Visa fullständig version : Inget behov av vänner?
Kan man klara sig helt utan vänner, och i så fall hur länge?
Jag känner inte att jag har något behov utav vänner, när jag kommer hem ifrån jobbet tränar jag och efter det äter jag och sen sover jag, på fredag tränar jag som vanligt och äter, efter det är klockan runt 22:00 och då är det för sent att göra något eller också är jag för trött.
Lördagen ägnar jag åt allt det som jag inte har hunnit med i veckan och söndag är en dag med familj samt förberedelser inför arbetsveckan.
Kan inte ens minnas senast jag satt hemma en helg och undrade vad jag skulle göra eller hade långtråkigt.
Jag känner mig inte speciellt upptagen heller, mitt arbete är varken tidskrävande eller speciellt, så hur klarar sig folk som har ännu mer att göra?
Kommer det bli ett problem att inte ha kontakt med sina vänner, och i så fall, när?
Det är viktigt att få stimuli och input från mer än ett håll. Annars finns stor risk för att man blir insnöad i sina egna tankebanor.
Vad för sorts stimuli och input skulle det vara?
shut teh face
2012-02-20, 13:21
Det är nog inte ovanligt att man får tillräcklig stimuli av arbetskamraterna, beroende på jobb och ifall man umgås med sina arbetskamrater om dagarna öht.
Man utvecklas bättre med andra, det var någon som sa att man är ingenting utan andra. Jag tror inte man behöver ha formella vänner dock. Om du nu har familj så ger de någon typ av vänskap? Arbetskollegorna kan ju ge också vänskap? Folk på gymmet?
Det är nog inte ovanligt att man får tillräcklig stimuli av arbetskamraterna, beroende på jobb och ifall man umgås med sina arbetskamrater om dagarna öht.
Jag känner mig (och är förmodligen) omtyckt på jobbet om det är det du menar.
Man utvecklas bättre med andra, det var någon som sa att man är ingenting utan andra. Jag tror inte man behöver ha formella vänner dock. Om du nu har familj så ger de någon typ av vänskap? Arbetskollegorna kan ju ge också vänskap? Folk på gymmet?
Jag förstår innebörden av att ha vänner till att prata med om problem, sorger och glädje här i livet. Men annars då?
Kände samma sak då jag bodde med flickvännen, man träffade mycket vänner -> Arbetskollegor på jobbet, och det var roligt. Men när man var ledig fanns det en viss mättnad.
JoHannibal
2012-02-20, 13:41
Alla är olika vad gäller umgänge och jag är precis lika som dig :)
Träffar kompisar 1-2ggr per år ungefär!
Som tur är har jag lyckats hitta en kille som är exakt likadan (har inget stort behov av umgänge) så vi är iallafall två.
Pudzianovski
2012-02-20, 13:43
Jag är nog inne på TREX linje en del. Antar att del personer är ensamvargar helt enkelt.
young_george
2012-02-20, 13:48
Behövs väl inte kanske. Har man arbete i det moderna samhället så går det ju utmärkt att skaffa sig all livsnödvändigheter på egen hand, istället som tidigare när man en grupp var ett absolut behov.
Har du en stor familj, arbetskollegor och andra som bryr sig om din överlevnad så är kan du ju räkna i dessa i din krets. Vid en riktig katastrofsituation (zombie, pandemi, total kollaps av samhället) kommer man ju behöva återgå till gruppen, och den kan ju bestå av din familj likagärna som dina vänner.
Pudzianovski
2012-02-20, 13:54
Man kan vända på det. En del har ett extremt behov av vänner med parmiddagar, fika, shoppa, träffas, spelas TV-spel ihop, träna ihop...och så vidare.
mangemani
2012-02-20, 14:27
jag har 2 vänner som jag umgås med och det räcker gott och väl för mig.
visst, jag har ju en hel del bekanta också, men det är dessa 2 specifikt som jag gör saker mest med.
men jag skulle gott klara mig utan dem med.
jag festar inte, jag är inte den som tar en dag att spendera i butiker eller på stan, inte den som går på krogen, inte den som längtar till att sitta i en grupp och vara social, inte den som finner nått nöjje i att sitta med flera personer och prata medans man käkar osv.
jag trivs bäst själv där det är lugn och ro, där jag vet vad jag får och vad som kommer att hända, jag är en ensam varg helt enkelt och jag har klarat mig väldigt bra
nu säger jag inte att jag inte trivs med min familj, de ingår i mitt liv och jag trivs med dem.
Stefan J
2012-02-20, 15:02
Kan man klara sig helt utan vänner, och i så fall hur länge?
Jag känner inte att jag har något behov utav vänner, när jag kommer hem ifrån jobbet tränar jag och efter det äter jag och sen sover jag, på fredag tränar jag som vanligt och äter, efter det är klockan runt 22:00 och då är det för sent att göra något eller också är jag för trött.
Lördagen ägnar jag åt allt det som jag inte har hunnit med i veckan och söndag är en dag med familj samt förberedelser inför arbetsveckan.
Kan inte ens minnas senast jag satt hemma en helg och undrade vad jag skulle göra eller hade långtråkigt.
