Visa fullständig version : Har du någon gång tänkt självmordstankar?
Föredrar ett sanningsenligt svar och gärna diskussion kring detta. Pollen är anonym.
Ja, men de skyfflades undan illa kvickt när man tänkte på vad man skulle lämna efter sig. Tror inte det var några seriösa tankar ändå utan mer jobbiga perioder i tonåren som alla har. Tror inte jag är ensam.
fiskebulle
2011-05-08, 23:38
Jomenvisst. Så här i efterhand så känns det inte direkt som om man var särskilt skadad eller så, bara ett rop på uppmärksamhet och förändring.
Om det är av intresse så var jag nog kring 12.
Nej, däremot har man givetvis vart nyfiken på personers reaktioner fall man dog. Men nej, aldrig tänkt i banorna att ta livet av mig själv. Däremot är jag (hoppas jag, och tror) beredd att dö för andra, och då inte bara för de som står mig närmast. Men ser knappast det som någon form av självmord, även fall man väljer bort sitt liv för någon annans.
Vill du ha ett kort "Ja" eller måste jag dra hela min livssyn..?
Vill du ha ett kort "Ja" eller måste jag dra hela min livssyn..?
Det går bra vilket som. Det beror mest på hur du känner att du vill öppna upp osv.
AngryFinnishGuy
2011-05-08, 23:44
Ja. T.o.m. försökt ta livet av mig. Dock ett naivt och misslyckat (No shit?) försök med alkohol och sömntabletter.
Fick dock i mig så mycket skit så jag har ett par hela dagar i mitt liv som jag inte kommer ihåg alls tack vare minnesluckorna. (Fått dessa dagar återberättat åt mig.. Innehöll mycket drama)
Henchman
2011-05-08, 23:46
Ja, av ren nyfikenhet.
mattilainen
2011-05-08, 23:48
Jag kan ofta stå på höga höjder och tänka "Fan vad skönt att känna hur det känns i luften innan man slår i marken" :) Aldrig att jag skulle göra det och detta ser inte jag som självmordstankar dock.. Mer en intressant sysselsättning jag har på höga höjder. Sen har jag tänk hur folk skulle reagerat om de fick reda på att jag hade dött, skulle vara intressant att se reaktionerna av kompisar/före detta kompisar och så :)
Nej, jag har aldrig tänkt självmordstankar då jag aldrig skulle kunna låta de man lämnar efter sig behöva ha sån sorg och må så dåligt på grund av att jag är självisk och tar självmord..
Det går bra vilket som. Det beror mest på hur du känner att du vill öppna upp osv.
Det är väl inte jättehemligt och inte speciellt mycket att "öppna upp" heller: jag ser livet ganska objektivt... och som nånting meningslöst och har därmed ingenting speciellt att leva för. Jag ser det inte som någonting speciellt dramatiskt heller.
Satt på bussen häromveckan och kom på mig själv med att le fånigt åt tanken på mitt eget självmord. Om det är bra eller dåligt... err. kanske vi inte ska gå in på?
Nej, jag har aldrig tänkt självmordstankar då jag aldrig skulle kunna låta de man lämnar efter sig behöva ha sån sorg och må så dåligt på grund av att jag är självisk och tar självmord..
Det här tycker jag är ganska intressant. Att man ska behöva leva för någon/några andras skull. Mycket märkligt.
Ristretto
2011-05-08, 23:54
Inte i den bemärkelsen att jag övervägt att göra det. Däremot har jag såklart funderat på vad det skulle föra med sigl.
Det är väl inte jättehemligt och inte speciellt mycket att "öppna upp" heller: jag ser livet ganska objektivt... och som nånting meningslöst och har därmed ingenting speciellt att leva för. Jag ser det inte som någonting speciellt dramatiskt heller.
Satt på bussen häromveckan och kom på mig själv med att le fånigt åt tanken på mitt eget självmord. Om det är bra eller dåligt... err. kanske vi inte ska gå in på?
Det här tycker jag är ganska intressant. Att man ska behöva leva för någon/några andras skull. Mycket märkligt.
Säger inte att mitt sätt att se på livet är rätt eller något, men försök se att det viktigaste är att de i din omgivning är lyckliga och likaså du själv! Då har man något att leva för imo. Och det lär hända roliga saker med, resor och äventyr etc. Drömmar som uppfylls osv...
Det är väl inte jättehemligt och inte speciellt mycket att "öppna upp" heller: jag ser livet ganska objektivt... och som nånting meningslöst och har därmed ingenting speciellt att leva för. Jag ser det inte som någonting speciellt dramatiskt heller.
Satt på bussen häromveckan och kom på mig själv med att le fånigt åt tanken på mitt eget självmord. Om det är bra eller dåligt... err. kanske vi inte ska gå in på?
Tunga grejer Vunnis. Tämligen förvånad att dessa tankar kommer ifrån dig, du som verkar så glad och nöjd (iaf. då man läser i babbla.)
Mycket intressanta tankeställningar, flera i stil med min egen mentalitet.
Nordenator
2011-05-08, 23:59
Även om jag inte tror på någon objektiv mening med livet så finns ju däremot en subjektiv mening med livet. Så länge livet är mer än bara misär så känns det ju lite korkat att avsluta det. Speciellt för temporära saker. Jag röstade på "Nej".
Dö och dö... För mig är det att man inte vill dö, men att man önskar att man aldrig hade fötts.
Säger inte att mitt sätt att se på livet är rätt eller något, men försök se att det viktigaste är att de i din omgivning är lyckliga och likaså du själv! Då har man något att leva för imo. Och det lär hända roliga saker med, resor och äventyr etc. Drömmar som uppfylls osv...
Jo, det är ju en fin sak att leva för... och en av dom få jag kan komma på. Pengar är en annan, och jag har pratat med några som verkar leva för att stoppa snoppen i så många som möjligt, vilket jag tycker är ytterst komiskt. Fast det är väl kanske ett sidospår på din "mening med livet" där med lyckan, vilken jag faktiskt tycker är den vettigaste. Fast att få till det är klurigt *jorgen*
Tunga grejer Vunnis. Tämligen förvånad att dessa tankar kommer ifrån dig, du som verkar så glad och nöjd (iaf. då man läser i babbla.)
Mycket intressanta tankeställningar, flera i stil med min egen mentalitet.
Mja. Jag trivs väl till och från. Sova är mysigt, lyfta är skoj och fika och umgås med trevligt folk är kul. Sen då? Jobba, plugga och göra vardagliga meningslösa saker... njae. Not so much. Jag hade nog trivts bättre förr tror jag... och kände dessutom igen mig väldigt mycket i Coxies sista tråd med hans tankegångar om du kommer ihåg den.
Även om jag inte tror på någon objektiv mening med livet så finns ju däremot en subjektiv mening med livet. Så länge livet är mer än bara misär så känns det ju lite korkat att avsluta det. Speciellt för temporära saker. Jag röstade på "Nej".
Du verkar vara waaaay to much livsnjutare för att få rösta ja :D
Ironiskt förresten att det har varit en av dom trevligaste både dagarna och helgerna för min del på väldigt länge och då gör du den här tråden. ^^
Jag känner mig själv så pass väl att jag är medveten om att jag aldrig skulle klara av att genomföra det, så njae. Oavsett hur risigt man mår eller hur kass man känner sig så finns alternativet inte på kartan, ergo, jag tänker inte i de banorna.
Men som någon antydde innan, så krävs det givetvis att man resonerat i "tänk ifall om"-scenarion för att komma till den insikten.
Mja. Jag trivs väl till och från. Sova är mysigt, lyfta är skoj och fika och umgås med trevligt folk är kul. Sen då? Jobba, plugga och göra vardagliga meningslösa saker... njae. Not so much. Jag hade nog trivts bättre förr tror jag... och kände dessutom igen mig väldigt mycket i Coxies sista tråd med hans tankegångar om du kommer ihåg den.
Du påminner läskigt mycket om mig måste jag säga. Helgen är enkel men vardagen svår, särskilt just nu som nybliven singel. Tom. träningen funkar dåligt pga. detta.
Coxies sista tråd minns jag mycket väl.
anton2000
2011-05-09, 00:25
Det här tycker jag är ganska intressant. Att man ska behöva leva för någon/några andras skull. Mycket märkligt.
Det är det som jag tror är den största anledningen till att man inte går så långt som att ta självmord. Att ens föräldrar ska få stå ut med den sorgen och de skuldkänslor som kommer om ens barn väljer att avsluta livet.
