Lellan
2010-05-07, 11:46
Trodde att bli förälder handlade om att få en minikopia av sig själv som man vill göra lycklig, forma värderingsmässigt, ha en relation till. Varit mamma i 4 år, det blev inte riktigt så (blev bättre!).. hur känner ni andra som ynglat av er? *popcorn* Var det som förväntat?
För det första är min son väldigt olik mig, både utsida och insida. När det gäller insidan har jag alltid tänkt att jag är så himla bra. Tänkte som liten att det var bäst att vara som mig - var ett "lätthanterligt" barn - såg inga fördelar med att vara på andra sätt (självgod, javisst! :D). Inte så att jag tänkte illa om andra (var så pk att det var inte sant) men att "lugnare" egenskaper per definition = alltid bättre. Uppskattar genuint olikheter nu, kan verkligen förstå vitsen med att vara på andra sätt.
Min grabb har nära till känslor, kan säga "jag älskar dig" tio ggr på en dag om han känner för det, generös med fysisk kontakt, leenden och spjuverblickar - mkt mer socialt modig än jag någonsin varit. Verkligen lärt mig mkt där, hur ofarligt det är att slappna av och visa att man tycker om. Våga erkänna att man blir arg också, var aldrig arg tidigare trodde jag.. *screwy* Snäll och blyg, han är glad och framåt. Inget fel, båda bra.
Att våga sticka ut - han har bestämda åsikter, vågar stå för dem. Att ha lila jeans och turkos hatt när alla andra springer runt i blåjeans och keps tex, hade jag aldrig vågat även om jag tyckt att det var fint. Tycker ngn att han klär sig annorlunda möter han det med en axelryckning och "jahapp, jag tycker det är coolt" och då köper andra det, inte blir han mobbad, som jag tänkt när jag var yngre.
Tänkte förut att "ytligt" = tecken på bristande djup. Men när han gör sig fin, vill jag också göra det; dels får jag komplimang (han ser alltid om ngn klippt håret osv) och det är ju som en present till sig själv. Förut såg jag det mer att man gjorde det för andra el för att man behövde för att stå ut med sig själv (typ hygien och piff för att "det behövs"). Men han är ju på toppenhumör tex när han väljer kläder och sen säger "vad bra det blev, jag känner mig gul idag!" (gula kalsonger, omsorgsfullt valt). Liksom, vad är det för jantelagigt som rynkar på näsan åt fåfänga..? Själv var jag väl iaf 10 när jag ens reflekterade över att jag hade kläder på mig. Man behöver inte lägga värdering i allt.
Har alltid varit konflikträdd, det kan man liksom inte vara som förälder. Lärt mig att jag har pondus, tänk om jag vetat det tidigare! Insett att mina föräldrars curlande inte alltid är så bra väg till lycka, så ibland får min grabb vara olycklig för att jag tror det är bättre just där och då. Han döljer inte att han blir olycklig då, men det ger tillfälle att prata om motiv till varför ngt är som det är.. trodde nog förut att man skulle lura barn dit man ville, men håller inte motiven hemliga, känns rätt för för oss iaf.
Hel och ren, alltid hjälpsam, göra som man blir tillsagd - värderingar jag trodde var skrivna i sten. Men kan ju vara riktigt skoj att smutsa ner sig, ett par lappade brallor kanske har lärt en klättra bra.
Kan förmedla värderingar, erfarenheter som varit värdefulla för mig och begära att vi behandlar varandra bra, gör saker efter bästa förmåga osv.. Men tex där jag velat att han bara ska göra som han blir tillsagd utan att ifrågasätta, har jag insett att han kan få säga sin åsikt. Givetvis måste man ju då visa samma respekt för andras åsikter om man ska bli lyssnad på, bonus!
När han säger att han är trött och vill ta en paus behöver det inte (som jag tänkt om andra förut) vara lathet, utan att han kanske är bra på att lyssna på sig själv, kroppen. Vet ju att han gör det som ska göras efter pausen, vill han maska märks det med, det är fördelen m att vara vuxen, ögon i nacken etc.. :D
Alltså, vad jag vill säga är väl att föräldraskap inte var vad jag trodde. Varit mkt mer relation än umgängesform.. Insikt att det kanske är bättre att istället för en "minime" få lära känna ngn som är väldigt olik en själv, gemensamhetskänslan hänger inte på likheterna utan kan vara när man når varandra trots olikheter. Kan vara viktigare att ha roligt, än att göra "rätt", snabbt, opti.
Trodde att jag skulle vara superpedagogisk ALLTID, men han är en person för mig, och vem sjutton umgås pedagogiskt? Man blir ju inte en annan person av att kunna titulera sig förälder, för mig har det varit mer som att råka lära känna någon jag inte skulle lära känna annars, i en relation som ständigt förändras men alltid kommer bestå.
