Visa fullständig version : ta itu med sitt bagage
Många har väl saker som man aldrig snackat med om sina föräldrar,saker man undrat över när man va yngre,saker man blivit besviken över osv. På ett sätt känns det så konstigt och "fel" att de inte vet hur jag har känt och tänkt över vissa saker, men även att de inte har fått ge sin sida av saken. Samtidigt så vet jag inte om det är bra att jag kommer dragandes med detta nu,när jag är 34 år gammal och mamma är 72 år och pappa 76 år. Jag får kanske ta itu med detta genom nån annan,eller vad hur tänker ni? Är det en bra idé att komma 10-20 år efter och ta upp saker man kände då?
Spartansk
2011-07-24, 15:54
Är det en bra idé att komma 10-20 år efter och ta upp saker man kände då?
Ja, det kommer kännas skönt efteråt.
Gör det. En dag finns inte möjligheten längre.
Ignatius72
2011-07-24, 17:25
Ett allmänt råd som passar för de flesta är-släpp det och gå vidare.
Det beror ju mycket på vad det är du har tänkt ta upp och vilka ni är. Och för den delen på vad det kommer att ändra för dig eller dem. Ett alternativ, om man känner att man bär på mycket som förstör ens liv är att först söka professionell hjälp med detta och sedan med sin samtalskontakt, resonera sig fram till vad som bör tas upp med föräldrarna, vad som du bör bearbeta själv och vad du bör släppa och lämna bakom dig. Oftast innehåller ens ryggsäck både sådant man borde ta hand om och sådant man borde bestämma sig för att släppa, men det är inte alltid så lätt att själv avgöra vad som är vad. Lite distans kan behövas, och där är en utomståendes blick till stor hjälp.
Det är en svår fråga, och jag är tveksam, beroende på hur tungt bagaget är och hur stor del av det som kommer att flyttas över till mottagarna.
Själv brottas jag varje dag med minnena av min uppväxt och med dess förödande effekter den uppväxten fortfarande har på mitt psyke, och det finns hur mycket som helst jag vill säga till, och prata om, med mina föräldrar. Det lilla jag har sagt blev dock så pass knäckande för dem att jag inte har klarat av att ta upp det igen.
Jag är helt enkelt livrädd för att det ska knäcka dem helt och hållet, att det ska få farsan att börja dricka igen osv. Då spelar det egentligen ingen roll hur skönt det var för mig att få ur skiten, när resultatet blir tre vrak istället för ett.
Jag tror att du får känna av hur pass känsliga de är, vilket du kanske redan har ett hum om, och ta det därifrån.
Det kan gå jättebra, men också gå fruktansvärt galet.
Det är en svår fråga, och jag är tveksam, beroende på hur tungt bagaget är och hur stor del av det som kommer att flyttas över till mottagarna.
Själv brottas jag varje dag med minnena av min uppväxt och med dess förödande effekter den uppväxten fortfarande har på mitt psyke, och det finns hur mycket som helst jag vill säga till, och prata om, med mina föräldrar. Det lilla jag har sagt blev dock så pass knäckande för dem att jag inte har klarat av att ta upp det igen.
Jag är helt enkelt livrädd för att det ska knäcka dem helt och hållet, att det ska få farsan att börja dricka igen osv. Då spelar det egentligen ingen roll hur skönt det var för mig att få ur skiten, när resultatet blir tre vrak istället för ett.
Är du säker på att det verkligen blir tre vrak? Det kanske är så att det tillfälligt skadar de andra men att du direkt blir bättre och att de i förlängningen repar sig. Du är ändå över trettio år gammal och har resten av livet framför dig.
Ondskapelsen
2011-07-24, 17:56
Sjukt intressant inlägg om än sjukt svår fråga.
Svaret är ju absolut att det beror på situationen, vad det handlar om, hur stort det var då, hur pass mycket det påverkar din vardag osv.
Om du fortfarande tänker på det dagligen och känner dig någorlunda hämmad över det som hänt så tycker jag absolut att du ska ta tag i det.
Ditt liv handlar ju om dig, och du är viktigast. Ibland måste man våga vara egoist för att se över hur man själv mår, det är någonting som många glömmer bort nuförtiden :(.
Är du säker på att det verkligen blir tre vrak? Det kanske är så att det tillfälligt skadar de andra men att du direkt blir bättre och att de i förlängningen repar sig. Du är ändå över trettio år gammal och har resten av livet framför dig.
Givetvis är jag inte säker, men jag fick ju en stark föraning om vart landet ligger, och då var det ändå inte mycket jag tog upp, allra minst de riktigt tunga bitarna.
Rent objektivt förstår jag vad du menar, men jag tycker redan så fruktansvärt synd om dem och jag skulle verkligen inte kunna leva med mig själv om resultatet blev att jag sköt dem i sank. Det är nog redan tillräckligt plågsamt för dem att bevittna hur det gick för både mig och min syster.
Givetvis är jag inte säker, men jag fick ju en stark föraning om vart landet ligger, och då var det ändå inte mycket jag tog upp, allra minst de riktigt tunga bitarna.
Rent objektivt förstår jag vad du menar, men jag tycker redan så fruktansvärt synd om dem och jag skulle verkligen inte kunna leva med mig själv om resultatet blev att jag sköt dem i sank. Det är nog redan tillräckligt plågsamt för dem att bevittna hur det gick för både mig och min syster.
