Visa fullständig version : Början till anorexi/bulimi ?
Hej allihopa. Vet inte riktigt hur jag ska skriva men kände att jag akut behövde skapa en post om mitt problem här för att få hjälp. Så jag får ser vad som kommer ur mig nu.
Jag vill börja med att säga att jag har i hela mitt liv känt mig överviktig. Men när jag ser tillbaks på gamla kort från när jag var liten kan jag inte förstå att jag tyckte det då. Men senare blev jag verkligen överviktig for sure. Det blev värre och värre med åren och när jag var 18 år gammal vägde jag 116 kilo. I Januari detta året påbörjade jag min viktnedgång och bestämde mig för att aldrig sluta gå ner i vikt förens jag uppnått min drömkropp. (Vilket jag skulle gissa på är cirka 70-75kg.) I skrivande stund väger jag cirka 80kg så jag har alltså tappat 36 kilo. Jag har verkligen inte kört på till 100% sedan Januari med att gå ner i vikt utan kört mer seriöst somliga perioder och mindre seriöst andra. Men jag har som sagt alltid tänkt att jag vill gå ner till min drömvikt så snabbt som möjligt.
Därför bestämde jag mig för några veckor sedan med att börja deffa igen och jag började även skriva träningsdagbok för att bl.a få mer motivation och se min utveckling. (Länk till den finns här under). I början gick allting väldigt bra och det var inte direkt några större problem.
Men, på senare dagar har jag haft det så otroligt jobbigt med kosten. Jag har verkligen inte samma disciplin som jag tidigare haft och jag kan vräka i mig saker. Vet inte varför jag gör det. Mår så dåligt när jag gör det men ändå äter jag mer än vad jag bör göra. Är som att jag vill straffa mig själv. Ibland vill jag svälta mig själv och ibland över äter jag. Om någon av er har sett lite i min träningsdagbok kommer ni se att jag gör väldigt mycket konditionsträning. Det gör jag bara för att jag känner att jag får i mig för mycket kalorier. Som i torsdags bakade mamma bröd och jag drog i mig för många med mycket smör och ost på. Det ledde till att jag fick ångest och jag tillbringade 50min på crosstrainer och 99min på träningscykeln.
Jag har sökt runt på internet och har hittat en del information om det. Här är några saker som stämmer in på mig:
ägnar mycket tid åt att tänka på mat och kalorier samt motionerar överdrivet för att förbruka kalorierna
går inte nödvändigtvis ner i vikt
är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
Ofta genomför man bantningskurer, fastar och motionerar överdrivet. Hetsätningsperioder följs ofta av starka skamkänslor. För den som har bulimia nervosa hänger självförtroendet tätt samman med kroppsform och vikt.
uppfattar ingen annan som överviktig
Den som har bulimia nervosa hetsäter i perioder då man känner en stark längtan efter mat och godis. Detta sker samtidigt som man försöker gå ner i vikt. Det blir en stark konflikt mellan längtan efter mat och viljan att gå ner i vikt. Det finns likheter mellan anorexia nervosa och bulimia nervosa när det gäller rädslan att bli tjock och längtan efter att gå ner i vikt. Det är inte ovanligt att anorexia nervosa övergår i bulimia nervosa. Cirka hälften av dem som haft anorexi får sedan bulimi. Tillstånden kan också överlappa varandra.
Innan jag började med att äta okontrollerat som jag gör nu var jag alltid rädd för att äta vissa saker. Höll mig borta från otroligt många saker som jag tyckte var onyttigt och jag tränade väldigt mycket. Människor i min omgivning börjar att bli väldigt bekymrade då jag fortfarande tycker att jag är tjock. Dem tycker jag är hur smal och vältränad som helst nu. Men allt jag ser i spegeln är fortfarande en tjockis. Visst så ser jag skillnad. Går inte att neka minus 36 kilo även om det tog ett tag för mig att se det. Men jag tycker att jag är långt ifrån klar om jag följer spegeln.