Jag röstade ja iaf. Jag tänker typ "äh det är såklart inga seriösa tankar eftersom att jag inte har genomfört det". Så brukar jag iofs tänka med depressioner osv "äh det är nog inte så farligt eftersom att jag inte tagit självmord än". Så även om tankarna kan kännas seriösa så är ju steget gigantiskt till att faktiskt gå igenom med det...
Nej.... för att det känns som en oerhört feg utväg oavsett vad som tynger en.... man klarar en jävla massa mer än vad man tror....
Nej.... för att det känns som en oerhört feg utväg oavsett vad som tynger en.... man klarar en jävla massa mer än vad man tror....
På vilket sätt är det fegt?
På vilket sätt är det fegt?
för att om man tar självmord för att man tycker det är så synd om en, att livet suger etc etc etc så ger man fullständigt fan i alla familj och vänner genom att ta ett idiotiskt beslut att avsluta livet... oavsett vilken skit man går igenom så kan man resa sig och komma igenom det....
för att om man tar självmord för att man tycker det är så synd om en, att livet suger etc etc etc så ger man fullständigt fan i alla familj och vänner genom att ta ett idiotiskt beslut att avsluta livet... oavsett vilken skit man går igenom så kan man resa sig och komma igenom det....
Men torde det inte vara modigt, snarare än fegt, att våga ta ett sådant stort beslut och faktiskt begå självmord? Det är ju inte precis alla som gör det.
Men torde det inte vara modigt, snarare än fegt, att våga ta ett sådant stort beslut och faktiskt begå självmord? Det är ju inte precis alla som gör det.
inte det minsta som jag ser det... då är det betydligt modigare att gå head to head mot vad för jävla svårighet man känner sig stå inför och besegra den... för det kan man.... det är modigt för mig... att bara fegt konstatera att jag orkar eller törs inte ta itu med problemet eller mina känslor och hitta en utväg på det hela ger inga guldstjärnor i min bok...
Botte 1992
2011-05-09, 01:03
för att om man tar självmord för att man tycker det är så synd om en, att livet suger etc etc etc så ger man fullständigt fan i alla familj och vänner genom att ta ett idiotiskt beslut att avsluta livet... oavsett vilken skit man går igenom så kan man resa sig och komma igenom det....
Tänk dig att du är fet, ful & finnig och ensam. Dina föräldrar dog för något år sedan i en bilolycka. Du har inga vänner, och du har nyligen förlorat hörseln och har hemorrojder pga allt datorspelande. Är det fortfarande inte ok att begå självmord då?
;)
Du påminner läskigt mycket om mig måste jag säga. Helgen är enkel men vardagen svår, särskilt just nu som nybliven singel. Tom. träningen funkar dåligt pga. detta.
Coxies sista tråd minns jag mycket väl.
:( Man får bryta ihop och komma igen! Men det är tråkigt när dom få sakerna som faktiskt gör en glad/lycklig/nöjd/använd vilket ord du vill blir färre. För om vi nu var så lika som du tyckte så är dom inte så många från början =/
Nej.... för att det känns som en oerhört feg utväg oavsett vad som tynger en.... man klarar en jävla massa mer än vad man tror....
Men varför? Varför ska du behöva stå ut med "en jävla massa mer än vad man tror att man klarar"? Känner du att du verkligen behövs? Att du är så viktig och oersättlig att det är värt besväret?
Ordet "feg" tror jag används väldigt mycket i sånna här sammanhang för att det är nånting man brukar höra, snappar upp och fortsätta använda själv istället för att tänka till ordentligt själv.
Övervägt det några gånger men tror aldrig jag skulle genomföra det på riktigt, som någon sa är steget dit långt...sen vet jag ju att alla slags sådana tankar/depressioner kan försvinna, och med den vetskapen så är jag klipsk nog att inte göra det för hur mycket skulle man inte missa i livet?
Väldigt mycket när jag var yngre, den enda jag har att tacka är nog en vän jag träffa via nätet som hjälpte mig igenom det.
Om det är fegt eller inte kan jag inte svara på, självklart är det hemskt mot familjen men du lever ändå för dig själv. Du kan inte leva endast pga din familj, men jag tror att i 100% av fallen så går det att komma över det på olika sätt.
KaptenKnäsvag
2011-05-09, 06:51
Man har ju alltid lekt med tanken "tänk om jag skulle ta självmord", men så tänker man ju om det mesta. Dock har jag aldrig övervägt, eller känt mig nödgad, att ta livet av mig.
Det är väl inte jättehemligt och inte speciellt mycket att "öppna upp" heller: jag ser livet ganska objektivt... och som nånting meningslöst och har därmed ingenting speciellt att leva för. Jag ser det inte som någonting speciellt dramatiskt heller.
Satt på bussen häromveckan och kom på mig själv med att le fånigt åt tanken på mitt eget självmord. Om det är bra eller dåligt... err. kanske vi inte ska gå in på?
Det här tycker jag är ganska intressant. Att man ska behöva leva för någon/några andras skull. Mycket märkligt.
Går i samma tankar som Vunnis jag, han sammanfattade det bra så blir en: +1.
Yep, man jag kunde inte få ihop logistiken. Jag ville dels att det skulle se ut som en olycka, och dels ville jag absolut inte lämna min familj med mitt dödsbo (vet vilket helvete det är). Jag menar om jag skulle sälja av alla mina saker, slänga och skänka resten och bara behålla det som jag ville lämna efter mig, och sen skulle jag råka ut för en olycka... Nej, det skulle verka misstänkt.
Dessutom tänkte jag att syrrans barn skulle bli traumatiserade. Det är ju hemskt att någon som alltid funnits där bara går och dör. Det ville jag inte göra mot dem.
Det blev till att sträcka ut en hand och be om hjälp istället. Bra val, kan jag säga i efterhand. :)
inte det minsta som jag ser det... då är det betydligt modigare att gå head to head mot vad för jävla svårighet man känner sig stå inför och besegra den... för det kan man.... det är modigt för mig... att bara fegt konstatera att jag orkar eller törs inte ta itu med problemet eller mina känslor och hitta en utväg på det hela ger inga guldstjärnor i min bok...
Vad enkelt livet maste vara for dig! Grattis! Verkligen Grattis!
shut teh face
2011-05-09, 07:38
De som tycker att självmord är fegt har ingen aning om vad de snackar om.
Jag har följt folk som tagit livet av sig och det är inget "hinder de ska ta sig över", eller "lyft huvudet och fortsätt", ofta är det väldigt allvarlig depression eller värre som ligger bakom, och här snackar vi inte personlighet, mod, eller feghet, det är kemi och biologi vi pratar om, och alla hinner inte få rätt medicinering innan de är försent, och inte alla kan få någon medicin som fungerar alls, tyvärr.
De som tycker att självmord är fegt har ingen aning om vad de snackar om.
Jag har följt folk som tagit livet av sig och det är inget "hinder de ska ta sig över", eller "lyft huvudet och fortsätt", ofta är det väldigt allvarlig depression eller värre som ligger bakom, och här snackar vi inte personlighet, mod, eller feghet, det är kemi och biologi vi pratar om, och alla hinner inte få rätt medicinering innan de är försent, och inte alla kan få någon medicin som fungerar alls, tyvärr.
+1 kanns onodigt att tillagga gor det anda, det ar liksom ratt uppebart att jag instammer i vad du skriver tanker dina ord tala for vad min standpunkt ar i fragan.
Tigerkotten
2011-05-09, 07:50
Ja, försökte även när jag var runt 20. Detta var alltså runt 9år sedan, ibland kommer det och går sådana tankar fortfarande. Handlar väl mera om att det kanske är svårt att "kämpa" för försöka nå det man strävar efter, sen tänker vad mycket lättare saker och ting hade varit om man bara var "borta". För det mesta brukar dagarna var rätt bra dock utan sådana tankar. Aldrig har jag varit och pratat med någon psykolog dock.
Control_61
2011-05-09, 07:58
Jag har aldrig haft självmordstankar, däremot har man varit så deppig någon enstaka gång att man blivit rädd för att få självmordstankar!
Det ni! ;)
King Grub
2011-05-09, 08:05
Nej.
JimmyJoe
2011-05-09, 08:09
Nej..
Ja varje morgon. Men det brukar gå över ganska snabbt.
