Visa fullständig version : Socialkompetens/social anpassningsförmåga, den "godartade" schizofrenin?
D-Crawler
2012-03-06, 22:20
Vill först och främst påpeka att detta INTE är ett försök till en skryttråd för mig själv, vill bara försöka belysa mitt syfte med tråden genom egna exempel för att skapa diskussion.
"Kort" beskrivning;
Har funderat kring detta ett tag, den sociala kompetensen, alternativt sociala anpassningsförmågan. Sedan typ 17-18 års ålder (22 idag om det har någon betydelse) har jag i princip Aldrig känt mig okomfortabel eller icke passande i en grupp människor/enskilt bemötande av tidigare okänd person(er). Jag har funderat kring vad detta beror på och efter lite grubblande kommit fram till att jag extremt snabbt hittar min "position" kring nya människor. Det tar inte lång tid fören jag vet exakt vad jag kan säga, när jag kan säga det och hur det ska sägas för att andra människor runt omkring mig ska uppskatta det uttalade, skratta om jag skämtat, reflektera och nicka med huvudet om jag sagt något smart osv. osv. Det spelar heller ingen roll om jag befinner mig i en hillbilly kommun där snus, porr och Konsums folköl är det regerande konceptet, eller om jag skulle sitta inne på Malmskillnadsgatan med fem stekare Ala Peder Fogstrand; fortfarande vet jag efter mycket kort tid och avkänning av atmosfären hur jag ska bete mig för att snabbt väcka intresse hos folk och uppskattas.
Så vad vill jag uppnå med denna trådstart? Jo, min första fråga är; känner ni igen er i det jag beskrivit? Eller är det tvärtom? Vad kan detta bero på? Läste nyss i någon annan tråd om "lingvistisk logik", kan detta påverka? Föds man helt enkelt med denna "godartade" schizofreni som jag själv benämner det eller är det något som alla kan träna upp? En annan fråga kan ju vara om detta faktiskt är bra i samtliga fall. Vissa kan kanske uppleva det som att man är extremt opersonlig och försöker leka kameleont?
Diskutera gärna!
Edit: såg att jag stavat rubriken fel.. fail.
D-Crawler
2012-03-06, 22:34
Film
Hahaha, riktigt bra. Kanske mött min överman. :D
Jag tror man kan göra det där bättre eller sämre. För det första, jag är skitdålig på det du beskriver och utan tvekan kan just den här förmågan ge stora fördelar i all tänkbar form av social interaktion. Dvs. nästan alltid. Så mitt sätt att se på saken är säkert präglat till stor del av ren avundsjuka.
Jag har svårt att se hur de typen av karaktärsdrag kan kombineras med en välutvecklad personlig integritet, något som jag ser som en av mina starka sidor. Eller som du själv skriver: "Vissa kan kanske uppleva det som att man är extremt opersonlig och försöker leka kameleont?"
På sätt och vis kan man kanske aldrig riktigt veta var man har en av "er". Vad är personens intentioner, menar hen vad hen säger? Hur friserat och nyanserat är det egentligen? Kan man kombinera bestämda åsikter och värderingar med en så glidande social profil?
För att spåna vidare på ämnet så måste jag medge att jag förmodligen, nu när jag reflekterar över det, försökt mig på det här konststycket för att nästla mig in i diverse kompisgrupper genom att helt enkelt försöka passa in. Att skämta om rätt saker, nicka och hålla med, komma in jargongen är egentligen inte problemet här för min del. Utan det är mer på ett inre plan där man frågar sig "vem" man egentligen är. Det ser förmodligen ut ungefär så för alla ungdomar. Många kanske nöjer sig med detta. Eller rent av hittar rätt. Jag har aldrig hittat rätt. Så hela min världsbild (lite dramatiskt) skulle falla ihop om jag skulle komma fram till att det är ok att göra det du säger. Så egentligen är jag kanske inte jättesämst på det, utan kan helt enkelt inte göra det utan att känna mig obekväm. Vilket gör det till något som är "fel" för mig, trots eventuella fördelar.
Jag känner igen mig en del i det där. Fast jag behåller ändå samma karaktär så att säga. Om man tar som exempel så är jag ganska "bonnig" av mej, men skulle jag sitta på Malmskillnadsgatan med Peder Fogstrand hittar jag förmodligen någon gemensam nämnare med denna, man kan alltid bjuda på sej själv och sin karaktär lite om den skiljer sig från personen man pratar med, eller skämta lite om den andres karaktär och dra paralleller till stereotyper för de olika karaktärerna. Sen finns det ju saker som alla har gemensamt, pratar man med ett gäng grabbar av vilken sort som helst 14-30 år är det sällan dåligt att snacka om brudar.
