The Kolo novell-tråd

[Spartansk]

I den här tråden lägger du upp dina egenskrivna noveller!

Några regler, för strukturens skull:
- En novell per inlägg.
- Överskriften är novellens titel.
- Eventuell information som kan vara intressant (såsom när man skrev den, hur man kom på den, och så vidare) skrivs i början av novellen, i kursiv stil, i ett eget stycke.

[Spartansk]

Kaos rådde. Åsynen påminde Karin om den där festivalen för längesen där ett flertal ungdomar blivit ihjältrampade när de stod längst fram i en alltför överentusiastisk publik på en rockkonsert. Med skillnaden att medan folksamlingen på rockkonserten mestadels hade bestått av ungdomar, innefattade den nu en salig blandning av reportrar, religiösa fanatiker, poliser, och folk som Karin inte kunde klassificera men som antagligen var där för spänningens skull.

”Dåså, Karin. Då är det dags.” Karin nickade, och sjuksköterskan tog upp fjärrkontrollen, stängde av teven, och började rulla iväg Karin i hennes rullstol. Kontrasten mellan nyhetsinslagets diskanta brus och avdelningens tystnad var nästan kuslig. Det syntes ingen annan i korridoren, men Karin visste att hon var långt ifrån ensam. Förutom läkarlaget var huset fullpackat med specialinbjudna journalister, advokater, psykologer, experter på allt möjlig, för att inte tala om alla väktare som bevakade nästan varenda ingång. Man hade till och med satt krypskyttar på taken.

De svängde förbi en spegel, och Karin lyckades stjäla en glimt av sig själv. Med sin helrakade skalle och alla de streck som läkarna hade ritat kors och tvärs över den tyckte hon att hon såg ut som en blandning mellan Frankensteins monster och Bruce Willis.

Karins mottagare och givare var en man från Filippinerna som kallade sig för Carl. Karin och Carl skulle alltså inte bara gå igenom världens första hjärntransplantation, utav även världens första rastransplantation. Som kvinna hade Carl varit fotomodell. Han var lång, 186 cm. Man hade varit tvungen att para ihop två patienter med exakt samma form och storlek på kraniets insida, och eftersom kvinnors hjärnskål generellt var något mindre var det bara naturligt att kvinnokroppen var tvungen att vara längre än manskroppen.

Det hade funnits många andra kriterier. Båda patienterna var tvungna att vara i fysisk topptrim. Karin hade varit fjälljägare som man. Viktigare än fysiken var att de båda var mentalt starka. De hade blivit utsatta för tester så rigorösa att de gränsade på tortyr. Och båda såg bra ut, ett kriterium som inte var uttalat men som Karin misstänkte spelade in, med tanke på det enorma medieuppbåd som operationen orsakade.

I den psykiska och fysiska förberedelsafasen, som hade varat i över ett år, hade det ingått att träna upp sin hjärna att klara sig på så lite syre som möjligt. Karin och Carl hade ägnat sig åt övervakad konditionsträning av spartanska proportioner, och tränat upp sin förmåga att hålla andan. Karin klarade fem minuter nu.

Operationsprocessen skulle te sig brutal, för att inte säga barbarisk, för en utomstående. Karins hud skulle skäras av i en skåra längs mittlinjen av kroppen, från nacken över huvudet ner till halsen, och sedan skalas bort så den hängde över hennes axlar. Angående själva hjärnan var det inte bara att öppna huvudet och plocka ut den, man var först tvungen att med minutiös noggrannhet skära av alla dess förbindelser till kroppen. Ögonen skulle lossas från sina strängar och plockas ut. För att de delar av öronen som inte bestod av hud skulle avlägsnas var man tvungen att såga ut ett hål i skallbenet runt vart och ett av dem. Ryggmärgen kunde man tydligen skära av genom att gå in med fina skalpeller i öppningar mellan ryggkotorna.

Karin och Carl hade fått erbjudandet att behålla sina gamla ögon i sina nya ögonhålor. Båda hade vänligt men bestämt avböjt.

Läkarlaget bestod av åtta personer från USA, Tyskland, Ryssland och Japan, var och en världsledande expert inom sitt område. Det låg stor internationell prestige i operationen. Nobelpriset var på tal.

Omgivningens reaktioner på det hela hade varit stormiga, minst sagt. Chansen att överleva operationen beräknades till 70-80 %. Karins vänner anhöriga hade bett på sina bara knän att hon skulle genomgå en vanlig könsbytesoperation i stället. Men Karin hade stått på sig. Flera närstående hade tagit så illa vid sig att de brutit kontakten med henne.

Transsexuella världen över var kluvna i två läger. Det fanns de som applåderade operationen och kallade den för en milstolpe. Den andra falangen ansåg att den var alltför riskfylld, och innebar ett hån mot alla de som genomgår traditionella könsbytesoperationer.

Många övriga offentliga personer och organisationer kallad den för ett slöseri av medicinska resurser och ett uttryck för respektlöshet mot livet. Vad religiösa ledare tyckte orkade Karin inte ens tänka på.

Karin kände sig groggy. De senaste 24 timmarna hade hon pumpats full av kvinnliga könshormoner, medan Carl hade fyllts med manliga dito. Meningen var att de skulle ha så lik hormonstatus som möjligt när hjärnorna bytte plats, för att lindra chocken.

Konvalescensen skulle vara lång och mycket plågsam. Till att börja med skulle Karin vara döv, blind och lam innan nerverna till sinnesorganen hade börjat läka. Hon skulle sväva runt i ett tyst mörker, oförmögen att kommunicera med omvärlden.

Karin rullades in i operationssalen. När sömnmedelssprutans nål stacks in i armen kom hon att tänka på smärta, den smärta som skulle kännas när hon vaknade upp. Alla avskurna nervförbindelser i hennes kropp skulle skrika för fullt och hon skulle känna sig som en kräfta lagd i kokande vatten. Hon skulle bokstavligt talat ha fantomsmärtor i hela kroppen.

Karin hade studerat buddhistisk filosofi och börjat tänka på denna smärta i ett annat ljus. Enligt buddhismen fanns det fyra typer av lidande; lidandet när man föds, sjukdom, ålderdom, och lidandet när man dör. Hon såg sitt kroppsbyte som en pånyttfödelse, och de påföljande smärtorna som födslosmärtor, nödvändigt påkallade enligt kosmisk lag.

”Nu är det för sent att ångra sig”, tänkte Karin med ett flin, medan hon somnade in, i väntan på sitt sista primalskrik.

[Spartansk]

En påskdagsmorgon fick vi besök från yttre rymden.

Ingen såg när de anlände. Plötsligt en morgon lade tusentals människor märke till ett enormt cigarrformat föremål som tycktes sväva högt ovanför atmosfären. Rakt över Bajkalsjön i Sibirien, av någon anledning.

Tvärt emot vad många tror scannar inte astronomer av himlavalvet på regelbunden basis. Snarare riktar de sina blickar mot minimala och oerhört avlägsna fläckar av rymd, vilka de studerar med stor noggrannhet. Så det var knappast anmärkningsvärt att ett överdimensionerat rymdskepp, förutsatt att det besatt en viss rörelseförmåga, vilket man väl under omständigheterna får anta att det gjorde, kunde smyga sig på som det gjort.

