Purren
2009-08-03, 23:54
Min deff har varit igång i strax över fyra veckor nu. Första veckan körde jag totalt strikt och vägde allting hela tiden. Sedan lättade jag upp med det och använde mig av de ungefärliga värdena jag fått under min strikta vecka.
Har inte kört några ätardagar mer än att jag käkat pasta eller ris ett par av dagarna.
Jag har märkt av att ett par av mina tankemönster har ändrats.
* Ätandet skiljs från vem jag är. Min personliga koppling till ätandet övergår mer och mer från något som varit en del av mig och mitt liv till något jag gör för att nära mig själv; det är helt enkelt inte lika viktigt längre.
* Mat känns oviktigt. På vissa dagar när jag sköter kosten halvtaskigt, dvs då jag äter för lite, känns det som att jag utan problem skulle kunna skippa resten av dagens måltider och vara hungrig istället. Det blir ett val istället för ett måste.
Främst av allt är det väl faktumet att något som varit helautomatiskt har blivit mer medvetet och 'mekaniskt' i brist på ett bättre ord.
På toppen av allt så har man ju de frekventa vägningarna och spegelposeringarna som visar gott resultat och ytterligare förstärker beteendet.
Jag kan tänka mig att det skulle kunna utvecklas till en ätstörning om man inte är på sin vakt och håller sig på sin väg.
Känns som att jag "fångat djävulen i dörren" (Minns inte riktigt hur det riktiga ordspråket är!)
Någon som relaterar?
Har inte kört några ätardagar mer än att jag käkat pasta eller ris ett par av dagarna.
Jag har märkt av att ett par av mina tankemönster har ändrats.
* Ätandet skiljs från vem jag är. Min personliga koppling till ätandet övergår mer och mer från något som varit en del av mig och mitt liv till något jag gör för att nära mig själv; det är helt enkelt inte lika viktigt längre.
* Mat känns oviktigt. På vissa dagar när jag sköter kosten halvtaskigt, dvs då jag äter för lite, känns det som att jag utan problem skulle kunna skippa resten av dagens måltider och vara hungrig istället. Det blir ett val istället för ett måste.
Främst av allt är det väl faktumet att något som varit helautomatiskt har blivit mer medvetet och 'mekaniskt' i brist på ett bättre ord.
På toppen av allt så har man ju de frekventa vägningarna och spegelposeringarna som visar gott resultat och ytterligare förstärker beteendet.
Jag kan tänka mig att det skulle kunna utvecklas till en ätstörning om man inte är på sin vakt och håller sig på sin väg.
Känns som att jag "fångat djävulen i dörren" (Minns inte riktigt hur det riktiga ordspråket är!)
Någon som relaterar?