Spartansk
2012-03-07, 15:12
Jag är helt inne på Oleghs linje, faktiskt. Social kompetens verkar i många fall handla om viljan att göra våld på sig själv. Jag tappar hellre några popularitetspoäng genom att inte hålla med en white-trash-snubbe om att det kommer in för många blattar i landet, än håller med och vinner hans lojalitet.
ChrisDEFC
2012-03-07, 15:17
Bli säljare!
Känner igen mig i allt du har att säga. Har varit medveten om detta i relativt tidigt ålder fast är ju mer självsäker nu men har alltid vetat att jag har lätt för att träffa nya personer och det har hjälpt mig rätt mycket.
Ser det bara som något positivt.
BelowAverage
2012-03-07, 15:27
Förstår ts resonemang och har själv varit inne på samma linje.
Tycker själv inte riktigt om att man ändrar agerande så lättvindigt men samtidigt så blir mitt resonemang lite genomskinligt. Var drar man gränsen? Är det fel att vara lite extra artig mot gamla mormor? Är det bättre att vara en torrboll som bara gör en situation socialt oangenäm snarare än att anpassa sig?
Det är inte något som omnämnts ofta alls (typ nånsin) i min vardag utom vid en sorts tillfälle och det har varit i sub-gymnasial ålder där folk talat illa om tuffingar för att de varit väldigt trevliga ensamma men dryga i grupp.
Spartansk
2012-03-07, 15:30
On topic så är jag lite tvärtom mot trådstartaren. Jag har ofta känt mig obekväm bland folk, känner mig ofta ovälkommen när jag hälsar på någon jag inte känner, och tror ofta att snygga tjejer och coola killar som jag aldrig har pratat med tycker att jag är en tönt, utan några starkare belägg än en vag känsla. Dessutom så är jag nästan regionskändis för min i det närmaste legendariska förmåga att dra fel skämt vid fel tillfälle.
Just min naturliga obekvämhet bland folk är nog den största orsaken till att jag nästan är alkoholist.
Jag är dock inte alls säker på att mina problem är medfödda. Jag minns en gång när jag var 4-5 år, det var sommar, och jag skulle gå och hälsa på en kompis. Jag mötte ett par "stora tuffa killar (TM)" på vägen. Till en början var jag inte det minsta rädd för dem, jag vill minnas att jag tittade dem i ögonen och log ett vänligt leende. En av dem svarade då med att förvrida ansiktet till en grimas av ett överdrivet flin, samtidigt som den andra skrattade. Jag hade inga problem med att förstå poängen; "Vad fan ler du åt, ungjävel?" Jag minns att jag skämdes något så fruktansvärt i detta ögonblick, och djupt ångrade att jag hade tittat och lett mot dem. Jag slog snabbt ner blicken, och promenerade skärrad, skrämd, desillusionerad och med dunkande hjärta vidare.
Jag tror detta var en viktig vändpunkt för mig. Det var där min fobi för alfahanar/coola killar slog rot, och än i dag känner jag mig mycket mer bekväm runt nördar samt folk som är mycket äldre eller yngre än jag.
Tricklew
2012-03-07, 15:35
On topic så är jag lite tvärtom mot trådstartaren. Jag har ofta känt mig obekväm bland folk.
Detta känner jag mig igen i, jag känner mig inte så ovälkommen, men ibland så kan jag känna att jag måste erbjuda mycket, och vara extremt rolig och/eller intressant. Om jag inte känner personen någorlunda så kan jag inte slappna av ordentligt i deras umgänge.
Förövrigt så känner jag också det med att dra skämt, jag känner någorlunda ofta av linjen, men jag är inte alltid medveten om när jag kliver över den. Senast idag skrev jag, vad jag tyckte var ett skitroligt onani-skämt till/om en tjejs visningsbild på facebook. Då böt hon genast bild.
mattepatte
2012-03-07, 15:36
Fattar inte hur du kan passa in med alla människor TS?
Vissa människor gillar jag direkt, andra känns så oärliga att jag ens inte vill veta om att dom finns.
Ibland kan jag slappna av totalt med en grupp människor, men i en annan så vill jag bara smälla till alla eftersom att dom är så jävla osköna/inte sig själva/idioter.
Måste jag ändra personlighet för att ens prata med en annan människa så håller jag hellre käft helt och hållet.
Det låter ju onekligen som att du är supernöjd med att ta dig fram på det sättet och då får jag bara ta och gratulera att du finner dig i den positionen.
