Visa fullständig version : Hur väljer man väg i livet?
young_george
2011-09-15, 00:21
Har i många år varit osäker på var jag vill ta vägen i livet men har alltid tänkt att det löser sig bara man testar sig fram och rycker i alla dörrar, men så har inte visat sig vara fallet.
Har både olika kurser och program på högskolan, arbetat lite, rest litegranna e.t.c men återkommit otillfredställd och är nu på väg att eventuellt hoppa av ännu ett program (sjukgymnastprogrammet) vilket har börjat generera tankar som håller mig vaken på nätterna. Just nu ser jag ser tre scenarion framför mig:
1) Hoppar av, hittar inte det jag söker efter och det slutar med att jag om flera år fortfarande är på ruta 0 och får ta arbete för lågkvalificerade där man precis som vid tidigare försök vantrivs.
2) Plågar mig igenom utbildningen, men får även här ett arbete jag inte trivs med. Finns det någon anledning att tro att man kommer trivas med arbetet om inte utbildningen är intressant i den grad man hade hoppats på?
Fantasiscenariot) Hoppar av utbildningen, ramlar över en slump mitt kall i livet. Har resurserna att följa det. Lycklig för resten livet.
???
Profit
Uppsidan är att jag ett väldigt välfyllt bankkonto (men är såklart inte ekonomiskt oberoende för livet), bra högskoleprovsresultat och är relativt normalt funtad i huvudet, så rent hypotetiskt borde möjligheterna ligga på hög men just nu känns bara som återvändsgränder åt alla håll.
Skulle gärna vilja få någon annans perspektiv på situationen. Hur f*n väljer man väg genom livet?
Wipflash
2011-09-15, 00:26
man skjuter på att hitta sitt kall och läser till ett relativ bra betalt kontorsjobb och står ut tillsvidare
The_RobRoy
2011-09-15, 00:35
Skulle säga att ett misstag du gjort, är att inte läsa en utbildning som ger dig möjlighet att jobba med så mycket olika grejer som möjligt. Du vet inte vad ditt kall är (än). Så ganska dumt att skjuta in sig på ett jobb som skjuksyrra eller liknande.
Eftersom du verkar vara en kille med huvudet på skaft, hade jag tyckt att det vore lämpligt att läsa en civilingenjörsutbildning, gärna av den lite mer allmänna typen. Typ Industriell Ekonomi, Maskinteknik, Teknisk Fysik & Elektroteknik. Jag skulle säga att min utbildning, Teknisk Fysik & Elektroteknik (Y-linjen), var fylld av människor som dig. Vi gjorde till och med ett test en gång på en föreläsning, där en gammal Y:are frågade hur många som valt utbildningen för att dom inte hade en aning om vad de ville bli, ungefär 60-70% räckte upp handen, inklusive mig.
Sen får man väl säga att det är få förunnat att sitta och skratta av lycka på jobbet varje dag. Men det finns ju grader i helvettet, jag tror du ska kunna hitta något som är "okej" att jobba med. Finns mycket som kan göra ett jobb kul, räcker ibland t.ex. med att man har jättesköna arbetskollegor.
Stefan J
2011-09-15, 06:44
Skulle säga att ett misstag du gjort, är att inte läsa en utbildning som ger dig möjlighet att jobba med så mycket olika grejer som möjligt. Du vet inte vad ditt kall är (än). Så ganska dumt att skjuta in sig på ett jobb som skjuksyrra eller liknande.Eftersom du verkar vara en kille med huvudet på skaft, hade jag tyckt att det vore lämpligt att läsa en civilingenjörsutbildning, gärna av den lite mer allmänna typen. Typ Industriell Ekonomi, Maskinteknik, Teknisk Fysik & Elektroteknik. Jag skulle säga att min utbildning, Teknisk Fysik & Elektroteknik (Y-linjen), var fylld av människor som dig. Vi gjorde till och med ett test en gång på en föreläsning, där en gammal Y:are frågade hur många som valt utbildningen för att dom inte hade en aning om vad de ville bli, ungefär 60-70% räckte upp handen, inklusive mig.
Sen får man väl säga att det är få förunnat att sitta och skratta av lycka på jobbet varje dag. Men det finns ju grader i helvettet, jag tror du ska kunna hitta något som är "okej" att jobba med. Finns mycket som kan göra ett jobb kul, räcker ibland t.ex. med att man har jättesköna arbetskollegor.
