Visa fullständig version : Att lägga om någon annans kost
Hoppas jag har lagt tråden rätt.
Min pappa hade behövt lite hjälp att gå ner ca 30kg. Hans blodtryck är alldeles för högt och diabetes går i släkten (nu har han inte drabbats av det). Att få honom att räkna kalorier är ingen ide. Jag har funderat på LCHF dieten och lägga fram det som förslag. Han är relativt aktiv, och har även ett rätt tungt jobb, så det är inga problem med kondition, styrka och träning i allmänt. Det är helt enkelt kosten det hänger på, men hur förklara man för honom att han måste lägga om sin kost så han kan gå ner i vikt? Utav min snabba förklaring, vilken typ utav diet bör man rekommendera?
Välj den diet han har idag men gör mindre förändringar i den. Det är inte ens viktigt att fokusera på det som "är värst" utan att han på något sätt skapar ett underskott genom att byta ut, lägga till eller ta bort livsmedel eller vanor.
SiSenior
2010-05-18, 09:37
Min mamma hade samma problem och bad mig lägga om hennes kost. Precis som bumbi säger märkte jag snabbt att hon inte "klarade av" för stora förändringar på kort tid. Därför la jag upp ett kostschema som sträckte sig över en veckas tid och varje söndag gjorde jag små förändringar för att ge henne lite variation i kosten och sänkte sakta hennes kaloriintag. Idag har hon gått ner 12 kilo på 3 månader och inspirationen för att fortsätta blir bara större och större.
Fredrik_S
2010-05-18, 12:09
Det är extremt extremt viktigt att det är små förändringar på befintlig kost, precis som bumbi sa. Annar är chansen att misslyckas närmaste 100%ig.
Du ska ABSOLUT INTE ge han en LCHF diet eller någon diet överhuvudtaget som innehåller produkter han inte gillar eller som innebär stora förändringar.
Räkna kalorier är aldrig heller bra för någon person som vill gå ner i vikt. Det skapar mer ångest och problem och frågetecken än det hjälper.
Håller med ovanstående.
Se bara till att tex äte mer grönsöker (på luncherna o.s.v) och inte småäta lika ofta och röra på sig. så går man ner i vikt. Dock så tar det lite tid.
Du ska ABSOLUT INTE ge han en LCHF diet eller någon diet överhuvudtaget som innehåller produkter han inte gillar eller som innebär stora förändringar.
Detta framgick nog inte alls, men han är mycket för fet mat, och undviker gärna de vanliga kolhydratkällor som ljust bröd, pasta, ris och söta kakor/bakelse. Men fortfarande finns det en del onödiga kolhydratkällor som med småsteg hade kunnat plockas väck. Har även testat att göra mat efter LCHF-recept, och de har varit mycket uppskattade.
Men tack för alla snabba svaren. Ska försöka ta en sak i taget då. Men utav min senaste beskrivning: Är LCHF-dieten fortfarande ett stort nej, eller är det något man kan lägga fram som förslag? Alt. den lite enklare variantet GI-metoden? Alltså långsamt försöka få honom att börja med någon utav dessa?
Detta framgick nog inte alls, men han är mycket för fet mat, och undviker gärna de vanliga kolhydratkällor som ljust bröd, pasta, ris och söta kakor/bakelse. Men fortfarande finns det en del onödiga kolhydratkällor som med småsteg hade kunnat plockas väck. Har även testat att göra mat efter LCHF-recept, och de har varit mycket uppskattade.
Men tack för alla snabba svaren. Ska försöka ta en sak i taget då. Men utav min senaste beskrivning: Är LCHF-dieten fortfarande ett stort nej, eller är det något man kan lägga fram som förslag? Alt. den lite enklare variantet GI-metoden? Alltså långsamt försöka få honom att börja med någon utav dessa?
Om han redan äter för mycket fet mat så hur skulle en diet där han äter bara fet mat vara en stor fördel?
Välj den diet han har idag men gör mindre förändringar i den. Det är inte ens viktigt att fokusera på det som "är värst" utan att han på något sätt skapar ett underskott genom att byta ut, lägga till eller ta bort livsmedel eller vanor.
+1
jag tycker att det kan vara vettigt att se om det är något specifikt som orsakat övervikten, ex socker eller alkohol. om så är fallet så börjar man i den änden och drar ner på dessa lite i taget.