Mkt babbel, men kontentan, gillar det mer än jag trodde, lärt mig mer än trodde jag behövde lära mig. :)
För det första är min son väldigt olik mig, både utsida och insida. När det gäller insidan har jag alltid tänkt att jag är så himla bra. Tänkte som liten att det var bäst att vara som mig - var ett "lätthanterligt" barn - såg inga fördelar med att vara på andra sätt (självgod, javisst! :D). Inte så att jag tänkte illa om andra (var så pk att det var inte sant) men att "lugnare" egenskaper per definition = alltid bättre. Uppskattar genuint olikheter nu, kan verkligen förstå vitsen med att vara på andra sätt.
Min grabb har nära till känslor, kan säga "jag älskar dig" tio ggr på en dag om han känner för det, generös med fysisk kontakt, leenden och spjuverblickar - mkt mer socialt modig än jag någonsin varit. Verkligen lärt mig mkt där, hur ofarligt det är att slappna av och visa att man tycker om. Våga erkänna att man blir arg också, var aldrig arg tidigare trodde jag.. *screwy* Snäll och blyg, han är glad och framåt. Inget fel, båda bra.
Att våga sticka ut - han har bestämda åsikter, vågar stå för dem. Att ha lila jeans och turkos hatt när alla andra springer runt i blåjeans och keps tex, hade jag aldrig vågat även om jag tyckt att det var fint. Tycker ngn att han klär sig annorlunda möter han det med en axelryckning och "jahapp, jag tycker det är coolt" och då köper andra det, inte blir han mobbad, som jag tänkt när jag var yngre.
Tänkte förut att "ytligt" = tecken på bristande djup. Men när han gör sig fin, vill jag också göra det; dels får jag komplimang (han ser alltid om ngn klippt håret osv) och det är ju som en present till sig själv. Förut såg jag det mer att man gjorde det för andra el för att man behövde för att stå ut med sig själv (typ hygien och piff för att "det behövs"). Men han är ju på toppenhumör tex när han väljer kläder och sen säger "vad bra det blev, jag känner mig gul idag!" (gula kalsonger, omsorgsfullt valt). Liksom, vad är det för jantelagigt som rynkar på näsan åt fåfänga..? Själv var jag väl iaf 10 när jag ens reflekterade över att jag hade kläder på mig. Man behöver inte lägga värdering i allt.
Har alltid varit konflikträdd, det kan man liksom inte vara som förälder. Lärt mig att jag har pondus, tänk om jag vetat det tidigare! Insett att mina föräldrars curlande inte alltid är så bra väg till lycka, så ibland får min grabb vara olycklig för att jag tror det är bättre just där och då. Han döljer inte att han blir olycklig då, men det ger tillfälle att prata om motiv till varför ngt är som det är.. trodde nog förut att man skulle lura barn dit man ville, men håller inte motiven hemliga, känns rätt för för oss iaf.
Hel och ren, alltid hjälpsam, göra som man blir tillsagd - värderingar jag trodde var skrivna i sten. Men kan ju vara riktigt skoj att smutsa ner sig, ett par lappade brallor kanske har lärt en klättra bra.
Kan förmedla värderingar, erfarenheter som varit värdefulla för mig och begära att vi behandlar varandra bra, gör saker efter bästa förmåga osv.. Men tex där jag velat att han bara ska göra som han blir tillsagd utan att ifrågasätta, har jag insett att han kan få säga sin åsikt. Givetvis måste man ju då visa samma respekt för andras åsikter om man ska bli lyssnad på, bonus!
När han säger att han är trött och vill ta en paus behöver det inte (som jag tänkt om andra förut) vara lathet, utan att han kanske är bra på att lyssna på sig själv, kroppen. Vet ju att han gör det som ska göras efter pausen, vill han maska märks det med, det är fördelen m att vara vuxen, ögon i nacken etc.. :D
Alltså, vad jag vill säga är väl att föräldraskap inte var vad jag trodde. Varit mkt mer relation än umgängesform.. Insikt att det kanske är bättre att istället för en "minime" få lära känna ngn som är väldigt olik en själv, gemensamhetskänslan hänger inte på likheterna utan kan vara när man når varandra trots olikheter. Kan vara viktigare att ha roligt, än att göra "rätt", snabbt, opti.
Trodde att jag skulle vara superpedagogisk ALLTID, men han är en person för mig, och vem sjutton umgås pedagogiskt? Man blir ju inte en annan person av att kunna titulera sig förälder, för mig har det varit mer som att råka lära känna någon jag inte skulle lära känna annars, i en relation som ständigt förändras men alltid kommer bestå.
Mkt babbel, men kontentan, gillar det mer än jag trodde, lärt mig mer än trodde jag behövde lära mig. :)