Naturligtvis blev besöket förstasidesnyheter. Besökarna fick snart det inofficiella namnet "De intergalaktiska påskvarelserna", baserat på besöksdatumet. Ingen visste om de kom från vår galax eller någon annan, men "intergalaktisk" låg bra i munnen. Världens samlade vetenskapliga expertis riktade sin uppmärksamhet mot föremålet, men ingen lyckades lista ut mer än att det stod stilla ett par kilometer ovanför atmosfärens gräns, ovanför Bajkalsjön, och att det var fullkomligt gigantiskt. Stort som ett medelstort land.

Detta förändrades en natt när när hela norra halvklotet drabbades av en kraftig och plötslig jordbävning. När det stod klart att dess epicentrum befann sig i Bajkalsjöns djupare delar, och att städerna närmast sjön hade dränkts av kraftiga flodvågor, drogs snart slutsatsen att de intergalaktiska påskvarelserna låg bakom. Varför de hade valt att bomba ett så öde område hade ingen någon bra förklaring till.

Snart stod det klart att det inte hade fällts någon bomb över huvud taget. Dagen grydde och avslöjade en enorm, slät metallpelare, fyra kilometer i diameter, som reste sig ur sjöns mitt och synbarligen försvann rakt upp i himlen. Fotografier från satelliter och rymdfärjor bekräftade vad många misstänkte - metallpelaren satt ihop med det cigarrformade föremålet i skyn. Den tycktes ha skickats ner från det med stor hastighet och träffat sjöbottnen med en meteorits kraft.

Den mest populära teorin om dettas innebörd var att metallpelaren var en enorm hiss. Det föreslogs att rymdvarelserna åkte ner i underjorden, borrade tunnlar i alla riktningar, och mobiliserade för att dyka upp under människornas städer och anfalla oss när vi minst anade. Teorin fick ökat stöd när undervattensbilder visade att metallpelaren verkligen hade penetrerar sjöbottnen. Besökarna bytte nu namn till "De intergalaktiska mullvadsvarelserna".

Men saker och ting hände i skyn som avledde uppmärksamheten från Jorden. Bakom cigarren började stora, spröda, silverfärgade föremål vecklas ut. Snart hade de tagit formen av fyra tunna ringar, prydligt uppställda på rad, var och en stor nog att rymma USA.

Ringarna reflekterade solljuset bra, och ansågs av många vara ganska vackra. De jordbor som var för dumma, likgiltiga eller stoiska för att vara utom sig av oro tyckte om att spendera kvällarna med att titta på dem. Således fanns det många vittnen när en lysande orange vätska plötsligt började sprida sig genom ringarnas mitt, likt en glödande orm som ringlade sig genom en tänkt hjulaxel.

Vetenskapsmän hade snart identifierat den orangea vätskan, och lyckades med tungt hjärta i samma veva förklara både metallpelarens funktion och nedslagsplats.

Pelaren var i själva verket en enorm magmapump. Besökarna hade valt ut Bajkalsjön eftersom det var det ställe där jordskorpan var som tunnast. Nu hade de tryckt ner pumpen rakt igenom jordskorpan, och sög med stor hastighet upp den flytande, heta magman i planetens inre. Ringarna tycktes vara en slags magneter, ämnade att hålla den magnetiskt laddade magman på plats. Journalisterna döpte nu om De intergalaktiska mullvadsvarelserna till det mer passande "De intergalaktiska myggvarelserna".

Alla experter var eniga: Detta var slutet på vår existens. Om så rymdvarelserna bara pumpade upp en liten del av magman skulle det få svåra konsekvenser. Ett tomrum skulle skapas, vilket var tvunget att fyllas. Detta kunde enbart leda till enorma ras, och de största jordbävningar och vulkanutbrott Jorden upplevt sedan den var en nyfödd, glödande magmaboll.

Jordens flygvapen slösade ingen tid. En stor del av våra samlade kärnvapenförråd ägnades åt att försöka spränga metallpelaren. Men ingen lyckades. Pumpen visade sig vara minst lika tålig för slitage utifrån som inifrån, och fick inte en skråma.

Inom några få dagar märktes tecken på att Jorden mycket riktigt började bli av med sitt flytande innanmäte. Djupa gruvor, som tidigare varit betydligt varmare än jordytan, svalnade. Mätningar visade att Jordens magnetfält, vilket var beroende av magmans strömningar, hade försvagats avsevärt.

Det spekulerades vilt i vad myggvarelserna skulle med magman till. De flesta trodde att de skulle använda den som bränsle eller byggnadsmaterial. En populär teori (eller högst impopulär, beroende på hur man såg på saken) sade att de tänkte använda den till att bombardera jordborna i ett glödande, dödande regn. Sedan fanns det de som trodde att besökarna var intergalaktiska konstnärer som ägnade sig åt en installation av kolossala mått.

För visst var det vackert. Den med magnetiska ringar omslutna magman glödde nu så starkt att man i hela Asien kunde läsa tidningen mitt i natten utan att behöva tända en lampa.

Och så en dag försvann de.

Metallpelaren var så slät att man knappast kunde se på den om den stod still eller åkte uppåt eller neråt. Vattnet omkring den som plötsligt började kastas upp åtskilliga meter, kombinerat med det faktum att den började smalna av, avslöjade dock att den var på väg att dras tillbaka där den kom ifrån. När den bara var några meter bred försvann den uppåt, synbarligen lika fort som den en gång kommit ner.

Snart kunde man se att hela rymdskeppet, med cigarr, ringar och allt, makligt gjorde helt om, för att sedan krympa ihop till en liten prick och försvinna. Besökarna hade åkt iväg.

De lämnade efter sig lika många frågetecken som de hade fört med sig. Varför hade Jorden inte blivit lättare? Noggranna mätningar sade att den vägde lika mycket som förut. Och var var alla jordbävningar och vulkaner? Det verkade som om utomjordingarna hade fyllt Jorden med någonting i magmans ställe.

Man beslöt sig för att undersöka saken närmare, samlade ihop en modig besättning, och skickade ner dem i en djuphavsubåt i det hål där metallpelaren tidigare varit. De fann en slät botten täckt av ett tjockt lager sten och grus som hade rasat ner när pumpen dragits upp. Med hjälp av en medhavd borr av enorma mått lyckades de ta sig igenom detta lager, och ta ett prov av vad som låg under.

Världen höll andan medan vetenskapsmännen undersökte substansen i sina laboratorier. Vad var det nu man promenerade runt på, efter att i miljarder år gjort det på olika flytande metaller? Och vad hade det för konsekvenser?

Substansen, som var gulbrun och krämig, visade sig innehålla mestadels kolhydrater och fetter, samt lite protein - inte helt oväntat, då man fann det rimligt att liv på andra planeter bestod av ämnen som påminde om de hos Jordens liv. Något mer förvånad blev av förekomsten av färgämnen och konserveringsämnen.

Exakt vad det var man hade att göra med fick man inte svar på förrän en natt när ett gäng överförfriskade fysikstudenter bröt sig in i labbet. En av dem skulle visa sig på styva linan, och dristade sig, till sina kamraters förtjusning, att äta en bit av ämnet.

Han kände omedelbart igen smaken.

Det var fudge. Utomjordingarna hade fyllt Jorden med fudge.

[Frumpish]

:D

Speechless!

Genialt!