Eddie Vedder
2010-05-19, 07:43
Detta framgick nog inte alls, men han är mycket för fet mat, och undviker gärna de vanliga kolhydratkällor som ljust bröd, pasta, ris och söta kakor/bakelse. Men fortfarande finns det en del onödiga kolhydratkällor som med småsteg hade kunnat plockas väck. Har även testat att göra mat efter LCHF-recept, och de har varit mycket uppskattade.
Då tycker jag ni kör på det.
Mår han bra och uppskattar maten samtidigt som vikten går ner är det ju finemang.:)
Återkom gärna med hans utveckling.
En gissning är att det lika gärna går att laga en god rätt med en helt annan sammansättning så vad är fördelen mot att laga en sådan rätt under de förhållandena som är?
Eddie Vedder
2010-05-19, 08:04
En gissning är att det lika gärna går att laga en god rätt med en helt annan sammansättning så vad är fördelen mot att laga en sådan rätt under de förhållandena som är?
Ja det går att göra. Men nu är ju maten redan uppskattad tydligen. Så varför ändra för ändrandets skull?
Vilka "förhållanden" tänker du på mer specifikt? Att plocka bort kolhydrater vid diabetes är ju verkligen inget som på något sätt är fel.
Jag är i en liknande situation. Har under många år försökt hjälpa två väldigt nära personer att komma ur ett överätningsbeteende.
Gemensamt för det två (och förmodligen för de flesta överviktiga) är
1. För mycket mat, dvs för stora portioner för ofta.
2. Överätning- eller hetsätningsperioder, t.ex.vid kvällar/helger/fester/tröstande.
Jag har märkt är att personerna i princip enbart fokuserar på problem #1, dvs äta mindre och bättre (vilket också är det lättaste). De normalt äter redan hyffsat bra, så det är inga större kostförändringar som de behöver göra. När vi pratar om problem #2, vilket är den stora boven, så har de aldrig någon riktig strategi eller plan hur det ska hanteras. De erkänner problemet, men det stannar där. Det känns inte som det tar problemet på allvar. Deras resonemang (tolkar jag det som) är "Bara jag äter bättre och mindre så ordnar sig allt".
I början av en "äta bra" period har de massor av motivation och äter förnuftigt, men efter en tid kommer småätandet krypande. Gränserna vad som är okej och inte okej töjs mer och mer, och till slut är den lilla viktnedgång som de åstadkommit borta. Det är i princip alltid brist på resultat, dvs utebliven eller avstannad viktnedgång, som inleder återgången till det vanliga, dåliga ätbeteendet.
Detta har pågått under många många år. Hur i all fridens namn hjälper man dem att komma tillrätta med problem #2, dvs småätande, tröstätande, festsvullande etc?
Anton Fräs
2010-05-19, 08:50
Jag är i en liknande situation. Har under många år försökt hjälpa två väldigt nära personer att komma ur ett överätningsbeteende.
Gemensamt för det två (och förmodligen för de flesta överviktiga) är
1. För mycket mat, dvs för stora portioner för ofta.
2. Överätning- eller hetsätningsperioder, t.ex.vid kvällar/helger/fester/tröstande.
Jag har märkt är att personerna i princip enbart fokuserar på problem #1, dvs äta mindre och bättre (vilket också är det lättaste). De normalt äter redan hyffsat bra, så det är inga större kostförändringar som de behöver göra. När vi pratar om problem #2, vilket är den stora boven, så har de aldrig någon riktig strategi eller plan hur det ska hanteras. De erkänner problemet, men det stannar där. Det känns inte som det tar problemet på allvar. Deras resonemang (tolkar jag det som) är "Bara jag äter bättre och mindre så ordnar sig allt".
I början av en "äta bra" period har de massor av motivation och äter förnuftigt, men efter en tid kommer småätandet krypande. Gränserna vad som är okej och inte okej töjs mer och mer, och till slut är den lilla viktnedgång som de åstadkommit borta. Det är i princip alltid brist på resultat, dvs utebliven eller avstannad viktnedgång, som inleder återgången till det vanliga, dåliga ätbeteendet.
Detta har pågått under många många år. Hur i all fridens namn hjälper man dem att komma tillrätta med problem #2, dvs småätande, tröstätande, festsvullande etc?
