Visa fullständig version : Fetma - en sjukdom?
Läste en krönika i Aftonbladet idag (:em:) där man klagade på diskriminationen mot feta människor med argumentet att fetma är en sjukdom, men feta människor får ändå utstå mer hån än folk med t.ex cancer. Jag blev lite fundersam *popcorn*
Är det vanligt att fetma orsakas av en bakomliggande medicinsk orsak (SMAM-1-virus, nedsatt ämnesomsättning osv) eller är det främst dålig karaktär som ligger bakom?
Kan man till och med anse att dålig karaktär är en sjukdom? Jag har någon gång hört folk argumentera för att alkoholism är en sjukdom för att vissa människor har en genetisk fallenhet för att fastna i ett beroende, vilket i så fall borde kunna appliceras på fetma också. What'cha reckon?
Feta borde banta, alkoholister sluta dricka och deprimerade rycka upp sig, jag menar, för oss andra är det ju lätt?
För att på ett vettigt sätt diskutera detta måste vi ha samma definition av sjukdom, jag föreslår Nationalencyklopedins:
" sjukdom
sjukdom, tillstånd där en individ (människa, djur eller växt) inte fungerar optimalt. Sjukdomar hos människa kan ses ur flera olika synvinklar. Den mest centrala aspekten är de obehag och plågor (symtom) och de funktionsstörningar som den berörda individen upplever. En annan aspekt är den medicinska bedömningen av om sjukdom föreligger eller inte samt vid sjukdom ställningstagande till diagnosen och den därpå grundade behandlingen. Läkarens bedömning är särskilt svår i de fall då personen har symtom av kroppslig typ men inga tillhörande objektiva fynd (sjukdomstecken, onormala utfall av blodanalyser, röntgenundersökningar m.m.). Om en person med ett sådant s.k. symtombaserat tillstånd anser sig vara arbetsoförmögen är läkarens och Försäkringskassans bedömning ofta vansklig."
Så ja, jag anser att feta är sjuka, och de har en ökad risk att utveckla andra sekundära sjukdomar till följd av sin fettma.
Ett annat problem är definitionen av "dålig karaktär". Var går gränsen för när hela karaktären (som ju är ett ganska vitt mått) betraktas som "dålig" och är vissa aspekter viktigare än andra?
(Att håna verkar ju överhuvudtaget tämligen olämpligt.)
Feta borde banta, alkoholister sluta dricka och deprimerade rycka upp sig, jag menar, för oss andra är det ju lätt?
Jag tror du missförstod min ställning lite. Jag kanske borde skrivit "dålig" karaktär - jag håller med dig och jag tycker naturligtvis inte feta människor är sämre än andra, men jag undrar när ett visst karaktärsdrag blir en sjukdom. Är otrevliga människor också sjuka?
Jag vet samtidigt inte hur positivt det är att tänka "jag är fet för att jag är sjuk/har sådan här personlighet, det finns ingenting jag kan göra åt det." - finns det inte en risk för att det leder till att personen i fråga ger upp?
Är "fet" verkligen att karaktärsdrag (det är vad du skriver)?
Njae, men att ha svårt att kontrollera hur mycket man äter/svårt att motivera sig att motionera kan väl vara det?
King Grub
2009-03-04, 17:38
Virus tror man kan vara en bidragande faktor till en stor del av världens övervikt.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?db=pubmed&cmd=link&linkname=pubmed_pubmed&uid=19138827&ordinalpos=7:
Coldsmith
2009-03-04, 17:39
Är lathet en sjukdom också?
Läste faktiskt samma krönika och reagerade också. Han inledde med att skriva att "alla vetenskapliga undersökningar bevisar om och om igen att fetma är en sjukdom" (något i den stilen iaf). Jag skulle gärna se att han presenterar dessa undersökningar.
Sen att han svamlade om att folk skrattade när feta dog oich annat, det var bara smaklöst.
Scratch89
2009-03-04, 18:46
Virus tror man kan vara en bidragande faktor till en stor del av världens övervikt.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez?db=pubmed&cmd=link&linkname=pubmed_pubmed&uid=19138827&ordinalpos=7:
Intressant. Det borde väl inte vara så svårt att göra något som dödar viruset och lösa problemet?
