Mobbning och hämd

[Fagen]

Ofta när någon berättar att de varit utsatta för mobbning i yngre år så kan man höra/läsa kommentarer från andra (alltså inte den mobbade) med önskningar om att de som mobbat fått betala för det de gjort (då inte ekonomiskt utan snarare i bemärkelsen "råkat illa ut"/"fått igen"). Lite som på film, där skurkarna i slutet får betala ett högt pris för sin skurkaktighet.
Min upplevelse är dock att det är de som får höra om någons upplevelser av att vara mobbad, och inte de som faktiskt varit utsatta för mobbingen, som "kräver hämd".

Är det så?

[Minimjölk]

Finns väl lika många svar som det finns personer. Hämnd i sig är ju ett intressant fenomen. Ens egna sits blir ju inte absolut bättre för att någon annan får lida med relativt sett blir ju din sits bättre när andra får det sämre.

Frågan handlar nog snarare om en förhoppning om rättvisa och Karma. De som råkat illa ut vill man skall unnas något bra och tvärtom. Tyvärr i många fall är det ju inte så det ser ut. Livet är orättvist. Däremot kan det i vissa fall jämna ut sig men det är absolut ingen naturlag, utan snarare slumpmässigt eller baserat på andra grunder.

Väljer du tex att konstant göra någonting bra så löper du ju större chans att få positva saker tillbaka och tvärtom.

[Fredron]

För en utomstående så är det nog enklast att generalisera och tänka att de har gjort fel därför förtjänar de ett straff.
Men för den som var drabbad eller är drabbad så framstår det som lite mer komplicerat och alla har inte hämndbegär som triggas direkt.

Om en mobbad person förlåter en mobbare så anses det vara storsint, men en utomstående skulle få mycket svårt att säga åt någon att förlåta, enklare att ta motsatt ställning och tänka på hämnd.

[Pernam]

Tja, jag gav igen till slut. Det kändes rätt bra då det begav sig, och gjorde att jag fick vara ifred. Men det är inte så att jag skulle gå och ruva på hämnd nu för något som skedde då jag var liten, det skulle ju vara rätt meningslöst.

[Lellan]

Intressant fråga, tror dock inte att det finns ngt svar. Som ngn sa, lika många svar som antal fall isf..

Men en sak jag reflekterat över, är att jag i vuxen ålder (som omobbad) kan få en rätt låg syn på ngn om de talar om att de mobbat el varit destruktiv mot andra. Till saken hör att jag varit tillsammans med 3 fd mobbare, och i början så var jag nog ganska skeptisk till dem just pga att de faktiskt fått andra att må apa, ngn sådan person får man ju inte direkt respekt för el känner omtanke om även om man lärt känna den personligen som en vettig person.

Senare har jag tänkt om, tja - om en osäker mobbad patetisk jävel vänder om och gör ngt vettigt av sitt liv, behandlar alla väl och verkligen tänkt till och alltid väljer andra vägar än den där impulsen att trycka ner.. Ja, då är det väl för väl. En av killarna jag träffade visade sig dock gå tillbaks till det mobbande förhållningssättet när känslorna svalnade, beklagligt.. men man kan ju ändå inte straffa ngn resten av livet för vad som varit. Bara hoppas att de ändrar attityd till det motsatta, vilket faktiskt var fallet för de andra två jag tänker på.

[Mental]

Mannenmedbannen aka kommunistnågot måste känna sig mobbad, så som han kämpar för att hämnas.

[Mart|n]

Jag blev själv retad en del när jag var yngre. Fast personerna som retade mig gjorde det bara två gånger var. Efter den andra gången fick de såpass mycket stryk att de aldrig jävlades med mig igen.

Sent from my Galaxy Nexus using Tapatalk

[Eddie Vedder]

Jag har inga oförrätter av den magnituden men jag känner ändå att det kanske kan ha att göra med vilka strider man väljer helt enkelt. Om stora delar av min uppväxt var förstörd och jag idag mår bra så tror jag inte att jag skulle vilja lägga energi på att fortfarande tänka på plågoandarna. Så oavsett vad de kanske förtjänar vill man kanske skörda frukterna av sitt bra liv idag än att älta det som var hemskt förr.

De som behandlat mig illa genom åren har jag inga tankar på idag. Om jag sedan skulle ha blivit mobbad ordentligt (vilket jag tack och lov aldrig blev) så kanske jag hade känt annorlunda, det vet jag inte.

[Tricklew]

Tja, jag gav igen till slut. Det kändes rätt bra då det begav sig, och gjorde att jag fick vara ifred. Men det är inte så att jag skulle gå och ruva på hämnd nu för något som skedde då jag var liten, det skulle ju vara rätt meningslöst.

+1, det känndes skönt då, men inget jag hyser några drömmar om att utveckla idag.

Jag har kontakt med 2 killar som var aktiva mobbare av mig i mellanstadiet dock, och det är nästan skrämmande att diskutera hur de minns det hela. Om jag vill ta ut hämnd på en av dom, så kan jag alltid säga till hans flickvän, när hon är onykter, att han är en mobbare, så får han en förjävla utskällning.