(du behöver inte svara öppet på följande)
Det är plågsamt för dem att bevittna hur det gick för dig och din syster av din uppväxt. Kan de beskyllas för att orsakat er plågsamma uppväxt? (Du nämnde alkoholmissbruk).
I så fall är det på den nivån att de får ta smällen, om det innebär att du kan få ett bättre liv resten av den tid du lever. Istället för att de i sin (relativt) korta tid i livet kan ha det bra på din bekostnad. Det är inte rättvist.
MasterChief
2011-07-24, 18:29
Japp, jag tog upp det cirka 15 år senare. Jag behövde få det ur mig och konsekvenserna var faktiskt inte relevanta. Nu blev det dock mycket bättre.
(du behöver inte svara öppet på följande)
Det är plågsamt för dem att bevittna hur det gick för dig och din syster av din uppväxt. Kan de beskyllas för att orsakat er plågsamma uppväxt? (Du nämnde alkoholmissbruk).
Mitt och min systers mående beror i princip helt och hållet på effekterna av den uppväxt vi har haft. Farsans alkoholism är en del i det hela, men bara en del och inte heller den tyngsta.
I så fall är det på den nivån att de får ta smällen, om det innebär att du kan få ett bättre liv resten av den tid du lever. Istället för att de i sin (relativt) korta tid i livet kan ha det bra på din bekostnad. Det är inte rättvist.
Problemet är att om de skulle må sämre, och som jag befarar att det blir; väldigt mycket sämre, kommer det inte att få mig att må bättre.
Tvärtom, jag skulle ta på mig sjukt mycket skuld för det, och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för att ha förstört någon annans liv, allra minst mina föräldrars, trots att de har förstört mitt.
Jag skulle helst vilja kunna släppa det, men jag förstår inte hur man gör. Det handlar inte bara om minnen, det är faktiskt en liten bit jämfört med hur det är att leva med de beteenden uppväxten har medfört och som ger mig enorma problem varenda jävla dag. Att prata ut om det med psykolog gjorde bara saken värre, och har rivit upp så mycket att det är helt övermäktigt och styr hela min vardag. Det hade ingen läkande effekt, överhuvudtaget.
Det beror ju mycket på vad det är du har tänkt ta upp och vilka ni är. Och för den delen på vad det kommer att ändra för dig eller dem. Ett alternativ, om man känner att man bär på mycket som förstör ens liv är att först söka professionell hjälp med detta och sedan med sin samtalskontakt, resonera sig fram till vad som bör tas upp med föräldrarna, vad som du bör bearbeta själv och vad du bör släppa och lämna bakom dig. Oftast innehåller ens ryggsäck både sådant man borde ta hand om och sådant man borde bestämma sig för att släppa, men det är inte alltid så lätt att själv avgöra vad som är vad. Lite distans kan behövas, och där är en utomståendes blick till stor hjälp.
Det har du rätt i Tolkia. Kloka ord som vanligt:)
Jag tror inte förvisso inte att vare sig mamma eller pappa inte skulle kunna ta emot det,men visst,våran relation skulle kanske kunna bli annorlunda och det vetefan om det är värt det. Såna trauman har jag ej varit med om.
Faktum är att jag har fått ur mig ganska mkt förr när jag gick i terapi och hon rådde mig inte att ta upp det med mina päron. Sen nu så har jag fått anledning att gräva i mitt bagage igen och jag mår väl ganska risigt för tillfället och då vill man gärna hitta enkla lösningar,hitta enkla orsaker. Så i mitt fall tror jag mer det handlar om det (kom jag på när jag skrivit inlägget och läst era svar). Jag har liksom inte tänkt på detta alls särskilt mkt,men helt plötsligt fick jag ett behov av att tala om mina besvikelser. Så gissar som sagt på att jag vill hitta en enkel förklaring just nu "allt är erat fel och min uppväxt fel" Typ.
Så jag ska nog inte just nu iaf göra nåt sådant:-)
Ett allmänt råd som passar för de flesta är-släpp det och gå vidare.
Varför är det oftast en dålig idé?
Varför är det oftast en dålig idé?
För att folk inte vågar konfrontera gamla demoner. En av de svåraste sakerna många verkar ha är att kunna prata om sitt inre känsloliv för sina föräldrar. Känns som att det är någon rest från tonåren, där många låser det mesta inne i sig själv och låter det stanna där. Sen kommer en annan mänsklig faktor in: Rädslan för förändring. Det är verkligen någonting som märks i alla aspekter av mänskliga liv. Politik, fysiska förändringar, relationer som påverkas osv. Stora förändringar försöker man undvika så gott det går, utan att veta om det blir bättre på andra sidan eller ej.
mangemani
2011-07-24, 21:13
passa på att säga det du vill säga,dom kommer inte vara kvar hur länge som helst,en dag så är det försent.
jag själv är också i samma sits,jag vill säga nått till mina föräldrar men har aldrig gjort det och detta pga en mycket löjlig/fjantig orsak,jag tycker det känns löjligt att säga det till föräldrarna helt enkelt,men jag vill så gärna innan dom försvinner ut ur mitt liv.
jag vill säga att jag älskar dom så in i helvete mycket och att allt dom har gjort för mig under min uppväxt(saker man då inte tyckte var nå speciella,men som idag uppskattas så mycket) uppskattas och har tagits till vara.
