Visa fullständig version : Kan människor förändras, egentligen?
Trashcan
2011-06-29, 22:10
Jag har alltid varit en arrogant besserwisser, och jag har alltid ansett mig vara smartare än de flesta. Det här har så småningom utvecklats till att jag har börjat se ner på folk jag inte tycker når min "nivå". Jag har bara hunnit bli 22, men under den tiden har jag lärt mig att folk för det mesta inte uppskattar en besserwisser alla gånger, samt att det är sjukt jobbigt att "veta bäst" och ha fel, dom gånger man har det.
Jag har lärt mig en del av det såklart, så jag har försökt bli mer ödmjuk och att inte alltid påpeka allt som jag stör mig på, och framförallt att inte säga någonting om saker jag inte vet något om. Nuförtiden påstår jag väldigt sällan saker jag inte vet är sanna, och om jag gör det är jag noga med att poängtera att jag faktiskt inte vet egentligen, men att jag tror att det kan vara så.
Jag har också gett mig fan på att grundligt undersöka ett ämne innan jag tar ställning. Min sambos mamma är Jehovas Vittne och jag bestämde mig för att jag inte ska avfärda allt hon säger hur som helst, utan faktiskt försöka ta mig en titt på hennes version av allt. Det var intressant och rätt roligt, även om det inte ändrade min åsikt.
På ytan ser det ju ut, och känns, som att jag utvecklas och blir en bättre människa(För jag ser mina brister som något dåligt som behöver tränas bort), men innerst inne tänker jag ändå att jag är så jävla bra som vet så mycket, är så ödmjuk och har ett så öppet sinne. Sen ser jag ner på andra som inte är så öppna, som säger saker dom inte vet osv. Och det var ju det var hela problemet från början. Med andra ord verkar det som att mina ansträngningar bara leder till förändringar på ytan och att jag i grund och botten har precis samma "fel" som alltid. Innerst inne "vet" jag att jag är bättre än alla, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att jag inte alls är perfekt. Rent logiskt sett inser jag ju att jag inte alls är bättre, men instinktivt är det precis så det känns, så jag inser ju att något är fel. Det gör mig såklart också bättre än alla andra för att jag inser det. Skitdumt. Det blir alltid samma slutsats. Samtidigt blir ju egot jättematat av att jag också ofta har rätt, och är lite smartare än resten. Den tanken känns "fel" att tänka också, för jag vill inte vara den som tror sig vara bättre än andra. Insikten gör att jag känner mig skitsmart som har sån insikt. Det går bara runt, runt, och till slut vet jag inte ens om jag kan lita på mig själv över huvudtaget. Skitjobbigt, känner mig jättekluven.
Detta leder mig alltså till frågan: Går det att förändras på djupet, egentligen? Eller är det bara ytan som går att förändra, typ som att köpa ett sånt där häftigt ferrarikit som man monterar på ett Volkswagen-chassi? Samma ruttna kassa bil egentligen liksom. Diskutera!
Ja, människor kan förändras.
Rikard Jansson
2011-06-29, 22:12
Jag har sett på nära håll hur någon har förändrats extremt mycket... fast då blivit sämre. Om folk kan bli bättre utan trauman eller extrema events vet jag inte :)
Visst kan man förändras.
Rejält dessutom.
Både till det bättre och det sämre.
Man kan komma till insikt och byta värderingar totalt, och man kan ha varit med om trauman, erfarenheter och tragedier och plötsligt se på världen med helt andra ögon etc.
Not too late Trashcan, du är ung dessutom.
Mycket att uppleva.
Jag tycker personligen jag har förändrats otroligt mycket på bara några år. På väldigt många sätt inte allt till det bättre men men.
Ja, och det att du är medveten om dina styrkor och svagheter är ju absolut ett steg i den riktningen.
Ibland kan det vara bra att göra tvärtom, mot vad man känner för. Min erfarenhet av besserwissrar är att de blir lite härligare att hänga med, om de jobbar med sig själva och hänger med folk i sammanhang där prestige, tävlan etc är bortkopplat. Hänga med djur, barn, göra saker som inte har ngn uppenbar mening. Måla, plinka på ett piano för skojs skull, sitta i en skog och glo, se en dokumentär om rymden el ngn psykisk sjukdom, läsa en biografi, så utvecklar du kanske din ödmjukhet mer på djupet?
Göra ngt, med ngn el ensam, på ett mer mänskligt plan... Jobba extra på ålderdomshem, som personlig assistent, el liknande där din kunskap el ha rätt är helt oväsentligt, där din värme som människa betyder nåt kanske? :)
Det är klart att man kan bli trött på sig själv, det är väl fullt tillåtet, herregud.. men man ska ju umgås med sig själv hela livet, så kan man bli mer sams med vem man är - nice. Sen tror jag inte du behöver utplåna den där sidan helt, du har ju själv märkt att den kan få dig som att framstå som ödmjuk tex. Försök känna den ödmjukheten in i märg och ben på djupet, det kan ju vara en utmaning. Att du inte bara spelar att du inte bryr dig, utan faktiskt helt prestigelöst öva på att inte bry dig utan att se andra värden.
Sen är det lite kul att ha irriterande drag också, det bidrar till en hatkärlek som gör att folk minns dig! :D Allt behöver inte alltid vara friktionsfritt, själv gillar jag besservissrar, men bara om de vet om att de är det och man får säga till dem. :)
Trashcan
2011-06-29, 22:42
Visst kan man förändras.
Rejält dessutom.
Både till det bättre och det sämre.
Man kan komma till insikt och byta värderingar totalt, och man kan ha varit med om trauman, erfarenheter och tragedier och plötsligt se på världen med helt andra ögon etc.
Not too late Trashcan, du är ung dessutom.
Mycket att uppleva.
Man får väl se, med tiden antar jag. Man kan ju alltid hoppas att man får någon uppenbarelse.
Jag tycker personligen jag har förändrats otroligt mycket på bara några år. På väldigt många sätt inte allt till det bättre men men.
Det tycker jag också att jag har, problemet är att min sämsta sida ligger så djupt rotad att det inte verkar spela någon roll, den kryper liksom fram ändå och färgar allt jag gör.
Ja, och det att du är medveten om dina styrkor och svagheter är ju absolut ett steg i den riktningen.
Haha ja, men det värsta är att varje steg i rätt riktning övertygar mig om min egen förträfflighet. *screwy*
Ibland kan det vara bra att göra tvärtom, mot vad man känner för. Min erfarenhet av besserwissrar är att de blir lite härligare att hänga med, om de jobbar med sig själva och hänger med folk i sammanhang där prestige, tävlan etc är bortkopplat. Hänga med djur, barn, göra saker som inte har ngn uppenbar mening. Måla, plinka på ett piano för skojs skull, sitta i en skog och glo, se en dokumentär om rymden el ngn psykisk sjukdom, läsa en biografi, så utvecklar du kanske din ödmjukhet mer på djupet?
Ja det kan nog stämma faktiskt... Jag kan nog se mig själv sitta och tycka att jag är bäst i många av dina exempel ändå, men det ligger nåt i det du säger. Hängde lite i skogen och hittade en sjukt vackert vattenfall häromdagen, och ödmjukheten flödade. Borde kanske ägna mig mer åt sånt.
Göra ngt, med ngn el ensam, på ett mer mänskligt plan... Jobba extra på ålderdomshem, som personlig assistent, el liknande där din kunskap el ha rätt är helt oväsentligt, där din värme som människa betyder nåt kanske? :)
Har en alldeles underbart mänsklig flickvän som fyller den funktionen faktiskt. Hon jobbar på demensboende och är inte alls jättesmart, men hennes mänsklighet och värme är riktigt inspirerande. Hon håller mig på jorden.
Det är klart att man kan bli trött på sig själv, det är väl fullt tillåtet, herregud.. men man ska ju umgås med sig själv hela livet, så kan man bli mer sams med vem man är - nice. Sen tror jag inte du behöver utplåna den där sidan helt, du har ju själv märkt att den kan få dig som att framstå som ödmjuk tex. Försök känna den ödmjukheten in i märg och ben på djupet, det kan ju vara en utmaning. Att du inte bara spelar att du inte bryr dig, utan faktiskt helt prestigelöst öva på att inte bry dig utan att se andra värden.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag blir lite rörd. Tack! Det låter väldigt vettigt.
