Visa fullständig version : Vad fan ska jag göra? :(
Tjena.
Varning för snuskigt långt inlägg.
Lite bakgrundsinfo om mig först kanske?
Började träna -06, när jag var 16, körde helt utan kosttillskott ett år och blev riktigt frälst av träningen. Var otroligt kul att se vad man kan göra med kroppen och dessutom få bättre självförtroende då jag alltid har skämts för min kropp och alltid velat vara "stor". *flex*
Min storebror som är 8 år äldre än mig var den som pushade mig i början, han var min största förebild. "Sån där kropp ska jag bara ha" tänkte jag. Vi tränade ihop i ett år innan han flyttade till annan ort. Det var då jag började surfa runt på diverse träningsforum, bl.a. kolo. Jag läste mig till massor om kost och träning och resultaten blev bara bättre!
När jag fyllde 17 (-07)började jag bulka och använda mig av kreatin och musklerna fullkomligen packades på mig, strax därefter började med PWO:s och gainers och sen har det bara gått utför. Att testa olika kosttilskott blev som en hobby och jävlar vad bra jag mådde, både fysiskt och mentalt. Fanns inget som kunde göra mig på dåligt humör, jag tog alla motgångar med en klackspark och allt jag tänkte på var att ta mig genom dagen så fort som möjligt så jag fick träna på kvällen.
Året därpå (-08) fyllde jag 18 (ganska logiskt) och resultaten lyste inte med sin frånvaro. Jag måste ha mycket bra gener för jag skötte inte kosten till 100%, snarare 75-80% men ändå blev jag stark som fan och kroppen jag drömde om närmade sig snabbt. Jag var överlycklig över att det gick precis som jag ville, fick snygga muskler och mycket bra tryck i hela kroppen. Körde som mest 120kg 6 reps i bänk bl.a. Allt var skitbra! :hbang:
La in en deff nu i våras (-09) och jävlar vad jag gillade min kropp efter det. Tänkte dra ner lite på träningen och passa på att njuta av mitt andra stora intresse, köra sporthoj. Så det blev mest underhållsträning under sommaren.
Tappade inte så mycket vilket jag var glad över. Började spåna på nytt träningschema till hösten och planera inför bulk. Nu skulle jag bli större än någonsin!
MEN det var då det hände.....
I Juli gick jag av vägen med hojen, ner i ett 1,5m djupt dike i 150-160km/h, missade fronten på en mötande husbil med en halvmeter. Men tack vare att diket var v-format så kunde hojen fortsätta i diket och få ner hastigheten lite. Efter ca 75m var det en stor sten i diket, det tog tvärstopp och jag flög upp på vägen igen och landade på höger axel.
Vi var ett följe på ca 15 sporthojar och alla undrade hur jag mådde, kände mig lite stel i axeln bara, vi slet upp hojen ur diket igen och den var körbar. Jag sa att jag klarar av att köra ändå och skulle vända hem. Vilket jag också gjorde. Körde hojen hem 10 mil med vad som visade sig vara avslitet muskelfäste i axeln. Började få problem att styra när jag närmade mig hemmet.
Farsan skjutsade in mig till akuten och där röntgades jag, nyckelbenet var helt iaf. Skickades hem med order att vila ett tag. Jag vilade i 4-5 veckor, blev bara värre, då tog jag kontakt med en sjukgymnast, som konstaterade att det var muskelfästet som var paj. Fick ett gummiband och började med rehabövningar. Liten skillnad, men fortfarande mycket ont. :(
Tog kontakt med min läkare som skickade mig till en ortoped som gjorde kontroller på mig 2ggr med 1 månads mellanrum. Har inte blivit bättre. Fick tid till magnetröntgen om några dagar. Får se hur det blir, men förmodligen operation.
NU till trådämnet!
Som ni förstog så var träningen i princip mitt liv. Sen kraschen har mitt humör varit helt åt helvete. Jag har fått psykiska men av det. Mitt 5-åriga förhållande med tjejen har nästan gått åt helvete 2ggr. Min familj har börjat hata mig lite smått. Jag kan inte vara bland folk, är förbannad 24/7 och hatar allt och alla. Ser inget ljus i tillvaron alls.
Hojen blev skrot pga ramspricka. Har köpt ny hoj nu. Har även köpt tokfräsch lägenhet, ny tv, soffa, ja allt är nytt. Jag har fått fast anställning på mitt drömjobb. Men inget gör mig glad. :(
Vissa som haft liknande skador säger att det tagit år för dom att bli bra. Det klarar inte jag.
Nån måste ju ha upplevt samma sak som mig? Hur fan ska jag ta mig igenom det här!?
Snälla hjälp mig? *cry*
MasterChief
2009-11-21, 00:20
Jo, jag har gått igenom samma sak och beeeetydligt mer därtill.
Mitt råd till dig är faktiskt: Ryck för helvete upp dig och gör något vettigt med din insida så länge.
Jag vet att det inte är lätt, men det sitter bara i inställningen. Samma vilja du använde när du la dig på bänken får du nu faktiskt använda för att fokusera på annat. Själva grundpoängen med träning är ju att skaffa ett starkare skydd för livets överraskningar, både psykist och fysiskt. Visa nu att du är en fighter.
Jag tycker att du ska söka proffesionell hjälp. Ser du inget ljus och bär omkring på massa hat behöver du någon som kan hjälpa dig hitta den där lilla trådänden av hopp och glädje jag är övertygad finns där och börja nysta upp den hårda trassliga knut som idag är du.
Jag har också varit borta från träning pga skada.. Det suger att vara skadad, så är det. Jag blev så less på skadan till slut att jag la av helt med träning, vilket jag bittert ångrar nu ett par år senare. Rehab är inte kul och tar tid, men det hjälper inte att ge upp.
Kan du träna något? Ben, mage, armövningar som inte involverar axeln så mycket?
kan bara hålla med ovanstående
ryck
upp
dig
f
f
s
seriöst alltså. jag önskar jag bara hade ett nyckelben som va paj eller vad du nu har. det kan bli mycket värre, så gör något åt det, va stark, fokusera. FOKUSERA
mvh
Jag tycker att du ska söka proffesionell hjälp. Ser du inget ljus och bär omkring på massa hat behöver du någon som kan hjälpa dig hitta den där lilla trådänden av hopp och glädje jag är övertygad finns där och börja nysta upp den hårda trassliga knut som idag är du.
måste plusetta det, beklagar olyckan hemskt mycket
MasterChief har helt rätt här. Inställningen är så jävla viktigt, inget sker per magi. Mini har också rätt, proffessionell hjälp kan vara skitbra i det här läget.
Eftersom du själv egentligen vet problemet och redan söker efter hjälp kan det vara bra att, som någon skrev tidigare, ta professionell hjälp. Det finns kunnig hjälp att få, en sorts depresson är garanterat anledning nog att ta hjälp. Det blir knappast värre av att testa.
Sedan kan det faktiskt hjälpa att tänka på att andra har det värre och försöka se lite positivt på tillvaron. En klyscha visst, men det fungerar faktiskt.
Bröt själv tån igår när jag tappade skivstången på den. Helt av visade det sig idag på röntgen. Tråkigt att bli halv invalid ett tag framåt och inte kunna träna ben, men försöker se det positiva i det ändå. Känner mig faktiskt inte så nere, får satsa på bänken framöver.
Det verkade ju finnas en hel del ljuspunkter i ditt liv, använd dem. Ett råd också prata ut med dina närmaste anhöriga, kan lätta bara av att få prata av sig.