vet hur det är att gå runt med någonting som man bara vill säga,mer än allt annat,men som man inte gör pga mycket dåliga anledningar,man känner ångest och man mår lite dåligt inombords(det gör iaf jag).
och jag vet även att det jag säger nu,säger jag även till mig själv,men passa på att säga det.
passa på att säga det du vill säga,dom kommer inte vara kvar hur länge som helst,en dag så är det försent.
jag själv är också i samma sits,jag vill säga nått till mina föräldrar men har aldrig gjort det och detta pga en mycket löjlig/fjantig orsak,jag tycker det känns löjligt att säga det till föräldrarna helt enkelt,men jag vill så gärna innan dom försvinner ut ur mitt liv.
jag vill säga att jag älskar dom så in i helvete mycket och att allt dom har gjort för mig under min uppväxt(saker man då inte tyckte var nå speciella,men som idag uppskattas så mycket) uppskattas och har tagits till vara.
vet hur det är att gå runt med någonting som man bara vill säga,mer än allt annat,men som man inte gör pga mycket dåliga anledningar,man känner ångest och man mår lite dåligt inombords(det gör iaf jag).
och jag vet även att det jag säger nu,säger jag även till mig själv,men passa på att säga det.
Gör det, bara gör det. Det känns så otroligt bra efteråt och jag tror verkligen att dina föräldrar skulle uppskatta det.
Det är lite samma sak som när man skulle hoppa av en hög trampolin när man var ung. Vissa gör det direkt, andra tar det en häckarns lång tid för. De har en sak gemensamt dock: Känslan är oslagbar när man kommer upp från vattnet.
mangemani
2011-07-24, 21:37
Gör det, bara gör det. Det känns så otroligt bra efteråt och jag tror verkligen att dina föräldrar skulle uppskatta det.
Det är lite samma sak som när man skulle hoppa av en hög trampolin när man var ung. Vissa gör det direkt, andra tar det en häckarns lång tid för. De har en sak gemensamt dock: Känslan är oslagbar när man kommer upp från vattnet.
bra jämförelse där,men jag måste komma förbi det där att jag tycker det är löjligt,måste ta mod att hoppa från trampolinen.
kan inte riktigt förklara varför jag tycker det känns löjligt heller,det är väl nån slags rädsla man har,men varför man räds för just detta har jag inget svar för.
jag TROR det är nån rädsla för att se min mamma gråta eller nått(i lycka) och att det ska bli FÖR mycket gulli gullande efter det.
men jag vet inte.
shadowfire
2011-07-24, 21:41
Jag kom hem en dag och hittade ett blåfärgat lik i sängen där pappa brukade ligga. Död.
Jag fick aldrig veta om han visste om ifall jag hade trimmat moppen. Jag fick aldrig veta om han visste om mina första tonårsfyllor, där jag gjorde allt för att försöka smyga med att jag kom hem berusad mitt i natten. Jag fick aldrig veta vad han egentligen tyckte om mig som en son eller om min uppväxt.
Jag kom hem en annan dag och fick ett samtal om att brorsan var död. Samma visa, samma tankar, samma känsla av "helvete att jag inte pratade med brorsan om detta innan han försvann!"
Det har fortsatt så, släkting efter släkting, vän efter vän har lämnat jorden. Farsans o brorsans bortgångar ändrade dock mitt sätt att tänka i sådana här frågor. Nu tar jag alltid upp en dialog om jag vill något. Även om det inte löser något, även om det inte bättrar något, så får jag åtminstone ut tankar och känslor ur mig. Med det sover jag bättre om nätterna, och vaknar jag imorgon och får ännu ett dödsbesked - så vet jag att jag åtminstone sagt vad jag känt o tyckt och eventuellt fått de svar jag kunnat få.
Ignatius72
2011-07-24, 21:52
Varför är det oftast en dålig idé?
Att ta upp positiva saker är aldrig dåligt då mottagaren inte behöver respondera på något sätt utan bara lyssna och eventuellt ta in. Det leder dock med största säkerhet inte till några negativa konsekvenser.Tvärtom.
Att ta upp saker som hänt (med reservation för att jag inte vet vad det handlar om) för 10-15-20 år sedan som man vill ha någon form av förklaring på lyckas helt enkelt nästan aldrig. Man försätter personerna i en försvarssituaion, det är inte frågan om en dialog utan en rättegång där man själv tror att man sitter på facit men där de andra kanske har en helt annan bild av verkligheten. I allmänhet så köper inte den som hamnar i försvar den "anklagandes" version.
Men framförallt, det kommer med största säkerhet inte att göra att något blir bättre. Möjligen, om dina föräldrar är med på det, så skulle man kunna göra det med professionell hjälp (familjeterapi). På egen hand är det tyvärr dömt att misslyckas.
bra jämförelse där,men jag måste komma förbi det där att jag tycker det är löjligt,måste ta mod att hoppa från trampolinen.
kan inte riktigt förklara varför jag tycker det känns löjligt heller,det är väl nån slags rädsla man har,men varför man räds för just detta har jag inget svar för.
jag TROR det är nån rädsla för att se min mamma gråta eller nått(i lycka) och att det ska bli FÖR mycket gulli gullande efter det.
men jag vet inte.
