Visa fullständig version : Ångest över att barnen blir äldre osv.
Jag hamnar ofta i tankar som leder till ångest när det gäller att barnen blir äldre så snabbt.
Jag har svårt att fokusera på det roliga som ska komma och sitter mest och blir lite nostalgisk över hur fina mina döttrar var när det var riktigt små och hur snabbt det har gått för dem att bli äldre.
Hela tiden tittar man tillbaka och tänker på hur snabbt det har gått och får ångest över att man inte riktigt har hunnit att stanna upp och njuta av ögonblicken som varat.
Ni som sett filmen ”Click” vet vad jag menar. Ändå har man försökt att stanna upp och tänka till, fota filma osv.
Inte kan det vara meningen att man ska gå och ha ångest hela livet över att barnen blir större.
Rent generellt så knyter jag starka känslor till det som varit. Tänker mycket på när jag och min fru var nykära tex. Til saken hör att mina barn är bara 7mån och den andra 2,7år.
Det är ingen åldersnoja jag har, för mig är ålder bara en siffra. Jag arbetar 30-40tim per vecka och lägger all träning när barnen sover för att inte missa något.
Det känns allt som oftast som att hela livet rinner en ut händerna. Min fru ger det en klackspark och säger typ ”sitt inte nu och böla”. Ska man känna såhär?
Antar att ni som svarar bäst är ni som har barn men alla tankar är välkommna, var kan man annars prata av sig om inte på Kolozzeum.
Herr Oberst
2010-09-07, 19:37
Finns knep att ta till för att förhindra detta. Fast det är inte helt lagligt
Min är 8år och han är fortfarande min lilla kille :)
Har inte ni lätt att känna likadant eller är det jag som ska uppsöka en shrink...
Har du provat att använda dig av Mindfulness? Det handlar mycket om att leva i nuet och det fungerar bra för att bl.a. minska på stress och öka lycka enligt den forskning som gjorts på det. Finns mycket info om det på internet och många trevliga kurser i det.
Har inte ni lätt att känna likadant eller är det jag som ska uppsöka en shrink...
Ibland tänker man ju självklart att man inte vill att dom ska bli stora men det är inte ofta. Ta vara på det du har nu och hela tiden! *cupid*
Ibland tänker man ju självklart att man inte vill att dom ska bli stora men det är inte ofta. Ta vara på det du har nu och hela tiden! *cupid*
Det är det jag försöker men det känns inte som att det räcker till..:cryout:
I Five Ace
2010-09-07, 20:12
Jag har inga barn men jag får tankar över mitt liv ibland(antar att det är samma sak) grejen är att man upplever att saker och ting(speciellt tiden) går mycket snabbare när man har kul, man måste helt enkelt ta vara på de speciella tillfällena och se till att det blir många sådana:). När du blir äldre kommer du att ångra att du "slösade" all tid på att tänka hur snabbt tiden går och fick ångest, istället för att umgås med ungarna och skapa de där speciella och minnesvärda tillfällena.
Potatiskillen
2010-09-07, 20:31
Hur gamla är de?
Dennis93
2010-09-07, 20:54
Hur gamla är de?
Til saken hör att mina barn är bara 7mån och den andra 2,7år.
;)
prOtotype
2010-09-07, 22:09
Titta på den här. Se över ditt tidsperspektiv. Förändra ditt liv till det bättre.
A3oIiH7BLmg
Ångest = rädsla
Rädsla för att barnen blir äldre måste grundas i något. Rädd för att bli lämnad ensam när de väl blir så gamla att de flyttar? Rädsla för att missa saker i deras uppväxt som du tycker är viktigt? Rädsla för att de klarar sig mer och mer på egen hand?
Det enda sättet att komma över rädsla för saker man inte kan kontrollera är att acceptera det som sker. Om ångesten inte försvinner så tycker jag att du bör kontakta en psykolog. Ångest är ett helvete, och psykologer gör ofta underverk.
Själv ser jag bara fram emot när minsta min minsta grabb blir liite äldre så att jag får soova och slippa behöva ha konstant ögon i nacken. Fem år som min stora grabb är känns som en riktigt bra ålder, relativt självgående, sover bra, gillar att kramas, kan underhålla sig själv, klättrar inte på spisen eller hamrar på fönster och TVs.
Men visst, lite "jobbigt" är det väl att de blir större, jag går t.ex. redan nu och funderar över deras gymnasieskoleval.. finns så jädra flummiga alternativ numera heh.
Men visst, lite "jobbigt" är det väl att de blir större, jag går t.ex. redan nu och funderar över deras gymnasieskoleval.. finns så jädra flummiga alternativ numera heh.
En liten parentes; men varför gör du det? Ska du börja gymnasiet? :D
En liten parentes; men varför gör du det? Ska du börja gymnasiet? :D
Jag är föräldrer.. att oroa sig över sådant hör ju till verkar det som.
Jo, jag känner av min egen ålder när jag ser hur mina växer och blir stiliga, och själv skådar jag mitt tilltagande förfall. Men var ålder har sin skönhet - och jag sörjer uppriktigt att jag inte var pappaledig, att jag inte var hemma mer utan bara jobbade, att jag missat en massa delar som är viktiga. Men jag var i varje fall bättre än far min, och hans farsa före mig.
Men samtidigt finns det en risk att man bäddar in sina barn i gullegull och bomull. Min pappa var tjugo när jag föddes; han var en vuxen karl, med vuxens ansvar och ambitioner. Jag inbillar mig att jag också var hyfsat vuxen vid den åldern - de tjugoåringar jag träffar idag är fortfarande fullt upptagna med att leka och resa och ägna sig åt sig själv. Tonårsliv, liksom.
Och det tror jag beror på min egen generations skräck för att bli gamla - så länge vi har små, osjälvständiga ungar är vi inte gamla. Man kan gömma sitt åldrande, mognande i att fortfarande vara nödvändig för någon. Idag är det få sjuttonåringar som kan eller vill flytta hemifrån - de får bo kvar hemma... Enligt nån norm jag sett kan man säga att snittet för att betraktas som vuxen idag ligger på tjugoåtta (baserat på flytt hemifrån, stadigvarande egen inkomst, fast anställning, beständig relation etc). Och samtidigt har ju åldern för att betraktas som gammal flyttats åt andra hållet. En sextiofemåring idag har jeans och gympapjuck, och lyssnar på rock'n'roll. I det intervallet finns ju faktiskt också jag :D när jag tänker efter.
Barnen är ju vår spegel - mina barn mår bra när jag mår bra, och vi har ju också en sån standard idag att barn kan få vara barn, och inte börja jobba vid tretton års ålder (eller tidigare). Det enda jag sörjer över att just den där mellanåldern, mellanstadiet ungefär, suddats ut - idag är de barn, och sen -poff - ska de vara tonåringar. Med allt vad det innebär.
Men var glad att du faktiskt oroar dig. Det finns jävligt många ungar som inte har nån som bryr sig
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.