Trapper Buzz
2009-11-21, 00:42
Kroppen producerar vid träning ju en massa binjurehormoner
som t ex testo och adrenalin..
Sen har du endorfiner och oxytocin, som jag antar att träning också
befrämjar.. Sist men inte minst i min lilla uppräkning har vi det oerhört väsentliga
hormonet melatonin. Särskilt de tre sista här är ju i hög grad må-bra-hormoner.
Jag utgår från att du tränar mindre om ej ens alls.. ?
Du behöver träna mer, din kropp och din själ, t o m huvet!
Mitt förslag är att lägg på vikter i de övningar som inte påverkar din skada!
Bli bättre i allt sånt, kör hårt!
Carolinew
2009-11-21, 00:50
Usch, just det scenariot du hamnat i är det som jag fasar för att hamna i. Jag tror jag skulle reagera precis som du. Träningen är så himla viktig för att man skall må bra och jag märker så fort jag bara blir förkyld eller liknande och inte kan träna, att jag mår mycket sämre psykiskt.
Vet inte riktigt vad jag kan säga men man får väl ändå använda sunt förnuft någonstans och helt enkelt se de möjligheter man har istället för de man inte har, och sedan utnyttja dem till fullo. Som någon annan sade, finns det något du kan träna? Om inte byggning/SL etc. funkar så kanske du kan börja med någon annan sport?
Hoppas att du mår bättre snart!!
Jag har också varit borta från träning pga skada.. Det suger att vara skadad, så är det. Jag blev så less på skadan till slut att jag la av helt med träning, vilket jag bittert ångrar nu ett par år senare. Rehab är inte kul och tar tid, men det hjälper inte att ge upp.
Kan du träna något? Ben, mage, armövningar som inte involverar axeln så mycket?
Jag har kört ben och mage 1-3ggr per vecka sen juli, motivationen finns inte längre ens för dom muskelgrupperna. Kan knappt träna överkropp alls, inte smärtfritt iaf.
kan bara hålla med ovanstående
ryck
upp
dig
f
f
s
seriöst alltså. jag önskar jag bara hade ett nyckelben som va paj eller vad du nu har. det kan bli mycket värre, så gör något åt det, va stark, fokusera. FOKUSERA
mvh
Muskelfästet tyvärr, hade nyckelbenet gått så hade jag kunnat träna för länge sen.
Och det är just det där med fokuseringen. Jag tänker varje dag att; "snart kan jag träna normalt igen, bara nån vecka till". Men sen inser jag att det kommer ta betydligt längre tid än så.
Eftersom du själv egentligen vet problemet och redan söker efter hjälp kan det vara bra att, som någon skrev tidigare, ta professionell hjälp. Det finns kunnig hjälp att få, en sorts depresson är garanterat anledning nog att ta hjälp. Det blir knappast värre av att testa.
Sedan kan det faktiskt hjälpa att tänka på att andra har det värre och försöka se lite positivt på tillvaron. En klyscha visst, men det fungerar faktiskt.
Bröt själv tån igår när jag tappade skivstången på den. Helt av visade det sig idag på röntgen. Tråkigt att bli halv invalid ett tag framåt och inte kunna träna ben, men försöker se det positiva i det ändå. Känner mig faktiskt inte så nere, får satsa på bänken framöver.
Det verkade ju finnas en hel del ljuspunkter i ditt liv, använd dem. Ett råd också prata ut med dina närmaste anhöriga, kan lätta bara av att få prata av sig.
I början kände jag mig inte så nere, tänkte att det lär väl gå över snart. Får se det som en vilomånad. Är nu uppe i 4 månader och jag kan inte lura mig själv längre.
Sen det där med att "tala ut". Jag är en väldigt introvert person och har problem med att visa känslor, på alla sätt och vis. Varför? Ingen aning.
Kroppen producerar vid träning ju en massa binjurehormoner
som t ex testo och adrenalin..
Sen har du endorfiner och oxytocin, som jag antar att träning också
befrämjar.. Sist men inte minst i min lilla uppräkning har vi det oerhört väsentliga
hormonet melatonin. Särskilt de tre sista här är ju i hög grad må-bra-hormoner.
Jag utgår från att du tränar mindre om ej ens alls.. ?
Du behöver träna mer, din kropp och din själ, t o m huvet!
Mitt förslag är att lägg på vikter i de övningar som inte påverkar din skada!
Bli bättre i allt sånt, kör hårt!
Mindre ja. Men jag kör ben ungefär 1-2ggr/vecka nu. Men när jag kör ben nu så blir jag bara förbannad och åker hem. Har inte kört ett helt pass på nån månad nu.
Jag tackar för alla svar hittills! Även om jag verkar motsträvig så tar jag åt mig av allt.
Får la kolla upp det där med professionell hjälp. Men det känns fel på något sätt.
Mvh
Kroppen producerar vid träning ju en massa binjurehormoner
som t ex testo och adrenalin..
Sen har du endorfiner och oxytocin, som jag antar att träning också
befrämjar.. Sist men inte minst i min lilla uppräkning har vi det oerhört väsentliga
hormonet melatonin. Särskilt de tre sista här är ju i hög grad må-bra-hormoner.
Jag utgår från att du tränar mindre om ej ens alls.. ?
Du behöver träna mer, din kropp och din själ, t o m huvet!
Mitt förslag är att lägg på vikter i de övningar som inte påverkar din skada!
Bli bättre i allt sånt, kör hårt!
Bara endorfinet som är intressant i sammanhanget...
Gör vad du måste göra för att rycka upp dig och komma på fötter igen. Mini har en bra poäng, sök riktig hjälp om du behöver det. Detta verkar ju inte bara sabba din träning utan röra till hela din tillvaro, då är det dags att vidta mått och steg.
Vad gäller träningen så tänk som så att det är nu du får visa vad du verkligen går för. Att lyfta skrot och må bra när allt är som det ska, det klarar vem som helst, men att komma tillbaka från en stor motgång är ett verkligt test. Det var en bild uppe för ett tag sedan på en rysk kille vars ena arm är av vid axeln, den andra vid handleden och han står och kör knäböj på en skaplig vikt. Lyckades inte hitta den, men där snackar vi om att övervinna motgångar.
Detta som jag skrivit nu kanske låter lite fånigt, men det är så jag har tänkt när jag har råkat ut för skit som hindrat mig från att träna som jag velat. Folk har råkat värre ut än mig och kommit tillbaka. Vet du förresten om du kan bli fullt återställd igen?
Varför skriver du här?
Jag tolkar det som att du VILL ha hjälp, du VILL att det ska bli bra med din familj och flickvän, du VILL må bra.
Om det är fallet så är det dags att fråga dig själv vad du kan göra för att fixa det här? Det är vad professionell hjälp handlar om, de stöttar DIG i att ta dina egna steg för att förbättra situationen.
Håller tummarna för dig!
När man är frustrerad och förbannad så är det ju svårt att rehabilitera sig själv. Man HAR helt enkelt inte tålamodet.
Jag håller med mini och de övriga som rekommenderar professionel hjälp. Och även om det av någon anledning inte känns rätt för dig nu (?) så KOMMER att kännas väldigt rätt när det hjälper dig tillbaka ;o)
Lycka tilll!!
Jag håller dock inte med om professionell hjälp. Visa bara att du är nog jävla stark och tjurig och ryck upp dig!
Trapper Buzz
2009-11-21, 02:57
Bara endorfinet som är intressant i sammanhanget...
Jaha? Ska vi nu ha en akademisk strid här också.
Helst inte; men du kan ju gärna förklara varför
oxytocin eller melatonin inte är intressanta?