Sen är det lite kul att ha irriterande drag också, det bidrar till en hatkärlek som gör att folk minns dig! :D Allt behöver inte alltid vara friktionsfritt, själv gillar jag besservissrar, men bara om de vet om att de är det och man får säga till dem. :)
Haha, ja, i lagom dos. Att vara helt öppen med sina dåliga sidor har jag kommit på är väldigt bra. Då kan man i alla fall skratta lite åt det. =)
Pansartax
2011-06-29, 22:48
Jag håller på i princip att genomgå vissa förändringar just nu, att man vet om vad det är man behöver förändra gör att man tänker på det hela tiden vilket jag tror kommer resultera i att man förändras. Så jag antar att det går,
Men om man gör det 100%? Nej, det tror jag inte, en tiger ändrar inte ränder bara, så är det.
Jag förstår mycket riktigt vad du menar. Så känns det för min del också. Jag har ju som ursäkt att jag faktiskt växer, och att hormonerna, av naturliga anledningar, åker lite berg- och dalbana. Men ändå tror jag att jag är inne på samma spår, för inte känns det som att det sker så mycket förändringar.
Fan, det här var ju faktiskt en svår fråga. Om något så tror jag inte det går att ändra så mycket på, då vi alla är genetiskt olika, och...
Äsch, det går bara inte. Jag tror inte att du kan ändra din känsla inombords, men att du kan ändra din utstrålning, så att andra människor möjligtvis ser dig som mer älskvärd. Då är det ju i och för sig en simpel fasad. Men det hela bottnar ändå i att du kommer att behöva "fördumma" dig själv, vilket jag tror är omöjligt. Det är så ju så man upplever det.
Jag tror ändå man vinner på att försöka vara uppmärksam bland människor, då man ofta kan hitta folk som ändå är rätt likasinnade. Att försöka vara mer ödmjuk, som du säger, och tillåta sig själv att bara – hur man nu ska uttrycka det – sänka nivån ett snäpp för att bara kunna umgås i lugn och ro är ett bra steg ditåt.
Jag har alltid varit en arrogant besserwisser, och jag har alltid ansett mig vara smartare än de flesta. Det här har så småningom utvecklats till att jag har börjat se ner på folk jag inte tycker når min "nivå". Jag har bara hunnit bli 22, men under den tiden har jag lärt mig att folk för det mesta inte uppskattar en besserwisser alla gånger, samt att det är sjukt jobbigt att "veta bäst" och ha fel, dom gånger man har det.
Jag har lärt mig en del av det såklart, så jag har försökt bli mer ödmjuk och att inte alltid påpeka allt som jag stör mig på, och framförallt att inte säga någonting om saker jag inte vet något om. Nuförtiden påstår jag väldigt sällan saker jag inte vet är sanna, och om jag gör det är jag noga med att poängtera att jag faktiskt inte vet egentligen, men att jag tror att det kan vara så.
Jag har också gett mig fan på att grundligt undersöka ett ämne innan jag tar ställning. Min sambos mamma är Jehovas Vittne och jag bestämde mig för att jag inte ska avfärda allt hon säger hur som helst, utan faktiskt försöka ta mig en titt på hennes version av allt. Det var intressant och rätt roligt, även om det inte ändrade min åsikt.
På ytan ser det ju ut, och känns, som att jag utvecklas och blir en bättre människa(För jag ser mina brister som något dåligt som behöver tränas bort), men innerst inne tänker jag ändå att jag är så jävla bra som vet så mycket, är så ödmjuk och har ett så öppet sinne. Sen ser jag ner på andra som inte är så öppna, som säger saker dom inte vet osv. Och det var ju det var hela problemet från början. Med andra ord verkar det som att mina ansträngningar bara leder till förändringar på ytan och att jag i grund och botten har precis samma "fel" som alltid. Innerst inne "vet" jag att jag är bättre än alla, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att jag inte alls är perfekt. Rent logiskt sett inser jag ju att jag inte alls är bättre, men instinktivt är det precis så det känns, så jag inser ju att något är fel. Det gör mig såklart också bättre än alla andra för att jag inser det. Skitdumt. Det blir alltid samma slutsats. Samtidigt blir ju egot jättematat av att jag också ofta har rätt, och är lite smartare än resten. Den tanken känns "fel" att tänka också, för jag vill inte vara den som tror sig vara bättre än andra. Insikten gör att jag känner mig skitsmart som har sån insikt. Det går bara runt, runt, och till slut vet jag inte ens om jag kan lita på mig själv över huvudtaget. Skitjobbigt, känner mig jättekluven.
Detta leder mig alltså till frågan: Går det att förändras på djupet, egentligen? Eller är det bara ytan som går att förändra, typ som att köpa ett sånt där häftigt ferrarikit som man monterar på ett Volkswagen-chassi? Samma ruttna kassa bil egentligen liksom. Diskutera!
Tycker du verkar bra som du är, vad ska du ändra och varför?
Majoriteten av folket på den här planeten är inga ljushuvuden direkt, kryllar av idioter.
Tycker själv att jag oftast har rätt, och har det också. Inget "fel" med att ha "rätt" :D
Tycker du verkar ha en rätt sund inställning ändå. Så länge som du inte är direkt otrevlig mot folk och totalt empatilös så ser i alla fall jag ingen anledning till varför du ska ändra på dig.
Nitrometan
2011-06-30, 06:45
Man kan förändras. Men det kräver ansträngning. Det sker inte av sig själv.
Man kan ändra på sig själv och sina attityder.
Men man kan inte ändra nån annan även om man vill. Det måste de göra själva.
mjölk-dryck
2011-06-30, 07:52
Inget du behöver oroa dig för! Jag har själv varit grymt negativ och besserwissrig, det går över om du låter dig lära nya saker av andra människor istället för att utgå från att du själv alltid på någon vänster är det smartaste fåret i skocken. När det gäller att se ner på andra så slutar du med det genom att ge andra människor utrymme att komma ikapp dig - du blir mkt uppskattad av andra om du hjälper dem att utvecklas (genom diskussion) :) Kan vara värt att tänka på hur du ska behandla dina framtida barn om du vill ha några, skulle du klandra dem för att de inte vet allt du vet och för att de inte har samma resonemangsförmåga som dig? Sharing is caring!
Och du, livet är inte gjort för att tas så allvarligt ;)
Minimjölk
2011-06-30, 08:39
Klart att människor kan ändras, jag skulle nästan säga att motsatsen är väldigt ovanlig då de flesta förändras med tiden. Du är dessutom 22år och har precis genomgått tonåren och börjar nu ditt vuxna liv. jag är tämligen övertygad att du om 10år ser något annorlunda på väldigt många saker. Dina värderingar kan däremot stanna kvar men jag tycker det känns som att du är på rätt väg.
Du har identifierat en sida hos dig själv som du finner irriterande och har börjat jobba aktivt för att inte uppföra dig på det viset. Detat kommer ju på sikt få människor i din närhet att uppfatta dig på ett annorlunda (bättre?) sätt. Detta oavsett hur du känner inombords.
Min erfarenhet ang när man försöka förändra sitt beteende är att i början måste man tänka aktivt på att nu skall jag agera efter mitt nya koncept men när man väl ser det positiva bemötandet så blir det enklare och enkalre och till sist faller det sig naturligt att agera på ett visst sätt. kanske til loch med det går så längt att du inom dig känner på ett anant sätt.
Sedan att känna att man är bättre/smartare än andra. Det behöver inte bara vara negativt. Det kasnke är så att du är väkldigt duktig och har hitta dina kall i livet. Du skall inte behöva skämmas för dig själv för att du är duktig. Däremot i det sociala samspelet så gäller det ju då att veta hur man för sig för att inte uppfattas som en douche.
