Visa fullständig version : Koloiter som gjort stora saker för hälsan, vad påverkade er i rätt riktning?
Ja, finns ju massa exempel på brädan. Sparrisar som skaffar muckler, tjockisar som får lägre bmi, fd rökare med förbättrat flås å allt möjligt..
Vad gjorde skillnaden för er?
Själv har jag gjort ngra "hälsoresor";
- tjock som liten, blev bantad av dagmamman vilket ledde till att jag smygåt å ännu tjockare, gick ner när jag slutade hos surtanten och upptäckte att jag var grym på längdskidor. :hbang:
- slutade träna pga att det var rörigt hemma, blev tungsint och tung, en dag fick jag komplimang att jag ju var så söt innan (hade alltid sett mig som ugly) å började löpa och simma och blev smal som ett snöre.
- snöret (i min värld är 60 kg på 177 cm det, men allt är relativt).
hade visst glömt bort att äta så när jag såg gladiatorerna på tv med Cecilia Benjaminsson med sååå grym kropp blev jag peppad :D att äta+ styrketräna. Gick med på kolo och älskade styrketräningen.. *cupid* 4 år hälsosamt leverne följde, med vissa flippar och floppar.
- blev deprimerad (men fattade det inte då), vantrivdes och kände mig för tjock för gymet *screwy*, blev med barn å kladdkaka och makrill i tomatsås bestod kosten av i stort. Inaktivitet pga foglossning. Kände mig fast i situationen.
- sökte och fick ett jobb jag verkligen ville ha. Blev sedd som den jag var, trots vaddering = vadderingen flyter bort..
Vad jag tänker på, när det gäller egna resan, är att det alltid varit ngt positivt som fått mig att förbättra mina vanor. Positiva kommentarer, tankar, händelser. Många pikar ju andra för att de ska inse hur de missköter sig, eller skäller på sig själva. För mig har det aldrig funkat, tvärtom, vem blir sugen på att hjälpa ngn som blir sedd el ser sig som värdelös?
Hursomhelst.. Vad fick dig att behandla din kropp bättre?*popcorn*
För mig är det framförallt en estetisk resa, i mina ögon mer muskler = snyggare.
Samt kickarna man får när man träffar folk man inte sett på något år knappt känner igen en för att man är så pass mkt större/tyngre en sist :D
Trevligt umgänge, resor, ideellt arbete för klubben vid tävlingar osv.
Det faktum att kroppen var trasig när jag började. Orkade helt enkelt inte med mina fysiskt halvt handikappade förutsättningar och gjorde något åt saken.
Har fortfarande kvar det lilla handikappet idag, men jäklar vad mycket bättre jag mår.
Jag upptäckte att jag började närma mig tresiffrigt och att det inte anstår en människa att leva så.
Jag skaffade mig en övervikt på ca 30kg när jag flyttat hemifrån och skaffat mig ett stillasittande arbete. En kombination av okunskap, lättja, dåliga matvanor och stressig vardag bidrog till det. Jag kan dock inte påstå att jag led nämnvärt, uppgången gick långsamt över 4-5år och jag ägde ingen våg, min självbild anpassade sig längs vägen.
När jag började inse att det var hälsovådligt, och att jag inte kunde jogga mer än 200m innan jag vart tvungen att gå en stund så förstod jag att det var dags att ta tag i problemet. Jag blev lämpligt nog arbetslös ett par månader här och snöade in på näringslära. Läste massor av litteratur på ämnet, både vetenskaplig och populärvetenskaplig sådan. När jag ansåg mig förstå hur det här med kalorier fungerade så satte jag igång metodiskt. Skaffade mig en personvåg, en matvåg, näringsberäkningsprogram, träningskläder, löparskor mp3spelare osv :D Ska det göras så ska det göras ordentligt.
Sedan handlade det bara om ren tjurskallighet. Ivrigt motarbetad av mina bästa vänner, något som sporrade mig änumera :D
Mina vägar till framgång var:
Total kontroll, allt skall vägas, mätas, beräknas och skrivas ned.
Inga kompromisser, drack inte en droppe alkohol på hela tiden, inga pizzor, inget godis, inga ätardagar.
