Stora avslöjanden.

[miss_incorrigible]

Hur har ni gått tillväga när ni behövt berätta om något stort eller mindre för er omgivning? Det behöver inte vara något dåligt som ni hållit hemligt länge utan det kan handla om att öppna upp en del av ert liv för människor som inte känner er så väl men som ni skulle vilja släppa in i ert liv?

Vad är det som avgjort vem ni ska öppna er för? Några specifika kriterier?

Vilka reaktioner har ni fått? Är ni fortfarande nära/vänner osv?

[Kwon]

Dom enda gångerna jag öppnat mig är när jag verkligen har varit nere, och då menar jag så låg som möjligt, typ the endstation.

Annars brukar jag inte öppna mig.

Det lustiga är dock att de jag öppnat mig då för, inte har varit folk man känt i 10+ år.

[Olegh]

I don't. Men en vacker dag så spricker man väl..

[Fatalist]

Aldrig förstått det där med att avslöja en massa skit om sig själv - det är ju verkligen ett tecken på att något är sjukt med samhället när individer går omkring och känner att de inte är sig själva förrän de berättat om sina mörkaste problem/barndomsminnen osv. Snacka om att identifiera sig med det förflutna istället för sig själv i nuet.

[ManuelIT]

Jag bakar in det i skämt, som jag gör med det mesta som är måttligt dramatiskt.

[Fatalist]

Aldrig förstått det där med att avslöja en massa skit om sig själv - det är ju verkligen ett tecken på att något är sjukt med samhället när individer går omkring och känner att de inte är sig själva förrän de berättat om sina mörkaste problem/barndomsminnen osv. Snacka om att identifiera sig med det förflutna istället för sig själv i nuet.

Kan ju påpeka att detta var menat som ett generellt påstående, som visar på hur kasst den moderna människan mår i nutidens samhälle, och inte en diss mot någon sorts person.

[von huff]

Människor har väl ett behov av att berätta saker både bra och dåliga men de dåliga brukar man ju inte vilja berätta:)I dagens samhälle mår många dåligt tyvärr:(

[Pez]

Aldrig förstått det där med att avslöja en massa skit om sig själv - det är ju verkligen ett tecken på att något är sjukt med samhället när individer går omkring och känner att de inte är sig själva förrän de berättat om sina mörkaste problem/barndomsminnen osv. Snacka om att identifiera sig med det förflutna istället för sig själv i nuet.

Nu drar du väl ändå på rätt höga växlar, sett till ämnet.

[Fatalist]

Nu drar du väl ändå på rätt höga växlar, sett till ämnet.

Jo, förmodligen. Det var inte meningen att komma in och avleda folk från ditt ämne trådskaparen! Jag ber om ursäkt.

[Greg]

Jag är inte en person som litar på folk något överdrivet och har väldigt svårt att öppna mig för någon annan än typ familj.

Folk är för falska.

EDIT:
Öppna mig väldigt för min f.d bästis. Det gick bra och han var hjälpsam. Sen blev han sur på mig på grund av ingenting. Sen dess har vi inte snackat något överdrivet med varandra. Life goes on.

[Fatalist]

Folk är för falska.

Kanske är det vi som har kass människosyn, men jag känner nästan likadant. Vissa saker skulle jag aldrig berätta. Jag har inget att vinna på det.

[MojjMojj]

Öppnar upp mig ordentligt för dem jag älskar och de som jag vet kan förstå. De måste vara "både och".

[Bear Grylls]

Aldrig förstått det där med att avslöja en massa skit om sig själv - det är ju verkligen ett tecken på att något är sjukt med samhället när individer går omkring och känner att de inte är sig själva förrän de berättat om sina mörkaste problem/barndomsminnen osv. Snacka om att identifiera sig med det förflutna istället för sig själv i nuet.

