Rahf
2009-04-21, 10:27
Detta är den inledande berättelsen som jag kommer att ha i min journal. Jag lägger upp den här också för alla att se.
Det Förflutna:
Storlien vid norska gränsen, Mars 2004.
Klassen hade gått ihop och kommit överens om att vi skulle åka till Storlien gemensamt och ägna oss åt vintersporter över några dagar. Jag tyckte nog det lät kul, minns inte så mycket från den tiden. Det var skiftandes mellan buss och tåg hela vägen innan vi var framme. Jag minns inte hur lång tid det tog, eller vilka städer vi stannade i. Väl framme så inackorderade vi oss i en större stuga som några klasskamrater hade fått hyra av några trevliga människor. Jag minns inte exakt hur det såg ut utanför stugan.
Jag var väldigt slö på den tiden. Lirade tv-spel, slöade i skolan och kedjerökte dagarna i ända. Det var rätt skönt att komma västerut faktiskt, vädret var fantastiskt och alla var på rätt bra humör, fast jag minns inte så mycket av vad alla sa eller gjorde. Första dagen åkte jag inte ens någonting i backarna, utan satt bara och bolmade likt en skorsten på stugbron. Jag minns inte varför jag gjorde det.
Natten var orolig, jag drömde mardrömmar om att vurpa med snowboarden och slå mig lite grann. Till och från så gled det över till att jag åkte omkring i skogen och brakade in i träd.
---------------------**************---------------------
Andra dagen så var det så premiär för mig i Storlien. Jag hade fått lite instruktioner av en i gruppen och vi skulle ta det lugnt och nätt nedför backen. Solen strålade och det var plusgrader i luften, snön höll på att smälta bort också. Liftfärden upp minns jag inte, jag tror att den gick bra och utan fadäser. Väl uppe på toppen så sa kamraten åt mig att bara åka efter i min egen takt och ta det lugnt. Utsikten var fantastisk, även om jag inte minns exakt hur det såg ut. Döm om min förvåning när jag inser att vi åker i en av de brantare backarna.
Två skär. Två långa och långsamma skär är allt jag hinner med innan jag glider ner på en isad del som sluttade lite extra. Jag glider ned, snowboarden glider lite extra åt sidan och börjar accelerera enormt. Jag gissar att hastigheten ligger runt 30-40km/h och riktningen är rakt in mot skogen som inhägnar skidbacken. Hjärnan hinner inte med, kroppen svarar inte och jag är paralyserad av skräck. Vänsterfoten är i riktning mot skogen och jag har två sekun...
- PANG!
Jag känner inte smällen, allt jag hör är ett knäckande ljud och och känslan av att ligga med huvudet riktat nedåt för backen. Försöken att resa sig går inte så bra, jag har ont i hela kroppen och bara armarna fungerar.
- J, gick det bra?
- Aaaah.. Helvete... Nä, kommer inte upp.
En ur gruppen rusar nedför backen för att hämta hjälp medan resten löper till mig. Jag är omtöcknad och lite förvirrad, samt att det gör så förbannat ont i hela kroppen. Till slut så kommer det en skoter med kälke som ska ta mig ner. De gör en kroppsundersökning men kommer inte fram till så mycket mer än att vänster underarm är fullständigt djupblå. Man lastar mig på en bår och sätter mig i kälken. Färden ner är en mardröm, jag vickar omkring inne i kälken och driver in och ut ur medvetande p.g.a. smärtan samt kroppens reaktion.
---------------------**************---------------------
Jag bärs in i ett grått och kalt rum. Ett långbord är ledigt och det blir min sjuksäng just nu. Jag kan inte röra vänstra benet och den enda reaktionen från högra benet blir att huden i höjd med skrevet buktar ut varje gång jag försöker använda det. Den lokala läkaren är från Lidingö, pistvakten säger åt mig att hålla klaffen när han tar blodtryck och läkaren lyckas inte sätta en nål i armen för att ge mig smärtstillande.
- Aa de e sånna daer slingerveener.
Jag skrattar åt ironin att vara i en fjällstuga och bli undersökt av en person från Lidingö samt en pistvakt vars ansikte mer ser ut som stoppningen från en soffa. De gör vad som kan göras, när väl sjukhushelikoptern anländer så får jag äntligen smärtstillande och kan börja tänka på annat. Jag förlorar medvetandet en gång till under helikopterfärden.
På sjukhuset så blir det en massa undersökningar. Någon timme senare så är det undersökning med ultraljud. Sjuksystern ser lite fundersam ut och följande händer:
- Känner du dig kissnödig?
- Nej, inte det minsta.
- Det var inte bra, du har ungefär 7dl vätska i blåsan. Vi måste nog sätta in en kateter.
"Ok" hinner jag tänka. "Det är väl inga problem". Sagt och gjort så börjar denna eminenta, och framför allt korpulenta kvinna att smörja in vad som mer liknar ett spjut än ett rör. Känslan när hon sticker in katetern är helt fruktansvärd. Som om någon kört upp en sträv och tjock sticka rakt igenom det heligaste. Samtidigt känns det som om jag sprutat ner hela rummet med urin, likt Kopparbergs gamla reklam med Settman och Granberg. Det tar cirka tio sekunder innan jag har fyllt en hel flaskpåse med brunt och vämjeligt urin.