Motivationsövningar, jobbade med att berömma mig själv när det gick bra, staplade böcker i en ryggsäck motsvarande min viktnedgång och promenerade med den ibland, för att känna hur mycket lättare jag blivit. (När den vägde ~28kg började det bli sjukt jobbigt att gå i trapporna upp till lägenheten på 3:e vån) flyttade hela tiden fram motionsgränserna, pressade mig själv tills jag var nära att spy (och ibland lite över den gränsen :( )
Nu sitter jag och har akut åldersnojja vill inte fylla år i morgon, ska börja planera min 30års kris tror jag. Så jag är förbered 2011 när det smäller :D
Jag slutade röka för att jag förstod att det var så äckligt att killen jag tyckte om aldrig skulle vilja vara med mig om jag fortsatte. Insikten om vad priset för att röka var gjorde det lätt att sluta.
staplade böcker i en ryggsäck motsvarande min viktnedgång och promenerade med den ibland, för att känna hur mycket lättare jag blivit. (När den vägde ~28kg började det bli sjukt jobbigt att gå i trapporna upp till lägenheten på 3:e vån)
Tråkigt att du blev så mycket svagare pga din diet. ;)
Allvarligt, är det intressant att konstant bära på en extravikt och känna hur mycket tyngre allt blir. Fast i ärlighetens namn så kommer ju en ryggsäck med 28kilo belasta din kropp på ett het anant sätt jämfört med om kilona varit jämnt fördelade över kroppen som både muskler och fett.
Det är kul att läsa i denna tråden när man får se olika medlemmars olika förvandling till något mer positivt Själv har jag en inte lika häftig historia. Var lång och relativt muskellös vilket som kille kan kännas jobbigt i tonåren. Började träna på hemma för att "våga" gå till ett gym. Efter några års felaktig träning började det ändå hända saker och jag kände mig inte längre lång och klen. Framför allt var det tydligt när man träffade folk från förr som istälelt för att ge en nedlåtande kommentar istället kom med upplyftande kommentarer. Även om man då bara gjorde*whatever*, ahh, det är bara fett mm så gjorde det gott för självförtroendet att istället för att bli sedd som en otränad individ istället vara den där go-toguy när folk ville ha hjälp med träning och kost.
Nu när jag är "vuxen" bryr jag inte mig i närheten så hårt men visst får positiv respons en att vilja jobba ännu hårdare. För mig fungerar även negativ feeback. Det västa är väl att inte få någon kommentar alls, att befinna sig i ett Vaccum. På de flesta gym finns alla typer av personer men de som jag personligen imponeras mest av är dels de som verkligen gått långt med sin träning men framför allt de som är i nybörjarfasen och antingen är riktigt feta eller klena men verkligen kämpar för att nå resultat och gör det. På något sätt etsar sig deras kämpande in i min hjärna bättre än random 22-årig kille på 182 på 80 kilo som pressar 85kilo i bänkpress.
Ironbabe
2009-03-09, 11:06
Jag slutade röka när min äldsta son föddes. Rökte under graviditeten men inbillade mig i min egohjärna att de "svagaste" cigaretterna på marknaden inte kunde vara såå skadliga för fostret! Och dessutom så rökte jag inte lika mycket som innan jag blev gravid! Alla möjliga ursäkter för mitt ego beteende rabblade jag upp för att slippa må alltför dåligt för fostrets välmående och utveckling. Jag skämdes när jag rökte utomhus bland folk med min växande mage och såg nog alla blickar jag fick men mötte dem med en ilsken blick tillbaka!
Nu vet jag inte om rökningen var hela orsaken till att sonen inte växte så mycket sista månaden i magen eller om det var mitt förhöjda blodtryck (eller en släng av havandeskapsförgiftning) Sista månaden växte han som sagt nästan ingenting och då beslutades det att 2 1/2 vecka innan BF skulle jag sättas igång så att han fick komma ut och växa till sig. Han mådde inte bra i magen alltså. Ut kom en liten kille på 2,2 kg och 43 cm lång med en blodsockernivå på 0,7 (normalt är mellan 3-4 om jag minns rätt) I det ögonblicket bestämde jag mig för att sluta röka BUMS! Och det var precis vad jag gjorde, feströkte nån gång gjorde jag men det var allt. Och nu har det gått 18 år sen jag slutade! Jag la hela skulden på hans låga födelesvikt och välmående på mig själv och mitt rökande och då var det så lätt att sluta
Granatgiraffen
2009-03-09, 11:24
Jag slutade röka när min äldsta son föddes. Rökte under graviditeten men inbillade mig i min egohjärna att de "svagaste" cigaretterna på marknaden inte kunde vara såå skadliga för fostret! Och dessutom så rökte jag inte lika mycket som innan jag blev gravid! Alla möjliga ursäkter för mitt ego beteende rabblade jag upp för att slippa må alltför dåligt för fostrets välmående och utveckling. Jag skämdes när jag rökte utomhus bland folk med min växande mage och såg nog alla blickar jag fick men mötte dem med en ilsken blick tillbaka!
