Visa fullständig version : Allt känns som ett enda svart hål
Hej Kolo.
Här har man kämpat sig till Australien, min dröm, att bli doktorand hos en av storpamparna inom mitt område. Kämpade i 8 månaders tid för att få tjänsten, fantiserade om hur bra det skulle bli och bra har det varit också.. men...nu tror jag att jag är på väg att gå i väggen?
Jag tror jag har blåst upp det hela för mycket; fick en motgång här före påsk och allt känns nu som ett helvete. Jag missade min mattetenta med en ynka poäng, efter att ha studerat i 2månader(!) inför testet (från 8 till 21 varje dag i princip utan ett liv eller fritid). Och jag drömmer nu på nätterna om skitfelen jag gjorde, sånt jag kan utan och innan men ändå självfallet gjorde på tentatillfället. Och gång på gång drömmer jag om formlerna trots att jag är ledig..
Får dock ett nytt försök om 3veckor, vilket är en skitsak kan många tycka, men jag tror det är mer än så som ligger bakom allt som kommer över mig nu. Jag har en extrem depression, allt är svart, orkar knappt ta mig upp på morgonen, har svårt att äta, gråter på skype när jag pratar med flickvännen, och allt känns bara åt helvete. Gång på gång försöker jag påtala mig själv att det inte är så jävla farligt, men ändå så kommer det över mig. Blir dessutom påmind om min uppväxt och mitt forna liv i tankarna.
Är det bara en burnout jag håller på att åka på, eller är det något från tidigare som gror nu när jag får vila lite under påsk och inte kan jobba bort tankarna?
mvh en skadad själ
har du pratat med någon läkare/psykolog? låter ju som att du mår väldigt dåligt...om du inte sökt hjälp för dina depressioner så kanske det är ett första steg?
Låter som en burnout om jag ska relatera till mina erfarenheter. Tänk så här, om du hade klarat testet galant hur skulle du må? Om du skulle må lika dåligt, då är det säkert något mer allvarligt. Men skulle du vara i frid och verkligen må bra, då är det säkert att du bara bränt sönder dig själv och resultat av sönder bränningen var misslyckande. Finns få personer på denna planet som inte skulle känna sig deprimerade, det gäller bara att kämpa sig upp, klara testet utan att slita på dig för mycket igen och fortsätta gå framåt.
I framtiden se upp med att glorifiera olika saker, utan se det som bekvämligheter och ställen du hellre vill vara på.
Det är mörkret jag ser som oroar mig, har aldrig känt sådant mörker förut, vilket gör att jag misstänker mer än bara "misslyckandet" som orsak. Men hoppas det går över om några dagar för såhär kan jag inte fortsätta må...
Har du varit deprimerad förut?
Hur länge har du mått såhär nu?
Har du varit deprimerad förut?
Hur länge har du mått såhär nu?
Har varit deprimerad en hel del förut, men har alltid bedövat det med olika saker, var det inte datorspel så var det alkohol eller jobb. Men nu är jag djupare nere än på mycket mycket länge. Dock bara varit det sen i onsdags.
Men vad vet jag, jag har aldrig ätit depressionspiller, jag har aldrig varit hos psykolog, jag har aldrig bearbetat mina problem. Vafan ska jag klaga för, finns dem som har det mycket värre. Men jag börjar bli rädd för mig själv, när jag knappt vill upp ur sängen, när jag står på tunnelbanan helt apatisk o inte orkar röra mig när folk vill förbi, då måste något vara fel. MEN förhoppningsvis går det över om några veckor...ville bara se om någon hade erfarenhet av att bli utbränd och om man kan känna sig såhär då
Ok. Jobb verkar ju inte funka direkt bra som lösning nu. Ärligt talat verkar inget av alternativen funkat jättebra eftersom du är tillbaka i samma känslor. Funderat på att ta reda på vad som ligger bakom? Samtala med en terapeut?
Har du något annat än jobb/plugg att sysselsätta dig med, typ hobby?
Edit: jag tycker inte du ska vänta på att det ska gå över av sig själv. Bättre är att lära sig hantera det när det kommer, och för det tror jag att samtal är ett bra första steg, plus kanske antidepp.
Ok. Jobb verkar ju inte funka direkt bra som lösning nu. Ärligt talat verkar inget av alternativen funkat jättebra eftersom du är tillbaka i samma känslor. Funderat på att ta reda på vad som ligger bakom? Samtala med en terapeut?
Har du något annat än jobb/plugg att sysselsätta dig med, typ hobby?
Gym eller lyssna på musik, när tid finns över. Men har iaf försök intala mig själv att jag måste börja träffa kompisar och skära ner antalet timmar jobb i veckan. Sen terapeut tar jag mig aldrig för.. hur mycket jag än vill tro att det fungerar tror jag inte på det..
Gym eller lyssna på musik, när tid finns över. Men har iaf försök intala mig själv att jag måste börja träffa kompisar och skära ner antalet timmar jobb i veckan. Sen terapeut tar jag mig aldrig för.. hur mycket jag än vill tro att det fungerar tror jag inte på det..
Terapi är inget magiskt hokus pokus. Det är en hjälp att ta reda på varför man mår som man gör och vad man kan göra åt det. Det finns ju massa olika inriktningar.
Vad tror du själv skulle få dig att må bättre?
Jag tror att det späder på att du är ensam i främmande land, med ett jobb som ÄR en psykdiagnos i sig. Jag skall posta något mer utförligt senare ikväll, men eftersom jag såg att du var online ville jag bara säga att jag känner med dig. Jag grät på jobbet och p.g.a. jobbet åtskilliga gånger när jag var doktorand, och jag är inte "vekare" än någon annan. Det är kul, men fan vad det kostar på.
Jag vet inte vad som hjälper, just nu vill jag bara till en annan värld för att slippa tänka så mycket. Men så småningom kanske jag får lite perspektiv på saker och ting och tar det lugnare och slutar "glorifiera saker och ting" som någon uttryckte det.
Mini tack, ska ärligt fundera på att gå till terapeut för att reda ut det som gror inom mig.
Och Tolkia tack för de orden, alltid skönt med lite uppmuntring och visdom
Jag hade också en minidepression när jag flyttade till Australien för att plugga (inte samma nivå dock). Åtminstone i mitt fall blev det bättre så fort man började få lite polare och kunde umgås med andra. Att sitta inne på rummet och plugga går bättre när man vet att det finns alternativ, av någon anledning.
Depression är typ bara kemi. Testa mediciner. Förhoppningsvis blir framtidens mediciner bättre.
Dra ner på pluggandet och jobbandet. Ta en paus ett tag.
Gör bara sånt som är kul. Låter som att du är utbränd.
Ofta märker man inte när man är utbränd...märks först när man jobbat varje dag 1-2 månader i rad och helt plötsligt har för högt blodtryck och måste knapra sömntabletter för att kunna sova om nätterna.