Jag känner mig inte speciellt upptagen heller, mitt arbete är varken tidskrävande eller speciellt, så hur klarar sig folk som har ännu mer att göra?
Kommer det bli ett problem att inte ha kontakt med sina vänner, och i så fall, när?
Troligtvis kan du klara dig resten av ditt liv utan vänner. Har du ett arbete där du träffar folk och tränar på ett ställe med trevliga människor och trivs med din sambo/fru/familj så ser jag ärligt talat inte behovet av vänner i den mening att du måste träffa någon privat och snacka. Man behöver egentid också, så låt dig inte stressas av omgivningens krav på att upprätthålla sociala kontakter som du inte själv är intresserad av att ha. Det ligger i tiden att vara så jävla social och utåtriktad :)Trivs du utan vänner är det helt ok.
Troligtvis kan du klara dig resten av ditt liv utan vänner. Har du ett arbete där du träffar folk och tränar på ett ställe med trevliga människor och trivs med din sambo/fru/familj så ser jag ärligt talat inte behovet av vänner i den mening att du måste träffa någon privat och snacka. Man behöver egentid också, så låt dig inte stressas av omgivningens krav på att upprätthålla sociala kontakter som du inte själv är intresserad av att ha. Det ligger i tiden att vara så jävla social och utåtriktad :)Trivs du utan vänner är det helt ok.
måste +1 detta
Har själv bara en nära vän förutom min fru och det räcker långt. Vi träffas när vi båda känner för det vilket blir 2-3 ggr i månaden, resten av mitt sociala behov mättas av jobb och familj.
Känns skönt att höra att man är i gott sällskap här, har faktiskt haft lite ångest för att jag har varit osocial, tråkig och introvert när folk klagar på att man bara sitter hemma.
+1 på vad Stefan J skrev.
Jag är inte speciellt social och känner igen mig ganska mycket i det du skriver. Så länge man inte räknar Familjen till "vänner" så spenderar jag sällan tid med vänner utanför jobbet. Jag värderar tiden jag har med mig själv ganska högt och känner sällan något behov av att träffa folk. Jag har vänner som jag tycker väldigt mycket om men det är sällan jag umgås med dem.
Jag har länge funderat över detta då min mor och hennes sambo är likadana, umgås ytterst sällan med deras vänner utan bara med varandra. Jag personligen har tänkt att det är lite märkligt, men det verkar ju höra till vanligheterna.
Ett snabbt inlägg bara, ni som inte känner detta sociala behov av vänner i bemärkelsen som tidigare nämnts, har ni alltid varit så? Eller när blev det så? Tänkte om det hade med någon livsavgörande faktor (skaffade barn m.m) att göra? Eller om det "alltid" varit så (säg efter 20 års ålder?)?
Andreas Guiance
2012-02-20, 16:14
Det beror nog väldigt mycket på ens sociala situation i övrigt. Jag är singel och jobbar hemifrån – jag hade inte klarat mig länge utan vänner:)
Jag har länge funderat över detta då min mor och hennes sambo är likadana, umgås ytterst sällan med deras vänner utan bara med varandra. Jag personligen har tänkt att det är lite märkligt, men det verkar ju höra till vanligheterna.
Ett snabbt inlägg bara, ni som inte känner detta sociala behov av vänner i bemärkelsen som tidigare nämnts, har ni alltid varit så? Eller när blev det så? Tänkte om det hade med någon livsavgörande faktor (skaffade barn m.m) att göra? Eller om det "alltid" varit så (säg efter 20 års ålder?)?
Jag kan uppenbarligen bara svara för mig och jag har varit så här sen 16 års ålder ungefär, trevligt med sällskap men det är inget jag aktivt söker. Trivs jäkligt bra med mitt eget sällskap liksom
Sent by dat dere mikrovågen
shut teh face
2012-02-20, 16:16
Jag har länge funderat över detta då min mor och hennes sambo är likadana, umgås ytterst sällan med deras vänner utan bara med varandra. Jag personligen har tänkt att det är lite märkligt, men det verkar ju höra till vanligheterna.
Ett snabbt inlägg bara, ni som inte känner detta sociala behov av vänner i bemärkelsen som tidigare nämnts, har ni alltid varit så? Eller när blev det så? Tänkte om det hade med någon livsavgörande faktor (skaffade barn m.m) att göra? Eller om det "alltid" varit så (säg efter 20 års ålder?)?
När man var yngre så umgicks man ju med folk varje dag i princip, men då gjorde man ju inget vettigt om dagarna (förutom skolan där man ändå umgicks med vännerna typ).
Det blev så när man skaffade jobb delvis, men framförallt när man fick barn. Sen kan jag inte säga att jag direkt inte umgås med folk eller har så stort behov utav det, men jag mår inte dåligt om jag inte träffar nån på 1 månad. Man får så mycket av arbetskollegorna också.
KalleTeodor
2012-02-20, 16:22
Jag har länge funderat över detta då min mor och hennes sambo är likadana, umgås ytterst sällan med deras vänner utan bara med varandra. Jag personligen har tänkt att det är lite märkligt, men det verkar ju höra till vanligheterna.