Trapper Buzz
2009-11-21, 03:02
..Och testosteron och adrenalin har man inte heller någon nytta av emot depressioner?
Jag håller med P1r, avvakta hjärnskrynklarna, träna!, där har du problemet.
Du kan ju också som har sagts, testa på andra idrotter, men det ska
vara hårt och svettigt och inget mjäk!
shadowfire
2009-11-21, 10:37
Eftersom ni ändå pratar signalsubstanser så skulle jag lägga min röst på serotonin.
För det där med TS ilska osv skulle jag gissa på är kopplat till för låga serotoninnivåer, dvs en form av depression. Depressioner uttrycker sig inte allt som många tror som att man bara hänger läpp o gråter eller ngt, utan det kan lika gärna vara ilska, ovilja, olust, man gör massa saker men inget känns skoj osv. Lite kopplat till det är dopamin också, som ger belöning för något.
Jag tror definitivt att det finns två vägar till ett bättre liv, precis som mastercheif o mini sa; dels vård då det finns alla möjliga knep att få serotoninnivåerna i schack igen, dels egenterapi genom att hitta något nytt sätt att få kontroll på signalsubstanserna. Kan du springa så lägg om din träning till det, sikta på att tävla seriöst och komma etta på ett par lopp o börja belöna dig själv för det tillsvidare.
När du sedan är återhämtad så kanske det kommer enorma styrkeökningar osv igen, då du har byggt upp en kickass kondition? dessutom med lite guldmedaljer redan på hyllan?
Ashenshugar777
2009-11-21, 10:45
eftersom ni ändå pratar signalsubstanser så skulle jag lägga min röst på serotonin.
För det där med ts ilska osv skulle jag gissa på är kopplat till för låga serotoninnivåer, dvs en form av depression. Depressioner uttrycker sig inte allt som många tror som att man bara hänger läpp o gråter eller ngt, utan det kan lika gärna vara ilska, ovilja, olust, man gör massa saker men inget känns skoj osv. Lite kopplat till det är dopamin också, som ger belöning för något.
Jag tror definitivt att det finns två vägar till ett bättre liv, precis som mastercheif o mini sa; dels vård då det finns alla möjliga knep att få serotoninnivåerna i schack igen, dels egenterapi genom att hitta något nytt sätt att få kontroll på signalsubstanserna. Kan du springa så lägg om din träning till det, sikta på att tävla seriöst och komma etta på ett par lopp o börja belöna dig själv för det tillsvidare.
När du sedan är återhämtad så kanske det kommer enorma styrkeökningar osv igen, då du har byggt upp en kickass kondition? Dessutom med lite guldmedaljer redan på hyllan?
+1
von huff
2009-11-21, 10:54
Olyckan behöver inte ha så stor betydelse i det här fallet tror man kan få deppresioner utan orsaker, ibland behövs bara en utlösande faktor.Problemet är när deppresionerna blir långvariga.Det finns väl nåt du kan göra, köp ps3 eller nåt dataspel eller nåt annat som du inte annars gör eller pröva motionera.En psykolog skulle kunna var skäl att besöka ochså
Ignatius72
2009-11-21, 11:10
Ryck upp dig för helvete är helt enkelt ett riktigt pissigt råd som egentligen bara fungerar på dem som inte är tillräckligt nere. Jämför med åderlåtning som bara "hjälpte" dem som hade klarat sig iaf eller flyttestet på häxor-drunknar man så var man ingen häxa och klarade de sig flytande så eldade man upp dem.
Trådstartaren är uppenbarligen hjälpsökande och när man behöver hjälp så anlitar man självklart folk som är proffs. Varför det skulle vara dåligt att anlita professionell hjälp övergår mitt förstånd. Vad har man att förlora på det?
MasterChief
2009-11-21, 12:15
Ryck upp dig för helvete är helt enkelt ett riktigt pissigt råd som egentligen bara fungerar på dem som inte är tillräckligt nere. Jämför med åderlåtning som bara "hjälpte" dem som hade klarat sig iaf eller flyttestet på häxor-drunknar man så var man ingen häxa och klarade de sig flytande så eldade man upp dem.
Trådstartaren är uppenbarligen hjälpsökande och när man behöver hjälp så anlitar man självklart folk som är proffs. Varför det skulle vara dåligt att anlita professionell hjälp övergår mitt förstånd. Vad har man att förlora på det?
Frågan är ju hur nere TS är. Något som givetvis ingen här har en aning om.
Men eftersom han inte verkar haft några problem förut med depressioner, hans nuvarande tillstånd kan kopplas väldigt tydligt till en specifik händelse och vi pratat några månader, tror jag det handlar mycket om ens egen inställning och förmåga till "självläkning". Att bara prata med någon "professionell" är definitivt ingen universallösning som funkar för alla. Sedan kan det vara jävligt marigt att få någon tid överhuvudtaget (om man inte är villig att själv pröjsa). Men självklart har man inget att förlora på att söka hjälp. Att ha psykiska problem är inte ovanligare än att ha en förkylning. Inget att skämmas för alltså.
Jag har själv varit med om en hel del, och det enda som hjälpt mig i slutändan är "självprogrammering". De "professionella" rådgivarna gjorde mig bara frustrerad.
Ignatius72
2009-11-21, 12:34
Frågan är ju hur nere TS är. Något som givetvis ingen här har en aning om.
.
Exakt. Jag tror dock att de som är professionella gör en bättre bedömning än kolopanelen. Även om det inte är något man ska förkasta.
Jag har själv varit med om en hel del, och det enda som hjälpt mig i slutändan är "självprogrammering". De "professionella" rådgivarna gjorde mig bara frustrerad.
Det finns klåpare inom alla skrån. Några quickfix hittar man dock aldrig i denna typ av problem, att du kommit igenom på rätt sida kan paradoxalt ha att göra med att du träffade, i ditt tycke, kassa rådgivare. Det kan ha fört processen vidare och "tvingat" dig till självprogrammering.
Ok, tack för alla svar. Får fundera på vad fan jag ska göra.
Ok, tack för alla svar. Får fundera på vad fan jag ska göra.
Börja med att acceptera situationen, sen kan du ta tag i det.
Det finns en sanning och det är att det är bättre att må bra än att må dåligt. Till slut måste man sluta tycka synd om sig själv och arbeta utifrån vad man har. Jag förstår att det inte är lätt men livet är inte alltid enkelt. Du lever iaf fortfarande, du är inte sjuk, du har kvar alla lemmar, saker och ting hade kunnat vara mycket värre.
Du kan nog klara att rycka upp dig! Tänk framåt!
Jag har inte postat här på jättelänge men tycker att du främst skall fundera över ditt liv och dina prioriteringar. Skittråkigt med skadan men med rätt rehab kan du säkert bli helt återställd igen.
När det gäller den andra biten gällande att det enda du kan glädjas åt är framgång inom din träning och ingenting annat betyder något är mer allvarlig.
Många som tränar dedikerad styrketräning eller bedriver annan hobby väldigt intensivt tappar ibland helikopterperspektivet på livet. Man snöar helt enkelt in sig på ett smalt område och missar mycket annat. Det verkligt farliga med träningen är att det utöver en tidskrävande hobby dessutom har ett belöningssystem med välmående efter passen samt ökat självförtroende när resultaten kommer. Kombinationen av en intensiv hobby och en beroendesjukdom av densamma kan ganska lätt göra den drabbade väldigt enögd.