Tyvärr är det så att det finns oerhört mycket folk som inte alltiod gör sig från sin bästa sida och därmed kanske framstår som sämre/mindre smarta whatever men i rätt kontext kan de mycket väl briljera.
Därför tycker jag du skall fundera lite över situationer där de faktiskt är bättre än du själv. Kanske skal ldu även exponera dig för områden där du själv är nybörjare elelr mindre bra. Du kan ju inte vara bästa på allt. Sedan kan det även fuingera att omge sig med folk som är på samma nivå eller över en själv inom ett område, det stimulerar din utveckling.
Å andra sidan tyckte jag tipset om att inte alltid tävla och syssla med hobbies etc. där du inte jämför dig med andra är bra.
När jag var i din ålder och grön på arbetsmarknaden kunde jag ibland förundras över hur vissa enligt mig då inkompetenta chefer/projekledare etc. agerade och tänkte att jag kunde gjort saker mycket bättre. Nu har jag blivit äldre, fått mer erfarenhet och utbildning samt jobbat själv i ledande befattningar i några år och inser nu oftare varför folk agerar som de gör. En viktig sak är att man inte behöver hävda sig själv hela tiden då det hämmar gruppen som helhet. Om du är väldigt duktig kanske det ibland är bättre att bita sig i tungan och låta de andra diskutera först och vänta med din egna åsikt till de andra frågar efter den.
Ja, det kan man absolut. Jag har förändrats väldigt mycket på ett par år sedan jag medvetet började träna min insida på samma sätt som jag tränat min utsida. Det jag har fått höra från familj och vänner är att de aldrig har sett mig så lugn. Jag har fortfarande massor att jobba med, men känner mig faktiskt som en ny människa. Stabilare och vettigare än någonsin. :)
För mig i vardagen innebär det just nu främst att tala mig själv till rätta när mina tankar snurrar iväg i banor som jag inte tror är bra för mig, och som inte är sanna. Om jag tänker att jag är mycket bättre än någon annan kan jag t ex resonera lite med mig själv om att jag egentligen inte kan veta tillräckligt mycket om en annan för att jämföra mig, och om hur jag egentligen tycker att vi har så många olika värden att det är meningslöst att jämföra. De flesta av oss är förmodligen både bra och dåliga på många olika sätt, alla har sina saker att kämpa med osv. Efter ett litet tag av resonerande brukar jag få rätsida på mig själv. Och på samma sätt jobbar jag när jag tycker att jag själv är väldigt dålig jämfört med någon, eller tycker att mina resultat inom något område är oacceptabelt usla. Sanningen - enligt mig - ligger sällan i extremerna, och jag vill ha en bild av både mig själv och min omvärld som är så sann som möjligt. Det handlar om att röja upp nya vägar i hjärnan (tankebanor, som man brukar säga) och låta de gamla växa igen.
Om ditt problem. Jag tror att du skulle kunna lägga fokus på att sluta jämföra dig med andra. (Jag känner absolut igen mig i detta.) Det blir ett jävla jobb i början, men det kan säkert bli väldigt skönt för dig, så får du energi till annat istället, och kanske tyst på en del av surret i huvudet. T ex skulle du kunna tänka "Nä, det är inte viktigt vem av oss som är bäst. Vem bryr sig? Det går inte att vara helt säkert ändå. Nu tänker jag på något intressantare" eller något annat som passar dig bättre. När det gäller repetitionerna i den här typen av träningsprogram så är det förresten högreppare som gäller! ;)
http://tararehrig.com/wp-content/uploads/2010/01/Sawyer.jpg
Tiger don't change their stripes.
Om du är genuint intresserad av att förändra din attityd fråga dig själv varför du tycker som du gör, använd konkreta exempel och ifrågasätt sen dom påståendena. Ibland tenderar man göra saker rätt enkelt för sig men om man vänder på enkla påståenden som man själv har gjort så kan man upptäcka att det bara är halva sanningen, det kan ge rätt mycket perspektiv.
Sparven från Minsk
2011-06-30, 09:55
Ja
Eddie Vedder
2011-06-30, 11:00
Som svar på själva frågan tror jag absolut att man förändras i grunden. Jag har definitivt haft helt andra värderingar, uppfattningar och åsikter som jag inte alls känner idag.
Men med det sagt så behöver det inte alltid vara önskvärt att förändra sig på djupet som jag ser det. Vet man med sig att det man känner/tänker/tycker/gör är icke önskvärt så är det ju fortfarande handlingarna som spelar roll anser jag.
Om man exempelvis känner att man är bättre än andra och har rätt, men orkar avstå från att agera ut det på ett destruktivt sätt, så tycker jag det räcker. att ändra mer än bara handlingar kan ju vara skönt för en själv om man vill det men det är ju just handlingarna, och inget annat, som påverkar ens omgivning.
Ignatius72
2011-06-30, 11:16
OM jag ser tillbaka 20 år så har jag både förändrats mycket och samtidigt inte alls. Jag har naturligtvis skaffat mig mycket (livs)erfarenhet, kunskap och annat. Men min grundläggande persona är ungefär samma men då plussat med erfarenhet. För att knyta än till TS så tyckte och tycker jag att religion är idiotiskt. Men när jag för 20 år sedan hade försökt vinna debatter helst omvända någon så kan jag nu se att det fyller en funktion för en hel del människor. Jag tror alltså inte att man förändrar så mycket i grunden (värt att veta är att företaget jag jobbar på pysslar med just förändringsarbete hos familjer) utan mer att man blir bättre på att hantera sina styrkor och svagheter.
SteveMiller
2011-06-30, 11:33
Du verkar ha en stor dos självinsikt. Då är det inga problem att ändra ett beteende, tänker du dig för och tonar ner på arrogansen och besserwisserfasonerna kommer du formas därefter. Det känns säker inte genuint till en början, men med tiden är jag övertygad om att du kommer formas till den du till vara. - Lycka till !
ARMSTARK
2011-06-30, 11:41
Det bästa sättet att bli den man vill vara är att umgås bara med såna som är så som man vill bli. Det finns inget som färgar personligheten som de man umgås med.
Umgås du bara med arroganta stureplans-snobbar som ser ner på folk kommer din människosyn bara förvärras.
Livankaret
2011-06-30, 11:46
Innan jag fick barn så var jag en hemsk människa på alla vis. Idag föraktar jag den personen jag var tidigare.
Så visst går det. :)
SteveMiller
2011-06-30, 11:48
Det bästa sättet att bli den man vill vara är att umgås bara med såna som är så som man vill bli. Det finns inget som färgar personligheten som de man umgås med.
Umgås du bara med arroganta stureplans-snobbar som ser ner på folk kommer din människosyn bara förvärras.
Dagens visdomsord ! 1+
Jag tror inte man kan förändras. Jag kan inte komma på någon som jag känt länge som verkar ha förändrats.
I bästa fall har några beteenden blivit annorlunda eller så har de lyckats tona några av sina mest extrema egenskaper. Men alla blyga barn jag känt har blivit relativt blyga vuxna, alla eftertänksamma barn har blivit eftertänksamma vuxna, etc.
Googlar man lite på det så verkar det vara en ganska vanlig vetenskaplig inställning att personligheten är stabil (speciellt hos vuxna) och till stor grad genetisk.
Livankaret
2011-06-30, 12:01
Jag tror inte man kan förändras. Jag kan inte komma på någon som jag känt länge som verkar ha förändrats.
I bästa fall har några beteenden blivit annorlunda eller så har de lyckats tona några av sina mest extrema egenskaper. Men alla blyga barn jag känt har blivit relativt blyga vuxna, alla eftertänksamma barn har blivit eftertänksamma vuxna, etc.
Googlar man lite på det så verkar det vara en ganska vanlig vetenskaplig inställning att personligheten är stabil (speciellt hos vuxna) och till stor grad genetisk.
Kwon tycks ju ha förändrats från natt till dag, ...vad rykten säger. :D
Det är sant Livankaret.
Stor skillnad på hur jag var som ung, som 22 år, som 30 och som jag är nu.
Precis som Trashcan var jag enormt arrogant en gång i tiden och det var nog runt tidiga 20-års åldern, precis som Trash.