Personligen ser jag till att folk anpassar sig efter mig. Trivs bättre i att vara få alla att skratta åt alla mina skämt, att alla tycker jag är smart och att jag är den som styr och ställer, oavsett med vem jag umgås.
På så vis kan jag vara mig själv från sekunden att jag tar i hand med en främmande person. Jag står för det jag tycker och tänker och skäms inte för någonting som har med mig själv att göra och jag kommer inte nicka instämmande till något jag i själva verket sitter och muttrar över med mina andra vänner.
Som jag ser på saken så finns det två typers intelligens. En är den klassiska IQ test, naturvetarämne tex. fysik eller matte, etc, intelligensen.
Den andra sortens intelligens är någon form av socialkompetens där personer är bra på att knyta och upprätthålla kontakter, märka av stämningar, bete sig på rätt sätt i rätt social situation, känna andras känslor och agera på ett passande sätt etc.
En tendens jag märkt av är att dom personerna som har hög "IQ-intelligens" oftast har en lägre "social/lingvistisk-intelligens" och tvärtom. Detta märks speciellt mycket på extremerna, (typ Tesla).
Nu ska det kanske noteras att vissa personer kan vara båda sociala och väldigt "smarta" samtidigt, men tendensen jag har märkt är att oftast så är alltså "social-intelligens" och "IQ-intelligens" lite av två motpoler av en skala.
En annan observation jag har gjort är att kvinnor generellt sätt är mycket socialare än män, (hur många kvinnor sitter inlåsta inne på sina rum med en dator och ett datorspel tex :) ). Statistiskt sätt så har män å andra sidan ett något högre snitt IQ.
Denna observation i kombination med den tidigare och denna artikel
http://www.cerebromente.org.br/n11/mente/eisntein/cerebro-homens.html
Får mig att tro att det beror på en biologisk skillnad i hjärnan. Bla. storleken av IPL och relationen mellan vänstra och högra sidan av IPL.
Nu har mina teorier högst vaga men det är iaf mina tankar på det hela.
(Filmen)
Bättre än så kan man tammejävulen inte beskriva det =)
Jag känner inte igen mig alls. Själv är jag raka motsatsen.
Jag är dålig på det här med social och lingvistisk kompetens och jag känner mig nästan alltid obekväm i folksamlingar, även om jag gör mitt bästa för att dölja det. Detta betyder dock inte att jag inte har några vänner, för det har jag och visst tycker jag bra om många av dem. Jag saknar dock sällan att umgås med dem på fritiden utan trivs oftast bäst ensam eller med bara sambon.
Något jag kan uppskatta är dock att umgås och diskutera med vänner "mano-a-mano" någon gång ibland. Men då får det vara något speciellt vi diskuterar eller sysselsätter oss med för jag är väldigt dålig på kallprat.
Ibland avundas jag människor som TS som alltid verkar veta vad man ska säga och göra. Men å andra sidan så trivs jag oftast ganska bra med mig själv och mitt liv i övrigt.
D-Crawler
2012-03-07, 18:18
Intressanta diskussioner.
För att först spinna vidare på Olegh;
Förstår helt vad du menar när du skriver att man inte kan veta vart man har en av "er", men samtidigt har jag aldrig fått upplevelsen av att någon tycker så om mig. Min flickvän, familj, närmaste kompisar, och div. andra säger relativt ofta att det dom främst uppskattar hos mig är att jag alltid är mig själv (kan ju iof. vara lite Hey Mr.Obvious att ta just dessa individer, men iaf), denna komplimang strider ju lite emot att jag inte skulle ha en personlig integritet, samtidigt som min tidigare beskrivning av min sociala kompetens strider mot att jag skulle ha en?! Jävlar, detta blev långsökt, men men...
Ser jag till vem jag är så har jag absolut ett antal viktiga ståndpunkter i livet som jag aldrig skulle vika på (åsikter, moralfrågor osv.), vilket då skulle strida mot att jag faktiskt skulle passa in med Alla på denna jord. Exempelvis det Spartansk nämner, hade aldrig suttit och hållit med något white-trash om att det tas in för många blattar bara för att vinna lojalitet. Frågan är däremot om min sociala kompetens skulle kunna vända det hela till en diskussion med denna person så att vi trots våra delade meningar om denna fråga skulle kunna komma överens och fungera ihop? Jag har ingen aning, spånar bara. Låter förövrigt som en utmaning. :MrT:
Som BelowAverage nämner är ju frågan vart man ska dra gränsen.. saken är ju att bara för att jag besitter denna sociala kompetens så betyder de ju inte att jag Alltid VILL utnyttja den. Som mattepatte belyser skulle jag ju med all säkerhet inte passa in med precis VARENDA EN som jag någonsin möter. Ta som exempel Hannah Widerstedt i BB, hade förmodligen hängt henne i en snara innan hon ens yppat ett endaste ord om hennes illaluktande lökar i sängkläderna. Skulle jag dock VILJA vinna hennes lojalitet kan jag med all sannolikhet säga att jag förmodligen lätt skulle kunna det. Vet inte om detta sista textstycke kanske mottalar det jag tidigare sagt (skriver ivrigt hehe)? Hmm..