Nu vet jag inte om rökningen var hela orsaken till att sonen inte växte så mycket sista månaden i magen eller om det var mitt förhöjda blodtryck (eller en släng av havandeskapsförgiftning) Sista månaden växte han som sagt nästan ingenting och då beslutades det att 2 1/2 vecka innan BF skulle jag sättas igång så att han fick komma ut och växa till sig. Han mådde inte bra i magen alltså. Ut kom en liten kille på 2,2 kg och 43 cm lång med en blodsockernivå på 0,7 (normalt är mellan 3-4 om jag minns rätt) I det ögonblicket bestämde jag mig för att sluta röka BUMS! Och det var precis vad jag gjorde, feströkte nån gång gjorde jag men det var allt. Och nu har det gått 18 år sen jag slutade! Jag la hela skulden på hans låga födelesvikt och välmående på mig själv och mitt rökande och då var det så lätt att sluta
Usch och fy för att röka under graviditet.
Ironbabe
2009-03-09, 11:33
Usch och fy för att röka under graviditet.
Eh ja? Du kan läsa *duktig*
Usch vad jobbigt, tur att det slutade lyckligt i alla fall. Sedan är det ju tveksamt om det var rökningen eller någon annan faktor som gjorde att han slutade växa. Det finns ju mängder med barn som föds utan problem där mamman är storrökare. Idag har det väl konstaterats att rökning och graviditet inte är en helt lycka information men för 20-30 år sedan var det väldigt vanligt med rökande mammor. Det är klart att rökning är skadligt men jag tror ibland att ny forskning kring det här med graviditet får mammor att bli för nojiga. Man får inte röka, dricka, äta, måla, använda lösningmedel.
Känner många tjejer som oroat ihjäl sig under sin graviditet för att de ätit en räka eller en liten bit ost som inte var pastoriserad. Denna konstanta oro tror jag är många resor värre för fostret än att kanske råka få i sig något olämpligt vid ett enstaka tillfälle. Nu är jag lite OffTopic men jag tror att fostret och dess utveckling är betydligt motståndskraftigare mot extern påverkan än hur mamman i sig mår.
Brooklyn
2009-03-09, 12:08
insåg att jag vara jäkligt tjock, och var tvungen att göra någonting åt det :)
så jag klippte 30kg, och sen har jag jobbat mig uppåt i muskler
Jag ville bli starkast, jag var redan bäst på allt annat.
Jag ville bli starkast, jag var redan bäst på allt annat.
Inklusive ödmjukhet och sannolikheter? ;)
Brooklyn
2009-03-09, 12:23
Inklusive ödmjukhet och sannolikheter? ;)
ofc ;)
Shakemynuts
2009-03-09, 12:48
Jag har levt som Straight edge sedan ungefär 5 år tillbaka. Straight edgetatueringar, riktigt strikt, inget koffein eller så heller samt en hård vegetarisk kost också.
Det är nog vad som fått mig att ändra livssyn. Det hindrade mig otroligt mycket i mitt liv när det gällde gå ut och umgås på studentpuben eller en soft hemmakväll ett gäng kompisar med nån öl eller två. Samt att det blev jobbigt att hänga på matlagningskvällar etc, man vill inte vara till besvär liksom.
Under bara ett års tid har jag börjat äta kött och dricka alkohol. Varför? För att jag känner att jag mår bättre av ett liv utan så mycket begränsningar, bara man tar allt med måtta. Det känns otroligt bra att kunna göra som jag vill, om jag känner för det.
Just nu har jag totalt gått ner 20kg också. Satsar på ca 8kg till, idag mår jag bättre, helt klart. Leva utan begränsningar och samtidigt begränsa sig så att man går ner i vikt är en ganska bra känsla som får en att vilja fortsätta.
Jag började träna för att få en snygg kropp, bli stark och träffa brudar på gymmet. Nu ska jag börja på en athletklubb, så nu antar jag att jag bara tränar för att bli stark.
