Visa fullständig version : "I väntan på Sverige" - artikelserie av Maciej Zaremba
Väldigt lång men bra artikelserie. Har fått mig att tänka till lite ett par gånger.
Del 1 - "Svensk? Var god dröj!"
Edward Issa är tandläkare. Norrland ropar efter tandläkare. Ändå sitter doktor Issa sedan 18 månader i en tegelbyggnad i Kristianstad alltmer otålig över att språkundervisningen går så långsamt. Har politikernas omsorger blivit ett hinder för verklig integration? Välkommen till den första delen i Maciej Zarembas artikelserie "I väntan på Sverige".
Först en bekännelse. I åratal vägrade jag visa upp passet när jag flög inom Skandinavien. Gränspolisen vred på körkortet, sedan kom frågan: ”Svensk medborgare?” Jag brukade nicka till svar. ”Talar du svenska?” Ny nick. ”Varför säger du inget?” ”För att jag tror att det är en passkontroll. Inte något jäkla språkprov.”
Jag tyckte att man behövde lära funktionärerna att svenskar kunde se ut hur som helst. Så hände det sig i våras att jag på väg till ett land bortom Schengen glömde passet hemma. Och se, en söndag i svinottan på ett gärde utanför Skavsta stod en myndighet redo att utfärda ett provisoriskt pass. Mannen som gjorde det (på sju minuter) bar svensk polisuniform, men lät som en turk. Jag övervägde att fråga hur han trivdes i Sverige. Passpolisen i luckan påminde om Idi Amin. Trivselfrågan släppte jag direkt, det lät som om han bröt på dalmål. Och anmärkte, medan han lade huvudet på sned och klippte med ögonen, att jag valt en intressant färg för mitt pass. (För er som inte vet: nödpassen går i rosa.) Vad svarar man? ”Passa dig, det kan hända dig också.” ”Visst”, flinade Amin genom pansarglaset, ”men det skulle inte matcha mina ögon lika fint.”
Jag klev ombord på planet med det fåniga leendet hos en nyss omvänd. En svarthyad konstapel som drar queerskämt på dalmål. Och som känner på sig hos vilka det går hem. Gode Gud, vi är på Manhattan!
År 1956 gick folket man ur huse i lärdomsstaden Lund då det ryktats att en neger siktats vid stationen. Sedan dess har ett land som i sekler varit nästan homogent till språk, tro och seder tagit emot över två miljoner främlingar (varannan flyttade ut igen), utan att några katastrofer inträffat på vägen. Misstron mot det obekanta är en naturlig reflex. Så låt oss notera, för rättvisans skull, att Sveriges möte med Främlingen först och främst är en framgångssaga. Den som tycker att jag skönmålar kan begrunda vilka spasmer som utsocknes framkallar i Danmark.
Detta ville jag säga för att i fortsättningen kunna tala fritt.
Det händer sig på våren 2007 att måttet blir rågat för Lage Wigren, tandvårdschef i Storuman. På sju år hade han inte lyckats få en fast tandläkare till sin klinik. Patienterna knorrar, utleda på att öppna gapet för ständigt nya doktorer. Alltså fattar Lage Wigren sitt beslut. Kan vi inte hitta en svensk som vill stanna i Storuman får vi ta en från utlandet. Om vi så själva skall lära honom språket.
Och se, det slumpar sig så lyckligt att just medan Lage Wigren fattar sitt beslut antecknar Migrationsverket att tandläkaren Edward Issa på flykt från Bagdad landstigit på Arlanda.
Allt verkar upplagt för ett lyckligt möte. Över tre tusen tjänstemän i kommunerna står beredda att underlätta dr Issas möte med dr Wigren, 181.400 statliga kronor finns öronmärkta för hans skull, det finns ett departement och tre statliga verk som bara tänker på hur han snarast skall få ett arbete, ty det är arbetslinjen som gäller. Vad kan man mera begära?
Facit: arton månader senare sitter dr Issa, otålig över att SFI-kursen (svenska för invandrare) är så långsam, i en tegelröd byggnad i Kristianstad. Under tiden har Storuman fått en utländsk tandläkare – från Polen. Ewa Bisztyga hette hon, landsteg på Lapplanda i februari 2008, redan integrerad, föreföll det, då hon inte bara talade utan även skämtade på svenska. Tre dagar senare började hon betala skatt, ganska mycket pengar, mer än vad Edward Issa har att leva på i Kristianstad. Man fortsätter nämligen att integrera honom, och snart får vi se hur sådant går till.
Det här reportaget försöker förstå varför det tvunget behöver gå på detta viset. Är det svenskars rasism som gör det svårt för invandrade att ta sig fram i Sverige, vilket många hävdat, eller kan det vara något annat? Försvåras integrationen av att främlingar har för mycket osund kultur med sig – medan allt är sunt och vidsynt i vår egen? Och vad menar vi egentligen med medborgarskapet?
Det är bråttom att försöka svara på dessa frågor; bara någon kilometer från den frustrerade dr Issa ruvar ordförande Jimmie Åkesson. Också han frustrerad, men full av tillförsikt. Allt jag hittills nämnt är politiskt godis för hans Sverigedemokrater som redan har vittring på riksdagsplats. Är det bara på grund av deras lantliga charm – eller har de goda, toleranta och antirasistiska krafterna hjälpt dem på traven?
Låt oss återvända till Lage Wigren i Storuman. Han försöker inte ens leta efter sin doktor bland de nyanlända. Och inte bara för att det tar längre tid med irakiska tandläkare än med dem från EU (som slipper bevisa vad de kan). Wigren vet att det är meningslöst. Låt oss se hur det skulle ha gått ifall han hade försökt.
Sverige är en centralstat, alltså borde centralen veta bäst. Wigren ringer till integrationsdepartementet. Hej, har ni möjligen en tandläkare att integrera? Departementet har inga sådana uppgifter. Men de kanske finns på justitiedepartementet? Han ringer justitie, som inte heller vet, men lovar kolla med Migrationsverket ”som har ett kartläggningsansvar”. Beklagar, verket för inte bok över vad flyktingar har för yrke. Men försök med Sveriges Kommuner och landsting, det är ju där som det integreras. Nej, hos SKL vet man inte heller. Wigren får rådet att ringa direkt till kommunerna. Som är 290 till antalet.
Doktor Wigren gör ett sista försök hos arbetsförmedlingen. Nej, inte heller den myndigheten noterar om det finns tandläkare, chaufförer, sköterskor eller andra bristyrken bland de nyanlända. Men kom igen nästa år, då har vi kanske en lista. Pröva så länge med SCB, råder förmedlarna. Vår doktor ringer. Bingo! Någon sådan katalog finns visserligen inte, men om han betalar kan SCB samköra yrkesregistret med folkbokföringen och få fram uppehållstillstånd fördelade på yrke. Men bara fram till 2006. Det gör inget! ropar Wigren och hivar fram plånboken. Jag köper hela listan! Listan? Ni får en tabell. Namnen får vi inte lämna ut.
Vad återstår? Att gå förbi alla centralmyndigheter och börja ringa runt till lokala flyktingenheter. Det finns ett fyrtiotal av dem, somliga har telefontid flera timmar om dagen, men ingen skyldighet att lämna ut information. Man har visserligen bokfört diverse uppgifter om de asylsökande, men just ”yrke” är inte sökbart i databasen. Manuellt kanske? ”Bland 900 namn? Det har vi inte tid med...” Men om Wigren har stormtur råkar han på en juvel till byråkrat, som en Lars Ulander i Söderhamn. Som inte bara råkar minnas att det finns två doktorer i hans läger, han är beredd att gå och prata med dem.
I decennier har staten registrerat vilket kakel som Svensson har i sommarstugan samt när han onanerade för första gången. Ingen aspekt av vårt leverne har befunnits för trivial för centralbokföring. Men att de flyktingar som Sverige tar emot har ett yrke, det har samtliga myndigheter råkat missa. Det är förstås ingen slump. Det är ett mönster. Att få syn på det är ett första steg till förståelsen av integrationshaveriet.
Här invänder någon att det inte är tandläkare Wigrens jobb att hitta dr Issa. Mycket riktigt. Det finns 33 personer i Kristianstad som på heltid integrerar nyanlända. De kan inte vara omedvetna om läkarbristen i Norrland.
När Edward Issa och hans hustru (som läst data i Bagdad, ett annat svenskt bristyrke) kommer till Kristianstad sommaren 2007 vill de lära sig svenska så fort som möjligt. Men det får vänta, svarar Integrationskontoret, först måste de gå en kurs som man hittat på i akt och mening att hålla flyktingar sysselsatta. Visa heter den, Vägen in i samhället. Där får man lära om vikten av hygien och jämställdhet, hur kronofogden fungerar, samt hur nyttigt det är med skogspromenader. Ingår gör även besök på Ikea. Jaha, säger dr Issa, förvånad över att han skall lära sig att tvätta händerna, men varför inte svenska?
Han får höra att det inte finns plats på svenskkursen ”men jag tittade, där satt folk som bara sov, varför plats för dem men inte för mig?” I december 2007, sju månader efter ankomsten, får han äntligen svensklektioner. Men kursen hackar sig fram, det kommer nya elever hela tiden, han tycker han lär sig för litet. Jag förstår honom, efter nio månader gör han ingen skillnad på presens, infinitiv och imperfekt. Vi skriver oktober 2008. Samtidigt skaffar den polska doktorn i Storuman villa och sin andra häst. Till Edward Issa säger integrerarna att sommaren 2009 kan han påbörja den praktik som skall ge honom legitimation.
Men bäste Edward, säger jag, du är ju på fel ställe. Har ingen berättat att det finns specialkurser för sådana som du?
Jag ringer hans handläggare. ”Intensivkurs i svenska för utländsk vårdpersonal? Det har vi inte i kommunen.” Nej, men det finns i Göteborg, säger jag. ”Det känner jag faktiskt inte till.” Det borde väl hon, som integrerar läkare?
”Jag har aldrig haft en sådan förfrågan.”
Märkligt, Issa säger att han frågade, men fick nej till svar. Kanske frågade han på fel sätt? Jag börjar misstänka att Issas möten med Integrationen påminner om hur det var att på Sovjets tid handla biljetter hos Aeroflot:
”Finns det flyg till Krasnojarsk? Ja. När? Om en timme. Och i morgon? Ja. När då? Klockan tre. Endast klockan tre? Nej, klockan sju också. Och i övermorgon? Ja. Hur dags? Klockan tre. Är det så att det finns dagligt flyg till Krasnojarsk klockan tre och klockan sju? Ja. Varför sa ni det inte det med en gång? Ni frågade inte.”