Herr Oberst
2009-03-04, 18:51
Det är synd om folk
King Grub
2009-03-04, 19:04
Intressant. Det borde väl inte vara så svårt att göra något som dödar viruset och lösa problemet?
Nej, adenovirus går inte att behandla. Det är samma typ som ger förkylning. Det finns inga mediciner mot den typen av virus.
Ad-36 tror man infekterar adipocyter och förändrar enzymer och transkriptionsfaktorer som ökar ansamlingen av triglycerider och gör att preadipocyter (förstadier till fettceller) mognar till fullvuxna fettceller.
Själv så har jag länge lidit av sjukdomen snusning.
Den är tyvärr kronisk och det finns ingen bot.
Ignatius72
2009-03-04, 19:16
Om jag blir sjuk någongång så hoppas jag det är av sjukdomar där jag själv kan styra utfallet.
Scratch89
2009-03-04, 19:23
Nej, adenovirus går inte att behandla. Det är samma typ som ger förkylning. Det finns inga mediciner mot den typen av virus.
Än, borde man väl kunna lägga till? Eller är det något som aldrig kommer att kunna behandlas?
Ad-36 tror man infekterar adipocyter och förändrar enzymer och transkriptionsfaktorer som ökar ansamlingen av triglycerider och gör att preadipocyter (förstadier till fettceller) mognar till fullvuxna fettceller.
Men det kräver väl fortfarande ett överskott för att det ska lagras, eller hur? Fast det kanske är här det skiljer sig mellan människor; vissa kan ligga på (vad som borde vara) ett överskott utan att gå upp, medan andra måste ha exakt koll för att inte gå varken upp eller ner.
Coldsmith
2009-03-04, 19:28
Ja hur fungerar det där egentligen? Eller blir det så att vissa som ligger på överskott har lättare att få upp kroppsenergin, medans dessa med sjukdomen lagrar in det på en gång utan att känna sig piggare?
Och om det är ett virus, blir jag tjock nu då om jag kramar min tjocka kompis som jag brukar :)
Rent spontant nu, nej, jag ser inte fetma som en sjukdom. Ser det som brist på självdiciplin och dålig karaktär. Då syftar jag främst på dom som medvetet äter sig feta och inte gör något åt det... Sen finns det folk som påstår att dom trvis med att vara feta, vilket jag inte tror ett smack på. Självklart så ska jag inte peta alla över samma kant.. men som sagt, rent spontant.
King Grub
2009-03-04, 19:33
Energiomsättningen är en kraftfullt påverkande faktor; störs den, som i fallet virus, räcker det med små sådana omställningar, där en större del av energiomättningen styrs in på fettinlagring i stället för att gå till annan metabol verksamhet, för att kroppsvikten skall påverkas på sikt genom ökade fettdepåer.
Kan bristande karaktär klassas som sjukdom, så i så fall, varför inte?
Ytterst få människor lider väl i praktiken av metabola syndrom som gör dem extremt mottagliga för övervikt, men ändå har jag många gånger hört människor i min omgivning klaga på att det måste vara något fel på dem, för de kan helt enkelt inte gå ned i vikt. Inte sant. Tänker man då att det inte är någon idé och ger upp tycker jag det vittnar om dålig karaktärsstyrka.
Vad hjälper det att käka sallad till lunch när de sitter och käkar chokladmuffins ett par gånger om dagen, chips på helgen, dricker flera gånger i veckan och aldrig rör sig? De borde sluta skylla på alla möjliga och omöjliga yttre faktorer och ta sig i kragen.
Jag ser kraftigt överviktiga som viljesvaga och veka. Jag grundar detta på att jag aldrig träffat någon kraftigt överviktig som inte velat gå ned i vikt. Ett annat tecken på vekhet är att många går på de mest fantastiska genvägar för att tappa 7 kilo på en månad som kvällspressen och veckotsidningarna förmedlar, istället för att göra på det sätt som är jobbigt, men ger resultat, kcal in< kcal ut.