Har inga erfarenheter av vad du berättar men tänkte bara slänga in ett Lycka Till bland alla råd. Det löser sig på något sätt! Du har kommit en lång bit på vägen och även om du stött på en road bump så kommer du att komma ännu längre.
von huff
2011-04-25, 19:09
Utan hjälp är det svårt.Själv söp jag och tyckte synd om mig en tid sen blev det bättre.Du skrev att du haft deppresioner förut så kanske borde du ta hjälp på allvar, har man haft det förr så tror jag att samma orsaker kan ligga kvar i huvudet även efter det.Jag fattar hur det kan kännas när nåt man tycker om och satsat på skiter sig.Tyvärr måste man bara acceptera och fundera ut det bästa att göra i situationen och ta sig i kragen och göra det
själv väljer jag att uttrycka mig såhär: d3la4B6BqNY
skämt åsido så snacka med någon. Det är jävligt underskattat.
Ignatius72
2011-04-25, 19:18
Du har satsat allt och nådde (denna gång) inte riktigt ända fram, du är ensam på en kontinent långt åt helvete härifrån, du har byggt upp stora förväntningar. Det låter som om du är rädd för att det ska gå åt skogen. Fullkomligt normalt.
OM du tror att du är deprimerad i klinisk bemärkelse så ska du naturligtvis söka professionell hjälp, självdiagnoser i all ära men det är sällan det gör någon positiv skillnad. Men alldeles oavsett vilket så är det inte fel att snacka med någon. Fan, alla borde ha en egen coach!
Har själv varit med om att jag helt plötsligt befunnit mig i en situation som känts helt hopplös, och inte riktigt begripit hur jag kunde hamna där. Lyckligtvis finns det vägar ur "mörkret". I mitt fall har KBT hjälpt sjukt mycket. Om jag ska ge mer konkreta tips så tror jag att du måste börja ta hand om dig själv. Du vet förmodligen vilka saker du brukar må bra av att göra. Just nu kanske du inte alls känner för att göra dessa saker, men gör dem ändå, det kommer att göra att du inte mår lika dåligt. Om du har hängt upp för mycket av ditt välmående på en enda sak så är det inte så konstigt om du mår kasst när det inte går som du vill. Och då måste det finnas saker som du kan falla tillbaka på, annars kommer du fortsätta må dåligt. Börja gör konstuktiva saker, saker du vet påverkar dig positivt, även om det inte känns ett dugg roligt just nu. Fundera över vad det är som behövs i ditt liv för att du ska må bra. Om du börjar bygga upp en stabil grund att stå på kommer det bli lättare att hantera motgångar. Men som sagt, det finns bra hjälp att få, det finns ingen anledning till att inte ta den.
Vet inte hur sammahängande det här blev, kan gärna utveckla om något är oklart.
Ta hand om dig!
(Varning för Wall of Text: )
Ignatius sammanfattar det hela bra. Du är ensam på andra sidan jorden, med ett jobb du satsat järnet för att få, och nu måste satsa järnet för att få att fungera. Ett jobb som dessutom är av den typen att man typ förväntas viga sitt liv åt det, och där man i bästa fall kan få jobba tills man dräper sig ihop med trevliga arbetskamrater, i sämsta fall kan få jobba tills man dräper sig ihop med arbetskamraterna från helvetet. Min erfarenhet är att doktorandlivet följer något slags sinuskurva, där det ibland är skitkul och ibland riktigt jävla asruttet. Det kan vara jobbigt nog om man är på hemmaplan, med full tillgång till familj och kompisar som man kan luta sig mot när det stormar, och som lyssnar när man kräks på sitt jobb. Jag tycker inte att det är så konstigt om man störtar ned i förtvivlans djup när det inte går så bra som man vill, och man börjar tvivla på sin egen förmåga. Helveeeeeete så många gånger under min doktorandtid jag bara ville säga upp mig och dra hem till mamma och gömma mig under en filt (och jag hade det bra som doktorand; det här är absolut inte bara något som händer doktorander som har en skitsituation).
Det här med att vara ensam långt borta också - det ÄR jobbigt att vara "avskuren" från sina vanliga kontakter, och nästan alla får skov av hemlängtan. Det behöver man by far inte flytta till andra sidan jorden för att uppleva; jag har haft veckopendlande kompisar som gråtit i telefon när barnen ringt från femtio mils avstånd (och jo, vi snackar sunda, stabila personer). Ju mindre möjlighet man känner att man har att sticka hem om det blir outhärdligt, desto värre blir de här skoven. Jag jobbade på en ö en period, och det var helvetiskt störande att veta att jag inte kunde ta mig hem - och då trivdes jag ändå för det mesta, det var bara själva grejen att jag visste att jag inte KUNDE bara dra om jag ville som var skitjobbig. Det är något med det här att känna att man inte har en bakdörr att fly ut genom. Du kan ju teoretiskt säga upp dig och sticka hem, men dina möjligheter i praktiken att göra det med bibehållen självaktning är väl kanske mindre. Hemlängtansskoven är asjobbiga om de blir svåra, men de går över, och det blir mindre av dem när man bott tillräckligt länge på det nya stället för att ha lite mer kontakter och känna sig mer "hemma".
Det är klart att du kan ha en klinisk depression, och då är det givet (och inte skämmigt!) att söka hjälp. Dock är det ju så att både depression och utbrändhet/burnout är just diagnoser, som ingen av oss kan ställa över internet, ens om vi vore kompetenta att göra det (vilket åtminstone inte jag är). Man kan må väldigt pissigt utan att vara kliniskt deprimerad/utbränd. Det du beskriver, typ att inte orka ta sig ur sängen på morgnarna (inte som vanlig morgontrötthet utan typ för att man inte vill och orkar vakna till en ny dag) och att bli stående och stirra rakt fram kan vara symptom på bådadera - men det är också ett väldigt allmänt tecken på att man har för mycket omkring sig, inte mår bra och är jävligt trött i både kroppen och knoppen. Vad har du för möjligheter att växla ned lite? Du kanske inte måste jobba livet ur dig låt oss säga de kommande två veckorna? Tanken om att behålla "lite liv" utanför jobbet är sund; försök knyta kontakter, alt. odla de du redan knutit. Människan behöver umgänge, i synnerhet när hon mår som du gör nu. Att isolera sig när man typ uppslukas av sin egen ynkedom är ingen hit. Träffa folk, skaffa dig avledning.
Hades skriver bra om KBT, tycker jag. Jag har aldrig riktigt förstått vad de som säger att de "inte tror på sånt" tror att man gör hos terapeuten. Det är, skulle jag säga, ganska ofta att se som en psykologimotsvarighet till att ha en tränare om man håller på med någon sport, att ha en handledare när man är forskarstuderande. En sakkunnig som ger vägledning. Det är ofta väldigt mycket lättare för en utomstående, neutral person att se möjligheter och svårigheter än vad det är för en själv när man är helt intrasslad i sin skit. Terapi kan inte göra under, men kan vara bra för att lära sig se vägar ut ur vad man upplever som hopplösa situationer.
