Visa fullständig version : Filosofisk fråga: Evigt liv med celltransplantationer.
Fatalist
2009-11-30, 17:15
Låt oss anta att vår personlighet, var essens, vårat varande, är kemiska reaktioner i våra huvuden. Hela detta tankeexperiment bygger på detta antagande som jag anser vara rätt uppenbart (t ex förändras en person om du plockar bort en bit av hans hjärna, eller tillsätter psykoaktiva substanser som förändrar de kemiska förhållandena). Om du inte godtar detta antagande behöver du inte svara, och detta är inte heller en tråd där vi diskuterar huruvida det stämmer eller ej.
Låt oss sedan anta att banbrytande forskning nu har möjliggjort evigt kroppsligt liv: genom en smärtfri process kan dåliga celler som efter enorma mängder celldelningar snart inte klarar att dela sig mer bytas ut mot helt nya, färska celler med en exakt kopia av din ursprungliga, oskadade DNA-sekvens. Även hjärnan är detta möjligt. Du kommer aldrig att dö på grund av ålder.
Kruxet är dock - i och med att vi nu kommer att byta ut hela uppsättningar nervbanor i ditt huvud kommer du till slut förmodligen inte ens minnas ditt ursprungliga jag, och vara en helt annan person. Men du lever förevigt.
Hade du gjort det?
Eller hade du hellre dött efter att ha genomlevt "ett" medvetande?
Mr.Cosybear
2009-11-30, 17:28
Jag hade gjort det om man kunde styra kemin som styr lycka, dvs att man känner sig någorlunda lycklig mest hela tiden. Svårt att tro att man skulle klara det utan något sådant, varför vet jag inte :)
Byter man ut en cell i taget så visst. Du kommer vara samma person och ha samma minnen. Byter man ut stora delar av hjärnan åt gången så vetefan.
I sådana här diskussioner brukar premissen vara att det blir en kopia, och inte en själv egentligen. Då ser jag ingen mening med det, förutom det visar sig att jag tillför mänskligheten något någon annan inte kan tillföra. I det fallet blir det förmodligen många andra som vill att man ska använda metoden :)
Om det däremot går att fortsätta att vara en själv ser jag ingen anledning att inte leva vidare. Jag gillar livet och vill inte chansa. Sen beror det givetvis på om man blir som man är vid 30 eller vid 90. Orka återuppleva hjärtinfarkter och sånt :)
Våra celler byts ju ut konstant. Således är vi redan en kopia enligt den här definitionen. Sign me up.
Enligt din frågeställning, nej. Blir ju nästan som att leva evigt med demens. Kanske lite extrem jämförelse, men efter ett tag kommer man bara att minnas en bråkdel av sitt liv (säg 100 år av 3000).
Fast å andra sidan tror jag att det är lättare att vara lycklig när man är ung och naiv, eftersom alla upplevelser är ett fräscht stimuli för hjärnan. Ju äldre man blir, desto mer har man "redan varit med om" och det är svårare att bli imponerad av sin vardag. Om man bytar ut hjärnceller successivt och minnen och upplevelser försvinner kan man uppleva dessa igen som om det vore första gången.
Men man kommer fortfarande att ha en enorm upplevelsebas så det blir kanske aldrig så spännande att hoppa bungy jump, ha trekant eller få nobelpriset som första gången.
Eller så skriver man ner vem man är de första 100 åren så man kan läsa om sig själv och sen (långt senare ;)) överväga om det är värt att fortsätta leva (man kan ju alltid ta självmord)
Jag hade gjort det om man kunde styra kemin som styr lycka, dvs att man känner sig någorlunda lycklig mest hela tiden. Svårt att tro att man skulle klara det utan något sådant, varför vet jag inte :)
Det kan du ju?
Action Fighter
2009-11-30, 18:35
Kan ställa frågan varför vi förutsätter att man inte skulle kunna minnas sina förra liv om detta nu skulle ske. Kan man göra dessa avancerade hjärnoperationer etc. som krävs kanske kunskapen även skulle finnas för att kunna lagra minnena och behålla dem bättre.
Tänk vad bitig man skulle kunna bli om man fick leva så länge. :D
Mr.Cosybear
2009-11-30, 18:45
Det kan du ju?
Enlighten me, tänker du på antidepressiva? Shrooms? Ex? Andra läkemedel/droger? Jag var kanske otydlig men jag menade mer att man ska hårdkodas till det, man har väl ingen lust att knapra piller hela livet/1000år :)
Ja, jag skulle göra det. Bra frågeställning.
