbjudit mig umgänge, men jag får väl styra upp något. Hittills när jag träffat dem har det varit en väldigt trevlig "vitamininjektion" i vardagen.
Jag har ett starkt behov av "egentid". Det har varit påtagligt när vänner från andra städer har kommit och hälsat på och bott hos mig; jag har en smärtgräns vid två dagar ungefär, efter vilken jag måste få vara själv en stund och ägna mig åt ensamma saker. Dock verkar jag även ha ett behov av "kompistid" som jag väl tills nu inte har respekterat tillräckligt.
Jag diskuterade det här med några tjejkompisar för några veckor sen. Alla vi märker stor skillnad på humöret och välmåendet om vi har någon kille på gång. Det räcker med att man har någon som väcker ett litet hopp. Man blir så barnsligt glad bara av att få söta sms från nån grabb. Mitt kärleksliv är helt dött för tillfället så ja, jag är aningen bitter.
Jag upplever som ni, att det är roligt och mysigt att ha en "flört". Men med flörtar är det enligt erfarenhet snarare regel än undantag att det går åt skogen, och så blir man ledsen istället.
Nog för att man inte ska tappa modet av misslyckanden, och jag har ingen ambition att leva som munk livet ut. Men att ha dejtande/flörtande som "väg ut ur misären" tror jag är att skjuta sig i foten. Bättre i så fall att se till att må hyfsat bra innan man börjar dejta.
Parachutes
2012-04-04, 12:17
Ush.. dryga kompisar, idiotkollegor och lång pendling känner jag igen :( Jag hade nog själv blivit en riktig permadouche om jag inte haft min sambo att falla på.. Jag hoppas att du hittar/upptäcker något att hämta glädje från! *hugz*
speedy83
2012-04-04, 12:19
Jag upplever som ni, att det är roligt och mysigt att ha en "flört". Men med flörtar är det enligt erfarenhet snarare regel än undantag att det går åt skogen, och så blir man ledsen istället.
Nog för att man inte ska tappa modet av misslyckanden, och jag har ingen ambition att leva som munk livet ut. Men att ha dejtande/flörtande som "väg ut ur misären" tror jag är att skjuta sig i foten. Bättre i så fall att se till att må hyfsat bra innan man börjar dejta.
Det tror jag också. Har haft ett par bekanta som har vänt sig till flörter med killar/tjejer när de mår dåligt för att de känner sig gladare när de får lite positiv uppmärksamhet, det slutade dock ofta med att det blev värre i slutänden för någon av parterna. Att flirta/dejta för att stilla sitt bekräftelsebehov tror jag är en ganska dum väg att vandra. Vill dock påpeka att jag inte på något sätt säger att detta är vad som föreslogs utan ger bara min syn på det om så ÄR fallet.
I regel ska man nog satsa på att må bra innan man går in i något annar är chansen stor att det slutar illa och i värsta fall sänker någon ännu mer.
Alla behöver vi bekräftelse men det finns bra och mindre bra sätt att söka/få det.
Silencer
2012-04-04, 12:20
Får du ligga så ofta som du vill?
Det är alltid bäst att börja i den änden.
Spartansk
2012-04-04, 13:41
Får du ligga så ofta som du vill?
Det är alltid bäst att börja i den änden.
Not sure if serious...
I vilket fall tycker jag jag har bidragit med lite väl mycket irrelevant info om mitt sexliv till det här forumet, så jag vill helst inte svara på din fråga.
Enormt +1
Inget är för mig så destruktivt som mycket ensamhet. Det finns någon sorts basal nivå som räcker väldigt långt men där under känner jag mig isolerad och kan märka hur jag blir mer negativ till massor av saker. Jag tror ensamhet är en otrolig grogrund till inskränkthet och bitterhet - och internetdiskussioner spär nog på mer än vad de lindrar tror jag. Spartansks egen berättelse från Facebook vittnar ju inte direkt om att internetdiskussionerna varit gynnsamma.
Att få komma ut och diskutera med människor IRL och ha trevligt är fundamentalt för mig i alla fall. Det krävs knappast mycket - några kvällar i månaden med goda vänner/god vän exempelvis. Men om det lilla blir till inget så mår jag förjävligt.
:thumbup:
Blir ju desto mer påtagligt nu mot sommaren.
Enormt +1
Inget är för mig så destruktivt som mycket ensamhet. Det finns någon sorts basal nivå som räcker väldigt långt men där under känner jag mig isolerad och kan märka hur jag blir mer negativ till massor av saker. Jag tror ensamhet är en otrolig grogrund till inskränkthet och bitterhet - och internetdiskussioner spär nog på mer än vad de lindrar tror jag. Spartansks egen berättelse från Facebook vittnar ju inte direkt om att internetdiskussionerna varit gynnsamma.