Det finns ett ljus i tunneln, jag lovar.
Tack alla för de fina inläggen. Har omtenta om 2.5veckor, men har intalat mig själv att trots det ta ledigt hela helgerna och ta det som det kommer, träffa vänner, dra till stranden osv. När jag missade sist så var det mest pga nervositet och jag kan redan allt såpass bra att jag kunde ha skrivit några poäng över gränsen (inbillar jag mig iaf)..
Kan ju berätta lite mer detaljer kring provet eftersom jag inte gjorde det tidigare, och det är långt, men också heeelt overkligt hur något sådant här kan hända, läs och häpna:
Provet är något alla doktorander (och doktorer) på avdelningen måste skriva. Det är inte bara "godkänt" som krävs, utan man måste ha 80%(!) korrekta svar. Till och med tre av doktorerna misslyckades en eller fler gånger, vilket kanske kan vara en liten tröst. I vilket fall, jag skrev det för 2.5vecka sen första gången, allt kändes bra jag löste uppgift efter uppgift. Men så kommer jag till bland de sista frågorna o börjar fundera, "hmm, jag känner ju igen de här uppgifterna, kan det vara så att jag fick denna tenta tidigare som provtenta?? jag måste säga till, såhär får det inte vara". Jag gick och sa till, han räknade mina poäng fram till den frågan där jag började känna igen mig, och gav mig sedan en annan tenta att lösa de sista 6 frågorna på (vilket var så mycket svårare). I alla fall, jag löste uppgifterna, lämnade in, och han rättade och jag slutade på 75% (1 poäng under gränsen). Jag var helt knäckt, gick hem och kände mig alldeles värdelös. I alla fall, jag kommer tillbaka dagen efter och börjar lösa tentan där jag fick de flesta felen, och börjar fundera, vafan det här kan inte stämma, hans facit måste vara fel (det är multiple choice). Och hör och häpna, så var fallet, jag rättas upp till 85% korrekta svar och "klarar mig" med råge. MEN, vad tycker då professorn, "det var ingen normal tentamen, tycker du ska göra om den ändå".
Självklart om han säger det så kan jag göra det. I varje fall, eftersom jag nu gjort så många gamla tentor har han bara tentor från 2005 kvar (desto äldre desto svårare enligt min erfarenhet). Jag kämpar på förbereder mig så gott jag kan i ytterligare 2veckor (totalt 2månaders plugg 24/7), kommer till tentan och tror inte det är sant men han ger mig en tenta jag gjort igen! Jag säger till, får en 2005 tentamen istället, sitter pga omständigheterna och skakar under hela tentamen, men löser den ändå en hel timme före tiden går ut.. och så gör jag det man ALDRIG ska göra, backar tillbaka och tvivlar på mina svar. Slutar med att jag rättar till redan rätta svar till fel så att jag går från 85-90% korrekta svar till 75% korrekta svar och det slutar med 1 poäng under godkänt! Den oturen finns liksom inte! Och dessutom allt som hänt tidigare under resans gång då jag redan klarat tentamen gör det ännu surare. Nu ligger min doktorandplats i farozonen eftersom jag måste lägga ytterligare tid på det här och min "kandidaturuppsats" förväntas vara klar i Augusti ändå. Allt känns bara så jävla orättvis, för alla andra har fått göra tentor från 2006 och framåt vilket jag redan provtränat mig på, men tack vare att jag var så ambitiös och förberedde mig såpass mycket på gamla tentor får jag nu en svårare tentamen...hur många människor hade pallat gå vidare i en sån här situation?
Mhm, ett jobb som är en psykdiagnos var det, ja. Det där är inte OK (men "inte OK" är allt utom inte förekommande i den branschen, särskilt utomlands) och nu har du lärt dig två saker: 1) Ändra inte svar i efterhand om du inte VET att första svaret är fel (uppenbarligen ändrar du ju då till fel; been there, done that), 2) var inte så ärlig nästa gång du känner igen uppgifterna (Möjligen undantaget om det bestraffas ifall någon skulle se att man gjort uppgifterna tidigare, inte för att jag fattar hur någon skulle kunna kontrollera det?). Det är vanligt att tentafrågor recyclas (även om det är slött att recycla hela tentor) och om de ger ut provtentor så är de medvetna om att studenterna kommer att ha sett tentafrågorna förut. Ffs, vissa kurser bygger ju snart sagt på att man gör och lär sig gamla tentor.
Tillägg: Kom ihåg att du faktiskt KAN åka hem om det blir för jävligt. Du vore inte den första att göra det, inte ens den första att göra det som ändå gjorde en forskarkarriär (eller annan karriär) senare, och det är inget man behöver skämmas för (även om det finns många som jobbar på att man skall känna det så). Jag tror, av din berättelse att det skulle sitta väldigt långt in att göra det, och jag tror iofs också att du har kapacitet för att ro det här om inte i land så åtminstone en bra bit längre än där du är nu, men blir det superjävligt så KAN du dra. Du är inte livegen bara för att du är doktorand (även om det rätt ofta spelas på pliktkänslesträngarna för att göra en i möjligaste mån emotionellt livegen). Det kan kännas lite lättare att stå ut när det är för jävligt om man håller i minnet att man faktiskt KAN sticka om man VILL.
Tillägg: Kom ihåg att du faktiskt KAN åka hem om det blir för jävligt. Du vore inte den första att göra det, inte ens den första att göra det som ändå gjorde en forskarkarriär (eller annan karriär) senare, och det är inget man behöver skämmas för (även om det finns många som jobbar på att man skall känna det så). Jag tror, av din berättelse att det skulle sitta väldigt långt in att göra det, och jag tror iofs också att du har kapacitet för att ro det här om inte i land så åtminstone en bra bit längre än där du är nu, men blir det superjävligt så KAN du dra. Du är inte livegen bara för att du är doktorand (även om det rätt ofta spelas på pliktkänslesträngarna för att göra en i möjligaste mån emotionellt livegen). Det kan kännas lite lättare att stå ut när det är för jävligt om man håller i minnet att man faktiskt KAN sticka om man VILL.
Det har du rätt i, jag ger inte upp i första taget.. En annan doktorand tog 8månader (!) på sig att klara provet. Han fick dock förlängt kontrakt/lön, men blev degraderad till att bara få ta en liscensiat(stavning?)-examen till att börja med, sen får han se om han får chansen till doktorsexamen i slutändan. Men han var inte i närheten av de resultat jag fått hittills på provet, så jag antar att jag inte är i samma sits ännu. Men psyket kan ju göra att jag missar nästa tenta, och då börjar jag närma mig hans situation...och det sitter massor med iranier/pakistanier/kineser och bara drömmer om att få ta över min position.