Är det allvarligt så tycker jag de med gott samvete kan uppsöka psykolog, det finns ju faktiskt en diagnos som heter hetsätning. Även om problematiken kanske inte är riktigt så allvarligt så tycker jag att följande bok, om man följer den, kan vara ett stort stöd:
Att övervinna hetsätning - Christopher Fairburns
On topic: I övrigt håller jag med om små förändringar under lång tid till befintlig kost.
Fredrik_S
2010-05-19, 08:52
Detta framgick nog inte alls, men han är mycket för fet mat, och undviker gärna de vanliga kolhydratkällor som ljust bröd, pasta, ris och söta kakor/bakelse. Men fortfarande finns det en del onödiga kolhydratkällor som med småsteg hade kunnat plockas väck. Har även testat att göra mat efter LCHF-recept, och de har varit mycket uppskattade.
Men tack för alla snabba svaren. Ska försöka ta en sak i taget då. Men utav min senaste beskrivning: Är LCHF-dieten fortfarande ett stort nej, eller är det något man kan lägga fram som förslag? Alt. den lite enklare variantet GI-metoden? Alltså långsamt försöka få honom att börja med någon utav dessa?
Men som det låter finns det inget fel på kosten isig som den är. Det är istället mängden han äter ni måste jobba på. Att sätta titlar på dieterna och gå efter något speciellt kostupplägg där det finns regler är onödigt och ofta svårare. Desutom kan ordet diet bara isig skapa ångest hos en person som ska ner i vikt.
Det är alltså troligen portionsstorlekarna på befintlig mat som är problemet. Bäst är att bara lägga på så mycket mat han ska äta och inte ha mat på bordet som man plockar ifrån tills man blir mätt.
Är godis ,kakor ,chips ,alkohol och dylikt redan elliminierade eller kraftigt begränsade? (alla dagar i veckan även helgkvällar).
Är det allvarligt så tycker jag de med gott samvete kan uppsöka psykolog, det finns ju faktiskt en diagnos som heter hetsätning. Även om problematiken kanske inte är riktigt så allvarligt så tycker jag att följande bok, om man följer den, kan vara ett stort stöd:
Jo, det har vi snackat om. Ena personen går visserligen hos terapeut för depression. Dock är det inget allvarligt hetsätande hos någon, snarare "omfattande småätande", med tillfälliga hetsätningar. Ena personen har haft bullemi, men har inte framkallat kräkningar på flera år. Det ohälsosamma är att de båda håller en konstant en alldeles för hög kroppsvikt (BMI på dryga 30) och att de säger sig lida av övervikten i sig.
Har skaffat flera böcker till dem om övervikt (a la kognitiv pyskologi). De har läst lite av dem i alla fall.
Fredrik_S
2010-05-19, 09:01
Jag är i en liknande situation. Har under många år försökt hjälpa två väldigt nära personer att komma ur ett överätningsbeteende.
Gemensamt för det två (och förmodligen för de flesta överviktiga) är
1. För mycket mat, dvs för stora portioner för ofta.
2. Överätning- eller hetsätningsperioder, t.ex.vid kvällar/helger/fester/tröstande.
Jag har märkt är att personerna i princip enbart fokuserar på problem #1, dvs äta mindre och bättre (vilket också är det lättaste). De normalt äter redan hyffsat bra, så det är inga större kostförändringar som de behöver göra. När vi pratar om problem #2, vilket är den stora boven, så har de aldrig någon riktig strategi eller plan hur det ska hanteras. De erkänner problemet, men det stannar där. Det känns inte som det tar problemet på allvar. Deras resonemang (tolkar jag det som) är "Bara jag äter bättre och mindre så ordnar sig allt".
I början av en "äta bra" period har de massor av motivation och äter förnuftigt, men efter en tid kommer småätandet krypande. Gränserna vad som är okej och inte okej töjs mer och mer, och till slut är den lilla viktnedgång som de åstadkommit borta. Det är i princip alltid brist på resultat, dvs utebliven eller avstannad viktnedgång, som inleder återgången till det vanliga, dåliga ätbeteendet.
Detta har pågått under många många år. Hur i all fridens namn hjälper man dem att komma tillrätta med problem #2, dvs småätande, tröstätande, festsvullande etc?
Det där är nog träffsäkert på 90% av befolkningen. Känner igen det där extremt väl och vette sjutton om det finns en lösning. Människor saknar långsiktig vilja.