Haha! Jag blev sjuksköterska just för att jag inte visste vad jag ville bli, men kände att det var dags att växa upp och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Jag insåg att jag förmodligen aldrig kommer hitta mitt drömjobb eller min drömutbildning, men jobb måste man ha, så jag valde något som inte verkar allt för illa.
Har i många år varit osäker på var jag vill ta vägen i livet men har alltid tänkt att det löser sig bara man testar sig fram och rycker i alla dörrar, men så har inte visat sig vara fallet.
Har både olika kurser och program på högskolan, arbetat lite, rest litegranna e.t.c men återkommit otillfredställd och är nu på väg att eventuellt hoppa av ännu ett program (sjukgymnastprogrammet) vilket har börjat generera tankar som håller mig vaken på nätterna. Just nu ser jag ser tre scenarion framför mig:
1) Hoppar av, hittar inte det jag söker efter och det slutar med att jag om flera år fortfarande är på ruta 0 och får ta arbete för lågkvalificerade där man precis som vid tidigare försök vantrivs.
2) Plågar mig igenom utbildningen, men får även här ett arbete jag inte trivs med. Finns det någon anledning att tro att man kommer trivas med arbetet om inte utbildningen är intressant i den grad man hade hoppats på?
Fantasiscenariot) Hoppar av utbildningen, ramlar över en slump mitt kall i livet. Har resurserna att följa det. Lycklig för resten livet.
???
Profit
Uppsidan är att jag ett väldigt välfyllt bankkonto (men är såklart inte ekonomiskt oberoende för livet), bra högskoleprovsresultat och är relativt normalt funtad i huvudet, så rent hypotetiskt borde möjligheterna ligga på hög men just nu känns bara som återvändsgränder åt alla håll.
Skulle gärna vilja få någon annans perspektiv på situationen. Hur f*n väljer man väg genom livet?
Vad är du primärt intresserad av? Tjäna mycket pengar? Ha ett roligt arbete? Stimulerande arbete där du löser problem hela dagarna?
Spänning? Äventyr?
Inge Enveten
2011-09-15, 08:15
Du vet vad du inte vill i alla fall. Det är en bra början.
shadowfire
2011-09-15, 08:26
I en hel del yrken har ju dock själva utbildningen inte sådär väldans mycket med det faktiska jobbet att göra. Lite löjligt på ett sätt att man kämpar sig igenom massor på universitet, sedan kommer ut och tillämpar max 10% av vad man lärt sig. Resten är nya kunskaper man får hos arbetsgivaren istället, med dennes specialskräddarsydda applikationer, arbetsmodeller etc etc.
Det är dock olika för olika yrken. En doktor applicerar säkert mer av sin utbildning och kanske också en byggnadsingenjör, mot för en civilekonom som börjar jobba som sektionschef eller något.
Jag hoppade av min akademiska utbildning då den inte kändes bra helt enkelt. Istället så flyttade jag till hemtrakten och klev på ett supportteknikerjobb med 14000 kr i ingångslön. Efter tre månader där hade jag mitt första ledarskapsjobb/ansvarsområde. Efter tre år där så hade jag fått nya ansvarsområden, projektledarutbildning, certifikat, kurser, program, jobbat med internationella kunder, rest osv. Det som började som ett lowleveljobb visade sig bli grunden till hela min framtid, särskilt eftersom jag samlade på mig riktigt bra vitsord, referenser och betyg,
Sedan dess har jag bytt arbetsgivare ett antal gånger och hela tiden valt ledarskapsvägen. Jag har fortfarande ingen akademisk examen, men tjänar mer än vad de flesta av mina utexaminerade civilingenjörsvänner gör i sina yrken. Däremot jobbar jag förbannat mycket och tycker jobbet är inte fullt så skoj för stunden. Jag har dock haft sjukt kul genom åren och gjort en bra karriär.
Summa summarum, det finns inget facit för en bra väg. Jag skulle trots allt bli Viggenpilot, det var min barndomsdröm och som jag lade på hyllan. Istället håller jag på att ta flygcert för privatplan nu så jag ändå får njuta lite av min dröm med att flyga.
Man får skilja på om man vill jobba med det man brinner för i livet, eller om man vill jobba med något annat (pga andra fördelar) och se till att göra det man brinner för på sin fritid istället. Många väljer dock saker de tycker är "roligt" att studera och kommer sedan ut till en arbetsmarknad som knappt har ett enda jobb inom den kategorin (läs hälsopedagog osv).