Lugna ner dig. Du har varit pressad nu under en tid med pluggandet sedan hände allt det där me tentan, givetivis känns det risigt och du är långt hemifrån så du saknar en plats att gå tillbaka till och känna dig "säker". Jag ser inget som tyder på en faktiskt depression än. Du kan uppenbarligen materialet, så oroa dig inte så mycket över det, jag är säker på att du fixar det nästa gång och då ska du se att all blir ljusare. Du har stressat upp dig över tentan och nu stressar du över den OCH att du stressar. Det är dags att ta lite "me time", spela spel, dra ut på någon utflykt, krypa ner med chips och sträck se filmer och serier. Gör något som får dig att sluta tänka på det som hänt. Du är i en främmande stad i ett främmande land, även om Perth är en håla måste det väl finnas något där runt i kring som du vill se/göra?
Minimjölk
2011-04-26, 08:18
Mycket bra har redan skrivits (som vanligt när någon lättar sitt hjärta på Kolozzeum).
Vi har alal våra perioder med lycka och framgång och då även ibland motgångar som kan få den bästa ut balans. Du befinner dig just nu i en känslig situation iom att du är på en ny plats, du är "ensam" och känner höga krav och osäkerhet i kombination med hög arbetsbelastning.
Många tror att det främst är hög arbetsbelastning som leder till utbrändhet men ofta är det de andra faktorerna som är mer avgörande. Så länge man mår på topp klarar man av att jobba hiskeligt hårt. Det viktiga nu är att du försöker se till helheten (även om det är svårt). Du har lyckats med något som väldigt få lyckas med iom din resa till Au och din utbildning. Just nu har du lite motigt men hur kommer denna lilla motgång påverka ditt liv i det stora hela? Att missa en tenta är tungt men om några år är det en fis i rymden som du knappt kommer ikomma ihåg eller ens reflektera över. Det är viktigt nu att du inte låter din tillfälliga depression ta överhand och låta allting kännas meningslöst/hopplöst etc. Försök se allting som utmaningar istället för problem ochom det värsta skulle ske att din dröm går i kras och du flyttar hem igen så har du i alla Sverige med alla kompisar etc och komma tillbaka till och du är en erfarenhet rikare. Nu tror jag iofs att du kommer reda ut allt det här galant men det kan vara skönt att reflektera ang vilka eventuella konsekvenser det kan få om det inte gör det. Ofta när man mår dåligt så förstorar man upp de eventuellt dåliga konsekvenserna och riskerna för at tde skall inträffa.
Det är bra för dig att prata av dig om dessa problemen en viktigast i slutändan är att du börjar tänka i rätta banor igen. Att se din nuvarande situation och hur den förhåller sig till hela ditt liv och vad du åstadkommit så här långt kan ge dig styrka.
vad jag läst av dig tidigare så verkar du jäkligt duktig och engagerad i det du gör så det kommer gå bra för dig oavsett! jag håller tumamrna för dig!
LYCKA TILL!
Tack Manta jag tror du har så rätt..
Du är i en främmande stad i ett främmande land, även om Perth är en håla måste det väl finnas något där runt i kring som du vill se/göra?
Håla? :) 1.5 miljoner invånare är väl ingen håla :) men rätt avlägset från alla andra städer ja. Finns en hel del fina platser att besöka här i Perth, var nyss inne i stadskärnan och Kings park med dess fina utsikt, kändes väl helt ok.
Mycket bra har redan skrivits (som vanligt när någon lättar sitt hjärta på Kolozzeum).
Vi har alal våra perioder med lycka och framgång och då även ibland motgångar som kan få den bästa ut balans. Du befinner dig just nu i en känslig situation iom att du är på en ny plats, du är "ensam" och känner höga krav och osäkerhet i kombination med hög arbetsbelastning.
Många tror att det främst är hög arbetsbelastning som leder till utbrändhet men ofta är det de andra faktorerna som är mer avgörande. Så länge man mår på topp klarar man av att jobba hiskeligt hårt. Det viktiga nu är att du försöker se till helheten (även om det är svårt). Du har lyckats med något som väldigt få lyckas med iom din resa till Au och din utbildning. Just nu har du lite motigt men hur kommer denna lilla motgång påverka ditt liv i det stora hela? Att missa en tenta är tungt men om några år är det en fis i rymden som du knappt kommer ikomma ihåg eller ens reflektera över. Det är viktigt nu att du inte låter din tillfälliga depression ta överhand och låta allting kännas meningslöst/hopplöst etc. Försök se allting som utmaningar istället för problem ochom det värsta skulle ske att din dröm går i kras och du flyttar hem igen så har du i alla Sverige med alla kompisar etc och komma tillbaka till och du är en erfarenhet rikare. Nu tror jag iofs att du kommer reda ut allt det här galant men det kan vara skönt att reflektera ang vilka eventuella konsekvenser det kan få om det inte gör det. Ofta när man mår dåligt så förstorar man upp de eventuellt dåliga konsekvenserna och riskerna för at tde skall inträffa.
Det är bra för dig att prata av dig om dessa problemen en viktigast i slutändan är att du börjar tänka i rätta banor igen. Att se din nuvarande situation och hur den förhåller sig till hela ditt liv och vad du åstadkommit så här långt kan ge dig styrka.
vad jag läst av dig tidigare så verkar du jäkligt duktig och engagerad i det du gör så det kommer gå bra för dig oavsett! jag håller tumamrna för dig!
LYCKA TILL!
Tack för de fina orden Minimjölk.
Funderar faktiskt på att boka möte med professorn och lätta mitt hjärta över hur jag känner, hur allt skitit sig och hur jag upplevt hela min situation. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa så att jag får en lättare situation, men skulle vara skönt att få höra orden "vi tror på dig, ingen fara" eller nåt sånt..
Håla? :) 1.5 miljoner invånare är väl ingen håla :) men rätt avlägset från alla andra städer ja. Finns en hel del fina platser att besöka här i Perth, var nyss inne i stadskärnan och Kings park med dess fina utsikt, kändes väl helt ok.
När genomsnittsinvånaren är lika kultiverad som en landsortsraggare kan man kalla det en håla, 1.5 miljoner invånare till trots. ;)
mitt enda råd är att vara mer optimistisk. Skit fullständigt i de negativa tankar som kommer upp.
Ska försöka, allt går i vågor, ena sekunden känner jag för att sätta 100% på nästa jävla tenta o vara positiv till hela situationen, andra sekunden vill jag bara försvinna..
Så vad tror ni om att prata med professorn hur dåligt jag mår av det hela och hur dåligt behandlad jag känner mig? Negativt/positivt?