Är det så att jag har haft anorexi som övergått till bulimi eller har jag en bladning mellan dem? Eller är det här normalt? Snälla hjälp mig. Vet inte vad jag ska göra. Vill inte säga det här till min familj och vänner så hoppas att ni kan hjälpa mig! Mår väldigt dåligt just nu i skrivande stund då jag igen har hetsätit. Försökte även spy förut.
(Jag visste inte om jag skulle posta det här eller under viktnedgångsdelen på forumet. Tyckte det hörde ihop med båda delarna.)
coolboynesko
2010-10-05, 22:04
Du har inte anorexi/bulimi du vill bara inte gå tillbaka till gamla vanor.
Länka gärna en bild på dig. Före och efter :)
Vill varna lite för att många här uttalar sig väldigt friskt i detta ämne utan att ha någon som helst insikt i problematiken med anorexi/bulimi. Detta är min erfarenhet från tidigare trådar i detta ämne.
Tyvärr kan jag inte heller själv svara på dina funderingar men mitt tips är att ta kontakt med de som kan såna här saker och inse att det inte är något att skämmas över. Lycka till.
Grattis till Viktnedgången. Jag har absolut ingen kunskap med anorexi/bulimi men väljer att uttala mig ändå;
Du verkar ha rätt så realistiska och även normala (inte anorexi-mål), 70-75kg är helt klart normalt för en person på 177cm, och ingen bör ens nämna något om att du har anorexi. Kör på tycker jag! =)
Ett tips;
När du väl når ditt mål, låt säga 70kg. Om du blir tanig utan definition så beror det troligtvis på för lite muskelmassa och inte för mycket fett - GLÖM INTE BORT DET! Och bulka då upp dig istället! :)
Lycka till!
Det du beskriver låter som början till en ätstörning och det verkar som både du och några personer i din närhet har uppmärksammat detta (dock från olika synvinklar).
Det bästa du kan göra är att ta hjälp av proffessionell personal som kan hantera denna problematik på ett betydligt bättre sätt än någon på ett internetforum. Speciellt viktigt är att bryta dessa tankemönster så tidigt som möjligt innan de hinner växa utom kontroll.
Lycka till
Anton Fräs
2010-10-06, 00:08
Det du beskriver låter som början till en ätstörning och det verkar som både du och några personer i din närhet har uppmärksammat detta (dock från olika synvinklar).
Det bästa du kan göra är att ta hjälp av proffessionell personal som kan hantera denna problematik på ett betydligt bättre sätt än någon på ett internetforum. Speciellt viktigt är att bryta dessa tankemönster så tidigt som möjligt innan de hinner växa utom kontroll.
Lycka till
+1 på ovanstående inlägg. Sök hjälp, då får du reda på hur det ligger till. Min rent oproffesionella gissning, även om jag själv haft bulimi under ett par år, är att du har åtminstonde ett osunt förhållingssätt till mat. Att få ångest över maten, att kompensera med motion/svält/kräkningar när man ätit mer än vad man tänkt är alla tecken på en ätstörning.
Men som sagt, det enda rätt för dig är att söka proffesionell hjälp. Det är det viktigaste att tänka på.
Så våga söka hjälp!!
Eddie Vedder
2010-10-06, 06:40
Lyssna på esja och Anton. Ignorera fullständigt inläggen från coolboynesko och bb_x. Fullständigt omdömeslöst att uttala sig på det sättet med tanke på den ångest du beskriver.
Känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver, vägde också en del för mycket än vad jag bör ha gjort ett par år tillbaka, men även idag när man ser relativt bra ut (avatar) känner jag igen dessa "citat" du länkat. Du är inte ensam.