Jag vet att det kan kännas främmande när det blir för mycket "gulli-gullande" och att man nästan tycker det är pinsamt, jag kände samma sak för några år sedan. Det kom en tidpunkt i mitt liv då jag bara släppte alla såna tankar och valde att liksom... Skjuta tankarna åt sidan och bara låta sig genuint påverkas av hur de andra känner. I mitt fall så skulle det förmodligen vara helt makalös glädje - förmodligen till tårar - över att se min mamma eller pappa gråta i lycka. Det är en härlig känsla som väldigt många inte vågar tillåta sig känna.
Jag tar en annan sak som jag märker mycket hos människor: Kramar.
En osäker person kommer krama dig hårt och klappa dig på ryggen. Många kommer även styra undan kinden och hålla kroppen aningen bortkopplad från den andre. Det är också nästan som att en kram har en rytm. Man kopplar ihop, får ett par klappar på ryggen, sen känner man att den andre vill bryta.
Skillnad märker man när den andra personen bara kan stå där och ANDAS. Man kramar inte för kung och fosterland, man andas lätt och avslappnat och man bara tar in den andra personen som förmodligen också står och känner någonting.
Folk är rädda för det :). Det är svårt för mig att beskriva hur det känns när man har "lättat på hjärtat", lite som eufori nästan.
Blev det för flummigt? ;)
Ignatius72
2011-07-24, 21:59
Jag tar en annan sak som jag märker mycket hos människor: Kramar.
En osäker person kommer krama dig hårt och klappa dig på ryggen.
Folk har olika behov av närhet. Olika sätt att få och visa närhet. En del vill ha och behöver fysisk närhet, andra har en stark integritetssfär. En del kramar alla de ser och andra ingen alls medan en tredje vill ha fysisk kontakt med sina närmaste men inte kreti och pleti. Kort sagt, folk är olika.
Folk har olika behov av närhet. Olika sätt att få och visa närhet. En del vill ha och behöver fysisk närhet, andra har en stark integritetssfär. En del kramar alla de ser och andra ingen alls medan en tredje vill ha fysisk kontakt med sina närmaste men inte kreti och pleti. Kort sagt, folk är olika.
Nu talar jag om folk som känner varandra bra. Jag vet att folk i min familj kramar olika och jag ser också stor skillnad i hur de visar känslor. Säger inte att du har fel och har inget behov av att diskutera det heller, bara observationer som jag har haft.
shadowfire
2011-07-24, 22:03
Att ta upp positiva saker är aldrig dåligt då mottagaren inte behöver respondera på något sätt utan bara lyssna och eventuellt ta in. Det leder dock med största säkerhet inte till några negativa konsekvenser.Tvärtom.
Att ta upp saker som hänt (med reservation för att jag inte vet vad det handlar om) för 10-15-20 år sedan som man vill ha någon form av förklaring på lyckas helt enkelt nästan aldrig. Man försätter personerna i en försvarssituaion, det är inte frågan om en dialog utan en rättegång där man själv tror att man sitter på facit men där de andra kanske har en helt annan bild av verkligheten. I allmänhet så köper inte den som hamnar i försvar den "anklagandes" version.
Men framförallt, det kommer med största säkerhet inte att göra att något blir bättre. Möjligen, om dina föräldrar är med på det, så skulle man kunna göra det med professionell hjälp (familjeterapi). På egen hand är det tyvärr dömt att misslyckas.
Hellre ett misslyckat försök än att hitta en person död och undra vad som hade hänt om man försökt. Den tanken är definitivt inte kul o bära med sig.
shadowfire
2011-07-24, 22:07
Att bara svälja saker som format en eller som man har med sig från sin uppväxt kan vara väldigt ödmjukt o fint gentemot de personer som man haft i sin närhet (släkt, föräldrar osv), men samtidigt någonstans där så känner jag att de personerna bär faktiskt ett ansvar. Det är inte bara o ploppa ett barn till världen o sedan tro att man kan göra vad man vill och att det inte får konsekvenser.
Sedan kan man lägga fram saker och ting på olika vis. Man behöver inte straffa människor, men jag tror det är bra att tala om att ett och annat faktiskt fick konsekvenser.
Dessutom, anta att människan nu ska leva 5 kanske 10 år till. Du ger också den personen en chans att bli en bättre människa gentemot sin omvärld resterande år.
Ignatius72
2011-07-24, 22:26
Hellre ett misslyckat försök än att hitta en person död och undra vad som hade hänt om man försökt. Den tanken är definitivt inte kul o bära med sig.
Det är ju det man inte vet. Men att det blir bättre för dig är en sak, men du förutsätter på något sätt att du har tolkningsföreträde för tingens ordning. I stora drag så brukar föräldrar ( det är oftast dem som man vill ställa till svars) göra så gott de kan utifrån just sina förutsättningar. Det är sällan de gör saker för att jävlas. De har med största säkerhet fokus på andra saker än man själv har fokuserat på. Dessa två olika fokus ger två helt olika bilder av verkligheten. Min erfarenhet säger att man för svårt att övertyga den andra personen om att det är just din bild som är den riktiga och den som betyder något.
Att bara svälja saker som format en eller som man har med sig från sin uppväxt kan vara väldigt ödmjukt o fint gentemot de personer som man haft i sin närhet (släkt, föräldrar osv), men samtidigt någonstans där så känner jag att de personerna bär faktiskt ett ansvar. Det är inte bara o ploppa ett barn till världen o sedan tro att man kan göra vad man vill och att det inte får konsekvenser.