[Spartansk]

:D

Speechless!

Genialt!

Tack!

Sätt igång och skriv egna nu! :thumbup:

[Lelle Pelle]

Är du någon slags übermench?

[Spartansk]

Är du någon slags übermench?

Nej, jag är bara en vanlig snubbe.

[victor_n]

Seriöst ge denna mannen en helårs förbrukning av vassle!!

*bugar för guden* :D

[stolpskott]

Påskmullvadsmyggkonstnärerna var grym! :D
Bra jobbat!

[Spartansk]

Tack! Kul att ni gillar dem.

[Akerhage]

Spartansk....du måste vara arbetslös va? paint-master-skills och nu novellskrivande-skills...när hinner du med allt!! :)

[Spartansk]

Spartansk....du måste vara arbetslös va? paint-master-skills och nu novellskrivande-skills...när hinner du med allt!! :)

Novellerna skrev jag för längesedan. Paint ritar jag i på fritiden, och Kolo sitter jag mest på på jobbet. :)

[Akerhage]

Ah, samma här bortsett från paint och novellskrivandet. Blir kolo på jobbet (reception samt stationär vakt). Perfekt tidsfördriv! =)

[GolvMupp]

Jag älskar dig.

[Wille005]

Får det vara på engelska?

[Wille005]

Här kommer en novell jag skrev till skolan vid 14 års ålder.

Dagen var ovanligt kall för att vara mitt på sommaren. Fåglarna velande inte av och an mellan sång som de brukade göra.
- Besynnerligt, man kan bestämt tro att det är höst, sa Mannen för sig själv. Han fortsatte ner längs landsvägen. Det var en sån där dag när man bara vill ligga inne och se på tv, menade Mannen. Men han var ute och gick. Varför? Det visste han inte. Han stannade upp och tänkte för sig själv. En mjuk soffa och ett fullspäckat tv-schema var det han ville utsätta sig för denna afton. Han kom inte fram till varför han höll på med det han gjorde, utan fortsatte att lunka framåt i snigelfart.
Det var ovanligt tomt i staden, även fast klockan knappt var fyra. Hungern kröp inuti. Var hade han lagt plånboken? Han försökte minnas. Det gick inte. Men han hittade ett par slarvigt vikta 20-lappar i sin vänstra innerficka.
- Om jag skulle leta upp någonstans där jag kan äta, sa Mannen för sig själv. Han gick en sväng kring dom mörka gatorna. Mörka, varför? Gatlamporna brukade ju alltid vara tända efter klockan tre. Konstigt. Nåväl, tänkte Han, och fortsatte nedåt gatan. Han ville minnas att det låg en helt okej pub inte många stenkast ifrån där han var. Det fick bli så.

- Vad fan. Det är ju stängt, svor Mannen när han kommit fram. Mycket väl var det släckt och inte en själ syntes till. Det var dock konstigt, för dörren stod på glänt.
- Då kanske det är öppet ändå, sa Mannen för sig själv. Egentligen var det mer en lögn än en förhoppning, då han tyckte det såg ovanligt mörkt ut.
Han tryckte upp dörren. Den var väloljad, lätt att få upp. Det var bäcksvart inomhus. Mannen insåg snabbt att det skulle bli omöjligt att hitta någon på detta ställe som kunde hjälpa honom i hungerns nöd. Han gick ut.
Det var tomt. Tyst. Man kunde inte höra några människor traska omkring och småprata, inga bilar som kryssade runt i galen fart. Konstigt. Inte ens den minsta antydan till att det fanns nåt levande kunde han få syn på. Han gillade det inte, mörker och tystnad. Nu var han trött också. Men kunde inte få någon ro i det tumult han nu hade hamnat i. Han ville hem, hem och sova. Och äta.

Men nej. Så skulle det aldrig bli. Alltid vandra, ständigt mörker, ständigt tryckande känslor i hela kroppen. Det hade han förtjänat, svarade dom tysta skriken.

Minutvisaren hade gått ett flertal varv när han satte foten på en bred gata. Även denna nedsläckt och översvept av tystnaden. Ett tjockt täcke av ren stillhet, ren tomhet.
- Hallå?! Kan någon höra mig?! Är det någon här?! ropade han förgäves ut i mörkret medan han fortsatte springa längs gatan, ut på en ny gata. Det kändes som om han aldrig skulle hitta fram. Vart var han på väg? Det visste han inte. Han stannade upp och tänkte för sig själv. En stekt entrecote och en nybäddad säng var ju det han ville utsätta sig för denna natt. Han kom inte fram till varför han fortsatte springa, men gjorde det ändå. Ut i dimman.

[Spartansk]

Får det vara på engelska?

Japp.

[Wille005]

Japp.
Excellent. Btw är det någon gräns på hur snuskigt/vidrigt/olämpligt det får vara? Har nämligen en hope historier skrivna i unga dar.

Grymt bra skrivet förresten :D Trevlig läsning innan passet.

[Spartansk]

Excellent. Btw är det någon gräns på hur snuskigt/vidrigt/olämpligt det får vara? Har nämligen en hope historier skrivna i unga dar.

Hehe, nä, men det finns ju forumregler...

Grymt bra skrivet förresten :D Trevlig läsning innan passet.

Tack!

[Wille005]

Hehe, nä, men det finns ju forumregler...
Tror jag avvaktar då. Novellen jag tänker på heter "Prinsen och stallpojken" och ja... du kanske hajar vad det kan handla om :D

[Krampus]

Jag höll på med mycket sådant här på kolo och andra träningsfoum förr.
Ska kolla vad jag hittar bland gamla trådar..

[Grotesk]

Jag höll på med mycket sådant här på kolo och andra träningsfoum förr.
Ska kolla vad jag hittar bland gamla trådar..

Fighten med Lelle (eller vad fan han heter) var ju av episka mått, Sir.

Fast förvisso varo den sann.

[Krampus]

Här är en kort:

Introspektiv morgonpromenad (http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=55865&highlight=Introspektiv+morgonpromenad)

[Nitrometan]

Då vill jag tipsa om denna: Seppos knivskola (http://kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=95707)

[Krampus]

Fighten med Lelle (eller vad fan han heter) var ju av episka mått, Sir.

Fast förvisso varo den sann.

Minns ej.. Något som skrivits på kolo?

[Grotesk]

Minns ej.. Något som skrivits på kolo?

Svar ja. Värsta battle, mannen.

[Kwon]

Hur slutade Mindswap Spartansk?

[Spartansk]

Hur slutade Mindswap Spartansk?

De båda patienterna blev kära i varandra, gifte sig, och blev de första transsexuella som fått barn på naturligt vis.

[Kwon]

De båda patienterna blev kära i varandra, gifte sig, och blev de första transsexuella som fått barn på naturligt vis.

Mysigt! Saknade kapitel 2! :)

[Krampus]

Svar ja. Värsta battle, mannen.

Krampus vs Lellan?

[Spartansk]

Det var en gång en gräshoppa som bodde i ett hus. Gräshoppan var kusin med Kalle Stropps kusin, så han var nästan kändis. Hans hus var pyttelitet, så litet att han inte kunde stå raklång i det. Men det gjorde ingenting, för gräshoppan var utomhus hela dagarna. Han var nämligen bonde.