Att få komma ut och diskutera med människor IRL och ha trevligt är fundamentalt för mig i alla fall. Det krävs knappast mycket - några kvällar i månaden med goda vänner/god vän exempelvis. Men om det lilla blir till inget så mår jag förjävligt.
Att träffa mina bästa vänner är enormt viktigt för mig. Lyfter mig så mycket. Då är det hakuna matata.
Spartansk
2012-04-04, 15:07
1. Om teckningar: Gör inte jobb åt bekanta. Det är att be om problem, framför allt när man i slutänden inte är riktigt överens och man som tecknare ändå vill/bör få betalt för sina arbetstimmar (ditt exempel med han som tyckte att han blev för tjock på bilden säger typ allt om varför man inte skall göra det). Hanna Fridén har skrivit en del om det här; om du har dötid på tåget och orkar rota igenom hennes blogg kan du kanske få en del tips där.
Jag kikade på bloggen nu, och det var en av de mest välskrivna jag kan komma på att jag någonsin läst. Väldigt intressant. Dock hittar jag ingenting om att man inte ska göra jobb åt bekanta. Tvärtom tolkar jag det här inlägget som motsatsen: http://www.hannafriden.com/kreativt/guider/vilka-jobb-ska-jag-tahur-mycket-ska-jag-fakturera-som-nyetablerad-illustrator/
Mitt råd brukar alltså vara: Ta varenda upprag du får. Du kommer få skitbetalt men gör dem ändå.
Jag är dock inte i samma situation som Hanna; jag har inga ambitioner att försörja mig som illustratör. Så för egen del kanske det är lika bra att köra en "inga beställningsjobb"-policy.
Alltidxx
2012-04-04, 15:24
Jag är också bitter. Bitter och ensam. Vågar inte längre stå på mig mot de få personer som finns kvar i mitt liv i rädsla av att förlora dem, därför blir jag oftast överkörd. Och därav bitter.Va? Det kan ju inte stämma. Du ser ju snygg ut på bilden.
Eddie Vedder
2012-04-06, 09:15
Jag tror det ligger väldigt mycket i det ni säger. Jag kom på det nu när ni sa det.
Faktum är att det finns ett gäng personer här i stan som jag gillar väldigt mycket att umgås med (de är kompisars kompisar som jag träffar någon gång i månaden). Mitt kvällsjobb har gjort mig tvungen att tacka nej ibland när de erbjudit mig umgänge, men jag får väl styra upp något. Hittills när jag träffat dem har det varit en väldigt trevlig "vitamininjektion" i vardagen.
Jag har ett starkt behov av "egentid". Det har varit påtagligt när vänner från andra städer har kommit och hälsat på och bott hos mig; jag har en smärtgräns vid två dagar ungefär, efter vilken jag måste få vara själv en stund och ägna mig åt ensamma saker. Dock verkar jag även ha ett behov av "kompistid" som jag väl tills nu inte har respekterat tillräckligt.
Sent svar men still: Precis som du så är jag, och har alltid varit, i ett väldigt stort behov av egentid. Redan när jag var liten så var jag alltid den där som oftast drog till mina kompisar men inte lika gärna tog hem kompisar. Självklart var vi hos mig ofta men inte i samma utsträckning. Och jag kände redan då att jag ville ha friheten att vara för mig själv när jag ville vara det, vara ute för mig själv, tänka för mig själv och så vidare. Jag har upptäckt mer och mer idag hur "självklart" det var redan tidigt att jag skulle bli den jag är idag.
Nog om mig. Poängen är den att man inte kan säga att x anta timmars ensamhet är dåligt för en människa precis som man inte kan säga att man har en ätstörning på grund av att man väger sin mat. Det kan vara symptom och det är beteenden som är gemensamma för många sjuka men man ÄR inte sjuk för det. Det sjuka ligger i hur man mår. Och jag är som sagt helt övertygad om att den här känslan av att inte riktigt ha möjligheten till vänner och umgänge, när man vill det, är otroligt destruktivt för människor. I vilken grad man är ensamvarg varierar, men känslan av att vara socialt isolerad tror i alla fall jag är allmänmänskligt dåligt. Är det något jag verkligen tror på rent ontologiskt så är det att människan är en social varelse.
Och i de fall jag ser en och annan Kolozzeummedlem prata om hur den inte behöver vänner så tycker jag den personens forumbeteende snarare förstärker min tes än säger emot den. Det finns några som anfört den tesen och gemensamt för dem verkar vara just inskränkthet, bitterhet och en bild av världen som svart eller vit.