En gång i tiden var jag också värmen, tålamodet och ödmjukheten själv (enligt omgivningen) och hade ett enormt öppet sinne och accepterade alla typer av människor med mottot "Gå en mil i personens skor innan du dömer honom/henne"
Idag kan jag tex bli irriterad av det lilla minsta, som tex moskéer som byggs i Göteborg och whatnot.
Trashcan
2011-06-30, 12:27
Text
Ja, det finns det verkligen... Men jag förstår inte vad jag ska göra när jag stöter på såna människor. Jag firade midsommar med några vänner, och en av dom hade med sig sin hund. Den är ouppfostrad,stark och jobbig, och det går ju ut över hela hennes familj. Hon kan knappt gå ut med den själv, den kan inte vara ensam hemma osv. Dessutom är den fet, och ändå envisas hon med att stjälpa upp ett jävla berg av mat i matskålen(utöver att den får mat ur handen vid ungefär varje måltid) och ojar sig sedan över att hunden inte äter ordentligt. Wtf? Den är tjock som fan, varför skulle den behöva äta mer mat än vad den orkar? :smash:
Jag har själv haft hund (uppfostrade en valp åt ledarhundsbranschen, fodervärd i ett år) och då gav jag mig fan på att ta reda på hur man gör för att uppfostra en välfungerande hund, läste böcker etc. Jag vill bara gå fram och säga "Du och din familj orsakar lidande för både er själva och er hund och alla runtomkring med er okunskap och dumhet. Skärp er för fan!" när jag ser hur dom daltar och beter sig allmänt korkat ur uppfostringssynpunkt. Men jag vill inte! Jag tänker inte vara en röv som alltid ska bråka och veta bäst, kommer ju dö ensam då liksom. Jag tycker att hon är en dålig människa som är så korkad, och tappar respekt för denna person.
Detta är för övrigt ett väldigt typiskt scenario för mig, jag träffar någon jag gillar och umgås lite, sen kommer grejen som gör mig fruktansvärt besviken och jag kan liksom inte bibehålla speciellt mycket respekt för denna person. Har jag inte ännu hittat något fel kan det istället bli så att jag höjer upp personen till skyarna, och sätter mig själv i underläge, och det funkar ju inte heller. Fruktansvärt jobbigt. Det är väldigt sällan jag hittar en balans och bara tycker att någon är en vettig människa.
Ja, icke jämförande jobbies har jag några, och det funkar bra. Har jag bara mig själv att tänka på känns det balanserat...
Tycker du verkar bra som du är, vad ska du ändra och varför?
Majoriteten av folket på den här planeten är inga ljushuvuden direkt, kryllar av idioter.
Tycker själv att jag oftast har rätt, och har det också. Inget "fel" med att ha "rätt" :D
Tycker du verkar ha en rätt sund inställning ändå. Så länge som du inte är direkt otrevlig mot folk och totalt empatilös så ser i alla fall jag ingen anledning till varför du ska ändra på dig.
Jag vill ha en kärleksfull människosyn där jag kan uppskatta fler saker hos andra, som kan komplettera mig. Jag är övertygad om att det leder till ett lyckligare och bättre liv.
Jag är inte det otrevlig eller empatilös utåt, men innerst inne har jag ingen respekt för folk, och jag tror inte det leder till något kul.
Sanningen - enligt mig - ligger sällan i extremerna, och jag vill ha en bild av både mig själv och min omvärld som är så sann som möjligt. Det handlar om att röja upp nya vägar i hjärnan (tankebanor, som man brukar säga) och låta de gamla växa igen.
Om ditt problem. Jag tror att du skulle kunna lägga fokus på att sluta jämföra dig med andra. (Jag känner absolut igen mig i detta.) Det blir ett jävla jobb i början, men det kan säkert bli väldigt skönt för dig, så får du energi till annat istället, och kanske tyst på en del av surret i huvudet. T ex skulle du kunna tänka "Nä, det är inte viktigt vem av oss som är bäst. Vem bryr sig? Det går inte att vara helt säkert ändå. Nu tänker jag på något intressantare" eller något annat som passar dig bättre. När det gäller repetitionerna i den här typen av träningsprogram så är det förresten högreppare som gäller! ;)
Det stämmer nog absolut. Det är något speciellt det här forumet har lärt mig, extremer är just det - extrema, och det är ju per definition inte speciellt nyanserat och balanserat och då är det sällan speciellt produktivt/bra. Problemet är att jag, även om jag inser just det, inte kan lita på mitt eget omdöme på något vis.
Jag brukar försöka faktiskt. Bara släppa det, liksom. "Kanske det." brukar bli mitt svar när jag börjar tro att det inte längre är värt det, alla får tycka som dom vill och så kan vi gå vidare...
Om man exempelvis känner att man är bättre än andra och har rätt, men orkar avstå från att agera ut det på ett destruktivt sätt, så tycker jag det räcker. att ändra mer än bara handlingar kan ju vara skönt för en själv om man vill det men det är ju just handlingarna, och inget annat, som påverkar ens omgivning.
Men om det kostar en ens respekt för andra människor känns det som att det kommer leda en in på en ganska ensam väg, även om man kan låta bli att såra andra.
OM jag ser tillbaka 20 år så har jag både förändrats mycket och samtidigt inte alls. Jag har naturligtvis skaffat mig mycket (livs)erfarenhet, kunskap och annat. Men min grundläggande persona är ungefär samma men då plussat med erfarenhet. För att knyta än till TS så tyckte och tycker jag att religion är idiotiskt. Men när jag för 20 år sedan hade försökt vinna debatter helst omvända någon så kan jag nu se att det fyller en funktion för en hel del människor. Jag tror alltså inte att man förändrar så mycket i grunden (värt att veta är att företaget jag jobbar på pysslar med just förändringsarbete hos familjer) utan mer att man blir bättre på att hantera sina styrkor och svagheter.
Det är såhär jag tänker, och jag vill inte att det ska behöva vara så. Det skulle i så fall betyda att jag alltid kommer vara lite överlägset arrogant cynisk, och jag tror inte man mår bra av det. :/
Du verkar ha en stor dos självinsikt. Då är det inga problem att ändra ett beteende, tänker du dig för och tonar ner på arrogansen och besserwisserfasonerna kommer du formas därefter. Det känns säker inte genuint till en början, men med tiden är jag övertygad om att du kommer formas till den du till vara. - Lycka till !
Ja, och det är jag väldigt nöjd med, det är nog väldigt användbart. Jag hoppas att det är möjligt.
Det bästa sättet att bli den man vill vara är att umgås bara med såna som är så som man vill bli. Det finns inget som färgar personligheten som de man umgås med.
Umgås du bara med arroganta stureplans-snobbar som ser ner på folk kommer din människosyn bara förvärras.
Jag håller med till 100%. Det problemet löser dock sig självt, då jag paradoxalt nog har väldigt lite respekt för folk som är som jag. :confused: "Vad är det här för självbelåten sopa? Han borde ha lite mer insikt, typ som jag." *rolleyes*
Jag tror inte man kan förändras. Jag kan inte komma på någon som jag känt länge som verkar ha förändrats.
I bästa fall har några beteenden blivit annorlunda eller så har de lyckats tona några av sina mest extrema egenskaper. Men alla blyga barn jag känt har blivit relativt blyga vuxna, alla eftertänksamma barn har blivit eftertänksamma vuxna, etc.
Googlar man lite på det så verkar det vara en ganska vanlig vetenskaplig inställning att personligheten är stabil (speciellt hos vuxna) och till stor grad genetisk.
Jag tänker likadant här, och det skrämmer mig lite, känner mig liksom fångad i mig själv då. Jag har gjort det till en utmaning att verkligen lyckas med att stort ändra på mig själv, även fast det för de flesta inte går. Men då blir det istället nästan så att jag känner att jag har så stor makt över mig själv att jag börjar få lite problem med vem jag ska vara istället. Haha, börjar låta som att jag är helt psycho nu. :P
Det är sant Livankaret.
Stor skillnad på hur jag var som ung, som 22 år, som 30 och som jag är nu.