Efter att jag blivit förberedd för sjukhusvistelse så kommer en läkare in för att berätta vad de kommit fram till. Han konstaterar att jag har ådragit mig följande skador:
- Brutet lårben precis nedanför höftleden på höger ben.
- Omfattande skador på hela bäckenets mjukdelar, inklusive höftleder. Dock inga frakturer.
- Komprimerad ryggrad. Ett flertal ryggkotor har tryckts ihop och blivit kilformade istället för rektangulära. Läkaren kommenterar inte detta vidare men verkar inte särskilt glad över att meddela det.
- Avslitna ryggmuskelfästen. Exakt vilka får jag inte reda på, han säger dock att det är ländryggen som är påverkad.
- Brutna revben. Det känns nästan som någon form av ironiskt anti-klimax efter vad han redan har sagt.
Kirurg-teamet är inte närvarande så jag får vänta tills morgondagen innan operation av benet. Läkaren säger att han måste lägga mitt högra ben i sträck för att det ska hållas rakt och inte glida omkring under natten. Sagt och gjort så tar han fram sina verktyg. En spruta för att kunna ge mig lokalbedövande samt en borr. Denna borr får mig direkt att tänka på träslöjdens urgamla handvridna borrar (http://images.tradera.com/359/78928359_1.jpg). Efter lite lokalbedövning så sätter han så igång att borra ett hål rakt in i underbenet. Halvvägs in så börjar jag känna borren mer än som en yttre påverkan på min kropp. Mer lokalbedövning och därefter hänger han upp benet i detta sträck som i princip ser ut som en liten valvbåge runt benet. Denna valvbåge håller i sin tur fast i en skruv eller spik som försätter underbenet i ett rakt och fritt hängande tillstånd.
Därefter var det dags att sova. Mer morfin, sömntabletter och två äldre män vars snarkande lät som regelrätta sågverk.
---------------------**************---------------------
Jag får förklarat att man beslutat sätta in en titanplatta samt fyra skruvar för att hålla benet på plats. Eftersom brottet ligger så högt upp så kan man inte gipsa. Raskt in på operation, narkos och därefter vaknar upp och ser min mamma och pappa komma invandrande på uppvaket. Jag vinkar lite trött och ser bara min mamma gråtandes omfamna mig innan jag driver tillbaka till det mörka, tysta, smärtfria.
Slut på del ett. Del två kommer snart.
Det Förflutna:
Storlien vid norska gränsen, Mars 2004.
Klassen hade gått ihop och kommit överens om att vi skulle åka till Storlien gemensamt och ägna oss åt vintersporter över några dagar. Jag tyckte nog det lät kul, minns inte så mycket från den tiden. Det var skiftandes mellan buss och tåg hela vägen innan vi var framme. Jag minns inte hur lång tid det tog, eller vilka städer vi stannade i. Väl framme så inackorderade vi oss i en större stuga som några klasskamrater hade fått hyra av några trevliga människor. Jag minns inte exakt hur det såg ut utanför stugan.
Jag var väldigt slö på den tiden. Lirade tv-spel, slöade i skolan och kedjerökte dagarna i ända. Det var rätt skönt att komma västerut faktiskt, vädret var fantastiskt och alla var på rätt bra humör, fast jag minns inte så mycket av vad alla sa eller gjorde. Första dagen åkte jag inte ens någonting i backarna, utan satt bara och bolmade likt en skorsten på stugbron. Jag minns inte varför jag gjorde det.
Natten var orolig, jag drömde mardrömmar om att vurpa med snowboarden och slå mig lite grann. Till och från så gled det över till att jag åkte omkring i skogen och brakade in i träd.
---------------------**************---------------------
Andra dagen så var det så premiär för mig i Storlien. Jag hade fått lite instruktioner av en i gruppen och vi skulle ta det lugnt och nätt nedför backen. Solen strålade och det var plusgrader i luften, snön höll på att smälta bort också. Liftfärden upp minns jag inte, jag tror att den gick bra och utan fadäser. Väl uppe på toppen så sa kamraten åt mig att bara åka efter i min egen takt och ta det lugnt. Utsikten var fantastisk, även om jag inte minns exakt hur det såg ut. Döm om min förvåning när jag inser att vi åker i en av de brantare backarna.
Två skär. Två långa och långsamma skär är allt jag hinner med innan jag glider ner på en isad del som sluttade lite extra. Jag glider ned, snowboarden glider lite extra åt sidan och börjar accelerera enormt. Jag gissar att hastigheten ligger runt 30-40km/h och riktningen är rakt in mot skogen som inhägnar skidbacken. Hjärnan hinner inte med, kroppen svarar inte och jag är paralyserad av skräck. Vänsterfoten är i riktning mot skogen och jag har två sekun...
- PANG!