Jag tror att det är viktigt för många som är "helt insnöade" på träning att ta ett break. Antingen bryta helt en tid för att vila ut och hitta andra glädjeämnen i livet eller att bara medvetet skära ned lite grand för att ge plats till andra saker. Har man tränat bra och intensivt kan ett break på några veckor-månader snabbt repareras när man kommer tillbaka på gymmet. Däremot gäller det att hitta en balans i livet och det kan vara svårt när man enbart drömmer om proteinpulver.
Varför jag skriver detta? Jo därför att det flesta eller nästan alla kommer någon gång hamna i en sits när de frivilligt eller ofrivilligt får ett uppehåll från träningen. Har man då ingenting annat att falla tillbaka på kan livet bli rätt trist.
Träning är väldigt bra på många sätt men det gäller att hitta balansen med ett vanligt liv.
Mitt råd till TS, se till att bli hel igen och under tiden, hitta andra glädjeämnen i livet. När du sedan börjar träna igen kommer du snabbt tillbaka till där du var och har då flera ben att stå på. Träna för att lev och inte tvärtom.
Fru_Flisa
2009-11-22, 08:12
Grattis! Alla möter vi motgångar i livet.
Var glad att din första inte var värre än så här så kommer du nog få det lättare i framtiden.
För övrigt, tänk på alla som råkar ut för invalidiserande skador som leder till att deras liv blir förstörda, förlorar vänner/närstående pga livsändringen. Förlorar inte bara möjlighet att träna vissa kroppsdelar en viss period utan sin arbetsförmåga, får leva resterande liv i en sunklägenhet med korkmatta försörjd av soc och kanske beroende av assistans för resten av livet.
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
En kille har en möjlig depression och du blir äcklad? Trevligt.
Ignatius72
2009-11-22, 08:20
Grattis! Alla möter vi motgångar i livet.
Var glad att din första inte var värre än så här så kommer du nog få det lättare i framtiden.
Motgångar (och framgångar) är subjektiva upplevelser och därför av naturen svåra att värdera. Det finns inga objektiva måttstockar som man kan använda för att se hur man borde reagera.
MasterChief
2009-11-22, 08:31
Grattis! Alla möter vi motgångar i livet.
Var glad att din första inte var värre än så här så kommer du nog få det lättare i framtiden.
För övrigt, tänk på alla som råkar ut för invalidiserande skador som leder till att deras liv blir förstörda, förlorar vänner/närstående pga livsändringen. Förlorar inte bara möjlighet att träna vissa kroppsdelar en viss period utan sin arbetsförmåga, får leva resterande liv i en sunklägenhet med korkmatta försörjd av soc och kanske beroende av assistans för resten av livet.
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
Finns ju alltid någon som har det värre. Att gapa om att någon okänd har det sämre ställt är dumt på riktigt.
Fru_Flisa
2009-11-22, 09:25
En kille har en möjlig depression och du blir äcklad? Trevligt.
Har han depression? Det har jag inte utgått ifrån och jag tolkade inte hans inlägg som ett rop på hjälp ur psykisk vinkel utan hans uttryck om att hans liv var förstört pga detta.
Min reaktion var inte över det utan över inställningen.
Motgångar (och framgångar) är subjektiva upplevelser och därför av naturen svåra att värdera. Det finns inga objektiva måttstockar som man kan använda för att se hur man borde reagera.
Nej, men man kan alltid sätta saker i perspektiv till andra.
Finns ju alltid någon som har det värre. Att gapa om att någon okänd har det sämre ställt är dumt på riktigt.
Jag tror inte det hjälper en cry baby att smeka honom på huvet. Tvärtom.
Ignatius72
2009-11-22, 09:31
Nej, men man kan alltid sätta saker i perspektiv till andra.
.
Det kan, och bör, man ju göra. Men det var inte det du gjorde.
Grattis! Alla möter vi motgångar i livet.
Var glad att din första inte var värre än så här så kommer du nog få det lättare i framtiden.
För övrigt, tänk på alla som råkar ut för invalidiserande skador som leder till att deras liv blir förstörda, förlorar vänner/närstående pga livsändringen. Förlorar inte bara möjlighet att träna vissa kroppsdelar en viss period utan sin arbetsförmåga, får leva resterande liv i en sunklägenhet med korkmatta försörjd av soc och kanske beroende av assistans för resten av livet.
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
Jag hoppas verkligen att du aldrig någonsin klagar över något då du trots allt inte har det sämst här i världen om inte så faller ditt resonemang och du är en hycklare.
Ts borde söka hjälp och om medicinering/terapi är aktuellt så är det ett senare problem.
Fru_Flisa
2009-11-22, 10:23
Jag hoppas verkligen att du aldrig någonsin klagar över något då du trots allt inte har det sämst här i världen om inte så faller ditt resonemang och du är en hycklare.
Inget blir bättre av att klaga men jag kan klaga över saker som är förargliga eller oförargliga.
Hamnar man i en situation man inte kan göra något åt hjälper det ALDRIG att gräva ner sej över det
det bästa man kan göra är att acceptera och sedan handla därifrån. Kan man försöka se något positivt i det hela
så hjälper det än mer.
Det kan, och bör, man ju göra. Men det var inte det du gjorde.
Jo...
Grattis! Alla möter vi motgångar i livet.
Var glad att din första inte var värre än så här så kommer du nog få det lättare i framtiden.
För övrigt, tänk på alla som råkar ut för invalidiserande skador som leder till att deras liv blir förstörda, förlorar vänner/närstående pga livsändringen. Förlorar inte bara möjlighet att träna vissa kroppsdelar en viss period utan sin arbetsförmåga, får leva resterande liv i en sunklägenhet med korkmatta försörjd av soc och kanske beroende av assistans för resten av livet.
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
+1
Äcklad var ordet!
Ignatius72
2009-11-22, 10:38
Jo...
Att förklara att man blir äcklad över personen ifråga är inte att sätta saker i andra perspektiv.
Fru_Flisa
2009-11-22, 11:08
Att förklara att man blir äcklad över personen ifråga är inte att sätta saker i andra perspektiv.
Det har jag inte gjort, lägg av med att snedvrida och omtolka det jag skriver.
När blev åsikten av en inställning samma sak som åsikten om en annan människa?
Det var en retorisk fråga.
Angående perspektiv syftade jag på;
tänk på alla som råkar ut för invalidiserande skador som leder till att deras liv blir förstörda
Att inte kunna hantera att en annan människa har problem man inte själv tycker är graverande nog för att vara godkända problem (notera att det inte direkt finns någon allmängiltig specifikationslista på godkända anledningar att må dåligt) utan att använda ord som "äcklad" säger mer om vilka problem man själv har än om personen man säger sig äcklas av.
Faan va jag gillar Tolkia
Ignatius72
2009-11-22, 11:19
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
Det har jag inte gjort, lägg av med att snedvrida och omtolka det jag skriver.
Du skriver ordagrant att du blir äcklad. Hur tycker du man ska tolka det?
Fru_Flisa
2009-11-22, 11:36
Du skriver ordagrant att du blir äcklad. Hur tycker du man ska tolka det?
Precis som jag skrev?
Och inte som att jag blev
äcklad över personen ifråga
Ignatius72
2009-11-22, 11:53
Precis som jag skrev?
Du blev äcklad över personens inlägg, inte över personen-fine. Det hade varit relevant om du kände personen. Något som du uppenbarligen inte gör.
Ergo-slutsatsen är densamma. Din inställning är bedrövlig.
Låt oss nu sluta hacka på Flisa och håll tummarna för Kawi istället.
Grattis! Alla möter vi motgångar i livet.
Var glad att din första inte var värre än så här så kommer du nog få det lättare i framtiden.