Har Edward Issa bara haft otur? Nina Haddad är narkosläkare från Bagdad. Svenska sjukhus ropar efter sådana, men Haddad sitter först i sex månader i Lund där hon läser svenska för analfabeter och ritar bilder på papper (”det var obligatoriskt, var man inte där fick man inte bidraget”), därefter en månad på en förläggning i Vetlanda (”gjorde ingenting”). När hon äntligen får läsa svenska (i februari 2007) sätter hon SFI-rekord. Hon hoppas klara medicinsk examen i februari 2009 och börja arbeta ett år senare. Då har det gått nästan fyra år sedan hon kom till Sverige. Inte heller hennes handläggare har berättat att i Göteborg eller Stockholm kan hon klara det på halva tiden.
Issa och Haddad har ändå haft tur. En tredje irakisk doktor ville integrerarna skicka till Kristianstad Lego för att skruva ihop lampor. ”Det är viktigt med erfarenhet av svenskt arbetsliv”, fick han höra. (På integrationskontoret har den praktiken ett annat namn: Han får ”en nära-jobbet-upplevelse”, skrockar handläggarna.) Om han vägrade skulle det bli slut på bidraget. Att han praktiserar hos folktandvården beror på ett rådigt ingripande från hans SFI-lärare. Som inte vill ha sitt namn i DN. ”När jag kontaktade folktandvården överträdde jag mina befogenheter.”
Skall vi tro att somliga ”integrationssekreterare” i Kristianstad, som skall ge ”ge den bästa möjliga service på vägen” inte känner till att det finns intensivkurser för medicinsk personal? Eller att de inte ids googla ”sjukvårdssvenska” varpå all information dyker upp? En kvinnlig tjänsteman ber mig betänka att det lönar sig bättre för kommunen om dessa doktorer får jobb i städbranschen. Då inkasserar Kristianstad 20.000 från staten för att ha fått flyktingen i arbete. Men skall de skickas på kurs till Göteborg får integrerarna ta från den statliga ”schablonersättningen” som finansierar introduktionen. Däribland deras egna löner. Just så sinnrikt är det ordnat.
Jag bör inte heller underskatta den skånska vardagsrasismen, säger hon. Så rättar hon sig: ”Rasism är fel ord, men vad skall jag kalla det som dessa tjänstemän känner när de inser att dessa svartmuskiga personer, som de alltid sett ned på, snart skall tjäna dubbelt mot dem och tilltalas fru doktor?”
”Tre och ett halvt år, det är alldeles för lång tid för en läkare att vara borta från yrket”, suckar Nina Haddad i sin röda soffa. Så låt oss se om något kunde göras annorlunda.
Ur en högtalare dånar Timbuktu:
ligger kvar på sängen hoppas känslan
ebbar
tills rummet krymper och jag trängs
med väggar
För the botten is nådd, hur långt kan man gå
hur lågt kan man sjunka hur kasst kan man
må
”Någon som kan säga vad han sjunger om?” frågar läraren.
”Sin...hans...psykiska status...efter intoxikation?”
”Och på vardagssvenska?”
”Katzenjammer?”
”Ja, men så säger man inte längre. Man säger bakfylla, dagen efter, ågren.”
Studenterna antecknar. ”Men är inte Ågren ett namn?”
Vi befinner oss i Warszawa i ett fint kvarter som kallas ”Röda grisbukten”, då det nyss varit lyxgetto för partitoppen. Språkskolan Paragona förser svenska, danska och brittiska vårdcentraler med medicinsk personal. Det var här som Lage Wigren i Storuman hämtade sin polska doktor.
”Kära Fru Larsson,
du har bokat tid hos mig den 15 augusti, men jag kan inte tyvärr ta emot dig den här dagen, därför att jag reser bort till Stockholm på en medicinsk kongress. Jag kan ta emot dig den 22 eller 23 augusti istället, men jag ber dig att boka en ny besökstid hos min läkarsekreterare.....Jag ber dig om ett skriftligt svar så att jag vet att vi är överens. Hjärtliga hälsningar. Din läkare Agnieszka”
Det märkliga med det här brevet (som är en tenta på temat: skriv ett brev till en patient) är inte syntaxfelet i den första meningen. Det är att det är skrivet den 24 juli av en person som inte kunnat ett ord svenska den 7 januari.
Paragonas koncept är att på högst sju månader lära ut så mycket språk att en polsk doktor som landar i Härnösand, Esbjerg eller Leeds från första dagen skall kunna ge lika god vård som infödda läkare. (För psykiater tar det åtta månader.) Sedan 2003 har Paragona försett Danmark, Norge, England, Frankrike och Sverige med över 500 doktorer. Det verkar alltså som om det största problemet för den så kallade integrationen (att invandraren är för dålig på svenska för att kunna få ett vettigt jobb) kanske inte behöver vara så stort.
”Hejsan, hur mååår ni? Vad ska vi prata om i dag?” Med tillgjord flickröst härmar Paragonas lärare Lisa hur svenska för invandrare kan låta. Vuxendagis, förstår man, grupparbete, gullegull. Helt malplacerat, menar Lisa. Hon själv har inget emot klassrumsdemokrati, men ”de flesta som kommer till Sverige, det må vara uzbeker, irakier eller polacker, är vana vid lärare som har en plan och vet vad de vill med varje lektion. Kör man den stilen lär de sig snabbt. Kör man den svenska modellen blir de förvirrade av att inget förväntas av dem. Sedan vänjer de sig, tyvärr.” Hennes polska studenter kräver att få skriva prov varje fredag.
Skall språkkursen vara effektiv, säger Lisa, måste den anpassas till elevens bakgrund. Korvstoppning för polacker, friare former för amerikaner, lek med ord för dem som aldrig gått i skola. (Se där, ett inlägg i integrationsdebatten. När vi tar för givet att en skolform anpassad för skoltrötta tonåringar i Täby är den bästa för irakiska korpraler och etiopiska läkare – vittnar det om vår passion för likabehandling – eller kanske vår arrogans?)
Lisa vill inte att jag jämför SFI med Paragona, det blir orättvist. Paragonas elever är på samma nivå, studievana, har ett klart mål och arbetar mot en deadline. Inget av detta gäller för merparten av SFI:s klasser i Sverige. Likväl blir hon upprörd vid minnet av den loja stämningen i klassrummen. ”SFI borde signalera att språket är livsavgörande, nyckeln till deras framtid, att sumpar de den chansen kommer den aldrig tillbaka.” Men det är som om Sverige varken tog sig själv eller invandraren på riktigt allvar.
Allvaret i Warszawa: åtta timmar i klassrummet, två timmars hemläxa fem dagar i veckan. Läkarna bor på campus, knäpper de på teve kommer Rapport, vill de se på film rullar ”Fucking Åmål” eller rent av Bergman. En psykiater undrar oroligt om ”Tystnaden” är en realistisk film. Han föredrar ”Skärgårdsdoktorn”.
Jag får följa en övning i läkarundersökning. ”Säg vad jag skall göra”, säger läraren, ”men jag lystrar bara till perfekt svenska.”
”Gå fram trä stäg. Lägg handflattan mot vägen.”
”Jag ser ingen väg.”
”Väggen. Var snäll dra ut tungan”. (Läraren för handen mot munnen.)
”Nej, låt bli! Jag menar ... räck mig tungan?”
Svenskklassen vrider sig av skratt. Också jag torkar en tår och minns att så gick det till när jag läste svenska, för snart 40 år sedan. Vår lärare Jonas Wall menade att ord fastnar bäst när de klibbat vid känslor, så när vi inte exercerade grammatik provocerade han fram dramer i vår källare på Västmannagatan: ”Hon där tränger sig före i kön, vad säger du?” Efter tre månader kunde en polack och en libanes tvista om meningen med livet – på svenska. Men det var i en annan tid. I dag får man resa till Warszawa för att hitta något liknande.
”De satte mig framför datorn och sade att jag ska söka kunskaper på nätet. Jag ville plugga grammatik, de sa att det inte behövdes. De gav mig uppgifter som de inte hade tid att rätta. Vissa dagar hade vi ingen lärare alls. Jag kastade bort fem månader av mitt liv.”
Detta berättas av Katarzyna, som i våras försökte lära sig svenska i Rosengård. Företaget Meritutbildning AB, dit hon blev hänvisad av kommunen (nej, hon fick inte välja skola själv), bedriver även SFI i Sjöbo och Tomelilla. Där undervisades på våren 2007 analfabeter från Kurdistan och akademiker från Iran i samma grupp. 2,8 lärare skulle ge ”individanpassad undervisning” till 90 elever, under 30 schemalagda klocktimmar i veckan och för en lön som låg strax över kommunens sophämtare.
Jag påstår inte att denna skola är typisk. Men den är god nog för våra myndigheter. En färsk ”utvärderingsrapport” (25.09.08) fann inget att anmärka.
Själv räknar jag ut att om Katarzyna gått ihop med två andra studenter, så skulle de för pengar som skattebetalarna skänkt bort till Meritutbildning kunna köpa sig 250 privatlektioner.
Lisa, Edward Issa, Nina Haddad och Katarzyna heter i verkligheten något annat.
Maciej Zaremba
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/svensk-var-god-droj-1.810524
Del 2 - "Mät din snorre"
Språket är den viktigaste vägen in i det svenska samhället, det är nästan alla överens om. Trots det är många språkkurser för invandrare direkt undermåliga, i alla fall för eleverna. Andra har upptäckt att det finns stora pengar att tjäna. Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt.
”Talar han svenska?” undrar arbetsgivaren.
”Men Hassan är född i Sverige.”
”Ja, det står så. Men talar han svenska?”
Rasism? Eller kanske till hälften fördomar, till hälften erfarenhet av gymnasister från Rosengård och liknande områden? Gymnasiet är numera ingen garanti för att studenten talar svenska, säger Sven Hagströmer, Öresund AB, under en konferens i Rosenbad. Han efterlyser ett nationellt språkprov, på högre nivå än dagens SFI (svenska för invandrare). Fick arbetsgivaren se ett sådant diplom skulle han inte ställa konstiga frågor och mycket obehag skulle undvikas.
Hagströmer, som sponsrar en ”arbetsmäklarservice” i Tensta, kan knappast misstänkas för att vilja jävlas med sådana som Hassan. Men vad menar han med ”Talar han svenska?” Jag vet utan att ha frågat att han menar mer än en britt som undrar ”Does he speak English?”