Ofta också när det är något som krånglar, eller något jobbigt som ska göras. Då brukar jag tänka att fan vad skönt det vore om man var död.
martikainen
2011-05-09, 10:26
oväntat många som haft självmordstankar! Trodde inte det var så vanligt
(röstade nej)
Aldrig. Jag har iofs en stark självbevarelsedrift och är extremt riskaversiv (ett finare ord för feg :D), vare sig jag korsar en gata eller går på tivoli. Jag får 0 adrenalin av farliga nära döden-stunder. Det känns som det finns allt för mycket att göra, upptäcka och bidra med innan livet tar slut. Det kommer det ju ändå göra någon gång. Dessutom tror jag inte på ett liv efter döden utan att man i princip bara försvinner. Ens medvetande då. Byggstenarna som man består av kommer ju vara för evigt, typ. Men det kommer ta tid innan jag uppskattar att det är "nog" med att mina atomer bygger upp andra varelser och formationer. Kanske gör man en deathbed conversion i ren desperation. Förhoppningsvis inte.
Det har hänt en del skit i mitt liv som har gjort mig ordentligt deppig och cynisk i perioder, men då har agget alltid varit riktad mot andra än mig själv, lyckligtvis. De som alltså förtjänade det.
Nej, ser mitt liv utifrån, eller hur man ska säga.
Ingenting rör mig på en psykisk nivå förutom logiska beslut.
Spartansk
2011-05-09, 10:42
Ja, hela tiden. Jag skyller på att jag är konstnär. ;)
Dö och dö... För mig är det att man inte vill dö, men att man önskar att man aldrig hade fötts.
Det håller jag med om. Skulle man ta livet av sig nu skulle det ju bli ett himla ståhej, om jag får komma med ett understatement. Min familj skulle bli förkrossad, personen som hittade min kropp skulle bli traumatiserad, o s v. Hade man aldrig blivit född hade inget av det hänt.
Angående huruvida det är fegt eller inte så säger jag både och. De kan väl anses vara fegt att inte ta tag i sina problem, eller härda ut. Men just själva självmordsakten, att gå emot sin starkaste instinkt - överlevnadsinstinkten - kräver oerhört mod.
Det verkar vara nästan precis femtio-femtio mellan ja och nej. Helt klart intressant med tanke på att många, säkerligen utan ansträngning, upplevs som väldigt stabila här. Förvisso är det kanske de som svarat "nej."
Det verkar vara nästan precis femtio-femtio mellan ja och nej. Helt klart intressant.
Inte 71 / 38 då? :D
Minimjölk
2011-05-09, 11:01
Nej, det är inget jag övervägt. Inte mer än att man någon gång tänkt ang. hur folk skulle reagerat eller så men det räknar jag inte som att överväga det hela.
oväntat många som haft självmordstankar! Trodde inte det var så vanligt
(röstade nej)
Håller med, men som vanligt med statistik skall man vara observant mot underlagen. jag tror en tråd av denna typ i större utsträckning lockar de som svarar ja än nej. jag vill tro att många som inte övervägt det inte kommer med här.
Det blev till att sträcka ut en hand och be om hjälp istället. Bra val, kan jag säga i efterhand. :)
Jag är glad att du resonerade så, livet kan ibland vara allt annat än roligt och trevligt men det finns allt som oftast hjälp att få så att man slipper ta en dum och definitiv utväg.
Om man överväger självmord som ett alternativ att bli kvitt sina bekymmer så kan det ju vara bra att överväga hur detta skulle påverka alla andra som är kvar i livet. Hur mycket skit man än råkat ut för är jag säker på att det kommer finnas fina upplevelser för var och en framöver som man inte vill missa, upplevelser som man då skulle gå miste om ifall man avsluta sitt liv självmant.
Sedan tror jag att är man riktigt nere och verkligen bestämt sig för att avsluta sitt liv så skiter man ett blankt stycke i nära och kära. Bra att man inser och åtgärndar sitt destruktiva tänkande innan det är för sent.
Inte 71 / 38 då? :D
Fan du har rätt. Jag menade dubbelt så många som svarat "ja." :(
Fan du har rätt. Jag menade dubbelt så många som svarat "ja." :(
It's true, det är nog vanligare än man tror
It's true, det är nog vanligare än man tror
Som Minimjölk sa så kan det förvisso vara så att tråden lockar främst de som har tänkt i dessa banor, men ändå tror jag det är helt klart vanliga än man tror. Lite tabu att prata om det, troligtvis.
Själv kör jag stenhårt på mottot: "Allt har ett slut."
De flesta människor är dessutom så sjukt själviska och omänskliga så det är fan sjukt..
Spartansk
2011-05-09, 11:06
Sedan tror jag att är man riktigt nere och verkligen bestämt sig för att avsluta sitt liv så skiter man ett blankt stycke i nära och kära.
"Man kan inte leva bara för andra" är en tanke som har slagit mig åtminstone, och säkert många andra.
Minimjölk
2011-05-09, 11:15
"Man kan inte leva bara för andra" är en tanke som har slagit mig åtminstone, och säkert många andra.
Nej, det skall man heller inte göra men att lever för sig själv och andra ger mycket mer tillbaka än att bara fokusera på sig själv. I alla fall enligt min erfarenhet. Vi har en mäktig egenskap i att kunna påverka andra i vår omvärld. jag kan ibalnd bli euforisk när jag fått någon att dra på smilbanden eller fått en ögonöppnare. Deras nyfunna kunskap eller glädje smittar tillbaka till mig och får mig att bli gladare. I grund och botten trivs jag ypperligt i mitt eget ensamma sällskap men nog fan hade livet varit rätt tomt utan vänskap, familj och människor i allmänhet.
Något jag tror är bra om man ALLTID har i tanken är att livet bara kan bli bättre, trots alla motgångar och hur långt nere man än är i botten, så finns det alltid bättre stunder, som gör livet värt att leva. Vem vet, om 10år kanske man är världens lyckligaste människa. Har själv upplevt ner och uppgångar, och tack vare dessa uppgångar förstår jag att det finns bättre dagar och kämpar för att komma till dessa igen
Minimjölk
2011-05-09, 11:34
Något jag tror är bra om man ALLTID har i tanken är att livet bara kan bli bättre, trots alla motgångar och hur långt nere man än är i botten, så finns det alltid bättre stunder, som gör livet värt att leva. Vem vet, om 10år kanske man är världens lyckligaste människa. Har själv upplevt ner och uppgångar, och tack vare dessa uppgångar förstår jag att det finns bättre dagar och kämpar för att komma till dessa igen
Precis, livet går upp och ner och när man är på botten eller nära densamma är det lätt att tänka att det alltid är så. Det kommer dock vända uppåt igen så en bra strategi är att fundera på vad man rimligen kan göra själv för att påbörja denna resan snabbare.
shut teh face
2011-05-09, 12:11
För många handlar det om att livet sällan är bättre än hanterbart, vissa stunder överlever man precis och resten av tiden så kämpar man för sin överlevnad, allting är bara skit och till slut så ger man upp.
När det gäller nära och kära så brukar man tänka på dem, men inte på det sättet ni skriver, man ser det snarare som en förbättring för de nära och kära som ska slippa en.
Vet ni hur en extremt deprimerad människa tänker och egentligen vill åstadkomma med att ta sitt liv? Det handlar inte direkt om Janne 45 som förlorat jobbet, frun, krockat sin Porsche..
Sen kan man ju inte generalisera såklart, kolla på vår kära croxie, RIP, han var nog lite unik dock.
Ja, nån gång i veckan, typ. Men, som jag sa till en psykolog, jag har liksom slutat att ta mina egna interna hot på allvar, det stör mig inte ens längre när jag googlar på metoder och sånt.
Och med den erfarenheten kan jag säga: Självmord är nog det modigaste man kan göra. Det är mycket svårt att begå självmord som har hög sannolikhet att lyckas. Inte för att det är svårt rent praktiskt, utan för att det krävs enorm stake.
Spartansk
2011-05-09, 12:34
Och med den erfarenheten kan jag säga: Självmord är nog det modigaste man kan göra. Det är mycket svårt att begå självmord som har hög sannolikhet att lyckas. Inte för att det är svårt rent praktiskt, utan för att det krävs enorm stake.
Det beror ju på lite på vilket sätt man tar livet av sig. Om jag någon gång gör det så ska jag begå seppuku, bara för att folk efteråt ska snacka om vilken jävla stake jag hade som klarade det.
Och med den erfarenheten kan jag säga: Självmord är nog det modigaste man kan göra. Det är mycket svårt att begå självmord som har hög sannolikhet att lyckas. Inte för att det är svårt rent praktiskt, utan för att det krävs enorm stake.
Ja om man är fullständigt psykiskt frisk så är det nog bland de mer överjävliga grejer att göra.
Även om man inte är det; men kallar det ångest då istället för mod som tar överhanden självbevarelseinstinkten.
\Hade tänkt hoppa från en bro, men blev för skakis för att göra det. Går inte att kravla sig upp på staketet ifall benen är gelé. Spydde och drog hem istället.