Anton Fräs
2010-05-19, 09:09
Jo, det har vi snackat om. Ena personen går visserligen hos terapeut för depression. Dock är det inget allvarligt hetsätande hos någon, snarare "omfattande småätande", med tillfälliga hetsätningar. Ena personen har haft bullemi, men har inte framkallat kräkningar på flera år.
Men hetsätningen kvarstår? Var personen hos psykolog för sin bulimi? Jag skulle råda personen i så fall att återuppta kontakten.. Det är inget sunt beteende och även om det är under kontroll nu så är det inte säkert att det skulle förbli så under en krisartad situation..
Hoppas du inte tycker jag är för hård, men det låter som att denna individ skulle kunna må bättre.
Symphony Flex
2010-05-19, 09:15
Det där är nog träffsäkert på 90% av befolkningen. Känner igen det där extremt väl och vette sjutton om det finns en lösning. Människor saknar långsiktig vilja.
+100kg
jag blir mest förbannad. hur i helvete kan folk vara så jävla indolenta och göra så mot sig själva!?!?!?!
jag har så jävla svårt å förstå folk. känner hur många som helst som bara inte lyckas. ljuger om vad de äter (har träffat smällfeta människor som påstått sig lida av anorexia utan att gå ner i vikt)
det finns ett fåtal som faktiskt klarar av att (trots inte helt optimala förutsättningar) gå ner i vikt och hålla sig i ok form. gemensamt för dessa är konsekvens och vilja. vilken typ av diet är av underordnad betydelse.
All heder till de "övermänniskor" som faktiskt klarar av att bita ihop! dessa brukar tillslut inse att känslan av att vara i ok form är större än smaken av pommes. de börjar uppskatta vettig kost mer än skräp. de MÅR bättre av ett inte oanständigt högt energiintag.
att tjockisarna sen kommer med trötta bortförklaringar hela tiden gör ju inte saken bättre... usch!
jag citerar en kvinnlig bekant till mig som lite skämtsamt uttryckte sig "nothing taste as good as skinny feels" ;)
Anton Fräs
2010-05-19, 09:20
+100kg
jag blir mest förbannad. hur i helvete kan folk vara så jävla indolenta och göra så mot sig själva!?!?!?!
jag har så jävla svårt å förstå folk. känner hur många som helst som bara inte lyckas. ljuger om vad de äter (har träffat smällfeta människor som påstått sig lida av anorexia utan att gå ner i vikt)
det finns ett fåtal som faktiskt klarar av att (trots inte helt optimala förutsättningar) gå ner i vikt och hålla sig i ok form. gemensamt för dessa är konsekvens och vilja. vilken typ av diet är av underordnad betydelse.
All heder till de "övermänniskor" som faktiskt klarar av att bita ihop! dessa brukar tillslut inse att känslan av att vara i ok form är större än smaken av pommes. de börjar uppskatta vettig kost mer än skräp. de MÅR bättre av ett inte oanständigt högt energiintag.
att tjockisarna a sen kommer med trötta bortförklaringar hela tiden gör ju inte saken bättre... usch!
jag citerar en kvinnlig bekant till mig som lite skämtsamt uttryckte sig "nothing taste as good as skinny feels" ;)
Du kanske inte förstår hur vanligt det är med faktiskt hetsätning hos kraftigt överviktiga? Vi snackar om en sjukdom här. Även om det självklart finns många som helt enkelt inte lyckas motivera sig till att gå ner i vikt. Jag gillar inte din ton kan väl sägas, varför denna ilska mot överviktiga?
Eddie Vedder
2010-05-19, 09:25
att tjockisarna sen kommer med trötta bortförklaringar hela tiden gör ju inte saken bättre... usch!
Jag ska inte säga rakt ut vad jag tycker om ett sånt här inlägg men SNÄLLA. Dra inte alla tjocka människor över en kam på det viset.
En personlighet som präglas av slöhet och ointresse för sin fysik kan i vissa leda till att individen blir tjock. De är inte samma sak som att en tjock person per automatik saknar vilja och saknar intresse för att må bra.
Jag förstår din poäng Symphony Flex men en alldeles för trångsynt och nedvärderande syn på "tjockisar" som en homogen grupp individer som alla bara kan skylla sig själva och altid i ala lägen har lika enkelt med allt är fel och gör mig alltid lika ledsen.