Jag var i tonåren och skulle precis börja på gymnasiet, köpte Pumping Iron och tittade på den.. Såg upp enormt mycket till Franco Columbu och strax därefter började jag själv träna..
J de Koof
2009-03-09, 23:18
Jag hade frekventa ryggproblem ända tills en dag 1995 när jag inte ens kunde stiga upp och gå till jobbet. Det var extremt för mig, så det blev att besöka en sån däringa doktor. Han rekommenderade styrketräning och det tillhör nog de bästa saker som hänt mig. Sedan dess har jag harvat i styrketräningslokaler och aldrig haft minsta ryggproblem, men dessutom öppnades lite av en ny värld för mig där man dels kunde reglera sin fysik och kroppsvikt vilket varit till stor glädje, och därtill fick jag upp ögonen för det stora ämnet kost och näring.
Man skulle nog letat upp den där doktorn, tagit i hand och tackat ödmjukast.
I samband med styrketräning fick jag dock de bästa komplimangerna när jag lade av det där med att försöka bli stor, till förmån för det smärta och hårda. And from there it goes on och jag trivs som aldrig förr...
"men borde inte du vara större som tränat så länge...?" Orka bry sig om de tröttingarna då.
Thalagor
2009-03-10, 00:14
Jag upptäckte att jag började närma mig tresiffrigt och att det inte anstår en människa att leva så.
+1
Var lite över t o m.
Började träna på högstadiet med målet att bli större och starkare för att få respekt. Var innan en 56 kilo lätt speta på 183 cm, med både dåligt självförtroende och obefintlig pondus. Med träningen ökade självförtroendet och sedan flöt träningen på. Nu känns den inte som en lika stor del av min identitet och idealen har förändrats åt det mindre.
The Draf
2009-03-10, 08:48
Började träna efter att jag fick ont i ryggen av att häcka vid datorn. Efter några månader försvann det, men jag fortsatte träna och hipps vips har man tränat i 6 år.
Whistler
2009-03-10, 10:26
Styrketräningen har smugit sig på successivt under åren, enda aha-upplevelsen där har väl egentligen varit de styrke- och volymökningar jag fått sedan jag fattade att man måste ligga på kaloriöverskott för att gå upp i massa också. Hade en lång period av trångsynthet där mycket protein, obefintligt med fett och ingen koll alls på kalorimängd utgjorde en vardag.
Största steget i min träning var nog faktiskt när jag började med yoga. Jag lärde känna kroppen bättre än jag någonsin gjort under mina år som kampsportare och känner nu att jag har ganska god koll på mina egna begränsningar. :)
Kul med allas olika bakgrund!
Kanske det kan peppa ngn som inte kommit igång än, ofta har man ju en massa tankar innan om det man inte känner till, men sen blir det som många nämner, en god vana.. :)
Jag var bulimiker och ramlade ihop under uppvärmningen på gympan i ettan på gymnasiet. Min lärare frågade varför och jag svarade kort att jag inte ätit på en vecka. Då ville jag ha hjälp. Blev skickad till skolsyster som i sin tur kontaktade BUP som i sin tur skickade mig till Anorexi- & Bulimimottagningen på Östra Sjukhuset i Göteborg. Så dit fick jag gå en gång i veckan, på vägning och uppföljning av matdagbok. Min mor lagade speciell mat för mig och min pappa gick promenader med mig efter att vi ätit för att jag inte skulle låsa in mig och få extrem ångest och försöka spy. Efter att jag börjat äta små mängder med mat och gått upp från 52-53 till 57 började jag att träna, jag ersatte kräkningarna med att träna istället. Efter att ha ljugit för familj, vänner och psykologer på Anorexi- och bulimimottagningen blev jag friskförklarad från bulimin, men hade väl utvecklat någon form av ortorexi istället. Men fick fortsätta att gå till en psykolog, nu på vuxenpsyk istället, för att bearbeta min depression. Träningen fick ett annat mål och jag ville bli biff, och rippad. Mådde riktigt dåligt över min bulkiga form och jag tränade ca 10 gånger i veckan. Hade med mig egen mat till skolan, bambamaten var ju full av kalorier, det gick inte att äta.