Minimjölk
2011-05-09, 12:54
Vet ni hur en extremt deprimerad människa tänker och egentligen vill åstadkomma med att ta sitt liv? Det handlar inte direkt om Janne 45 som förlorat jobbet, frun, krockat sin Porsche..
Sen kan man ju inte generalisera såklart, kolla på vår kära croxie, RIP, han var nog lite unik dock.
Nej, eftersom jag inte själv varit i situationen så vet jag inte men det faktum att folk med rejäla depressioner kan avvika enormt från rationellt beteende kan indikera at tde är benägna att göra nästan vad som helst utan eftertanke.
jag har själv varit i sitsen att jag känt mig väldigt nere under en tid och desto längre tiden gick desto mindre brydde jag mig om saker som egentligen betydde mycket för mig. Jag lyckades vända detta men är ganska säker på att om jag bara fortsatt gräva ned mig själv så hade snart mindre lustiga tankar kanske förökat sig i min hjärna.
Coxie var en unik person precis som de flesta av oss är och det som hände är djupt tragiskt. Däremot tror jag inte det är ovanligt att till synes "lyckade" människor har dessa tankar. Snarare tvärtom skulel jag vilja säga och statistiken pekar väl åt det hållet med. Stress, enorma krav från sig själv och omgivningen, känsla att inte räcka till känner vi alla ibland men jag tror dessa känslor i många fall är tydligare hos tonåringar alternativt deprimerade normalt framgångsrika personer.
filmjölk
2011-05-09, 13:54
Ja, under en period i livet, som vuxen, hatade jag det mesta och avskydde min tillvaro. då ville jag ta livet av mig. Till råga på allt ville inte Fkassan sjukskriva mig. Då började jag äta magiska tabletter av alla de slag (sertralin, imovane, stesolid, sobril, atarax, stilnoct...numera bara atarax och sertralin) så jag pallade med att jobba.
De tar liksom udden av det mesta. innan det, och långt innan jag ens mådde dåligt hade jag ett brett spektra av känslor och sinnesstämningar, allt från jätteledsen till förbannad till sprudlande glad. Nu är jag i ett konstant småmysigt stämningsläge och kan på sin höjd gå över till lätt irriterad oavsett vad som händer omkring mig.
von huff
2011-05-09, 14:20
Alla har väl tänkt det nångång men 99% har inte försökt.Själv brukar jag gömma nyckéln till vapenskåpet om jag festar under en "dålig" period mest för säkerhets skull...Tur man lugnat ner sig med alkoholen nu
Pansartax
2011-05-09, 14:21
Skrämmande resultat måste jag faktiskt säga, undra om självmordstankarna går hand i hand med att man vill skaffa en bättre kropp? Lite självförtroende relaterat?
Förlåt ska inte gå in och vara hobbypsykolog, jag röstade nej.
Skrämmande resultat måste jag faktiskt säga, undra om självmordstankarna går hand i hand med att man vill skaffa en bättre kropp? Lite självförtroende relaterat?
Förlåt ska inte gå in och vara hobbypsykolog, jag röstade nej.
Om du vill var hobbypsykolog så tror jag du kommer närmare sanningen om du tittar på effekterna fysisk aktivitet har på den som är nedstämd. Träning hjälper mot ångest.
Nej, det har jag aldrig, hoppas innerligt slippa det i framtiden också.
bear.flowertwig
2011-05-09, 15:39
Varje dag, hela vintern. Jag är inte byggd för mörker, kyla och vardag. Googlade lite metoder men sen kom våren. Insåg dessutom hur hårt familjen skulle drabbas.
Upptaget
2011-05-09, 15:41
Nej, aldrig!
Andreas Guiance
2011-05-09, 15:42
Nej. Jag har haft turen att alltid vara ganska glad av mig.
zeusden1
2011-05-09, 16:19
Givetvis. Under de tre månader jag var riktigt jävla nere och deprimerad. Fixade musiklista på vad som skulle spelas under vilka delar av begravningen till och med. Gjorde trådar på flashback om hur bästa sättet skulle vara. Lusläste sjalvmord.com då den fortfarande var uppe och hade t.o.m. bestämt mig för hur, egentligen ganska irrelevant, självmordet skulle gå till.
Kan ibland fortfarande ha några självmordstankar, men det är oftast de dagar då jag inte har möjlighet till att varken umgås med folk eller träna. Också då när man känner sig utanför eller två-tre dagarna efter en riktig fylla....
Inte ensam i suppose.
Det känns som att knappt kan finnas någon förbjuden tanke som man inte tänkt om jag ska vara ärlig, så jag har svårt att se hur man kan svara nej på den här.
Det går ju knappt att styra ens tankar men det är otroligt långt emellan att tänka på något och faktiskt överväga att göra det.
Jag tolkar frågan som om man någon gång funderat på självmord och vad för konsekvenser detta skulle få. Något jag tror många av oss antagligen gör ganska ofta, men det är förhoppningsvis väldigt få som ens ser det som ett alternativ.
Innan år 30 hade jag ALDRIG tankar av detta slag, då jag alltid var som en Andreas Guiance, var alltid glad av mig och såg allting genom ett positivt filter och glaset var alltid halvfullt.
Jag kände mig unstoppable och var positivismen själv, oändligt med energi etc
Det verkar vara nästan precis femtio-femtio mellan ja och nej. Helt klart intressant med tanke på att många, säkerligen utan ansträngning, upplevs som väldigt stabila här. Förvisso är det kanske de som svarat "nej."Jag är väldigt förvånad över att så många har klickat ja. Fast jag tror iofs att om man har haft självmordstankar så går man in och läser i tråden samt röstar i större utsträckning än om man inte har haft dessa.
Jag förväntade mig kanske 10-15% Ja-svar.
Muscleinvest
2011-05-09, 16:47
Jo föfan! tankar man gått å haft sedan början av tonåren iaf. även försökt 2ggr. eller den ena var väl halvhjärtad. men ett riktigt kan jag stoltsera med.
lidit av kronisk dystymi så långt tillbaka jag kan minnas. misstänker att jag även har borderline men orkar inte gå på nån utredning. ända sedan början av tonåren har jag haft en känsla av att jag ska dö som 28år gammal. och nu är det inte långt kvar dit så man får väl se vad som händer.
men har lärt mig leva med det. i början mådde man dåligt av tankarna men efter en längre tid lär man sig leva med vetskapen av att man ska dö. ser inte nån direkt anledning att bli gammal å sjuk heller. jag har upplevt å gjort mkt i mitt liv ändå så jag är rätt nöjd faktiskt.
detta blev ju en tråkig första post på forumet men men
Ja, nån gång i veckan, typ. Men, som jag sa till en psykolog, jag har liksom slutat att ta mina egna interna hot på allvar, det stör mig inte ens längre när jag googlar på metoder och sånt.
Och med den erfarenheten kan jag säga: Självmord är nog det modigaste man kan göra. Det är mycket svårt att begå självmord som har hög sannolikhet att lyckas. Inte för att det är svårt rent praktiskt, utan för att det krävs enorm stake.Det kan jag verkligen tänka mig. Som jag skrev tidigare så är jag typ för rädd för att åka berg-och-dalbana eller sitta i samma bil som någon som övningskör. Jag vågar för helvete knappt spräcka en blåsa på huden. Självmord där man vet att utgången är 100% död? Jag kallsvettas om risken så vore 0,1%.
Wille005
2011-05-09, 16:54
Ja när jag var under en depression.
Nej.
Brukar inte tänka efter så mycket om meningen med allt. Får alldrig några svar ändå.
rajjan_dammit
2011-05-09, 17:22
Svarade nej då jag aldrig haft några långtgående tankar kring det. Klart man varit nere och för en sekund tänkt tanken, eller funderat på hur det skulle bli om man gjorde det, men det är inte självmordstankar enligt mig.
Ja, men de skyfflades undan illa kvickt när man tänkte på vad man skulle lämna efter sig. Tror inte det var några seriösa tankar ändå utan mer jobbiga perioder i tonåren som alla har. Tror inte jag är ensam.
^^ så fast jag tänkte att det finns för mycket kvar att uppleva (men det kanske han menar?).