Antagligen är det för att jag själv är den typen av person men i mitt fall ytrar det sig i andra former än att vara tjock. Så då kan du ju inte peka på mig och döma ut mig som slö utifrån något så ytligt som min kroppsform.
EDIT: Ser att Anton Fräs hann skriva ett bra inlägg under tiden. Bra Anton!.:thumbup:
Hoppas du inte tycker jag är för hård, men det låter som att denna individ skulle kunna må bättre.
Nejdå, jag är helt ening. Allra helst skulle jag vilja att båda fick terapi för deras ätbeteende. Ingen av dem är avvisande inför detta heller, men det har bara inte blivit av under alla dessa år.
Men lite mer on topic. Det är förmodligen något liknande för personen TS försöker hjälpa. Det ligger nästan alltid något mer bakom än att personen bara äter för mycket. Kommer man inte åt det, spelar det ingen roll hur bra kostplan man ordnar till dem.
Man kan till och med vara normalviktig och hetsäta. Det suger.
Symphony Flex
2010-05-19, 10:23
Du kanske inte förstår hur vanligt det är med faktiskt hetsätning hos kraftigt överviktiga? Vi snackar om en sjukdom här. Även om det självklart finns många som helt enkelt inte lyckas motivera sig till att gå ner i vikt. Jag gillar inte din ton kan väl sägas, varför denna ilska mot överviktiga?
Jag ska inte säga rakt ut vad jag tycker om ett sånt här inlägg men SNÄLLA. Dra inte alla tjocka människor över en kam på det viset.
En personlighet som präglas av slöhet och ointresse för sin fysik kan i vissa leda till att individen blir tjock. De är inte samma sak som att en tjock person per automatik saknar vilja och saknar intresse för att må bra.
Jag förstår din poäng Symphony Flex men en alldeles för trångsynt och nedvärderande syn på "tjockisar" som en homogen grupp individer som alla bara kan skylla sig själva och altid i ala lägen har lika enkelt med allt är fel och gör mig alltid lika ledsen.
Antagligen är det för att jag själv är den typen av person men i mitt fall ytrar det sig i andra former än att vara tjock. Så då kan du ju inte peka på mig och döma ut mig som slö utifrån något så ytligt som min kroppsform.
EDIT: Ser att Anton Fräs hann skriva ett bra inlägg under tiden. Bra Anton!.:thumbup:
Jag förstår er mycket väl :) jag vet att jag kan vara lite väl generaliserande och hård när jag är på det humöret. Glöm dock inte bort Eddie att jag faktiskt skrev "utifrån sina förutsättningar tar sig i form".
Jag är medveten om att det finns sjukdomar som direkt (ex. hormonrubbningar, metabola etc) eller indirekt (ex kräver kortisonbehandling etc) kan leda till viktuppgång av olika slag. Vad som däremot är min åsikt fortfarande är att alltför många kraftiga individer tar den enkla vägen och skyller på sådan sjukdom.
Sen måste vi ju åxå hålla isär somatiska störningar och psykiska störningar som får en taskig fysik till följd. Vad avser de psykiska störningarna som vi här diskuterar med bl.a. hetsätning så blir det i slutändan bara en klassifikationsfråga dvs när skall gränsen dras för vad som bara är indolens och vad som faktiskt kan definieras som direkt sjukligt.
Det finns självfallet sjuka människor med dessa problem och dessa kan jag t.o.m. tycka synd om. Det stora flertalet överviktiga hör dock inte till denna grupp. Det finns en anledning till att övervikt är så mycket vanligare idag än förr, eller i väst gentemot mindre välbärgade länder. En god vän till mig sa en gång något mycket tänkvärt angående celluliter och vissa läger i Europa på 40-talet. Detta tycker jag dock är mycket olämpligt att citera här på forumet och låter därför bli. Drar istället en parallel till gamla expedition robison som gick/går på TV. Hur många går upp i vikt där?
Människan är genetiskt programmerad att spara upp sig inför magra dagar. Det är på så vis naturligt att vara lat. Alla människor (med undantag för ett fåtal) har som biologisk utgångspunkt att försöka lägga på sig. I ett överflödssamhälle måste vi dock aktivt jobba emot den frestelsen för vår hälsas och välbefinnandes skull!