För övrigt, tänk på alla som råkar ut för invalidiserande skador som leder till att deras liv blir förstörda, förlorar vänner/närstående pga livsändringen. Förlorar inte bara möjlighet att träna vissa kroppsdelar en viss period utan sin arbetsförmåga, får leva resterande liv i en sunklägenhet med korkmatta försörjd av soc och kanske beroende av assistans för resten av livet.
Helt seriöst, ditt inlägg (inställning) gör mej äcklad. Du behöver med ditt perspektiv på tillvaron.
Man skall ej trivialisera någons depression och motgångar.
Det som kan krossa en människa kan kännas som en bagatell för en annan, men motgången/depressionen kan likväl ändå kännas lika tung.
Fru_Flisa
2009-11-22, 12:32
Du blev äcklad över personens inlägg, inte över personen-fine. Det hade varit relevant om du kände personen. Något som du uppenbarligen inte gör.
Ergo-slutsatsen är densamma. Din inställning är bedrövlig.
Jag är den sista som skulle sparka på den som ligger ner därför blir jag lite ledsen över din misstolkning.
Postar man ett inlägg på ett forum är väl just reaktioner på, förutom åsikter om, det relevanta? På generella forum diskuteras det inte mellan bekanta.
Ignatius72
2009-11-22, 12:40
Jag är den sista som skulle sparka på den som ligger ner därför blir jag lite ledsen över din misstolkning.
Postar man ett inlägg på ett forum är väl just reaktioner på, förutom åsikter om, det relevanta? På generella forum diskuteras det inte mellan bekanta.
OM du läser andra inlägg än mina så bör du noterat att det inte bara är jag som tolkat ditt inlägg åt ett specifikt håll. Det kan ju vara något att fundera på.
shadowfire
2009-11-22, 13:29
Man skall ej trivialisera någons depression och motgångar.
Det som kan krossa en människa kan kännas som en bagatell för en annan, men motgången/depressionen kan likväl ändå kännas lika tung.
+1
Jag förstår om man reagerar när en tonårstjej står och blålipar på busshållplatsen över att mobilen är sönder. Det är säkert det hemskaste hon har varit med om i sitt liv och att sätta det i perspektiv till att man själv förlorat nära o kära går bara inte.
En depression däremot är en av Sveriges mest förekommande sjukdomar/nedsatt hälsotillstånd. Faktiskt den vanligaste för kvinnor och den näst vanligaste för män (hjärt- o kärlsjukdomar ligger på plats nr1 för män) [källa: folkhälsoinstitutet].
Så världsbilden måste vara jobbig för FruFlisa som uppenbarligen äcklas av den större delen av Sveriges befolkning. :thumbup:
Till TS vill jag bara säga: detta är inget märkvärdigt och du är inte ensam, tvärtom ordagrant sjukt vanligt. Om ett halvår är du förhoppningsvis på banan igen, en erfarenhet rikare o starkare än någonsin förr. :thumbup:
Fru_Flisa
2009-11-22, 14:30
En depression däremot är en av Sveriges mest förekommande sjukdomar/nedsatt hälsotillstånd. Faktiskt den vanligaste för kvinnor och den näst vanligaste för män (hjärt- o kärlsjukdomar ligger på plats nr1 för män) [källa: folkhälsoinstitutet] .
Well, jag verkar vara den som misstolkat ts sits...är det regelrätt depression det handlar om här skulle jag svara annorlunda för då är det en sjukdomsbild.
Jag skulle rekommendera dagliga promenader i dagsljus, att undvika vända på dygnet och äta mycket fet fisk och kakao.
Ts; tänk att det som inte dödar härdar. Det känns jobbigt nu men försök hålla ut och gör det du behöver för att
upprätthålla tillvaron någorlunda (som att gå till arbetet, gå ut med soppåsen fast det känns tungt för sinnet, boka tvättid etc).
Relationer med andra blir lidande, det kan bli så om man inte mår bra själv så stöter man ofrivilligt bort de man tycker om just för att man inte trivs med sig själv (jag tror det är en psykisk barriär som kan vara jobbig men svår att hindra).
Försök förklara hur du känner dej och, nästan viktigast tror jag, undvik att lägga press på dej själv. Försök få till en så kravlös tillvaro som möjligt.
Tillåt dej att acceptera att livet känns dött, meningslöst och tragiskt för det är bara en förgänglig känsla! Håll ut.
Försök fundera på mål i framtiden att se fram emot? Små punkter du kan se som ljusglimtar.
Du skulle även kunna ha ett block där du varje eller vissa kvällar antecknar något positivt som skett under dagen eller
bara nån positiv tanke som slagit dej.
Mitt råd är också (även om det kan kan vara lätt att ta till) att undvika alkohol och droger. Det hjälper mot depression i korta stunder
men i längden så förvärras både depressionen, humöret och livssituationen av det.
För övrigt tycker jag du gjort det jäkligt bra som tagit dej till du är nu, både med träningsresultat och livet i övrigt. Du skulle inte sitta med drömjobb, flickvän, fin bostad ifall du inte vore duktig.
Försök strunta i tanken som säger till dej att allt känns skit, låt det kännas meningslöst för om du accepterar att du inte känner glädje/uppskattning åt saker du borde så blir det lättare att längre fram återfå de känslorna.
Du har lyckats hittills, så därför är jag säker på att det kommer gå bra i framtiden också.
Så världsbilden måste vara jobbig för FruFlisa som uppenbarligen äcklas av den större delen av Sveriges befolkning. :thumbup:
Haha, nej riktigt så illa är det inte. :)
BillyButt
2009-11-22, 15:18
Ts; tänk att det som inte dödar härdar.
Nej det gör det inte.
Ignatius72
2009-11-22, 15:22
Fru Flisa.:thumbup:
miss_incorrigible
2009-11-22, 15:33
Det krävs prövningar för att en ska inse att man verkligen klarar av det mesta som är jobbigt med livet. :)
Tack så mycket för alla svar! Och vilken vändning av Fru Flisa då.
Röntgen imorrn. Får se hur det går.
Fru_Flisa
2009-12-15, 21:42
Hur gick det?
Hoppas allt är bra.
Hur gick det?
Hoppas allt är bra.
Väntar fortfarande på svar. 23/12 skall vi höras.
Inte fan går det fort inte.
Tack.
Det krävs prövningar för att en ska inse att man verkligen klarar av det mesta som är jobbigt med livet. :)
Eller så kommer man fram till en annan slutsats.
miss_incorrigible
2009-12-16, 23:30
Eller så kommer man fram till en annan slutsats.
Ja.
Nu har jag fått svar. Det är tydligen nyckelbenet som svullnat upp av smällen.
Frågan är dock varför jag fortfarande inte kan träna utan problem såhär 6 månader efter kraschen?
Problemet jag har nu är låsningar i axeln och så känns det som nån sena eller nåt ligger fel för att det "klickar" hela tiden. Typ.
Skall behandlas med Kortison iaf. Var tydligen inte säkert att det skulle funka ändå.
Är inte kortison katabolt? Hur kommer det påverka mig?
Nån som har någon erfarenhet?
tänk lite så här kanske ? ; mår du bra i övrigt fysiskt och psykiskt? om svaret är ja,så kan du börja föreställa dig värre grejjer än det problem du har och då brukar sånna tankar släppa för mig,alltså du verkar ju ha allt i ditt liv förutom att du skadat dig,det kanske inte blir 100% bra igen?,men vad gör det,livet handlar väl inte om att kunna träna varenda dag och bara tänka på det varje vaken timme?