ChrisDEFC; jag är säljare.
Erik Eriksson
2012-03-07, 19:02
Jag vill inte alls på något sätt ifrågasätta din förmåga att hantera människor, men en annan sida av myntet är ju att du kanske inte alltid upplevs så som du tror.
Det är relativt lätt att få en uppfattning av att folk instämmer och håller med, när de i själva verket tänker något helt annat. Som jag förstår det är du ganska framåt och kan lätt socialisera dig med andra. Jag vet själv att när man blir bemött av någon som är väldigt framåt så är det oftast enklare att nicka och hålla med än att ta en diskussion. Oftast ökar dessutom risken ju mer vältalig personen är, och du verkar onekligen även ha talets gåva.
En annan tanke är att du kanske medvetet - eller omedvetet - utvärderar och väljer ut dem som du känner att du kan hantera, och inte ödslar tid på dem du känner av motstånd hos. Om så är fallet så blir dina erfarenheter av dina möten en aningen "felaktiga", eftersom de baseras på en selekterad grupp med positiva möten, snarare än varje individ du socialiserat med.
Återigen, det är ingen kritik och inget konstaterande, utan bara en tanke. Intressant diskussion du kommer med för övrigt.
D-Crawler
2012-03-07, 20:52
Jag vill inte alls på något sätt ifrågasätta din förmåga att hantera människor, men en annan sida av myntet är ju att du kanske inte alltid upplevs så som du tror.
Det är relativt lätt att få en uppfattning av att folk instämmer och håller med, när de i själva verket tänker något helt annat. Som jag förstår det är du ganska framåt och kan lätt socialisera dig med andra. Jag vet själv att när man blir bemött av någon som är väldigt framåt så är det oftast enklare att nicka och hålla med än att ta en diskussion. Oftast ökar dessutom risken ju mer vältalig personen är, och du verkar onekligen även ha talets gåva.
En annan tanke är att du kanske medvetet - eller omedvetet - utvärderar och väljer ut dem som du känner att du kan hantera, och inte ödslar tid på dem du känner av motstånd hos. Om så är fallet så blir dina erfarenheter av dina möten en aningen "felaktiga", eftersom de baseras på en selekterad grupp med positiva möten, snarare än varje individ du socialiserat med.
Återigen, det är ingen kritik och inget konstaterande, utan bara en tanke. Intressant diskussion du kommer med för övrigt.
Mycket, mycket intressant inlägg!
Jag håller med dig i allt du säger. Onekligen är det ju så att folk som inte framträder självsäkert och tar för sig i diskussioner ibland hamnar på bakkant och syns ej till för någon som kanske är lika framåt som jag själv. Konsekvensen av detta är precis som du själv säger att personen som är framåt tolkar dennes beteende som jakande och bildar uppfattningen att "allt är i sin ordning".
Jag försökte efter jag läst ditt inlägg reflektera om jag är väldigt framåt men kan faktiskt inte dra den slutsatsen. Försöker verkligen lämna utrymme åt folk att få träda fram och berätta sina åsikter och tankar. Är personen tyst i sig frågar jag istället gärna för att försöka visa intresse för dennes välbefinnande. Naturligtvis är detta återigen en tolkning av mig själv, andra kan ju mycket väl ha en helt annan åsikt.
Tanken att jag omedvetet eller medvetet utvärderar de människor som står framför mig för att sedan selektera dessa har aldrig slagit mig, mycket intressant tanke som jag absolut tror kan stämma. Antingen har jag hela tiden gjort det omedvetet, eller så har jag gjort det medvetet men aldrig riktigt reflekterat varför (dumhet/feghet/naivitet kan ju ligga som orsak). Alternativt har jag inte gjort det alls, ingen aning.