Ett snabbt inlägg bara, ni som inte känner detta sociala behov av vänner i bemärkelsen som tidigare nämnts, har ni alltid varit så? Eller när blev det så? Tänkte om det hade med någon livsavgörande faktor (skaffade barn m.m) att göra? Eller om det "alltid" varit så (säg efter 20 års ålder?)?
Jag kan uppenbarligen bara svara för mig och jag har varit så här sen 16 års ålder ungefär, trevligt med sällskap men det är inget jag aktivt söker. Trivs jäkligt bra med mitt eget sällskap liksom
Sent by dat dere mikrovågen
Exakt samma för mig. nånstans där eller nog ännu tidigare. För några år sedan umgicks jag bara med folk ibland för att mina päron tjatade så att jag bara sitter inne. Nu skiter jag dock i vad dem säger och är själv. Är för kräsen för att hitta vänner irl. Inga duger för mig, alltid är de fel på någon och då är jag hellre med mig själv eller pratar med internet vänner som man har mer gemensamt med och som man trivs med. Ibland önskar jag att jag bodde närmare nån av dem.
shut teh face
2012-02-20, 16:25
Internetvänner är inte heller att underskatta, jag har folk från norge, tyskland och lite andra konstiga länder runtom i världen som man spelar med och det är jävligt roligt, man har liksom spelat i flera år och många olika spel, diablo 2, wow, dota etc.
Men det är inte heller en riktig vänskap, plötsligt så försvinner de ifrån "datorn" och då är de ju borta som vänner, medan en fysisk vän hade man ju kunnat fortsätta umgås med även om deras livssituation förändras.
Jag personligen tycker att människor är idioter - oftast, och har ganska höga krav på folk. Så då är jag hellre ensam, men nu när man har barn så tänker jag på henne i första hand om umgås med andra föräldrar så hon får träffa andra barn osv. Annars hatar jag parmiddagar, fika o sånt larv.
Ett snabbt inlägg bara, ni som inte känner detta sociala behov av vänner i bemärkelsen som tidigare nämnts, har ni alltid varit så? Eller när blev det så? Tänkte om det hade med någon livsavgörande faktor (skaffade barn m.m) att göra? Eller om det "alltid" varit så (säg efter 20 års ålder?)?
Jag har nog, mer eller mindre, alltid varit så. Jag har aldrig varit utstött eller haft ont om vänner. Har inte heller tyckt illa om att umgås med mina vänner. Har bara inte känt något behov av det.
Det har visserligen varit vissa perioder i livet som jag har spenderat mer med kompisar. T.ex när jag spelade i ett metal-band i gymnasiet så umgicks vi ganska mycket inom bandet. Men det var aldrig jag som var den pådrivande faktorn till det hela.
mangemani
2012-02-20, 16:39
Ett snabbt inlägg bara, ni som inte känner detta sociala behov av vänner i bemärkelsen som tidigare nämnts, har ni alltid varit så? Eller när blev det så? Tänkte om det hade med någon livsavgörande faktor (skaffade barn m.m) att göra? Eller om det "alltid" varit så (säg efter 20 års ålder?)?
i barndomen så var jag så, att jag ville umgås, likaså i mellan stadiet och en bra bit in på högstadiet.
men sen så hände något och jag kan inte riktigt sätta mitt finger på vad, men jag började sakta skjuta undan folket jag hade runt om mig och blev mer och mer för mig själv.
jag TROR det har nått att göra med att tv spelen(och senare internet då det kom) tog över allt mer och mer.
visst, jag uppskattade att nån kompis kom och hälsade på och man kunde lira nått spel, men när jag hade blivit less så kände jag bara att jag ville att han/dem bara skulle gå hem igen så man fick vara ensam.
så är det väl även idag då man har familj, visst, roligt då folk kommer och hälsar på eller att man med familjen beger sig ut någonstans, men efter ett tag så vill man bara att folket ska gå hem eller att vi ska åka hem.
Jag har aldrig haft problem att bara vara för mig själv, men mår ändå så himla mycket bättre när jag är med vänner eller faktiskt bara socialiserar med folk.
Kanske är vi alla olika, men att vara social med folk skänker åtminstone mycket glädje för mig. Jag tror också det kan vara en vanesak, är man mycket för sig själv blir det normaltillståndet och då blir det kanske tom jobbigt att socialisera. Har varit sådana perioder i mitt liv också, men när man väl är inne i att träffa mycket folk så känns livet faktiskt mycket bättre. Det är just när man har en riktig kontakt med en annan människa som iaf jag är som lyckligast. Smått oförklarligt hur mycket själsfrid det skänker. Att veta att människor finns där och vill vara med en blir därför oerhört viktigt.
Det betyder inte att man måste ses hela tiden. Oftast har jag inte haft mycket tid att träffa folk/vänner (utom flickvän) på vardagar, annat då än på träningar/skola/jobb. Men det räcker bra att man träffas helger och ledigheter. Sedan behöver det inte alltid vara fysiskt, telefon kan också vara ett bra substitut.
Bara mina 2 cent.
Det beror nog väldigt mycket på ens sociala situation i övrigt. Jag är singel och jobbar hemifrån – jag hade inte klarat mig länge utan vänner:)
Vad är det du känner att du inte kan vara utan? Att ha någon att prata med eller bara att se en annan människa eller vad är det?