Det är oändligt mycket svårare i Stockholm än i London att få ett jobb eller ens bli tagen på allvar om man misshandlar språket. Säger du ”Varfår anvenda sevora outlendska årt ner dät finz inhemskt adekfat våkaboulär dispånibäl?” kommer folk att börja tala långsamt, undvika svårare glosor och i övrigt behandla dig som sinnesslö. Och de kommer inte att vilja ha dig på sin arbetsplats. Enligt våra antirasister beror det på att svenskar är mer rasistiska än andra. Det är inte så säkert. Men de är avgjort mer musikaliska än andra.
”Mät din snorre”, skriver lärarkandidaten på tavlan. Eleverna famlar efter linjalerna, de andra lärarna stirrar mållöst. Tills någon fattar. ”Det är ’mät ditt snöre’, hon menar.”
Ni skrattar rått, antar jag. Skratta på. Ni anar inte vilket helvete det kan vara för en vuxen arab eller polack att höra skillnad på långa och korta vokaler. Eller att memorera att det heter ”ett” snöre. Finns det någon regel?
Den som är uppvuxen med svenskan inser inte vilket märkvärdigt språk hon talar. Försök få en kines eller en fransman att upprepa ”luspudeln tjuter vid husknuten”. Till skillnad från de flesta tungomål är svenskan en porlande bäck där vokalerna tänjs ut över stenar och där orden stiger och sjunker till synes utan anledning men med en sådan precision att det går att skriva en mening över en hel boksida utan ett enda kommatecken eftersom läsaren själv placerar pauserna där de skall vara ty också när svensken läser innantill hör han i sitt inre andrummen mellan orden.
”Prosodi” kallas det, nästintill omöjlig att härma för den som inte vyssjats i det lätet. Därför låter i era öron svenska med rysk melodi mest gnällig, med arabisk påstridig och med polsk ilsken och enformig som Uppsalaslätten. Samt – låt oss erkänna – plågsam som falsksång. Jag vet. Efter en kvart med kraxande ungersk-svenska önskar jag bara att det skall ta slut.
Till råga på detta bär den oberäkneliga melodin på betydelser (”Han skjuter på bilen”, ”Kan jag lämna paraplyt här? Nej, ställ’et i stället i stället”), så tro inte att du vet vad du säger bara för att orden hamnat rätt. Och så det svåraste av allt, inversionen, en sällsynt egenhet, svenskans sista försvarslinje, omöjlig att forcera utan år av träning: ”Förstår du, Boris, subjektet placeras alltid efter predikatsverbet då satsen inleds med en annan satsdel än subjektet.” Hänger ni med? Ni behöver inte. Men Boris säger: ”Förra veckan jag förstod, jag trodde.”
Nej, det var inte allt. Försök läsa en tidning, eller gatuskyltarna för den delen, med hjälp av ordboken. Står cykelhjälmsförslag? Flyktingförläggning? Grovsoprum? Eller ens jullunch? (”Rimfläsk” trodde jag länge var en åkomma som drabbade stillasittande poeter.) Hur skall en vietnames, vars språk består av enstaviga ord (Za-rem-ba stavas det i Hanoi), veta i vilken ände han skall sprätta upp ”bidragsförskottsärende”? Bi verkar vara en insekt... Bidrag – fångstverktyg för bin?
Och så de svenska tonfallen: Här ropar matgästen ”Är du inte riktigt klok?” när kyparen försöker duka ut resterna av snapsen. Varje svensk förstår att yttrandet anspelar på gästens törst, inte på kyparens förstånd. Men numera finns det kypare som inte förstår. De tar det personligt. Jo, de behärskar språket, men inte dess nervsystem.
Inger Lindberg, professor i svenska som andra språk, som råkat ut för detta missförstånd, finner att utlänningen hade behövt studera den svenska dryckeskulturens historia, med all dess törst och skuld, nykterister och motboken – för att förstå ett tonfall. Så vems var felet? Kyparens, som visste för litet om nordisk spritneuros, eller professorns som visste för litet om kyparen? Kanske brast de båda i ”multikulturell kompetens”? Se där, en bra utgångspunkt för debatten om vem som bör anpassas till vem.
Vad vill jag säga med denna harang? Att eftersom det varken är sannolikt eller önskvärt att svenskar skall bli mindre musikaliska och eftersom språket i detta land lär förbli den främsta biljetten till gemenskap (viktigare än hudfärgen, vill jag mena) så borde svenska för invandrare vara ett prestigeprojekt med välbetalda lärare och den smartaste pedagogiken. Den borde vara ett musikaliskt äventyr. (Det inser de på språkskolan Paragona i Warszawa, som flyger in vokalexperter på det att ingen doktor skall föreslå patienten ”Skall vi bada naken?” när det är ”badda nacken” han menar.)
Och faktiskt, under en kort tid på 60-talet var det möjligt för den som hade litet tur att behärska till och med inversionen på tre månader. Då lyckades ett gäng vänstervridna språklärare övertyga regeringen om att det var ovärdigt att låta grekens svenska stanna vid ”gå ej under hängande last”. Det blev generöst med timmar, entusiastiska lärare och motiverade studenter.
Fortsättningen är en historia om förfall. Ingen annan skolform har genom åren utstått liknande misshandel som SFI. Så skyll inte genast på invandraren om han inte kan göra sig förstådd. Och skyll inte heller på lärarna. De har nästan inget att säga till om.
Försök att lära ut språk till en klass på trettio elever (femtio, om du har otur) som varje vecka fylls på med nybörjare, där några är docenter, andra inte kan stava, där några vill ge järnet medan andra inget kan ge, då de går på valium efter våldtäkten i Kenya. Ännu andra sitter här på tredje året, för att någon bestämt att de behöver ”ha fasta rutiner och någonting att göra”. Och du själv, bästa lärare, har kanske aldrig undervisat vuxna, om du alls är språklärare. Du kan vara danspedagog som frågar kollegerna vad det är för skillnad mellan objekt och subjekt (ja, det hände hos statliga Lernia i Stockholm). Men råkar du vara behörig SFI-lärare, vilket betyder att du pluggat längre är dina kolleger som undervisar svenskar, har du lägre lön och längre arbetsdagar.
Jag skall inte trötta ut läsaren med alla turer, till exempel om fungerande skolor som lagts ned gång på gång, jag skall bara ge några hållpunkter av symbolisk karaktär. Det tog exempelvis fyrtio år av invandring innan regeringen insåg att utlänningarna inte var lika varandra, varför man nog behövde olika kurser för akademiker och analfabeter. SFI-lärarna har vetat det från början. Men först år 2003 blev de bönhörda.
På språkskolan Paragona i Warszawa, som lär ut läkarsvenska på sju månader, har man snickrat ihop egna läromedel. De flesta av SFI-böckerna är oanvändbara, får jag höra, ”på grund av det obehag de skapar hos studenten”.
Jag prövar med ”+46”, den kanske vanligaste läroboken i svenska som andra språk. Det första svenska föremål som männi skan får möta är klockan. Är hon kvart i eller kvart över? Det gäller att passa tiden. Bland det första hon lär sig att säga är att hon är sjuk. Vi heter sådant som Abdul eller Keziban. Vi är i skolan klockan åtta (det är noga med tiden), går till apoteket, bokstaverar vårt djävla namn, ber om ursäkt, är sjuka igen och redan på sidan 63 får vi veta vilken framtid som väntar: Fatemeh och Mohsen har en butik, jobbar 80 timmar i veckan och är glada för det. Sedan blir vi bestulna och lurade, vi kollar extrapriser, sparar kvittot, köper begagnat, blir sjuka för tredje gången, därefter deprimerade, får remiss, blir påkörda, träffar Gudrun som har ont i ryggen och bor ensam, därefter Peter som har ont i magen, vi blir allergiska, men orkar öva på vokalerna: ”Knäna värker och näsan är täppt” samt på betoningen: ”Hon har feber”, tempus icke att förglömma: ”Det finns ingen tid denna vecka.” Vi ser dåligt, hör dåligt och det kliar, men vi lär oss kroppsdelarna ”Han har ont i ...”.
På sidan 119 hoppas man att det lättar, det är Alma från 1800-talet som berättar. Men tyvärr, hon blev smittad av klädlus och dog, bara 49 år gammal, för det fanns inget penicillin på den tiden. Men nu finns det! Ett hopp tänds, men på nästa sida bryter Alice benet. Vi har problem med grannar, anmäler stopp i sopnedkastet, övar på hörförståelse: ”Nej, nu har någon tagit min tid igen.” Vi praktiserar i storkök och lär oss sammansatta ord: praktik-plats.
När vi kommit till sida 190 har vi ännu inte lärt oss att det heter ”sol” och ”måne”, men vi har uppgett vårt personnummer sju gånger.
Räcker det? Eller kanske en övning i grammatik? Gör en mening av två: ”Han är hemma i dag. Han är sjuk.”
Man tycker att det borde vara omöjligt att skriva en nybörjarbok i svenska utan hav, skärgård och fjäll, utan nubbe, psalmer och hockey, utan Taube och Bellman, utan asavärlden (varför heter det Torsgatan), utan så mycket som ett stänk av svensk kultur och där ingen någonsin flörtar, går på teater, drar ett skämt, lyckas med någonting eller åtminstone tar sig stiligt av daga med hjälp av AB Nobels osvikliga produkter.
Men det är alltså möjligt. Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen” är ett lustspel i jämförelse med det doftlösa helvete som presenteras på Almqvists & Wiksells förlag. Nej, det är inget olycksfall i arbetet. I ”Handbok i svenska som andraspråk” är adressaten en figur som säger ”precis” stup i kvarten, samt, av allt att döma, livnär sig medelst dropp och fortplantas genom knoppning, eftersom han varken äter eller flörtar, upptagen som han är med att fylla i blanketter.
Naturligtvis är det inte om Sverige som böckerna berättar. Det är Invandraren de porträtterar. Omedvetet, förstås. Men var ifrån kommer bilden av denne stackare som är född socialfall, måste ledas vid nosen och tilltalas som ett barn? Ingen har gett författarna instruktioner, så det måste vara från luften de andas. Kan det vara ännu en nyckel till integrationshaveriet? I väntan på att forskningen besvarar den frågan, låt oss betrakta vad bilden får för följder.