Kan inte annat än önska dig all lycka och fortsätt kämpa :)
coolboynesko
2010-10-06, 07:12
Eddie Vedder: Du fick till att jag mena något illa mot killen :S
Eddie Vedder
2010-10-06, 07:29
Eddie Vedder: Du fick till att jag mena något illa mot killen :S
Nej inte att du menade något illa. Men det är uppenbart att benjila mår dåligt och har ångest över sin situation. Att då, som du, skriva rätt och slätt över internet "Du har inte anorexi/bulimi du vill bara inte gå tillbaka till gamla vanor." tycker jag är omdömeslöst. Nästan uppmuntrande till beteendet.
Vissa saker är bättre att inte säga alls tycker jag.
Tack så otroligt mycket till er som gav bra svar! Uppskattar det verkligen. Jag har bestämt mig för att söka upp hjälp så fort jag har samlat kraft och mod för det. Vilket måste vara snarast. Kan inte leva så här och det funkar verkligen inte att deffa med mina problem. Vet inte hur det ska gå med mina resultat, får panik :(
Anton Fräs - Hur gick det för dig i skolan när du hade det? Klarade du av att gå dit varje dag och gick det bra för dig att äta där? Skicka gärna via meddelande om du vill svara på det. Var lite väl personligt kanske.
Som esja skriver så låter de som en början på en ätströning.
Känner några personer som har haft det som du har, och bästa rådet när du skriver "samla kraft och mod för de", gör det realtivt fort, desstu längre du väntar desstu värre KAN de bli.
Så är det inom många olika "ångest" sjukdomar.
Så, ta kontakt med någon så fort du kan och så önskar jag dig lycka till och hoppas allt blir bra:)
EDIT: såg att du skrev "vilket måste vara snarast", men låter mitt inlägg stå kvar ändå, för att kanske skynda på lite ändå :)
Tack så mycket HulkH. Hoppas med allt blir bra. Och det är precis som du skriver som jag med känner. Att det kan bli värre ju längre tiden går.
Lyssna på esja och Anton. Ignorera fullständigt inläggen från coolboynesko och bb_x. Fullständigt omdömeslöst att uttala sig på det sättet med tanke på den ångest du beskriver.
Truth hurts.
EDIT: Eddie Vedder gillar inte mig särskilt mycket, därför väljer han att säga det han gör för att jag ska framstå som en idiot. Han ska alltid vara störst, bäst och vackrast vilket i 9/10 gånger inte stämmer.
Jag tycker du ska läsa alla inlägg men ta det med en nypa salt.
Eddie Vedder
2010-10-06, 13:37
Truth hurts.
Vilken sanning? Du säger ju till och med själv att du inte ens vet något om ätstörningar.
EDIT: Eddie Vedder gillar inte mig särskilt mycket, därför väljer han att säga det han gör för att jag ska framstå som en idiot. Han ska alltid vara störst, bäst och vackrast vilket i 9/10 gånger inte stämmer.
Jag tycker du ska läsa alla inlägg men ta det med en nypa salt.
Snygg avslutning att köra martyrstilen där.:thumbup:
Truth hurts.
EDIT: Eddie Vedder gillar inte mig särskilt mycket, därför väljer han att säga det han gör för att jag ska framstå som en idiot. Han ska alltid vara störst, bäst och vackrast vilket i 9/10 gånger inte stämmer.
Jag tycker du ska läsa alla inlägg men ta det med en nypa salt.
haha tack för skrattet :D
Tack så mycket HulkH. Hoppas med allt blir bra. Och det är precis som du skriver som jag med känner. Att det kan bli värre ju längre tiden går.
Yes, allt kmr bli bra skarru se, se bara till att fixa hjälp så fort som möjligt :)
Truth hurts.
EDIT: Eddie Vedder gillar inte mig särskilt mycket, därför väljer han att säga det han gör för att jag ska framstå som en idiot. Han ska alltid vara störst, bäst och vackrast vilket i 9/10 gånger inte stämmer.
Jag tycker du ska läsa alla inlägg men ta det med en nypa salt.
Istället för att framstå så som du gör nu så garvar(aasg) jag hellre åt ditt inlägg.
