Hur förhåller du dig till dåtid-nutid-framtid?

[mangs]

Tänkte starta en tråd där vi kan diskutera allting som rör detta ämnet. Min tanke är kanske att ge andra insikt i hur ni själva resonerar vilket kanske kan hjälpa andra att ta rätt beslut i viktiga frågor. Det kan bli hur flummigt som helst så om du inte är intresserad så ber jag dig vänligt men besätmt att byta tråd. För er som liksom jag funderar över livet i smått och stort önskar jag dig välkommen att läsa och diskutera.




Livet är full av händelser, stora som små, vissa är roliga och andra är mindre rolia eller till och med hemska. Tiden gör att vissa händelser kommer längre bort i tiden (dåtid) medan andra kommer närmre (framtid). Däremellan ligger nuet som väldigt få av oss faktiskt befinner sig i några längre stunder.

Om framtiden vet vi egentligen ingenting men vi kan med hjälp av sannolikhet och våra erfarenheter på något sätt tänka oss det mest troliga scenariot. Hur ser mitt liv ut om 10 år. Man kan inte svara säkert men många har ändå en någorluna koll vilken riktning man vill gå. vad som är helt säkert är i alla fall att oavsett vad som händer från idag fram till dess är att de händelser som sker däremellan kommer förändra din syn på saker och ting. Inom vissa områden nästintill ingenting, inom andra väldigt mycket och i olika riktningar. Frågor som du tycker är viktiga idag kommer vara av obetydlig karaktär framöver.

Jag tror dock det är bra att ibland fundera över hur man vill att ens liv skall se ut framöver och på något sätt göra en plan. Förändringar sker (oftast) inte av sig själv utan du som person måste göra ett aktivt val som du tror på.

Man kan egentligen flumma omkring hur mycket som heslt inom detta ämnet, det är därför jag startar en tråd här med alla skarpa hjärnor. :)


En sak jag har tänkt på är att jag när jag tänker på framtiden tänker på speciella dagar, stora händelser, typ, skaffa barn, nytt jobb, nytt boende, långa resor, pensionen mm. Tittar jag däremot bakåt i mitt liv så är det egenligen inte de stora händelserna som gett mig de beständiga och bra minnena. De erfarenheter jag skaffat mig har oftast varit på vägen fram till den stora händelsen. Samt var den har ledit mig.

Som människa tittar jag i alla fall hela tiden framåt och har nu vid en ålder av 31 insett att de flesta av stora händelser i mitt liv har redan passerat. Det är nu jag skall leva livet och leva i nuet. Visst finns det stora saker kvar för mig att göra men då jag redan har familj, boende, utbildning, jobb, bröllop etc avklarat så är nästa STORA grej som händer mig min egen begravning om jag vill hårddra det. ;)

Poängen är att det inte är de stora grejorna i livet man skall fundera för mycket över utan att även leva på resans gång.

Om jag tittar tillbaka på STORA händelser i mitt liv har de ofatst varit av karaktären, en jättestor och utdragen längtan/planering för att sedan när dagen kommer, leva igenom och sedan bara ha den kvar som ett positivt minne. När tiden går så försvinner delvis minnet/känslan och det är snarare känslan runtomkring händelsen som gett mig erfarenheten.

Dessutom kan man som ung förstora upp STORA händelser i närtid vilket kan ge onödig prestationsångest.

Det är inte hela världen att ha en finne på näsan
Det är inte hela världen att man missar ett träningspass,
Det är inte hela världen att missa en tenta,
Det är inte hela världen att bli dumpad,
Det är inte hela världen att göra ett misstag,
Det är inte hela världen att göra en dum investering.

etc etc.

Många hänger upp hela livet på ett litet/stort misslyckande och tror att det är något som kommer följa dem resten av livet. På sätt och vis kanske det gör det med men man har i längden mer nytta än skada av detta.


Livet är hela tiden full av besult som skall fattas och det är där erfarenheten kommer in. Desto längre vi lever och mer saker vi har upplevt gör att vi har ett större underlag av tankar bakom våra beslut. Ser man tillbaka på dåtid så ser man oftast att de GIGANTISKA problem som man hade då med tiden bleknar till små fisar. På samma sätt blir de STORA lyckliga stunderna mer ett bra minne som man kan tänka tillbaka på för att må bra. Lärdomarna och erfarenheterna får man dock oftast kring hur man nått dit och bearbetat dessa händelser.

