Visa fullständig version : Skilsmässobarn
Även om jag knappast klassas som barn längre har jag varit i den situationen. Ämnet bubblade upp, och nu skulle jag vilja ha lite input på några funderingar.
Allt som oftast porträtteras skilsmässobarn, automatiskt, som en slags offer i splittringen av kärnfamiljen. Något som jag har svårt att förlika mig med. Jag minns det snarare som en oerhörd lättnad när det väl var över. Jag begriper att varje familjesituation är unik och att både förhållanden innan och efter spelar stor roll. Men.. för att försöka bena ut några konkreta frågeställningar;
Är ni övervägande positiva till era föräldrars skilsmässa? Kom det liksom mera gott ur det än om de stannat tillsammans?
Som sagt, mitt svar är definitivt ja. Jag är och har alltid varit glad över att mina föräldrar tog det enda rationella beslutet. I mitt fall, jag vet inte om det är representativt (fyll gärna på med egna erfarenheter) så har alltid kommunikationen funkat helt ok även efteråt. Delad vårdnad och hela köret, alltid med "oss barn" i första hand. Visst har man kommit i kläm ibland, men på det stora hela liksom, övervägande positivt, eller negativt?
När mina föräldrar skilde sig var jag ledsen i max några dagar eftersom det kom lite som en chock. De bråkade ALDRIG framför mig och min syster så vi hade inte en aning. Deras förklaring var att de helt enkelt inte var kära längre, men skulle förbli väldigt bra kompisar. Och så blev det och jag har aldrig någonsin mått dåligt över deras beslut, snarare tvärt om eftersom de var väldigt glada över sitt beslut efteråt.
Mamma har en ny kille och jag blir alltid glad när jag ser hur nykära dem är.
Pappa har precis fått en flickvän också.
Så slutet gott allting gott, vill man inte vara tillsammans så ska man ju inte vara det. Slutar ju bara med att ens föräldrar mår dåligt över en situation som de inte vill vara i, glada föräldrar = glada barn.
Sen fattar jag ju också att alla skilsmässor inte är lika vackra, de flesta är nog rätt stormiga.
Men i alla fall, enbart en positiv upplevelse för mig förutom just när beskedet kom, pga förvåning.
Har bara varit lite strul när jag enbart ville bo med min pappa pga närmre till skola och större rum, orkade inte flytta runt på saker och sådana småsaker. Då vet jag att mamma blev lite ledsen även om hon aldrig sa det.
Är glad att mina föräldrar löste det så bra, vilket alla föräldrar inte gör.
Jag önskar att mina föräldrar hade skilt sig, för morsans skull.
Jag älskar min far, som den trasiga mänska han är, men han är inte bra för min mor.
Är ni övervägande positiva till era föräldrars skilsmässa? Kom det liksom mera gott ur det än om de stannat tillsammans?Nej, det är jag inte. Det var nog bäst att de separerade och slutligen skiljde sig, för deras förhållande fungerade inte bra. Men allt som har hänt sedan dess, det var det inte värt. Och det har hänt en jävla massa skit som jag inte kommer gå igenom varken på internet eller i verkligheten.
Jag ska inte säga att jag aldrig kommer skilja mig, men jag kommer inte för något i världen låta mina barn gå igenom det jag har gått igenom vid en ev skilsmässa.
Jag tror nog att min pappa hade levt idag ifall Dom inte hade skilt sig. Sen att flytta från ett fint hus med tillhörande garage, djur, vedhög osv har ju inte heller vart det roligaste. För mammas del hade det nog varit sak samma, hon är lika menlös nu som då. (visst fick man vara helt ärlig och självisk?)
Mina föräldrar skilde sig när jag och mina syskon var i tonåren. Det var bra att de skilde sig, jag minns att jag uppmanade dem till det, "skilj er ffs då", typ.