Edit: Oft, mybad.
Tycker det är starkt av dig att skapa en tråd här och "erkänna" för alla och dig själv att du troligtvis har/eller håller på att utveckla en ätstörning. Samtidigt är det positivt att du faktiskt själv insett att något är fel, och börjar söka hjälp för det.
Tror dock som många skriver att det här är fel forum för dig. Sök professionell hjälp, finns ju faktsikst folk som jobbar med att hjälpa personer med dina problem.
Önskar dig verkligen lycka till! (Skall följa din journal)
Du har inte anorexi/bulimi du vill bara inte gå tillbaka till gamla vanor.
Länka gärna en bild på dig. Före och efter :)
Och sen ska du bedöma utefter bilden? Är inte inlägget allvarligt så svara inte på trådar som har ett allvarligt ämne.
Truth hurts.
Beskiv sanningen för oss okunniga.
Vilken sanning? Du säger ju till och med själv att du inte ens vet något om ätstörningar.
Snygg avslutning att köra martyrstilen där.:thumbup:
1. Att då, som du, skriva rätt och slätt över internet "Du har inte anorexi/bulimi du vill bara inte gå tillbaka till gamla vanor." tycker jag är omdömeslöst.
Den kanske?
Haha tack :D
Anton Fräs
2010-10-06, 16:23
Tack så otroligt mycket till er som gav bra svar! Uppskattar det verkligen. Jag har bestämt mig för att söka upp hjälp så fort jag har samlat kraft och mod för det. Vilket måste vara snarast. Kan inte leva så här och det funkar verkligen inte att deffa med mina problem. Vet inte hur det ska gå med mina resultat, får panik :(
Anton Fräs - Hur gick det för dig i skolan när du hade det? Klarade du av att gå dit varje dag och gick det bra för dig att äta där? Skicka gärna via meddelande om du vill svara på det. Var lite väl personligt kanske.
Ingen fara alls. Jag är väldigt öppen med min tidigare sjukdom, tillochmed gjort en tråd här på kolo och hela min umgängeskrets vet om det. Jag vill ha det så då jag vet flera som vågat öppna sig för mig och tillslut tagit hjälp pga det.
Det är inget att skämmas för helt enkelt :)
Jag klarade inte av alla dagar nej. Ibland var ångesten så svår att jag stannade hemma 1-2 veckor i sträck. Helt enkelt för att jag inte ville visa mig för människor, skämdes för utseende och prestation i livet. Man kan ju inte nöja sig med det man gör. *slap*
Jag hade oerhört svårt för att äta i sociala sammanhang, något jag fortfarande har lite problem med, om det inte är människor som står mig nära. Ett led i behandlingen var att äta enligt gängse normer gällande måltider, alltså frukost-mellanmål-lunch-mellanmål-middag-mellanmål. Det var rent ut sagt fruktansvärt men det var ett tufft men nödvändigt led på vägen till att bli frisk.
Spontant vill jag säga att en viktnedgång är något du absolut inte borde tänka på i dagsläget, hur svårt det än är att banka in det. Jag släppte aldrig riktigt tankarna på det förrän mot slutet av behandlingen och det var ett stort genombrott för mig. Ett väldigt viktigt sådant.
Vill du PMa eller skriva i tråden så finns jag till hands.
Det viktigaste är att söka hjälp av kompetenta människor, allra helst ätstörningsteam. Det är oerhört starkt att säga nej till sjukdomen och våga ta steget till att bli frisk.
(Ursäkta för långt inlägg.)
Sjukt dåligt omdöme att trolla i en seriös ätstörningstråd. Jag fördrar att tro att det är fråga om trolleri framför att tro att folk verkligen inte begriper bättre.