”Jag tror inte att de är sadister på socialkontoret”, säger en SFI-lärare i Vårberg, ”de följer nog bara sina regler.” Hennes bästa elev, en armenisk lärare, skall tvingas avbryta svenskkursen en månad före examen. Livsviktig för henne, som vill studera vidare. Men socialen anser att hennes svenska räcker, nu skall hon söka vilket jobb som helst, det är arbetslinjen som gäller. Nej, något arbete till henne har de inte. Men vill hon behålla bidraget skall hon tillbringa tiden på ”jobbtorget” i Vårberg. (Vår armeniska är inte dum. Hon stämplar in på jobbtorget, sedan smyger hon i väg till skolan.)
På jobbtorget sitter däremot Juhan Khaled, möbelsnickare från Kirkuk i norra Irak, tillsagd av samma socialbyrå att minst två timmar om dagen leta jobb på datorskärmen. Om han inte gör det drar de in bidraget. Juhan skulle hellre snickra, om han hade några verktyg. Men nu har han suttit här i arton månader. Nej, han tittar aldrig på skärmen, eftersom han inte kan läsa. Jo, de vet om det på socialbyrån.
Bilmekanikern Marion Hanna åker varje dag från Södertälje till Liljeholmen för att läsa svenska på en turbokurs. Han har inte bett om det, säger han, han hänger inte med, det gör inte heller någon annan av de 18 i hans grupp. ”Halva dagen är bortkastad för min del. Jag lär mig mer genom att läsa sagor för min dotter”, säger Marion. Så hur hamnade han där? Han tror att kommunen redan hade upphandlat denna kurs och behövde fylla den med folk. ”Det är helt vansinnigt. En lågutbildad människa kan inte sitta i åtta timmar och få grammatik förklarad för sig – på svenska”, säger en SFI-lärare.
Och så har vi Abdulrahman Ali som har tur. Han har kört lastbil i Irak, nu kom han in på svenska för lastbilschaufförer, en smart uppfinning av SFI-lärarna i Vårberg (det fattas 7 000 chaffisar i Sverige). Men då tänker socialen dra in hans bidrag. Han skall sitta på jobbtorget, ty studier räknas inte som sysselsättning.
Eller Ali Firas, som råkar vara svetsare. Industrin ropar efter sådana, Firas lyckas till och med ordna fortbildning för svensk licens, så det enda han behöver är litet pengar till mat och hyra under kursen. Men socialen säger nej. De har upptäckt att Firas städar Finlandsbåtar på nätterna och menar att han skall fortsätta med det.
Jag måste också berätta om Safia Nasser som i Bagdad lärde ut arabiska och matte och där maken hade guldaffär. ”All gone.” Nu har hon nästan fått in en fot som förskollärare (bristyrke), ”men de säger jag måste bättre svenska”. Det vill hon gärna. Men socialen anser att hon kan tillräckligt. Hon blir av med bidraget om hon fortsätter med svenskan. Sverige har inte råd att ha henne kvar i SFI i två månader till. Konstigt land, tycker magister Nasser, eftersom det dock hade råd att skicka henne till en kurs som hon inte bett om. I sex månader pågick den, hos Lernia i Liljeholmen. Det var något med ”marknad” tror Nasser, hon kan inte säga vad, för på den tiden förstod hon ingen svenska.
(För er som inte vet det: För ”integrationen” ansvarar arbetsförmedlingen, vuxenutbildningen, länsstyrelsena, migrationsverket. Men det är socialtjänsten, som sitter på försörjningspengen, som bestämmer mest. Därav otaliga konflikter mellan dessa myndigheter.)
Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt. Runt om i landet blomstrar utbildnings företagen, obekymrade av börsen, ty deras marknad är politisk, inte ekonomisk. Somliga levererar utbildning. Vad andra levererar skall vi strax få se.
Det tog mig tre dagar att lista ut vad för slags kurs som fru Ambro nu har gått i tre månader. Hon kunde inte säga adressen eller skolans namn. Man tar en buss som kanske heter 1831 som går från Farsta, berättar fru Ambro, sedan stiger man av efter Telje. Telje i Farsta? Jaså, Telia! Det gör hon varje eftermiddag, fem dagar i veckan. Hon är 59 år, mycket trött efter svensklektionerna på förmiddagarna, särskilt som hon inte hinner äta på vägen från Vårberg till Farsta. Så vad går den andra kursen ut på? ”Det kan jag tyvärr inte berätta”, säger fru Ambro, ”för jag förstår inte vad de säger. Men jag tror att det handlar om väder.” Hon har haft en affär i Mogadishu, talar även arabiska, men har aldrig lärt sig att läsa. (Hennes modersmål somali blev skriftspråk först 1972.) Hon vill inte åka till Farsta ”för att i tre timmar titta på klockan”. Men om hon inte gör det får hon inga matpengar.
Kursen heter Tema kommunikation. Företaget som sålt in den till Stockholms kommun heter Competens Utbildning AB. Det heter att eleverna skall få träning i vardagssvenska. Skriva brev, till exempel. Läkarstudenten från Tasjkent verkar klara det fint. Men är det en lektion jag bevittnar? Läraren talar mest själv, ja, faktiskt om vädret. ”Nu är det höst, löven faller. Vi skall ställa om klockan.” Ibland ställer hon en fråga, men rättar aldrig svaren. Vad gör fru Ambro i denna klass? Jag klockade: under det schemalagda tretimmarspasset fick hon öva sin svenska i en minut och tjugo sekunder. Det var den gången hon förstod frågan. För dessa sekunder betalade vi till Competens Utbildning AB 240 kronor. Vilket motsvarar ett pris av cirka 15.000 kronor per timme för fru Ambros effektiva språkträning.
Efteråt frågar jag platschefen varför hon inte genast meddelade kommunen att fru Ambro inte skulle få någon nytta av dessa lektioner (av vilka hon nu avverkat fem hundra). Det skulle varje normal lärare ha gjort. Då skruvar platschefen på sig och säger att ”lyssna till språket tillför alltid någonting”. Det är sant. Men fru Ambro har redan en radio.
Men säg inte att den dyra ”introduktionen” är en dålig affär. De 4 840 kronor som Competens inkasserar per månad för att förvara fru Ambro är mer än vad hon själv har att leva på.
”De tänkte bara på pengar”, säger en lärare som arbetat för företaget i början av decenniet. ”Nu skall det vara mångfald överallt, men kan man verkligen ha svensklärare som inte kan stava?” undrar en annan före detta anställd. Nyligen sänkte företaget lärarlönerna till de lägsta i branschen och ökade deras pensum till trettio klocktimmar i veckan, nära det dubbla mot vad som gäller i gymnasiet. Förr i tiden kallades sådant ”utsugning”. Alla vet att någon undervisning värd namnet kan det inte bli under sådana villkor.
Nu undrar kanske läsaren vilka de är, dessa kapitalister som upptäckt att flyktingen är en lönsam affär. Ordförande i Competens Utbildning AB heter Tomas Eneroth, ledamot av SAP:s styrelse, tidigare ordförande för riksdagens utbildningsutskott och även för Lernia. Och vd:n heter Jonas Thoursie, den förres kamrat sedan tiden i SSU.
Många kommuner, däribland Stockholms, lägger ut sin SFI-utbildning på entreprenad. Tanken är att konkurrensen skall sänka kostnaderna och höja kvaliteten. Helst samtidigt.
Visst kan också skolor och vårdhem under vissa omständigheter må bra av konkurrens. Men en fungerande marknad förutsätter att ”kunden” är välinformerad, myndig och att han verkligen har ett val.
Hur tror ni att det skulle gå med bilverkstäderna om vi tvingades betala broms byte med kuponger som vi fått från socialen, fick välja verkstad från en lista som endast fanns på franska men inte fick byta om vi blev missnöjda? I bästa fall skulle en del bilmeckar av ren yrkesstolthet hålla stilen. Men knappast särskilt många.
Detta är emellertid läget för SFI. Som ”kund” betraktad är flyktingen i vårt sy stem så gott som vanmäktig. Gamlingarna på hemmet har kanske en anhörig som kan larma vid vanvård. Flyktingarna har ingen. Många kan inte ens avgöra om den undervisning de får håller måttet, ty vad har en sergeant från Irak att jämföra med? Alltså kunde man ha räknat ut med rumpan att lägger man ut SFI på marknaden är det bara en tidsfråga innan klipparna rusar dit.
Hav därför medkänsla med de arma SFI- lärarna som ständigt får höra att det är de som kvaddar integrationen. Det är sällan de får en chans att göra ett bra jobb. Så skyll inte på dem, men besiktiga deras arbets givare och låt revisorerna granska den emellanåt nära frändskapen mellan oseriösa SFI- entreprenörer och deras uppdragsgivare hos kommunen.
Under dessa omständigheter hade SFI blivit en katastrof, om det inte vore för idealisterna. Den som vill se SFI fungera kan ta röda linjen till Vårberg och Söderorts vuxen gymnasium.
Med Michael Carnheden i Vårberg kan man diskutera växellådor på Scanias R- serie, det rätta bruket av predikatsverbet eller den effekt som r-ljudet får hos Baudelaire. För närvarande undervisar han tjugo invandrare i lastbilssvenska. Kursen började i september och senast i maj skall de ha C-körkort och en lastbil att ratta.
SFI-lärarna i Vårberg har överträtt sina befogenheter. De finkammade länet på flyktingar med bristyrken, skräddarsydde kurser för dem, ingick pakter med vårdcentraler, åkerier och butikschefer, samt – det svåraste av allt – övertygade en hel radda socialkontor att göra undantag från diverse regler (som att utbildning inte räknas som sysselsättning) och såg till att människan har något att äta och tak över huvudet medan hon studerar. Ganska självklara saker, kan man tycka. Men som vår integrations apparat är konstruerad var det en mindre bragd.
”Idealism”, skrev jag, men det var nog fel ord. ”Respekt” är mer på sin plats. För sig själva som lärare, i första hand. Och för eleverna.
Hur visar man respekt för en kvinna som pluggar till vårdare men kommer till lektionerna insvept i heltäckande grå somalisk dräkt? Så här kanske: ”I detta vackra plagg kommer du inte att kunna arbeta på vårdcentralen. Om du alltid måste gå klädd så här är det bäst att du slutar nu.” ”Och se, hon kom tillbaka nästa dag i en rosa schalett och vanliga kläder och verkade mycket nöjd över att ha fått mig att skylla på”, berättar hennes lärare.
Se där, ett elegant sätt att hantera det där med ”kultur”. Om de mindre eleganta handlar nästa artikel, nu på torsdag.