Tack för din input, det var faktiskt värdefullt för mig. :)
ChrisDEFC
2012-03-07, 22:59
Det är inte hur du har det utan hur du tar det... vilket du onekligen verkar göra rätt bra. En lyckad copingstrategi inom området social kompetens, det är bara att grattulera samt kul att du faktiskt ÄR säljare :D
Till TS:
Hur reagerar du i situationer där två helt olika grupper av människor (säg "Bengt Bärs och grabbarna" och "vänsterfeministiska konstintresserade") hamnar i ett socialt sammanhang och du har interagerat med båda grupper av människor tidigare.
Hur reagerar du då? Går det lika klockrent då?
mattilainen
2012-03-07, 23:05
Varför anpassa sig? När jag träffar nya människor så har jag förmåga att få dom att anpassa sig :)
nej men sanningen nu. Jag är som du, passar bra hos alla. Jag tycker mig själv vara otroligt duktig på att knyta kontakter och få folk att trivas i min närvaro. Min tid på hemtjänsten har fått mig att lära mig tror jag.
D-Crawler
2012-03-07, 23:59
Det är inte hur du har det utan hur du tar det... vilket du onekligen verkar göra rätt bra. En lyckad copingstrategi inom området social kompetens, det är bara att grattulera samt kul att du faktiskt ÄR säljare :D
Tackar. Jovisst de är ju lite komiskt faktiskt hehe. ;)
Till TS:
Hur reagerar du i situationer där två helt olika grupper av människor (säg "Bengt Bärs och grabbarna" och "vänsterfeministiska konstintresserade") hamnar i ett socialt sammanhang och du har interagerat med båda grupper av människor tidigare.
Hur reagerar du då? Går det lika klockrent då?
Intressant fråga.
Jag vet faktiskt inte, ingen aning. Som jag tidigare skrev i ett av mina inlägg så hänger mycket på den atmosfär jag känner av när jag exempelvis "entrar" ett rum så att säga. Allting sker inte medvetet och på strikta rutiner, snarare tvärtom; det mesta verkar ske helt omedvetet utan några direkta riktlinjer och vad det sedan leder till verkar det inte finnas mycket baktanke till om jag tänker efter närmre. Jag bara vet exakt hur jag ska bete mig och vad jag kan säga samt när, spontant.
Dock är den situation du presenterar relativt "extrem" eller "unik" om jag får tycka till, faller därför tillbaks på det jag skrev högst upp; ingen aning. Det verkar ju onekligen rätt svårt att hamna rätt mellan stolarna om sådana bekantskapskretsar skulle närma sig varandra, speciellt om man skulle komma in på konfliktbaserade ämnen rörande exempelvis "Bengt Bärs" syn på Gudrun Schymans konstsmak... Allting kanske inte löser sig för mig trots allt hehe, utmaning dock. ;)
Varför anpassa sig? När jag träffar nya människor så har jag förmåga att få dom att anpassa sig :)
nej men sanningen nu. Jag är som du, passar bra hos alla. Jag tycker mig själv vara otroligt duktig på att knyta kontakter och få folk att trivas i min närvaro. Min tid på hemtjänsten har fått mig att lära mig tror jag.
Kul att höra. :)
Det låter ju onekligen som att du är supernöjd med att ta dig fram på det sättet och då får jag bara ta och gratulera att du finner dig i den positionen.
Personligen ser jag till att folk anpassar sig efter mig. Trivs bättre i att vara få alla att skratta åt alla mina skämt, att alla tycker jag är smart och att jag är den som styr och ställer, oavsett med vem jag umgås.
På så vis kan jag vara mig själv från sekunden att jag tar i hand med en främmande person. Jag står för det jag tycker och tänker och skäms inte för någonting som har med mig själv att göra och jag kommer inte nicka instämmande till något jag i själva verket sitter och muttrar över med mina andra vänner.
Du måste alltså ha makt över alla dina vänner och styra allt? Varför?
OnT: Skulle nog säga jag är helt okej/ganska bra på att känna av någons intentioner och hur den känner mot mig och hur miljön i ett rum är, dock orkar inte jag anpassa mig alltid, utan är jag butter så är jag butter fast man kanske skulle varit glad och lite mer framåt för att det anses korrekt. Dock så måste man ju hålla god min ganska ofta på jobb och liknande.
Jag är helt inne på Oleghs linje, faktiskt. Social kompetens verkar i många fall handla om viljan att göra våld på sig själv. Jag tappar hellre några popularitetspoäng genom att inte hålla med en white-trash-snubbe om att det kommer in för många blattar i landet, än håller med och vinner hans lojalitet.
Är det white-trash att tycka det? Säger inte att jag själv tycker det, har inte så stor koll men du tycker inte vi bör höja våra krav på vilka vi tar in i landet i alla fall?