Jo föfan! tankar man gått å haft sedan början av tonåren iaf. även försökt 2ggr. eller den ena var väl halvhjärtad. men ett riktigt kan jag stoltsera med.
lidit av kronisk dystymi så långt tillbaka jag kan minnas. misstänker att jag även har borderline men orkar inte gå på nån utredning. ända sedan början av tonåren har jag haft en känsla av att jag ska dö som 28år gammal. och nu är det inte långt kvar dit så man får väl se vad som händer.
men har lärt mig leva med det. i början mådde man dåligt av tankarna men efter en längre tid lär man sig leva med vetskapen av att man ska dö. ser inte nån direkt anledning att bli gammal å sjuk heller. jag har upplevt å gjort mkt i mitt liv ändå så jag är rätt nöjd faktiskt.
detta blev ju en tråkig första post på forumet men men
Välkommen till Forumet dock!
Jo föfan! tankar man gått å haft sedan början av tonåren iaf. även försökt 2ggr. eller den ena var väl halvhjärtad. men ett riktigt kan jag stoltsera med.
lidit av kronisk dystymi så långt tillbaka jag kan minnas. misstänker att jag även har borderline men orkar inte gå på nån utredning. ända sedan början av tonåren har jag haft en känsla av att jag ska dö som 28år gammal. och nu är det inte långt kvar dit så man får väl se vad som händer.
men har lärt mig leva med det. i början mådde man dåligt av tankarna men efter en längre tid lär man sig leva med vetskapen av att man ska dö. ser inte nån direkt anledning att bli gammal å sjuk heller. jag har upplevt å gjort mkt i mitt liv ändå så jag är rätt nöjd faktiskt.
detta blev ju en tråkig första post på forumet men men
Tycker det var en högst vettig första post. Tämligen intressant dessutom, tack för det. Det får en att fundera.
Muscleinvest
2011-05-09, 18:51
Välkommen till Forumet dock!
Tackar, det jag hunnit läsa hittills har fått mig väldigt fast än så länge.
Tycker det var en högst vettig första post. Tämligen intressant dessutom, tack för det. Det får en att fundera.
Hehe vet inte om jag ska säga tack eller vad jag ska svara faktiskt.
läste nåt om nån användare som tog livet av sig. Coxie eller hur han nu stavade sitt alias. han var tydligen också intresserad av aktier liksom jag. därav mitt användarnamn. en ordlek mellan träning och investering. lite skrämmande *jorgen*
hejhopp79
2011-05-09, 18:56
Jag tror det är sunt att reflektera över självmord, men det beror ju på tankarnas karaktär. Till och med bisarra fantasier och tankar över hur det skulle kunna gå till tror jag är väldigt vanliga, hos alla människor. Men steget till att FAKTISKT vilja göra verklighet av dem är väldigt stort och relativt sällsynt, trots allt.
Folk tänker väldigt mycket tabu-belagda tankar om död och sex som sällan kommer fram förutom hos en terapeut som hört allt tidigare.
Ni som tänker/tänkt i självmordsbanorna, när upplever/upplevde ni att det är som jobbigast? Spelar tiden på dygnet roll? Årstiden? Osv..
Spartansk
2011-05-09, 23:13
Ni som tänker/tänkt i självmordsbanorna, när upplever/upplevde ni att det är som jobbigast? Spelar tiden på dygnet roll? Årstiden? Osv..
När det har skitit sig med en tjej. Angående tiden på dygnet så är det väl värst på natten när inget kan distrahera en, men årstiden spelar ingen roll.
När det har skitit sig med en tjej. Angående tiden på dygnet så är det väl värst på natten när inget kan distrahera en, men årstiden spelar ingen roll.
Ah, känner igen mig i det där. Snacka om soppa.
Det har man funderat på många ggr men har varit för feg för att göra slag i saken... Var ett par år sen när jag sökte hjälp i sjukvården för gynekomasti men blev väldigt dåligt bemött i tele tom. Då var det grymt nära att jag avslutade livet... Tog bilen o körde ut en sen kväll men mötte "tyvärr" (el hur man ska säga) ingen lastbil den kvällen...
Jag som alltid trott att sjukvården ska hjälpa o stötta en ist för att göra att man vill ta livet av sig...
En post till Grotesk, i och med att jag vet att du mår dåligt av tjejen; tänk inte på det, det finns andra, gå inte runt och var deppad, hon är inte värd det! Tro mig, om några månader kommer du sitta o småle över hur löjlig du var över en tjej...det är bara kemi som sakta men säkert oxiderar bort från din hjärna
Minimjölk
2011-05-10, 07:57
En post till Grotesk, i och med att jag vet att du mår dåligt av tjejen; tänk inte på det, det finns andra, gå inte runt och var deppad, hon är inte värd det! Tro mig, om några månader kommer du sitta o småle över hur löjlig du var över en tjej...det är bara kemi som sakta men säkert oxiderar bort från din hjärna
Detta gäller även andra. Jag blir skrämd när jag läser i tråden hur många som faktiskt allvarligt tidigt i livet funderar i banorna på att avsluta sitt liv för "minsta lilla" motstånd.
Man måste acceptera att livet går upp och ned och känslorna likaså. När man mår riktigt dåligt och inte ser någon ljusning måste man komma ihåg att denna känslan kommer gå över, även om ens situation inte gör det. Däremot är ju en ändrad livssituation något som ger stora möjligheter till att må bättre.
Om man tex varit ihop med en tejej i tre år och blir dumpad så har man hyffsat lång tid i livet att träffa nya tjejer och då verkligen hitta den rätta. Dessutom kan man ta lärdom av tidigare händelser. Det är svårt att se det när man är där men om man kan bearbeta det så kommer tråkiga händelser vara väldigt nyttiga inför det framtida livet.
Ibland behövs det inte mycket för att spiralen sakta skall vända uppåt igen. Ett vänligt hej, en ny vana, lite soligt väder etc. Är man däremot djupt deprimerad är vägen oftast lite längre men därför är det så viktigt att börja vandra direkt istället för att bara sjunka längre ned.
Så mycket man kunde skriva om detta ämne... Men inte ännu!
grisbil3n
2011-05-10, 13:11
Jo haha, hade tenkt s'a'nka en burk koffeintabletter. Sen satte jag pa filmen Blood Diamond och den var sa bra sa jag glomde bort att jag madde sa daligt. Sen vande det helt, var nog inte super helhjartat men ibland mar man ju riktigt kasst. Detta var forsta och enda gangen allt kandes hopplost dock.
Jodå, seriösa sådana så gott som varje dag i över tjugo år.
Ett par gånger har det varit extremt nära och allt praktiskt har varit förberett, men tankarna på hur familjen kommer ta det, trots att jag slipper se eländet och ta konsekvenserna, har märkligt nog alltid stoppat mig.
Jag har haft väldigt mycket ångest i mitt liv, men ångesten som kommer av att sitta där och inte ens lyckas med att ta sitt eget liv är helt ofattbar och går inte ens att beskriva.
Det känns jättekonstigt för mig att tänka mig att det finns människor som aldrig ens funderat över det, inte ens den minsta lilla tanke, och för mig är det nästan så märkligt att jag inte ens kan förställa mig det.
Det skulle vara väldigt intressant att prova på att leva i ett sådant huvud.
Jodå, seriösa sådana så gott som varje dag i över tjugo år.
Ett par gånger har det varit extremt nära och allt praktiskt har varit förberett, men tankarna på hur familjen kommer ta det, trots att jag slipper se eländet och ta konsekvenserna, har märkligt nog alltid stoppat mig.
Jag har haft väldigt mycket ångest i mitt liv, men ångesten som kommer av att sitta där och inte ens lyckas med att ta sitt eget liv är helt ofattbar och går inte ens att beskriva.
Det känns jättekonstigt för mig att tänka mig att det finns människor som aldrig ens funderat över det, inte ens den minsta lilla tanke, och för mig är det nästan så märkligt att jag inte ens kan förställa mig det.
Det skulle vara väldigt intressant att prova på att leva i ett sådant huvud.Det skulle vara intressant för mig att prova att leva i ditt huvud. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara... jag tänker instinktivt på ett djur. Jag är väl som en hund eller katt, med något högre intelligens (hoppas jag). Det är liksom gött att äta, ligga i sängen, och runka. Det vore roligt att få göra något större eller meningsfullare än det någon gång, men det duger helt klart. Jag har svårt att se djur ta livet av sig. Alternativt en ensamstående mor med 3 ungar i Somalia. Kanske är jag lyckligt omedveten om en del insikter som vissa verkar ha "drabbats" av, som coxie. Det där med att livet är meningslöst osv. Det skrämmer mig något oerhört, alltså ett långsiktigt tänkande på miljontals, miljardtals år. Det som tröstar mig kortsiktigt är att jag kan leva vidare som minne hos andra, genom DNA hos mina framtida ungar, genom t ex skrifter, konstverk osv. Men om... säg 10 miljarder år. Vad händer då? Vi kommer för evigt vara borta, omstrukturerade, och aldrig finnas igen. Så jag försöker undvika att tänka på det. Det är fegt, men effektivt. Ang bulla grejer i mitt liv så har jag som sagt hyst agg mot andra snarare än mig själv, jag vet inte om det spelar in öht.