Juhan Khaled, Marion Hanna, Abdulrahman Ali, Ali Firas, Safia Nasser och fru Ambro heter i verkligheten något annat.
Maciej Zaremba
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mat-din-snorre-1.811655
Del 3 - "Vilse i mångfalden"
Under de senaste åren har blatten varit på modet. Många har velat skapa en gemensam identitet för alla icke-svennar, inte minst tidskriften Gringo. I den tredje artikeln i serien ”I väntan på Sverige” frågar Maciej Zaremba om den viljan tvärtom underblåste rasismen i Sverige?
Det var mycket folk på Vivallabadet den dagen, varför också bevisläget blev gott. Många hörde: ”Jävla zigenardjävlar”, ”Jag skall ****** alla zigenare”, en del hörde även ”horor, horungar, slödder och tattare”. Åklagaren hävdade att då allt detta ropades till romer borde gaphalsen straffas för hets mot folkgrupp. Men han övertygade inte tingsrätten i Örebro, som friade: ”Kan inte anses nedsättande för den romska gruppens anseende.”
Denna dom upprörde Sverigedemokraterna, som menade att om den åtalade inte hetat Habibi utan Svensson hade hon säkert blivit fälld.
En del tyder på att Sverigedemokraterna kan ha rätt. Gäller det ordinär brottslighet kan invandrare knappast räkna med mildare behandling, snarare tvärtom. Men när det kommer till hatiskt tal verkar invandrarskapet förmildrande. Till exempel kommer incidenten vid badet inte med i statistiken över anmälda hatbrott, av det skälet att gaphalsen hette Habibi.
Enligt Brottsförebyggande rådets sätt att räkna är det alltså inte hatbrott om en invandrare hetsar mot romer eller svarta. Hatbrott blir det först när en svensk gör det. Det skall sägas att man på Brå ogillar denna regel, men tvingas följa instruktioner från Säpo. Som tydligen tar för givet att en hatisk invandrare utgör mindre risk än en svensk.
Själv undrar jag förstås hur Brå bär sig åt för att urskilja de riktiga svenskarna. Det är besvärligt, får jag höra, ”i anmälan finns sällan uppgifter om var någon är född. Så vi går på namnet”.
Skall man bli förvånad att en stat som bokför brottsligheten med ledning av namnskicket – ”Vad säger du, låter Holt svenskt? Okej, då var det ett brott.” – har vissa problem med ”integrationen”?
För Sverigedemokraterna blev denna dom ännu ett bevis på att staten gynnar utlänningen på de inföddas bekostnad. Så kan man se det, förstås. Eller också tvärtom: Som bevis på ringaktning: Äsch – du är ju bara en invandrare.
Jag läser en artikel om ”integrationen” på DN Debatt där skribenten Masoud Kamali blandar in en ministers sexuella läggning i resonemanget. Jag läser en annan, i DN Kultur, där skribenten Kurdo Baksi i föraktfulla ordalag analyserar en politikers klädsel, kön och ras som förklaring till hennes åsikter.
Jag tror att om dessa texter författats av en Svensson hade han blivit offentligen hudflängd, om nu artiklarna publicerats alls. Men signerade med dessa namn väckte de föga indignation utom – just det, hos andra skribenter med ovanliga namn (som Madon, Wager, Demirbag-Sten). Ja, de gångerna fick de nästan ensamma inskärpa svensk pressetik.
Vad är det vi bevittnar? Början till en segregerad offentlighet där hudfärg, kön, religion och härstamning ger rätt att säga saker som andra inte får? Det är lätt att hitta inlägg där någon avfärdas då hon inte är invandrare, inte kommer från ”förorten”, råkar vara man i viss ålder eller – värst av allt – kvinna som invandrat men inte skriver under på att Sverige behärskas av rasism. Då kan man kalla henne ”husneger” och komma undan med det, om man inte heter Svensson, vill säga.
Det mest talande exemplet på hur viktigt det blivit med avsändares identitet är tidskriften Mana, vars chefredaktör Babak Rahimi fann det nödvändigt att i sina artiklar utge sig för att vara en kvinna i Iran, med påhittad biografi och allt.
Det märkliga är att det är folk som tror sig vara ”antirasister” som denna gång underminerar det civiliserade samtalet. Smaka på det här inlägget i bloggosfären: ”Begreppet husneger skulle effektivt kunna användas … emot negrer/invandrare som är med i borgerliga partier, t ex Nyanko Subyami i folkpartiet” (antirasistisk stavning, min anm.). Hänger ni med? Att inte vara född i Sverige förpliktigar till bestämda åsikter. En mer etablerad bloggare som påstår bekänna sig till ”vänstern” är kritisk mot att invandrare ingår ”färgblandade relationer”. Det försvårar kampen mot rasismen, anser hon. Liksom extremhögern tycks hon mena att hudfärgen förpliktigar.
Om det bara vore extremister som tillskrev invandraren en bestämd identitet. Men när det häromåret kom till en akademisk konflikt mellan en docent Westholm och en professor Kamali fick vi höra från riksdagens talarstol att regeringen måste ingripa:
”… denna skadliga polemiska diskussion har publicerats i Dagens Nyheter, vilket gör att konflikten kan få negativa konsekvenser för relationerna mellan invandrarbefolkningen och de svenska myndigheterna.”
Ja, ni läser rätt. Om en Westholm kritiserar en Kamali kan hela ”invandrarbefolkningen” ta illa upp. Ingen folkvald rusade upp för att invända mot idén att ”invandrare” skulle vara en folkgrupp, betingad som Pavlovs hundar, och för vars skull vi måste strypa diskussioner (i synnerhet de polemiska). Var det för att talaren i fråga inte var född i Sverige? Ana-Maria Narti hette hon.
När ”invandrare” kommer på tal kan medborgaren bli osäker på vad som passar sig att säga. Som om språket blivit minerat. Vänligt menade frågor som ”Var kommer du ifrån?” kan numera väcka harm. ”Jag är född i Mora.” Man får tänka på vad man säger. Och kanske tänker man fel, litet föråldrat? Det har ju gått så fort … Och inte är det lätt att veta hur man skall leva upp till den nya mångfalden. Här blir en SFI-lärare vid Lernia utskälld som ”elitist” när hon invänder mot att en person som inte kan stava (och bryter tungt på farsi) skall lära ut svenska till invandraren. Där blir en annan anmäld för diskriminering för att hon sagt att kvinnorna i Iran är förtryckta.
När människor börjar känna sig osäkra i sitt språk och sina tankar uppstår en marknad för buktalare, förkläden och alibin. Vill man förstå Sverigedemokraternas framgångar kan man inte bortse ifrån Gringo, tidskriften som uppstod 2005 och gjorde konkurs tre år senare.
Det är inte så konstigt att några infödda ungdomar som fått frågan ”Var kommer du ifrån?” en gång för mycket kommer på idén att göra en Tidskrift Tvärtom, där ”blattar” får stå för allt det coola och attraktiva, medan ”svennar” får statera som den debila bakgrunden. Det kan fungera som satirisk ögonöppnare: ”Jaså, ni klumpar ihop oss och ser ned på oss? Smaka på er egen medicin!”
Men Gringo gick längre än så. De gjorde ”blatten” till en identitet, vars enda säkra drag var att han inte var ”svenne” och aldrig skulle bli det. Dels därför att svennarna inte släppte in dem (rasism), dels för att svennarnas kultur inte var värd besväret.
Ja, så kunde kanske en obesvarad kärlek reagera. Men Gringo var teater. Dess redaktörer, som påstod sig tala för bortstötta massor, var välanpassade entreprenörer som fantiserat ihop en ”blattesvens ka” som nästan ingen talar och gjort sig till tolk för övertygelser som knappast någon hyser. Som kunde jämställas med nazism: ”Dessvärre bygger den svenska nationalismen på språket, precis samma typ av nationalism som Hitler förordade”, stod det i Gringos handlingsprogram. Eller också att svenska kvinnor var värdelösa som sex objekt (för små rumpor) medan de svarta luktade mycket bättre, som det stod i Gringo 7/05. Blev Sveriges invandrare styrkta i sin själv identitet?
Det märkliga var inte att unkenheterna och den inverterade rasismen kom på pränt. Det märkvärdiga var att gamla folkrörelser, myndigheter och företag betalade femsiffrigt för att få det upprepat på kurser och mångfaldsdagar. Att till invandrare måste man tala på ett särskilt sätt, ty de är ett folk för sig, med en egen rotvälska, att de saknar intresse för svensk kultur, men kräver att man erkänner deras. Nu blev det sagt av någon Carlos eller om det var Zaynar han hette. Vilken lättnad.
Behöver det sägas vilket politiskt godis Gringo blev för våra xenofober? ”Gringo...(har) lyckats framställa immigranterna i Sverige som förortsapor blindstyrda av fundamentala behov av bekräftelse och respekt”, jublar en av de mest obehagliga bloggarna på den kanten. Inte riktigt rättvist, men inte helt fel. Än viktigare för Sverigedemokraterna var att Gringo konfirmerade deras grundtanke: att svenskheten var något etniskt. Det fnittrande mottagandet som hånet av ”svennar” fick på konferenser och i tevesoffor tycktes bekräfta vad SD länge hävdat: att Sverige tappat självrespekten, visste inte att vårda sin kultur – alltså behövdes Sverigedemokraterna.
Det mest absurda i historien är att de institutioner som gnuggade sig mot Gringo knappast tog dess ideologi på allvar. De köpte ett avlatsbrev att visa upp när mångfaldsrevisionen kommer. Så slapp de att själva fundera på om det är rasism att kräva god svenska av en svensklärare eller om det verkligen är klokt att blir upprörd när en kvinna vägrar ta i hand. Det är ju så traumatiskt att diskutera sådant.
Visst det kan vara traumatiskt. Vill det sig illa kan man bli kallad r-ordet. Häromåret fick ett sextiotal ledande statsvetare, som i brev till regeringen protesterat mot politisk styrning av integrationsutredningen, till svar från Mona Sahlin att deras protester hade ”rasistiska undertoner”. Vilket var rent påhitt, avslöjade Dilsa Demirbag-Sten, som granskat korrespondensen. (Expressen 30/6 -04)
Jag antar att hon var nöjd med sig själv, Mona Sahlin, som med ett glåpord fick tyst på en besvärande debatt. Men ännu gladare blev Sverigedemokraterna. När legitim kritik av huvudlösa inslag i integrationspolitiken avfärdas på det sättet blir det xenofober som får monopol att föra den debatten.