Spartansk
2012-03-08, 00:55
Är det white-trash att tycka det? Säger inte att jag själv tycker det, har inte så stor koll men du tycker inte vi bör höja våra krav på vilka vi tar in i landet i alla fall?
Det är white-trash att kalla dem för blattar i alla fall.
Det är white-trash att kalla dem för blattar i alla fall.
Är det arab-trash att kalla Svenskar för svennar? :naughty:
Spartansk
2012-03-08, 01:04
Är det arab-trash att kalla Svenskar för svennar? :naughty:
Ja, det ska de blattarna ge fan i.
Det är white-trash att kalla dem för blattar i alla fall.
Haha du hackar på användningen av "blattar" men använder i samma andetag begreppet "white-trash" som är minst lika illa. Vågar jag anta att detta var ironiskt menat?
Spartansk
2012-03-08, 01:11
Haha du hackar på användningen av "blattar" men använder i samma andetag begreppet "white-trash" som är minst lika illa. Vågar jag anta att detta var ironiskt menat?
Det var inte ironiskt menat, och är inte alls minst lika illa. "Blatte" är nedvärdering av en etnicitet, "white-trash" är nedvärdering av ett ställningstagande.
Ja, det ska de blattarna ge fan i.
Jag kallar dem nysvenskar eftersom att alla som bor i Sverige är svenskar och att svensk kan alla vara, även om man bara vistats i landet 5 dagar. Om man säger emot är man rasist och hatar allt utomstående och vill utrota alla som har en mörkare hy :smash:
Edit: Nej jag kallar inte araber för blattar om det inte framgick.
Spartansk
2012-03-08, 01:18
Jag kallar dem nysvenskar eftersom att alla som bor i Sverige är svenskar och att svensk kan alla vara, även om man bara vistats i landet 5 dagar. Om man säger emot är man rasist och hatar allt utomstående och vill utrota alla som har en mörkare hy :smash:
Edit: Nej jag kallar inte araber för blattar om det inte framgick.
Om du försöker göra ett ställningstagande så missar jag det. Å ena sidan säger du "alla som bor i Sverige är svenskar och att svensk kan alla vara, även om man bara vistats i landet 5 dagar", vilket är sant, men sedan fortsätter du med det uppenbarligen ironiska "Om man säger emot är man rasist och hatar allt utomstående och vill utrota alla som har en mörkare hy", vilket tyder på att det där med att man kan vara svensk även om man bara varit här 5 dagar inte är sant. Så vad tycker du egentligen?
Om du försöker göra ett ställningstagande så missar jag det. Å ena sidan säger du "alla som bor i Sverige är svenskar och att svensk kan alla vara, även om man bara vistats i landet 5 dagar", vilket är sant, men sedan fortsätter du med det uppenbarligen ironiska "Om man säger emot är man rasist och hatar allt utomstående och vill utrota alla som har en mörkare hy", vilket tyder på att det där med att man kan vara svensk även om man bara varit här 5 dagar inte är sant. Så vad tycker du egentligen?
Var ironisk med hela min text. Man är inte svensk om man vistats i landet 5 dagar. Lika lite som jag blir tysk för att jag vistats där i 5 dagar. Man kan bli svensk medborgare och försvenskad men inte svensk. Men man är inte en sämre människa för det.
Spartansk
2012-03-08, 01:25
Var ironisk med hela min text. Man är inte svensk om man vistats i landet 5 dagar. Lika lite som jag blir tysk för att jag vistats där i 5 dagar. Man kan bli svensk medborgare och försvenskad men inte svensk. Men man är inte en sämre människa för det.
Det är väl klart som fan man är svensk om man är svensk medborgare?
Det är väl klart som fan man är svensk om man är svensk medborgare?
Om det enda du kollar på är ett papper så, visst. Skulle dock inte kalla mig tysk för att jag har ett tyskt medborgarskap. Är fortfarande svensk i mina ögon eftersom jag växt upp här etc.
1W34wyKZlWQ
Haha, precis så.
Raschmus
2012-03-08, 08:50
Intressant tråd!
Jag tror man kan göra det där bättre eller sämre. För det första, jag är skitdålig på det du beskriver och utan tvekan kan just den här förmågan ge stora fördelar i all tänkbar form av social interaktion. Dvs. nästan alltid. Så mitt sätt att se på saken är säkert präglat till stor del av ren avundsjuka.
Jag har svårt att se hur de typen av karaktärsdrag kan kombineras med en välutvecklad personlig integritet, något som jag ser som en av mina starka sidor. Eller som du själv skriver: "Vissa kan kanske uppleva det som att man är extremt opersonlig och försöker leka kameleont?"