Jag tycker du ska köra på och leva Stevebc. Leeev! Lev och runka! Ät choklad och sov länge på morgonarna! Det verkar jättenajs att bara flyta runt och vara helt nöjd. :D
Eddie Vedder
2011-05-10, 18:45
Som Minimjölk sa så kan det förvisso vara så att tråden lockar främst de som har tänkt i dessa banor, men ändå tror jag det är helt klart vanliga än man tror. Lite tabu att prata om det, troligtvis.
Ja visst kan tråden vara biased av att de som mått dåligt hittat hit. Sedan kanske även den här typen av fora, i högre utsträckning, lockar folk som är melankoliskt lagda.
Sedan täcker ju svaret "ja" in hela självmordsstegen i princip. Allt från att känna att livet är meningslöst till att stå på broräcket eller ha pillrena i handen.
En annan sak som gör resultatet intressant är ju hur få tjejer det är. För på samhällsnivå är ju självmordsförsöken vanligare bland tjejer även om självmord som dödsorsak är vanligare bland killar.
En annan sak som gör resultatet intressant är ju hur få tjejer det är. För på samhällsnivå är ju självmordsförsöken vanligare bland tjejer även om självmord som dödsorsak är vanligare bland killar.
Någon som kan länka till den informationen? Är lite intresserad hur man kommit fram till siffran.
Det är ingen siffra. Däremot är det väl inte jättesvårt att märka/göra statistik över på sjukhusen? Om man nu får göra det... men det måste dom väl få?
Eddie Vedder
2011-05-10, 18:58
Någon som kan länka till den informationen? Är lite intresserad hur man kommit fram till siffran.
Källorna lär finnas här:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8495/2009-126-71_200912671.pdf
Jag tycker du ska köra på och leva Stevebc. Leeev! Lev och runka! Ät choklad och sov länge på morgonarna! Det verkar jättenajs att bara flyta runt och vara helt nöjd. :D
+1. Ett sådant liv skulle jag också vilja leva.
________
On Topic: tiden jag gick i grundskolan är en period av mitt liv jag inte ser tillbaka på med nöje. Då kretsade mina tankar mycket kring att få slippa den psykiska & fysiska smärtan jag blev utsatt för varje dag.
Glesare nu för tiden. Huvudsakligen handlar det numera om alltings meningslöshet och hur det inte skulle göra så mycket varken från eller till utan min närvaro. Ihop med mål som inte heller känns särskilt meningsfulla och en knapphändig tillvaro, trots att jag kan göra saker jag tycker är roliga och umgås med människor jag tycker om. Lite som Vunnis tankar tidigare i diskussionen.
Det är ingen siffra. Däremot är det väl inte jättesvårt att märka/göra statistik över på sjukhusen? Om man nu får göra det... men det måste dom väl få?
Vad är ett självmordsförsök? Sätter en snubbe studsarn i munnen men inte vågar trycka av kontra en tjej gör ett mesigt pillerförsök - det ena kommer in på avgiftning och uppmärksammas därmed ;det andra inte nödvändigtvis förrän snubben vågar skjuta skallen av sig.
Källorna lär finnas här:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8495/2009-126-71_200912671.pdf
Tack.
Eddie Vedder
2011-05-10, 19:09
Tack.
Och här har du Dödsorsaksregistret 2008:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18014/2010-4-31.pdf
Självmord på s. 64
Ja visst kan tråden vara biased av att de som mått dåligt hittat hit. Sedan kanske även den här typen av fora, i högre utsträckning, lockar folk som är melankoliskt lagda.
Sedan täcker ju svaret "ja" in hela självmordsstegen i princip. Allt från att känna att livet är meningslöst till att stå på broräcket eller ha pillrena i handen.
En annan sak som gör resultatet intressant är ju hur få tjejer det är. För på samhällsnivå är ju självmordsförsöken vanligare bland tjejer även om självmord som dödsorsak är vanligare bland killar.
Jo, mina svarsalternativ var väl lite sisådär men jag tycker det blir mer ärligt nu, om man kan säga så. Istället för att ha svar som: "jag har tänkt lite på det" eller något i den stilen.
Precis som du säger, det är märkligt. Eller kanske förvånande rättare sagt.
Vad är ett självmordsförsök? Sätter en snubbe studsarn i munnen men inte vågar trycka av kontra en tjej gör ett mesigt pillerförsök - det ena kommer in på avgiftning och uppmärksammas därmed ;det andra inte nödvändigtvis förrän snubben vågar skjuta skallen av sig.
Ser man det så så är det ju jävligt svårt att få till vettig statistik. Räknas det lika mycket som "självmordsförsök" om man går över en bro och stannar, tittar ner och ytligt funderar på att hoppa? Eller bara funderar över hur det skulle kännas?
Det blev för mycket definitionsfråga och då är det ju helt omöjligt att få fram några som helst siffror. Räknar man på dom som går att räkna så kan man få fram någonting i alla fall.
Några direkta planer med tidpunkt har jag aldrig haft. Men min syn på livet är att det är meningslöst och det finns inget värde i att leva om man inte njuter av det. Jag har själv aldrig varit speciellt intresserad av livet om jag ska vara ärlig. Sådana saker som dom flesta jagar har jag inget större intresse av tex tjejer, pengar eller jobb. Letar fortfarande efter ett jobb jag kan tänka mig att ha någon längre tid. Blir ett nytt försök till hösten med ny linje på högskolan. Har legat runt lite för nå år sen men det gav mig inte så mycket så skiter i det nu. Skulle vara kul att testa på flickvän grejen men har bara gillat 1 tjej i mitt liv så skulle inte sätta några större pengar på att det lär hända inom kort.
Men allt som allt har jag ett rätt bra liv just nu. Har kompisar och två hobbys jag fördriver tiden med. Men vet inte hur långt det kommer vara roligt. Tröttnar jag på det och inte hittar något nytt så vetefan. Kanske kastar in handduken då. Men förhoppningsvis lär det inte hända. Njuter rätt bra just nu iaf. :)
Läste igenom det jag skrivit och det ser jävligt deppigt ut vilket inte riktigt var meningen. Är inte deprimerad eller ens nedstämt för tillfället.
Det är liksom gött att äta, ligga i sängen, och runka.
Hahaha, håll kvar vid det. En mätt och saligt nyrunkad steve är nog ett bra tillskott till världen.
Kanske är jag lyckligt omedveten om en del insikter som vissa verkar ha "drabbats" av, som coxie. Det där med att livet är meningslöst osv.
Coxie och jag hade väldigt likartade tankar om livet, och just känslan av meningslöshet eller bristen på syfte är nog det som vi hade mest gemensamt, och det är också det plågat mig mest de senaste åren.
Det skrämmer mig något oerhört, alltså ett långsiktigt tänkande på miljontals, miljardtals år...
Den biten har jag inga bekymmer med. Jag är medveten om, och accepterande till, att mitt liv redan från början har en viss tid till förfogande.
Om det sedan är tre eller nittio år är inte något som ger mig ångest, och storleken på mitt eventuella avtryck till eftervärlden är inget som bekymrar mig alls. Jag blir snarare fascinerad över och ödmjuk inför den fotnot en vanlig människas liv i slutändan blir.
Denna fascination och ödmjukhet har förstärkts ganska kraftigt sedan jag började jobba på kyrkogården och ännu mer sedan jag började släktforska.
För min egen del handlar det om den meningslöshet jag upplever i realtid, just nu, hela tiden, oavsett längden av detta liv. Avsaknaden av detta något som skulle få mig att vilja fortsätta, inte för att "man ska" utan för att det faktiskt känns som en meningsfull sak att göra och kanske till och med få ut en positiv livsåskådning av det.
Min rädsla för döden är i princip obefintlig, och det är nog snarare de som känner att de har något att förlora, tex en meningsfull tillvaro, som är mest rädda för att dö.
Feghet skulle jag inte kalla det du håller på med; snarare självbevarelsedrift. Jag tror att det oftast är klokt att hålla sig borta från den här typen av funderingar, och allra helst vara så omedveten som det bara går.
Det är lite som att öppna en dörr som inte går att stänga. "What has been seen", osv. De som är lite bättre rustade klarar att stänga dörren så pass mycket så att den bara står på glänt, medans andra inte bara ser en dörr som är vidöppen, utan en stor jävla port och finner sig själva fasttejpade på en rulltrappa som obönhörligen kör dem raka vägen in i porthålet.