ARMSTARK
2011-09-15, 08:29
Valen man gör idag slår igenom på resten av livet. Att hoppa av och tänka "jag gör nåt annat så länge" resulterar i att man sitter med ett skitjobb och väntar på att nåt ska hända.
Väldigt få människor har ett kall. De flesta av oss försöker kryssa oss fram till vad som känns kul/uthärdligt mesta delen av tiden och ger tillräckligt betalt för att täcka våra behov. Vissa kommer dit tidigt, vissa senare.
Hur det är i just ditt fall är svårt att veta. Antingen gör du rätt i att vänta tills du hittar något du trivs med, eller så är dina förväntningar på att det ska kännas så fantastiskt rätt för höga och du behöver lära dig att ta dig igenom perioder som är trögare och tråkigare.
Kanske är värt att gå till en karriärvägledare som i bästa fall genom frågor kan hjälpa dig hitta riktning?
shadowfire
2011-09-15, 09:06
väldigt få människor har ett kall. De flesta av oss försöker kryssa oss fram till vad som känns kul/uthärdligt mesta delen av tiden och ger tillräckligt betalt för att täcka våra behov. Vissa kommer dit tidigt, vissa senare.
Hur det är i just ditt fall är svårt att veta. Antingen gör du rätt i att vänta tills du hittar något du trivs med, eller så är dina förväntningar på att det ska kännas så fantastiskt rätt för höga och du behöver lära dig att ta dig igenom perioder som är trögare och tråkigare.
Kanske är värt att gå till en karriärvägledare som i bästa fall genom frågor kan hjälpa dig hitta riktning?
+1
Väldigt få människor har ett kall. De flesta av oss försöker kryssa oss fram till vad som känns kul/uthärdligt mesta delen av tiden och ger tillräckligt betalt för att täcka våra behov.
Är det verkligen så? (Uppriktig fråga, ställd med typ gråten i halsen ifall det är så)
... Fy bubblan vad sorgligt... *cry*
Är det verkligen så? (Uppriktig fråga, ställd med typ gråten i halsen ifall det är så)
... Fy bubblan vad sorgligt... *cry*
Känner du att du har något syfte?
... och för lite mer djup så tar man det på engelska också - rakt på bara!
What is your purpose?
Purpose is a result, end, mean, aim, or goal of an action intentionally undertaken,[1] or of an object being brought into use or existence, whether or not the purpose was a primary or secondary effect. It is possible that an intentional act may have multiple and hierarchisated purposes, only some of which is primary intentions while the remainder are secondary (or tertiary or more) intentions.
Dags att se Matrix igen *rolleyes*
Är det verkligen så? (Uppriktig fråga, ställd med typ gråten i halsen ifall det är så)
... Fy bubblan vad sorgligt... *cry*
Varför skulle det vara sorgligt? Man får nog komma ihåg att inte alla har samma väg till ett lyckligt liv.
Känner du att du har något syfte?
... och för lite mer djup så tar man det på engelska också - rakt på bara!
[I]What is your purpose?
Ja... Jag tror det, men det lustiga/sorgliga är att detta inte ens slagit mig tidigare som en möjlighet att inte finnas, så jag tror det blir själaskådning snart för att tänka igenom detta.
Varför skulle det vara sorgligt? Man får nog komma ihåg att inte alla har samma väg till ett lyckligt liv.
Du har rätt... Att alla har olika väg till lycka är jag inte främmande för men avsaknad av syfte... Hm, tåls definitivt att tänka igenom.
young_george
2011-09-15, 09:50
Tack för massvis med bra synpunkter från alla i tråden
Haha! Jag blev sjuksköterska just för att jag inte visste vad jag ville bli, men kände att det var dags att växa upp och skaffa sig en utbildning och ett jobb. Jag insåg att jag förmodligen aldrig kommer hitta mitt drömjobb eller min drömutbildning, men jobb måste man ha, så jag valde något som inte verkar allt för illa.
Lite "damage control" alltså. Lite så jag började denna utbildningen jag går nu. Visste att jag inte skulle älska den, men nu känns det väldigt motigt som om jag lika gärna skulle kunna vilket jobb som helst ungefär.
Vad är du primärt intresserad av? Tjäna mycket pengar? Ha ett roligt arbete? Stimulerande arbete där du löser problem hela dagarna?
Spänning? Äventyr?