TS: Sök hjälp. Det är SVÅRT att ensam ta sig ur den typ av låst läge du beskriver, och alldeles för många går alldeles för länge och kämpar utan att lyckas bara för att tror att de skall vara den ensamma starka, eller för att de helt enkelt inte vågar söka hjälp. Man har ingenting ut av att förlänga lidandet i onödan, men allt att vinna på att ta tag i problemen i tid. Kom ihåg att ditt problem långt ifrån är ovanligt; du är inte mer freaky än många andra, och du har inget att skämmas för. Du kommer varken att vara den första eller den konstigaste ätstörningspatienten man har sett i vården.
Jag känner igen mig, och har legat på gränsen ett tag. Men är på väg tillbaka nu, och det bästa man kan göra är att prata med någon om problemet, och gå vidare allteftersom. Tveka inte, gå ditt det första du gör.
mvh
Tack igen för bra svar Anton, jag fortsätter gärna att skriva till dig via meddelande. Och även tack till er alla andra som gav seriösa svar. Blev verkligen tacksam. Ni ger mig energi att vilja söka hjälp snabbt och det är jag glad för att ni gjorde.
Kommer att tala om det här för mina föräldrar och flickvän imorgon. Det är nog bäst som ni säger att inte hålla detta för sig själv. Jag har varit med om ett annat problem och håller precis på att jobba mig ur det. Mitt liv har varit ett helvete rent ut sagt pga av det. Mycket hade med min övervikt att göra. Vill verkligen att detta inte ska bli värre än vad det är och bli till ett hinder i mitt liv som det andra var/är.
(Skall följa din journal) Jag beslutade idag för att ta en paus från den tyvärr. Känner att jag måste lösa detta och försöka släppa viktnedgången som Anton skrev. Jag kommer inte kunna sluta träna i dagsläget. Men att sluta skriva träningsdagbok är nog en bra början till det. Kommer förmodligen sluta med att jag psykiskt bara bryter ner mig själv om jag fortsätter som jag gör då jag inte kan gå ner i vikt just nu. Och fysiskt pga av överträning.
Tack igen! :)
Lycka till grabben! Skönt att du bestämt dig för att söka kvalificerad hjälp som kan ge dig goda råd för att du inte ska falla in i bulimi.
Anton Fräs
2010-10-06, 23:04
Bra jobbat! Ett stort steg, både att berätta och avstå journalen. Tror det är bra för dig.
euforiah
2010-10-06, 23:37
Tycker det är starkt av dig att skapa en tråd här och "erkänna" för alla och dig själv att du troligtvis har/eller håller på att utveckla en ätstörning. Samtidigt är det positivt att du faktiskt själv insett att något är fel, och börjar söka hjälp för det.
Tror dock som många skriver att det här är fel forum för dig. Sök professionell hjälp, finns ju faktsikst folk som jobbar med att hjälpa personer med dina problem.
Önskar dig verkligen lycka till! (Skall följa din journal)
Du skrev nästan exakt det jag hade tänkt att skriva, Tacos.
Jag får "träda fram" här som en så kallad fd. bulimiker. Känner igen precis allt som Benjila skrev om. Jag hade gått ner 22kg, vart sådär äckligt duktig med kost och träning och så. Men så hände det en dag att jag slarvade "bara sådär", fick ångest och inre panik.. sedan toabesök för att få upp det igen. Och det blev inte bättre..
Ibland kunde det vara flera gånger/dan eller varannan dag.. berodde helt på när jag slarvade ( spelade ingen roll om jag tryckte i mig mat eller om jag tog en liten torr kaka).
För att göra en lång historia kort så känner jag som sagt igen mig själv i varenda mening som du, Benjila, skrev om.
Min bulimi höll ett stadigt grepp om mig i 2 år, tills jag berättade för min pojkvän (och DET var jobbigt skall ni veta, var livrädd för vad han skulle tycka..) och min chef(!) som jag jobbat tillsammans med heltid i 7 år, i ett storhushållskök (och där var där alla mina toabesök ägde rum).