Insikten om meningslösheten kan ju alla få, men det är hur man klarar av att hantera den som gör skillnaden, och det är då inte lätt att på förhand luska ut hur man kommer att reagera.
Jag höll på att svara "Ja" men sedan insåg jag att det har snarare varit så att jag kanske mått väldigt dåligt/varit väldigt ledsen för något och tänkt "När man är så här ledsen så kanske det är då man ska börja tänka på självmord" men det har aldrig varit så att jag tänkt att jag ska göra det. Har snarare varit reflektioner över ifall det var så andra kände.
Jag tror jag gillar livet för mycket, även när det suger.
Minimjölk
2011-05-11, 12:45
jag blir ledsen och orolig när jag läser vad du skriver Osten. jag vet inte om det är värt något men jag gillar allt som ofast vad du skriver i olika trådar här. Du bidrar mycket till Kolozzeum!
När jag känner mig deppig är det just de bitarna som du skriver om som känns jobbiga. Det faktum att mitt liv är en fis i universum etc rör mig inte ryggen.
Det är mitt liv här och nu som är viktigt. Jag försöker njuta av dagen i kombination med att planera för framtiden. Genom att ständigt omge mig med saker som kommer fortsätta för lång tid (gärna för alla framtid) att utvecklas har jag alltid något at tse fram emot och jag är alldeles för nyfiken för att inte stanan kvar för att få reda på hur det går. Att hitta hobbies och andra aktiviteter som gör att du kan fly vardagen, ta hand om dig själv eller bara ge dig avkoppling är bra.
Sedan tror jag att man skall lyssna mycket på sig själv angående vad man vill göra och hur man vill leva sitt liv. Om man är lycklig mår man per definition ganska bra och därför är mitt mål att försöka vara lycklig så ofta som det går. Detta fungerar ju dock inte alltid men sedan jag faktiskt började jobba med mig själv för att vara mer positivt inställd till allt ser världen betydligt trevligare ut och alla är betydligt gladare i mina ögon. Vårarna och somrarna är betydligt skönare och vintern betydligt kortare och mindre mörk. Jag sätter upp mål som jag försöker uppnå och se betydelsen även i småsaker. Jag gör saker främst för mig egen skull men upplever at tjag mår väldigt bra av att göra andra människor gott.
Oavsett vem man är och hur man ser på saker måste det finnas områden där man in alla fall känner sig mer hemma och har ett visst intresse som man skulle kunna fördjupa sig i.
Jag tror även det är viktigt att ha saker att göra, sitter man och funderar för mycket kan en massa konstiga tankar komma upp. Kombineras dessa tankar med en depression så kan det sluta tråkigt. har man däremot lite tid att fundera på allt tråkigt så snurrar spiralen oftast åt andra hållet och den lediga tida man har så funderar man istället på hur rädd man är att få missa något av allt det man lever för.
Faktiskt inte, tvärtom så grundar sig mycket av min rädsla för att dö, att andra skall dö eller att jag skall förlora saker.
jag blir ledsen och orolig när jag läser vad du skriver Osten. jag vet inte om det är värt något men jag gillar allt som ofast vad du skriver i olika trådar här. Du bidrar mycket till Kolozzeum!
Tack, men orolig behöver du inte vara. Det jag skriver i den här typen av trådar ser säkert väldigt skrämmande och alarmerande ut för någon (inte du) som inte är van vid den typen av tankegångar, men det är inte ett panikartat och akut rop på hjälp, utan mer ett kallt och objektivt konstaterande över vart mina tankar och livsåskådning befinner sig och har befunnit sig under större delen av mitt liv.
Du kan lita på att jag använder min egen tråd när det är frågan om akut hjälp.
När jag känner mig deppig är det just de bitarna som du skriver om som känns jobbiga. Det faktum att mitt liv är en fis i universum etc rör mig inte ryggen.
Det är mitt liv här och nu som är viktigt. Jag försöker njuta av dagen i kombination med att planera för framtiden. Genom att ständigt omge mig med saker som kommer fortsätta för lång tid (gärna för alla framtid) att utvecklas har jag alltid något at tse fram emot och jag är alldeles för nyfiken för att inte stanan kvar för att få reda på hur det går. Att hitta hobbies och andra aktiviteter som gör att du kan fly vardagen, ta hand om dig själv eller bara ge dig avkoppling är bra.
Sedan tror jag att man skall lyssna mycket på sig själv angående vad man vill göra och hur man vill leva sitt liv. Om man är lycklig mår man per definition ganska bra och därför är mitt mål att försöka vara lycklig så ofta som det går. Detta fungerar ju dock inte alltid men sedan jag faktiskt började jobba med mig själv för att vara mer positivt inställd till allt ser världen betydligt trevligare ut och alla är betydligt gladare i mina ögon. Vårarna och somrarna är betydligt skönare och vintern betydligt kortare och mindre mörk. Jag sätter upp mål som jag försöker uppnå och se betydelsen även i småsaker. Jag gör saker främst för mig egen skull men upplever at tjag mår väldigt bra av att göra andra människor gott.
Oavsett vem man är och hur man ser på saker måste det finnas områden där man in alla fall känner sig mer hemma och har ett visst intresse som man skulle kunna fördjupa sig i.
Jag tror även det är viktigt att ha saker att göra, sitter man och funderar för mycket kan en massa konstiga tankar komma upp. Kombineras dessa tankar med en depression så kan det sluta tråkigt. har man däremot lite tid att fundera på allt tråkigt så snurrar spiralen oftast åt andra hållet och den lediga tida man har så funderar man istället på hur rädd man är att få missa något av allt det man lever för.
Jag är helt med på att aktivitet är den bästa medicinen mot de allt som oftast ofruktsamma grubblerierna, men här hamnar jag i ett rejält dilemma.
De här tankegångarna har funnits med mig sedan tioårsåldern och jag har egentligen aldrig mått ens ok under någon längre period i mitt liv, och rädslan för denna insikt i kombination med ett helt sanslöst behov av att behaga mina föräldrars prestationskrav gjorde att jag fyllde mitt liv med aktivitet, varenda vaken minut. Allt för att fly, för att slippa känna.
Den typen av liv levde jag fram tills jag var tjugofem, då det brakade ihop.
Att det brakade ihop just då, och inte tidigare, beror på att jag kom hem från ett fruktansvärt stressigt utlandsjobb och satte mig i skolbänken. En tillvaro som för mig, som hyperaktiv duracellkanin, var i princip samma sak som att långsamt börja dö, och givetvis kom jag då inte längre undan det jag tidigare flytt från. Allt, precis allt jag tidigare flytt från sköljde över mig, och som ett brev på posten kom givetvis djupa depressioner, sprit, tabletter och väldigt mycket ångest.
Jag har tagit väldigt mycket stryk av detta, både fysiskt och psykiskt, och bra lär jag förmodligen aldrig bli, men här kommer dilemmat in.
Inaktivitet är väldigt dåligt för mig, så långt är jag med. Problemet är att jag blir fysiskt sjuk av för mycket aktivitet, och ett stort problem är att jag fortfarande inte kan avgöra när det blir för mycket.
Hjärnan ångar fortfarande på i 200 som den alltid gjort, men kroppen orkar inte hänga med, så om jag aktiverar mig för lite är det mest hjärnan som bråkar med mig, i form av grubblerier och djupa depressioner och om jag aktiverar mig för mycket är det först kroppen, sedan huvudet som ställer till det.
Jag blir helt enkelt fysiskt sjuk, typ som en influensa kryddat med bakfylla, och det mest skrämmande är att det krävs så lite för att jag ska hamna där, väldigt snabbt, och med ett långt återhämtningskrav som följd.
Jag har tidigare inte haft någon referensram över vad jag klarar och inte klarar, samt över vad jag vill eller inte vill.
Den andra delen börjar klarna lite grann, men när det gäller den första biten är huvudet är fortfarande kvar i "jag är stålmannen och klarar allt", men jag klarar inte av att leva upp till det, och vill det egentligen inte heller, men mindsetet befinner sig fortfarande där och fan vet hur jag ska få ordning på det. Det är i alla fall väldigt frustrerande när huvudet tuffar på utan att jag kan stoppa det, men samtidigt inte klara av det som hjärnan vill att jag ska göra. Jag kan alltså inte aktivera mig så mycket att hjärnan håller sig lugn utan att jag blir direkt sjuk.