All heder åt de som inte givit upp, utan faktiskt lyckats ta sig dit de vill från sin övervikt, det vittnar om en stark karaktär, antagligen samma karaktärsstyrka som hjälpt en del av dessa på brädan att få mycket bra resultat av sin styrketräning också :thumbup: Ingen nämnd, ingen glömd.
Är "fet" verkligen att karaktärsdrag (det är vad du skriver)?
Nej, men lathet och svag viljestyrka, vilket säkert ansvarat för övervikten hos feta.
sweetkarolina
2009-03-04, 19:47
Ett annat problem är definitionen av "dålig karaktär". Var går gränsen för när hela karaktären (som ju är ett ganska vitt mått) betraktas som "dålig" och är vissa aspekter viktigare än andra?
(Att håna verkar ju överhuvudtaget tämligen olämpligt.)
Att fetma är en sjukdom visst.
Varför måste alla feta ha dålig karaktär? Måste alla männsikor sträva efter en smal kropp?
Kan man inte få prioritera chokladmuffins högre än magrutor? Resonemangen här utgår ifrån att alla har samma strävan som er själva, men att de feta misslyckas.
Är elitidrottare en sjukdom?
Nej, men lathet och svag viljestyrka, vilket säkert ansvarat för övervikten hos feta.
Så amerikaner är latare och har svagare vilja än svenskar, lika så britter?
Och folk med feta föräldrar är även de latare och viljesvagare än de med smala föräldrar. Lågavlönade, lågutbildade är latare och viljesvagare än högavlönade högutbildade.
Drygt varannan man och drygt var tredje kvinna var överviktig eller fet i Stockholms län år 2002. Ergo, män är latare och har svagare vilja än kvinnor.
Bland kvinnor var prevalensen av övervikt högre i landsbygdskommuner
(33 %), än i medelstora städer (30 %) och storstäder (25 %).
Människor på landsbygden är latare och har svagare viljor.
osv osv.
Är elitidrottare en sjukdom?
Nja elitidrott snarare ( :) ).
Det är en bra fråga och jag har för mig att jag fick in ganska många träffar när jag jämförde med kriterierna inom DSM-4 på att det i alla fall är en störning av någon typ.
Att fetma är en sjukdom visst.
Varför måste alla feta ha dålig karaktär? Måste alla männsikor sträva efter en smal kropp?
Kan man inte få prioritera chokladmuffins högre än magrutor? Resonemangen här utgår ifrån att alla har samma strävan som er själva, men att de feta misslyckas.
Sant, men människor som är feta för att de vill vara feta är ju i princip uteslutna ur diskussionen eftersom det inte är ett problem för dem. ;) Naturligtvis ska man få se ut som man vill - men man ska nog skilja på att tycka om att vara rund och äta bullar och sjuklig fetma, och faktum kvarstår att en mängd människor är feta utan att vilja vara det.
Mental: Det där exemplet med amerikanarna skulle jag vilja påstå var ett riktigt dåligt exempel då det beror på hur/var och vilka föräldrar dom har. Har man feta föräldrar äter man deras mat och om dom blev feta på den maten borde inte ungen som inte kan välja bort deras mat också bli det? Där handlar det inte om att dom har dålig vilja utan riktigt dåliga föräldrar som faktiskt inte vet vad man ska äta. Amerikanarn är väl överlag överrösta med fet mat på dom flesta ställen.
Vi hade en vikarie på biologin en gång som berättade om en resa han gjort i USA. Han var ledare för ett fat-camp men enligt honom så kunde ungarna lika gärna stannat hemma eftersom maten dom åt var Pommes Frites med Kyckling klubba med feta såser, hamburgare med pommes frites etc väldigt mycket fet och friterad mat.
Han sade att han lagade sin egen mat eftersom han inte klarade av att äta maten där och om dom nu äter sådan här mat på sk Fat-Camps är det då deras fel att dom är feta?
Vikarien var tydligen kickboxare och såg betydligt mer vältränad ut än vad många andra som jag sett så det där om kost borde han kunna eftersom träning och mat går hand i hand.
Så amerikaner är latare och har svagare vilja än svenskar, lika så britter?