Jag trodde jag aldrig skulle berätta för någon, inte ens min pojkvän, pga skammen, men både han samt min chef tog det väldigt "bra" om man kan säga så utan att det blir missförstånd :)
Efter denna septemberdag, för 2år och snart 1 månad sedan , så har jag inte hetsätit alls, ej heller några fler "toabesök".
(Jag ber om ursäkt om det känns som en flummig text. Jag har aldrig skrivit ut detta så det känns lite halvsvårt att formulera mig i text om denna tid)
Jag tycker verkligen du skall vända dig till någon du känner stort förtroende för och/eller söka professionell hjälp.
Att du insett själv att det du känner inte känns OK är ett stort steg åt rätt riktning!
Jag önskar dig ett stort lycka till!
Du kommer fixa detta! :)
Jag tror det var lite så det började. Människor i min vardag säger hela tiden när det erbjuds något onyttigt: "Men du kan ta lite. Det skadar inte, du tränar mycket ändå."
Visst så skadar det inte med att ta i måttlig mängd. Men det blev bara värre och värre. Det är inte längre måttlig mängd som jag tar. Nu får jag i princip panik på allt jag äter, kan inte njuta alls längre som jag gjorde förut. Tack för att du delade med dig av din historia euforiah, väldigt intressant och ger mig mer hopp om att detta kommer lösa sig. Och tack tsp!
Jag tror med det Anton :) Har en tid nu på måndag då jag ska träffa en. Får se vad dem säger.
Jag tror med det Anton :) Har en tid nu på måndag då jag ska träffa en. Får se vad dem säger.
Jättebra!
Som flera andra redan har nämnt så är en av de svårare bitarna att erkänna först för sig själv och sen för andra att man har ett problem. Att sedan beställa tid så har man tagit de första stegen i rätt riktning.
Bra jobbat och ett stort lycka till!
Anett_LS
2010-10-07, 13:59
Du är starkare än du tror Benjila. Det krävs mod för att berätta her inne och det krävs mycket mod att våga berätta för sin familj. Jag har själv levd med bulimi i över 12 år och vet hur svårt det är. Nu är jag fri från hätsätningar och kräkningar, men svåra tankar dyker up då och då. Min "medicin" var att klara släppa viktjaget och fokusera på att må bra. Min kropp förtjäner att må bra, min själ förtjänar att må bra och min sambo, min son och min familj förtjänar att se mig må bra. När jag mår bra mår de ännu bättre - det är min motivation.
Hoppas du också kommer må bra snart. Om du behöver någon att vädra tankar med så skicka gärna en PM.
Mvh
Anett
PS: Jag är norska så jag beklagar min dårliga svenska DS.
Jag tycker att Benjila har gjort ett fantastiskt jobb som minskat så mycket i vikt och tränar bra. Men problemet är helt klart att det börjat gå över styr. Tyvärr är en vanlig bantning (eller deff) ofta starten till en ätstörning. Kaloriunderskott ger ett sug efter energi, som kan leda till hetsätning och ångest, som i TS:s fall. Det är också lätt att man blir lite "besatt" av resultaten och av sin nya kropp. Och då befinner man sig på ett sluttande plan...
Dessvärre talar jag av egen erfarenhet. Jag har fått väldigt bra träningsresultat (nåja, med mina mått mätt) och sade häromdagen till sambon att "jag är beredd att göra precis vad som helst för att få behålla och bygga vidare på min muskulatur". Och med "vad som helst" menar jag strikt diet och svettiga pass, oavsett hur jag mår. Det är en varningsklocka, och jag har på senare tid upptäckt att jag tvingar mig själv till gymmet dagligen - även om jag känner mig helt utsliten och/eller egentligen inte alls har tid. Det skrämmer mig faktiskt.
Jag tycker att Benjila helt klart skall ta emot den hjälp som finns att få. Problemen har precis börjat, och ju snabbare man tar tag i situationen desto större chans att komma till rätta med problemet! Numera finns massor av bra samtalsbehandlingar som t ex KBT, som kan bryta destruktiva tankemönster och beteenden.