Här är det en skolrektor (i Råneå) som skickar hem en trettonåring vars tröja pryds av svensk flagga samt av orden ”Sverige är mitt fädernesland”. Plagget kunde ”uppfattas som nazistiskt”, menar skolledaren. Där är det Nyköpings kommun som förbjuder församlingen att resa ett kors i minneslunden invid Lids medeltida kyrka. ”För stark religiös symbol”, heter det, opassande i ett multikulturellt samhälle där även ateister kan ta anstöt.
Åttondeklassare på Strandskolan i Klagshamn fick inget klassfoto eftersom de för dagen kom klädda i landslagströjor (inför landskampen mot Danmark). ”Det står i vår läroplan att vi ska arbeta mot främlingsfientlighet och intolerans”, förklarade rektorn. Nej, han tyckte inte att landslaget stod för rasism, men tröjorna kunde av någon ”uppfattas på det sättet”. Också ”Den blomstertid nu kommer” kan ”upplevas som diskriminerande” och är därför olämplig vid skolavslutningar, enligt DO, som bannat Bräckeskolan på Hisingen för psalmsång.
(Intressant nog håller inte Sveriges muslimska råd med DO på den punkten. Ordföranden Helena Benaouda säger till mig att ”det vore absurt att generellt bannlysa psalmsång vid skolavslutningar”. Däremot borde vid varje tillfälle skolan fråga föräldrarna om alla är med på den saken.)
Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.
Visst lever vi i intressanta tider. För rektorerna i Råneå och Klagshamn är blågult något suspekt, för Abascal är flaggan en samlande symbol. Därmed också sagt att vimsigheterna ovan, som driver allt fler ilskna medborgare i armarna på SD, samtidigt vittnar om klen inlevelse med de människor vars jämställdhet man påstår sig värna. Det är fantombilden av invandraren som de söker behaga. Eller är det kanske bara självbilden.
Sigtuna kommun tror sig gå i spetsen för det multikulturella samhället. Där gäller allmänt skollov på den ortodoxa långfredan, kurdisk-persiska nyåret noruz samt id al-fitr, slutfesten för ramadan. Inkluderande så det står härliga till. Det är bara det att för fru Cherine är det nog föga bekymmer att Kers tin och Kalle går i skolan medan hon och familjen firar nyår. Hennes problem är att lära sig svenska. Var kan hon få upplysning? Ingenstans. Sigtuna är en av de få kommuner där all information, också den om kurser ”för dig som behöver lära dig svenska från grunden”, endast ges på det språket.
Habibi heter i verkligheten något annat.
Maciej Zaremba
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vilse-i-mangfalden-1.813433
Del 4 - "Vem äger flaggan?"
”Är jag svensk?” frågar Maciej Zaremba Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson när de träffas. ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig”, svarar han. Vad menar han med det? I den fjärde delen av artikelserien ”I väntan på Sverige” försöker Maciej Zaremba förstå främlingsrädslan och finner en sorg över ett förlorat folkhem.
Kyrkan i Rinkeby står mest öde, moskén oftast överfull. Men det är bara den förra som är markerad på kommunkartan. Jag ställer mig utanför moskén iklädd en judisk kippa, ty det har sagts att det är obehagligt för en israelit att vistas i dessa kvarter. Timmarna går, folk strömmar ut och in, inget händer. Jag vandrar vidare till Tensta. Och så äntligen, på baren, kommer frågan: ”Vad har du på huvet?” Jag hinner inte svara förrän en röst bakom mig ropar ”Symbol! Han är jude!” Rösten visar sig ha breda axlar, svart läderjacka och ett snett leende. ”Du, jag är muslim, men vi är som judar! Vi avskyr också araber!”
Gör vi? Han är kurd från Irak. ”Landet som inte finns. Araber har förstört mitt land!” Men nu, säger jag, angelägen att lämna arabfrågan, nu verkar ni få ett Kurdistan uppe i norra Irak. ”Du, säger han, nu är det kurderna själva som förstör sitt land. Två banditgäng som slåss om makten. Fy fan. Skall jag vara ärlig mot dig? Skall jag det? Han ser sig omkring, sänker rösten och lutar sig fram: ”Du, om det blir krig skall jag slåss för Sverige. Mycket bättre land.”
Var skall vi placera denne Kejal på integrationsskalan? Enligt Nyamko Sabuni, integrationsministern, är frågan fel ställd. Det är inte vi som har makt att placera, menar hon. ”Integrerad”, säger Sabuni, ”är man när man sjunger ’Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden’ – inte i Kongo – och faktiskt menar det.”
Inget dåligt svar, tänker jag. En sådan känsla förutsätter att man gillar landets seder och liksom denne Kejal är beredd att stå upp för dem. Vad kan man mer begära?
Jimmie Åkesson begär mycket mer. Enligt Sverigedemokraternas program skall medborgarskap i princip vara ett privilegium förbehållet svenskar. Och ”svensk är den som av sig själv och som av andra uppfattas som svensk”. Jag reser till Kristianstad för att få reda på vad det betyder.
”Man skall ha svenska värderingar”, säger Åkesson. ”Man skall ha vår syn på demokrati och på jämställdhet – nej, det blir fel – på förhållandet mellan man och kvinna. Samt på hur vi tar hand om djuren.”
Räcker det? ”Nej, det måste kombineras med andra komponenter, kroppsspråk och sådana saker. Att man passar tiden och ställer sig i kö, till exempel.” Och så yttre åtbörder. En kvinna i huckle som inte tar i hand kan inte vara svensk, säger han, inte heller en sikh i turban.
Sverigedemokraterna har en kulturteori. Människan mår bäst bland andra som liknar henne själv. En hög grad av etnisk och kulturell likhet är villkoret för att ett samhälle skall fungera. (Därför var det fel att avskaffa statskyrkan.) Alltså har varje kultur rätt att skydda sin ”ursprungliga” egenart. Här lånar Sverigedemokraterna en tanke från världsnaturfonden: varje kultur är som en utrotningshotad art som måste bevaras för mångfaldens skull. Bevarar gör man genom att undvika beblandning med andra. Därför borde varje kultur bo i en egen stat. Ett folk, en nation, en stat.
Jag förstår att mot den bakgrunden var den etniska rensningen på Balkan ett framsteg för kulturernas mångfald, låt vara att några blev hemlösa på kuppen. Därför frågar jag partiordföranden om den zigenska kulturen. För den är väl en kultur? Ja, det är den, och oförenlig med den svenska. Och skall bevaras, för mångfaldens skull? ”Ja, precis som alla andra kulturer.” Var någonstans? Då svarar Åkesson att han inte vet riktigt vilket landstycke som romer gör anspråk på. Kanske vet jag bättre? Men bor de i Sverige skall de bli som svenskar.
Hur skall man bli för att ”av andra uppfattas som svensk”? Är jag svensk för dig? frågar jag Åkesson. ”Det skulle du kunna vara.” Skulle kunna? ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig... någon djupare analys är svår att göra på så kort tid.” Då hjälper jag till: Jag har levt i Sverige tio år längre än du och kan nog landets kultur litet bättre, eftersom jag har det till yrke. Svensk?
”Jag kan inte avgöra det”, säger Åkesson, ”eftersom det inte är alldeles självskrivet vilken kultur du identifierar dig med. För jag antar att du kommer från ett annat land.” Sedan förklarar han att en svensk får inte ha hoprörda tillhörigheter. Man skall känna sig helt övervägande svensk och inget annat vid sidan om.
På den grunden blir jag slutligen befunnen tvivelaktig, i sällskap med Cornelis Vreeswijk, Nyamko Sabuni och Zlatan Ibrahimovic, kring vilken Jimmie Åkesson har många frågetecken. Zlatan föddes inte i Sverige. Han spelar individualistiskt, vilket är osvenskt. Han har sagt sig vilja spela för Bosnien! Jackie Arklöv då? ”Utan tvekan svensk. Har ju fått svensk uppfostran och känner inte någon annan kultur än den svenska.”
På det viset. För Åkesson är ”svenskheten” en varm värdegemenskap som gör att man förstår och trivs med varandra. Och han känner den tydligen med Jackie Arklöv, men inte med Vreeswijk, Sabuni eller med mig. Förstår han vad han säger? Jag gör ett sista försök. Han har sagt att Laila Freivalds uppfattar han som svensk, fast hon faktiskt är invandrare från Lettland. Så varför är han inte beredd att erkänna Nyamko Sabuni, som också kom hit som barn, som lika god medborgare?
”Jag känner inte att jag vill göra det, helt enkelt.”
Han säger det två gånger, så det är ingen lapsus. Men hur skall jag veta om det är rasisterna som han blinkar till – eller folkhemsnostalgikerna? Är felet med Sabuni att hon är svart – eller kanske att hon är folkpartist – och så påfallande urban?
”Folkhemmet” har nämligen för Sverigedemokraterna en lika positiv laddning som det har på ledarsidan i Dala-Demokraten. Och tittar man efter är det ingen stor skillnad mellan deras program och SAP:s på trettiotalet, bortsett från den detaljen att ett världskrig passerat, 80 år förflutit och världen förändrats i grunden. Så numera måste man övertyga folk om sådant som man den gången inte skrev i partiprogram, eftersom det togs för givet: att svenskar är ett folk med samma tro, seder och utseende och just därför är de solidariska med varandra. Och självfallet håller sig borta från Europa, som befolkas av oförnuftiga och främmande element.
Det är i sammanhanget oviktigt om denna folkhemsmyt är sann eller inte. Den är Sveriges enda myt med någon verkan. Alltså kan den som nyttjar den skickligt dra till sig de frustrerades röster, må han sedan komma från höger eller vänster. Falsk eller inte säger myten att det en gång fanns ett sinnelag här i landet, en kultur rent av, som gjorde att vi tog hand om varandra, drog vårt strå till stacken, inte åkte snålskjuts, respekterade överheten, litade på varandra, lämnade cykeln olåst... Sedan hände någonting, en yttre kraft (utlänningen enligt Åkesson, neoliberaler enligt vissa socialister, judiska liberaler enligt antisemiterna) kom och förstörde alltsammans.
Åkessons parti säger sig vara för religionsfriheten, så varför vill man förbjuda moskéer? De utgör ett främmande inslag i statsbilden, svarar Åkesson. Han kan gå med på mycket små moskéer, om de är röda och har vita knutar. Men snälla Jimmie, säger jag, se ut genom fönstret och svara inte som partiledare utan som ärlig skåning. Hade du inte hellre haft en vacker moské eller ett Taj Mahal att titta på, i stället för det där?