Och folk med feta föräldrar är även de latare och viljesvagare än de med smala föräldrar. Lågavlönade, lågutbildade är latare och viljesvagare än högavlönade högutbildade.
Drygt varannan man och drygt var tredje kvinna var överviktig eller fet i Stockholms län år 2002. Ergo, män är latare och har svagare vilja än kvinnor.
Bland kvinnor var prevalensen av övervikt högre i landsbygdskommuner
(33 %), än i medelstora städer (30 %) och storstäder (25 %).
Människor på landsbygden är latare och har svagare viljor.
osv osv.
Vad anser du själv? Anser du att lågavlönade, amerikaner, landsbygsbor etc är mer frekvent drabbade av den mystiska sjukdom som orsakar fetma? (latmask imho).
Jag tror definitivt att barn med feta föräldrar är fetare än andra barn, ja. Feta föräldrar har antagligen en livsstil med matintag och motion som gör dem feta. Barnen äter sedan antagligen samma mat som föräldrarna och tar efter deras livsstil. Generellt sett.
Amerikaner är feta i större utsträckning än européer. Visst skulle man kunna säga att det beror på deras horribla matvanor och avaknaden av vardagsmotion då man i princip är bilbunden i USA utan cykelbanor etc. Men faktum är att när man väl märker att vikten börjar krypa upp och inte gör något åt det fastän man vill vara smal, då har man svag karaktär.
Fatalist
2009-03-04, 21:02
En stor del av problemet med fetma kommer väl från samma grund som många andra samhällsproblem, folk inser helt enkelt inte att det enbart är de själva som kan göra något åt sin situation.
fetma är ingen sjukdom(förutom i vissa fall då ämningsomsättningen är störd pga ngt) utan beror på personer som inte är tillräckligt kunniga om kroppen och helt enkelt försöker förtrycka(rätt ord?) saken att de är tjocka.
Hur ser ni på störda ätbeteenden (anorexia nervosa, bulimi, binge-eating), är de sjukdomar? Var går gränsen? NÄr har det gått tillräckligt långt? Fetma är sjukligt.
sjukdom hmm, jag ser de som psykiska problem. Fast det kanske är sjukdom som framkallar de psykiska problemen.
Man äter för mycket och rör sig för lite.
Fatalist
2009-03-04, 23:24
Man äter för mycket och rör sig för lite.
Nej nu är du trångsynt om du påstår att det finns en balans Kcal in <-> Kcal ut och att det skulle ha något med viktuppgång att göra.
alltså, jag ser det hela som jävligt enkelt.... tycker man att man är tjock, fet etc... fine, då äter man inte så mkt? är det verkligen svårare än så?
Vilken självkontroll ha människor?
Den där RICKY va rätt rolig :)
Mja alla har val typ ratt
Fetma ar en bi-effekt av dagens samhalle (det syns har i Australien dar samhallet inte utbildar unga i kost, eller gjorde iallfall) kunskap och media (tex har har de reklam att man ska mata sina barn med nutella pa vitt brod for det har massor med nyttigheter i sig - sager en larare pa reklamen)
Anorexi osv ar oxa en bieffekt av samhallet - kunskap och media. (men saklart som allt annat kan bero pa annat)
Omgivning, uppvaxt och intresse spelar roll. Om man ar uppvaxt pa friterat skrap sa ar det latt att man fortsatter pa den banan.
En del av feta manniskor ar saklart sjuka men langt ifran alla
Manga feta har andra problem och det tar sig utlopp i trost atning.
men visst - manga feta ar feta for att man helt enkelt ater for mycket.
Det finns aldeles for manga orsaker till dagens fetma for att kunna peka ut en sak och fixa den.
Ska man skylla pa nagot kan man val skylla pa tillganligheten av rafinerad mat.
Från att ha sällat mig från de "fetas" (bmi 42,5) skara till de överviktigas (bmi 27,8) med målet normalviktig så tillåter jag mig att svara.
När jag(tänker inte svara för andra) var som fetast var jag definitivt sjuk. Jag anser inte att jag hade dålig karaktär, var lat eller hade bristande självkontroll.