Sedan vet jag inte riktigt vad som har hänt. Jag har successivt vuxit ifrån mina tvångsbeteenden, iaf av det slaget. Även om jag fortfarande vill bli biff och rippad så trivs jag med mig själv, någorlunda och jag har en sund inställning till träningen. Jag har gjort så att jag "straffar" mig själv om jag inte sköter maten. OM jag spyr eller inte äter får jag inte träna, och träning är underbart och min terapi. Min stund för mig själv.
Dock tror jag inte att det är en särskilt sund sport jag håller på med, rent psykiskt. Jag kommer antagligen aldrig att bli nöjd, hur stor och rippad jag än blir. Men så länge jag kan leva med det och ha en vettig hållning till det hela så ser jag det inte som ett stort problem.
Eldhroka
2009-03-11, 10:02
Jag "upptäckte" att jag blivit en tjockis när jag hittade en snygg kjol
som jag ville ha... som inte passade :( Köpte kjolen ändå och hängde
den på garderobsdörren, så det var det första och sista jag såg varje dag.
Jag började motionera och äta bättre för att kunna komma i kjolen....
Den kjolen blev väldigt välanvänd senare. :)
Semiramis
2009-03-11, 10:14
Jag insåg att min starka fysik inte skulle räcka för evigt och att om jag inte ändrade mitt sätt att leva var det sannolikt att jag skulle leva många år sjuk och trött. Då var jag 47 år gammal med rejäl övervikt och blodtryck och blodfetter som tangerade gränsvärdena. Jag kände en stor tacksamhet till min kropp som burit mig genom så mycket och kände att den förtjänade att behandlas bättre. Att träningen skulle bli något centralt och positivt i mitt liv hade jag aldrig kunnat drömma om i min vildaste fantasi men nu sex år senare och dryga 20 kilo lättare så har jag mycket svårt att tänka mig ett liv utan fysisk aktivitet. Samtidigt är jag väl medveten om hur lätt det kan vara att falla tillbaka i gamla mönster om det händer något och jag försöker ha en förberedelse för det!
Jag har blandat "sunt" och osunt leverne sedan tidig tonår, på sista tiden med fördjupning i det senare.
De enda egentliga religiösa upplevelser som efterfrågas sedan starten torde väll egentligen vara när jag tog 100kg i bänk första gången och när jag hittade marklyft som övning.
enstorochstark
2009-03-11, 10:24
Spelade innebandy, fotboll och ishockey många, många år. Rökte och krökade från 15-16 och vid studenten, valde jag att lägga ned all träning förutom löpning och gymmet, inför lumpen. Fortsatte röka och kröka ganska mycket. Efter lumpen, började jag jobba igen. Och eftersom jag inte ser någon anledning till att sluta röka (just nu ;) jag har en deal med tjejen om att sluta röka när hon får veta att hon är gravid) så är det bara till att ge sig ut i spåret och framförallt ned på gymmet. :)
Och framförallt, för att jag funderar på att börja träna styrkelyft. Mina knän klarar inte av mer förslitningsskador, så en seriös satsning på en bollsport är ju ändå lite out of the question.
Hade gott
jag har en deal med tjejen om att sluta röka när hon får veta att hon är gravid
Du vet om att era chanser att bli gravida ökar den dag du slutar röka?
enstorochstark
2009-03-11, 10:40
Du vet om att era chanser att bli gravida ökar den dag du slutar röka?
Jodå, jag har läst varningstexterna. ;)
Men framförallt är ju jag bara 20 (och något år...) och hon lite yngre än mig, så det ska nog reda upp sig. Han fungerar. Än så länge. :thumbup:
Han fungerar. Än så länge. :thumbup:
Du har lyckats göra tjejjer gravid redan då antar jag?
För erektionen säger då inte mycket om spermakvaliten, och det är ju nästan alltid där skon klämmer när tjejen inte blir på tjocken.
enstorochstark
2009-03-11, 11:07
Du har lyckats göra tjejjer gravid redan då antar jag?
För erektionen säger då inte mycket om spermakvaliten, och det är ju nästan alltid där skon klämmer när tjejen inte blir på tjocken.
Okej, gott folk. Nu ska vi väl inte blanda in allt för mycket privatliv. Jag röker. Mitt liv. Mitt val.