Roligt och stimulerande arbete (gärna med spänning och äventyr ;)) är viktigare än mycket pengar (eftersom jag ändå har bra med pengar sparat och kan göra det mesta jag vill).
Du vet vad du inte vill i alla fall. Det är en bra början.
Så jag länge har tänkt, men känner att jag lika gärna kan sluta 40år gammal och det enda jag har att visa för det är en hög med saker jag vet att jag inte vill göra. Då kanske det är bättre att göra som Stefan J och satsa på något uthärdligt.
Bra text
Låter bra. Anses det svårt att få ett sådant jobb? ("ingångsjobb" men med bra utvecklingsmöjligheter) De jobb jag främst har känt på har varit hjärndöda i sin natur och utan utvecklingsmöjligheter. Vi pratar lager/kontainertömningstypen. Det jag är mest rädd för är att hamna i ännu en återvändsgränd.
Väldigt få människor har ett kall. De flesta av oss försöker kryssa oss fram till vad som känns kul/uthärdligt mesta delen av tiden och ger tillräckligt betalt för att täcka våra behov. Vissa kommer dit tidigt, vissa senare.
Hur det är i just ditt fall är svårt att veta. Antingen gör du rätt i att vänta tills du hittar något du trivs med, eller så är dina förväntningar på att det ska kännas så fantastiskt rätt för höga och du behöver lära dig att ta dig igenom perioder som är trögare och tråkigare.
Kanske är värt att gå till en karriärvägledare som i bästa fall genom frågor kan hjälpa dig hitta riktning?
Ja, man kanske får acceptera att man tillhör den överväldigande majoriteten som inte blir en awesome astronaut som också får betalt för att surfa på Kolozzeum.
Kan säkert vara så att jag har lite höga förhoppningar, men när man ändå haft sådan tur i livet som jag haft på många sätt kan jag inte hjälpa annat än att känna en gnagande känsla av Shadowfires citat som
The greatest danger for most of us is not that our aim is too high and we miss it - but that it is too low and we reach it. /Michelangelo
Bra inlägg av mini och shadowfire. Jag tror, som de, att kalltanken överdramatiseras något överdjävulskt, i synnerhet bland yngre (jag tror att man s.a.s. blir lite avskavd i kanterna när man jobbat ett tag, faktiskt även om man skulle ha ett kall). Ett jobb behöver inte vara ett "kall" för att vara OK; jag tror faktiskt att majoriteten INTE upplever sitt jobb som att de aldrig skulle kunna tänka sig att ha ett annat arbete och/eller som om de är kallade till det av något större än de själva. Större frågor, som vad som är meningen med ens liv, om man fyller något syfte osv. bör man nog lösa på annat sätt än genom vilket yrke man skaffar sig; det är ganska ofta inte frågor man kan uppdra åt sin omgivning att lösa, utan lösningen måste komma inifrån en själv. (Sedan kan man ha olika definitioner av "kall"; vissa anser att "jag tycker att det är kul att Y" är tillräckligt för att räknas som att man är kallad att arbeta med Y.)
Hursomhelst - man måste inte känna att ens jobb är ens allt för att det skall vara ett OK jobb. Det är heller inte så att man kommer att långsamt förtorka av tristess om ens jobb inte är så superstimulerande att varje dag är en kontinuerlig lyckokick. Jag skulle vilja påstå att t.o.m. det mest fantastiska jobb har dagar när man helst hade velat stanna hemma, hatar sina arbetsuppgifter osv. Det är dessutom mycket annat som spelar in när det gäller hur man trivs med sitt arbete - organisationen, arbetskamraterna osv. Notera även att MAN INTE MÅSTE JOBBA MED SIN HOBBY, varken för att trivas på jobbet eller för att bli duktig inom sitt yrke. Det är, liksom kalltanken, en myt jag tycker förstör jävligt mycket.
Sedan angående utbildningens rolighet, så finns det ingen utbildning som bara är rolig rakt igenom Förr eller senare kommer man att stöta på tråkkurser som man bara måste stfu n äta sig igenom. Det behöver inte betyda att alla jobb man kan få efter utbildningen kommer att bestå av det man hatade mest medan man pluggade, eller att man "valt fel". Jag fick efter en utbildning som var till 50% tung och tråkig ett jobb som jag trivdes skitbra på; som ett exempel.
Ja, man kanske får acceptera att man tillhör den överväldigande majoriteten som inte blir en awesome astronaut som också får betalt för att surfa på Kolozzeum.