Jag hade ett sjukligt förhållande till mat och kände mig instängd i en grå dimma. Har ingen aning om hur det fungerar för andra feta, men inget har förr eller senare smakat så gott, gett sådan belöning, som mat (gärna energirik) gav då. Tänk er ett härligt träningspass med känslan efteråt av alla endorfiner som kickar in, med skillnaden att du åstadkommer det genom att gapa och svälja. När sedan "kicken" gick ur så fanns bara känslan av tjock, värdelös och den gnagande känslan av att vilja återfå "balansen" (som inte alls var balans) igen.
Innan jag blev fet hade inte mat den effekten på mig, nu när jag går ner ger inte mat den effekten på mig. När jag var fet.. alltså, jag var matberoende. ALLT kunde lösas genom att inta för mkt energi. Så kändes det, känslomässigt. Förnuftsmässigt förstod jag att det ju knappast var så, jag önskade ibland att all mat i hela världen försvann så att jag slapp den.
Jag upplevde fetma som en sjukdom, som något jag inte ville vara i men kände mig utlämnad åt.
Under den här tiden jobbade jag heltid och gjorde bra ifrån mig på jobbet, promenerade mkt tills jag fick foglossning pga graviditet (då ska man inte promenera), pendlade för att ta in poäng på min utbildning och när jag sedan var uppe i 133 kg och istället för att vara ute i samhället tog hand om min son som hade kolik var jag INTE karaktärslös och dålig koll på mig själv. Jag slet hund kändes det som, och jag hade inte orken att "rycka upp mig".
Den orken kom först när jag sökte ett arbete jag verkligen ville ha, insåg ett och annat om mitt privatliv, och faktiskt blev uppskattad för den jag blivit rent personlighets och yrkesmässigt. Jag blev sedd, behandlad som människa inte ett "det" och det gav mig lusten till mitt gamla liv med mer lagomt med mat och generellt mer rörelse.
Varför babblar jag på om mig då? Jo, för jag blir så trött när folk generaliserar alla feta till en homogen grupp och idiotförklarar den, för det är faktiskt vad vissa gör här i tråden. Att benämna fetma som en sjukdom är inte för att ge folk ursäkter, utan för att påvisa det svåra med tillståndet, som jag ser det.
Det är ingen dans på rosor att vara fet och känna sig så utlämnad åt sitt destruktiva leverne och andras förakt, uppleva den känslan av förlorad kontroll och självförakt (återigen, alla feta har sin story).
Idag ser man förvärvad psykisk sjukdom, alkoholism och andra beroendesjukdomar, ätstörningar (som i vissa fall leder till just fetma), följdsjukdomar av rökning (kol etc) som sjukdomar.
Visst kan man säga att en alkholist att sluta dricka, att den deprimerade ska rycka upp sig, att anorektikern ska äta och kolpatienten ska sluta röka - men det är ju det som är det svåraste med att vara människa... Vi kan göra saker som är kontraproduktivt till hur vi egentligen vill vara, och det känns fördjävligt, och jag tror den känslan är gemensam de sjukdomar jag räknade upp.
När man väl kommer ur dimman lite, och finner vanor som främjar en som människa, då blir man människa igen som jag känner det. Men det är komplicerade mekanismer bakom och lättja kanske ligger bakom när svensson lägger på sig några kg, men när det kommer till icke friska ät och rörelsemönster så är det sjukt.
Jag kan dessutom tänka mig att det för den som växer upp och lever i svår fetma som ung har svårast att föreställa sig alternativet. Dessutom formar man och söker sin identitet i tonåren, och mkt pga människors vilja att se fetma som ett karaktärsdrag så tror jag den synen på en själv cementeras, att man identifierar sig som fet och antingen gör det bästa av det el lider i det tysta el faller in i att känna att alternativ är omöjligt. Att man blir mer handlingsförlamad om fetma inte ses som den sjukdom jag anser att det är, utan tillskriver tillståndet stor del i hur man är som person.
Det är inte synd om feta, men det är synd att vara fet och det är jävligt synd om man inte får chansen att förändra det. Men att bli smal är inte vägen till lycka, dock är en hälsosam vikt vägen till ett längre friskare liv.