Du bör åtminstone klaga på att de två gånger lyckats med att ge dig en tenta du redan haft tillgång till - och att de på grund av detta ersatt tentan med en som kanske inte helt och hållet reflekterar hur tentan bör se ut i nuläget (om den nu är flera år gammal). Det är ju ren och skär inkompetens (eller lathet, gissar jag) på deras sida. Var det fler personer som skrev denna tenta samtidigt som dig? Fick de också byta tenta? Säg till i förväg att om de nästa gång ger dig en tenta som du redan gjort så kommer du inte säga till om det, utan svara på den och lämna in som om ingenting vore fel.
Så skulle jag i alla fall ha agerat - men å andra sidan känner jag inte till alla detaljer, regler osv som finns på doktorandnivå.
Du bör åtminstone klaga på att de två gånger lyckats med att ge dig en tenta du redan haft tillgång till - och att de på grund av detta ersatt tentan med en som kanske inte helt och hållet reflekterar hur tentan bör se ut i nuläget (om den nu är flera år gammal). Det är ju ren och skär inkompetens (eller lathet, gissar jag) på deras sida. Var det fler personer som skrev denna tenta samtidigt som dig? Fick de också byta tenta? Säg till i förväg att om de nästa gång ger dig en tenta som du redan gjort så kommer du inte säga till om det, utan svara på den och lämna in som om ingenting vore fel.
Så skulle jag i alla fall ha agerat - men å andra sidan känner jag inte till alla detaljer, regler osv som finns på doktorandnivå.
Bara jag som åkt på detta såklart, ingen annan har haft sådana här komplikationer.
Känns som gud vill straffa mig på något sätt för att jag förberedde mig "för mycket" och pluggade en massa gamla tentor...o sen pga detta får jag tentor som är från 2005 och är helt olik de "nyare" tentorna.. Men jag ska framför allt framföra hur orättvist jag tycker allt känns, speciellt eftersom jag faktiskt varit godkänd med 85% en gång, oavsett omständigheter, och att jag nu missar en dubbelt så svår tenta med en ynka poäng o måste plugga 3 veckor till pga det, och att jag tycker det är så jobbigt att hela min framtid också hänger på saker jag inte kan rå för..
Mitt råd är att sluta vara "snäll", duktig och ambitiös. Vill du ha något så ta det. Även om du sett det förut eller tycker dig ha fuskat. Andra har gjort det förut och andra kommer fortsätta göra det.
Mitt råd är att sluta vara "snäll", duktig och ambitiös. Vill du ha något så ta det. Även om du sett det förut eller tycker dig ha fuskat. Andra har gjort det förut och andra kommer fortsätta göra det.
Faktiskt 3 av de andra doktorerna på jobbet sa samma sak, "nästa gång säg ingenting för helvete"...
Jag tycker att du ska framföra hur du har upplevt det, men var så diplomatisk som möjligt.
mmm, tror inte jag ska försöka fiska efter att inte behöva göra om den, men åtminstone förklara hur jag upplevt det och hur dåligt jag mått av det..
Pudzianovski
2011-04-27, 12:42
och att jag tycker det är så jobbigt att hela min framtid också hänger på saker jag inte kan rå för..
Det är inte hela din framtid. Det är bara "en möjlig framtid" av fler möjliga alternativ. Andra framtider kan till och med vara bättre. :thumbup:
Jag tror jag har blåst upp det hela för mycket; fick en motgång här före påsk och allt känns nu som ett helvete. Jag missade min mattetenta med en ynka poäng, efter att ha studerat i 2månader(!) inför testet (från 8 till 21 varje dag i princip utan ett liv eller fritid). Och jag drömmer nu på nätterna om skitfelen jag gjorde, sånt jag kan utan och innan men ändå självfallet gjorde på tentatillfället. Och gång på gång drömmer jag om formlerna trots att jag är ledig..
Jag börjar känna att man blir deprimerad redan om man pluggar på det sättet i två veckor, och det är väl inte särskilt ovanligt? Brukar gå över när man börjar umgås med folk igen och börjar träna och hitta på andra saker. Vet inte om du känner igen det, men när man pratar med folk och huvudet är helt blankt, man har ingen aning om vad man ska säga till personen man pratar med, förutom det man nyss har pluggat, runt den tiden börjar man känna så
Du kanske inte alls känner igen dig i det dock, men för mig brukar det bli så att allt annat i huvudet "töms" på nåt konstigt sätt när man pluggat samma ämne dag och natt under lång tid. Brukar kännas extremt töntigt att inte ha nåt annat att säga till den personen man pratar med än matte/elektronik eller what have you. När det börjar kännas så så börjar jag iaf känna mig rätt nere. Men det brukar som sagt gå över när man hittar på andra grejer än att plugga igen
Jag börjar känna att man blir deprimerad redan om man pluggar på det sättet i två veckor, och det är väl inte särskilt ovanligt? Brukar gå över när man börjar umgås med folk igen och börjar träna och hitta på andra saker. Vet inte om du känner igen det, men när man pratar med folk och huvudet är helt blankt, man har ingen aning om vad man ska säga till personen man pratar med, förutom det man nyss har pluggat, runt den tiden börjar man känna så
Du kanske inte alls känner igen dig i det dock, men för mig brukar det bli så att allt annat i huvudet "töms" på nåt konstigt sätt när man pluggat samma ämne dag och natt under lång tid. Brukar kännas extremt töntigt att inte ha nåt annat att säga till den personen man pratar med än matte/elektronik eller what have you. När det börjar kännas så så börjar jag iaf känna mig rätt nere. Men det brukar som sagt gå över när man hittar på andra grejer än att plugga igen
Jag håller med dig, därför allt är en stor mardröm, 2månaders så hårt plugg har jag aldrig någonsin testat förut, speciellt inte med den intensiteten, inte undra på att jag är deppad när det inte går vägen..
Provet är något alla doktorander (och doktorer) på avdelningen måste skriva. Det är inte bara "godkänt" som krävs, utan man måste ha 80%(!) korrekta svar. Till och med tre av doktorerna misslyckades en eller fler gånger, vilket kanske kan vara en liten tröst. I vilket fall, jag skrev det för 2.5vecka sen första gången, allt kändes bra jag löste uppgift efter uppgift. Men så kommer jag till bland de sista frågorna o börjar fundera, "hmm, jag känner ju igen de här uppgifterna, kan det vara så att jag fick denna tenta tidigare som provtenta?? jag måste säga till, såhär får det inte vara". Jag gick och sa till, han räknade mina poäng fram till den frågan där jag började känna igen mig, och gav mig sedan en annan tenta att lösa de sista 6 frågorna på (vilket var så mycket svårare). I alla fall, jag löste uppgifterna, lämnade in, och han rättade och jag slutade på 75% (1 poäng under gränsen). Jag var helt knäckt, gick hem och kände mig alldeles värdelös. I alla fall, jag kommer tillbaka dagen efter och börjar lösa tentan där jag fick de flesta felen, och börjar fundera, vafan det här kan inte stämma, hans facit måste vara fel (det är multiple choice). Och hör och häpna, så var fallet, jag rättas upp till 85% korrekta svar och "klarar mig" med råge. MEN, vad tycker då professorn, "det var ingen normal tentamen, tycker du ska göra om den ändå".
