Löpare
2011-11-10, 00:54
Hej!
Jag började med orientering och konditionsträning kring 12års ålder och höll på halvseriöst tills jag började gymnasiet då jag i princip gick in i en vägg. Motivationen försvann helt och jag fåfäng som jag var flyttade jag in i gymmet.
Är idag 20år och har aldrig lyckats fått tillbaka träningsgnistan jag en gång hade vilket verkligen har börjat tära på mitt psyke.
Jag gillar att träna, både styrka och kondition, och jag verkligen ÄLSKAR känslan av att prestera konditionsmässigt. Jag älskar känslan av att kunna trycka på under en löprunda och känna sig som att kroppen aldrig kommer att ta slut och jag har börjat sakna den känslan riktigt mycket.
Har nyligen börjat en universitetsutbildning i en stad ca 60mil hemifrån. Mina föräldrar, särskilt min pappa, har alltid manat på mig att springa men nu när man flyttat finns inte den lilla pushen kvar vilket nästan var det enda som fick mig att snöra på mig löparskorna medan jag fortfarande bodde hemma.
Där jag bor nu finns det faktiskt optimala förhållanden för mig att utvecklas konditionsmässigt, allt ifrån studentföreningar för löpare till affärer med vettiga löpskor. Dessutom, lite paradoxalt, har jag väldigt mycket tid över till träning så det finns faktiskt ingenting som står i vägen för att jag ska bli en ordentlig löpare. Förutom min stundvis vedervärdigt dåliga motivation.
Jag kan komma hem ifrån skolan vid klockan tre och sedan hemma vid datorn och möjligtvis till gymmet två minuter bort men att finna motivationen till att gå ut och springa verkar inte finnas när jag sitter där.
Det är framåt sena kvällen/natten som löparen i mig börjar vakna till och tänka "Jag kommer ihåg när jag slog klubbrekord på löptestet. Det vill jag göra igen" eller "Jag vet ju att jag kan för jag har redan varit där. Nu fan ska jag kommit tillbaka och bli bättre än någonsin".
Alltså de få gånger på dygnet jag känner mig motiverad är då det är för sent att göra någonting åt det. Jag kan liksom inte dra ut och springa klockan tio på kvällen om man ska upp dagen efter.
Samma sak nästa dag. Jag vaknar och beter mig som motivationen aldrig ens existerat.
Allt det här, att jag aldrig gör det jag vet är det bästa eller klarar av att kämpa för det jag vill, börjat tära på mitt psyke och gör att jag känner mig rätt kass.
Något jag egentligen skulle behöva är en rejäl jävla spark i röven och nån som skriker på mig Full Metal Jacket-style för om jag väl kommer igång kommer det vara lättare att hålla fast vid det.
Så
Har någon något tips på hur man vänder på sånt här beteende? Alla tips är välkomna vare sig det är låtar, filmer, böcker, mantran m.m..
En hel del gnäll här men verkar inte ha skallen för att starta det här själv så bestämmer mig för att få den hjälp jag kan.
Jag började med orientering och konditionsträning kring 12års ålder och höll på halvseriöst tills jag började gymnasiet då jag i princip gick in i en vägg. Motivationen försvann helt och jag fåfäng som jag var flyttade jag in i gymmet.
Är idag 20år och har aldrig lyckats fått tillbaka träningsgnistan jag en gång hade vilket verkligen har börjat tära på mitt psyke.
Jag gillar att träna, både styrka och kondition, och jag verkligen ÄLSKAR känslan av att prestera konditionsmässigt. Jag älskar känslan av att kunna trycka på under en löprunda och känna sig som att kroppen aldrig kommer att ta slut och jag har börjat sakna den känslan riktigt mycket.
Har nyligen börjat en universitetsutbildning i en stad ca 60mil hemifrån. Mina föräldrar, särskilt min pappa, har alltid manat på mig att springa men nu när man flyttat finns inte den lilla pushen kvar vilket nästan var det enda som fick mig att snöra på mig löparskorna medan jag fortfarande bodde hemma.
Där jag bor nu finns det faktiskt optimala förhållanden för mig att utvecklas konditionsmässigt, allt ifrån studentföreningar för löpare till affärer med vettiga löpskor. Dessutom, lite paradoxalt, har jag väldigt mycket tid över till träning så det finns faktiskt ingenting som står i vägen för att jag ska bli en ordentlig löpare. Förutom min stundvis vedervärdigt dåliga motivation.
Jag kan komma hem ifrån skolan vid klockan tre och sedan hemma vid datorn och möjligtvis till gymmet två minuter bort men att finna motivationen till att gå ut och springa verkar inte finnas när jag sitter där.
Det är framåt sena kvällen/natten som löparen i mig börjar vakna till och tänka "Jag kommer ihåg när jag slog klubbrekord på löptestet. Det vill jag göra igen" eller "Jag vet ju att jag kan för jag har redan varit där. Nu fan ska jag kommit tillbaka och bli bättre än någonsin".
Alltså de få gånger på dygnet jag känner mig motiverad är då det är för sent att göra någonting åt det. Jag kan liksom inte dra ut och springa klockan tio på kvällen om man ska upp dagen efter.
Samma sak nästa dag. Jag vaknar och beter mig som motivationen aldrig ens existerat.
Allt det här, att jag aldrig gör det jag vet är det bästa eller klarar av att kämpa för det jag vill, börjat tära på mitt psyke och gör att jag känner mig rätt kass.
Något jag egentligen skulle behöva är en rejäl jävla spark i röven och nån som skriker på mig Full Metal Jacket-style för om jag väl kommer igång kommer det vara lättare att hålla fast vid det.
Så
Har någon något tips på hur man vänder på sånt här beteende? Alla tips är välkomna vare sig det är låtar, filmer, böcker, mantran m.m..
En hel del gnäll här men verkar inte ha skallen för att starta det här själv så bestämmer mig för att få den hjälp jag kan.