J de Koof
2009-03-05, 09:05
Varför babblar jag på om mig då? Jo, för jag blir så trött när folk generaliserar alla feta till en homogen grupp och idiotförklarar den, för det är faktiskt vad vissa gör här i tråden. Att benämna fetma som en sjukdom är inte för att ge folk ursäkter, utan för att påvisa det svåra med tillståndet, som jag ser det.
Nu var det länge sen jag läste Foucaults "Vansinnets historia", men begreppet sjukdom är en klurig grej som förändras över tiden.
Jag uppfattar sedan något decennium stigande tendenser från expertskrået att förklara olika beteenden som sjukliga, ifall de är oönskade och negativa för samhället i stort. Dit hör fetma, alkoholism, kriminalitet och vissa sexuella intressen - och gärna sånt som "vanliga" människor kan drabbas av. Way-off beteenden som kannibalism och tungt drogmissbruk är så pass udda att de bara drabbar en "annan typ" av människor, vi vanliga anses inte kunna smittas än så länge.
Men vi vanliga är å andra sidan drabbade av en viss eftersläpning i förståelsen över vad sjukdom egentligen avser i dessa sammanhang. För många av oss låter det ganska knepigt att t ex kriminalitet, eller fetma, är fråga om en sjukdom eftersom vi tänker oss detta tillstånd i termer av förkylning, njursten, inflammation, gonorré eller vanlig rännskit. Härav att diskussioner främmande människor emellan kan kännetecknas av begreppsförskjutningar.
Eftersom jag själv på hobbybasis är lagd åt det medicinindustriellt konspirationsteoretiska hållet vill jag ju tro att det inte är en förvirrad slump att fler mänskliga fenomen blir karaktäriserade som sjukdomstillstånd. Om man kan utveckla en kemisk behandling så...:)
Edit: Bra inlägg förresten!
Scratch89
2009-03-05, 09:30
Jättebra inlägg Lellan!
Jag kommer inte ihåg siffrorna men andelen feta som också har bullemi är ganska hög, även om jag självklart anser att fetma är en sjukdom i sig så undrar jag om alla som säger att feta saknar karaktär anser det samma om bullemiker?
Lellan: Bra inlägg.
Jag skulle säga att fetma inte är en sjukdom utan en symptom på en ohälsa.
Av de runt mig som har haft viktproblem så har många haft en psykisk ohälsa som lett till en osund relation till mat. Oavsett om det är anorexi, bulimi eller fetma. Att ”karaktären” är dålig kan bero på andra problem som känns viktigare, som en självbild som inte är bra. Det är som Lellan skrev att när hon kom till insikt och blev uppskattad för den hon var orkade hon bryta sina vanor till ett annat beteende (vilket hon gjort beundransvärt).
Jag skulle säga att fetma inte är en sjukdom utan en symptom på en ohälsa.
Av de runt mig som har haft viktproblem så har många haft en psykisk ohälsa som lett till en osund relation till mat.
+1. Alla mina exflickvänner har haft bulemi/anorexia/viktproblem, och allihopa blev utnyttjade/våldtagna som barn...
OffTopic: fattar inte vad det är som gör att just dessa "problematiska" tjejer dras till mig
Jag anser att fetma i en överväldigande majoritet av fallen är ett val.
sjukdom, tillstånd där en individ (människa, djur eller växt) inte fungerar optimalt.
Just den biten är ju oerhört vag. Vad är optimalt? Alla kan väl på något sätt, i något sammanhang, fungera bättre - och det betyder att alla alltid är sjuka. Nej, den definitionen fungerar inte.
hot_tuna
2009-03-05, 11:55
Jag tycker inte man kan säga att fetma i sig är en sjukdom, däremot är den ett bevisat sjukdomsframkallande tillstånd. Som Lellans (mfl) utmärkta inlägg säger, så är den ofta ett symptom på andra, bakomliggande problem.
Jag tror det är väldigt få människor med kraftig övervikt som verkligen är nöjda med sig själva och sin kropp. En del säger att de trivs med sig själva, men gör de verkligen det, särskilt när det kan kosta dem kanske 10 år i förkortat liv?