Men jag kan ha fel. :) Hur som helst föreslår jag att du gör slag i saken och styr upp något med dina vänner. Är de riktiga vänner accepterar de också att du är trött av allt jobb och kanske bara vill ta en lugn kväll med tidig hemgång bara för att umgås. Kräver de att du måste ut och toksupa till småtimmarna känns det inte som schyssta vänner.
- Jag har på sistone gjort tre misslyckade beställningsjobb i form av teckningar. En av dem var en tatuering en bekant ville ha. Vad jag missade under förhandlingarna (men som framgår när jag läser dem lite mer noggrannt, så jag kan inte bestrida dem) var att hon betalar först om hon faktiskt bestämmer sig för tatuera in skiten. Än har hon inte bestämt sig för det, så just nu sitter jag här med fyra obetalda arbetstimmar.
En annan var en bekant som ville ha en karikatyr av sig själv tecknad. Sagt och gjort, men tydligen blev han "för tjock" på sin karikatyr, jag fick inte de 250 kronor jag skulle fått om han blev nöjd, och pangbom, ytterligare två timmars arbete åt h-e.
Den tredje teckningen är rent tekniskt inte ett misslyckande, för kunden är numera nöjd. Dock var jag tvungen att rita om den två gånger innan dess. Också ett drygt slöseri med tid.
Jag har pga detta halvt om halvt bestämt mig att principvägra nästa gång någon kommer med beställningsjobb.
Har du gjort många beställningsjobb tidigare? För jag ser egentligen inga konstigheter med det du skriver ovan, det ser mer ut som en helt vanlig dag i en frilansares liv. Se inte på timmarna som bortkastade utan som en lärdom och en kostnad som är förknippad med att sälja saker.
Men att du upprörs av ändå ganska få timmar kan bero på andra saker som tynger dig, så min gissning är att om du till exempel får bukt med logistiken/blir vän med tjejen där igen/slipper X&Y så skulle kanske de missade jobben kännas mindre katastrofala.
Ignatius72
2012-04-06, 11:38
Har du gjort många beställningsjobb tidigare? För jag ser egentligen inga konstigheter med det du skriver ovan, det ser mer ut som en helt vanlig dag i en frilansares liv.
Den stora skillnaden är ju att det är bekanta. Men på det stora hela så är det ju småpengar som du lyfter fram och som skaparn skriver, se det som erfarenheter.
Min åsikt är att man bara ska ta beställningar av bekanta om man kan låta bli att behandla de som bekanta, och istället som kunder. Kom överens om ett pris, inga "om du gillar det så kan du betala" grejer, utan sätt upp strikta regler och som en professionell affärsuppgörelse. Inga kompispriser eller undanflykter tillåtna.
Jag jobbar själv som konstnär och gör mycket beställningsjobb. Tumregel är att ALLTID få halva betalt i förskott. Är de inte intresserade av det så skippa hellre jobbet. Detta gäller SPECIELLT för bekanta och vänner. Det är ett förtroende från båda sidor. Ju snabbare du beter dig som en proffesionell illustratör desto snabbare kommer dom att behandla dig som det!
Den stora skillnaden är ju att det är bekanta. Men på det stora hela så är det ju småpengar som du lyfter fram och som skaparn skriver, se det som erfarenheter.
Min åsikt är att man bara ska ta beställningar av bekanta om man kan låta bli att behandla de som bekanta, och istället som kunder. Kom överens om ett pris, inga "om du gillar det så kan du betala" grejer, utan sätt upp strikta regler och som en professionell affärsuppgörelse. Inga kompispriser eller undanflykter tillåtna.
Sant. Det finns alltid potential att affärsuppgörelser med folk i ens bekantskapskrets kan gå fel när man har gått in i det med för mycket underförstådda parametrar som exempelvis respektives Sunda Förnuft och kanske ett mått av tillit.
Spartansk
2012-04-06, 13:47
Och i de fall jag ser en och annan Kolozzeummedlem prata om hur den inte behöver vänner så tycker jag den personens forumbeteende snarare förstärker min tes än säger emot den. Det finns några som anfört den tesen och gemensamt för dem verkar vara just inskränkthet, bitterhet och en bild av världen som svart eller vit.
Men jag kan ha fel. :) Hur som helst föreslår jag att du gör slag i saken och styr upp något med dina vänner.
De grejerna som jag fetmarkerade här ovanför är inget som jag tycker passar in på mig - om det nu var det du menade, det kanske du inte gjorde. :) Fast å andra sidan tillhör väl inte jag dem som sagt att jag inte behöver vänner. ;)
Jag ska göra slag i saken, har redan börjat höra mig för lite! :thumbup:
Har du gjort många beställningsjobb tidigare? För jag ser egentligen inga konstigheter med det du skriver ovan, det ser mer ut som en helt vanlig dag i en frilansares liv. Se inte på timmarna som bortkastade utan som en lärdom och en kostnad som är förknippad med att sälja saker.