Det första jag kom att tänka på när jag läste det där var, är det där ens lagligt? Du är ju redan godkänd på tentan. Det är inte rimligt för fem öre att du ska behöva göra om den 2 ggr till för att professorn ska tycka att du är godkänd. Du borde inte ha gått med på det. Oavsett om han märker först efteråt att du har över godkäntgränsen så är det inte ok att säga att du fortfarande är icke-godkänd. Speciellt inte när det är en så viktig kurs
Jag håller med dig, därför allt är en stor mardröm, 2månaders så hårt plugg har jag aldrig någonsin testat förut, speciellt inte med den intensiteten, inte undra på att jag är deppad när det inte går vägen..
Självklart. Det hade jag också blivit. Finns ingen som fungerar normalt efter att ha pluggat så hårt i två månader. Vi är absolut inte gjorda för så enformigt tänkande hela dagen utan nån variation i så lång tid. Klart man blir deppig. Som du säger blir man väldigt besviken när man satsat hårt och ändå missar också. Ofta är man ju bara nåt poäng under, och då känns det bara ännu värre
Men som sagt, ut och hitta på nåt annat. Du kan inte fortsätta plugga +8 timmar om dygnet varje dag och hoppas på att det blir bättre, för det kommer det inte bli. Du behöver gå ut och röra på dig, träffa kompisar, träna, vad du än tycker är kul. Som jag sa tidigare borde du stå på dig mot din professor också. Det är absolut inte ok på något plan att tvinga dig göra om en tenta som du redan är godkänd på
Det första jag kom att tänka på när jag läste det där var, är det där ens lagligt? Du är ju redan godkänd på tentan. Det är inte rimligt för fem öre att du ska behöva göra om den 2 ggr till för att professorn ska tycka att du är godkänd. Du borde inte ha gått med på det. Oavsett om han märker först efteråt att du har över godkäntgränsen så är det inte ok att säga att du fortfarande är icke-godkänd. Speciellt inte när det är en så viktig kurs
Håller med, men vad ska jag göra? Han tog in mig på sitt rum och förklarade betydelsen av tentan och hur viktigt det är att jag nöter allt en gång till, hur studenter tror att de behärskar ämnet men kanske inte riktigt gör det ändå. När min chef som jag har stor respekt för säger något sådant, ja då var det bara att ta tag i det igen då.
Men jag håller med dig, helt sanslöst. Du ska höra mina närståenden, de är sjukt förbannade...
Professorn verkar ju lite knepig, så var försiktig och undvika att peka några fingrar när du förklarar hur du har upplevt situation och hur du har blivit behandlad.
Håller med, men vad ska jag göra? Han tog in mig på sitt rum och förklarade betydelsen av tentan och hur viktigt det är att jag nöter allt en gång till, hur studenter tror att de behärskar ämnet men kanske inte riktigt gör det ändå. När min chef som jag har stor respekt för säger något sådant, ja då var det bara att ta tag i det igen då.
Men jag håller med dig, helt sanslöst. Du ska höra mina närståenden, de är sjukt förbannade...
Jag förstår att de är förbannade. Jag är förbannad och jag har ingen aning om vem du är överhuvudtaget. Det hade förvånat mig nåt oerhört om det där är lagligt. Sen undrar jag i mitt stilla sinne, hur i helvete visste han att du inte behärskade ämnet tillräckligt bra om du nu fick godkänt (med råge dessutom)? Sen är det ju ärligt talat så också att även om man inte behärskar ämnet till 100% så kommer man lära sig det riktigt ordentligt bra längre fram ändå om det är nåt man verkligen behöver kunna
Men visst, jag förstår att det kan vara svårt att säga emot när han tar in dig på sitt rum och säger så. Men jag tycker ändå det är ett fullkomligt uruselt sätt att bete sig på, och han borde förstå att du är i en situation där det är svårt att säga nej. Speciellt när det är en så viktig kurs att ha godkänt i så tycker jag att det var otroligt elakt gjort av honom
Men som flera andra redan sagt, kommer det en gammal tenta nästa gång du skriver så naila den för fan. Det är lärarens fel om han ger dig en gammal tenta, inte ditt fel. Du har absolut ingen skyldighet att säga till om det. Hade det hänt mig hade jag bara utropat ett tyst "woohoo" i mitt huvud och tackat gudarna för att professorn var en jubelidiot :D
Professorn verkar ju lite knepig, så var försiktig och undvika att peka några fingrar när du förklarar hur du har upplevt situation och hur du har blivit behandlad.
Absolut tror du har rätt, ska kanske mer bara berätta hur dåligt jag mått och att det känns jobbigt att behöva lägga ner 3veckor till på något jag redan behärskar, och att jag är orolig för framtiden...
Jag förstår att de är förbannade. Jag är förbannad och jag har ingen aning om vem du är överhuvudtaget. Det hade förvånat mig nåt oerhört om det där är lagligt. Sen undrar jag i mitt stilla sinne, hur i helvete visste han att du inte behärskade ämnet tillräckligt bra om du nu fick godkänt (med råge dessutom)? Sen är det ju ärligt talat så också att även om man inte behärskar ämnet till 100% så kommer man lära sig det riktigt ordentligt bra längre fram ändå om det är nåt man verkligen behöver kunna
Men visst, jag förstår att det kan vara svårt att säga emot när han tar in dig på sitt rum och säger så. Men jag tycker ändå det är ett fullkomligt uruselt sätt att bete sig på, och han borde förstå att du är i en situation där det är svårt att säga nej. Speciellt när det är en så viktig kurs att ha godkänt i så tycker jag att det var otroligt elakt gjort av honom
Men som flera andra redan sagt, kommer det en gammal tenta nästa gång du skriver så naila den för fan. Det är lärarens fel om han ger dig en gammal tenta, inte ditt fel. Du har absolut ingen skyldighet att säga till om det. Hade det hänt mig hade jag bara utropat ett tyst "woohoo" i mitt huvud och tackat gudarna för att professorn var en jubelidiot :D
Ja, du har rätt, kommer väl göra det. Men det kändes så rätt vid det tillfället att säga till, jag kände mig ju så påläst så kunde inte i drömmarnas värld tänka mig att det skulle sluta såhär...
Det är mörkret jag ser som oroar mig, har aldrig känt sådant mörker förut, vilket gör att jag misstänker mer än bara "misslyckandet" som orsak. Men hoppas det går över om några dagar för såhär kan jag inte fortsätta må...
Sådant här råkar många på, efter några månader vid en utlandsvistele
(studier, arbete). För dom flesta kommer det efter 6 mån. utomlands:
Hemlängtan, depression m.m. i olika grader.