Kan säkert vara så att jag har lite höga förhoppningar, men när man ändå haft sådan tur i livet som jag haft på många sätt kan jag inte hjälpa annat än att känna en gnagande känsla av Shadowfires citat som
The greatest danger for most of us is not that our aim is too high and we miss it - but that it is too low and we reach it. /Michelangelo
Jag ser poängen med citatet - men jag ser det som att det som avses är att alla kan och bör göra något bra av sina förutsättningar, inte att alla kan och bör satsa på att bli megastjärnor, superkändisar, ultrabäst av alla på jorden ever. För min del ser jag inte hur det i något slags "objektiv" mening är "bättre" att vara awesome astronaut än att vara dagisfröken. Här tycker jag att man skall vara ärlig mot sig själv när man betraktar sina bevekelsegrunder - finns det ett självända mål i att "nå högt" och vad är "högt"? Är det kanske så att man tar det faktum att man gärna vill bli beundrad av andra (det vill ju de flesta i någon mån) och klär det i något slags "principdräkt"?
Håller med Tolkia. Man behöver inte jobba med sin hobby. Faktum är att det är nog bäst att undvika, för din hobby försvinner.
Sedan är det inte jobbet som skapar din lycka. Din lycka skapar du själv, i varje stund av ditt liv. Kliché, visst, men det är så. Du kan inte lägga ansvaret på en extern faktor för att ha ett bra liv. Det är bara att leva igenom. Behöver inte vara uruselt för det.
(Det är till och med relaterat till frågor i datingtråden.)
stahlberg
2011-09-15, 22:54
Själv har jag inte ens gått grundskolan och hankat mig fram ändå. Men jag brukar alltid rekommendera alla att skaffa en bra utbildning. Har man däremot sin ekonomi säkrad så är jag mera tveksam.
Hur man upplever livet - och sina jobb, som är en del av det - är väl en inställningsfråga. Känner man att man har ett livsinnehåll så är det förstås lättare att känna sig tillfreds. Jag har jobbat med allt möjligt och nästan alltid trivts. Och om jag inte trivts så har slutat.
Jag tycker att citatet var helt malplacerat. Det är bra för den som siktar på något om han siktar högt, så långt är jag med. Man siktar högt, arbetar stenhårt för det, och når kanske bara näst intill, men är nöjd. Men Geroge siktar ju inte på något överhuvudtaget, och det citatet passar honom alltså inte alls.
young_george
2011-09-15, 23:09
Själv har jag inte ens gått grundskolan och hankat mig fram ändå. Men jag brukar alltid rekommendera alla att skaffa en bra utbildning. Har man däremot sin ekonomi säkrad så är jag mera tveksam.
Hur man upplever livet - och sina jobb, som är en del av det - är väl en inställningsfråga. Känner man att man har ett livsinnehåll så är det förstås lättare att känna sig tillfreds. Jag har jobbat med allt möjligt och nästan alltid trivts. Och om jag inte trivts så har slutat.
Jag tycker att citatet var helt malplacerat. Det är bra för den som siktar på något om han siktar högt, så långt är jag med. Man siktar högt, arbetar stenhårt för det, och når kanske bara näst intill, men är nöjd. Men Geroge siktar ju inte på något överhuvudtaget, och det citatet passar honom alltså inte alls.
Vad menar du? Att inte sikta på något specifikt (d.v.s har väldigt låga mål/krav) är ju just det som har nu och redan når upp till, vilket är själva kärnan av problemet.
Hur blir då citatet malplacerat? Vi måste tolka innebörden av det olika.
Pansartax
2011-09-15, 23:19
Ja... Jag tror det, men det lustiga/sorgliga är att detta inte ens slagit mig tidigare som en möjlighet att inte finnas, så jag tror det blir själaskådning snart för att tänka igenom detta.
Du har rätt... Att alla har olika väg till lycka är jag inte främmande för men avsaknad av syfte... Hm, tåls definitivt att tänka igenom.
Vissa av oss kommer inte finna lycka förens vi ligger i graven.
Jag tror förövrigt att det är omöjligt att tvinga sin egna väg, inte för att låta flummig men tror redan att pusslet redan är lagt på sätt och vis, hur många är det inte som på något magiskt sett hittar sina drömjobb när de är 40-50 (Precis i slutet med andra ord), kalla det slump men jag vet inte tror inte man ska försöka tänka för mycket på hur ens liv ska utspelas utan bara spänna fast sig och hänga med på åkturen.