Jag vill inte förringa betydelsen av ens egen historia då den ju fört oss dit vi är idag. Döremot finns det väldigt många pnkter som man i förhand sätter väldigt stor fokus som när man sedan passerat visat sig var obeytliga för ens egen historia. I skolan kan tex ett visst betyg/resultat kännas oerhört viktigt att nå men i framtiden spelar det oftast ingen roll om det var VG eller MVG i just det ämnet och den terminen.


Ett sista visdomsord från min sida. Att utsätta sig för nya situationer och att klara av dessa är det som ger oss självförtroende. Oavsett vad som händer kommer ni vara en erfarenhet rikare men för att känan sig nöjd, glad mm så är tipset att hitta utmaningar som ni med möda trots allt klarar av. Var heller inte för hårda mot er själva i er jakt på att bli en bättre person.

[Nordenator]

Förväntan är en väldigt stor del av en händelse. Genom att leva "i nuet" för fulla säcken känns det som om man missar hela den där biten med välmåendet kring planering för framtida händelser. Jag tycker man kan sitta och gotta sig i veckor på tanken att man ska se en viss konsert eller åka utomlands med goda vänner. Att spontant bara sticka tar bort hela den delen och det känns som om halva nyttan av händelsen (förväntan) försvinner. Det är nästan ibland så att nyttan man fått av själva förväntan överstiger händelsen i sig. Jag tror på att planering skänker substans åt en annars ström av mer eller mindre obetydliga händelser.

Att vara spontan till viss del leder självklart till att mer saker händer en, men jag tycker inte man ska dra det till överdrift. Visst kanske man ska ta tag i dagen och inte bara sitta och sunkrunka dagarna i ända, men man behöver inte heller dra det till någon extrem punkt. Lagomt is teh shit.

Nu kanske jag gled iväg lite från min tunna röda linje.. Men.. 0,5(Carpe Diem)

[n1tro]

lärde mig i mitten av tonåren pga div anledningar att helt enkelt lätta på allting. ingen bryr sig om dig eller mig eller någon annan. vi gör vår vardag så enkel och konfliktsfri för oss själva som det bara går, det är ingen större grej liksom. bara garva när ngn gråter blod över en missad tenta eller nån blir dumpad av sin brud eller nåns hund kolar, eller om det händer en själv. wtf liksom... det e ingen som bryr sig tyvärr, gör inte sakerna större än vad de verkligen är, dvs skitsmå. menar inte att sticka i ögonen på någon, men det är ur min pov, ingen annans.

allvarligare förteelser är sjukdomar, dödsfall osv, där snackar vi händelser ur en helt annan liga. speciellt sjukdomar, då dödsfall är en nödvändighet, ett måste, behöver inte sjukdomen vara det utan den drabbar helt enkelt... lev i nuet, gör saker NU, cuz nobody cares and will give you a second shot


mvh

[mangs]

Väldigt intressant att läsa och troligtvis sant. De gånger jag gjort en sak helt spontant blir inte upplevelsen lika stark och framför allt blir minnet betydligt svagare. Däremot finns det ju en viss risk att man stänger ute mycket annat om man fokuserar alltför mycket på ett mål en tid fram, låt säga en långresa man skall göra. Detat halvår skall ju inte abra gå till att planera för resan.

[Fredszky]

Bra tråd! Jag gillar att höra andras livserfarenheter och speciellt från de som är äldre än jag, själv är jag 25 och inte gått igenom många av det "stora" sakerna. Jag tror det är lätt att förstora upp och fokusera på hyffsat insignifikanta saker precis som mangs skriver.

*popcorn*

[eternallord]

Det viktigaste med dåtiden är att det man upplevt hjälper till att forma ens perspektiv på vardagen och livet som helhet. Av samma anledning tycker jag det är viktigt att uppleva saker, resa, utsätta sig för diverse prövningar, jag tycker smärta kan vara fascinerande, att jobba alldeles för långa dagar och sova för lite, tävla (i vad som helst egentligen), utbilda sig i allt från ekonomi, politik till mytologi, filosofi och psykologi. Vad man än går igenom kommer man ut ur det något mer ödmjuk och med en något annorlunda syn på livet. Ju mer av livet man ser, ju mer inser man att man inte vet och ju bekvämare blir man med den insikten.