Precis som Trashcan var jag enormt arrogant en gång i tiden och det var nog runt tidiga 20-års åldern, precis som Trash.
En gång i tiden var jag också värmen, tålamodet och ödmjukheten själv (enligt omgivningen) och hade ett enormt öppet sinne och accepterade alla typer av människor med mottot "Gå en mil i personens skor innan du dömer honom/henne"
Idag kan jag tex bli irriterad av det lilla minsta, som tex moskéer som byggs i Göteborg och whatnot.
Intressant, hur livet påverkar hur vi tänker. Jag har alltid tänkt att man är den man är, men på sistonde har jag liksom börjat inse hur fragil ens personlighet kan vara.
Eddie Vedder
2011-06-30, 14:21
Men om det kostar en ens respekt för andra människor känns det som att det kommer leda en in på en ganska ensam väg, även om man kan låta bli att såra andra.
Jo det är klart, kan du aldrig känna annat än förakt mot en enda människa har du ett problem helt klart. Jag tänkte mer på att störa sig på klasskamrater/arbetskamrater/flyktigt bekanta typ. Men gäller det alla och alltid är det ju värre.
Minimjölk
2011-06-30, 15:54
Tolka mig rätt men jag uppfattar det som att du verkar vara en person som ställer höga krav på dig själv och din omgivning. När sedan du själv eller andra inte når upp till förväntningarna så sjunker de eller du själv i dina ögon. Uppfattar du det likadant och vad tror du att det beror på? Vi är alla människor och det är mänskligt att fela, men jag tycker ialla fall att man skall vara medveten om att man felat och därmed ta lärdom och bli bättre med erfarenheten.
Tyvärr? är det så att inte alla människor i vårt samhälle bryr sig lika mycket om diverse detaljer utan de funderar och tänker på ett annat sätt som skiljer sig från ens egen världsbild. Detta kan då leda till meningsskiljaktigheter samt viss irritation men om man istället accepterar denan sidan och lär känna personen kanske man upptäcker andra sidor och får en förståelse varför de agerar eller tänker som de gör.
Jag har svårt att tänka mig att en person medvetet gör saker dör att orsaka irritaion hos dig. jag tycker inte heller det är fel att säga till någon på ett vänligt sätt när man inte tycker de gör rätt. Detta är inte så enkelt att göra utan att det uppfattas besserwissrigt men ett råd kan vara att alltid utgå från din egen känsla och var konkret.
Tex.
Jag uppfattar det som att din hund såg ganska mätt ut häromdagen och det kanske var därför han inte var hungrig. Om han är hungrig äter han nog, eller vad tror du?
Istället för:
Din jävla noob, jag har hört att du alltid tvångsmatar hundfan som redan är fet som en gris. Ser du inte det eller? Ändå envisas du med att alltid ge den mer mat!!1! :)
Utgå ifrån hur du upplever en sak och inte bestämt hur en sak är. Det är ju trots allt din egen uppfattning du delger
Konkret exempel på en situation när du upplevde detta, inget flum eller ännu värre säga att någon alltid/aldrig gör en viss grej.
Gå på saker du själv upplevt/sett/hört, inte vad du hört genom andra.
Ge utrymme för att höras deras egen åsikt och se inte din bild som en absolut sanning.
Sedan givetvis att hålla en lugn och trevlig attityd som inte verkar dömande.
Genom att använda de fem ovanstående tipsen upplever jag det faktiskt som att jag själv ett flertal gånger både privat/jobbmässigt rett ut konkreta problem. Vad anser ni? :)
stahlberg
2011-06-30, 17:18
Jag har tyvärr inte haft tid att läsa alla inlägg i tråden.
Människor kan till vissa delar förändras, till andra delar inte. Det är mycket svårt att förändra sådant i människan som är genetiskt betingad (utseende, personlighet). Däremot är det helt klart att man kan förändra åsikter, värderingar och liknande. Att förändra sina värderingar gör man sällan av sakskäl utan pga av personlig utveckling och erfarenhet.
Din känsla av att vara bättre och veta bättre än andra är ingen värderingsfråga. Sannolikt beror den på en i grunden dålig självkänsla (alltså känsla av det egna människovärdet), som gör att du måste hävda dig genom att vara/veta bättre än andra. Innerst känner du dig inte tillräckligt "bra".
Det tar mycket lång tid att arbeta med sin självkänsla. Det är därför många människor har bra självkänsla först i 40-50-årsåldern. Endel får det aldrig. Men du har åtminstone börjat med en attitydförändring (fastän du kanske inte gått på djupet) och det är en god början.
I synnerhet om du blir arg när du läser detta inlägg så har jag slått huvudet på spiken. För har du dålig självkänsla så vill du inte konfronteras mot det. (Din eventeuella ilska erkänner du nog inte här. Men blev du arg, så börja jobba med din självkänsla - det lönar sig)
Om man på allvar har problemet att man föraktar alla utom sig själv tror jag att det är dags att fundera över hur verklighetsanknuten ens självbild är. Är man verkligen själv så överlägsen alla människor i alla stycken att föraktet är motiverat? Jag kan, för egen del, inte komma på en enda människa som verkligen är sämre än jag på ALLT, eller har fel om absolut ALLT.
Trashcan
2011-06-30, 18:03
Din känsla av att vara bättre och veta bättre än andra är ingen värderingsfråga. Sannolikt beror den på en i grunden dålig självkänsla (alltså känsla av det egna människovärdet), som gör att du måste hävda dig genom att vara/veta bättre än andra. Innerst känner du dig inte tillräckligt "bra".
I synnerhet om du blir arg när du läser detta inlägg så har jag slått huvudet på spiken. För har du dålig självkänsla så vill du inte konfronteras mot det. (Din eventeuella ilska erkänner du nog inte här. Men blev du arg, så börja jobba med din självkänsla - det lönar sig)
Nej nej, jag behöver inte bli arg för att inse att det mycket riktigt kan handla om dålig självkänsla. Jag har inte riktigt grävt i det ordentligt för att ha någon åsikt, självkänsla/självförtroende etc, det är väl inte samma sak vill jag minnas.
mycket text
Ja, så är det absolut. Jag kan bli väldigt besviken både på mig själv och andra. Jag vet inte vad det kan bero på faktiskt. Jag försöker gräva i minnet, men jag kommer inte på något som skulle orsaka det, förutom föreställningen om att jag är ganska överlägsen. Eller att jag har fått för mig att människor inte ska ha fel. Hmm... När jag var liten så var jag väldigt snabb på att "veta", men eftersom jag var liten (och därmed inte smart) hade jag ofta fel. Det kanske jag tolkade som att andra alltid har rätt, och att det är så det ska vara. Så när någon har fel, då är det något fel på dom. Eller nåt. :confused: Typ att man inte ska ha fel.
Ja, det kanske går att få fram det på ett relativt neutralt sätt oftare än jag tror...
Intressant att "reglerna" du spaltade upp i stort sett beskriver hur jag har ändrats dom senaste 4-5 åren. Jag kanske är på rätt väg. =) Punkt 4 och 5 har jag inte lyckats med till 100% än, innerst inne är jag ändå dömande, men jag lyckas i alla fall hålla det för mig själv.
Att det är 5 riktigt bra regler för att lösa konflikter håller jag verkligen med om, fler borde tänka så, shit vad mycket smidigare konflikter skulle lösas om alla bara höll sig så objektiva.
Om man på allvar har problemet att man föraktar alla utom sig själv tror jag att det är dags att fundera över hur verklighetsanknuten ens självbild är. Är man verkligen själv så överlägsen alla människor i alla stycken att föraktet är motiverat? Jag kan, för egen del, inte komma på en enda människa som verkligen är sämre än jag på ALLT, eller har fel om absolut ALLT.
Det är lite av en överdrift att jag skulle förakta alla utom mig själv. Några enstaka lyckas jag hålla på en neutral nivå, vissa höjer jag till skyarna, och vissa föraktar jag. Min uppfattning av mig själv brukar variera mellan alla tre kategorier. Samtidigt har jag ju som sagt en del av mig själv som förstår att ingen är perfekt, att jag inte är perfekt, och att det är helt okej, men på ett djupare plan är det ändå något fel.