Hans utsikt är landstingshusets smutsgrå plåtfasad med hundra likadana fönstergluggar, en kopia av Kronobergshäktet.
”Nej”, svarar Jimmie Åkesson, ”det här …är man ju uppväxt med, så det känns mera svenskt.”
”Sverige måste få lov att sörja sin förlust”, säger Luis Abascal. Han vann berömmelse på 90-talet som stadsdelsdirektör i invandrarförorten Kista genom att dra in företagen i socialsvängen. På fem år minskade socialbidragen från 250 till 70 miljoner och arbetslösheten från 25 till 3 procent.
Vilken förlust? ”Förlusten av svenskheten”, svarar Abascal. Den svenskhet som myten om folkhemmet handlar om.
När han kom till Sverige 1974 fanns här två tevekanaler, tre radiostationer, en statskyrka, ett statsbärande parti och två sorters kalsonger att välja emellan på Epa eller Tempo. På bussen kunde svenskar spegla sig i varandras likhet, staten tog hand om det mesta, politiker ljög sällan och direktörer hade inte niosiffriga pensioner.
Abascal vill säga att vi inte förstår vilken enorm förändring som Sverige genomgått parallellt med att det tog emot stora flyktingvågor. Då det är naturligt att känna oro inför det främmande har svenskar visat beundransvärt tålamod och generositet. Han säger att när någon morrar att han blivit främling i sitt eget land skall man lyssna till honom. Han kan vara en av de sista svenskarna i en förort, som i tvättstuga och butik försöker slå broar mellan det gamla Sverige och det nya, och kanske egentligen är en hjälte. Men då han inte vet att uttrycka sin frustration på korrekt sätt blir han stämplad som reaktionär, eller värre.
Abascal undrar varför den tacksamhet som många flyktingar känner mot Sverige inte kommer fram i debatten. Det som hörs är mest förebråelser och klander. Alltså förstår han att många känner det som om de bjudit främlingen på middag, gjort sitt bästa eller nästan, och så slukade gästen maten och började strax klaga på att efterrätten var för snål. Eller kanske för trist.
Integrationen då? ”En katastrof”, säger Abascal, men det beror inte på att Sverige skulle vara rasistiskt, vilket en del påstått. ”En rasist blandar ihop de biologiska dragen med de psykologiska. Det gör inte svenskar. Men de växte upp med ett parti som ständigt upprepade att de levde i världens bästa land. Då är det lätt att uppfatta alla som kommer hit som potentiella snyltare.”
Alltså förstår han bitterheten, säger han, den måste få värka ut, folk måste få ut vad de har på hjärtat. Först då kan det bli tal om mer harmoniska relationer mellan ”nya svenskar” och ”etniska svenskar”.
Jag lyssnar, alltmer fascinerad. Han talar helt frejdigt, säger inte ”de” om invandrare, inte heller ”vi”, han sänker inte rösten när han klandrar det ena eller det andra. Ytterst sällsynt i dessa tider. Dessutom klyver han sina omdömen, ännu mer ovanligt: uppskattar Nyamko Sabuni (”hon gör klart att kvinnans ställning inte är förhandlingsbar, just så, man skall inte behöva göra om Ottars jobb från början”) men han fnyser åt folkpartiets nya ”batongpolitik” som antyder att allt är invandrarnas fel. ”De skall väl positionera sig inför nästa val.”
Den misslyckade integrationen, säger Abascal, ”är inte svenskars fel, inte invandrarnas, det är ett systemfel”. Nämligen att våra byråkrater tar för givet att ”invandraren” har problem. Om han inte rent av är problemet. Vill jag ha exempel? Man ordnade i Kista en kurs där somaliska kvinnor skulle lära sig att hantera en dator. Kvinnorna kom, men då slog socialarbetarna larm. Dessa kvinnor kan inte ha manliga lärare, insvepta som de är i tyg från hjässan till fotabjället. ”Vi har de lärare vi har”, bestämde Abascal. Och se – det gick bra, kulturkrocken fanns bara i socialassistenternas huvud. Som dock genast kläckte en ny: dessa kvinnor kunde omöjligen få med sig laptopen hem, för då skulle den antingen stjälas, eller så skulle deras män känna sig tillintetgjorda av att fruarna hade en manick som de själva inte behärskade. ”Snacka om projektioner”, skrattar Abascal.
Jag antar att det var samma assistenter som föreslog att man skulle ta ned flaggan från kommunalhuset. Den nakna stången, var tanken, skulle upplevas mera inkluderande.
Jag har gett stort utrymme åt Luis Abascal eftersom hans hållning sällan får plats i debatten, som är ett dödens fält: På ena sidan folk som i alla lägen upprepar att i Sverige skall svenska regler gälla. På den andra ”multikulturalister” (av den speciella väckelsesorten, allergisk mot nyanser) som önskar montera ned ”majoritetskulturen” på det att ingen skall känna sig utanför.
De förra vill få bort moskéer – de senare vill hala flaggan när de inte bekämpar psalmsång. De förra förklarar den havererade integrationen med att invandraren inte passar in, de senare med att Sverige vilar på ”rasistiska strukturer”. Tillmälena haglar, och i mitten hukar olyckliga rektorer, som väntar på att mångfaldskonsulten skall förklara vad blågult, psalmen, korset, handslaget eller slöjan står för. De har inte förstått att ingen konsult i världen kan hjälpa dem ur den knipan. Vad symbolerna står för avgörs av hur rektorerna själva väljer att bruka dem.
Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.
Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.
Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?
”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”
Kejal heter i verkligheten något annat.
Maciej Zaremba
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vem-ager-flaggan-1.816901
Del 5 - "I landet nöd och lust"
Snart är Sverige det enda land i Europa som inte kräver annat av nya medborgare än att de inte suttit på kåken. I den femte delen av serien ”I väntan på Sverige” undersöker Maciej Zaremba vad en medborgare borde lova sitt land.
En domstol i Kanada har funnit att förbudet mot söndagshandel diskriminerar judar och muslimer, som tvingas hålla stängt två dagar i veckan. Jag frågar ordföranden för Sverige demokraterna om han gillar domslutet: alla affärer skall hålla stängt en dag i veckan, men inte nödvändigtvis på söndagen.
Nej, Jimmie Åkesson gillar det inte. Han är visserligen själv inte troende utan en ”blandning mellan agnostisker och ingenting”. Men skulle ett sådant problem uppstå i Sverige, fick alla anpassa sig till svenska helger.
I Ian Burumas reportagebok ”Mordet i Ams terdam” möter vi Aboutaleb Ahmed, kommunalrådet som kämpar för att muslimska flickor i Holland skall få ha separata simlektioner. Han kan inte se på vad sätt denna eftergift åt pryderiet skulle rubba samhällets grundvalar. Men samme Ahmed säger att de marockaner som inte känner för att lyda holländsk lag borde återvända till Marocko.
Över hela Europa diskuteras vad ”det multikulturella samhället” egentligen skall innebära. Vem skall anpassas till vem – och hur långt? Vilka kulturkrockar är bara berikande och vilka hotar samhällsfreden? Trenden är entydig, framgår av Rogers Brubakers ”Ethnicity Without Groups”: multikulturalismen, som i tre decennier behärskat politiken, har inte infriat löfterna. Där man hoppats på en färgglad mosaik växte grå getton fram. Där man trodde sig visa respekt för den andres kultur uppmuntrade man snarare till utanförskap. Rätten att avvika, en fin liberal princip, kunde också tolkas som förbudet att ingå.
Paradoxalt visade det sig att i Tyskland, som saknar ”integrationspolitik”, är arbetslösheten bland immigranter hälften så hög som i det multikulturellt ledande Nederländerna. I Förbundsrepubliken går också immigranter med i facket, vilket tycks ge bättre skydd mot diskriminering än alla holländska ombudsmän tillsammans.
Multikulturalismen gjorde det inte lät tare att vara marockan i Amsterdam, men svårare att vara holländare. Somliga blev osäkra på sina grundvärden. Var det feminism att beklaga arabiska fäders makt över döttrarna, eller var det unken etnocentrism som man borde skämmas för? Också i Sverige finns numera ”antirasistiska feminister”, vilkas ”anti” är riktat mot feminister som vågat antyda att hedersmord är mer accepterat i Libanon än i Norge.
Jag berättar ingen nytt, det är en poäng jag vill göra. Jag önskar inte att Sverige upprepar det holländska misstaget. Populisten Pim Fortuyn, läser jag i Ian Burumas bok, hade inte blivit så stor om inte samhällets stöttepelare drivit väljare i hans famn genom att missbruka epitetet ”rasism” mot de mest anständiga kritikerna av multikulturalismen (däribland sociologen Paul Scheffer vars ”Het multiculturele drama” varnade för att politiken permanentade fattigdomen). Följden blev en ordentlig backlash. Populisterna fick opinionen med sig. Numera stiftar det liberala Holland öppet diskriminerande utlänningslagar.
Jag hittar inte längre mitt medborgarskaps bevis. Inser att jag måste ha förlagt det i vredesmod direkt när det kom. Det var en massutskrift modell 70-tal. Jag vill minnas att den perforerade kanten satt kvar. Och jag, min idiot, som såg fram emot att bli kallad till Stadshuset, skakad hand med, en blomma kanske, ett minimum av rite de passage. I stället hittar jag beviset på att jag 1969 ”förordnats” till tjänsteman i Postverket. Brevbärare, alltså. Det är på värdepapper, med namnteckning och stämpel.
Snart är Sverige det sista land i Europa som inte kräver annat av nya medborgare än att de inte suttit på kåken. Eller rättare sagt – inte förväntar sig mera. Man kan bli svensk utan att förstå vad ordet ”medborgare” betyder, om vi slogs med Hitler eller kanske mot honom, eller med vilka redskap som vi avrättar homosexuella. Den officiella förklaringen är att på det viset känner sig den nya medborgaren mera inkluderad. Andra menar att det är likgiltighet, nödtorftigt förklädd till hänsyn. Jag tillhör de senare. Har aldrig känt mig inkluderad av axelryckningar.
Det är något paradoxalt med ett land som förväntar sig att alla skall leva upp till dess exotiska seder (du skall skaka hand med alla, dock inte på jobbet) men inte bryr sig om huruvida människan förstår språket som sederna förmedlas på. (Missförstå mig inte. Asylrätten kan inte villkoras med språkkrav. Alltså skall man kunna blir medborgare utan att kunna svenska. I vissa fall, som den 59-åriga fru Ambro som vi mötte i en tidigare artikel, är det ofrånkomligt. Men det kan inte vara den önskvärda regeln.)