Om det är att ha någon att prata med, vad pratar man om då?
Tricklew
2012-02-20, 18:03
Vad är det du känner att du inte kan vara utan? Att ha någon att prata med eller bara att se en annan människa eller vad är det?
Om det är att ha någon att prata med, vad pratar man om då?
Olika vänner fyller olika funktioner, för mig är de helt enkelt riktigt härliga killar, ett ständigt utbyte av ideer och skämt, samt stöd när det blir tydligt att det behövs. Jag har roligare med mina vänner, än jag någonsin haft vid ett spel. Sedan ska det kanske nämnas att jag har inga festpolare, den som kommer närmast det vore Scratch. ;)
Gesendet unter Verwendung meines iPhone.
Har aldrig varit särskilt social. Sedan vad det beror på kan man alltid spekulera i.. blev mobbad från första klass t.om. nian. Så jag vande mig ju vid att spendera kvällarna hemma med TV-spelet som enda sällskap.
Även på gymnasiet när det negativa försvann och jag fick vänner hängde jag sällan med ut på helgerna, och har alltid varit en rätt tillbakalutad och lugn person.
Har helt enkelt ingen ork att festa och dra runt en massa.
Nu, snart 30, så är jag rätt nöjd så länge jag har bra arbetskamrater som man kan ta lite after work med ibland, samt nån att chatta med om kvällarna. Utbyte av idéer och tankar behöver jag absolut, och därför är jag väldigt glad att jag har en polare som det går jättebra att prata om djupare saker med. Utan honom hade jag stagnerat i utvecklingen och antagligen inte varit lika bekväm i mig själv.
Visst kan man klara sig bra med arbetskamrater och familj.
Men kul sen när man får sparken och separerar. Jag tycker man ska ta varje chans man kan att bygga upp ett socialt skyddsnät som inte är uppbundet kring en enda punkt.
Olika vänner fyller olika funktioner, för mig är de helt enkelt riktigt härliga killar, ett ständigt utbyte av ideer och skämt, samt stöd när det blir tydligt att det behövs. Jag har roligare med mina vänner, än jag någonsin haft vid ett spel. Sedan ska det kanske nämnas att jag har inga festpolare, den som kommer närmast det vore Scratch. ;)
Gesendet unter Verwendung meines iPhone.
Vadå för idéer? Kan du ge något exempel?
Stöd vid sorger och sådär har jag alltid känt att jag vill ta hand om själv.
Visst kan man klara sig bra med arbetskamrater och familj.
Men kul sen när man får sparken och separerar. Jag tycker man ska ta varje chans man kan att bygga upp ett socialt skyddsnät som inte är uppbundet kring en enda punkt.
Vad är det man ska behöva prata med vänner om egentligen? Alla här inne säger att det är bra att ha vänner för att...
Är det bara bra att ha?
Eddie Vedder
2012-02-20, 20:17
Jag tror att det sociala umgänget är lite som träning. Den stora skillnad är att gå från noll till litegrann, inte från mycket till ännu mer. Att vara ensam tror jag är en grogrund för att bli bitter, inskränkt och deprimerad. Ju mindre man upplever desto mer säkra verkar ju åsikterna vara om "andra". Men jag tror inte att man behöver ha umgänge 24/7 och två-tre festkvällar i veckan.
Jag värderar min egentid otroligt högt men känner jag att jag inte har något umgänge mår jag fruktansvärt dåligt. Jag är alltså i ett starkt behov av socialt umgänge och vänner men det räcker med väldigt lite. Att snacka med kursare/arbetskamrater och gymbekanta under veckodagarna och sedan träffa någon kompis för att äta och snacka en lördagkväll exempelvis. Det är väldigt lite men det är helt enorm skillnad jämfört med om den där lördagskvällen försvann.
KaptenKnäsvag
2012-02-20, 20:29
Du lever redan i en mycket vanlig värld. Du umgås med dina arbetskamrater på dagen, kvinnan på kvällen och lite familj på helger och högtider.
Andreas Guiance
2012-02-20, 20:40
Vad är det du känner att du inte kan vara utan? Att ha någon att prata med eller bara att se en annan människa eller vad är det?
Om det är att ha någon att prata med, vad pratar man om då?
Hmm bra fråga...vet inte om jag har något exakt svar. Det är nog hela paketet egentligen. Jag har ett extremt socialt behov – inte på det viset att jag måste träffa folk hela tiden och hatar att vara ensam (jag är gärna ensam), men om det går någon dag utan att jag har kontakt med folk känner jag mig lite lätt apatisk:)
Sedan måste det inte vara polare precis hela tiden – jag kan träffa mormor också liksom – men jag tror inte att det skulle räcka med enbart familj i längden.
Hmm bra fråga...vet inte om jag har något exakt svar. Det är nog hela paketet egentligen. Jag har ett extremt socialt behov – inte på det viset att jag måste träffa folk hela tiden och hatar att vara ensam (jag är gärna ensam), men om det går någon dag utan att jag har kontakt med folk känner jag mig lite lätt apatisk:)
Sedan måste det inte vara polare precis hela tiden – jag kan träffa mormor också liksom – men jag tror inte att det skulle räcka med enbart familj i längden.