En dag skulle gräshoppan plöja sitt grönsaksland. Han fäste plogen på ryggen, och började plöja. Men han stötte snabbt på problem: Han kunde inte ta sig fram utan att hoppa, och varje gång han hoppade följde plogen med i luften. Resultatet blev att han bara plöjde ett litet hål var femte centimeter (ett långt avstånd för en gräshoppa).

En enkel lösning var naturligtvis att ploga samma fåra många gånger. Problemet var att det på detta vis tog flera timmar att ploga en enda fåra.

"Det här går inte", tänkte gräshoppan. "Jag behöver hjälp av någon som kan ta sig fram utan att hoppa".

Gräshoppan hoppade iväg till sin vän snigeln, som bodde 200 meter bort. Han berättade om sitt problem och frågade om snigeln ville hjälpa till, vilket snigeln ville. De hoppade och gled till gräshoppan, vilket tog två dagar, eftersom snigeln var så långsam.

Väl framme spände snigeln fast plogen på ryggen, och började ploga. Det gick hur bra som helst. Inte nog med att han plöjde bra; han bevattnade dessutom grönsakslandet automatiskt med sitt snigelslem. Det fanns bara ett problem; snigeln rörde sig så långsamt att det tog precis lika lång tid för honom att ploga en fåra som det hade tagit för gräshoppan.

Gräshoppan insåg att han behövde leta upp något snabbt djur som inte hoppade. Han bestämde sig för att pröva med tusenfotingen, som bodde 300 meter bort. Eftersom snigeln var så långsam så ville gräshoppan inte att han skulle följa med, vilket skulle sinka honom. Därför sa han till snigeln att snigeln som tack för plöjningen fick stanna kvar och äta hur mycket isbergssallad han ville. Gräshoppans kusin, som var rik eftersom han var kusin med Kalle Stopp, hade skickat ett enormt salladshuvud till gräshoppan i present. Snigeln var mycket nöjd med överenskommelsen.

Gräshoppan hoppade bort till tusenfotingen, som gick med på att hjälpa till. Hos gräshoppan möttes de en fullständigt klotrund snigel. Han hade svalt salladshuvudet helt. Sniglar är mycket bra på att svälja mycket stora föremål. Dels är de täckta av räfflor, som slätar ut sig när snigelns hud expanderar, och vår snigel var nu alldeles slät. Dels gör deras snigelslem att deras hud mycket sällan spricker, eftersom den ständigt återfuktas. Snigeln tackade för salladshuvudet, och rullade hem.

Tusenfotingen var jättebra på att ploga, men efter att ha gjort klar en fåra stannade han och sa: "Jag blir så smutsig om fötterna. Om du vill att jag ska fortsätta ploga så kräver jag att få ha skor på fötterna".

Gräshoppan bönade, bad, och försökte på alla sätt beveka tusenfotingen. Men till föga nytta. Han hade bestämt sig - inga skor, inget plogande.

Det var inte mycket annat att göra för gräshoppan än att ge sig ut i vida världen på jakt efter skor. Efter att ha hoppat länge och väl kom han till en bäck, som var för bred för att hoppa över. Han började följa den åt ena hållet, och kom efter ett tag till en bäverdamm. Till sin stora glädje såg gräshoppan att flera hundra skor hade fastnat i dammen, efter att ha flutit dit efter att folk hade tappat dem i bäcken.

Han gick fram till dammen och knackade på. En bäver kom ut, och gräshoppan frågade vad bävern ville ha för alla skor som hade fastnat i dammen. Bävern tänkte en liten stund, och sa sedan att han var i stort behov av något bra lim, som han kunde använda till sin damm så den inte trillade i bitar hela tiden. Gräshoppan svarade att han minsann kände en snigel vars slem hade förmågan att hålla ihop precis vad som helst. Det tyckte bävern lät utmärkt.

Gräshoppan tog upp sin mobiltelefon och ringde snigeln (gräshoppan var mycket snål, och hade kontantkort, varför han inte hade använt telefonen tidigare). Snigeln svarade att han minsann inte hade några problem med att slemma ner en bäverdamm, och saken var biff.

"Förresten", sa gräshoppan till bävern. "Jag kan inte bära flera hundra skor alldeles själv. Hjälper du mig även med det?" Bävern svarade att han tyvärr inte kunde, eftersom han var tvungen att passa dammen, men att gräshoppan ju alltid kunde fråga Näcken, som bodde några hundra meter neråt bäcken.

Detta gick gräshoppan med på, och hoppade åstad. Efter ett tag hörde han det omisskännliga ljudet av fiolspel. Han gick fram till Näcken och harklade sig, varpå Näcken tystnade, tittade på gräshoppan och sa: "Vad vill du?"

Gräshoppan förklarade sitt predikament. Näcken, som var en ganska egoistisk individ, nekade att hjälpa till. Men gräshoppan hade en reservplan. Han visste nämligen att Näcken var väldigt stolt över sitt fiolspel, och inte skulle kunna motstå möjligheten att besegra gräshoppan i en musik-battle. Och mycket riktigt gick Näcken med på en sådan, och lovade att hjälpa gräshoppan om gräshoppan vann.

De behövde dock en domare, och kom överens med att bävern skulle duga. Gräshoppan hoppade tillbaka till dammen och frågade bävern. Nu hade snigeln hunnit komma fram och slemma ner dammen, och bävern var så nöjd att han inte hade några problem med att gå ifrån dammen ett litet tag för att agera domare.

Musik-battlen började. Näcken var först ut. Han spelade An der schönen blauen Donau, som han hade lärt sig som ung aspirant på Näckskolan, då han hade besökt floden Donau på studiebesök.

Gräshoppan började gnida bakbenen mot varandra och spelade raplåten Cause I'm a grasshopper, yes I am. Bävern råkade vara ett stort hiphopfan, och utropade således gräshopparen som vinnare. Näcken höll sin del av avtalet, stoppade in alla skorna i hålrummet på sin fiol, och levererade dem till gräshoppans hus.

Tusenfotingen älskade skorna, plogade klart gräshoppans åker, och allt var frid och fröjd. Gräshoppan blev så lättad och glad att han ställde till med en stor Oktoberfest. Han bjöd snigeln, tusenfotingen, bävern, näcken, sin kusin, och Kalle Stropp. Alla kunde komma, utom Kalle Stropp, som var ute och räddade världen.

Det blev en hejdundrande fest. Gräshoppan spelade Jump, kompad av Näcken, och av bävern som dunkade takten med svansen. Tusenfotingen dansade 500 danser samtidigt, en med varje benpar. Efter ett tag bytte han till att dansa en hel squaredance, med sig själv som enda deltagare.

Sedan gick alla hem, nöjda och belåtna.

[Spartansk]

I början av nian fick klassen i uppdrag av svensklärarinnan att skriva en novell, som fick handla om vad som helst. Det här blev mitt bidrag. Här lägger jag upp den nästan som jag skrev den första gången; enda skillnaderna är att jag har rättat några stavfel, lagt till och tagit bort några kommatecken och mellanslag, och delat in den i stycken där jag förut bara hade ny rad med två mellanslag i början.


- På måndag ska novellerna vara klara (eller åtminstone en sida)!

Dessa i mina ögon groteskt hårda ord kom från min nya svensklärarinna. Ett par veckor tidigare hade jag slutat sommarlovet (eller börjat höstterminen, hur man nu ser det). Den första riktiga svenskuppgiften min klass hade blivit tilldelad var att skriva en novell.