Jag känner inte smällen, allt jag hör är ett knäckande ljud och och känslan av att ligga med huvudet riktat nedåt för backen. Försöken att resa sig går inte så bra, jag har ont i hela kroppen och bara armarna fungerar.
- J, gick det bra?
- Aaaah.. Helvete... Nä, kommer inte upp.
En ur gruppen rusar nedför backen för att hämta hjälp medan resten löper till mig. Jag är omtöcknad och lite förvirrad, samt att det gör så förbannat ont i hela kroppen. Till slut så kommer det en skoter med kälke som ska ta mig ner. De gör en kroppsundersökning men kommer inte fram till så mycket mer än att vänster underarm är fullständigt djupblå. Man lastar mig på en bår och sätter mig i kälken. Färden ner är en mardröm, jag vickar omkring inne i kälken och driver in och ut ur medvetande p.g.a. smärtan samt kroppens reaktion.
---------------------**************---------------------
Jag bärs in i ett grått och kalt rum. Ett långbord är ledigt och det blir min sjuksäng just nu. Jag kan inte röra vänstra benet och den enda reaktionen från högra benet blir att huden i höjd med skrevet buktar ut varje gång jag försöker använda det. Den lokala läkaren är från Lidingö, pistvakten säger åt mig att hålla klaffen när han tar blodtryck och läkaren lyckas inte sätta en nål i armen för att ge mig smärtstillande.
- Aa de e sånna daer slingerveener.
Jag skrattar åt ironin att vara i en fjällstuga och bli undersökt av en person från Lidingö samt en pistvakt vars ansikte mer ser ut som stoppningen från en soffa. De gör vad som kan göras, när väl sjukhushelikoptern anländer så får jag äntligen smärtstillande och kan börja tänka på annat. Jag förlorar medvetandet en gång till under helikopterfärden.
På sjukhuset så blir det en massa undersökningar. Någon timme senare så är det undersökning med ultraljud. Sjuksystern ser lite fundersam ut och följande händer:
- Känner du dig kissnödig?
- Nej, inte det minsta.
- Det var inte bra, du har ungefär 7dl vätska i blåsan. Vi måste nog sätta in en kateter.
"Ok" hinner jag tänka. "Det är väl inga problem". Sagt och gjort så börjar denna eminenta, och framför allt korpulenta kvinna att smörja in vad som mer liknar ett spjut än ett rör. Känslan när hon sticker in katetern är helt fruktansvärd. Som om någon kört upp en sträv och tjock sticka rakt igenom det heligaste. Samtidigt känns det som om jag sprutat ner hela rummet med urin, likt Kopparbergs gamla reklam med Settman och Granberg. Det tar cirka tio sekunder innan jag har fyllt en hel flaskpåse med brunt och vämjeligt urin.
Efter att jag blivit förberedd för sjukhusvistelse så kommer en läkare in för att berätta vad de kommit fram till. Han konstaterar att jag har ådragit mig följande skador:
- Brutet lårben precis nedanför höftleden på höger ben.
- Omfattande skador på hela bäckenets mjukdelar, inklusive höftleder. Dock inga frakturer.
- Komprimerad ryggrad. Ett flertal ryggkotor har tryckts ihop och blivit kilformade istället för rektangulära. Läkaren kommenterar inte detta vidare men verkar inte särskilt glad över att meddela det.
- Avslitna ryggmuskelfästen. Exakt vilka får jag inte reda på, han säger dock att det är ländryggen som är påverkad.
- Brutna revben. Det känns nästan som någon form av ironiskt anti-klimax efter vad han redan har sagt.
Kirurg-teamet är inte närvarande så jag får vänta tills morgondagen innan operation av benet. Läkaren säger att han måste lägga mitt högra ben i sträck för att det ska hållas rakt och inte glida omkring under natten. Sagt och gjort så tar han fram sina verktyg. En spruta för att kunna ge mig lokalbedövande samt en borr. Denna borr får mig direkt att tänka på träslöjdens urgamla handvridna borrar (http://images.tradera.com/359/78928359_1.jpg). Efter lite lokalbedövning så sätter han så igång att borra ett hål rakt in i underbenet. Halvvägs in så börjar jag känna borren mer än som en yttre påverkan på min kropp. Mer lokalbedövning och därefter hänger han upp benet i detta sträck som i princip ser ut som en liten valvbåge runt benet. Denna valvbåge håller i sin tur fast i en skruv eller spik som försätter underbenet i ett rakt och fritt hängande tillstånd.
Därefter var det dags att sova. Mer morfin, sömntabletter och två äldre män vars snarkande lät som regelrätta sågverk.
---------------------**************---------------------
Jag får förklarat att man beslutat sätta in en titanplatta samt fyra skruvar för att hålla benet på plats. Eftersom brottet ligger så högt upp så kan man inte gipsa. Raskt in på operation, narkos och därefter vaknar upp och ser min mamma och pappa komma invandrande på uppvaket. Jag vinkar lite trött och ser bara min mamma gråtandes omfamna mig innan jag driver tillbaka till det mörka, tysta, smärtfria.
Slut på del ett. Del två kommer snart.