Nae det verkar knepigt att sätta fingret på det där :)
Vad är det du kan prata med dina kompisar om som du inte kan prata med mormor om? Bilar (Nu förutsätter jag att mormor inte pysslat med formel 1)? För livserfarenhets-mässigt borde ju mormor vara numero uno.
mangemani
2012-02-20, 20:49
Vad är det man ska behöva prata med vänner om egentligen? Alla här inne säger att det är bra att ha vänner för att...
Är det bara bra att ha?
kan förstå de som har vänner i socialt syfte att det tex kan vara skönt att ha någon att bolla av sig på om de har problem, kanske få råd och liknande.
men mer än så, tja, jag vet inte.
men jag håller med dig, i min värld så behövs ej vänner till det, jag gillar att tackla problem själv, få tänka ut saker och ting osv.
Stefan J
2012-02-20, 20:51
Nae det verkar knepigt att sätta fingret på det där :)
Vad är det du kan prata med dina kompisar om som du inte kan prata med mormor om? Bilar (Nu förutsätter jag att mormor inte pysslat med formel 1)? För livserfarenhets-mässigt borde ju mormor vara numero uno.
Det finns ingen mening att kunna prata med vänner om din sambo och familj är vettiga och fyller den funktionen. Sedan kan man ha en korkad sambo och dålig relation med sin familj, då kanske man behöver vänner att prata med. Eller så har man behov av att prata med vänner trots att man har en vettig familj/sambo. Eller så har man aldrig något behov av att prata.
Jag är mycket för att forma livet som man själv vill ha det, inte efter andras förväntningar och rådande normer. Behöver du inga vänner, skit it det. Och skit i vad folk tycker om det. Vill du ha vänner, fine. Skaffa några.
Men du är som synes inte ensam i dina funderingar med vad man egentligen ska ha vänner till.
Andreas Guiance
2012-02-20, 21:08
Nae det verkar knepigt att sätta fingret på det där :)
Vad är det du kan prata med dina kompisar om som du inte kan prata med mormor om? Bilar (Nu förutsätter jag att mormor inte pysslat med formel 1)? För livserfarenhets-mässigt borde ju mormor vara numero uno.
Hehe rent ämnesmässigt skiljer sig det rätt mycket vad jag pratar med olika personer om: det är basket med en, kvantmekanik med en annan och styrkelyft med en tredje (ingen av dessa är mormor:D). Men det stannar inte vid att kunna prata om olika ämnen med olika personer – jag tror att jag också har ett behov av att träffa olika personer helt enkelt:) Jag finner något slags glädje i själva mångfalden.
Med det sagt är ju fortfarande basen av mitt umgänge typ 10 personer, exklusive familj då, men man vill ju fortfarande krydda kalaset så att säga.
redbrigade
2012-02-20, 21:30
Y'll some fucked up lonely ass niggas....
Förstår inte hur man kan vilja leva ett liv där ens vänskapskrets enbart består utav ens familj och eventuellt en partner.
Som du beskriver dina veckor är ungefär så som jag skulle beskriva en i mitt tycke extremt tråkig vecka, att umgås med polare är ju det som man längtar till under veckorna.
Y'll some fucked up lonely ass niggas....
Förstår inte hur man kan vilja leva ett liv där ens vänskapskrets enbart består utav ens familj och eventuellt en partner.
Som du beskriver dina veckor är ungefär så som jag skulle beskriva en i mitt tycke extremt tråkig vecka, att umgås med polare är ju det som man längtar till under veckorna.
Inte fan är jag ensam Bara för att jag inte umgås med vänner flera dagar i veckan. Ja lever hellre mitt eget liv än ett liv genom andra.
Sent by dat dere mikrovågen
Y'll some fucked up lonely ass niggas....
Förstår inte hur man kan vilja leva ett liv där ens vänskapskrets enbart består utav ens familj och eventuellt en partner.
Som du beskriver dina veckor är ungefär så som jag skulle beskriva en i mitt tycke extremt tråkig vecka, att umgås med polare är ju det som man längtar till under veckorna.
Nu ska vi inte vara trångsynta.
Enligt många, inklusive mig och dig själv, är relationer en otroligt viktig del i livet, men att helt dömma ut någon som föredrar att ha en lite mindre umgägeskrets är bara löjligt.
TS: Det är något du får ta reda på själv. Ansträng dig för att hitta vänner som du verkligen tycker om och uppskattar. Att ha vänner för sakens skull som man egentligen inte har så mycket gemensamt med kan kännas otroligt meningslöst.
Svårt att sätta fingret på vad exakt vännerna är "till" för, som sagt. Människan är ett flockdjur och gillar socialt umgänge helt enkelt.
redbrigade
2012-02-20, 22:35
Inte fan är jag ensam Bara för att jag inte umgås med vänner flera dagar i veckan. Ja lever hellre mitt eget liv än ett liv genom andra.
Sent by dat dere mikrovågen
Bara för att man umgås med vänner så betyder det väl inte att man inte har ett eget liv? Jag lever mitt liv tillsammans med mina vänner och inte genom dom.
