rajjevettu
2011-09-26, 20:17
För att göra en lång historia kort, så mår jag jävligt dåligt...
Har sen ca 6-7 månader tillbaka känt mig "borta".
liksom frånvarande nästan som jag lever i en dröm.
Allting runtomkring mig är typ overkligt, typ som tunnelseende
det är svårt att förklara men försöker så gott jag kan!
Det har blivit mycket värre senaste tiden och det är riktigt jävla jobbigt, man tänker självmordstankar ibland men skulle aldrig kunna ta mitt liv, är inte så självisk och tänker på hur det skulle påverka min familj och vänner.
Blivit riktigt jävla lack på detta nu för det tar upp min vardag, varje dag! har kollat upp synen och ekg, blodtryck, fick åka ambulans med för jag började vingla och kändes som jag skulle tuppa av när som så jag ringde en ambulans, fick ta prover på sjukhuset men dom såg inget fel.
har gått till en terapeut en gång nu med, hon frågade hur jag har det med familj och vänner, kan inte ha det bättre! sen om jag tränar och det gör jag.
hon frågade också om jag röker eller snusar, det gör jag inte... visst vem har inte tagit ett sug på en cigarett någon gång! Sen har jag dock rökt på några gånger men har inte mått som jag gör nu efter jag rökt så tror inte det är anledningen, har fått för mig att jag kan ha fått en psykos men ser ju inget ovanligt heller hör heller.
Har känt av denna overklighetskänslan i yngre dagar också, men då tänkte jag inte på det så mycket så gick det över.
Det verkar som det kan vara panikångest men jag kan inte få in det i mitt huvud, får för mig att det kan vara massa saker, som hjärntumör men skolsystern och mamma säger att det inte är det, omöjligt då skulle jag må mycket sämre än jag gör nu.
Det är ganska många som vet hur jag känner nu, men inte såhär som jag beskriver det till er nu, vill ha all hjälp jag kan få för allt känns helt värdelöst för tillfället.
Nu när jag börjat öppna upp mig för fler så har jag märkt att det är faktiskt många som egentligen inte mår så bra, det kanske inte syns på folk men när dom är själva så kan dom må rent åt helvette, exakt som det är för mig.
Jag är alltid glad när jag är med mina kompisar, vad dom inte vet är att jag brukar gråta för jag blir så arg eller utmattad för allt är så jobbigt!
Så snälla, någon som känt likadant eller vet någon som haft liknande. hjälp mig.
OT: hur mår ni egentligen?
Har sen ca 6-7 månader tillbaka känt mig "borta".
liksom frånvarande nästan som jag lever i en dröm.
Allting runtomkring mig är typ overkligt, typ som tunnelseende
det är svårt att förklara men försöker så gott jag kan!
Det har blivit mycket värre senaste tiden och det är riktigt jävla jobbigt, man tänker självmordstankar ibland men skulle aldrig kunna ta mitt liv, är inte så självisk och tänker på hur det skulle påverka min familj och vänner.
Blivit riktigt jävla lack på detta nu för det tar upp min vardag, varje dag! har kollat upp synen och ekg, blodtryck, fick åka ambulans med för jag började vingla och kändes som jag skulle tuppa av när som så jag ringde en ambulans, fick ta prover på sjukhuset men dom såg inget fel.
har gått till en terapeut en gång nu med, hon frågade hur jag har det med familj och vänner, kan inte ha det bättre! sen om jag tränar och det gör jag.
hon frågade också om jag röker eller snusar, det gör jag inte... visst vem har inte tagit ett sug på en cigarett någon gång! Sen har jag dock rökt på några gånger men har inte mått som jag gör nu efter jag rökt så tror inte det är anledningen, har fått för mig att jag kan ha fått en psykos men ser ju inget ovanligt heller hör heller.
Har känt av denna overklighetskänslan i yngre dagar också, men då tänkte jag inte på det så mycket så gick det över.
Det verkar som det kan vara panikångest men jag kan inte få in det i mitt huvud, får för mig att det kan vara massa saker, som hjärntumör men skolsystern och mamma säger att det inte är det, omöjligt då skulle jag må mycket sämre än jag gör nu.
Det är ganska många som vet hur jag känner nu, men inte såhär som jag beskriver det till er nu, vill ha all hjälp jag kan få för allt känns helt värdelöst för tillfället.
Nu när jag börjat öppna upp mig för fler så har jag märkt att det är faktiskt många som egentligen inte mår så bra, det kanske inte syns på folk men när dom är själva så kan dom må rent åt helvette, exakt som det är för mig.
Jag är alltid glad när jag är med mina kompisar, vad dom inte vet är att jag brukar gråta för jag blir så arg eller utmattad för allt är så jobbigt!
Så snälla, någon som känt likadant eller vet någon som haft liknande. hjälp mig.
OT: hur mår ni egentligen?