Visa fullständig version : Påverkar depression muskeluppbyggnaden?
Ifall man ofta är väldigt deprimerad och nere, påverkar det muskeluppbyggnaden på något sätt?
Sheogorath
2010-06-17, 08:47
Ifall man ofta är väldigt deprimerad och nere, påverkar det muskeluppbyggnaden på något sätt?
Troligtvis negativt eftersom du har förhöjda kortisolnivåer i kroppen. Det gör det i all väsentlighet ännu viktigare att (försöka) träna eftersom det stimulerar nybildning av muskelprotein och dessutom kan verka antidepressivt i sig.
Troligtvis negativt eftersom du har förhöjda kortisolnivåer i kroppen. Det gör det i all väsentlighet ännu viktigare att (försöka) träna eftersom det stimulerar nybildning av muskelprotein och dessutom kan verka antidepressivt i sig.
Okej, jo men träningen går riktigt bra, oftast har man inte lika mycket tid att fundera på saker då :)
Sheogorath
2010-06-17, 08:55
Okej, jo men träningen går riktigt bra, oftast har man inte lika mycket tid att fundera på saker då :)
Exakt. :)
Jag kan för lite för att börja namnge specifika substanser (dessutom är det sannolikt att det är fler än en som påverkas), men att vara ledsen och nere är förmodligen dåligt för det mesta. Det är däremot inte "dåligt för muskeluppbygnaden" på ett så våldsamt sätt att du inte kommer att bli större/starkare förrän du slutar vara deprimerad eller något, utan är nog snarare skillnaden mellan att det funkar och att det funkar lite bättre. Så länge träningen funkar är det inget du behöver fundera på. Som Sheogorath och hu redan konstaterat här ovan medan jag skriver, så är den psykosociala effekten av träningen - du kommer ut bland folk, har inte tid att fundera på en massa deprimerande saker osv. - oerhört viktig. Jag vet inte hur det har blivit med den saken, men jag vet att man diskuterat att skriva ut "motion på recept" vid t.ex. depression.
Jag kan för lite för att börja namnge specifika substanser (dessutom är det sannolikt att det är fler än en som påverkas), men att vara ledsen och nere är förmodligen dåligt för det mesta. Det är däremot inte "dåligt för muskeluppbygnaden" på ett så våldsamt sätt att du inte kommer att bli större/starkare förrän du slutar vara deprimerad eller något, utan är nog snarare skillnaden mellan att det funkar och att det funkar lite bättre. Så länge träningen funkar är det inget du behöver fundera på. Som Sheogorath och hu redan konstaterat här ovan medan jag skriver, så är den psykosociala effekten av träningen - du kommer ut bland folk, har inte tid att fundera på en massa deprimerande saker osv. - oerhört viktig. Jag vet inte hur det har blivit med den saken, men jag vet att man diskuterat att skriva ut "motion på recept" vid t.ex. depression.
Okej, men det var skönt att höra att det inte påverkar själva muskeluppbyggnaden utan bara att det är det psykiska. Tack för svaren
Okej, men det var skönt att höra att det inte påverkar själva muskeluppbyggnaden utan bara att det är det psykiska. Tack för svaren
Det finns säkerrt en liten effekt på själva muskeluppbyggnaden (kroppen och själen är inte två separata enheter, och den enda tenderar att börja må dåligt om den andra gör det), men effekten är nog för liten för att man skall märka den själv. Om man skulle börja mäta diverse signalsubstanser med bra metoder kanske man skulle kunna uppmäta skillnader, men det är inte samma sak som att man kan märka skillnader och vara säker på att det är just det.
Sheogorath
2010-06-17, 10:11
Det finns säkerrt en liten effekt på själva muskeluppbyggnaden (kroppen och själen är inte två separata enheter, och den enda tenderar att börja må dåligt om den andra gör det), men effekten är nog för liten för att man skall märka den själv. Om man skulle börja mäta diverse signalsubstanser med bra metoder kanske man skulle kunna uppmäta skillnader, men det är inte samma sak som att man kan märka skillnader och vara säker på att det är just det.
OK. I beg to differ. Jag är tämligen övertygad om att depression ger en klart märkbar påverkan på muskeluppbyggnaden p.g.a konstant förhöjda nivåer av katabola hormoner. Längre ner i orsakskedjan har vi också sekundär påverkan i form av försämrad återhämtning (framförallt hos dem som tappar aptiten) och vakenhet (t.ex. sömnbrist och/eller kronisk trötthet). Nu vill jag inte att någon ska tolka detta som att träning är meningslöst vid depression: tvärt om. Det är superviktigt för att vågskålen ska börja tippa åt andra hållet igen så att de katabola processerna få så lite utrymme som möjligt att bryta ner kropp och "själ".