Spartansk
2012-02-20, 22:45
Lol, jag trodde tråden skulle handla om någon som var arbetslös och bodde ensam, men så har du både arbetskamrater (på heltidsjobb, gissar jag) och familj? Du ju fan nästan översocial.
Med familj menade jag inte min egna familj som i att jag har barn (Åtminstone inte vad jag vet om) utan familj som i att jag hälsar på mina syskon.
Men ensam bor jag dock inte, och arbetslös är jag inte heller.
Spartansk
2012-02-20, 23:24
Med familj menade jag inte min egna familj som i att jag har barn (Åtminstone inte vad jag vet om) utan familj som i att jag hälsar på mina syskon.
Men ensam bor jag dock inte, och arbetslös är jag inte heller.
Aha, då var det lite skillnad kanske. Men jag tycker ändå du verkar normal. Arbetskamrater + några få andra ibland låter som en normal sund umgängeskrets.
Men jag tycker ändå du verkar normal.
Inte för att jag bryr mig något vidare om vad som är normalt eller inte då jag tränar för att få "såna där stora bodybuildingmuskler" och aldrig går ut och festar på helgerna längre.
Men den situationen jag beskriver är för dig alltså onormal?
Spartansk
2012-02-20, 23:30
Inte för att jag bryr mig något vidare om vad som är normalt eller inte då jag tränar för att få "såna där stora bodybuildingmuskler" och aldrig går ut och festar på helgerna längre.
Men den situationen jag beskriver är för dig alltså onormal?
Alltså, med "normal" menar jag "sund", "hälsosam". Inte som i "gör som alla andra".
Nej, jag tycker situationen du beskriver är normal. Som jag skrev: "Arbetskamrater + några få andra ibland låter som en normal sund umgängeskrets."
Jag kan gå i perioder där jag kan utan problem vara ensamvarg, men vad jag har märkt av erfarenhet är att jag i det långa loppet blir lite deprimerad av det och att jag känner att livet blir otillräckligt. Så det handlar nog snarare om att jag under perioder kan gräva ner mig så djupt i arbete att jag inte märker att det blivit ensamt på ett tag ;)
Stefan J
2012-02-20, 23:50
Vänner schmänner.
Jag behöver bara tre saker som för att bli lycklig. Nycklarna till rysslands kärnvapen, en pansarbataljon att styra över och ett gotiskt slott som jag kan sitta och skratta i.
Jag skulle inte stå ut med att inte ha någon att bolla idéer med. I högstadiet hade jag det just så, satt hemma på pojkrummet och läste och tänkte, kom såklart på lösningen till alla världens problem osv... Jag tycker dock inte att det är givande, eller sunt för den delen, jag tycker det är roligare att diskutera och debattera dessa idéer.
Jag skulle inte stå ut med att inte ha någon att bolla idéer med. I högstadiet hade jag det just så, satt hemma på pojkrummet och läste och tänkte, kom såklart på lösningen till alla världens problem osv... Jag tycker dock inte att det är givande, eller sunt för den delen, jag tycker det är roligare att diskutera och debattera dessa idéer.
Återigen, vad för idéer och varför kan inte dessa diskutera eller debatteras här, på forum på internet?
Återigen, vad för idéer och varför kan inte dessa diskutera eller debatteras här, på forum på internet?
Jag gillar personligen att diskutera med mina vänner, och speciellt diskutera något på riktigt eftersom online så blir det ofta trollande och oseriöst. Eller så är det seriöst ett tag och sen bara för någon kommer på sig själv att ha fel så ska han såklart "ah men trollande hela tiden eheheheheh".
Är introvert själv och förstår exakt vad du menar men jag gillar även att vara med mina närmsta vänner. De är dock folk jag faktiskt träffat online, tycker det är skitsvårt att bara stöta på en person som blir en grymt bra vän "ute i världen".
redbrigade
2012-02-21, 01:04
Återigen, vad för idéer och varför kan inte dessa diskutera eller debatteras här, på forum på internet?
Inte för att vara otrevlig men lider du utav någon social störning?
Inte för att vara otrevlig men lider du utav någon social störning?
Förmodligen flera, men inget jag eller någon annan lider av (vad jag vet) :)
shut teh face
2012-02-21, 08:35
Inte för att vara otrevlig men lider du utav någon social störning?
Jag vill satsa en öl på att du garanterat är yngst i den här tråden.
Minimjölk
2012-02-21, 08:42
Huvuddelen av den kunskap jag införskaffat mig på senare år har jag gjort genom mitt jobb, mina kollegor samt genom att själva vara intresserad och läst på, antingen via böcker eller internet. jag kan inte direkt säga att jag lärt mig sådär jättemycket från mina vänner om rent faktamässiga saker. Däremot om livet som blev eller inte blev. jag lver mitt liv och kan genom mina vänners liv se hur alternativa livsstilar kan arta sig vilket säkert är nyttigt på något plan.