I USA, Kanada, Storbritannien med flera länder gäller att den nya medborgaren aktivt skall ansluta sig till gemenskapen: ha ett hum om hur landet styrs och gilla modellen. Formerna skiftar, från bevis på att man gått kursen till regelrätt examen och krav på närvaro vid ceremonin. Det kan vara intressant att veta vad som enligt det brittiska testet är det mest brittiska. Jag prövar frågan på ett tiotal bekanta, alla gissar fel. ”Britain is a country where people of many different cultures and faiths live. What brings British people together is ...” (här tror folk att det kommer något om språket, historien eller drottningen) ”... that they listen to different points of view, they have respect for equal rights and they believe that community is important.”
Sedan september gäller ett medborgartest också i Tyskland. Efter många kontroverser blev det endast frågor om hur landet och EU styrs, om modern historia och folkliga kulturtraditioner. Jag kan nästan ingen tyska, men klarade testet galant. Det är inte svårt att gissa rätt bland flervalsfrågor: ”Pingsten är: 1. En kristen helg. 2.Tysk minnesdag. 3. Internationell sorgedag. 4. Bayersk sedvänja.” Eller: ”Tysk lag säger att: 1. Man får ej röka på gatan. 2. Kvinnor måste gå i kjol. 3. Man får inte slå barn. 4. Kvinnor får inte dricka sprit.” För att ta de lättaste frågorna.
”Jag testade tyska vänner. Det var flera som inte klarade provet”, säger Kenan Kolat, ordförande i Türkische Gemeinde in Deutschland. Han har massvis med kritik mot hur Tyskland behandlar sina invandrare. ”Villkoren för medborgarskap skärps ständigt. Är det för att vi inte skall känna oss välkomna?” Men han vill inte avfärda medborgartestet. ”Om regeringen vill att tysk-turkar skall bli bättre tyskar än de själva, är det okej för mig.” Jag frågar vad jag måste göra för att han, Kolat, skall se mig som landsman. ”Lär dig tyska”, säger han, ”vi måste ju förstå varandra.” Skall jag inte plugga hur Hitler kom till makten? ”Det behöver du veta. Men jag tror att det kommer med språket.”
Fatma Erdem, tjugo år yngre än Kolat, grimaserar när testet kommer på tal. Hon är själv rådgivare i medborgarfrågor, kom till Berlin från Turkiet som elvaåring och anser att testet är ett filter som skall hålla de lågutbildade utanför. Mest upprörd är hon över frågorna om kriget. ”Vad har historia med medborgarskap att göra?” Jo, säger jag, tysk historia... Hon avbryter: ”Vi lever i ett multikulturellt samhälle. Varför skall jag formas av just tysk historia?”
Efter den repliken hör jag inte längre vad hon säger för alla de frågor som den sätter i gång. Är Fatmas likgiltighet för tysk historia bara en fråga mellan henne och Tyskland – eller kan även icke-tyskar ha synpunkter på den saken? Vilket ansvar har nya medborgare för hur den gamla historien förvaltas? Fatma är ju lika litet skyldig till Tredje riket som hennes jämnåriga tyskar, men de senare tvingas att ständigt hantera den plågan. Slipper hon det – på den grunden att hon inte är född av en tysk? Men då är vi tillbaka i det läge där skyldigheter (och kanske rättigheter) följer med blodsbanden.
Det sägs att en förklaring till Tysklands ointresse för att göra medborgare av sina turkar är att tyskarna inte begriper att någon människa helt frivilligt vill göra sig till tysk, med allt som denna tillhörighet för med sig. Men Fatma anser alltså att deras trauma inte är hennes problem. Skall tyskarna jubla över nyheten – eller skall de förfäras? Ett är säkert: Deras idé om vad som menas med att vara tysk är inte densamma som Fatmas.
Jag tänker på postkoloniala ideologer som likt den svenske integrationsutredaren Masoud Kamali anser att alla européer ärvt en gigantisk skuld: det var kolonialismen och slavhandeln som byggde upp de vitas välfärd, inklusive Sveriges. Men när han själv blivit europé och åtnjuter denna välfärd – blir han därmed delaktig i skulden? Eller kan man, som medborgare och ideolog inta en position bortom alla skuldtyngda gemenskaper och utom räckhåll för all fordran? Jag ställer frågan, eftersom jag inte vet svaret.
Om läsaren tycker att det börjar osa metafysik vill jag försäkra att problemet inte alls är teoretiskt. Det är praktiskt och brännande aktuellt eftersom miljontals männi skor plågas av det: Vad står nationen för i den globaliserade världen, vad förpliktigar den till? Vad har man rätt att kräva, vad måste man uthärda i toleransens namn? Obesvarad eller avfärdad kan den frågan lätt bli till ett sår, som xenofoberna nog ser till att ständigt riva upp.
Kan man vara svensk när det passar? Vara med i lust men dra sig undan i nöd? För den som hetat Svensson i tre generationer låter det med rätta som en idiotisk fråga. Han har ju inget val. Men de som bär på multipla hemhörigheter känner igen frestelsen: att mäla sig ut när det går emot.”Vi är bäst!” när Sverige vinner, men ”Fy vad dåliga de är!” när det förlorar.
I en briljant liten essä frågar sig filosofen Leszek Kolakowski vad en nation är för något. En förening av fria individer kan det inte vara, eftersom de flesta föds in i en given gemenskap med ett språk, en kultur och en historia av bragder, tristess och förbrytelser om vartannat. Snarare är nationen en sorts moralisk entitet, en ödesgemenskap. Man ärver förfädernas skåp och tavlor – men också deras skulder. Kan man säga: Jag tar bohaget – men inte skulderna? Nej, i arvsfrågor gäller allt eller intet.
Så är det nog också med det historiska ansvaret, resonerar Kolakowski. Förvisso kan ingen främling kräva av dagens tyskar att de skall tyngas av skulden efter Hitler. Men för sin andliga hälsas skull bör tyskar (liksom alla andra) känna ett särskilt ansvar för vad som förbrutits i den nationens namn.
Vad händer om man vägrar? Måste en turkisk flicka i Berlin välja mellan den tyska och den turkiska skulden? Eller, hemska tanke, ärver hon båda? Skulle det vara omöjligt att ställa sig utanför historiens alla spökhus? ”Mig angår varken era bedrifter eller era brott, jag är inte med i något öde, jag svarar bara för mig själv.” Visst kan man säga så, svarar filosofen, men om man också tänker så, då lurar man sig själv. Den som sagt upp all gemenskap har också gett upp alla anspråk på solidaritet. Den dagen han hamnar i nöd har han inget att fordra av andra. ”Vår likgiltighet kommer att återgäldas med likgiltighet, och vi må icke klaga.”
Nyamko Sabuni menade att ”integrerad” blir man i sitt eget hjärta. När man slutar tänka ”de” och börjar tänka ”vi”. Jag delar den erfarenheten. Alltså borde vi fråga oss om den processen underlättas av vår nobla respekt för mångfald, vars främsta uttryck tycks vara att ständigt påminna folk om att de inte riktigt hör hemma.
Häromåret ålades en högskola att bevisa sin mångfald. En inventering vidtog och se – man upptäckte ett antal individer om vilka man inte anat att de hade en förälder född utomlands. Invandrare! Rektorerna var lyckliga, statistiken räddad, anslagen säkrade. Det var bara en och annan lärare som fick gå hem med en ny och inte helt behaglig känsla i maggropen.
Kanske är det omöjligt att få allt samtidigt: bli både införlivad och sedd i sin egenart. Inget illustrerar det bättre än anekdoten om Akilahs öden. I Sverige, dit han kom först, frågade folk intresserat var han var ifrån, berömde hans svenska och gjorde sitt bästa för att uttala namnet rätt. Han uppskattade det. När han sedan flyttade till USA var det ingen som frågade något och han blev kallad Al. ”Excuse me, my name is Akilah.” ”C’mon Al, you’re American now!” blev svaret, åtföljt av en dunk i ryggen. Akilah (eller Al) har verkligen ett problem. Han anser sig ha rätt till sitt namn. Å andra sidan blev han i Sverige aldrig kallad svensk. Eller dunkad i ryggen.
Maciej Zaremba
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/landet-i-nod-och-lust-1.819008
Blev något fel med rubriken, har kontaktat mod.
Blev något fel med rubriken, har kontaktat mod.
När du endå är på G så kan du ju be samma moderator att ta bort citaten och bara ha kvar länkarna?
När du endå är på G så kan du ju be samma moderator att ta bort citaten och bara ha kvar länkarna?
Nej, tänker jag inte. De finns säkert de som bojkottar DN på samma sätt som jag bojkottar Aftonblaskan. Då kan de läsa artikelserien utan att stödja DN i form av reklamintäkter.
Nej, tänker jag inte. De finns säkert de som bojkottar DN på samma sätt som jag bojkottar Aftonblaskan. Då kan de läsa artikelserien utan att stödja DN i form av reklamintäkter.
På samma sätt som jag kan tänka mig att folk bojkottar Exdiag's trådar på grund av ändlösa textrader?
På samma sätt som jag kan tänka mig att folk bojkottar Exdiag's trådar på grund av ändlösa textrader?
Blir de kortare när man läser de direkt på DN.se? Bryr mig inte nämnvärt om de läser artiklarna eller ej då de är de själva som går miste om något.
Sen är det Exdiaq, inte Exdiag.
Japp, inte läst allt än men Zaremba skriver oftast rätt vettiga artiklar.
På samma sätt som jag kan tänka mig att folk bojkottar Exdiag's trådar på grund av ändlösa textrader?
Det är väl bra att artiklarna finns samlade på ett och samma ställe.
Annars går det ju att klicka på länkarna, eller helt enkelt strunta i att läsa tråden.
Det är väl bra att artiklarna finns samlade på ett och samma ställe.
Annars går det ju att klicka på länkarna, eller helt enkelt strunta i att läsa tråden.
Ostar talar inte! Det gör tomtar! Tillbaka till lagret Ost! Du är inte mogen!
Har läst de tre första, missat de andra så bra att du la upp dem. Helt klart läsvärt, dock lite skrämmande om/att det går till så som det beskrivs. Visst är det vinklat ur en journalists ögon men att ex. högutbildade akademiker och analfabeter kan hamna i samma SFI kurs känns ínte helt optimalt, varken för analfabeterna, akademikerna eller samhället i övrigt.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.