Visa fullständig version : Är det normalt att inte gråta?
Vill först säga att detta inte är en ledsen tråd! Är mest nyfiken. (Och mår bra för tillfället)
Jag har funderat över detta ett tag nu eftersom sista gången jag grät över någonting var när jag var 11 och det var snart 9 år sedan. Sedan dess har det självklart hänt många roliga och mindre roliga saker men även vid de mest tragiska tillfällena sedan dess har jag inte kunnat gråta. Vid vissa tillfällen har jag verkligen försökt klämma ut någon tår men det har inte gått, ögonen har inte ens fuktats. Det är lite underligt med tanke på att jag grät över allting när jag var mindre. Det räckte med att jag slog mig lite så kunde jag knappt hålla tårarna tillbaka.
Jag kommer ihåg sista gången jag grät eftersom det var när mina föräldrar sa att dom skulle skilja sig. Nej, detta har inte lämnat något slags negativt intryck på mig, det tog mig bara någon dag att komma över det och det var verkligen rätt beslut... :P
Jag tror inte att jag är mer manlig på något sätt, tvärtom. Jag kan komma ihåg speciellt en gång då jag verkligen ville gråta och jag mådde jättedåligt över att jag inte gjorde det. Tänker inte gå mer in på det, tråkiga saker händer alla människor.
Så min fråga är som sagt om det är onormalt att inte gråta. Kanske är det så att det är lättare för tjejer att ta itu med sina känslor än killar oftast?
Jag tycker inte det är onormalt.
Har också funderat på det då en tjej frågade när jag grät senaste. Jag var 12 och jag grät pga olidlig smärta då jag skadade knät.. Hon tyckte jag var konstig men jag kan ju inte direkt hjälpa att jag inte gråter när jag blir ledsen
Fullt normalt. Att gråta kan vara härligt, men p.g.a. vissa normer och annat i vårt samhälle så tror jag att många "lär" sig att förtrycka gråten, framförallt killar. Det är först på senare år när jag kommit i bättre kontakt med mina känslor som jag har lärt mig att åtminstone fälla några tårar ibland. :)
Eftersom du verkar så öppen och medveten om det hela så tror jag att också du så småningom kommer lära dig att gråta igen.
Dels kan det säkert spela in väldigt mycket den prägling man fått att "killar ska inte gråta" blaha blaha. Dels tror jag att det beror på att vi tänker olika helt enkelt. Jag tror att de flesta killar har mer av en "det är som det är och blir som det blir"-inställning än tjejer i regel har. Så upplever jag det även om man pratar igenom problem med killar respektive tjejer. Killkompisarna skakar av sig det mesta medan mina tjejkompisar har en tendens att älta saker mer.
Personligen så har jag nog närmre till gråt än de flesta av mina killkompisar har.
Jag har gråtit många gånger inombords men aldrig kunnat klämma ut några tårar på säkert 3 år. Jag berättade förra veckan för en tjej att jag slutat gråta synligt. Och hon tyckte helt seriöst att det måste vara något fel på mig.
Lärde mig gråta på nytt efter puberteten kan man säga.
Verkar som om det är ganska så normalt då kanske. Det var vad jag trodde antar jag men det är fortfarande ganska tragiskt.
Jag tror dock inte att jag har blivit så påverkad av "killar ska inte gråta" inställningen. Jag har iaf inte tyckt att killar inte ska gråta när det behövs. Men det kanske ändå har något med hela alfa, testo grejen att göra?
Får väl se hur det går i framtiden.
Jag vet inte. Själv gråter jag ca en gång i veckan. Ofta åt vackra eller rörande händelser, t ex när dom där lejonen kramar hippien eller när jag hör en riktigt bra låt.
Dels tror jag att det beror på att vi tänker olika helt enkelt. Jag tror att de flesta killar har mer av en "det är som det är och blir som det blir"-inställning än tjejer i regel har.
Tror jag också. Om jag ska ta ett exempel ("bevis") på detta ur riktiga livet fast en "inte så gråtframkallande situation": I skolan när det vankas prov är det oftast/alltid tjejerna som ojar sig över "åååh vi har så mycket prov just nu, hur ska jag hinna" medan killarnas attityd är mer "äsch det löser sig".
Jag tror vi killar fungerar lite så i svårare livssituationer också. Medan tjejerna hänger upp sig vid det som är fel tror jag vi killar har lättare för att se framåt, acceptera det som hänt och anta att det löser sig. Men det kanske för vissa bara är en fasad utåt?
Men det är bara mina erfarenheter och det kan hända att det har en hel del med åldern att göra.