- Inga problem, tänkte jag tyst för mig själv, jag var ju uppsatsskrivarnas okrönte konung när jag gick i mellanstadiet.

Det visade sig dock att mellanstadiet var en himla massa år sedan. I stället för en massa idéer, spännande intriger och intressanta huvudpersoner uppenbarade sig i varje vrå av min oinspirerade hjärna en ihärdig idétorka. Denna idétorka, som tycktes vara värre än Kalahariöknens hetaste timmar den varmaste dagen på året, blev knappast bättre av att ca 95 % av lektionstiden var luftrummet inom några meters håll från mig upptaget av vilda skrik, tjatter, rop, höglljutt tal och andra diverse otrevliga störande ljud från mina högt ärade klasskamrater, medan 4,5 % av tiden gick ut på att lyssna på de högfrekventa tjut och sinnesutnötande utrop resten av skolans människor glatt producerade. En halv procent, dock, var över, och den blev snabbt använd till pennvässning, skrivbokshämtning, kortspel, sömn och andra livsnödvändiga aktiviteter.

Som du säkert själv med endast en viss ansträngning av geniknölarna redan nu har räknat ut, blev det inte mycket skrivet på novellen.

Döm om mitt förtret, då jag på fredag eftermiddag efter skolans slut gick hemåt med den ytterst otrevliga idétorkan fortfarande malande i min hjärna. Jag såg mig inte så noga för var jag gick, och plötsligt snubblade jag över ensten och slog mig på den hårda asfalten nedanför. Typiskt, tänkte jag, först bekymret med novellen och sedan denna smärtsamma upplevelse. I ilskan tog jag upp stenen och skulle slänga iväg den, men hejdade mig när jag såg att stenen inte alls var någon sten, utan ett handflatestort, blänkande guldföremål. Det var, gissa om jag blev förvånad, en oljelampa, just en sån där lampa som de har i Alladin, den med en inneboende ande som uppfyller alla (eller åtminstoner av) dina önskningar. Var detta lösningen på mina problem?

Trots att logiken sa att allt det där om andar-i-lampor-tjafset bara var företeelser som existerade i sagorna, tog jag med mig lampan hem. Jag hade alltid varit liberal gällande myter och sägner, och försöka kunde väl aldrig skada.

Väl hemma märkte jag till min stora fördel att jag var ensam hemma. Jag tog ut lampan på gräsmattan och började ivrigt gnugga den. Efter ett oräkneligt antal minuter var mina fingeravtryck bortslipade och mina händer ömmade som aldrig förr. Jag blev arg, arg på lampan som visade sig vara en bluff, arg på mig själv, som inte kunde skriva en ynka novell och som så lättvindigt hade accepterat idén om att lampan skulle innehålla något mer intressant än ett spindelnät, arg på det faktum att jag var tvungen att skriva en novell överhuvudtaget. Jag tog upp lampan och slängde den med full kraft mot närmsta trädstam (jag bor en liten bit in i skogen).

Det sa KLONK när lampan studsade mot trädstammen och föll ner på gräsmattan. I samma ögonblick började lampan skaka som besatt, och vit, gul, grön och mörklila rök pyste ut ut öppningen. I ett starkt ljussken uppenbarade sig en liten varelse, knappt en fot hög, med en svart, knubbig kropp, fladdermusliknande vingar och lysande röda ögon.

När jag stapplade bakåt, kisande med ögonen, sa varelsen plötsligt:
- Veeem behöver hjääälp med sin noveeelll..?

Min förvirring var total. Sagan hade segrat över förnuftet, lampan hade trots allt visat sig innehålla nån sorts ande, men vad var det för ande som såg ut som en liten djävul och frågade vem som behövde hjälp med sin novell??? Jag svarade:
- Jag, oh store ande, jag behöver hjälp med min novell, men ska du inte fråga vad jag önskar mig först, innan du börjar laborera?
- Ande! Ha! Pyttsan! Det du ser framför dig, glin, är ingen ande. Jag är Abbaddon, Novellernas Oheliga Demon, tankarnas förseglare, skrivlustens dämpare, idéernas utdrivare och svenskelevernas oförbätterliga terrorist!
- V-v-varför just jag, lyckades jag stamma fram?
- Vaddå "v-v-varför just jag"? Det var ju du som hittade lampan pucko! Behöver du hjälp med en novell nu då, eller kan jag fortsätta sova ostört?
Åh nej, jag hade retat upp en demon! Jag beslöt mig för att hålla god min och låta konversationen fortsätta.
- Öh... Faktiskt behöver jag en gnutta... nej, en hel del hjälp med en novell som jag håller på med nu i svenskan...
- Gosse, är det din lyckliga dag i dag, eller är det din lyckliga dag? Som tur är jag, som du ser, på mitt gladaste humör i dag, och därför har jag bestämt mig för att hjälpa dig!
Det var ingen ande, men denna sak som kallade sig Abbaddon var min räddare i nöden. Hoppet kom tillbaka inom mig, och jag sa:
- Det jag behöver hjälp med är...
Mer hann jag inte säga förrän han drog upp en tjock, guldkantad bok med svarta pärmar.
- Detta, sa han är min Codex novellicus, min svarta, oheliga skriftsamling där alla knep och fusk om hur man gör noveller står. Vi ses!
Och i ett virvlande, färgglatt rökmoln åkte han samma väg in i lampan som han hade kommit ut, och allt blev tyst.

Med Codex novellicus under armen begav jag mig till mitt rum, där den gamla dammiga Macintoshen stod på ett datorbord. Jag började studera boken jag hade fått, eller åtminstone lånat, av Abbaddon, och efter ett tag gick skrivandet som om jag aldrig hade gjort något annat än skrivit noveller i mitt liv.

På måndagen hade jag med mig, förutom en gammla oljelampa i guld, en novell på femton sidor och en stor, svart bok med förgyllda kanter och texten Codex novellicus ingraverat på pärmens framsida. När jag kom fram till skolan var det fortfarande flera minuter tills första lektionen skulle börja. Jag kände att naturen kallade, och ytan att bry mig om att lägga in väskan och jackan i skåpet gick jag in på skoltoaletten och låste om mig. Då, plötsligt, uppenbarade sig Abbaddon i sitt sedvanliga moln av mörka och ljusa färger. Vad var detta? Behövde man inte slänga in lampan i ett träd för att Novellernas Ohelige Demon skulle uppenbara sig?
- Hej, glin. Hur gick det med novellen?
- Tack, din bok var verkligen till stor hjälp. Titta!
Jag visade honom min 15-sidorsnovell. Han ryckte åt sig den och läste igenom den med den läshastighet som bara oheliga demoner besitter.
- Hmmm. Ser bra ut. Synd att din fröken aldrig kommer få se den.
- Vad menar du?
- Jag menar att jag kommer ta med den hem, för jag måste dra nu. En läxa att minnas: lita aldrig på en demon!
Och med ett ekande, öronbedövande skratt åkte han in i lampan (med sitt obligatoriska färgglada rökmoln förstås). När allt blev tyst igen tog jag upp lampan, som direkt vittrade sönder och förvandlades till ett litet vitt dammoln som sakta dalade ner ur min handflata, genom mina fingrar och landade på det smutsiga golvet.