Det låter som en tanke att komma ihåg, ingen kan ju vara sämre än mig på allt. Ibland känns det så, men det är klart att inte är så. Tack!
stahlberg
2011-07-01, 08:17
Självkänsla är kopplat till vem man är. Jag har ett stort värde bara för att jag är jag. Jag är värd lika mycket som alla andra människor. Självförtroende är kopplat till vad man gör. Jag är bra på att skida, alltså har jag ett bra självförtroende när det gäller att skida (men har jag i kombination med det en dålig självkänsla, som jag inte kan arbeta bort, så vinner jag ändå inte de skidtävlingar som är både viktiga och jämna).
Alla määniskor tapapr en del självkänsla i samband med sin uppfostran. Har du fått lära dig att "man är dålig när man har fel" och samtidigt upplevt att du ofta har fel, så är det inte att undra på om du dels måste hävda dig genom att alltid ha rätt och dels - pga dålig självkänsla - trycka ner dem som har fel.
Arf Pingvin
2011-07-01, 08:22
Självkänsla är kopplat till vem man är. Jag har ett stort värde bara för att jag är jag. Jag är värd lika mycket som alla andra människor. Självförtroende är kopplat till vad man gör. Jag är bra på att skida, alltså har jag ett bra självförtroende när det gäller att skida (men har jag i kombination med det en dålig självkänsla, som jag inte kan arbeta bort, så vinner jag ändå inte de skidtävlingar som är både viktiga och jämna).
Alla määniskor tapapr en del självkänsla i samband med sin uppfostran. Har du fått lära dig att "man är dålig när man har fel" och samtidigt upplevt att du ofta har fel, så är det inte att undra på om du dels måste hävda dig genom att alltid ha rätt och dels - pga dålig självkänsla - trycka ner dem som har fel.
På tal om att förändra sig, har du bett Lakso om ursäkt ännu? http://iof3.idrottonline.se/SvenskaStyrkelyftforbundet/Nyheter/Egnanyheter/BrevfranKennethMattsson/
stahlberg
2011-07-06, 15:01
A Pingvin : Vi ska väl inte gå alltför mycket off-topic i denhär tråden. Min åsikt i frågan de syftar på kommer alldeles väl fram på JSKs träningsforum.
Nej, att i vuxen ålder förändra sin personlighet på det djupaste djupet, tror jag faktiskt inte är möjligt, eller i alla fall extremt sällsynt.
Spartansk
2011-07-06, 15:26
Vad intressant att du startade den här tråden. Jag har nämligen själv funderat mycket på detta på sistone. Mest angående mig själv, om jag någonsin kommer att förändra mig.
Jag är inte en sån person som jag vill vara. I vilken utsträckning borde jag försöka förändra mig, kontra acceptera mig som jag är?
Om jag är lite bättre än de flesta på A, och lite sämre än de flesta på B, borde jag lägga min tid och energi på att bli überbra på A, eller på att bli lika bra som alla andra på B?
Ger inte stora fel och brister karaktär? Riskerar jag att bli en platt personlighet om jag arbetar bort mycket av det som jag inte gillar?
I stället för att bli av med mina brister, borde jag kanske satsa på att omfamna mina brister, skita i dem och stå för dem? Som Dr. House, med sin bitterhet. Det gör inget att han är bitter, för han är det med stil.
En av mina brister är att jag inte orkar genomföra långdragna jobbiga projekt. Vilket gör att utsikterna för att ändra mina andra brister ser mörka ut.
Jag kanske bara kan hoppas på att råka hamna i en social cirkel som "smittar av sig" tillräckligt på mig för att jag ska förändra mig...
Om jag är lite bättre än de flesta på A, och lite sämre än de flesta på B, borde jag lägga min tid och energi på att bli überbra på A, eller på att bli lika bra som alla andra på B?
Beror väl på hur högt du värderar B?
Spartansk
2011-07-06, 15:55
Beror väl på hur högt du värderar B?
Ja, och hur svårt det är att förändra. Kan man gå från "tråkig" till "festens höjdpunkt" på tre månader är det värt det, oavsett vad det kostar. Men om man trots otroliga ansträngningar inte klarar av att gå längre än från "tråkigt" till "inte fullt så tråkigt" på fem år är det kanske inte värt det.
Stefan J
2011-07-06, 15:56
Min erfarenhet är att de flesta växer ifrån den här ungdomliga arrogansen. Det blir inte så viktigt att alltid ha rätt och speciellt visa alla andra att man har rätt. Så ja, man ändras genom hela livet. Grundpersonligheten är kvar, men mycket av värderingar och ideal byts ut.
Känner igen mig mycket i det här. Håller med om att det kan vara extremt jobbigt, och precis som Trashcan så tror jag inte det leder till nåt roligt längre fram i livet att vara sån. Men jag har väldigt svårt att bara bita mig i tungan och inte säga nåt, säg att man träffat en ny person på en fest, och man börjar prata träning, och personen börjar prata om massa broscience med en, hur fan ska man reagera då?
För min del så reagerar jag med att säga emot. Jag vet att personen har fel, och då säger jag emot. Jag kan bara inte vara ödmjuk och säga "det låter intressant, men skulle det inte kunna vara såhär eller såhär istället?", det faller sig inte naturligt alls, även om det skulle göra att man stötte sig med personen väldigt mycket mindre. Precis som nån annan i tråden skrev innan så känns det precis som att man dummar ner sig om man svarar på ett sånt sätt när man vet mycket väl att det är ren BS
Stefan J
2011-07-06, 16:29
Känner igen mig mycket i det här. Håller med om att det kan vara extremt jobbigt, och precis som Trashcan så tror jag inte det leder till nåt roligt längre fram i livet att vara sån. Men jag har väldigt svårt att bara bita mig i tungan och inte säga nåt, säg att man träffat en ny person på en fest, och man börjar prata träning, och personen börjar prata om massa broscience med en, hur fan ska man reagera då?
För min del så reagerar jag med att säga emot. Jag vet att personen har fel, och då säger jag emot. Jag kan bara inte vara ödmjuk och säga "det låter intressant, men skulle det inte kunna vara såhär eller såhär istället?", det faller sig inte naturligt alls, även om det skulle göra att man stötte sig med personen väldigt mycket mindre. Precis som nån annan i tråden skrev innan så känns det precis som att man dummar ner sig om man svarar på ett sånt sätt när man vet mycket väl att det är ren BS
Jag låter folk babbla på och nicka. Skulle man säga emot varenda person som har fel kommer man inte få tid att få något uträttat överhuvudtaget :)
Jag låter folk babbla på och nicka. Skulle man säga emot varenda person som har fel kommer man inte få tid att få något uträttat överhuvudtaget :)
Grejen är som sagt att det verkligen inte faller sig naturligt att reagera på nåt annat sätt än att just tvärt säga emot, vilka ofta ses som otrevligt, och att man inte respekterar den man pratar med. Brukar bli värre i text än om man pratar med nån irl dock verkar det som... men jag får väl försöka tänka på det helt enkelt. Var det såhär för er som var unga då internet inte fanns också? Eller, då det inte var lika stort kanske man bör säga. Får för mig att internet har förvärrat det här fenomenet rätt rejält
Folk förändras aldrig, dom blir bara mer eller mindre ärliga med vilka dom egentligen är.
agazza: 2011-07-06
Pansartax
2011-07-06, 18:10
Känner igen mig mycket i det här. Håller med om att det kan vara extremt jobbigt, och precis som Trashcan så tror jag inte det leder till nåt roligt längre fram i livet att vara sån. Men jag har väldigt svårt att bara bita mig i tungan och inte säga nåt, säg att man träffat en ny person på en fest, och man börjar prata träning, och personen börjar prata om massa broscience med en, hur fan ska man reagera då?