Sådant här råkar många på, efter några månader vid en utlandsvistele
(studier, arbete). För dom flesta kommer det efter 6 mån. utomlands:
Hemlängtan, depression m.m. i olika grader.
går det över då?:)
shut teh face
2011-04-27, 14:35
Jag har nog lite erfarenhet om detta då jag flyttade till en ny ort för att arbeta, även om jag inte direkt är/var doktorand så lämnade jag min sambo i sthlm och familj, och mina nyskaffade kattungar (:)) och det var sjukt jobbigt. Jag åkte hem varje helg och ville gärna prata i telefonen mycket med tjejen. Det var bara så påfrestande att vara själv.
Men så länge det finns ett mål längre fram så kan man klara det. Du ska väl hem nångång är tanken?
Men så länge det finns ett mål längre fram så kan man klara det. Du ska väl hem nångång är tanken?
Ärligt vill jag nog inte tillbaka till Sverige, men det är lätt att säga nu när jag bara varit här i 2månader, men jag vantrivdes så sjukt med den årliga vinterdepressionen därborta. Men men kanske ändrar mig om jag är kvar här i 3år, eller så kanske jag får åka hem reda till sommarn pga att jag misslyckats.. vem vet
shut teh face
2011-04-27, 14:47
Då måste fokus ligga på ett nytt liv där nere, jag vet inte hur det ska gå till, vänner, flickvän?
Jag fick en chans på ett bra arbete som praktikan, åkte själv ner och arbetade på CSN-bidrag ett halvår, hade skitdålig ekonomi och jobbade mycket och saknade tjej/familj. Sen fick jag projektanställning och var kvar ett halvår till, till sist fick jag fast anställning och då kunde tjejen flytta hit, då släppte allt liksom för det var målet.
Men det var många gånger på vägen som man var på väg att ge upp :)
Belöningen blev att bo på bra ställe och vi fick barn precis, och jag fick drömjobbet och är helnöjd!
Då måste fokus ligga på ett nytt liv där nere, jag vet inte hur det ska gå till, vänner, flickvän?
Jag fick en chans på ett bra arbete som praktikan, åkte själv ner och arbetade på CSN-bidrag ett halvår, hade skitdålig ekonomi och jobbade mycket och saknade tjej/familj. Sen fick jag projektanställning och var kvar ett halvår till, till sist fick jag fast anställning och då kunde tjejen flytta hit, då släppte allt liksom för det var målet.
Men det var många gånger på vägen som man var på väg att ge upp :)
Belöningen blev att bo på bra ställe och vi fick barn precis, och jag fick drömjobbet och är helnöjd!
Härligt att det gick bra, har flickvän i Sverige men hoppas att hon är beredd att flytta hit snart, och så kan vi skaffa familj och barn här nere. Men just nu känns de drömmarna avlägsna... pga en enda ynka poäng på mattetentan :) Men som sagt får se vad professorn säger imorgon, om han kan ge mig några fina ord så jag får energi åter...
Sådant här råkar många på, efter några månader vid en utlandsvistele
(studier, arbete). För dom flesta kommer det efter 6 mån. utomlands:
Hemlängtan, depression m.m. i olika grader.
Jag var utomlands i två omgångar direkt efter studenten och jag känner igen det där med att ha "skov" av hemlängtan. Det ger sig, det gäller att skapa sig en meningsfull tillvaro där man är. Det är en nyttig erfarenhet också. Jag förstår att det känns tungt att ha missat tentan med så lite.
Hur har det gått?
Han var inte där någon av dagarna som jag var där, men när jag väl satte igång och jobba igen i torsdags så har känslor försvunnit och jag börjat få mer "jag ska fan visa dem jävlar anama" i mig när jag pluggat.. så nu är jag osäker på om jag ens ska prata med honom om det och göra det efter nästa tenta istället isåfall, om det nu skulle gå illa igen
Jag är också i perth för tillfället och har det väl inte så jäkla lustigt heller, gjorde slut med flickvännen igår, så nu blir det träning och jobb som gäller. PM:a om du vill köra ett träningspass nån dag eller nåt!
von huff
2011-05-01, 14:14
Mitt råd är att sluta vara "snäll", duktig och ambitiös. Vill du ha något så ta det. Även om du sett det förut eller tycker dig ha fuskat. Andra har gjort det förut och andra kommer fortsätta göra det.
+1.Ibland måste man vara ödmjuk men låt aldrig nån trampa på dig.Proffesorjäveln måste få situation förklarad för sig på allvar.Arbetslivet är så fullt av bs
Jag är också i perth för tillfället och har det väl inte så jäkla lustigt heller, gjorde slut med flickvännen igår, så nu blir det träning och jobb som gäller. PM:a om du vill köra ett träningspass nån dag eller nåt!
Absolut, o tråkigt att höra med tjejen, vart tränar du?
+1.Ibland måste man vara ödmjuk men låt aldrig nån trampa på dig.Proffesorjäveln måste få situation förklarad för sig på allvar.Arbetslivet är så fullt av bs
Håller med, nästa gång kommer jag ta provet o inte uttrycka ett skit om att jag ha sett det (om det nu MOT förmodan skulle hända) o skriva 100% o aldrig nämna det igen.. har alltså lärt mig en läxa, bättre att vara oärlig i vissa situationer, så jävla tråkigt men sant...
Fitness first mitt inne i stan! du?
Fitness first mitt inne i stan! du?
Curtin Stadium, gymmet vid Curtin dvs :cool: far planera in ett pass, nagon gang efter 16e Maj passar det? Har lite hektiskt nu infor n'a'sta tenta
Hej Kolo,
glada nyheter, jag reste mig efter knockouten och fick 90% på omtentan!!!!!!11111 :hbang::hbang:
Jag är så lycklig nu så jag kan inte beskriva det, vilken revanschkänsla, bara doktorerna här som lyckats få så pass bra resultat, och jag gjorde det på den svåraste tentan hittills :) Den var sjukt sjukt sjukt svår, men I did it!
Nu blir det definitivt öl ikväll*popcorn*
Eddie Vedder
2011-05-16, 07:13
Hej Kolo,
glada nyheter, jag reste mig efter knockouten och fick 90% på omtentan!!!!!!11111 :hbang::hbang:
Jag är så lycklig nu så jag kan inte beskriva det, vilken revanschkänsla, bara doktorerna här som lyckats få så pass bra resultat, och jag gjorde det på den svåraste tentan hittills. Den var sjukt sjukt sjukt svår, men I did it!
Nu blir det definitivt öl ikväll*popcorn*
*yourock*
Fantastiskt glädjande att höra! Helt suveränt av dig, ta nu hand om dig för fan och gör oss (ännu mer) stolta. :)
Hej Kolo,
glada nyheter, jag reste mig efter knockouten och fick 90% på omtentan!!!!!!11111 :hbang::hbang:
Jag är så lycklig nu så jag kan inte beskriva det, vilken revanschkänsla, bara doktorerna här som lyckats få så pass bra resultat, och jag gjorde det på den svåraste tentan hittills :) Den var sjukt sjukt sjukt svår, men I did it!