Dags för en update kanske.
I December fick jag svar om att nyckelbenet skulle behandlas med kortison, men jag krävde operation istället. Fick som jag ville och operationen skulle utföras i Februari.
Nyår gick, Januari gick och halva Februari gick. Nu började jag bli nervös, dagen jag väntat 8 månader var äntligen här. Jag skulle äntligen opereras!
Jag sa "hejdå" på jobbet, skulle vara sjukskriven 6 veckor.
Dagen kom. Jag blev aningen gladare då jag insåg att jag snart kan komma igång med träningen och allt.
1 vecka efter operationen gick jag till sjukgymnasten, hon kollade rörlighet och gav mig träningsprogram. Jag knallade hem och gjorde mina övningar 5ggr om dagen. 4 veckor in i rehab, ingen skillnad. Fick börja med bassängträning.
2 veckors bassängträning, ingen skillnad. Nu hade min ordinarie sjukskrivning gått ut.
Första förlängningen var ett faktum, 3 veckor till. Gick på bassängträning 3ggr/ vecka i 3 veckor till. Ingen skillnad. Min SG försökte boka tid till ortopeden eftersom något var fel med min axel.
Tid bokades och jag väntade på en lapp i brevlådan om tid och datum. Det kom aldrig. 4 veckor senare ringde jag och frågade varför jag inte fått nån lapp. Då visade det sig att jag inte ens hade fått en tid bokad!
Blev pissförbannad och sa åt dom att boka en tid. Det kunde tydligen bara min SG göra. Så jag fick ringa henne igen så hon fick boka. Fick tillslut en tid.
Förlängning nr två på 3 veckor kom som ett brev på posten. Fortsatte med bassängträning 3ggr/ vecka. Ingen skillnad.
Träffade ortopeden nu i veckan. Det visade sig att vid operationen hade dom inte kapat bort tillräckligt mycket av nyckelbenet så problemet kvarstår, dock värre än innan operationen. Så nu ska jag vänta på tid till magnetröntgen för att se vad som ska opereras, IGEN!
Jag skulle vara väldigt glad om jag fick tid innan sommaren, men förmodligen i Augusti.
Och sen tar det ju 3-4 veckor tills nästa ortopedbesök. Och efter det 4 veckor till operation. Då är vi inne i Oktober. Sen sjukskrivning 6 veckor på det. Är väl igång till nyår..
Alltså SERIÖST! Vad fan är detta för jävla sjukvård? Borde inte jag som blivit opererad "fel" få förtur? Det är ju för helvete ett "backjobb" på fel utfört arbete!
Jag jobbar på en lite mindre firma där chefen och vi som jobbar där är mer vänner än jobbarkompisar, och jag skäms så jävla mycket när jag kommer med förlängningar hela tiden. Jag ligger vaken och gråter på nätterna. Mitt 5,5 år långa förhållande tog slut pga mitt humör och beteende. Jag har svårt för att prata med folk numera, förut var jag mycket social av mig.
För att inte tala om hur jag misshandlar min kropp. Vissa dagar äter jag ingenting förutom smärtstillande vilket gör att jag svimmar och spyr hela tiden. Alltså det här har knäckt mig så jävla hårt. Allt är förlorat. Verkligen allt.
Jag hatar mitt liv så jävla hårt just nu. Ser ingen anledning till varför det ska fortsätta. Knappt. Vad göra? Mitt ex tog väldigt hårt på vårat uppbrott och har gått hos psykolog och tycker att jag borde ta kontakt med något liknande. Men vad kan en sån göra för att hjälpa mig? Jag fattar inte.
Nu ska jag ta och sova nån timme och korrekturläser imorgon.
Vill först bara beklaga att saker fuckat upp sig för dig.
Kan känna igen mig lite smått i din situation. Bröt benet för 2 år sedan, kan gymma mer eller mindre felfritt men kan inte längre utöva den idrott jag älskar. Går dock fortfarande hos SG och drömmer om att foten ska bli bra innan jag blir för gammal för att ta upp sporten igen, och helt seriöst så tror jag den kommerbli det*popcorn*.
Jag förstår att allt känns förjävligt och hopplöst för dig nu, MEN du kommer ju ändå få en nya tid och förmodligen bli bra.
Tålamod är A och O vid allvarliga skador och helt seriöst, varken sjukvården(som förvisso har klantat till sig big time) eller din skada är det stora problemet här! Det är ditt egna psyke. Det är det du MÅSTE ta tag i och att avläsa från dina inlägg så är det bra mycket viktigare att du tar det problemet på STORT allvar än att träna andra muskelgrupper eller whatever.
Professionell hjälp som andra tidigare har föreslagit är en bra idé. Man är behöver inte vara "knäpp" för att gå till t ex en psykolog det är egentligen som att gå till en sjukgymnast dvs du försöker att med hjälp rätta till ett fel som förhindrar dig i din vardag.
Att du är introvert är inget problem dessa människor är utbildade för att hjälpa alla sorters.
Nitrometan
2010-05-07, 08:52
Känner verkligen med dig.
Tyvärr är det så att de som har fått en behandling och ska på uppföljande/åtgärdande behandling inte räknas i vårdgaranti och köer. Därför flyttas de ner/undan så att de som räknas (bra statistik/pengar till landstinget) får plats.
Det verkar som att du har det fruktansvärt just nu. Jag hade säkert reagerat likadant i din situation. :( Ang. psykolog/terapeut så kan de bl.a. hjälpa dig att hantera de här jobbiga känslorna så att livet kommer kännas lite lättare. Dessutom så läker skador och liknande mycket snabbare och bättre ju bättre du mår, det är vetenskapligt bevisat. Så då blir du samtidigt hjälpt att komma igång med träningen snabbare.
Håller tummarna för dig!
Jag hatar mitt liv så jävla hårt just nu. Ser ingen anledning till varför det ska fortsätta. Knappt. Vad göra? Mitt ex tog väldigt hårt på vårat uppbrott och har gått hos psykolog och tycker att jag borde ta kontakt med något liknande. Men vad kan en sån göra för att hjälpa mig? Jag fattar inte.
Hjälpa dig att få perspektiv på ditt li, och att tillägna dig metoder för att styra upp det, t.ex. Vilket jag tycker att det verkar som om du har ett STORT behov av. Mycket av det som gör din tillvaro odräglig just nu är ju resultatet att självdestruktiva beteenden som du på något plan själv väljer att ägna dig åt (det är inte sjukvårdens fel att du inte äter, att du gjorde slut med din tjej eller att du skäms inför din arbetsgivare för att du är sjukskriven). Du kan behöva hjälp att lära dig välja bort sådana beteenden och välja sådana som får dig att börja må bättre istället för att få dig att må sämre. Som tobe skriver ovan behöver man inte vara "knäpp" för att gå till en psykolog, kurator etc.; ej heller blir man automatiskt "knäpp" för att man gör det. Det är mycket vanligare att ta hjälp än vad de flesta tror, och de flesta som tar hjälp är mycket normalare än vad de flesta som aldrig gjort det tror.
Riktigt tråkigt det som hänt dig, väldigt hemskt att det ska ta sån tid att få hjälp och att du tvingas att bara gå och vänta. Dock hoppas jag att detta kan öppna ögonen på ni "odödliga" sporthojsåkare. Du fick säkerligen höra om riskerna när du presenterade för släkt och vänner att du skulle köpa sporthoj. Nu kanske du förstår att deras oro var väldigt väl befogad. Men det är alltid lätt att vara efterklok..
Känner verkligen med dig.