Som mycket som jag försökt, med samtalsterapi, stresshantering, stödgrupper, mediciner osv, har jag fortfarande inte ens kommit någonstans med att få hjärnan att arbeta i en lugnare och mer "normal" takt. Jag är helt lost när det gäller den biten.
th3_n00b
2011-05-11, 15:01
Ni som tänker på att ta livet av er är ju fan inte friska. Ibland kan man bli matt över livets meningslöshet. Jag som har en naturvetenskaplig syn på allt har också kännt detta otaliga gånger, att man kommer dö, allt annat rullar på, det kommer ta "slut", ingen bryr sig egentligen, våra värderingar är till stort del påhittade osv osv osv.. Nu låter ju detta sjukt trist, MEN sen tänker man på hur sjukt detta är allting. Just JAG föddes, vilken tur, vad är oddsen på det?! Allt som hänt sedan jorden skapades måste ha skett EXAKT på det sätt som det gjort hittills för att just jag med mitt unika utseende, min unika hjärna och unika tankar skall fått komma till liv. Att fått vinna detta som kallas livet måste ju vara något man skall tacksam över. Att vilja ta självmord är ju ungefär som att vara den enda i världen som vinner en Ferrari i ett lotteri och sedan så klagar man på färgen :Virro
Tänk er en punkt där ni står/sitter/ligger nu, sen går det en puls ut åt alla håll och bara sveper över allt, bergtoppar, drickande elefanter, djungler, fotbollsmatcher, fiskar, höghus och allt som finns. Det är ju så fantastiskt så man blir yr!
Sen gillar jag också att se varje sekund som egna bilder som flyger fritt istället för att se tiden linjär, då känns allt lättare.... massa flum nu men jag är inte så van att skriva om sådant här :) hoppas ni som någon gång tänkt ta ert liv bara slutar upp med det och inser att tiden kommer läka massa sår och visa er saker som ni inte trodde var möjligt. Ge ert 80-åriga jag en chans att utvärdera livet som gått, det lär ju vara hur fränt som helst :)
(Och nej jag vet faktiskt inte hur det är att t ex få hela ens familj förlorad i en bilolycka eller att ha 2 år kvar att leva pga cancer, så jag ber om ursäkt om jag framstår som naiv)
ciao!
Minimjölk
2011-05-11, 16:10
Ni som tänker på att ta livet av er är ju fan inte friska. Ibland kan man bli matt över livets meningslöshet. Jag som har en naturvetenskaplig syn på allt har också kännt detta otaliga gånger, att man kommer dö, allt annat rullar på, det kommer ta "slut", ingen bryr sig egentligen, våra värderingar är till stort del påhittade osv osv osv.. Nu låter ju detta sjukt trist, MEN sen tänker man på hur sjukt detta är allting. Just JAG föddes, vilken tur, vad är oddsen på det?! Allt som hänt sedan jorden skapades måste ha skett EXAKT på det sätt som det gjort hittills för att just jag med mitt unika utseende, min unika hjärna och unika tankar skall fått komma till liv. Att fått vinna detta som kallas livet måste ju vara något man skall tacksam över. Att vilja ta självmord är ju ungefär som att vara den enda i världen som vinner en Ferrari i ett lotteri och sedan så klagar man på färgen :Virro
Tänk er en punkt där ni står/sitter/ligger nu, sen går det en puls ut åt alla håll och bara sveper över allt, bergtoppar, drickande elefanter, djungler, fotbollsmatcher, fiskar, höghus och allt som finns. Det är ju så fantastiskt så man blir yr!
Sen gillar jag också att se varje sekund som egna bilder som flyger fritt istället för att se tiden linjär, då känns allt lättare.... massa flum nu men jag är inte så van att skriva om sådant här :) hoppas ni som någon gång tänkt ta ert liv bara slutar upp med det och inser att tiden kommer läka massa sår och visa er saker som ni inte trodde var möjligt. Ge ert 80-åriga jag en chans att utvärdera livet som gått, det lär ju vara hur fränt som helst :)
(Och nej jag vet faktiskt inte hur det är att t ex få hela ens familj förlorad i en bilolycka eller att ha 2 år kvar att leva pga cancer, så jag ber om ursäkt om jag framstår som naiv)
ciao!
Jag vill veta var du köper dina svampar ;)
Allvarligt blev jag lite glad av att läsa det du skrev.
Muscleinvest
2011-05-11, 16:22
Ni som tänker på att ta livet av er är ju fan inte friska. Ibland kan man bli matt över livets meningslöshet. Jag som har en naturvetenskaplig syn på allt har också kännt detta otaliga gånger, att man kommer dö, allt annat rullar på, det kommer ta "slut", ingen bryr sig egentligen, våra värderingar är till stort del påhittade osv osv osv.. Nu låter ju detta sjukt trist, MEN sen tänker man på hur sjukt detta är allting. Just JAG föddes, vilken tur, vad är oddsen på det?! Allt som hänt sedan jorden skapades måste ha skett EXAKT på det sätt som det gjort hittills för att just jag med mitt unika utseende, min unika hjärna och unika tankar skall fått komma till liv. Att fått vinna detta som kallas livet måste ju vara något man skall tacksam över. Att vilja ta självmord är ju ungefär som att vara den enda i världen som vinner en Ferrari i ett lotteri och sedan så klagar man på färgen :Virro
Tänk er en punkt där ni står/sitter/ligger nu, sen går det en puls ut åt alla håll och bara sveper över allt, bergtoppar, drickande elefanter, djungler, fotbollsmatcher, fiskar, höghus och allt som finns. Det är ju så fantastiskt så man blir yr!
Sen gillar jag också att se varje sekund som egna bilder som flyger fritt istället för att se tiden linjär, då känns allt lättare.... massa flum nu men jag är inte så van att skriva om sådant här :) hoppas ni som någon gång tänkt ta ert liv bara slutar upp med det och inser att tiden kommer läka massa sår och visa er saker som ni inte trodde var möjligt. Ge ert 80-åriga jag en chans att utvärdera livet som gått, det lär ju vara hur fränt som helst :)
(Och nej jag vet faktiskt inte hur det är att t ex få hela ens familj förlorad i en bilolycka eller att ha 2 år kvar att leva pga cancer, så jag ber om ursäkt om jag framstår som naiv)
ciao!
det är jätte lätt att tänka så för en vanlig glad och frisk människa. förstår hur du menar. men har du en hjärna som bara ser och tänker i grått och svart så spelar såna här saker ingen roll. allt det onda tar helt enkelt över allt det bra.
om du ska tänka dig in i mitt huvud så skulle jag tro att ett bra exempel är detta.
Så ofta som du har ont eller är ledsen. så ofta är jag glad.
medans en normal person är lycklig majoriteten av tiden så är jag nedstämd. försök vara stark. det går bra ett tag men efter ett decenium eller 2 så tar det mörka över och du slutar helt enkelt bry dig.
Nu är verkligen botten nådd. Jag har fått nya uppgifter angående mitt ex och jag pallar nog fan inte mera. Tydligen så har hon varit ihop med den nya tom. innan hon dumpade mig. Härligt värre! Tre utav tre gånger som någon är otrogen emot mig. Jävligt schysst statistik.
Som ni förstår så är det förhållandet åt helvete. Utöver det så går Komvux åt helvete. Jag har inget vettigt jobb. Mina föräldrar trackar mig hela tiden angående det sistnämnda och att jag borde flytta hemifrån. Träningen är skit och jag har insett att jag är i sjukt dålig fysisk form. Min bil är åt helvete, snart körförbud och sönderrostad.
Allt är ta mig fan åt helvete rent ut sagt.
Jag vill bara tillägga att det har varit nice att hänga på forumet och om jag försvinner härifrån så förstår ni nog att jag gett upp.
Jag orkar nog fan inte mer.
Spartansk
2011-05-11, 16:58
Nu är verkligen botten nådd. Jag har fått nya uppgifter angående mitt ex och jag pallar nog fan inte mera. Tydligen så har hon varit ihop med den nya tom. innan hon dumpade mig. Härligt värre! Tre utav tre gånger som någon är otrogen emot mig. Jävligt schysst statistik.
Som ni förstår så är det förhållandet åt helvete. Utöver det så går Komvux åt helvete. Jag har inget vettigt jobb. Mina föräldrar trackar mig hela tiden angående det sistnämnda och att jag borde flytta hemifrån. Träningen är skit och jag har insett att jag är i sjukt dålig fysisk form. Min bil är åt helvete, snart körförbud och sönderrostad.
Allt är ta mig fan åt helvete rent ut sagt.
Jag vill bara tillägga att det har varit nice att hänga på forumet och om jag försvinner härifrån så förstår ni nog att jag gett upp.
Jag orkar nog fan inte mer.
Ta kontakt med psykakuten!
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.