Nae, men samtidigt kanske inte alla lever ett liv på rosor heller. Kan vara jävligt skönt att berätta för någon vad man har varit med om. Bara för att man gör det betyder inte det att det är något man hakat upp sig på överdrivet och inte kan leva i nuet.

[Fatalist]

Nae, men samtidigt kanske inte alla lever ett liv på rosor heller. Kan vara jävligt skönt att berätta för någon vad man har varit med om. Bara för att man gör det betyder inte det att det är något man hakat upp sig på överdrivet och inte kan leva i nuet.

Nej, jag håller absolut med om värdet att prata om sådant man mår dåligt över med en nära vän. Jag tolkade TS fråga mer som att hon undrade när jag väljer att berätta negativa saker om min egen bakgrund i ett förhållande till en annan människa. Ungefär som att jag alltid skulle göra det, även om 20 år när jag kanske har helt nya vänner.

Bara för att jag tycker att de är en del av mig. Liksom. ;)

[Mimix]

Vad är det som avgjort vem ni ska öppna er för? Några specifika kriterier?
Jag är i största allmänhet ganska öppen och ärlig. De som ställer frågor får oftast svar.
Vilka reaktioner har ni fått? Är ni fortfarande nära/vänner osv?
Reaktionerna är oftast positiva. Men det kan hända att det blir lite pinsamt med "Wow...NÄHÄ!??"...Men det kan man för det mesta skämta bort ;o)

[miss_incorrigible]

Nej, jag håller absolut med om värdet att prata om sådant man mår dåligt över med en nära vän. Jag tolkade TS fråga mer som att hon undrade när jag väljer att berätta negativa saker om min egen bakgrund i ett förhållande till en annan människa. Ungefär som att jag alltid skulle göra det, även om 20 år när jag kanske har helt nya vänner.

Bara för att jag tycker att de är en del av mig. Liksom. ;)

Det är delvis sant men min fråga berör alla slags avslöjanden. Avslöjanden behöver inte vara negativa.

[Fatalist]

Det är delvis sant men min fråga berör alla slags avslöjanden. Avslöjanden behöver inte vara negativa.

Nej, det är sant. Jag snubblade över mina egna tankar halvvägs där nånstans. :)

[miss_incorrigible]

Kan ju påpeka att detta var menat som ett generellt påstående, som visar på hur kasst den moderna människan mår i nutidens samhälle, och inte en diss mot någon sorts person.

Jag förstod det men kan det i botten röra sig om ett obehag inför att öppna sig känslomässigt för någon? Står du nära någon? Hur definierar du att stå nära någon?

Själv är jag i den situationen att jag för över 1,5 år sedan började arbeta på ett nytt ställe där jag har lärt känna en massa fantastiska människor (och några inte likaså). Vissa av oss har börjat umgås rätt intensivt. Jag funderar en del på hur mycket jag känner dem och omvänt. Ibland känner jag mig trygg och ibland inte. De vet en hel del om mig, jag är en öppen person och diskuterar gärna men de vet inte hela historien om min bakgrund. Och det är att jag för ett antal år sedan genomgick ett könsbyte. Jag går alltid på linjen att jag inte behöver berätta detaljer ur min medicinska historia för vem gör det för människor som man inte känner så väl. Men när relationer fördjupas dyker självklart frågeställningarna i början av tråden upp.

En enda av de jag arbetar med fick till exempel reda på det genom en väns väns vän så den risken är ju alltid överhängande och skapar en hel del stress eftersom jag vill självklart kontrollera situationen kring det andra får veta om mig. "I am the best person to discuss me with." och allt vad det heter.

[Greg]

Kanske är det vi som har kass människosyn, men jag känner nästan likadant. Vissa saker skulle jag aldrig berätta. Jag har inget att vinna på det.

Jag tycker också att det är svaghetstecken att gå runt och berätta massa personliga grejor som jag jobbar med själv för allt och alla. Jag är inte heller ute efter att folk ska tycka synd om mig, och vill inte att de ska stå där och döma mig, det gör jag så väl själv.