Tyvärr är det så att de som har fått en behandling och ska på uppföljande/åtgärdande behandling inte räknas i vårdgaranti och köer. Därför flyttas de ner/undan så att de som räknas (bra statistik/pengar till landstinget) får plats.
Är du helt säker på detta?
Finns det något jag kan göra för att skynda på processen, nån jag kan ringa och spy galla över? Eller ska jag bara sitta här och självdö.
Tack för svaren ni andra också.
Nitrometan
2010-05-07, 16:29
Är du helt säker på detta?
Ja, tyvärr.
Det kan hjälpa att ringa och tjata. Ring avdelningen, läkaren och avdelningschefen. Hjälper inte det så ring nån lokaltidning.
Ja, tyvärr.
Det kan hjälpa att ringa och tjata. Ring avdelningen, läkaren och avdelningschefen. Hjälper inte det så ring nån lokaltidning.
Jahopp.. Jag hoppar av glädje.
Btw, har du nån källa på det uttalandet? Behöver nog det om tidningen ska gå med på att skriva det.
Nitrometan
2010-05-07, 16:51
Btw, har du nån källa på det uttalandet? Behöver nog det om tidningen ska gå med på att skriva det.
Bara berätta vad som har hänt dig, du har skrivit jättebra här.
Vårdgarantin gäller bara första behandlingen.
Jag kör en update till, det är ett sätt för mig att komma ihåg allting men vill ni kommentera är det fritt fram.
Idag är det 3 Augusti och jag har nu varit sjukskriven lite mer än 6 månader från förra operationen.
I senaste inlägget skrev jag att jag väntade på tid till magnetröntgen och det fick jag 3 Juni, åkte dit och la mig i det där satans röret i en timme och åkte sen hem.
3 Juli hade jag tid hos ortopeden, där vi skulle gå igenom resultatet efter MR och bestämma vad som skulle göras härnäst.
Han börjar med att säga att MR inte visade nånting och att det skulle ha gjorts en vanlig röntgen istället.
Lite komiskt eftersom det var just han som sa att jag skulle åka på MR.
Blev givetvis förbannad och sa att jag kan inte vänta en månad TILL på ny röntgentid och då kom han på att det finns Drop-in röntgen, så jag åkte till en sån och det var klart på 5min.
Jag skulle få en telefontid till ortopeden så vi kunde prata om resultatet men det kom aldrig, istället kom det förra veckan ett brev om ny operation som ska bli av om 2 veckor, 16 Augusti.
Så jag vet egentligen inte vad det är för fel just nu och ringa och be om tid för att få reda på det kommer ta över en månad så det känns meningslöst.
Får försöka få tag i honom på operationsdagen istället, då jag verkligen vill veta vad som är fel.
Så snart är det dags att köra igång med den satans rehaben igen och jobba mig tillbaka för andra gången. Men den här gången borde det bli bra!
Även om jag faktiskt inte tror att det blir så, har inga stora förhoppningar direkt.
Det var la allt för den här gången.
Somsagt, jag fortsätter uppdatera för mitt minnes skull.
16 augusti kom och jag åkte på ny operation. Dom kapade bort lite mer utav nyckelbenet och operatören sa att han tog bort en "nabb" på benet som kunde ha varit det som låg och skavde mot senorna och förmodligen det som var anledningen till all smärta. Dom sprutade även in Kortison i nyckelbenet då det har svullnat pga vätska i benet.
Annars såg allt bra ut i axeln enligt honom.
Det var skönt att höra. Och redan dagen efter operationen var det en enorm skillnad mot efter förra operationen och humöret blev väldigt positivt för första gången på ett tag.
Rehaben gick jättebra och min SG var lika glad som mig att det äntligen var bra. Det gick bra i 7 dagar, sen hände det som inte fick hända. Jag tog ner ett mjölkpaket från översta hyllan i kylskåpet och på vägen ner så knakar det till i axeln och känns som någon sena eller nånting hamnade fel.
Och nu efter det kan jag inte utföra mina övningar korrekt och ibland "låser" sig axeln i vissa lägen vilket är enormt smärtsamt. Och belastnig nu är lika med noll.
Ringde min SG och ska dit nu på måndag så en ortoped får kolla vad som kan ha hänt. Fick inte fortsätta med mina övningar heller.
Helt sjukt detta, jag har gett upp hoppet om att kunna köra hoj, träna eller jobba nu. Och min dröm om att utbilda mig till PT nästa år verkar förbli en dröm.
Finns dock en positiv sak som är det jag lever på nu, har träffat en underbar tjej som jag bryr mig väldigt mycket om. Utan henne hade jag brytit ihop totalt nu, garanterat.
Allt för denna gång. Tillbaka snart igen antar jag.
Deceiver85
2010-08-28, 12:22
Tänkte bara delge en liten historia om en av ÖKKs starkaste lyftare, Thomas Högberg (+50 år), som några (5?) år sedan slet av båda knäskålarna med senor i en knäböj. Det tog Thomas ett halvår att kunna böja knäna till 90 grader, och sjukgymnasten sa att han ska vara glad om han kunde gå normalt någonsin igen. Två år efter olyckan var Thomas återigen ute på flaket och i år var Thomas uppe på vikter som han inte varit i närheten av sedan 90-talet.
Sensmoralen är alltså att rehabilitera och låta tiden läka!
Jag hoppas verkligen det löser sig snart, vilket det kommer att göra! Så länge du har ditt psyke intakt så kommer det fysiska också bli det med tålamod. :)
Leta upp tråden med motivationsvideos?
Hittar inte den jag menar nu men denna kanske ger lite: http://www.kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=110128&highlight=motivation
4 månader sen sist, har tänkt uppdatera flera gånger men inte orkat.. Nu kommer jag inte ihåg allt bara för det..
Aja, den där ortopeden kom aldrig, fick nytt datum bokat. Kom inte då heller. Fick en telefontid. Han ringde inte. Fick en ny tid. Han ringde inte... I NOVEMBER fick jag kontakt med ortopedhoran.
Och under den tiden så hade min SG sagt att hon inte kan hjälpa mig mer. Så hon sa åt mig att börja jobba på 25% i typ 2 veckor och sen sakta öka.
Jag är fortfarande kvar på 25% nu i december och det fortsätter in i 2011 också. Kan inte göra någonting på jobbet smärtfritt.
I September gick jag till en massör genom jobbet, gick hos honom ett par gånger och musklerna i hela överkroppen är ju fulla av muskelknutar, snedbelastade, stela och jag har fått helt fel hållning. Så han tejpade rygg/axel/nacke i några veckor för att jag skulle ha allt på rätt plats.
Sen märkte han också att min nacke är sned och jag behöver en kotjustering så han sa åt mig att gå till en naprapat. Sagt och gjort, där fick jag reda på att jag har ännu mer fel i rygg/axel/nacke. Jag har tydligen gått med nacken sned sen kraschen och det har satt sina spår. Har gått på en 8 behandlingar hos henne nu och det blir lite bättre efter att hon fixat min nacke.
Var tydligen så att alla "signaler" inte kom fram till axeln som dom skulle pga att nackskadan. Förstår inte allt hon pratar om faktiskt. Men det hade tydligen mycket med rörligheten och styrkan att göra, vilket har blivit lite bättre efter detta, men knappt mätbart. Hon tejpar också axeln och det på plats. Blir faktiskt aningen bättre av det.