Jag skulle säkert ha stått där handfallen i ytterligare ett antal minuter om det inte hade varit så att vaktmästaren knackade på toadörren och undrade vad tusan som pågick. Jag skyllde som vanligt på en känslig mage i kombination med en alltför stor del broccolipudding, och gick ut och satte mig i biblioteket för att fundera ut vad jag nu skulle ta mig till. Jag kom fram till att det fanns två saker att göra. De var:
1: Jag skulle berätta för lärarinnan exakt vad som hade hänt, med lampan, demonen och boken jag fick låna, eller
2: Jag skriver en ny novell.

Ganska snart gick det upp för mig att, tro det eller ej, lärarinnan skulle ha svårigheter med att tolka min historia som sanningsenlig. Därför bestämde jag mig för att senare på håltimmen skriva en ny novell.

Håltimmen kom, och trots att jag tittade i alla tidningar och böcker som fanns till hands, lyckades jag inte finna inspiration. Faktum var, att till mitt stora förtret den där idétorkan som jag beskrev tidigare hade lyckats infinna sig åter. Jag vankade av och an, och plötsligt slog det mig: Codex novellicus!!!


Abbaddon hade tagit med sig min novell när han återvände till andeuniversumet, men han hade glömt kvar något desto viktigare: sin oheliga skriftsamling! Jag nästan dök ner i väskan för att plocka upp boken och, mycket riktigt, den var kvar. Jag satte mig ner med boken i knät och som en ödets nyck var det första som slogs upp:
sid 643, kapitel 13, paragraf 666: Hur man gör en novell, blir av med den på ett så ologiskt sätt att ingen kommer tro en när man berättar hur, och sedan skriver en ny novell som berättar hur man blev av med den första novellen.

Självklart, att det inte hade slagit mig direkt! Jag skulle skriva en novell om hur jag hittade lampan, åkallade Abbaddon, skrev novellen och blev av med den och skrev en ny på samma dag!

Jag satte igång, och den nya novellen blev klar precis i tid till svensklektionen.

[312]

Historian om Henar och en magiska osten.

Det var en svettig sommar natt 2008, och Henar, mullvaden, hade precis vaknat. Han tänkte gå en promenad för att leta upp lite mat. Och med mat så menar jag sprit, och med sprit så menar jag mat. Tror ni en mullvad dricker sprit eller? Herregud, tänk efter lite, smartasses.

Han hittar en gård som har ställt ut mjölk, och med mjölk så menar jag mjölk precis som jag sa. Han dricker upp det, men blir alldeles yr.

Vad ska han ta sig till? När han försöker gå vänster så går han höger, när han försöker gå framåt går han uppåt och helt plötsligt så befinner han sig på en gigantisk spindelpung. Vad i helvete gör jag nu? Sa Henar. Då svarar spindeln: "Hoppa!", och Henar lyssnar HAHA.

Henar landar rakt på en studsmatta, och när jag säger studsmatta så menar jag en sten. Henar gjorde sig lite illa, men det gjorde inget. Och när jag säger lite illa så menar jag sönderspräckt lårben.

Henar går vidare, haltandes, och träffar på Bamse (Ni vet, björnen. AGAHAWEah), Henar hälsar och säger "Hej, jag heter Henar!", Björne hälsar tillbaka. Eller nej, jag menar Bamse, skrev fel. LOL. Samma skit.

Dem hälsar på varandra, och Bamse eller björne eller vad fan det var, frågar "Varför i helvete heter du Henar din jävla mullvad", Henar svarar "Aa men du vet, den här nya grejen med Hen, det är där jag fått namnet ifrån ditt jävla pulverägg" svarar Henar. Bamse garvar sönder så läppen bokstavligt talat flyger iväg, och går vidare.

Kom precis på att tråden heter något med förtrollad ost, så det måste jag klämma in snart.

Nåja, Henar undrar om Bamse behöver hjälp min sin totalt bortflugna läpp, men det behövdes inte. Bamse skulle gå och ta en öl med lille skutt.

Henar bestämmer sig för att (draenhand)tralla vidare genom en skog, och nu börjar solen skina. Han sätter sig på en bänk och kisar mot solen, då han helt plötsligt märker att det inte alls är en sol, det är en ficklampa som en mullvadsfångare lyser med. Henar springer som in i helvete, men eftersom hans lår sprack lite tidigare i historian så kom han inte undan.

Henar hamnar på ett mullvadshem för mullvader (no shit lol), där han träffar Honne och Henom, ett gammalt par som bott där i 14år. Och med 14år så menar jag fisksoppa.

Henar, Honne och Henom blir bra vänner och leker tillsammans eller något. En dag när mullvadsfångaren åker iväg från mullsvadshemmet för att fånga fler mullvader, så glömmer han att stänga grinden. Henar, Henom och Honne springer mot grinden, ut mot friheten. Alla klarar sig ut, och när jag säger alla så menar jag bara Henar.

Henar känner att det är dags att gå hem igen, eftersom det börjar bli kväll. Han tar en motorcykel och glider runt mot sitt hem, då han helt plötsligt tappar styret och flyger åt helvete. Och med helvete så menar jag proteinpulver. Och med proteinpulver så menar jag ristretto. Och med ristretto så menar jag Svampbob. Och med Svampbob så menar jag awggwegw


Slut.

[Vivaldi]

Efter på tok för lång tid på detta forum har jag kommit till insikt om att det utan tvekan finns en hel del användare här som har en minst sagt god förmåga att förmedla åsikter och känslor genom det skrivna ordet.

Jag tycker därför att vi skall ge samtliga av dessa individer en chans att skriva av sig, liksom lätta på trycket bakom sina avatarer och ge oss andra något annorlunda, intressant att läsa.
Då detta forum dessutom har ett begränsat antal tillåtna tecken per post bör det vara intressant.

Några regler ( satta av mig då jag i egenskap av trådskapare är allmighty ):

1. Inga för grova berättelser i form av sexuell eller ingående kroppslig natur
2. Inga personliga påhopp eller användande av riktiga personer utan dess tillåtelse
3. Inga troll
4. Inga Noveller längre en vad som ryms i en Post ( dock kan man posta flera DELAR men dessa skall då markeras som sådana )
5. Inga noveller utan en titel
6. Kritik, kommentarer och dylikt är SJÄLVKLART tillåtet från övriga forummedlemmar.

Låt fantasin flöda och fingrarna dansa step på tangentbordet !