Däremot är huvudanledningen för mig att ha mina vänner att jag trivs i deras sällskap och att jag kan slappna av och vara den jag är mm samt att deras närvaro berikar mitt liv. Jag har inga som helst problem att vara själv i en tid, är ensamvarg och dessutom bekväm i grunden. Med tiden har jag dock blivit mer och mer social och idag med ett väldigt socialt jobb, familj och en stor umgängeskrets får jag ibland kämpa för att få en timme över för mig själv. :)
jag skulle därför säkerligen under en period klara av att vara helt själv utan vänner, även om mitt liv då saknat en eller flera dimensioner som jag nu har. Jag kan tex ladda inför ett kompismöte/herrmiddag under några veckor dör att sedan ha en kväll att minnas för alltid. Det är inte ofta jag laddar så för aktiviteter som jag skall göra själv. Däremot har jag väldigt många intressen och hobbies som jag vill nära så rent tidsmässigt skulle jag lätt kunna fylla min lediga tid utan socialt umgänge.
Det viktigaste enligt mig är att finna en balans som passar just en själv men om man befinner sig någonstans kring ytterligheterna på denna skalan kanske man skall fundera liten i banorna vad orsaken bakom detta kan vara och om man verkligen självmant valt denna vägen, samt om man tror sig att man alltid vill ha det som så. Det är ju tråkigt om en kort tids eremitliv bränner alla broar av social kontakt som man byggt upp under livet, speciellt om man senare vill få tillbaka den.
Jag skulle inte kunna tänka mig det. Studiekamraterna blir ofta kompisar också, men då umgås man ju mer än bara pluggar tillsammans. Jag har aldrig haft ett kvalificerat arbete så jag vet inte hur det är med arbetskamrater. Jag tror ändå jag skulle känna att livet skulle kännas fattigt om jag inte hade vänner att umgås med ibland. Sånt kan ju gå i perioder något, men det är otroligt skönt att ha vänner att prata med och få input av och att kunna koppla av och ha kul. Att umgås med nästan uteslutande med en sambo tror jag inte att jag skulle må bra av i längden.
I en period har jag umgåtts helt utan vänner men istället med grannar (bodde i studentkorridor) och haft studiekamrater som jag inte umgicks med i övrigt. Det var en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag mådde väldigt dåligt då. Då var jag samtidigt singel också. Vet alltså inte hur det skulle funka med sambo och arbetskamrater, men jag vill absolut inte gå tillbaka till hur det var då.
Återigen, vad för idéer och varför kan inte dessa diskutera eller debatteras här, på forum på internet?
Jag skriver "idéer" för att generalisera, jag menar alltså vad som helst. Varför man inte kan diskutera på forum, ptja, därför att de flesta är "dumma". I trådar om religion, politik etc vill jag att hurril, Eddie Vedder, mini, Nitrometan, Tolkia, pragmatist, Masterchief m fl ska delta, inte plucke93-arg-på-världen. Men visst, det är ju bara som jag känner.
redbrigade
2012-02-21, 12:25
Jag vill satsa en öl på att du garanterat är yngst i den här tråden.
Det hoppas jag, det skulle vara tråkigt om någon i min ålder inte uppskattar att umgås med sina vänner.
Bra tråd. Jag har ett väldigt litet behov av vänner också. Inga alls är klart värdelöst, men det blir snabbt för mycket.
Jag klarar mig tämligen bra med att bara träffa dessa under dagen på universitetet. Visst, ibland hittar man på något mer, men inte särskilt ofta.
Har ett gäng nära vänner som betyder jefvligt mycket för mig. Sen har jag "vänner" som jag inte direkt har något emot men vars sällskap inte ger mig något. Folk man krökat med nån gång eller läst nån kurs med. Men man orkar ju inte aktivt säga upp vänskapen utan det får rinna ut i sanden mer eller mindre.
Som nån nämnde så kan det ju vara bra att ha en massa bekanta (floskel: nätverk) för ev jobberbjudanden och dylikt, känns dock jävligt krystat att upprätthålla en sån relation som inte bygger på nåt mer än att man potentiellt vill ha nåt av den andra parten
Det hoppas jag, det skulle vara tråkigt om någon i min ålder inte uppskattar att umgås med sina vänner.
Sen måste man hitta rätt vänner. Det kan vara en orsak att man inte känner ett behov av att umgås, man har helt enkelt inte hittat vänner med samma intressen/tankegångar och känner att något fattas när man umgås 1 och 1 som jag gör med mina kompisar. Att festa är roligt men 1 och 1 kan det lätt bli uttjatat.
shut teh face
2012-02-21, 16:35
Sen måste man hitta rätt vänner. Det kan vara en orsak att man inte känner ett behov av att umgås, man har helt enkelt inte hittat vänner med samma intressen/tankegångar och känner att något fattas när man umgås 1 och 1 som jag gör med mina kompisar. Att festa är roligt men 1 och 1 kan det lätt bli uttjatat.
Eller att man har människoförakt som mig. ;) :)
mezmerize
2012-02-21, 17:02
Alla är olika vad gäller umgänge och jag är precis lika som dig :)
Träffar kompisar 1-2ggr per år ungefär!
Som tur är har jag lyckats hitta en kille som är exakt likadan (har inget stort behov av umgänge) så vi är iallafall två.
Hoppas det finns fler såna som dig, låter ju som en drömtjej...