Men att du upprörs av ändå ganska få timmar kan bero på andra saker som tynger dig, så min gissning är att om du till exempel får bukt med logistiken/blir vän med tjejen där igen/slipper X&Y så skulle kanske de missade jobben kännas mindre katastrofala.
Den stora skillnaden är ju att det är bekanta. Men på det stora hela så är det ju småpengar som du lyfter fram och som skaparn skriver, se det som erfarenheter.
Jag jobbar själv som konstnär och gör mycket beställningsjobb. Tumregel är att ALLTID få halva betalt i förskott. Är de inte intresserade av det så skippa hellre jobbet. Detta gäller SPECIELLT för bekanta och vänner. Det är ett förtroende från båda sidor. Ju snabbare du beter dig som en proffesionell illustratör desto snabbare kommer dom att behandla dig som det!
Nej, jag har inte gjort så många beställningsjobb tidigare (väldigt många har dock bett mig rita saker utan att få betalt! Oftast har jag då tackat nej). Igår gjorde jag faktiskt en officiell avböjan till beställningsjobb, på Facebook såklart:
På sistone har jag mottagit flera förslag från olika håll om beställningsjobb på teckningar och målningar på Facebook. Jag vill härmed meddela att jag inte kommer tacka ja till några sådana jobb i fortsättningen.
Anledningen till mitt beslut är att alla inblandade oftast blir missnöjda; kunden blir inte nöjd med mitt verk, och jag blir inte nöjd med betalningen.
Med det här menar jag inget ont mot er som jag har gjort beställningsjobb åt redan. Det jag skriver nu är i syfte att informera, inte klaga.
Jag är en ryggradslös jävel som har svårt för att säga nej när någon jag tycker om kommer med ett vänligt önskemål, så jag föredrar att meddela mig så här istället för att "ta det när det kommer".
Jag är fullt på det klara med att aspirerande illustratörer måste acceptera underbetalda skitjobb innan de blir etablerade i branschen. Men eftersom jag inte har några som helst ambitioner på att arbeta som illustratör så ser jag ingen anledning att ta några beställningsjobb över huvud taget.
Så var snälla och fråga inte ens. Be en riktig illustratör istället.
Och det som står där stämmer. Jag vill inte bli illustratör, jag tycker det verkar vara en tråkig livsstil att sitta ensam hemma och rita saker som man egentligen inte är sugen på att rita, inför en deadline, och för dåligt betalt. Inte lockande alls, då är jag hellre diskplockare eller något.
Eddie Vedder
2012-04-06, 14:21
Fast å andra sidan tillhör väl inte jag dem som sagt att jag inte behöver vänner. ;)
Precis. Jag syftade inte på dig. Men om du nu hatar feminister så väldigt är du redan i riskzonen för de där egenskaperna jag pratade om. Vissa hatar feminister, vissa hatar invandrare, vissa hatar homosexuella osv...
Och om all ens aggression riktas mot en och samma grupp på det sättet tycker jag att man är inskränkt.
Jag kikade på bloggen nu, och det var en av de mest välskrivna jag kan komma på att jag någonsin läst. Väldigt intressant. Dock hittar jag ingenting om att man inte ska göra jobb åt bekanta. Tvärtom tolkar jag det här inlägget som motsatsen: http://www.hannafriden.com/kreativt/guider/vilka-jobb-ska-jag-tahur-mycket-ska-jag-fakturera-som-nyetablerad-illustrator/
Jag tänkte inte på något så specifikt som råd om hur man skall göra exkt i din sits. Jag har dock för mig att hon har skrivit en del om detta med beställningsjobb som inte blir som man har tänkt sig (kanske delvis för att man inte var så tydlig med villkoren från början) och hur man undviker strul. Vilket förmodligen kan sammanfattas som "ställ upp tydliga villkor som båda är överens om INNAN", men hon skriver det så mycket bättre.
Att man skall vara försiktig med att göra jobb åt bekanta är min personliga åsikt och gäller absolut inte bara illustratörer. Det går bra när det går bra, men kan bli så himla jobbigt när det inte går bra.
Att man skall vara försiktig med att göra jobb åt bekanta är min personliga åsikt och gäller absolut inte bara illustratörer. Det går bra när det går bra, men kan bli så himla jobbigt när det inte går bra.
Verkade ju fungera bra i Göteborg dock, ett tag i alla fall. (http://www.fokus.se/2011/01/goteborgsandan-infor-ratta/)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.