Älter dåtiden gör jag aldrig. Och då menar jag aldrig. Jag lär mig från mina misstag, men jag tänker aldrig på "could've been"s utan lever i nuet. Min framtidsvision begränsas till att jag vet att jag vill ha det gott ställt ekonomiskt för att förenkla min resa till djupare filosofisk insikt vilket är varför jag sysslar med högre akademiska studier, men annars vill jag bara vidare uppleva saker och mer konkret än så tänker jag inte. Kanske spendera något år i Korea och träna Taekwondo, kanske backpacka genom Asien, kanske flytta till New York, kanske starta företag, tja, vi får se helt enkelt. Det är inte så viktigt, så länge jag är lycklig när jag gör det :)

Jag tror jag är rätt ärlig när jag säger att jag lever i nuet. Jag är inte dumdristig och bara lever för dagen som sådan, men jag går inte och längtar efter vad som komma skall, jag vet att jag har stora saker framöver, men jag är fullständigt bekväm med att mycket av det är många år bort fortfarande och jag njuter till fullo av varje dag jag är i livet.

[stahlberg]

Livet är meningslöst. Det enda en människa verkligen behöver är att tillfredsställa sina primära behov, såsom hunger, törst, vila. Så lever för övrigt - enligt vad vi vet - djuren. Men för människan räcker inte detta. Vi måste fylla våra liv med en annan mening än att bara äta, dricka, sova och utöva sex. Vad denna mening - det viktiga i livet - ska vara är högst individuellt.

Alla människor har en grundläggande personlighet, som i princip inte ändras under livsresans gång. Senast i tidig vuxenålder har vi också skaffat oss våra värderingar. Inte heller dessa kommer, annat än i undantagsfall, att förändras särskilt mycket. Det är bara mycket små detaljer i personligheten eller värderingarna som förändras hos en vuxen människa. Värderingarna är dessutom oftast baserade på känsla och inte på förnuft. Därför kan man inte förändra en annan människas värderingar ens med de mest förnuftsmässiga argument. Känslan vinner nästan alltid över förnuftet.

Det sägs att man lär sig av sina misstag. Detta är osanning. De flesta människor slår huvudet i väggen genom att på olika sätt göra om sina misstag gång på gång. Enbart efterhand kan man småningom lära sig av sina misstag. (Ett undantag är förstås att man gjort ett misstag som varit så stort att det lett till synnerligen traumatiska följder. Då är man ibland noga med att inte upprepa det. Men inte ens detta undantag är någon regel. Exempelvis en kvinna som gift sig med en alkoholist eller kvinnomisshandlare - och som fått lida mycket pga detta - gör ofta om misstaget med en annan liknande man)

Sin "historia" har en människa ändå nytta av. Erfarenhet är alltid till nytta i livet. Erfarenheten lär en också möta nya situationer. Framförallt är erfarenhet värdefull på det viset att den förbereder oss på hur vi ska agera i nya, möjligen liknande, situationer, samt att den lär oss att det mesta som händer har liten betydelse på lång sikt, även om det kan verka katastrofalt just då det händer. Man beöver dock inte medvetet tänka på sin historia - erfarenheten finns där ändå. Bland det värsta man kan göra är att fastna i sin egen historia, och t.ex hänga upp sig på ett tidigare problem i åratal.

Det är bra att ha visioner för framtiden. En vision är en framtidsdröm. Den är oftast inexakt både ifråga om sitt innehåll och ifråga om t.ex när den ska förverkligas. Men visioner ger oss något att arbeta framåt emot.

Däremot är mer eller mindre exakta planer för framtiden inte av särskilt stort värde. En stor del av våra "viktiga händelser" beror på slumpen. Om jag åker tåg, tåget stannar pga tekniskt fel, jag går till restaurangvagnen och där träffar en kvinna som jag blir nekant med, börjar träffa och sedan senare gifter mig med, så hade detta händelseförlopp aldrig blivit verklighet om inte tåget jag åkte med skulle ha fått ett tekniskt fel. En mycket stor del av våra "viktiga händelser" - såväl inom familj/personligt liv som t.ex i arbetslivet - beror på liknande slumpartade händelser och kan därför inte palneras i förväg. En för noggrann planering kanske t.om hindrar oss från att utnyttja de tillfällen vi får tack vare slumpens inverkan. Då är det bättre att ha förmågan att gripa tag i tillfällena och utnyttja dem.

Visionen och eventuella exaktare mål kan vi naturligtvis arbeta - eller försöka arbeta - för att nå. Men på vägens gång finns många vägskäl. Den som kan utnyttja tillfället att ta av vid rätt vägskäl har ofta ett intressantare och mer framgångsrikt liv än den som har en plan - en färdig karta - och hela tiden följer den.