Eller att man har människoförakt som mig. ;) :)
Fast det måste ju finnas folk du kan umgås med? Även fast du tycker folk är idioter, så måste det ju finnas personer som du hittat som är liknande dig?
Hoppas det finns fler såna som dig, låter ju som en drömtjej...
Det gör det. Problemet är väl att det är lättare att hitta en social tjej helt enkelt för att de syns mer.
Å andra sidan har jag varit med om många som är jättesociala tills de hittar en partner, sen ser man aldrig till de mer.
mangemani
2012-02-21, 17:53
Hoppas det finns fler såna som dig, låter ju som en drömtjej...
finns gott om sådana.
men jag tror inte lyckan är så stor att hitta en sådan ute på krogen eller på nått annat socialt IRL ställe, tror chansen är större att hitta dom genom nätet på nån dejting sida.
Eller att man har människoförakt som mig. ;) :)
Lite samma här också faktiskt, har inte alls mycket till över för människor.
shadowfire
2012-02-21, 19:40
Jag blev stämplad som asocial av mitt ex bara för att jag kräktes på alla spelkvällar o middagar och fester o allt som hon ville släpa med mig på ihop med hennes kompisar. Insåg då att det sociala behovet skilde enormt mellan oss.
Å andra sidan, hon jobbade som personlig assistent, hade kontakt med en enda person dagligen, som knappt kunde göra ljud ifrån sig. Jag jobbade med 150 pers och snackade från morgon till kväll. När jag kom hem var jag socialt mättad och hon socialt utsvulten. Ingen bra kombo för en god relation. Jag passar helt klart bättre ihop med en tjej som inte har vänner/shopping/fester osv som största intresse...
Däremot så har vänner stor inverkan på mitt välbefinnande. Att ha vänner, men välja ensamhet är skönt. Att vara ensam för att jag inte har någon att umgås med, är ett helvete. Går det flera månader utan att jag umgås med någon vän fysiskt, live, så blir jag riktigt deprimerad. Saknar skrattet, saknar känslan av att umgås som vänner.
Och nej, att "socialisera över internet" som enligt utsago ska fungera utmärkt som ersättare för socialt live-umgänge, fungerar inte för mig. Jag behöver få energi från livemötet med goa vänner.
shut teh face
2012-02-22, 15:10
Fast det måste ju finnas folk du kan umgås med? Även fast du tycker folk är idioter, så måste det ju finnas personer som du hittat som är liknande dig?
Jo det är klart, men som jag skrev tidigare i tråden så har jag väldigt höga krav på "vänner" nuförtiden, så människor är idioter tills de bevisar motsatsen helt enkelt. :)
Det grundar sig nog i min barndom, jag hade alltid vänner, umgicks med alla, alla älskade mig, men det är för att jag inte tänkte på mig själv något. Jag var bra på att lyssna, hobbypsyokolog, tillfredsställa andras behov. Nuförtiden så är jag inte sådan, utan människor får tillföra mig något innan jag erbjuder något tillbaka.
Jag måste säga att det går bättre än väntat att inte ha vänner i ett nytt land, men det är nog ENDAST pga att jag lever för mina studier o egentligen inte skulle ha tid för vänner även om jag hade några.
Jag är inte bra på att aktivt hålla liv i kompisrelationer. Men tricket är att man ska ha den typen av vänner som inte kräver att man måste höra av sig regelbundet och trevligt nog är det så mitt gamla kompisgäng fungerar, skönt att man kan höra av sig efter ett år av radiotystnad utan att det skulle vara något konstigt :).
Eddie Vedder
2012-02-22, 19:24
Återigen, vad för idéer och varför kan inte dessa diskutera eller debatteras här, på forum på internet?
Man kan kalla sig TREX och häva ur sig trams efter trams utan att få något mothugg på samma sätt. Du måste väl se skillnaden på diskussioner face to face jämfört medanonyma internetdiskussioner?
Och nej, jag tycker inte att jag kan diskutera samma saker med mormor som med mina kompisar. Jag ser fram emot att diskutera med C.E.J. IRL på lördag exempelvis, det ger mer än vad han och jag någonsin kan få ut av att diskutera här.
EDIT: Jag menar inte att du tramsar exceptionellt mycket. Bara att du kan göra det mer som TREX än som dig själv IRL.
Att vara anonym (Det du är ute efter antar jag) bäddar för en hel del trams givetvis, men också en väldigt stor portion ärlighet.
Är du öppen med extrema obekväma åsikter ute i sociala rum i verkliga livet?
Låt nu inte det här bli en diskussion om frihet att uttrycka sig, vi kan ta det i en annan ny tråd i så fall.
Eddie Vedder
2012-02-22, 19:46
Att vara anonym (Det du är ute efter antar jag) bäddar för en hel del trams givetvis, men också en väldigt stor portion ärlighet.
Är du öppen med extrema obekväma åsikter ute i sociala rum i verkliga livet?
Låt nu inte det här bli en diskussion om frihet att uttrycka sig, vi kan ta det i en annan ny tråd i så fall.
Jag har överhuvudtaget inget behov av att yttra precis allt jag tänker och jag förstår faktiskt inte det behovet.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.