Sedan kan man lägga fram saker och ting på olika vis. Man behöver inte straffa människor, men jag tror det är bra att tala om att ett och annat faktiskt fick konsekvenser.
Dessutom, anta att människan nu ska leva 5 kanske 10 år till. Du ger också den personen en chans att bli en bättre människa gentemot sin omvärld resterande år.
Svälja och svälja. Accepetera, gilla läget. Gör något åt det som du faktiskt kan påverka. Historien är som den är. Folk som levt 50-60-70 år kommer med största sannolikhet inte att förändra sitt beteende bara för att man levererar några sanningar. Mitt tips är att de inte är intresserade av att ens lyssna.
Att vilja säga och förklara vad man varit med om, hur det påverkat en osv kan man göra. men tro föralldel inte att det kommer att innebära någon positiv skillnad för relationen. Det man kan påverka är ens eget sätt att förhålla sig till det som hänt, att inbilla sig att man kan förändra sina föräldrar, att de ska ta till sig det man har att säga och dessutom göra en beteendeförändring som i sin tur ska påverka en själv så mycket att det skulle göra en skillnad för det man varit med om. Glöm det.
Det är ju det man inte vet. Men att det blir bättre för dig är en sak, men du förutsätter på något sätt att du har tolkningsföreträde för tingens ordning. I stora drag så brukar föräldrar ( det är oftast dem som man vill ställa till svars) göra så gott de kan utifrån just sina förutsättningar. Det är sällan de gör saker för att jävlas. De har med största säkerhet fokus på andra saker än man själv har fokuserat på. Dessa två olika fokus ger två helt olika bilder av verkligheten. Min erfarenhet säger att man för svårt att övertyga den andra personen om att det är just din bild som är den riktiga och den som betyder något.
Svälja och svälja. Accepetera, gilla läget. Gör något åt det som du faktiskt kan påverka. Historien är som den är. Folk som levt 50-60-70 år kommer med största sannolikhet inte att förändra sitt beteende bara för att man levererar några sanningar. Mitt tips är att de inte är intresserade av att ens lyssna.
Att vilja säga och förklara vad man varit med om, hur det påverkat en osv kan man göra. men tro föralldel inte att det kommer att innebära någon positiv skillnad för relationen. Det man kan påverka är ens eget sätt att förhålla sig till det som hänt, att inbilla sig att man kan förändra sina föräldrar, att de ska ta till sig det man har att säga och dessutom göra en beteendeförändring som i sin tur ska påverka en själv så mycket att det skulle göra en skillnad för det man varit med om. Glöm det.
Det funkade då för mig. Men så har familjen gått igenom en hel del också och jag skyllde ingenting på mina föräldrar. Att svälja eller försöka acceptera någonting som ligger och trycker på en känner jag är ohälsosamt. Visst kan man söka terapi för sånt, men frågan är om det inte kommer ligga kvar ifall man inte tar itu med sin börda.
"Gilla läget" kan fungera i vissa fall, men när det gäller något som har gnagt en längre tid så kan det inte vara så enkelt.
Som jag tror att jag nämnde förut, det är lätt att svälja allt man bär omkring och inte vilja dela med sig. Konfrontationer och att behöva ta itu med känslor som man kanske inte alltid vill visa andra bubblar ju upp. Tar man dock itu med det så kan det finnas en enorm frihet efteråt.
Ignatius72
2011-07-24, 22:35
Det funkade då för mig. Men så har familjen gått igenom en hel del också och jag skyllde ingenting på mina föräldrar. Att svälja eller försöka acceptera någonting som ligger och trycker på en känner jag är ohälsosamt. Visst kan man söka terapi för sånt, men frågan är om det inte kommer ligga kvar ifall man inte tar itu med sin börda.
"Gilla läget" kan fungera i vissa fall, men när det gäller något som har gnagt en längre tid så kan det inte vara så enkelt.
Som jag tror att jag nämnde förut, det är lätt att svälja allt man bär omkring och inte vilja dela med sig. Konfrontationer och att behöva ta itu med känslor som man kanske inte alltid vill visa andra bubblar ju upp. Tar man dock itu med det så kan det finnas en enorm frihet efteråt.
Det kan absolut fungera och om det gör det så kan det verkligen ge en skjuts framåt. De flesta gör det för att de vill anklaga, för att de vill sätta dit någon, få upprättelse, ursäkter etc och det fungerar i princip aldrig. Ett openminded samtal (gärna med professionell hjälp) kan leda till riktigt bra resultat.
MasterChief
2011-07-24, 22:41
Det är ju det man inte vet. Men att det blir bättre för dig är en sak, men du förutsätter på något sätt att du har tolkningsföreträde för tingens ordning. I stora drag så brukar föräldrar ( det är oftast dem som man vill ställa till svars) göra så gott de kan utifrån just sina förutsättningar. Det är sällan de gör saker för att jävlas. De har med största säkerhet fokus på andra saker än man själv har fokuserat på. Dessa två olika fokus ger två helt olika bilder av verkligheten. Min erfarenhet säger att man för svårt att övertyga den andra personen om att det är just din bild som är den riktiga och den som betyder något.