Normalt vet jag inte, det är ju lite svårt att svara på. Så länge man inte försöker ignorera och trycka ned sina känslor ser jag dock inget ohälsosamt med det. Det gäller att vara ärlig med vad man känner och är det nåt som verkar konstigt får man ta reda på vad som orsakar känslorna, eller bristen därav. Därefter är det lättare att avgöra om det är bra eller dåligt.
Utan dumheter som att trycka ned känslorna så skulle jag betrakta det som ett hälsosamt tecken att inte bli för illa berörd av tråkigheter. Mår man i allmänhet bra och lever ett gott liv brukar inte sånt gå ned mer än till en viss nivå. Skit händer liksom, men det finns ändå så mycket att glädjas av.
Minns inte senast jag grät. Tjejen surar ibland över att jag inte "är så känslig av mig" :D
Riktigt gråta åt något har jag inte gjort på många år, sedan min morfar dog. Men snyfta till nån rörande film eller så har man ju gjort, så jag anser att jag har hyffsad kontakt med mina känslor iaf.
Att det är onormalt att inte gråta tycker jag däremot inte.
Men det kanske för vissa bara är en fasad utåt?
Jag tror att det bara var en fasad i början men nu har jag insett att livet blir fan så mycket lättare med den inställningen så nu försöker jag tänka så ofta.
Räcker att man kollar på Extrem Home Makeover eller Biggest Loser eller bara vanliga touching klipp på nätet så fäller man en tår, för det mesta glädje tårar. Hänt nu när man blivit lite äldre. När jag var mellan 18-25 grät jag aldrig. Man har väl blivit soft
Jag vet inte. Själv gråter jag ca en gång i veckan. Ofta åt vackra eller rörande händelser, t ex när dom där lejonen kramar hippien eller när jag hör en riktigt bra låt.
Vill du ha lite delfinsäker tonfisk? *kissass*
haha nä men seriöst, lite avundsjuk är man kanske :cool:
Jag kan inte minnas att jag gråtit på 14 år, inte ens när farfar dog. Jag mådde naturligtvis piss och var ledsen, men jag grät inte, jag kände inget behov av att uttrycka min sorg i tårar. Inte heller när mitt senaste förhållande tog slut fastän jag mådde piss. Det var inte det att jag ville gråta men inte kunde, utan jag behövde inte helt enkelt.
Samma med mig som med TS, när jag var liten grät jag ofta, men inte sedan dess.
Jag vet att jag är hyffsat psykiskt frisk, jag känner empati, kärlek och sorg, men behöver inte gråta längre. Jag saknar det, det är skönt att gråta...
Gråter aldrig tyvärr, gjorde det inte när jag var liten heller typ. Av de tidigaste åren jag inte kommer ihåg har jag hört att jag nästan aldrig grät då heller.
Lite synd då det självklart finns en del väldigt tråkiga saker som hänt genom livet. Dock har det blivit lite vattniga nån gång här och där, men ingen regelrätt gråtning.
Vill du ha lite delfinsäker tonfisk? *kissass*
haha nä men seriöst, lite avundsjuk är man kanske :cool:Herregud, jag är rationell, inte kvinna.
haha nä men seriöst, lite avundsjuk är man kanske :cool:
Om jag inte skulle gråta ibland tror jag att det skulle bli väldigt jobbigt att bära allt inom mig. Det hjälper verkligen för att få ur sig allt som tär på en. Men alla funkar vi olika så det är ju inte applicerbart på oss alla.
Om jag inte skulle gråta ibland tror jag att det skulle bli väldigt jobbigt att bära allt inom mig. Det hjälper verkligen för att få ur sig allt som tär på en. Men alla funkar vi olika så det är ju inte applicerbart på oss alla.
Man kan få ur känslor på olika sätt. Långa promenader, löprundor, träning etc fungerar. Löprundor är riktigt bra för att få tid att meditera.
Har märkt att jag gråter när jag märker hur mycket folk bryr sig om mig, folk jag älskar ställer upp för mig eller då det händer folk jag älskar något.
Man kan få ur känslor på olika sätt. Långa promenader, löprundor, träning etc fungerar. Löprundor är riktigt bra för att få tid att meditera.
Jo det var så mitt inlägg var menat. Löpning funkar för mig med.
Muskelbyggaren
2009-04-27, 04:59
Jag trodde heller inte jag kunde gråta riktigt ordentligt förrän mormor gick bort. Det var först när jag skulle se henne död som det brast fullständigt, kändes nästan som en befrielse att låta förtvivlan komma ut i tårar och hulkanden. Sen är det lite märkligt, för efter det jag ibland nästan medvetetet tänkt tillbaka på tillfället för att få känna sorgen välla upp och gråten komma, kanske därför att den lindrar.