För min del så reagerar jag med att säga emot. Jag vet att personen har fel, och då säger jag emot. Jag kan bara inte vara ödmjuk och säga "det låter intressant, men skulle det inte kunna vara såhär eller såhär istället?", det faller sig inte naturligt alls, även om det skulle göra att man stötte sig med personen väldigt mycket mindre. Precis som nån annan i tråden skrev innan så känns det precis som att man dummar ner sig om man svarar på ett sånt sätt när man vet mycket väl att det är ren BS
Är det en helt ny person så kan du ju bara spela totalt ointresserad, trötta ut han bara med att nicka och hålla med och försök så fort som möjligt växla över på ett annat spår, typ bryt av mitt i och säg "Jag tänkte hämta en till öl, ska du ha?" och sen när du kommer tillbaka så börjar du prata om ölen du dricker; "Jag dricker den här ölen, den är ju riktigt klassiskt men många säger att den är lite för besk" e.t.c.
Fungerar för mig i alla fall, dvs spela ointresserad/växla in på något helt annat mera neutralt där ingen kan ha rätt/fel.
stahlberg
2011-07-06, 22:11
Man kan inte förändra de grundläggande dragen i sin personlighet. Annat man inte godkänner hos sig själv kan man försöka arbeta med.
Å andra sidan tror jag många strävar efter perfektion. Varför skulle just du vara den enda nästan perfekta människan i världen.
Angående att säga emot så tycker jag att man säger emot i frågor som är mycket viktiga för en själv. I många andra frågor kan man väl följa med vad den andra säger utan att egentligen hålla med. Då har man förstått vad den andra sagt men inte uttalat någon egen åsikt vare sig för eller emot. Den andre kommer iof att upfatta det som om man håller med, men det saknar betydelse,
Somliga är förstås mycket bestämda i sina åsikter och säger alltid ifrån. Men de som gör det kan lätt hamna i situationer där de uttalar sig tvärsäkert om sådant de inte vet något om.
I värderingfrågor - där det inte finns några objektiva sanningar - kan man välja med att inte uttala en åsikt, hålla med eller säga vad man tycker.
inte läst tråden men det är klart du kan.
jag själv är uppvuxen i ett extremt bra hem men valde en form av kriminell bana.
15år gick och är inne på den andra spelplanen med företag,familj och 3 ungar och politisk förtroendevald med en inriktning på ett mer rakryggat samhälle.
du måste öppna upp dig och se med distans på grejer och du verkar vara på väg.
young_george
2011-07-06, 23:25
inte läst tråden men det är klart du kan.
jag själv är uppvuxen i ett extremt bra hem men valde en form av kriminell bana.
15år gick och är inne på den andra spelplanen med företag,familj och 3 ungar och politisk förtroendevald med en inriktning på ett mer rakryggat samhälle.
du måste öppna upp dig och se med distans på grejer och du verkar vara på väg.
Det kan man ju ha skiljda åsikter om det var något uppbyte dock.. :)
Det kan man ju ha skiljda åsikter om det var något uppbyte dock.. :)
ok då jag fortsätter på den tvivelaktiga kriminella banan istället..
stahlberg
2011-07-07, 06:57
Som sagt beror det på vad man vill förändra. Det att ryssen växlat spår från kriminell till "samhällets stöttepelare" - vilket man kan lyfta på hatten för - innebär inte att han skulle ha förändrat sin personlighet. Det är inte så att kriminella skulle ha en viss personlighet och icke-kriminella en annan.
stahlberg
2011-07-07, 07:18
young george : Jag kan tänka mig att du skämtar. Men i grund och botten har du förstås ändå rätt i det du säger.
Det finns dock en påtaglig skillnad. Har man nått en tillräckligt hög position i samhället, t.ex inom det politiska livet, kan man roffa åt sig av skattebetalarnas pengar helt lagligt, eftersom flera lagar stiftats just för att göra det möjligt. Men den som roffar åt sig mot lagen kan hamna i fängelse. Har man då tre barn att ta ansvar för är det mycket bättre att gå på den smala vägen. Så länge man inte gör alltför överdrivna övertramp så finns det ingen risk att man åker dit.
Klart man kan, gick från att vara en extrem datanörd som fnös åt hantlar till att vara en fitnessgalen playboy!
stahlberg
2011-07-08, 15:35
Man kan inte förändra sin personlighet eller sina personliga egenskaper. Däremot utvecklas alla som människor, vilket också innebär att man förändrar sina åsikter och sina värderingar under årens lopp.
Man förändrar inte heller åsikter eller värderingar under en natt. Och man gör det inte pga förnuftsskäl. Däremot kommer en människas egna erfarenheter efterhand att förändra hans inställning i många frågor.
Det är mycket vanligt att man ändrar från att vara datanörd till träningsgalen playboy eller från extremkommunist till extremkapitalist. Man går så att säga från den ena ytterligheten till den andra, eller åtminstone från en ytterlighet in mot mitten. Framförallt unga människor är ofta idelaistiska och extrema i sina åsikter. När de får mera livserfarenhet förändras de ofta på olika sätt. Detta betyder inte att de förändrat sin grundläggande personlighet.
När trådstartaren beskriver sin situation - att överskatta sig själv och ringakta andra - så kan denna inställning förändras t.om ganska snabbt, ifall attityden beror på trådstartarens värderingar. Men beror attityden (som jag misstänker) på personligheten - dvs på en i grunden svag självkänsla - så kommer det att vara mycket svårare att förändra den. Förstås har trådstartaren medvetandegjort sin attityd och kan jobba med den för att förändra sin inställning till andra människor. Men sannolikt måste han framförallt försöka utveckla sin självkänsla för att verkligen inse att han är lika bra/(kunnig/duktig som alla andra, inte bättre eller sämre än de.
Rikard Jansson
2011-07-08, 15:37
Bra där Stahlberg :thumbup:
stahlberg
2011-07-08, 15:39
Tack för det. Fast jag tror de flesta hoppar över mina inlägg helt. Inte för att det har någon större betydelse.
von huff
2011-07-08, 15:50
Bra text tycker jag också.Har sett flera exempel där folk t.ex har gått ner i vikt och fått en mycket bättre självkänsla och blivit helt förändrade som person,ytligt socialt.Själv skulle jag vilja ändra mig på flera sätt och har kommit fram till att allt hänger ihop med min dåliga självkänsla,allt från humör,inställning till andra människor och beteende
stahlberg
2011-07-08, 15:51
För övrigt ser vi i denhär tråden exakt samma sak som vi ser i Kolozzeums träningsavdelningar. Först ställer någon en fråga. Sedan ger människor sina svar och åsikter utan att fundera på vad frågeställningen går ut på och utan att ha ens grundläggande kunskaper.
Ska man svara på denhär trådens startfråga så måste man först ha en hypotes om vad attityden "se ner på andra" beror på. Annars kan man inte ge ett tillförlitligt svar. Alla som är det minsta intresserade av människans psyke borde väl veta att man inte kan förändra sina grundläggande personlighetsdrag, medan inställning, värderingar, åsikter är möjliga att förändra (och dessutom så gott som alltid förändras). Detta betyder, att trådstartaren kan förändras ifråga om att "se ner på andra", men på kort sikt om attityden beror på värderingar och bara på lång sikt om attityden beror på t.ex dålig självkänsla.
Precis på motsvarande sätt kommer människor med svar på träningsfrågor i träningsdelen, ofta utan att ha det minsta hum om frågan de besvarar.
För övrigt ser vi i denhär tråden exakt samma sak som vi ser i Kolozzeums träningsavdelningar. Först ställer någon en fråga. Sedan ger människor sina svar och åsikter utan att fundera på vad frågeställningen går ut på och utan att ha ens grundläggande kunskaper.
Ska man svara på denhär trådens startfråga så måste man först ha en hypotes om vad attityden "se ner på andra" beror på. Annars kan man inte ge ett tillförlitligt svar. Alla som är det minsta intresserade av människans psyke borde väl veta att man inte kan förändra sina grundläggande personlighetsdrag, medan inställning, värderingar, åsikter är möjliga att förändra (och dessutom så gott som alltid förändras). Detta betyder, att trådstartaren kan förändras ifråga om att "se ner på andra", men på kort sikt om attityden beror på värderingar och bara på lång sikt om attityden beror på t.ex dålig självkänsla.