Det är som sagt med god tur erfarenheten som lär oss att sätta perspektiv på händelser. En missad tenta, en finne på näsan, en offentlig blamage etc har nästan endast betydelse för huvudpersonen. Betydelsen blir så stor som man gör den. För andras del blir det bara en krux i marginalen i deras egna livshäften, där de har nog av sina egna bekymmer.

Naturligtvis kan (och ska) man i någon mån leva för framtiden, t.ex för att förbättra sin ekonomiska situation på lång sikt. Men visst är det mycket viktigare att leva i nuet. Det är nuet som har verklig betydelse.

Ibland hamnar man i en livskris. En sådan kris leder så gott som alltid till en viss depression. Efter att man kommit igenom krisen - ut på andra sidan tunneln - har livet i någon mån förändrats. Ofta har det förändrats mot det bättre. Detta må vara en klen tröst under krisens akuta period, men ändå kan det vara värt att ha det i minnet.

En kris eller en annan mindre krisartad slumpmässig händelse kan leda till att man går in på en ny stig i livets skog. För min egen del har jag "bytt stig" åtskilliga gånger. Alltid har de visat sig att jag är minst lika nöjd i min nya situation som jag var i min gamla.

För min del föredrar jag att leva just nu, och försöka styra framtiden mindre ju längre framåt i tiden den är.

[mangs]

Tack för alla insikter. Många visdomsord i denna tråden som säkert kan vara till hjälp för många.

Jag tycker speciellt Stahlbergs inlägg sammanfattar det hela på ett bra sätt. Partiet nedan är väldigt intressant och sant och var en av de bitarna jag glömde nämna:


Däremot är mer eller mindre exakta planer för framtiden inte av särskilt stort värde. En stor del av våra "viktiga händelser" beror på slumpen. Om jag åker tåg, tåget stannar pga tekniskt fel, jag går till restaurangvagnen och där träffar en kvinna som jag blir nekant med, börjar träffa och sedan senare gifter mig med, så hade detta händelseförlopp aldrig blivit verklighet om inte tåget jag åkte med skulle ha fått ett tekniskt fel. En mycket stor del av våra "viktiga händelser" - såväl inom familj/personligt liv som t.ex i arbetslivet - beror på liknande slumpartade händelser och kan därför inte palneras i förväg. En för noggrann planering kanske t.om hindrar oss från att utnyttja de tillfällen vi får tack vare slumpens inverkan. Då är det bättre att ha förmågan att gripa tag i tillfällena och utnyttja dem.


Man kan planera och planera men man vet aldrig hur det kommer bli. De stora grejorna kommer oftast oplanerade. Att träffa sin livspartner, vilka barn man kommer få, at tvara på rätt plats vid rätt tillfälle. Att göra rätt val vid rätt situation. Hur mycket man än planerar så kommer det komma situationer i ens liv som kommer ha en avgörande karaktär för framtiden. Beslut som man tagit har tagit en fram till där man är idag. Vissa saker kan vi själva avgör. Andra beslut har gjort att vi undviket en viss händelse. Detta gäller både för positiva och negativa händelser. Precis som Stahlberg skriver gäller det för oss att veta när dessa situationer uppstår och handla rätt utifrån vår personlighet och våra värderingar och erfarenheter.

Alla har någon gång gjort misstag eller missat tillfällen som dykt upp. Det mest troliga är att liknande situationer uppenbarar sig igen och att man då handlar utefter vad som känns rätt för tillfället.

[Hemi]

Jag har lärt mig att dåliga erfarenheter inte får bromsa upp livet. Det måste gå med samma hastighet från början till slut. Att börja skydda sig från allt, bygga murar och försvar runtomkring sig är det farligaste som finns och en kort och enkel väg till mental dålig hälsa. Man måste fortsätta chansa, ta risker, utvecklas.

För att sedan spinna vidare på Foucault, kanske, bygger man fler och fler vuxenbarriärer ju äldre man blir. Från spontanitet till begränsad. Till slut har man normat in sig och konventionerat till sig till den grad att ytan man rör sig på är minimal, ingeting.

Erfarenheter kan så att säga måla in en i ett hörn.

[LindaS]

Jag lär mig av dåtid, lever i nutid och planerar för framtid. Försöker iaf.

[Griip]

Lev i nuet.