Svälja och svälja. Accepetera, gilla läget. Gör något åt det som du faktiskt kan påverka. Historien är som den är. Folk som levt 50-60-70 år kommer med största sannolikhet inte att förändra sitt beteende bara för att man levererar några sanningar. Mitt tips är att de inte är intresserade av att ens lyssna.
Att vilja säga och förklara vad man varit med om, hur det påverkat en osv kan man göra. men tro föralldel inte att det kommer att innebära någon positiv skillnad för relationen. Det man kan påverka är ens eget sätt att förhålla sig till det som hänt, att inbilla sig att man kan förändra sina föräldrar, att de ska ta till sig det man har att säga och dessutom göra en beteendeförändring som i sin tur ska påverka en själv så mycket att det skulle göra en skillnad för det man varit med om. Glöm det.
*rolleyes*
MasterChief
2011-07-24, 22:46
Alltså, Ignatius, du pratar väldigt säkert om dessa saker (som om du har tolkningsföreträde för tingens ordning). Jag vet ju att du arbetar professionellt med sådant här, men det du säger går fullständigt emot mina egna personliga erfarenheter. Likaså med andra nära vänner jag pratat med. Det jag hade var absolut inget "open minded"-samtal; det var frontalattack.
mangemani
2011-07-25, 07:02
Jag vet att det kan kännas främmande när det blir för mycket "gulli-gullande" och att man nästan tycker det är pinsamt, jag kände samma sak för några år sedan. Det kom en tidpunkt i mitt liv då jag bara släppte alla såna tankar och valde att liksom... Skjuta tankarna åt sidan och bara låta sig genuint påverkas av hur de andra känner. I mitt fall så skulle det förmodligen vara helt makalös glädje - förmodligen till tårar - över att se min mamma eller pappa gråta i lycka. Det är en härlig känsla som väldigt många inte vågar tillåta sig känna.
Jag tar en annan sak som jag märker mycket hos människor: Kramar.
En osäker person kommer krama dig hårt och klappa dig på ryggen. Många kommer även styra undan kinden och hålla kroppen aningen bortkopplad från den andre. Det är också nästan som att en kram har en rytm. Man kopplar ihop, får ett par klappar på ryggen, sen känner man att den andre vill bryta.
Skillnad märker man när den andra personen bara kan stå där och ANDAS. Man kramar inte för kung och fosterland, man andas lätt och avslappnat och man bara tar in den andra personen som förmodligen också står och känner någonting.
Folk är rädda för det :). Det är svårt för mig att beskriva hur det känns när man har "lättat på hjärtat", lite som eufori nästan.
Blev det för flummigt? ;)
där kan jag känna igen mig och jag känner igen mig då det kommer till just föräldrarna.
tex varje gång man är och hälsar på föräldrarna mina och man ska gå därifrån,så vill alltid mamma ha en kram.
en person som inte har nå problem med att visa sina känslor mot sina föräldrar skulle säkert hoppa utav glädje inombords då ens mor ber om en kram,men jag vill typ bara dra mig tillbaka(fast ändå inte) och när jag väl kramar så blir det som din beskrivning.
när jag sen väl går ut genom ytterdörren så känner jag skuld och mår lite dåligt och här kan jag faktiskt ge ett svar på mitt tänkande: jag inbillar mig själv att det här kanske är den sista gången jag ser dom.
som jag skrev i en äldre tråd ang samma ämne:
har du sett den där reklam filmen som gick för ett tag sedan,den där "plötsligt händer det"?
en tonåring som är på väg ut och hanses mor frågar honom snällt om någonting och han bara fräser till och går ut därifrån och mamman suckar och blir lite nere...men tonåringen öppnar dörren kliver in och ger mamman en lång och kärleksfull kram,precis som han ville säga "förlåt mig,jag älskar dig".
SÅ,en dag så vill jag kunna göra så(inte det där fräsa till),bara vända mig om och ge en uppskattnings kram till båda mina föräldrar.
Det handlar bara om att våga :).
Min mamma började krama 'på riktigt' för något år sedan och första gången vi omfamnade varandra på det viset så var det som om dammen hade brustit. Ganska kraftfullt den första gången och nästan skrämmande. Kan dock säga att uttrycket som morsan hade när vi separerade igen var oslagbart. Sen efter det så var känslan bara så.... skön. Som om allting bara kändes lite lättare den dagen.
Det svåraste är att våga bara vara. Få klarar av det och väldigt många tycker att det låter som skitsnack, vilket ofta följs av att de attackerar den åsikten att man bara kan vara ibland. Jag säger inte att det har hänt i den här tråden, det har varit konstruktiva diskussioner här.
Ignatius72
2011-07-25, 07:34
Alltså, Ignatius, du pratar väldigt säkert om dessa saker (som om du har tolkningsföreträde för tingens ordning). Jag vet ju att du arbetar professionellt med sådant här, men det du säger går fullständigt emot mina egna personliga erfarenheter. Likaså med andra nära vänner jag pratat med. Det jag hade var absolut inget "open minded"-samtal; det var frontalattack.
Jag kan ju inte säga hur det ska gå i varje specifikt fall. Men jag har mer än mina egna personliga erfarenheter att luta mig mot och frontalattack är inget jag skulle rekommendera någon. Lika lite som jag skulle säga att man ska satsa hela sin lön på lotto trots att det finns de som vinner pengar där.