Vad jag menade med mitt ursprungliga inlägg, är att jag är medveten om att jag, till en viss del, har en ganska ohälsosam livstil (röker, dricker) men att jag inte valt att hoppa över träningen, bli en kille som är ute varje onsdag, fredag och lördag, utan legat i att träna och inte som många utav mina jämnåriga vänner, lagt allt vad idrott och motion heter på hyllan när de lagt av med alla former av träning, eftersom 18-19 är en ålder då de allra flesta slutar spela hockey eller vad det är nu dem spelar eller sysslar med.
Juliette
2009-03-11, 11:20
Jag slutade röka när min äldsta son föddes. Rökte under graviditeten men inbillade mig i min egohjärna att de "svagaste" cigaretterna på marknaden inte kunde vara såå skadliga för fostret! Och dessutom så rökte jag inte lika mycket som innan jag blev gravid! Alla möjliga ursäkter för mitt ego beteende rabblade jag upp för att slippa må alltför dåligt för fostrets välmående och utveckling. Jag skämdes när jag rökte utomhus bland folk med min växande mage och såg nog alla blickar jag fick men mötte dem med en ilsken blick tillbaka!
Nu vet jag inte om rökningen var hela orsaken till att sonen inte växte så mycket sista månaden i magen eller om det var mitt förhöjda blodtryck (eller en släng av havandeskapsförgiftning) Sista månaden växte han som sagt nästan ingenting och då beslutades det att 2 1/2 vecka innan BF skulle jag sättas igång så att han fick komma ut och växa till sig. Han mådde inte bra i magen alltså. Ut kom en liten kille på 2,2 kg och 43 cm lång med en blodsockernivå på 0,7 (normalt är mellan 3-4 om jag minns rätt) I det ögonblicket bestämde jag mig för att sluta röka BUMS! Och det var precis vad jag gjorde, feströkte nån gång gjorde jag men det var allt. Och nu har det gått 18 år sen jag slutade! Jag la hela skulden på hans låga födelesvikt och välmående på mig själv och mitt rökande och då var det så lätt att sluta
Tack för att du delade med dig! Det var modigt gjort av dig och kan förhoppningsvis hjälpa någon att tänka om när de är gravida.
Havandeskapsförgiftning kan också bidra till låg födelsevikt, så det är inte säkert att det bara var cigaretterna som var orsaken till just det.
Första gången jag gjorde något hälsosamt var efter att ha sett filmen Full Metal Jacket. Då gick jag ut och sprang 3 km i vårvärmen, efter det följde ett par somrar med löpning.
Jag behövde nåt att göra i en liten skitstad som Säffle. De enda som håller hög klass där är atletklubben. Att jag satte min fot där kommer jag aldrig att ångra.
Hursomhelst.. Vad fick dig att behandla din kropp bättre?*popcorn*
Blev sambo för första gången i slutet på tonåren och med det väldigt inaktiv (läs mysig) i samband med ett gemensamt matintresse (läs förrätt, varmrätt och efterätt allt för ofta framför tvn), vilket på bara ett halvår resulterade i ca 20 kilos viktuppgång... Det i sin tur var för snabbt för min kassa hud, så jag vaknade en dag med stora lila bristningar på insidan av låren - gissa om jag grinade :(
Det fick mig att fatta vad jag hade utsatt mig själv för (han hade också dragit på sig en rejäl övervikt), så jag började tokläsa allt jag kom över om träning och kost. Tyvärr ville inte killen vara med på noterna och göra något åt vårt något destruktiva leverne, så jag bad honom gå, vände upp och ner på kylskåpet, började träna och dansa och kilona rasade.
Blev lite senare instruktör och upptäckte min fallenhet för styrketräning i kombination med boxning. Gled mer och mer in på det spåret, träffade en kille som också tränade och sen dess har livet rullat på, allt mer fokuserat på träningen som blivit min fristad och enda stället som jag känner verkligen utmanar mig till fullo - finns alltid nåt mer jag kan förbättra eller ta lärdom av :)
Jag kommer antagligen aldrig att bli nöjd, hur stor och rippad jag än blir. Men så länge jag kan leva med det och ha en vettig hållning till det hela så ser jag det inte som ett stort problem.
Vilket nog är "grejen" med att falla in i träningsträsket... att aldrig kunna bli nöjd är förvisso det som driver en till att fortsätta, och med en vettig balans är det nog bara bra. ;)
Dock kommer mina bristningar alltid påminna mig om varför jag en gång började... jag kommer aldrig tillåta att det händer igen :em:
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.