Men jag tror den kulturella prägeln är stark. En händelse som gjorde starkt intryck på mig var när en kompis, från Italien som bott här i ett halvår, skulle åka hem och började gråta inför mig och några andra. Helt utan att försöka släta över eller dölja det och sa att han kommer sakna oss. Det var ju väldigt rörande att han uppskattat vårt sällskap så mycket, varför ska man hålla på och dölja sånt bakom hårda fassader och indirekta gester?
Jag satt häktad en gång när jag fyllde år, så fick jag in brev från morsan/farsan där dom lixom sa grattis å sånt, då var inte tårarna långt borta, men de är nog senast sen jag var typ 12-13.
Ganymedes
2009-04-27, 08:19
Jag kan vara lika ledsen som när jag var liten och grinade, men utan att det kommer några tårar. Så det är ingen machogrej. Tårkanalen är väl täppt antar jag. :)
Har inte fällt en tår sen jag var typ 5. Knappt då grät jag något heller. Det är väl inget fel med det, man kan ju uttrycka sorg osv i andra former. :)
Nordenator
2009-04-27, 08:34
Från mellanstadiet till någon gång förra året var det rätt torrt i ögonen. Men nu har tårkanalerna börjat fungera igen verkar det som :D Senast till "Marley and Me" lyckades jag fälla någon tår.
Åja, gråter gör jag ofta, särskilt till filmer.
Whistler
2009-04-27, 09:08
Gråter gärna till film, men kan inte gråta på en begravning.
Har tyvärr gråtit flera gånger 'på riktigt' de senare åren. Däremot känns det alltid mycket bättre efteråt, som en lättnad. Att snyfta till en film var det ett tag sen jag gjorde.
Att inte gråta är nog normalt för män och pojkar med den inställningen, man kommer att göra det tids nog.
130kg finsk sisu
2009-04-27, 09:34
Grät inte mellan 13 och 22 års ålder. Men sen har man blivit vuxen och gråter titt som tätt.
Jag gråter t.ex. när jag får frukost på sängen. Det är så fint så man blir rörd till tårar.
Till solnedgången, efter sex, om maten var riktigt god och om jag ser en fin klänning är det också vanligt att jag fäller en tår.
Lelle Pelle
2009-04-27, 10:05
Aldrig, förutom när jag dricker en iskall cola. Men jag är i stort sett alltid deprimerad, men tårarna kommer inte.
Har inte grinat sedan jag var 10-12 år, men för någon månad sedan så trodde jag att vår kära katt skulle dö, då jävlar sprutade det tårar! Var konstigt.
När jag får riktigt jävla ont (fysiskt) någonstans så börjar jag oftast garva, bara för att det är så sjukt att något kan göra så ont. Lite dumt när man ligger på akuten och garvar :/
bla bla bla, efter sex, bla bla bla.
Haha, va?
young_george
2009-04-27, 11:28
I en dokumentär om en tjej som bytte kön till kille, så tyckte hon efter hormonbehandling att det var mycket svårare att gråta.
Det kan vara ett av anledningarna till att killar gråter mer sällan.
Jag har inte gråtit sen jag var 13.
Jag har aldrig storbölat för något, förutom när man var mindre och ramlade, men jag har rätt lätt att relatera till saker som händer i filmer osv och då brukar jag snyfta lite.
Fatalist
2009-04-27, 12:08
Vad är normalt?
Nitrometan
2009-04-27, 12:17
Vad är normalt?
Bra fråga. Kanske skulle starta en tråd om det?
Åja, gråter gör jag ofta, särskilt till filmer.
+1. När jag ser Gladiator börjar det alltid tåras i ögonen. Känslofyllt.
När jag får riktigt jävla ont (fysiskt) någonstans så börjar jag oftast garva, bara för att det är så sjukt att något kan göra så ont. Lite dumt när man ligger på akuten och garvar :/
Haha jag är exakt lika dan på den punkten. Fast jag vet inte om jag skrattar just för att det kan göra så ont utan snarare för att bagatellisera skadan och inte överrumplas av smärtan, kanske?
Vad är normalt?
Normalt är vad som stämmer överrens med flest människor. Ett exempel är att alla människor sover (tror jag iaf :P ) så skulle det komma någon som inte kunde sova så skulle det vara extremt onormalt.
Sedan vart man drar gränsen för "normalt" är väl kanske upp till var och en men det är så jag resonerar iaf.
Patrick Bateman
2009-04-27, 13:14
Fullt normalt att ha svårt för att gråta.
Se de tre nedanstående alternativen för indelning.
Ladyboy: Gråter ofta och gärna för ingenting.
Girlyman: Ungefär som Ladyboy men inte riktigt lika känslosam.
Karlakarl/Schwarzenegger/medlemmen Patrick Bateman: Gråter aldrig. Ödslar inte energi på sådana feminina fasoner.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.