Eddie Vedder
2010-05-19, 15:31
Glöm dock inte bort Eddie att jag faktiskt skrev "utifrån sina förutsättningar tar sig i form".
Nej då. Men där tror jag du och jag tykcer samma sak men har väldigt skilda åsikter om skillnader mellan olika individers förutsättningar. Jag antar att du tror förutsättningarna mellan olika individer är mer "rättvis" än vad jag tror.
Jag menar alltså inte att du har fel, bara att jag tror många har mycket mycket svårare än du tror. På så sätt blir ju "utifrån sina egna förutsättningar" helt olika saker för dig och mig. Samma ord men med skiftande innebörd.:)
Människan är genetiskt programmerad att spara upp sig inför magra dagar. Det är på så vis naturligt att vara lat. Alla människor (med undantag för ett fåtal) har som biologisk utgångspunkt att försöka lägga på sig. I ett överflödssamhälle måste vi dock aktivt jobba emot den frestelsen för vår hälsas och välbefinnandes skull!
Så är det utan tvekan. Men vad jag reagerar mot både i ditt inlägg och alla "tjockisar-är-slöa-och-får-skylla-sig-själva"-inlägg är att man pekar på en individs kropp och därmed tillskriver personen ifråga egenskaper som person.
Som jag skrev så kan förstås allmän slöhet även bidra till övervikt. Men det innebär inte att en tjock person per automatik är slö. Och vice versa är inte en vältränad person per automatik "duktig och ambitiös". Och vad gäller sjukdomar så är det inte bara kraftigt nedsatt sköldkörtelfunktion som kan ställa till det. Redan vid sämre glukostolerans och nedsatt insulinkänslighet, ökad leptintolerans etc. så blir det betydligt svårare. Även om det inte är något du får "på papper" så det kan ju enkelt viftas bort som en dålig bortförklaring (och jag hävdar att den "bortförklaringen" är relevant och utgör en märkbar skillnad).
Sist men inte minst bör du nog revidera din syn på västländer kontra andra delar av världen vad gäller övervikt och metabolt syndrom. Det är mer utbrett världen över än man kanske tror.
T.ex. så tror Kina numera ha flest diabetiker i hela världen:
http://traningslara.se/blogg/diabetesutveckling-i-varlden-har-kina-gatt-om-vastvarlden/
Anton Fräs
2010-05-19, 16:44
Man kan till och med vara normalviktig och hetsäta. Det suger.
Absolut. Det behöver inte syns fysisk att man har matproblem vare sig det är bulimi, anorexi och/eller hetsätning.
"Roligaste" exemplet är ju pojken som uppsöker ungdomsmottagning för sin ätstörning.
"Men du är ju kille? Ni kan ju inte ha ätstörningar."
:furious:
Är godis ,kakor ,chips ,alkohol och dylikt redan elliminierade eller kraftigt begränsade? (alla dagar i veckan även helgkvällar).
Det är just där en av faktorerna ligger. Stor konsumtion av läsk och lite väl mycket småätande av godis/chips (framförallt helgerna).
Sedan är han rätt insyltad i att alla dieter består utav att sluta med allt fett och godis, och enbart leva på "äcklig" mat. Det är den myten jag hade behövt att spräcka, och få han att förstå att det faktiskt inte behövs så drastiska ändringar. Helt enkelt övertala honom att det är enkelt, bara han lägger av att äta godis och dricka läsk samt ändra lite på den "livsnödvändiga" kosten så kommer han minska i vikt + att han ha ett riktlinje att följa, som antagligen gör det lättare.
Det där är nog träffsäkert på 90% av befolkningen. Känner igen det där extremt väl och vette sjutton om det finns en lösning. Människor saknar långsiktig vilja.
I åtminstone det ena fallet verkar det röra sig om regelrätta ätstörningar. Det hittar man garanterat inte hos 90% hos befolkningen, och att bortförklara det med att "människor saknar långsiktig vilja" (var placerar du dig själv i det här, för du är väl också människa, får man anta?) framstår mest som okunnigt.
On topic tycker jag att åtminstone personen med en tidigare sjukdomshistoria skall söka hjälp igen. Egentligen mycket mindre för viktproblemet än för det psykiska och sociala lidande en ätstörning medför. Jag har dock ingen bra idé om hur man framför ett sådant förslag.
Rant.
Otippat att tråden skulle trycka på folks tjockisbashingknappar.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.