[Vivaldi]

Får väl inviga också då antar jag ....
Reflektion en Januarimorgon
Han satt på bussen ännu en vardagsmorgon, på väg till den plats han dag efter dag planlöst återvände till för att kunna existera i den stad han för tillfället valt att slå sig ned i. Det var på ännu en slentrianmässig morgon, då han likt alla de andra satt tyst och iakttog sina medpassagerare utan att ta ögonkontakt som sången i hans lätt slitna hörlurar försiktigt smög sig fram. Den lirkade sig in till de områden i sinnet han panikartat försökte gömma undan, men likt en dam som sakta spricker av vattnets tryck forsade nu minnen och tankarna fram utan att hejdas.
Trots sin ringa ålder hade han redan nu rest runt, testat på och funnit det mesta i livet lika fascinerande till en början, som meningslöst och pinande tomt i slutändan. Han hade alltid varit lite udda, skilt sig lite från mängden. Trots att han alltid hade haft vänner, trots det faktumet att han aldrig någonsin varit varken utstött eller mobbad hade han heller aldrig haft någon nära, något han trodde var negativt men självklart inte kunde bedöma själv. Precis som att man aldrig glömmer bort hur man cyklar visste han ju självklart fortfarande hur man pratade med människor, han ansågs vara snäll och hjälpsam, någon personer sökte sig till då de behövde något, men aldrig annars. Det berodde nog kanske delvis på honom själv, han förstod tjusningen i att leva i nuet, men det fanns något inom honom, en drivkraft som krävde mer, alltid mer. Han hatade och älskade den, det var hans styrka men också största svaghet. Vad han än tog sig för, blev det som regel alltid lyckat, de som kände honom någotsånär brukade beskriva hans beteende som maniskt, nästan lite skrämmande intensivt och passionerat, främmande. För honom var det naturligt, han hade alltid haft visioner, aldrig riktigt kunnat hejda sig, informationen och möjligheterna fanns ju där, varför nöja sig med att stanna vid det man redan visste, varför nöja sig med det man hade då det säkerligen fanns mer att hämta bara man vågade leta tillräckligt djupt ?
det var på grund av detta synsätt han ej kände sig hemma, det var därför han ibland drömde sig bort, till nya grupper med individer som förstod honom, städer, länder där hans synsätt var accepterat och älskat. Men i slutändan visste han att han oavsett var han kom skulle vara annorlunda, just precis som han i grund och botten visste att de flesta på bussen nog tänkte likt honom, men var precis lika rädda för att visa det, för att skilja sig från mängden och bli den personen de egentligen ville vara. Det var dessa stunder av självinsikt en del av honom ville bryta sig loss, fly till ett tempel, starta en rörelse, något för att bryta av mot det mönster han verkligen inte ville vara en del av, och någonstans djupt inne i hans hjärta började nu återigen den elden han förträngt, den hade älskat och hatat vakna till liv igen. Med ens blev han medveten om att han missat sin station, trots det brydde han sig inte, på något sätt var han lugn, trots att han precis som innan inte hade en aning om vad han ville göra, vad han ville åstadkomma spred sig nu ett lugn. Det fanns gott om tid, gott om utrymme för detta, och trots att ingen av medresenärerna såg någon skillnad visuellt på den unge mannen ändrades något djupt inombords den dagen.

Komigen nu, jag VET att det finns de som verkligen har talang för detta ( jag önskar jag hade ), sätt er ner och skriv, berika vår dag för böfvelen !!!

[Blaine]

Trevligt ämne för mig personligen då jag sitter inne med en del intressanta texter jag författat, som aldrig skådat det publika ögat. Mina texter värdesätter jag dock högt, och att publicera ett alster på ett forum med massvis av användare skulle innebära en risk för plagiat, vilket är min – och många författares – största rädsla och troligen anledningen till att jag begravt mina verk i en dold kammare som kanske aldrig får se ljuset, vilket gör det hela ganska poänglöst förvisso… Men en dag så!

Ditt initiativ till denna tråd bör dock hyllas, och även om det troligen är en minoritet här på Kolozzeum som dels finner detta intressant, och dels planerar att deltaga, så är det minsta jag kan göra att försöka luska fram någonting, om än litet.

[krilleh]

Får väl inviga också då antar jag ....
Reflektion en Januarimorgon
Han satt på bussen ännu en vardagsmorgon, på väg till den plats han dag efter dag planlöst återvände till för att kunna existera i den stad han för tillfället valt att slå sig ned i. Det var på ännu en slentrianmässig morgon, då han likt alla de andra satt tyst och iakttog sina medpassagerare utan att ta ögonkontakt som sången i hans lätt slitna hörlurar försiktigt smög sig fram. Den lirkade sig in till de områden i sinnet han panikartat försökte gömma undan, men likt en dam som sakta spricker av vattnets tryck forsade nu minnen och tankarna fram utan att hejdas.
Trots sin ringa ålder hade han redan nu rest runt, testat på och funnit det mesta i livet lika fascinerande till en början, som meningslöst och pinande tomt i slutändan. Han hade alltid varit lite udda, skilt sig lite från mängden. Trots att han alltid hade haft vänner, trots det faktumet att han aldrig någonsin varit varken utstött eller mobbad hade han heller aldrig haft någon nära, något han trodde var negativt men självklart inte kunde bedöma själv. Precis som att man aldrig glömmer bort hur man cyklar visste han ju självklart fortfarande hur man pratade med människor, han ansågs vara snäll och hjälpsam, någon personer sökte sig till då de behövde något, men aldrig annars. Det berodde nog kanske delvis på honom själv, han förstod tjusningen i att leva i nuet, men det fanns något inom honom, en drivkraft som krävde mer, alltid mer. Han hatade och älskade den, det var hans styrka men också största svaghet. Vad han än tog sig för, blev det som regel alltid lyckat, de som kände honom någotsånär brukade beskriva hans beteende som maniskt, nästan lite skrämmande intensivt och passionerat, främmande. För honom var det naturligt, han hade alltid haft visioner, aldrig riktigt kunnat hejda sig, informationen och möjligheterna fanns ju där, varför nöja sig med att stanna vid det man redan visste, varför nöja sig med det man hade då det säkerligen fanns mer att hämta bara man vågade leta tillräckligt djupt ?
det var på grund av detta synsätt han ej kände sig hemma, det var därför han ibland drömde sig bort, till nya grupper med individer som förstod honom, städer, länder där hans synsätt var accepterat och älskat. Men i slutändan visste han att han oavsett var han kom skulle vara annorlunda, just precis som han i grund och botten visste att de flesta på bussen nog tänkte likt honom, men var precis lika rädda för att visa det, för att skilja sig från mängden och bli den personen de egentligen ville vara. Det var dessa stunder av självinsikt en del av honom ville bryta sig loss, fly till ett tempel, starta en rörelse, något för att bryta av mot det mönster han verkligen inte ville vara en del av, och någonstans djupt inne i hans hjärta började nu återigen den elden han förträngt, den hade älskat och hatat vakna till liv igen. Med ens blev han medveten om att han missat sin station, trots det brydde han sig inte, på något sätt var han lugn, trots att han precis som innan inte hade en aning om vad han ville göra, vad han ville åstadkomma spred sig nu ett lugn. Det fanns gott om tid, gott om utrymme för detta, och trots att ingen av medresenärerna såg någon skillnad visuellt på den unge mannen ändrades något djupt inombords den dagen.

Komigen nu, jag VET att det finns de som verkligen har talang för detta ( jag önskar jag hade ), sätt er ner och skriv, berika vår dag för böfvelen !!!

Må hända att jag är lite småstekt just nu, men det här var fanimig bland det bästa jag läst på kolo! Riktigt bra skrivet.

[stolpskott]

Det finns redan en sån här tråd. (http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=164909)

[Vivaldi]

[QUOTE=stolpskott;6190187]Det finns redan en sån här tråd. (http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=164909)[/QUOTE
tusan, hade missat det helt, well well, move along people, nothing to see here

[dupper]

Be nån admin merga trådarna annars, har för mig att det ska gå.