De få som verkligen vill vara feta får vi väl exkludera från den här diskussionen.
De som vill förändra sin kropp men inte lyckats är inget annat än lata och omotiverade, anser jag. Det kan inte vara "omöjligt" för någon att gå ner i vikt. Vissa, som mig själv kanske har det lättare än andra dock.
Själv var jag under-normalviktig ända upp i 25-30 årsåldern med hyfsade motionsvanor. Men så pga arbetsrelaterad stress mm så tappade jag detta och gick sakta men säkert upp med några kg per år.
Jag trivdes bara sämre och sämre med mig själv, blev allt mer inaktiv och seg medans åren gick. Men så (av ett par olika orsaker) fick jag helt enkelt den motivationskick jag behövde. Sedan dess har jag insett hur dåliga kostvanor jag hade, och helt enkelt lagt om mitt liv totalt. Jag är inte nere på min idealvikt än, jag inser att det måste ta sin tid, men jag ser tillbaka på de "feta" åren som en förlorad tid i mitt liv och jag vill ALDRIG tillbaka dit. Jag undrar idag hur jag kunde vara en sån idiot och släppa iväg min vikt så.
Den omöjliga frågan är väl hur man ska få sin "motivationskick". Om den överviktiga vill gå ner i vikt men ändå inte tar tag i det pga (som jag anser) dålig karaktär och lättja, så finns det ingen annan som kan hjälpa personen i fråga. Denne måste själv komma till insikt med varför han/hon äter som han gör och sedan se till att förändra sina beteenden och dessutom ha motivation nog att göra det hårda jobbet.
Det här läter säkert väldigt elitistiskt, men min irritation över "tjockisar" som gnäller på att de "inte kan gå ner i vikt" är lika stor som min beundran för de som faktiskt lyckas förändra sin kropp och sitt utseende.
Anton Fräs
2009-03-05, 14:07
Jag vägde tidigare 145 kg vid en ålder av 15. Mitt förhållande till mat då var inte bra och trots viktnedgång på över 50kg har jag fortfarande problem med maten. Jag var sjuk när jag var som mest överviktig. Jag dövade mina emotionella problem med mat. Åt jag inte extra på kvällen fick jag extrema obehagskänslor, ångest m.m. Trots ganska stora kunskaper om kost & träning så trillar jag fortfarande in i ett negativt beteende gällande mat och träning imellanåt. Då jag antingen äter för lite och tränar för mycket eller tvärtom. Fetma i sig skulle jag vilja påstå i många fall är symptom på emotionella bekymmer, även om det inte alltid är så.. Människor som skriver att deprimerade borde rycka upp sig och feta borde sluta vara dumma och börja äta rätt. "Det är ju så enkelt." Jag har fan inga kommentarer till sådana idiotiska uttalanden.
Billybilly
2009-03-05, 15:29
det vore ju praktiskt, värst vad du har varit snorig länge nu!
Ignatius72
2009-03-05, 15:46
Jag vägde tidigare 145 kg vid en ålder av 15. Mitt förhållande till mat då var inte bra och trots viktnedgång på över 50kg har jag fortfarande problem med maten. Jag var sjuk när jag var som mest överviktig. Jag dövade mina emotionella problem med mat. Åt jag inte extra på kvällen fick jag extrema obehagskänslor, ångest m.m. Trots ganska stora kunskaper om kost & träning så trillar jag fortfarande in i ett negativt beteende gällande mat och träning imellanåt. Då jag antingen äter för lite och tränar för mycket eller tvärtom. Fetma i sig skulle jag vilja påstå i många fall är symptom på emotionella bekymmer, även om det inte alltid är så.. Människor som skriver att deprimerade borde rycka upp sig och feta borde sluta vara dumma och börja äta rätt. "Det är ju så enkelt." Jag har fan inga kommentarer till sådana idiotiska uttalanden.
Men då är det inte heller fetman som är sjukdomen, den är bara ett symptom på den mentala ohälsan. Den definitionen har jag inga problem med.
Sjukdomar kan också vara psykiska.