Det roliga är också att mitt försäkringsbolag vägrar ge mig ersättning för naprapatbehandlingen för att det "inte hör till skadan från olyckan".... Fick käfta en jävla massa i telefon med dom men dom vägrar ge mig ersättning. Till slut gav dom med sig och sa att om dom får ett intyg från naprapaten om att nackskadorna är en följd av olyckan så kunde dom KANSKE ersätta de fyra första besöken. Men det har dom fortfarande inte gjort.
Så jag får lägga ut 2000kr i månaden på detta, och nu när jag går och har gått på sjukpenning i ett år så går jag back varje månad. Tacka fan för att jag hade ett stort sparkonto. Vilket inte är lika stort längre.. Som jag skrev tidigare fick jag ju kontakt med ortopedhoran i November och då sa jag att jag går hos en naprapat och att det blir aningen bättre av det och han sa då att jag skulle fortsätta med det.
Han sa även att han skulle skicka mig på "nervundersökning" för att se om några nerver blivit komprimerade och skadade. Ska dit i Januari 2011 och en gång till i Februari. Och sen ska JAG kontakta ortopedhoran tydligen. Känns lite som att dom bara skickar mig vidare på olika grejer för att undvika att ta tag i problemet. För jag känner att det är någon muskel/sena som är problemet. Men dom verkar ingorera mig när jag påpekar det. As.
Så just nu går jag med axel/rygg/nacke konstant tejpat i rätt läge, psyket börjar bli lite stabilare. Dock inte i närheten av vad det var innan skadan. Känner mig just nu likgiltig inför allt. Jobbar ju nu 7-9, kommer hem och sätter mig i soffan och sitter där tills 23 i princip. Polarna gör det vi alltid gjorde tillsammans, jobbar, tränar, åker pulka/skidor/whatever. Jag kan inte göra något utav det. Har blivit lite asocial, dock är det riktigt skönt att "jobba" 2h på morgonen, blir lite social kontakt och jag får lite rutiner.
Justja, min SG varnade mig lite för att om jag inte kan avancera från 25% arbetstid inom några veckor så kommer F.kassan sätta mig under utredning för omskolning och byte av yrke. Och detta brev har jag nu fått hem 3ggr.
Hur det blir med det kan endast tiden utvisa. Yey.
Somsagt, jag har glömt lite smågrejer men i det stora hela har jag fått med allt. Kräver inte att någon skall läsa eller ens kommentera detta, men vill ni så får ni givetvis. Men jag gör detta mest för mitt minnes skull.
Det är nu 1,5år sen kraschen.
God jul på er!
Då var jag här igen. Den där nervundersökningen (Klinisk fysiologi för undersökning av nervers funktion) var jag på 4 Jan.
12 Jan hade jag telefontid med ortopeden och han berättade då att nerverna fungerade som de skulle. Efter mycket käftande så bestämdes det att veckan efter skulle jag komma in på ny röntgen och sen besök hos honom direkt efter för ny undersökning.
20 Jan var jag alltså in på röntgen och 15 min senare besök hos ortopeden. Otroligt hur fort dom KAN boka in saker bara man är jävligt förbannad och vägrar ge med sig.. synd att det ska behövas bara..
Ja iaf, röntgen visade en "nabb" i änden på nyckelbenet, mot axelkulan som står upp och syns genom huden, T-shirts också t.o.m. Det var tydligen inget problem förutom att ligamentet som håller nyckelbenet på plats (AC-led ligamentet?) ligger och skaver mot den. Ligamentet är tydligen skadat och behöver förmodligen opereras. Sen sa ortopeden nånting om att "spärra" nyckelbenet med nån sorts platta. Återstår att se vad som menades med det.
Fick alltså remiss till Elisabethsjukhuset i Uppsala till Hans Rahme (http://www.aleris.se/Sverige/Sjukvard/Healthcare/Aleris-Elisabethsjukhuset/Specialistlakare/Docent-Hans-Rahme/) så jag väntar just nu på kallelsen dit för första undersökningen. Hört mycket gott om honom både på internet och från en bekant som haft liknande skada så det bådar gott iaf!
Idag 28 Jan var jag på Klinisk fysiologi för undersökning av musklers funktion (EMG) och fick se och höra muskelns elektriska aktivitet i axel, nacke och biceps och allt var som det skulle.
Det där brevet från försäkringskassan har nu kommit och även telefonsamtalet.. Då sas det att jag har till 1 Maj på mig att gå upp på minst 75% arbetstid, annars drar de in min ersättning och jag måste gå till arbetsförmedlingen...
MEN! en vecka efter får jag hem ett brev där det står: " Utifrån de underlag som finns nu, bedömer Försäkringskassan att det är tveksamt om din arbetsförmåga är nedsatt i en sådan omfattning som gör att du kan få sjukpenning efter den 16 januari 2011."
"Om det kommer in ett nytt medicinskt underlag för tiden efter den 16 januari 2011 kommer Försäkringskassan att utreda din rätt till sjukpenning närmare. Det är möjligt att utredningen leder till att Försäkringskassan inte kan betala någon sjukpenning efter den 16 januari 2011." WTF?
Ringde givetvis direkt till min handledare och undrade vad fan det var brev, eftersom vi hade bestämt 1 Maj bara en vecka innan, och jag precis fått hem papprena från den överrenskommelsen. Då ryggade han åt sig och gick inte att prata med utan han sa bara "nää men det är regelverket serru, inget jag kan påverka, så äre.." WTF2?
Dessutom kom ett 3:e brev där det står att jag fått sjukpenning senaste 364 dagarna den 24 Februari och att jag måste skicka in en ansökan om fortsatt ersättning annars får jag inte någon sjukpenning mer efter 24 Februari.
WTF3? Dom rör till nå överjävligt i mitt huvud :S
Går fortfarande hos naprapaten 1 gång / vecka och är tejpad konstant. Hon ser verkligen till mitt bästa och är jävligt snäll och tar bara betalt för tejpningen numera trots att hon gör en behandling på 45 min. Uppskattas mycket!
Senaste 2 veckorna har det blivit stor skillnad! Fick klartecken att börja träna lite mer vilket jag gjort och även börjat med lite kreatin igen utöver MSM. Vet att det inte läker nåt men Hey, det skadar inte!
Magrutorna kom tillbaks på nån vecka och jag har avancerat i alla muskelgrupper så nu har humöret bättrat på sig! Känner att jag kan belasta mer och "knakningarna" och "huggen" i axeln har blivit bättre. Äntligen lite positivt! Vilket min familj och flickvän tycker är mkt bra då jag blivit gladare på sistonde :) Dock vet dom inte hur mycket jag uppskattar deras stöd och all hjälp då jag är dålig på att säga sånt tyvärr.
Det var nog allt.
Väntar alltså nu på kallelsen till Uppsala och på det slutgiltiga beslutet om min sjukpenning.. Positivt vs negativt, dom tar ut varandra. :/
I'll be back!
Berätta för flickvän/släktingar att du uppskattar det, de är inte tankeläsare vettu.
O ta det lugnt med vikterna!
Hoppas det löser sig för dig:thumbup:
Lillstrumpa
2011-03-31, 22:19
Dåligt humör efter ett trauma (din trafikolycka) är inte alls ovanligt. Jag körde själv åt helvete med sporthojen för en massa år sedan och var sur som ättika i veckor efteråt. Fick hjälp av en psykolog att bearbeta min nära döden-upplevelse och det hjälpte mig mycket. Hoppas att du kommer på fötter ordentligt igen, både när det gäller humör (redan på väg ser jag) och träning.
P.s. Kalla inte folk för 'horor' bara för att de inte gör som du vill, det låter så otrevligt. 'Krumelur' tycker jag är ett bättre ord. ;)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.