Offspin: Den andra vägen att gå är att medicinera mot ångest/depression varpå förhoppningsvis motivationen kommer tillbaka så att träningen blir lustfylld (vilket är ett stort problem för många deprimerade: lyckligtvis inte för TS!). Ibland är det helt enkelt ett omöjligt kliv att ta att börja antidepressiv behandling med "ökad motion", precis som samtalsterapi ibland inte är en adekvat behandlingsstrategi heller. "Trots" att jag är sjukgymnast lägger jag ingen värdering i detta. Medicin är i många fall en helt adekvat förstainsats vid depression och melankoni. För andra kan ökad motion och/eller samtalsterapi med en terapeut man klickar med räcka. /Offspin over
Eddie Vedder
2010-06-17, 12:33
OK. I beg to differ. Jag är tämligen övertygad om att depression ger en klart märkbar påverkan på muskeluppbyggnaden p.g.a konstant förhöjda nivåer av katabola hormoner. Längre ner i orsakskedjan har vi också sekundär påverkan i form av försämrad återhämtning (framförallt hos dem som tappar aptiten) och vakenhet (t.ex. sömnbrist och/eller kronisk trötthet).
Stort +1
Jag tror både man ganska enkelt kan dra direkt fysiologiska samband (katabola hormoner som sagt) men även att sömnen påverkas, näringsstatus kan bli sämre av höga stressnivåer, tankarna kanske fokuseras på annat.
Just det sistnämnda är svårt. På ett sätt kan ju träningen vara ett sätt att få bort tankarna en stund får allt jobbigt. En annan sak kan ju tyvärr bli så att passen blir sämre för att man inte kan koppla bort vardagen och även tänker på trista saker inne i gymmet/i löparspårt/på cykeln...
På Kolo är det nog inte heller ovanligt att träningen i sig är en stressfaktor och ångestbildande. Jag vet själv att träningen kan få den motsatta effekten men jag jobbar på det.
Mycket bra skrivet av er båda, fick lite andra funderingar och tankar nu :) Kanske dags att ta itu med vissa saker.
Är faktiskt flera gånger jag fått avbryta vissa set pga att jag tänkt på andra saker. Enda stress jag har är väl att jag vill få en kropp jag är nöjd med så fort som möjligt, även fast jag är fullt medveten om att det tar tid och krävs mycket av mig för att nå det målet. Men det tycks aldrig försvinna ändå.
Sheogorath
2010-06-18, 08:00
Mycket bra skrivet av er båda, fick lite andra funderingar och tankar nu :) Kanske dags att ta itu med vissa saker.
Är faktiskt flera gånger jag fått avbryta vissa set pga att jag tänkt på andra saker. Enda stress jag har är väl att jag vill få en kropp jag är nöjd med så fort som möjligt, även fast jag är fullt medveten om att det tar tid och krävs mycket av mig för att nå det målet. Men det tycks aldrig försvinna ändå.
Träning kan vara en "oas" i en annars tung vardag, men den kan, som Eddie var inne på, lätt bli tvångig. Men t.o.m. tvångsmässig träning kan vara det som får oss att hålla huvudet ovanför vattenytan vissa perioder i livet. Det kanske kan hjälpa dig att tänka att det är en bedrift av dig att överhuvudtaget komma iväg till gymmet. Varje repetition där, oavsett belastning och fokus, tar dig troligtvis närmare din "drömkropp" än om du skulle suttit hemma. Att du har tidsperspektivet är viktigt, så låt det ta tid. Många "duktighetspersoner" skulle säkert argumentera att fokus på att nå drömkroppen är olämpligt vid psykiskt illamående, men jag vill hävda att världen inte är så svart-vit. För vissa personer kan det vara just ett oproportionerligt fokus på träning som blir det andrum man behöver för att inte gå under i grubblerier och ångest. Men märker du att träningen och övriga insatser du gör själv inte klarar av att läka dina sår så tveka inte en sekund att ta kontakt med din vårdcentral, så tar dom det därifrån.
ARMSTARK
2010-06-18, 09:09
Indirekt gör det kanske det, om man inte gillar att träna är det nog väldigt svårt att ta sig till gymet när man är deprimerad.
JakeShaft
2010-06-18, 09:35
Jag skulle vilja se någon som är kliniskt deprimerad och scorat 20+ på MADRS-S gåoch träna på gymet.
Träning kan vara en "oas" i en annars tung vardag, men den kan, som Eddie var inne på, lätt bli tvångig. Men t.o.m. tvångsmässig träning kan vara det som får oss att hålla huvudet ovanför vattenytan vissa perioder i livet. Det kanske kan hjälpa dig att tänka att det är en bedrift av dig att överhuvudtaget komma iväg till gymmet. Varje repetition där, oavsett belastning och fokus, tar dig troligtvis närmare din "drömkropp" än om du skulle suttit hemma. Att du har tidsperspektivet är viktigt, så låt det ta tid. Många "duktighetspersoner" skulle säkert argumentera att fokus på att nå drömkroppen är olämpligt vid psykiskt illamående, men jag vill hävda att världen inte är så svart-vit. För vissa personer kan det vara just ett oproportionerligt fokus på träning som blir det andrum man behöver för att inte gå under i grubblerier och ångest. Men märker du att träningen och övriga insatser du gör själv inte klarar av att läka dina sår så tveka inte en sekund att ta kontakt med din vårdcentral, så tar dom det därifrån.