Psykisk sjukdom med fysiska uttryck låter som en bra beskrivning i mina öron, även om psykisk ohälsa är väldigt stigmatiserat och låter lite kärvt.
Jag tror att det är mer komplicerat än att lägga det under "psykisk sjukdom".
Det kan vara invanda beteendemönster som helt enkelt är vanor man fått i tidig ålder och inte är en följd av psykisk problematik utan helt enkelt ett beteende såsom andra. Att man gör det man är van att göra. Är du van att borsta tänderna morgon och kväll sedan barnsben är det ju lätt hänt att vidhålla den goda vanan, jämfört med att lära in den när du är äldre.
Det kan ju även vara fysiologiska orsaker även om sådana är ovanliga, med fetma som följd.
Men när det gäller att härröra det till psykiska anledningar så kände iaf jag att det även var ett fysiskt beroende, men jag har inga forskningsrapporter att hänvisa till (jag syftar inte på sk "sockerberoende"). Men jag kände som att varenda cell i kroppen skrek efter energi när jag åt mindre energi än normalt. På ett mkt mer enerverande sätt vid fetma än mer moderat vikt.
Men jag kan ju inte veta om det berodde på invant mönster, psykologiska behov eller orsakat av fysiologiska/biologiska processer.
Edit; kul att ni uppskattade mitt babbel tidigare i tråden förresten. :)
Anton Fräs
2009-03-05, 20:02
Känner också igen mig i det där Lellan..
Coldsmith
2009-03-05, 20:48
Dom som var med i tjockholmen och.. vad den andra serien nu hette. Blev dom botade då tro? Humm humm..
Eddie Vedder
2009-03-05, 20:50
Ja fetma är en sjukdom. Inte nog med att fetman som sådant är ett sjukdomstillstånd, stora individuella variationer föreligger för vilken hereditet man har att utveckla fetma.
Genetiska förutsättningar i kombination med en miljö som bidrar till att fetman kan utvecklas.
Men alltid är det ju skönt att kunna se ner på andra och få skryta över sin egna självdisciplin...
shadowfire
2009-03-05, 20:58
Min erfarenhet hittills från människor i min omgivning, har varit att det har varit underliggande orsaker till själva fetman. Allt från stress, till missnöje med sitt förhållande, sin livstillvaro, självförtroende osv. Jag har tappat räkningen på antal tjejer/kvinnor som kommit ut från tragiska förhållanden och frossat upp sig 50-60kg i ett nafs.
Att få äta något fett/flottigt, sött eller salt, har varit en slags belöning som gett mental tillfredsställese. Exakt samma syndrom som en alkoholist kan råka ut för.
I början kan man dricka alkohol då och då utan problem, men utvecklar man ett beroende till alkoholen och den mentala tillfredsställelsen - då klassas det som en sjukdom kallad alkoholism.
Jag ser många synergier mellan fetma, rökning och alkohol i det avseendet.
Därmed inte sagt att det går att generalisera eller kategorisera alla överviktiga, det finns säkert en hel uppsjö av orsaker till fetma.
Hoppsan vad torftigt skrivet av mig där uppe. Självklart kan, och är det oftast, många faktorer inblandande (genetiska, biologiska). Min poäng var att även om "brist på karaktär" är den avgörande faktorn så är det enligt mig inget fel att se det som en sjukdom.
Sedan handlar väl den här diskussionen mer om "tjockisar får skylla sig själva, jag tänker inte tycka synd om dem" än om semantiken. Cancer tycker jag är ett utmärkt exempel att jämföra med då, eftersom det både finns stark genetisk och koppling och miljömässig koppling.
Sedan har väl alla svagheter, bara att överviktigas är lättare att se.
Jag anser att det är kollektivets ansvar att vissa individer är feta.
Straffskatt? På kollektivet alltså.
jag skyller min barn och ungdomsfetma på min mor (som lagade korv och makaroner 4gånger i veckan) samt en ofantlig aptit som jag haft. Nu får jag stå för konsekvenserna och antagligen förevigt vara svinhungrig på 2000kcal om jag vill vara viktstabil mina ~13%bf.
Är man fet får man skylla sig själv imo, vanor och rutiner går att förändra om man vill.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.