Men jag litar inte på folk. De kan vända så snabbt. Vilket man lärt sig i tidigare förhållande, romantiska eller andra.

Vi är kanske för cyniska?

[Elfsberg]

Jag har slutat berätta för folk om skit jag ställt till med. Det känns lämpligt att glömma sånt.

[p1r]

Beror ju helt och hållet på vad det är. Jag berättar det mesta för folk i min omgivning!

[shibi]

Jag har slutat berätta vad man varit med om. Får inte ut något av det, utan blir bara jobbiga konsekvenser av det. Avskyr när andra tycker synd om en.

[miss_incorrigible]

Att någon ska tycka synd om mig är inget som jag besväras av eller bryr mig om och om de gör det är det är något som de får stå för. För min del klarar jag mig helt och hållet utan det för det finns inget att tycka synd om. Jag är en frisk, stundtals väldigt glad person, jag bidrar på de flesta sätt, bryr mig om de som står mig nära, skadar/sårar inte någon utöver det och så vidare. Livet känns bra, helt enkelt.

[MrBurner]

Jag bryr mig inte om andras problem så jag utgår från att de inte bryr sig om mina.
Men det har hänt att jag öppnat mig och då har jag bara berättat det rakt av. Det kommer inte ske igen däremot... Någonsin. Nu är jag helt sluten och det har över åren även drabbat min förmåga att visa intima känslor, men det spelar ingen större roll för min del, jag tar gärna bort mig från genpoolen :)

[pony]

Helt ärligt? Om det känns som "någonting stort" med en viss person/i ett visst sällskap så låter jag bli. Det brukar vara en fingervisning på att det är kunskap som de kan leva utan.

Men om någonting personligt, intimt eller dramatiskt bara "slinker ur en" i sällskap utav en viss person så vet man däremot att man har hittat hem och att åhöraren faktiskt förtjänar vetskapen.

Some things just aint some people's business.

[miss_incorrigible]

Helt ärligt? Om det känns som "någonting stort" med en viss person/i ett visst sällskap så låter jag bli. Det brukar vara en fingervisning på att det är kunskap som de kan leva utan.

Men om någonting personligt, intimt eller dramatiskt bara "slinker ur en" i sällskap utav en viss person så vet man däremot att man har hittat hem och att åhöraren faktiskt förtjänar vetskapen.

Some things just aint some people's business.

True.

Det är ovanligt men personer, som man tror aldrig i livet skulle ta det (vad det nu kan vara) på ett bra sätt, kan förvåna en i sitt sätt att reagera. Oftast utvecklar man dock en förmåga att på förhand känna efter var gränser går för en bekantskap. Man kan inte låta bli att upptäcka aspekter av någons personlighet oavsett vad för sammanhang man befinner sig i. Sedan finns det självklara situationer, jag hade inte ställt mig upp och sagt: "Jag är transsexuell, skål!" på en sittning för officerare. *screwy*

[Kwon]

Det är en sak man måste tänka på, folk kan faktiskt förvåna en, både positivt och negativt!

[miss_incorrigible]

Det är en sak man måste tänka på, folk kan faktiskt förvåna en, både positivt och negativt!

Ja undantag finns alltid men det känns som att folk i förtroendesituationer vad gäller allt från deras reaktioner till hur de hanterar den privata information som avslöjas för dem övervägande lutar åt det negativa hållet. Om man inte vill att något ska komma ut ska man inte berätta för någon är min erfarenhet och en bra riktlinje.

I det här fallet, med min bakgrund till exempel, kommer det alltid fram till slut. För jag bor fortfarande i samma stad och människor är mer kopplade till varandra än någonsin. Alla känner någon som känner någon och så vidare.

[Wille005]

Aldrig i livet, man är sig själv närmst. Men skvaller att sprida kring grannarna tar jag varmt emot.