Precis på motsvarande sätt kommer människor med svar på träningsfrågor i träningsdelen, ofta utan att ha det minsta hum om frågan de besvarar.
Bara en fråga, hur definieras personlighet egentligen? Om det nu inte är inställning, attityd, grundläggande värderingar, åsikter, beteende osv som åsyftas? För det är vad jag har tolkat personlighet som i hela mitt liv nu, hur man är som person. Det är alltså helt fel?
stahlberg
2011-07-08, 21:56
Zoidy : Eftersom du citerar mig i samband med din fråga så ska jag svara. Innan jag gör det konstaterar jag att jag ger mig in på hal is. Det vore betydligt bättre om en psykolog eller liknande kunde definiera begreppet personlighet.
Som jag ser det så är personlighet "en individs psykiska egenskaper som påverkar vederbörandes sätt att tänka, känna, handla, och som är mer eller mindre oföränderliga under en lång tid". Man byter inte personlighet som man byter skjorta (eller, för den delen, åsikter).
Sådana psykiska egenskaper kan vara att man är blyg, modig, livlig, noggrann, slarvig, introvert, misstänksam, impulsiv till sin natur. Man kanske har bra koncentrationsförmåga eller svårt att komma igång med saker. Syn-, hörsel- eller känselsinnet kan vara dominerande.
Vissa peronligehtsdrag kan vara överdrivna. Den överdrivet misstänksamme är paranoid.
Attityder och åsikter förändras lättare än personlighetsdragen, "den personliga naturen". Om jag som 17-åring är benhård kommunist och som 40-åring stenhård kapitalist har jag under åren förändrat mina personliga värderingar, men det betyder inte att jag är annorlunda som person.
Spartansk
2011-07-08, 23:09
Att ändra vad man gillar måste vara en av de enklaste personligetsförändringarna man kan göra. Tänk bara på hur fort man ändrar musiksmak eller klädsmak efter mode.
Att gå från nörd till träningskille ser jag som att ändra vad man gillar. Att gå från att ogilla träning till att gilla det.
Zoidy : Eftersom du citerar mig i samband med din fråga så ska jag svara. Innan jag gör det konstaterar jag att jag ger mig in på hal is. Det vore betydligt bättre om en psykolog eller liknande kunde definiera begreppet personlighet.
Som jag ser det så är personlighet "en individs psykiska egenskaper som påverkar vederbörandes sätt att tänka, känna, handla, och som är mer eller mindre oföränderliga under en lång tid". Man byter inte personlighet som man byter skjorta (eller, för den delen, åsikter).
Sådana psykiska egenskaper kan vara att man är blyg, modig, livlig, noggrann, slarvig, introvert, misstänksam, impulsiv till sin natur. Man kanske har bra koncentrationsförmåga eller svårt att komma igång med saker. Syn-, hörsel- eller känselsinnet kan vara dominerande.
Vissa peronligehtsdrag kan vara överdrivna. Den överdrivet misstänksamme är paranoid.
Attityder och åsikter förändras lättare än personlighetsdragen, "den personliga naturen". Om jag som 17-åring är benhård kommunist och som 40-åring stenhård kapitalist har jag under åren förändrat mina personliga värderingar, men det betyder inte att jag är annorlunda som person.
Hm, hur är det med mig som är betydligt mindre blyg och introvert nu jämfört med när jag var yngre då? Vad jag har hört så är det dessutom ganska vanligt att man är blygare när man är yngre än när man blir äldre. Det verkar inte riktigt stämma med din syn på det hela. Jag har för övrigt mycket sämre tålamod nu än när jag var liten. Även det något som inte passar med din teori?
von huff
2011-07-09, 00:47
värderingarna ändras ju hela tiden ju äldre man blir.När jag tänker på olika personer så är det olika "persondrag" som dyker upp i huvudet.Sånt som inte ändras med tiden utan är desamma.Många förändras, dom flesta växer upp men innerst inne är det samma personer känner jag med samma drag som dom alltid haft
Henchman
2011-07-09, 00:55
Jag tror man kan lära sig att kliva utanför sin personlighet, men att ändra den för gott går nog inte genom tankekraft.
stahlberg
2011-07-09, 00:59
Zoidy : Som jag sa så gav jag mig ut på hal is. Du har naturligtvis rätt i att det är vanligt att man ofta övervinner t.ex blygsel. Också t.ex tålamodet kan förändras så att man får bättre eller sämre tålamod, eller så att tålamodet varierar periodvis i ens liv.
Jag fortsätter ut på svagare is (och hamnar väl förr eller senare i en vak). Min hypotes är alltså att man inte kan ändra de grundläggande personliga egenskaperna nämnvärt ens under årens lopp. Den hypotesen har jag iof inte hittat på själv, men eftersom ingen sakkunnig på området skriver så får jag fortsätta spekulera.
Om blygheten är ett grundläggande drag i personligheten så är det svårt att arbeta bort den. Men visst tror jag att det i någon mån går att kämpa emot blyghet, om man medvetet gör det under en lång tid. Här talar vi i alla fall om åratal, och sannolikt om att blygheten blir mindre utan att försvinna helt.
En annan sak. Trådstartaren påstår att han är arrogant. Frågan är då om han verkligen är arrogant till sin natur eller om arrogansen är en följd av något annat (t.ex dålig självkänsla). Då blir det ju självkänslan och inte arrogansen han borde arbeta med. Om vi är blyga som resultat av något annat i personligheten - t.ex dålig självkänsla - så kan vi förstås utveckla vår självkänsla och då försvinner blygheten helt till skillnad från om den är ett grundläggande personlighetsdrag. Men också detta tar lång tid, och jag tror att det är av motsvarande orsak många vuxna som var blyga som barn inte alls är blyga som vuxna.
Kanske vi också kan förändra vissa av våra personlighetsdrag med hjälp av psykologiska försvarsmekanismer? Kanske vi helt enkelt lär oss förneka vår blygsel så att vi inte mera vet om den?
Nu tror jag själv att blygsel oftast beror på dålig självkänsla. Det skulle förklara varför så många människor lyckas övervinna sin blygsel när de blivit vuxna.
stahlberg
2011-07-09, 01:02
I övrigt håller jag med von Huff. De personlighetsdrag som är karakteristiska just för oss kommer vi att behålla.
Ganska svårt att direkt säga emot eller hålla med där, jag tycker dock att den här killen är ett tecken på att det visst går:
http://www.mtv.com/videos/made-season-11-ep-7-powerlifter/1651367/playlist.jhtml
En svart high school student som väger typ 50 kg och är väldigt liten. Han är dessutom homosexuell, han vågar inte prata med killarna i skolan utan umgås bara med tjejerna. Och han är vansinnigt blyg.
Han får hjälp av Johnny Jackson med träning, och genom det så övervinner han väldigt mycket av sin blygsel och blir väldigt mycket mer social och avslappnad, och jag tycker nog faktiskt att han beter sig mindre tjejigt/gay i slutet också. Det är ett väldigt varmt och rörande avsnitt, man blir uppriktigt glad över vilka förändringar han går igenom
stahlberg
2011-07-10, 22:16
Jag har inte tittat på filmen.
Som jag ser det beskriver du främst två egenskaper : 1) han är homosexuell och 2) han är blyg.
För min del tror jag att han är blyg för att han är homosexuell och dessutom väldigt liten. Han har alltså komplex för sin homosexualitet och för sin litenhet, och det är detta som gör honom blyg. Blygseln är alltså inte ett personlighetsdrag som sådan (som jag definierar personlighetsdrag). Genom att arbeta med sig själv - med hjälp av terapi - kan han få bättre självkänsla och blir därmed av med (enb del av) sin blygsel.
De flesta är väl ändå överens om att man knappast kan ändra sexuell inriktining (alltså övergå från homo- till heterosexualitet eller tvärtom) med hjälp av terapi. Det är förstås möjligt att han beter sig mindre kvinnligt, men detta innebär knappast att han har bytt sexuell identitet.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.