Oddsen för att man lyckas med projektet att spilla sin 20 år gamla frustration/ilska/bitterhet/besvikelse på en person kräver enormt mycket empati, inkännade och förändringsbenägenhet hos just den personen. Ofta just de egenskaper som man kritiserar. Personen som blir utsatt för frontalattacken ska alltså dessutom accepterera att just attackerarens världsbild är den rätta och sedan framgent förändra sitt beteende som på något sätt kan ursäkta historien och samtidigt göra framtiden bättre.
Nu har ju alla människor och familjer olika förutsättningar, både vad gäller det som de varit med om, vilka verktyg de har i bagaget, hur stabila relationerna är som grund-har man en kass relation och dessutom anklagar sina föräldrar eller har man som grund en bra och trygg relation när man attackerar?. Men den generella regeln är att hålla sig till det man faktiskt kan påverka och det är det som ligger framför en.
Jag såg ett program en gång om en tjej som blivit mobbad och hon skulle konfrontera särskilt två killar om det som hon upplevde som ett helvete för x-antal år sedan. Killarna ifråga hade ingen aning om vem hon var. Vi har olika minnen av samma saker och det är något som kan vara bra att ha i minnet (!).
Jag kan ju inte säga hur det ska gå i varje specifikt fall. Men jag har mer än mina egna personliga erfarenheter att luta mig mot och frontalattack är inget jag skulle rekommendera någon. Lika lite som jag skulle säga att man ska satsa hela sin lön på lotto trots att det finns de som vinner pengar där.
Oddsen för att man lyckas med projektet att spilla sin 20 år gamla frustration/ilska/bitterhet/besvikelse på en person kräver enormt mycket empati, inkännade och förändringsbenägenhet hos just den personen. Ofta just de egenskaper som man kritiserar. Personen som blir utsatt för frontalattacken ska alltså dessutom accepterera att just attackerarens världsbild är den rätta och sedan framgent förändra sitt beteende som på något sätt kan ursäkta historien och samtidigt göra framtiden bättre.
Nu har ju alla människor och familjer olika förutsättningar, både vad gäller det som de varit med om, vilka verktyg de har i bagaget, hur stabila relationerna är som grund-har man en kass relation och dessutom anklagar sina föräldrar eller har man som grund en bra och trygg relation när man attackerar?. Men den generella regeln är att hålla sig till det man faktiskt kan påverka och det är det som ligger framför en.
Jag såg ett program en gång om en tjej som blivit mobbad och hon skulle konfrontera särskilt två killar om det som hon upplevde som ett helvete för x-antal år sedan. Killarna ifråga hade ingen aning om vem hon var. Vi har olika minnen av samma saker och det är något som kan vara bra att ha i minnet (!).
Jag tror att det är en väldigt bra sak att ta upp. Det är så lätt för människor att bara se en sida av en historia, och inte ha insikten att det faktiskt finns en annan synpunkt också. Det är en viss mognad som jag tror vissa aldrig uppnår, eller åtminstone får uppleva väldigt sent i livet.
Ignatius72
2011-07-25, 08:02
Jag tror att det är en väldigt bra sak att ta upp. Det är så lätt för människor att bara se en sida av en historia, och inte ha insikten att det faktiskt finns en annan synpunkt också. Det är en viss mognad som jag tror vissa aldrig uppnår, eller åtminstone får uppleva väldigt sent i livet.
Det kanske kan verka motsägelsefullt eller paradoxalt men jag förespråkar att man ska prata med sina nära och kära om sådant som är viktigt för en, gamla som nya händelser (men helst med fokus framåt). Det som diskuterats i denna tråd är kanske framförallt det konfrontativa och då tycker jag man bör ställa sig sig frågan om vad syftet med konfrontationen är. Att ta upp saker, belysa och visa på andra infallsvinklar är i många familjer helt okänd mark så det kan verkligen krävas övning.
Det som du Rahf beskriver verkar mer handla om att stärka relationer, dvs att ta upp saker som varit tidigare för att ta ett avstamp mot något bättre. Det är ju kanon men jag tror också att det krävs att man har något stabilt att stå på.
Det kanske kan verka motsägelsefullt eller paradoxalt men jag förespråkar att man ska prata med sina nära och kära om sådant som är viktigt för en, gamla som nya händelser (men helst med fokus framåt). Det som diskuterats i denna tråd är kanske framförallt det konfrontativa och då tycker jag man bör ställa sig sig frågan om vad syftet med konfrontationen är. Att ta upp saker, belysa och visa på andra infallsvinklar är i många familjer helt okänd mark så det kan verkligen krävas övning.
Det som du Rahf beskriver verkar mer handla om att stärka relationer, dvs att ta upp saker som varit tidigare för att ta ett avstamp mot något bättre. Det är ju kanon men jag tror också att det krävs att man har något stabilt att stå på.
Definitivt, och jag tror att det kräver en viss balans i den nuvarande relationen också. Man kan ju inte storma in till sin släkting som man inte har så jättebra kontakt med längre och peka finger. Då är det väl smartare att kunna sitta ner och ha ett nyktert samtal där man också framhäver att man vill ha den andres åsikt om det ämne man nu diskuterar. Jag pratar i princip om samma sak som diskuterats här; att man diskuterar med en person hur dennes handlingar har påverkat en själv i det förflutna. Det kräver dock att personen själv har insikten nog att se saker ur ditt perspektiv också. Går de på defensiven så fort du nämner någonting så kommer de ha väldigt svårt att se saker ur en annan vinkel.
