Muskelbyggaren
2009-12-30, 17:05
Hur fan kan det vara så svårt? Att bara älska varandra. Jag vill inget hellre än vara med henne, och vad hon vill är det nog ingen som vet, allra minst hon själv. Hon gillar att vara med mig, hon vill vara med mig, men vi hamnar alltid i konflikter och saker kör ihop sig när vi är tillsammans. Hon kallar mig saker, förolämpar mig, kanske i en förhoppning att väcka vrede hos mig som ska ge henne ett rättfärdigande till att släppa mig. Men jag kan det inte, jag fungerar inte så.
Fyfan. Jag älskar henne hur otroligt det än kan låta. Förra veckan satt jag i kyrkan på julkonsert och såg en tjej som liknade henne. Fantasin skenade iväg och jag såg framför mig hur det visade sig vara hon som kom fram till mig, kysste mig och säger "Jag är här nu". Bara tanken fick mig gråtmild in i märgen. Den stora ironin i hela denna kråksång är att min passion för henne är vad som dödar vår relation, hon blir skrämd av den. Hon vill vara den som går efter och bli bemött av ointresse. Hon vill inte höra min kärlek för henne basuneras ut, men hon vill veta att den finns där, men att jag samtidigt ska vara förlägen över att visa den. Vad fan ska det vara så för? Det är helt sjukt.
Vad gör man nudå? Det känns som varenda tanke och känsla är vänd ut och in. Jag vet att det enda rätta är att rycka upp sig, göra något. Men jag är förlamad av kärleken och förlusten, det går som vågor i kroppen. Ena sekunden känner jag en oerhört handlingskraft, och den andra som en liten fläck på golvet.
Det är bara att bita i det sura jävla äpplet och hoppas på det bästa. Det är först när man accepterat fullt och fast att äpplen är sura som de börjar smaka sött. Livets ironi. Det är bara att sätta fart med mitt liv, och det finns outtömlig motivation att hämta i det jag känner just nu, om jag bara använder dem på rätt sätt.
Kritisera mig å det hårdaste.
Fyfan. Jag älskar henne hur otroligt det än kan låta. Förra veckan satt jag i kyrkan på julkonsert och såg en tjej som liknade henne. Fantasin skenade iväg och jag såg framför mig hur det visade sig vara hon som kom fram till mig, kysste mig och säger "Jag är här nu". Bara tanken fick mig gråtmild in i märgen. Den stora ironin i hela denna kråksång är att min passion för henne är vad som dödar vår relation, hon blir skrämd av den. Hon vill vara den som går efter och bli bemött av ointresse. Hon vill inte höra min kärlek för henne basuneras ut, men hon vill veta att den finns där, men att jag samtidigt ska vara förlägen över att visa den. Vad fan ska det vara så för? Det är helt sjukt.
Vad gör man nudå? Det känns som varenda tanke och känsla är vänd ut och in. Jag vet att det enda rätta är att rycka upp sig, göra något. Men jag är förlamad av kärleken och förlusten, det går som vågor i kroppen. Ena sekunden känner jag en oerhört handlingskraft, och den andra som en liten fläck på golvet.
Det är bara att bita i det sura jävla äpplet och hoppas på det bästa. Det är först när man accepterat fullt och fast att äpplen är sura som de börjar smaka sött. Livets ironi. Det är bara att sätta fart med mitt liv, och det finns outtömlig motivation att hämta i det jag känner just nu, om jag bara använder dem på rätt sätt.
Kritisera mig å det hårdaste.