Lycka till Benjila, du är inte ensam !!!
P.S. Människor omkring en och så kallade vänner, är tyvärr ofta ens värsta fiender. Jag får ofta höra kommentarer om mitt yttre. Ibland positivt, ibland negativt. Det är svårt att ta till sig sådant på rätt sätt, och folk är ibland extremt klumpiga - eller bara obetänksamma.
Du verkar ha nog insikt att förstå att allt inte står rätt till, så det löser du galant. ;)
Lycka till med allt!
I skrivande stund väger jag cirka 80kg
Människor i min omgivning börjar att bli väldigt bekymrade då jag fortfarande tycker att jag är tjock. Dem tycker jag är hur smal och vältränad som helst nu. Men allt jag ser i spegeln är fortfarande en tjockis.
Det är ganska typiskt att få sådana kommentarer från en omgivningen som inte levt med förändringarna som du har gjort. Tyvärr upplever jag att sådant beröm snarare gör saken värre. Det är fullt möjligt att ha några överskottskilon på 80/177, men att trots att du inte är nöjd med din spegelbild få höra att alla tycker du är smal riskerar att fjärma dig än mer från omgivningen och det får konsekvenser när den faktiskt kommer med goda råd. Med det inte sagt att det handlar om något annat än fåfänga, för 80 kilo på 177 är långt ifrån en tjockis, men beroende på vad man har för krav på sig själv är det inte nödvändigtvis vältränad. Så jag vet inte riktigt jag vill komma med mitt resonemang. Jag är bara lite leds på alla "amen du är ju jätteduktig" som inte är rättvisa komplimanger. Sådant urholkar värdet av en uppriktig komplimang.
Med detta sagt vill jag påminna dig om att hur nöjd man är med sin egen kropp mer än en fråga om inställning än den faktiska kroppen - åtminstone på lång sikt. Till och med när du uppnått din drömkropp kommer den att ha bättre och sämre dagar. En lång flygresa och en sojadränkt buffet kommer få dig att må dåligt när du kollar dig i spegeln om du inte lyckas slappna av i ditt förhållande till utseendet.
Till sist. Jag lever inte alls som jag lär. Men jag har åtminstone kommit så långt att jag vet att analysera mina egna tankar kring fetma/övervikt. Jag är dessutom numer mycket mer avundsjuk på de som faktiskt har ett avslappnat kroppsförhållande än de med 5% bf och den perfekta droppen.
Jag ville egentligen inte bumpa min egen tråd med kände att jag bara ville säga tack till er människor som skrev inlägg. Samt att säga hur det har gått. Trodde aldrig ni skulle skriva så mycket och bra text och det var super snällt.
Var väldigt jobbigt att säga till min flickvän och familj men dem tog det väldigt bra. Dem har verkligen varit stöttande med. Senast jag skrev sa jag att jag hade tid och jag gick dit. Var väldigt konstiga samtal tyckte jag men det hjälpte mycket. Jag har börjat utveckla symtomer av bulimi vilket fortfarande kan bli värre. Men just nu går det åt rätt håll vilket är bort från det. Var troligtvis bra att det upptäcktes så pass fort. Jag försökte accepterade mig själv och struntade i vikten och det var efter det allt kändes mycket bättre helt plötsligt. Jag har inte klarat det till 100% men jag är på god väg att göra det.
Gick upp en del på denna tiden och fick verkligen ångest men försökte strunta i det. Är dock beroende av träning och vågar inte sluta med att träna så mycket som jag gör då det förmodligen kommer bli jobbigt igen. Jag har faktiskt även börjat med kaloriräkning för första gången och det känns väldigt bra. För det får mig att känna kontroll över mig själv. Och när jag håller mig inom ramarna behöver jag inte försöka få upp maten igen.
(Nu låter vi denna tråden dö ;))
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.