Live hard, die free.
stahlberg
2011-09-15, 23:37
George : Det var säkert jag som missförstod dig. Men jag tycker du saknar mål överhuvudtaget. Och så tolkar jag citatet som så, att de som har mål ofta sätter dem för lågt, istället för att sätta dem mycket högt, kanske inte klara dem, men ändå komma högre än om de hade låga mål, samt att vägen till målet kan vara intressantare än att nå det. Detta tycker jag stämmer bara om man har ställt upp några mål, vilket jag tycker du inte gjort. Men man kan säkert vara av annan åsikt om ett citat.
von huff
2011-09-16, 06:24
Ta vägen som du tror ger mest pengar.
textDet här ska alla som går i gymnasiet eller nyss börjat högskolan läsa!
, hur många är det inte som på något magiskt sett hittar sina drömjobb när de är 40-50 (Precis i slutet med andra ord)
Detta har jag tänkt på lite. Har harvat på en del okvalificerade jobb. Några inte så kul, då har jag slutat, vissa helt ok och några riktigt jäkla roliga. Men nu har jag bestämt mig för att satsa på mitt drömyrke. Kommer att vara färdigutbildad när jag är 38 ungefär. Tyckte först att det var alldeles för sent, men när man är 40 har man mer än halva arbetslivet kvar. Det är på intet sätt en sluttamp, så jag tycker absolut att man ska försöka hitta vad man vill i livet vilken tidpunkt det än må vara.
Jag tillhör väl en av de äldre här eftersom jag passerat de 30. Följande har jag kommit fram till:
1. Man måste ha tråkigt för att ha roligt. Människan fungerar ju så att vi alltid sätter allt i relation till dess motsats. Alltså måste det finnas en vardag för att man skall uppskatta festen.
2. Var inte rädd för att jobba. Är man på jobbet så jobbar man, så länge man lever efter den principen i arbetslivet kommer man alltid att ha något att göra.
3. Var rationell. Jag brukar sätta upp några små mål för mig själv och familjen. Till exempel en semester. Sedan frågorna. Vad krävs för att jag skall få min semester? Är det värt det? Om savaret på fråga 2 blir ja är det bara att köra.
4. Knyt kontakter. Klyscha, ja visst. En gång hamnade jag på ett nytt jobb och efter en månad så tappade firman sin största kund, personalen måste minskas och jag åkte ut, samma dag som jag fick reda på att min anställning skulle avslutas började jag dra i de trådar jag kunde och på kvällen hade jag tre nya jobb att gå till om jag ville.
Vad skulle du vilja göra i livet? Det är svårt att välja väg om man inte vet var man ska.
jag tror Barstar är inne på det jag tänkte på.
Många tror att man ska ha roligt hela livet men livet består till stor del av att kämpa. Väldigt få har ett jobb som är deras dröm och det är det bästa de vet. De som har det är de som har ett kall. De jag har träffat som känner så är idrottsmän eller skådespelare/andra kulturarbetare.
Jag gillar mitt jobb och har kul. Jag har aldrig ont i magen på söndagkvällar eller söndagsångest men om jag fick välja vad jag ville skulle det inte vara att gå till jobbet.
Men för att uppskatta det jag vill göra mest så behöver jag få längta till det.
De flesta av oss behöver försörja oss. Min filosofi är att det ska vara så roligt som möjligt men för att komma dit jag är idag så har jag haft slitiga jobb. Att tro att man ska nå framgång utan att slita är naivt.
Utbildning kan anses överskattat men du får med dig saker därifrån som är nyttiga att ha. Du får med dig verktyg och inte bara kunskap. Jag kan många gånger se skillnad på medarbetare som har utbildning och dom som inte har det. Inte alltid i "hantverket" men i det större resonemanget och förmågan att se helheten.
Sedan är det inte jobbet som skapar din lycka. Din lycka skapar du själv, i varje stund av ditt liv. Kliché, visst, men det är så. Du kan inte lägga ansvaret på en extern faktor för att ha ett bra liv. Det är bara att leva igenom. Behöver inte vara uruselt för det.
Jag håller inte med. Externa faktorer är väldigt viktiga. Lycka är inte något abstrakt själsligt tillstånd frånkopplat faktiska omständigheter. Däremot kan givetvis ens inställning till omständigheterna vara viktiga också.