[Vivaldi]

Reflektion en Januarimorgon
Han satt på bussen ännu en vardagsmorgon, på väg till den plats han dag efter dag planlöst återvände till för att kunna existera i den stad han för tillfället valt att slå sig ned i. Det var på ännu en slentrianmässig morgon, då han likt alla de andra satt tyst och iakttog sina medpassagerare utan att ta ögonkontakt som sången i hans lätt slitna hörlurar försiktigt smög sig fram. Den lirkade sig in till de områden i sinnet han panikartat försökte gömma undan, men likt en damm som sakta spricker av vattnets tryck forsade nu minnen och tankarna fram utan att hejdas.
Trots sin ringa ålder hade han redan nu rest runt, testat på och funnit det mesta i livet lika fascinerande till en början, som meningslöst och pinande tomt i slutändan. Han hade alltid varit lite udda, skilt sig lite från mängden. Trots att han alltid hade haft vänner, trots det faktumet att han aldrig någonsin varit varken utstött eller mobbad hade han heller aldrig haft någon nära, något han trodde var negativt men självklart inte kunde bedöma själv. Precis som att man aldrig glömmer bort hur man cyklar visste han ju självklart fortfarande hur man pratade med människor, han ansågs vara snäll och hjälpsam, någon personer sökte sig till då de behövde något, men aldrig annars. Det berodde nog kanske delvis på honom själv, han förstod tjusningen i att leva i nuet, men det fanns något inom honom, en drivkraft som krävde mer, alltid mer. Han hatade och älskade den, det var hans styrka men också största svaghet. Vad han än tog sig för, blev det som regel alltid lyckat, de som kände honom någotsånär brukade beskriva hans beteende som maniskt, nästan lite skrämmande intensivt och passionerat, främmande. För honom var det naturligt, han hade alltid haft visioner, aldrig riktigt kunnat hejda sig, informationen och möjligheterna fanns ju där, varför nöja sig med att stanna vid det man redan visste, varför nöja sig med det man hade då det säkerligen fanns mer att hämta bara man vågade leta tillräckligt djupt ?
Det var på grund av detta synsätt han ej kände sig hemma, det var därför han ibland drömde sig bort, till nya grupper med individer som förstod honom, städer, länder där hans synsätt var accepterat och älskat. Men i slutändan visste han att han oavsett var han kom skulle vara annorlunda, just precis som han i grund och botten visste att de flesta på bussen nog tänkte likt honom, men var precis lika rädda för att visa det, för att skilja sig från mängden och bli den personen de egentligen ville vara. Det var dessa stunder av självinsikt en del av honom ville bryta sig loss, fly till ett tempel, starta en rörelse, något för att bryta av mot det mönster han verkligen inte ville vara en del av, och någonstans djupt inne i hans hjärta började nu återigen den elden han förträngt, den hade älskat och hatat vakna till liv igen. Med ens blev han medveten om att han missat sin station, trots det brydde han sig inte, på något sätt var han lugn, trots att han precis som innan inte hade en aning om vad han ville göra, vad han ville åstadkomma spred sig nu ett lugn. Det fanns gott om tid, gott om utrymme för detta, och trots att ingen av medresenärerna såg någon skillnad visuellt på den unge mannen ändrades något djupt inombords den dagen.

Ja jag är lite lätt deprimerad och filosofisk ...

[Jorgen]

Be nån admin merga trådarna annars, har för mig att det ska gå.

Det går, och är gjort. :)

[filmjölk]

Improviserar en novell ur kvinnligt perspektiv. Skiter i att editera, utan bara skriver. Inledningen på denna har jag fått ifrån ett kolozzeuminlägg av en medkoloit.

-"Du ser ut att bära på något mörkt!" blev hennes inledande fras efter att hon knackat honom på axeln. Han var ung, het och såg ut som en blandning av en ung Arnold Schwarzenegger och Justin Bieber. Hon var gammal och tyckte sig själv se ut som en blandning av Kikki Danielsson och Jimmie Åkesson.

Hon var alldeles för gammal för att hänga på nattklubb. Hon var ännu lite mer för gammal för att ragga på nattklubb, och hon var alldeles på tok för gammal för att ragga på söta pojkar som kunde vart klasskompisar till hennes äldsta son.

Men för helvete, hon hade vart ihop med samma man sen hon var femton (Kjell var en underbar man och pappa, fyfan vad hon saknade honom. Hon ville hata honom, men hon förstog honom. Vem fasen vill vara gift med en gammal sur klimakteriekärring? Om hon hade vart gift med sig själv hade hon dumpat den där gnällkärringen. - Ja hon förstod honom till fullo.) Denne man hade lämnat henne för en yngre förmåga. Ingen urblåst bimbo, eller någon golddigger. En tjej som var så perfekt och fin på alla sätt att tom. hennes egna barn föredrog henne framför klimakteriespöket. En sådan tjej som man inte kunde göra annat än gilla, även om hon stulit ens man. Ett leende som kunde smälta antarktis, genomsnygg osminkad i jeans och t-shirt, och så jävla snäll, hjälpsam och förstående. Fyfan vad hon ville hata henne, men det kunde hon inte. Hon kunde dock hata sig själv.

När man hatar sig själv, är ett åldrat klimakteriespöke, en nyskild ensam loser kan man inte kräva något. Inte ens som ung hade hon vart snygg, överviktig, gnällig och korkad redan då. Att Kjell förbarmade sig över henne var enbart för att han är en sådan underbar man som måste tyckt synd om henne. Men när livet är så pissigt, då är själva livet skyldig henne att någon gång, bara för en kväll få...få...få ja, få vad? Få vinna! Få vara den som lyckas, få den snyggaste killen, få känna avundsjuka blickar i nacken ifrån andra kvinnor. För helvete, hon var inte förtjänt av det, men skitsamma, hon skulle få det. Hon behövde det.

De andra kåta klimakteriespökena, mer sminkade än Alice Cooper, de raggade agressivt, grep pojkar i skrevet, var fula i mun. Som "vinst" fick de förvisso unga killar. Men vilka killar då? Fula, desperata, fulla och överkåta. De yngre kvinnorna, de snygga, med tonade kroppar, lysrörsbrännor, åtsittande kläder behövde bara utföra några samlagslika rörelser med höfterna på dansgolvet, eller inte ens det. De behövde bara sitta där och pojkarna och karlarna flockades som bin till en sockerbit kring dem.

Trots att hon såg ut som Kikki Danielsson hade hon ett äss i rockärmen, eller som hon själv uttryckte det för sig själv - ett äss i gäddhänget. Hon var mamma och kunde prata med barn. Unga pojkar var vilsna, lättledda och mottagliga för hennes mammaegenskaper. Prata med dem, ge råd, stödja, få dem att öppna sig. Varva beröm, med goda råd, terapi och sedan ****** som vilddjur i hennes lägenhet inredd med bilder av hennes älskade barn och underbara exman. Sedan när killen somnat, gråta en skvätt och somna något mindre miserabel än hon vaknat.

Dagen efter något sådant kände hon sig vidrig, men fem skrewdrivers och två tequila dövade det incestuösa i situationen.

Hon hånglade redan efter två timmar med killen som inte ens de blonderade silikonstinna brudarna som hämtade ur Slitz kunde rå på. När de gick ut småpratandes hand i hand gav hon ett mentalt långfinger till varenda kvinna i lokalen.