På sätt och vis kan man kanske aldrig riktigt veta var man har en av "er". Vad är personens intentioner, menar hen vad hen säger? Hur friserat och nyanserat är det egentligen? Kan man kombinera bestämda åsikter och värderingar med en så glidande social profil?
För att spåna vidare på ämnet så måste jag medge att jag förmodligen, nu när jag reflekterar över det, försökt mig på det här konststycket för att nästla mig in i diverse kompisgrupper genom att helt enkelt försöka passa in. Att skämta om rätt saker, nicka och hålla med, komma in jargongen är egentligen inte problemet här för min del. Utan det är mer på ett inre plan där man frågar sig "vem" man egentligen är. Det ser förmodligen ut ungefär så för alla ungdomar. Många kanske nöjer sig med detta. Eller rent av hittar rätt. Jag har aldrig hittat rätt. Så hela min världsbild (lite dramatiskt) skulle falla ihop om jag skulle komma fram till att det är ok att göra det du säger. Så egentligen är jag kanske inte jättesämst på det, utan kan helt enkelt inte göra det utan att känna mig obekväm. Vilket gör det till något som är "fel" för mig, trots eventuella fördelar.
Under en period var min verklighet som ovan beskriven. Vad som fick mig att hålla fötterna på jorden och undvika en identitetskris var att hålla mig stenhårt vid mina principer. Visserligen alltid varit principfast, men nu var det viktigare än någonsin. Bröt senare mot en av de principer jag höll så högt och jag rasade psykiskt (ja, identitetsras av rang i min verklighet utefter mina tidigare erfarenheter). Efter att jag kravlat mig upp efter mitt svek gentemot mig själv blev jag precis som TS (eller jag känner i alla fall igen mig på pricken så som du beskriver). Alltid känt mig trygg och fullkomligt anpassningsbar i olika sammanhang men efter att knullat mina principer, coachat mig själv och kommit fram till att allt är safe blev jag champion igen i "godartad schizofreni".
Vet inte vad det beror på. Min teori är att jag har ett så brett (inte stort) umgänge. Jag umgås med pissluffare, pundare, sossar, svenssonsvensson, bratungar, oerhört framgångsrika affärsmän, blattar osv osv.. Jag har väldigt ofta något spännande, intressant eller roligt att relatera till oavsett vilken krets. Dessutom är jag väldigt tydlig och ödmjuk (eller försöker vara) vilket jag tror kryddar den sociala anpassningsförmågan.
D-Crawler
2012-03-08, 17:59
Intressant tråd!
Under en period var min verklighet som ovan beskriven. Vad som fick mig att hålla fötterna på jorden och undvika en identitetskris var att hålla mig stenhårt vid mina principer. Visserligen alltid varit principfast, men nu var det viktigare än någonsin. Bröt senare mot en av de principer jag höll så högt och jag rasade psykiskt (ja, identitetsras av rang i min verklighet utefter mina tidigare erfarenheter). Efter att jag kravlat mig upp efter mitt svek gentemot mig själv blev jag precis som TS (eller jag känner i alla fall igen mig på pricken så som du beskriver). Alltid känt mig trygg och fullkomligt anpassningsbar i olika sammanhang men efter att knullat mina principer, coachat mig själv och kommit fram till att allt är safe blev jag champion igen i "godartad schizofreni".
Vet inte vad det beror på. Min teori är att jag har ett så brett (inte stort) umgänge. Jag umgås med pissluffare, pundare, sossar, svenssonsvensson, bratungar, oerhört framgångsrika affärsmän, blattar osv osv.. Jag har väldigt ofta något spännande, intressant eller roligt att relatera till oavsett vilken krets. Dessutom är jag väldigt tydlig och ödmjuk (eller försöker vara) vilket jag tror kryddar den sociala anpassningsförmågan.
Har typ haft samma slags situation. Som liten var jag inte alls speciellt populär bland kompisarna. Hade svårt för att uttrycka mig "korrekt", verka intressant som person eller i huvudtaget bidraga med något vettigt. Konsekvensen var att jag blev rätt så utstött från den gemenskap som fanns runtomkring mig, någonting som slog tillbaks väldigt hårt psykiskt. Turligt nog, hade jag precis som du, ett antal fasta rutiner som höll mig på någorlunda balanserad kant.
Det intressanta är ju egentligen varför myntet vände sida. Vet inte vad det var som blev vändpunkten, kan inte placera fingret på ett exakt datum heller. Från ingenstans verkade det som att någon slog mig i huvudet med en magisk hammare och sedan blev allt bara bättre och bättre för var dag som gick.