Jobbet är en viktig faktor för lycka. Det är trots allt grunden på vilken man bygger sitt liv(om man inte tänkt leva på en parkbänk och lyfta bidrag för att ha råd med sprit). Med tanke på hur mycket tid det tar i anspråk är det också viktigt att det är meningsfullt och utvecklande.
Det behöver såklart inte vara ens passion i livet. Har man inte hittat något "kall" är det bara att jobba på något som är tillräckligt intressant, och som kan vara en del av att nå andra målsättningar i livet.
stahlberg
2011-09-17, 20:33
Ska man diskutera lycka borde man först definiera begreppet lycka.
Det är ytterst få människor förunnat att gå genom livet i någon sorts lyckorus. Men kan man för det första försöka styra vissa saker i livet - t.ex yrkesvalet - i den riktning man vill och för det andra se det goda i saker och ting - t.ex sitt jobb - så är det lättare att vara nöjd. Därmed blir det trots allt ganska långt som mikaelj säger, att man i hög grad själv bidrar till sin egen lycka.
Någon hävdade att människor i åldern 40-50 år ofta hittar sitt drömjobb. Men det kan också vara så att detta är en ålder där många hittar sig själva, blir mer realistiska, slutar formulera ambitiösa livsplaner och lär sig tycka om de arbetsuppgifter de har. Förstås har man hunnit långt i sin yrkeskarriär när man fyller 50, och därmed kanske hittat ett jobb man tycker bättre om än det jobb man hade när man är 30. Men det handlar nog ändå lika mycket om det förstnämnda : att vara nöjd med sig själv och med sin helhetssituation.
Det lär vara ganska vanligt att människor råkar i 40- eller 50-årskris. En sådan kris drabbar väl främst människor som märker att de inte alls nått ens en del av sina mål, och inte kan förlika sig med den tanken. Men sannolikt är det vanligare att en människa i 50-årsåldern hittat en sorts inre harmoni. Och vad bättre är : idag kan en 50-åring fortfarande ha en del av sina visioner kvar.
Själv har jag passerat 50. Om någon för 30, 20 eller t.om 10 år sedan hade sagt att jag idag kommer att leva det liv jag har nu, och trivas enormt bra med det, hade jag skrattat ut honom. Men idag njuter jag mycket av ett sådant liv.
Samtidigt får man tycka synd om dem som hela tiden enbart strävar framåt utan att hinna njuta av det positiva som händer på vägen. Det enda som måste vara värre är att bara leva i det förflutna, sakna eller drömma om det som varit eller ångra något man gjort. När någon hävdat att jag skryter om att ha gjort affärer nära fängelsemuren så tar de fel. Jag är inte stolt över detta. Men gjort är gjort, det lönar sig inte att förneka det, ångra sig eller sopa det under mattan. ¨Då är det bäst att ta det med lite humor istället, se det som det är - en del av det förflutna - och leva i nuet.
MYCKET bra inlägg Stahlberg. "att vara nöjd med sig själv och med sin helhetssituation", kan låta fattigt - om man inte varit där. El om man inte ser hur saker som hindrar den, även hindrar lyckorus att kännas extra bra.
Känner att jag är där. Är aldrig djupt olycklig, oavsett omständigheter. Mina omständigheter kan vara skräp, lite beroende på vilka så påverkar de olika mycket - men hyser aldrig tvivel på att saker kommer ordna sig, att det inte spelar ngn roll vad man gör, förmågan och processen - utan ett lugn. Vilket varit skönt: först då har jag kunnat tillåta mig att bli ledsen, arg, tokglad. Man vet vad man har här och nu; om man inte kan leva i det, när det pågår, för mig är det fattigt.. Om man inte erkänner att "fan, där gjorde jag fel.." eller "shit, det där sårade mig verkligen" eller "ojoj, nu är jag ute på hal is" el "här har jag verkligen ingen aning" osv tror jag också det kan försvåra lycka. Nu känner jag sådana ögonblick - utan ett uns olycka. Utan rätt känsla på rätt plats på något sätt. En hint om vad som behöver göras.
Vissa saker ältar man, i andra situationer är man orättvis el känslokall. Jag visste inte det om mig själv för 10 år sedan, tyckte allt jag tyckte/gjorde/tänkte var rätt jäkla bra! Och det var det väl, utifrån mina förutsättningar. Men idag kan jag göra vissa saker bättre, andra överlåter jag åt andra, en del skiter jag i och somliga saker frossar jag i. För det är ens eget liv. OM jag hade fattat det tidigare.. att man inte lever för att uppnå ett slags resultat, livs cv över förtjänster, egenskaper, erfarenheter. Man mår bäst när man lyckas, men man kommer känna sig jäkligt misslyckad om man ska lyckas överallt, så när ens prioriteringar och nyfikenheter trillat på plats är det ju gött, fint som snus.