Svårt för många, eftersom det förmodligen innebär att en annan person än en själv kommer gräva upp gamla plågor eller påpeka saker man inte nödvändigtvis vill höra.
MasterChief
2011-07-25, 10:00
Ignatius: Du är klok och skriver vettigt saker. Antagligen har du en betydligt bättre förståelse för dessa tings inneboende komplexitet än mig som är så färgad av min egna resa.
För att spinna vidare på TS fråga kan jag ju snabbt beskriva min resa. Jag var helt och hållet utmobbad från lågstadiet till mitten av gymnasiet. Jag var ensam och blev konstant utsatt för psykisk samt fysisk mobbning (dock inte i samma utsträckning eftersom jag till slut slog tillbaka och då var det inte lika kul att slå mig). Vissa saker jag upplevt var hemska. Det värsta var när en mobb på 5 killar slet av mig kläderna, drog ner mig på marken och hånade mig tillsammans med några tjejer för min snopp (sedan jag blev medlem på kolo har den dock växt till sig ordentligt). När jag lunkade hem så hade jag gråten i halsen, skitiga kläder och såg antagligen rätt bedrövad ut. Så vad gjorde mina föräldrar?
-Hej gubben, har du haft en bra dag?
- Nej, jag hatar skolan
- Nåja, det blir bättre när du fått äta mat. Jag har stekt massor av falukorv
Sådär var det hela tiden. Den enda läraren som reagerade var en idrottslärare på mellanstadiet. Hon ringde mina föräldrar och sa att hon märkt att jag drog mig undan och aldrig vila vara med. Mina föräldrar lyckades även släta av det. Jag kunde själv ha ställt mig på barrikaderna och skrikit. Men jag skämdes. Skämdes så in i helvete att jag var den feta fula ungen som alla hatade. Så istället stod jag ut och när jag kom hem så drömde jag mig bort genom att läsa.
Så vad kan man begära av sina föräldrar? Mina föräldrar är på många sätt väldigt snälla och omtänksamma. Men denna naivitet och oförmåga att se och förstå vad jag gick igenom kan jag helt enkelt inte förstå. Sedan var ju alla lärare (utom en) fega kräk som inte heller tog tag i det. Jag har på helt egen hand kravlat mig upp ur gropen. Min resa började i slutet av gymnasiet då jag började träna, söka mig bort från gamla miljöer och helt enkelt börja om på nytt. Det har varit otroligt tufft eftersom mitt självförtroende varit helt obefintligt.
Åren gick och jag hade väl ett lagom distanserat förhållande till föräldrarna. Men sedan en dag så rann bägaren över. Det var under en middag där hela familjen var samlad (med alla syskon). Samtalet gled in på uppväxten och hur vi barn hade varit. Unisont berättade de om hur lätt och behaglig min uppväxt varit och det var därför jag fick så bra betyg jämfört mot min syster (som var i skolans tuffaste gäng). Här satt de och tyckte synd om min syster som varit mobbare men ändå lyckats så bra i livet. De var totalt 100% omedvetna om vad jag gått igenom. Det var på något sätt värre än att de vetat och inte brytt sig. Hur kan man vara så jävla blind? Man har en pojke som kommer hem varje dag efter skolan år ut och år in. Genom hela högstadiet var jag inte ute en enda helg. De visste att jag var helt ensam men de valde att tro "att jag ville ju det".
Efter den middagen fullständigt kokade det i mig. Sedan vid nästa möte så brast det och jag konfronterade dem rakt upp och ner. Jag slängde alla mina år av elände rakt i ansiktet på dem. De intog (som Ignatius så väl beskrev) försvarställning. Sedan hördes vi inte på flera månader. En kväll så började jag skriva ner allt jag upplevt. Det blev nästan en bok på runt 50 sidor där jag i detalj beskrev allt. Bevisbördan blev så stark att de blev fullständigt chockade.
Efter det har de insett till fullo vilka blinda föräldrar de var. Att de inte vågat att konfrontera obehagliga känslor. Att de velat hålla någon slags idyll uppe.
Idag är vi vänner och vi träffas regelbundet. Det var otroligt skönt att få ur mig detta och en gång för alla göra upp med dem som faktiskt hade ansvaret för mig. Det har stärkt mig något otroligt och det har även stärkt dem.
Håller med Ignatius. Förstår inte syftet med att ventilera i tid och otid. Är man i sina äldre dagar så har man ett väldigt begränsat utrymme för personlighetsutveckling och i de flesta fall även nedsatt förståelse och minne. Spöka inte till det i onödan...
Ignatius72
2011-07-25, 14:38
Ignatius: Du är klok och skriver vettigt saker. Antagligen har du en betydligt bättre förståelse för dessa tings inneboende komplexitet än mig som är så färgad av min egna resa.
Tack för ett bra exempel på lyckad konfrontation (och din egen resa) :thumbup:
Att vara förälder är helt enkelt inte lätt. Man lägger sig i för mycket och för lite, oroar sig för fel saker och missar andra, man begriper inget och man har för stor förståelse. Barnen och ungdomarna säger en sak men menar en annan och tycker föräldrar borde begripa.
Man (vi) får helt enkelt göra vårt bästa.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.