Dock skötte de hela skilsmässan fruktansvärt osnyggt, vi barn kom ganska mycket i kläm. Båda krigade och försökte vinna över oss barn till sin sida, som att vi var tvungna att välja. På slutet pratade de bara med varandra via oss barn eller via sina advokater. De brännde en bit över 100 lax i advokatkostnader har jag fått höra efteråt. Alla känslor var i total kalabalik och ingen visste eller fattade nåt å samarbete fanns inte på världskartan. Det var en utdragen process också, skilsmässan stod i centrum under typ 1,5 eller 2 år ca.
Min syrra höll på å flytta hemifrån när detta skedde och jag bodde hemifrån då jag gick gymnasiet på annan ort, så vi kom lindrigt undan. Vår bror som bodde hemma var typ 16-17 år då, väldigt sårbar, och tog starkt avstånd från familjen, började göra Dumma saker. Han har än idag, ca 12 år senare, en extremt infekterad relation till mamma, hon betedde sig korkat och svek honom, brännde förtroendet rejält. Pappa är han dock bästis med.
Själv har jag rätt fattig kontakt med föräldrarna, dels för att jag bor i en annan stad men också för att vi verkligen tappade varann när de skilde sig. Vi träffas ju ibland så, men jag känner inte direkt nån connection.
Tajmingen var sämsta tänkbara mtp vilken ålder vi barn var i, och hur de skötte spektaklet var nog ett praktexemplar på hur man absolut inte ska göra, screwed up vår familj kort å gott.
Fast jag tycker ändå det var bra att de skide sig. Pappa har gift sig med en ny som han är lycklig med och mamma bor ihop med en ny som hon är lycklig med :)
Vår bror som bodde hemma var typ 16-17 år då, väldigt sårbar, och tog starkt avstånd från familjen, började göra Dumma saker. Han har än idag, ca 12 år senare, en extremt infekterad relation till mamma, hon betedde sig korkat och svek honom, brännde förtroendet rejält. Pappa är han dock bästis med.Detta är inte lätt som kille i den åldern heller, om man får generalisera, man är tillräckligt vilse och sårbar som det är. Hade man varit 8 bast hade man inte varit i en position där man tvingas ta ställning (iaf inte lika medvetet), och är man över 18-19 så involveras man ju inte i processen.
Sålänge föräldrarna håller sams så tror jag det brukar funka bra. Mina föräldrar separerade sig när jag var 1 år gammal, så det är ju det enda jag varit med om.
Men som sagt, mamma och pappa har alltid varit vänner genom åren så det har inte inneburit några problem!
Detta är inte lätt som kille i den åldern heller, om man får generalisera, man är tillräckligt vilse och sårbar som det är. Hade man varit 8 bast hade man inte varit i en position där man tvingas ta ställning (iaf inte lika medvetet), och är man över 18-19 så involveras man ju inte i processen.
Nej precis, det var verkligen sämsta tänkbara läge att han utsattes för deras risigt skötta skilsmässa just i den åldern.
Tack för era inlägg. Det känns skönt att jag inte är helt ensam om att ha ett övervägande positivt intryck. Samtidigt blir jag tacksam för att min föräldrar hanterade separationen så pass nyktert som de trots allt gjorde, när beslutet var fattat. För det var då ingen reson i beteendet ett antal år innan det blev av.
Jag är väldigt positiv. Jag har varit med om två skilsmässor. En när jag var fem år då mamma och pappa skiljde sig och en då jag var tolv år då mamma skiljde sig från min låtsaspappa som vi hade bott ihop med i flera år. Båda skilsmässorna har gått bra, ingen har någonsin pratat illa om någon utan alla vuxna har alltid varit väldigt tydliga med att de fortfarande är vänner och har de någon gång argumenterat så har det aldrig skett inför oss barn. Jag och min lillebror har en låtsassyster och en halvbror som vi inte haft om det inte blivit någon skilsmässa och vi har fortfarande väldigt bra kontakt med både mamma, pappa och låtsaspappa. Utan skilsmässan hade antagligen mitt liv sett helt annorlunda ut och antagligen inte till det bättre.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.