Samtidigt kan jag, om jag ska vara lite romantisk, se en hel del jobbiga saker med en sådan existens. Om man fann sin "soulmate" så skulle det ändå bara vara temporärt. Med tiden skulle man ändå glida ifrån varandra, och jag kan tänka mig att det skulle leda till bitterhet. Att frågan om meningen med livet är så populär indikerar väl på att människor ändå vill ha någon punkt som de kan kalla målet med sitt liv. Förändras man hela tiden försvinner den punkten och kanske blir då livet meningslöst.
Kanske är det då bättre att dö. Men det är klart, när man ligger där på dödsbädden så skulle nog få säga så.
Fatalist
2009-12-01, 01:16
Redan nu kan jag knappt minnas någon specifik händelse från varje år jag levat (21 stycken). Jag kan tänka mig att ganska mycket slinker i glömska när man närmar sig 200 år levda. :)
Men fan vad coolt, att se tillbaka, hur man utvecklats. Undra vilken sorts människa jag skulle vara som 200-åring liksom.
young_george
2009-12-01, 01:23
8iYpxRXlboQ
En bra föreläsning om den vetenskapliga jakten på det eviga livet.
Redan nu kan jag knappt minnas någon specifik händelse från varje år jag levat (21 stycken). Jag kan tänka mig att ganska mycket slinker i glömska när man närmar sig 200 år levda. :)
Men fan vad coolt, att se tillbaka, hur man utvecklats. Undra vilken sorts människa jag skulle vara som 200-åring liksom.
Det är inte otänkbart att ifall vi kan manipulera våra kroppar att leva längre så kan vi samtidigt manipulera vårt minne att bli bättre. Nu var det visserligen inte inbyggd i det filosofiska resonemanget men ändå...
För min del känns nyckeln till hur man skulle klara ett längre liv ifall man har en personlighet som är nyfiken på vad som händer i omvärlden och om man tex har många passioner i sitt liv. 200 år att titta på big brother eller motsvarande i en sunkig lägenhet någonstans låter inte som paradiset direkt.
En annan sak som är fascinerande att tänka kring är hur intimt sammankopplad vår bild av åldrande är med en kropp som börjar brytas ner och tids nog även ett sinne som börjar brytas ner. Kan ni tänka er er själva som "gamla" även om ni ser unga ut, är kärnfriska och starka med ett lika knivskarpt sinne som ni någonsin har haft..?
Hade du gjort det?
Ja, fast jobbigt att man glömmer bort vem man är och vad man har gjort. Dock så kan man ju likt The Nameless One i Planescape: Torment skriva ned vem man är.
Skulle vara ännu coolare om man var som Vandal Savage. (http://en.wikipedia.org/wiki/Vandal_Savage)
Den stor frågan är, får nära och kära också den möjligheten?
Annars är det ju ett straff att leva i evighet och överleva sina barn/barnbarn/barnbarnsarn, osv...
Langster
2009-12-01, 09:31
Frågan är väl om man fortfarande är JAG. Alltså att jag fortfarande ser ur mina ögon och att det inte blir en kopia som inte har något med det här jaget att göra.
I så fall skulle jag göra det iaf. Man kan ju göra ett litet arkiv om vem man är som man kan gå igenom sen - om man vill.
Om man fortsätter att vara medveten om än med ett annat medvetande blir det som en typ av reinkarnation.
Jag skulle utan tvekan fortsätta att uppleva vår värld även om jag inte kommer ihåg mitt tidigare liv.
MrBurner
2009-12-01, 10:25
Varför skulle man vilja leva för evigt om man inte är samma människa hela tiden? Hade jag däremot varit just jag så hade jag kunnat offra barn en gång om året för att leva för evigt :)
Langster
2009-12-01, 10:30
Varför skulle man vilja leva för evigt om man inte är samma människa hela tiden? Hade jag däremot varit just jag så hade jag kunnat offra barn en gång om året för att leva för evigt :)
Men du fortsätter ju att EXISTERA. Förstå skillnaden mellan att finnas, se genom dina ögon, kunna känna, kunna ta på saker och att inte finnas alls. Det blir ju inte som att det blir en helt ny människa som du är totalt bortkopplad ifrån.
Det blir ju som att du får ett nytt liv, istället för att inte ha något liv alls.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.