BelowAverage
2012-03-08, 18:12
Skulle ni kunna förklara hur en identitetskris yttrar sig/vad det är och vad det kan bero på? Har svårt att greppa det och kan inte hitta någon för mig tillräcklig förklaring.
Syftar det på att man inte har en stark övertygelse om vad som är moraliskt rätt och fel och hur man uppfattar sig själv som person och uppfattas av andra?
Kan man få en identitetskris av utanförskap för att man känner att man inte duger och måste ändra på något hos sig själv? (som jag tolkar D-Crawlers senaste inlägg)
1W34wyKZlWQAaah... försäljare.
Komplimangerna rinner av som vatten på en gås.
Raschmus
2012-03-09, 13:54
Skulle ni kunna förklara hur en identitetskris yttrar sig/vad det är och vad det kan bero på? Har svårt att greppa det och kan inte hitta någon för mig tillräcklig förklaring.
Syftar det på att man inte har en stark övertygelse om vad som är moraliskt rätt och fel och hur man uppfattar sig själv som person och uppfattas av andra?
Kan man få en identitetskris av utanförskap för att man känner att man inte duger och måste ändra på något hos sig själv? (som jag tolkar D-Crawlers senaste inlägg)
Jag kan varken förklara, beskriva eller förstå vad en identitetskris rent generellt sett är. Jag vet bara att jag har ett flertal förebilder. Tidigare var de än tydligare och viktigare som föredömmen men ena var oerhört viktigare än de andra (min far, de som undrar). Innan jag kunde sålla vidare på vilka attribut och egenskaper jag ville ha som förebild alternativt motsatt förebild blev det lite svajigt en period. Det enda jag var solklar med var att just principerna jag ärvt av denne förebild var självklara och alla mina tankegångar kretsade runt dessa. När jag sedan bröt mot en av dem rasade ju min lilla, naiva verklighet och jag fick fråga mig själv vem fan jag egentligen var och ville vara. Det blev iallafall min verklighet av en smärre identitetskris. Nu i efterhand ser det ut som en klackspark men som jag sagt tidigare så påstår jag att det inte finns någon sanning, utan bara din och min verklighet, och utifrån min verklighet då var det katastrof.
För den nyfikna så knullade jag med min bästa väns ex. Fortfarande oerhört big deal utifrån mina nuvarande tankegångar men då var det som sagt katastrof.
Edit: Ser att ovanstående kan tolkas lite luddigt och överdrivit dramatiskt, men under en period upplevde jag det just väldigt dramatiskt.
Jag hade en del problem med att "ta människor" tills jag blev 20-21. För de människorna jag började umgås med då kunde jag vara mig själv inför, vilket både kändes väldigt bisarrt och väldigt befriande. Därifrån har jag blivit mer och mer social och tycker att jag kan ta de de flesta sociala situationer adekvat -> riktigt bra. Inte lika starkt som TS beskriver det men 100 ggr bättre än i tonåren :P
Ofta blir jag förvånad över hur oblyg och ogenerad jag kan vara mot totala främlingar.
Men så är det ju så att man som individ hela tiden förändras.
BelowAverage
2012-03-09, 16:04
Jag kan varken förklara, beskriva eller förstå vad en identitetskris rent generellt sett är. Jag vet bara att jag har ett flertal förebilder. Tidigare var de än tydligare och viktigare som föredömmen men ena var oerhört viktigare än de andra (min far, de som undrar). Innan jag kunde sålla vidare på vilka attribut och egenskaper jag ville ha som förebild alternativt motsatt förebild blev det lite svajigt en period. Det enda jag var solklar med var att just principerna jag ärvt av denne förebild var självklara och alla mina tankegångar kretsade runt dessa. När jag sedan bröt mot en av dem rasade ju min lilla, naiva verklighet och jag fick fråga mig själv vem fan jag egentligen var och ville vara. Det blev iallafall min verklighet av en smärre identitetskris. Nu i efterhand ser det ut som en klackspark men som jag sagt tidigare så påstår jag att det inte finns någon sanning, utan bara din och min verklighet, och utifrån min verklighet då var det katastrof.
För den nyfikna så knullade jag med min bästa väns ex. Fortfarande oerhört big deal utifrån mina nuvarande tankegångar men då var det som sagt katastrof.
Edit: Ser att ovanstående kan tolkas lite luddigt och överdrivit dramatiskt, men under en period upplevde jag det just väldigt dramatiskt.
Det är inte överdrivet dramatiskt, reagerade du så; så gjorde du ju det. Det var ett bra exempel och jag kan nog likadant relatera till min far.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.