Nu blir det definitivt öl ikväll*popcorn*
Congrats!
Hej Kolo,
glada nyheter, jag reste mig efter knockouten och fick 90% på omtentan!!!!!!11111 :hbang::hbang:
Jag är så lycklig nu så jag kan inte beskriva det, vilken revanschkänsla, bara doktorerna här som lyckats få så pass bra resultat, och jag gjorde det på den svåraste tentan hittills :) Den var sjukt sjukt sjukt svår, men I did it!
Nu blir det definitivt öl ikväll*popcorn*
10% fel!
Gör om och gör rätt.
Närå, imponerande. Grattis.
Tack! Det var just att orka resa mig efter allt jag råkade ut för som var värst... inte att plugga i sig... jag är såå lycklig idag över att jag inte packade väskan o drog hem :)
Vilken vändning du har gjort!! Starkt jobbat, riiiktigt starkt!
Bra jobbat, grattis! :thumbup:
Fredszky
2011-05-16, 10:23
Son,
i am proud.
http://24.media.tumblr.com/tumblr_lexm26DAr71qgoelno1_500.jpg?.jpg
Hej Kolo,
glada nyheter, jag reste mig efter knockouten och fick 90% på omtentan!!!!!!11111 :hbang::hbang:
Jag är så lycklig nu så jag kan inte beskriva det, vilken revanschkänsla, bara doktorerna här som lyckats få så pass bra resultat, och jag gjorde det på den svåraste tentan hittills :) Den var sjukt sjukt sjukt svår, men I did it!
Nu blir det definitivt öl ikväll*popcorn*
Grattis Mr. Boris!! Du är grym. Men du vet, vi andra visste redan om att du skulle lyckas så det är inte en så stor nyhet som du vill tro ;) Men klarade du den här så bra så fixar du allt. Kom ihåg det nästa gång nåt är tufft, du har redan klarat en goddamn svår kurs. Det kan hjälpa rätt mycket när motivationen tryter
Grattis Mr. Boris!! Du är grym. Men du vet, vi andra visste redan om att du skulle lyckas så det är inte en så stor nyhet som du vill tro ;) Men klarade du den här så bra så fixar du allt. Kom ihåg det nästa gång nåt är tufft, du har redan klarat en goddamn svår kurs. Det kan hjälpa rätt mycket när motivationen tryter
Tack alla. Kan säga att jag tvivlade på mig själv ett tag, att jag skulle palla med trycket, pga depression/utbränningen... men sen fick jag perspektiv på saker o ting o tog bara tag i det, o som vanligt betalar det sig om man bara fortsätter, hur otur man än har.. precis smällt i mig 3 McDonaldsburgare för att fira *popcorn*
Grattis! fy fan vilken känsla det lär vara:D
tack, helt makalöst härligt att vakna upp för en gångs skull:)
Några tankar...
Första tanken. Din professor verkar vara lite av en idiot. Jag kanske har fel men den bilden får jag. Han kanske bara har extremt höga krav. Det var iaf dumt att be dig skriva om testet när du trots allt hade klarat det och kunde spendera tiden på annat nyttiga.
Andra tanken. Som du vet är jag också utomlands som dig. Men detta är faktiskt inte min första utlandsvistelse: jag har studerat i ett år i ett annat land också. Hemlängtan är helt naturligt. Jag hade också perioder då jag blev nere, förmodligen inte lika deprimerad som du blev men du kanske finner tröst i att en del av din depression är "naturlig". Vid de tillfällena ville jag bara ge upp allt och åka hem igen...
Tillägg: Kom ihåg att du faktiskt KAN åka hem om det blir för jävligt. Du vore inte den första att göra det, inte ens den första att göra det som ändå gjorde en forskarkarriär (eller annan karriär) senare, och det är inget man behöver skämmas för (även om det finns många som jobbar på att man skall känna det så). Jag tror, av din berättelse att det skulle sitta väldigt långt in att göra det, och jag tror iofs också att du har kapacitet för att ro det här om inte i land så åtminstone en bra bit längre än där du är nu, men blir det superjävligt så KAN du dra. Du är inte livegen bara för att du är doktorand (även om det rätt ofta spelas på pliktkänslesträngarna för att göra en i möjligaste mån emotionellt livegen). Det kan kännas lite lättare att stå ut när det är för jävligt om man håller i minnet att man faktiskt KAN sticka om man VILL.
Det här är ett väldigt bra råd och ska inte underskattas! Jag har hört/läst rådet förr från andra. Oavsett vad du (vi) än inbillar dig (oss) så är vi relativt obetydliga. GPS-teknologin kommer inte lida av att du misslyckas. Om du (vi) misslyckas kommer det bara vara en svag vindpust. Efter en månad har alla slutat att tänka på dig (oss). Det kanske låter deprimerande och dystert men det är sant. Vi inbillar oss att vi är menade att forska. Det är vårt "kall". Men det är det inte. Vi är inte "menade" för det och om vi ger upp den drömmen kommer det inte uppstå en reva i tidsrummet. Även ditt liv kommer gå vidare. Du kommer hitta något annat jobb och du kommer kanske bilda en familj och bli lycklig. Jag personligen finner det lugnande att veta att det inte är hela världen om jag misslyckas.
Slutligen, grattis :hbang:
De stora prövningarna väntar ;)
Tror han bara har oerhörda krav på oss, och mycket press på sig själv också så han nöjer sig inte med mindre. Men tack för uppmuntran Baluu, och du har säkert rätt detta är säkert bara början på det jag ska få utstå :) Men där emellan är det ju fruktansvärt kul :thumbup:
Tror han bara har oerhörda krav på oss, och mycket press på sig själv också så han nöjer sig inte med mindre. Men tack för uppmuntran Baluu, och du har säkert rätt detta är säkert bara början på det jag ska få utstå :) Men där emellan är det ju fruktansvärt kul :thumbup:
Jag tänkte mer att den stora utmaningen blir att få ihop något som kan publiceras.
Åkte idag på en liten utskällning. Var för dålig på att lägga märke till vissa detaljer *cry*
Jag tänkte mer att den stora utmaningen blir att få ihop något som kan publiceras.
Åkte idag på en liten utskällning. Var för dålig på att lägga märke till vissa detaljer *cry*
Absolut, det är inte lätt, det vet jag speciellt eftersom jag redan publicerat en artikel i en av de största GPS-tidsskrifterna (vilket troligen gjorde att jag fick tjänsten), och det var sjuuuukt mycket arbete på den artikeln..
Åkte idag på en liten utskällning. Var för dålig på att lägga märke till vissa detaljer *cry*
Vad hade du missat? var det något han fick granska som du skrivit/arbetat på?
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.