Lev inte i framtiden. Lägg inte dina tankar eller känslor i någon eventuell framtid. Har du en bra plan och ett bra genomförande så blir det av och med ett bra resultat. Det känns rätt fort när man lägger fel sorts energi på en plan. Planerar du så planerar du, det är en sak. Det är en annan sak att leva i framtiden. Då kommer känslor. Glädje över den kommande semestern eller ångest över stora utmaningar. Men vad ska du med detta till? Du ska glädjas åt det du gör i nuet och känna smärta enbart om det finns en anledning till det. Finns det någon anledning att må dåligt och ha ångest över framtiden? Nej. Kan man känna riktig glädje över framtiden? Nej. Skissa upp en väg att gå. Börja gå. Glöm bort målet, det är inte det viktiga.

Lev inte i dåtiden. Många här verkar anse att minnen, speciellt specifika minnen, är något att eftersträva. På vilket sätt mår ni bra/blir lyckliga av minnen? Leva i dåtiden kan vara lika destruktivt som att leva i framtiden. Visst, man skulle väl på något sätt filtrera bort det dåliga också. Bara tänka på goda minnen och bara se de positiva sakerna som kommer komma. Men ändå, till vilken nytta? När du är pensionär är jag övertygad om att du har tillräckligt med tid att reflektera över ditt liv och dina minnen. Men vill du göra det nu? Ska man inte pånyttfödas så länge man har energi till det? Dagen du slutar förbättras och gå framåt som människa börjar du direkt att gå bakåt. Accepterar du den utvecklingen kan du rulla över och dö, och ge plats åt oss andra.

[Griip]

Däremot är mer eller mindre exakta planer för framtiden inte av särskilt stort värde. En stor del av våra "viktiga händelser" beror på slumpen. Om jag åker tåg, tåget stannar pga tekniskt fel, jag går till restaurangvagnen och där träffar en kvinna som jag blir nekant med, börjar träffa och sedan senare gifter mig med, så hade detta händelseförlopp aldrig blivit verklighet om inte tåget jag åkte med skulle ha fått ett tekniskt fel. En mycket stor del av våra "viktiga händelser" - såväl inom familj/personligt liv som t.ex i arbetslivet - beror på liknande slumpartade händelser och kan därför inte palneras i förväg. En för noggrann planering kanske t.om hindrar oss från att utnyttja de tillfällen vi får tack vare slumpens inverkan. Då är det bättre att ha förmågan att gripa tag i tillfällena och utnyttja dem.



Slumpen är ingen tillfällighet(En bra bok, för övrigt). Om du tänker efter så har varken du eller dina vänner träffat den där kvinnan pga slumpen. Det har skett för att ni själva blev öppna för det. Undantag finns, givetvis. Slumpmässiga händelser kan trigga igång saker och ting, så att säga. Men oftast och främst så ligger förändringen hos dig själv.

Att tro att det handlar om specifika personer man stöter på via slumpmässiga händelser lurar man sig själv, förändringen ligger hos dig, inte omgivningen.

[agazza]

Jag kommer inte ihåg vart jag kom ifrån, vet inte vart jag är eller åt vilket håll jag ska. Det gör mig inte heller något. Den väg som är lättast, det är den som gäller.

[Carolinew]

Det har slagit mig många ggr att jag längtar mig igenom en stor del av mitt liv (typ tills jobbdagen eller skoldagen är över, vill att dagarna, veckorna, månaderna whatever är över tills den där resan man längtat efter osv. osv.). Men samtidigt hatar jag att jag blir äldre :Virro

[Sniggel]

Klart man ska planera inför framtiden men man ska inte snöa in sig på händelser som komma skall allt för mycket. Ta vara på det som man har för tillfället. Välj (det här kan komma att kräva lite jobb, men vill man vara lycklig så är det faktiskt något man kan öva på) att njuta av det som dyker upp i din vardag och när du får tid över, tänk på trevliga minnen från förr.

[stahlberg]

Sniggel : På sätt och vis menar vi samma sak, men är ändå av helt olika åsikt.

Du skriver att slumpen "kan trigga igång saker och ting", men att det är vi själva som avgör, och att slumpen sist och slutligen har liten betydelse (om jag förstår ditt inlägg rätt).

Jag håller med om att slumpen "triggar igång" saker, samt att man själv måste ta tag i tillfällen som dyker upp. Men jag anser att slumpen spelar mycket stor roll. I mitt exempel med kvinnan på tåget så skulle det ha varit alldeles omöjligt att gifta sig med henne (eller ens träffa henne) utan slumpens inverkan. Om man med slumpen menar händelser som inträffar utan att man inte har kunnat påverka (eller ofta ens tänka på dem) på förhand så har slumpen enorm betydelse.