I början var det kanske lite tvångsmässig träning men det blev faktiskt snabbt till det största intresset och jag vill verkligen dra till gymmet varje dag. Men sen vill jag för mycket få den där snygga kroppen med tyvärr. En orsak som kan få en att må riktigt dåligt. Tyvärr jämför jag mig med många polare också, vilka har "dröm" kroppar och jag vet att jag nästan försöker mer än vad dom gjorde för att nå det. Men alla har ju olika förutsättningar så är det bara, så det är ingen idé att grubbla över det. Dock är det bara en grej som orsakar depression.
Hur kan vårdcentralen hjälpa mig? Vad kommer dom göra isåfall?
Cerberus
2010-06-18, 11:01
Träning kan vara en "oas" i en annars tung vardag, men den kan, som Eddie var inne på, lätt bli tvångig. Men t.o.m. tvångsmässig träning kan vara det som får oss att hålla huvudet ovanför vattenytan vissa perioder i livet. Det kanske kan hjälpa dig att tänka att det är en bedrift av dig att överhuvudtaget komma iväg till gymmet. Varje repetition där, oavsett belastning och fokus, tar dig troligtvis närmare din "drömkropp" än om du skulle suttit hemma. Att du har tidsperspektivet är viktigt, så låt det ta tid. Många "duktighetspersoner" skulle säkert argumentera att fokus på att nå drömkroppen är olämpligt vid psykiskt illamående, men jag vill hävda att världen inte är så svart-vit. För vissa personer kan det vara just ett oproportionerligt fokus på träning som blir det andrum man behöver för att inte gå under i grubblerier och ångest. Men märker du att träningen och övriga insatser du gör själv inte klarar av att läka dina sår så tveka inte en sekund att ta kontakt med din vårdcentral, så tar dom det därifrån.
+1 på allt men specifikt det fetstilta. Jag tror jag hade varit död eller otroligt miserabel om jag inte hittat mina besattheter i form av träningsmål.
Sheogorath
2010-06-18, 17:01
I början var det kanske lite tvångsmässig träning men det blev faktiskt snabbt till det största intresset och jag vill verkligen dra till gymmet varje dag. Men sen vill jag för mycket få den där snygga kroppen med tyvärr. En orsak som kan få en att må riktigt dåligt. Tyvärr jämför jag mig med många polare också, vilka har "dröm" kroppar och jag vet att jag nästan försöker mer än vad dom gjorde för att nå det. Men alla har ju olika förutsättningar så är det bara, så det är ingen idé att grubbla över det. Dock är det bara en grej som orsakar depression.
Hur kan vårdcentralen hjälpa mig? Vad kommer dom göra isåfall?
Något som kanske kan hjälpa dig är om du istället börjar föra träningsdagbok (kanske du redan gör?) där du skriver upp vilka vikter du använt dig av under träningspasset. Målsättningen nästa pass är att antingen ta en/flera repetitioner mer än tidigare, eller att använda en högre vikt. Fördelen för dig skulle i så fall vara att du bara jämför med dig själv och kan fokusera på siffrorna snarare än spegelbilden. I spegeln märks ju framstegen betydligt mycket långsammare och ibland kan de tyckas utebli. Det finns problem med detta system (t.ex. benägenhet att börja fuska med tekniken för att inte bli besviken på sig själv när siffrorna inte visar vad man hoppats) men det kanske ändå är ett bättre alternativ om du nu kan byta fokus.
Om det blir aktuellt: Vårdcentralen kan hjälpa dig initiera antidepressiv behandling genom insats från läkare, samtalsterapeut/psykolog och sjukgymnast. Bedöms det sedan att problemen är för svårbehandlande för öppenvården skrivs en remiss till psykiatrin.
Ondskapelsen
2010-06-18, 20:59
Som de sagt tidigare: börja med att fråga dig själv varför du är deprimerad. När du väl inser vad det är som har fått dig deprimerad så vaknar man oftast upp i verkligheten och inser att man faktiskt inte alls är deprimerad. Har hänt mig.
Om man har svårt att göra allt detta är det lätt att gå till vårdcentralen som förmodligen kommer skicka dig till en psykolog eller beroende på remiss, kanske en KBT-terapeut. Detta brukar vara väldigt vanligt vid sömnproblem och mildare psykiska "motgångar" (försöker undvika att kalla det problem).
Ta dig själv i kragen och prata med dig själv är de bästa enligt mig. Och då har jag själv genomlidit flera av vårdens program under flera års tid.
rainbow87
2010-06-18, 21:34
Vår hjärna kan påverka väldigt mycket, vi kan göra oss själva sjuka genom att bara tänka det, vi kan i tonåren få mer finnar om vi mår dåligt och tänker mycket på det, så varför inte få dålig muskeluppbyggnad? jag tror det påverkar med andra ord.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.