När jag inte vet vad jag ska göra, så vet jag ändå vad jag ska göra - liksom.. då går jag till ngn som kan tänkas veta, litar inte blint men samlar in, utvärderar och applicerar. Gör jag mitt bästa (el tillräckligt, ifall andra saker pockar på mer energi), fallerar ibland men vet att jag inte ger upp utan vilar - vilar jag för länge åker piskan/moroten fram. Och insikt att inget är hela världen. Vem bryyyr sig om det som är viktigt för en just där och då, när man smetat in sig i prestationsångest och inte ser handen framför sig.. Nä, livet är inte alls så viktigt som det vill göra sig gällande. Levandet är skitviktigt, men det är inte så krångligt som man tror.. däremot svårare än man i ljusa stunder kan ana. Men man kommer långt med att intala sig att man fixar allt. Och att det finns räddning om man vågar öppna sig ifall man inte skulle känna det, utan känslan av kapacitet är blind av rädsla. Och att våga fråga om man anar något i den stilen hos någon annan, visa att det fixar sig. Ingen är ensam, men alla är sin egen. Man får fråga, ingen behöver svara. Man äger sig själv - det där.. oh, särskilt när det gäller killar, borde man väl intalat sig tidigare.
Hursomhelst, den här känslan av lycka - förnöjd och tillräcklig - hade jag nog fnyst lite åt som 15 åring.. Skönt att man kan vara lika glad och visonär som då men med den där trygga lyckan i ryggen! :)
Väldigt få människor har ett kall. De flesta av oss försöker kryssa oss fram till vad som känns kul/uthärdligt mesta delen av tiden och ger tillräckligt betalt för att täcka våra behov. Vissa kommer dit tidigt, vissa senare.
Hur det är i just ditt fall är svårt att veta. Antingen gör du rätt i att vänta tills du hittar något du trivs med, eller så är dina förväntningar på att det ska kännas så fantastiskt rätt för höga och du behöver lära dig att ta dig igenom perioder som är trögare och tråkigare.
Kanske är värt att gå till en karriärvägledare som i bästa fall genom frågor kan hjälpa dig hitta riktning?
Bra inlägg till ts.
Har själv jobbat med gudvetallt, trodde mig vilja bli barnpsykolog. Men det kändes så enormt jättehemskt när jag var nära nära att hamna där. Nu arbetar jag med vuxna funktionshindrade, har mött någon som tyckt att jag inte utvecklar min potential, tappar kompetens (gamla chefer) så jag har verkligen ifrågasatt om det är ren feghet som ändrat min kurs. Men särskilt efter jag fick barn kände jag mig inte lämplig, på något vis.. att det är för nära. Kanske barnmorska då? Men nej, det medicinska och att studera igen avskräckte.
Och jag trivs - som fisken i vattnet. Även om jag aldrig hade valt det här som ett "kall", även om jag skulle tjäna mer, kunna ge mer på andra jobb. Här känner jag att jag gör ett bra jobb, är uppskattad, ödmjuk inför att lära nytt, om. Det är daglig kontakt med människor som har förtroende för mig, som litar på mig och jag känner ansvar men släpper det när jag stänger dörren till jobbet. Tycker lika mycket om att gå till jobbet som hem, upplever aldrig söndagsångest el oro inför nya arbetsuppgifter. Utmaningar kommer och går, frustration ibland, lycka emellanåt, tristess kan hända.
Iaf: tillräckligt jättenöjd kan fungera utmärkt, jag upplever att jobbet inte är min identitet och det är väldigt skönt. Så du behöver inte stressa upp dig så mycket, visa lite glöd och vilja och var nyfiken så behöver du nog inte hitta ett riktigt bra jobb, det kan hitta dig.
Däremot - om pengar är viktigt för dig och du inte har bättre för dig, kolla efterfrågan och ingångslöner. Så kan du sitta i en fin bil och gråta om du ändå skulle bli olycklig.. :D (el hur det nu var). Och var en god kollega: det kan hjälpa dig att få arbeten du inte har exakt rätt utbildning för, arbetsgivare internutbildar gärna guldkorn. :thumbup:
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.