Utvecklingen i Irak

[D Andersson]

Det har hållits val i Irak, att någon känner till det är närmast en sensation med tanke på intresset i media. Än en gång visas medias likgiltighet inför demokratisk utveckling och att det enda sammanhang det irakiska folket är intressant i är när de dödas i terrorattacker. Att man öht rapporterar får ses som ett framsteg. Motvilligheten att rapportera något som kan ses som framsteg är som visat tidigare övertydlig, man gör naturligtvis vad man kan för att visa bakslagen. Och kopplingen mellan motvilligheten och att det är USA med George Bush i spetsen som företog sig projektet är svår att missa. Jämför man exempelvis med bevakningen av Allendes regim i Chile på 70-talet blir det parodiskt.


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=880936


För USA, som nu är på väg att dra tillbaka sina trupper från Irak, var det ett välkommet besked att Maliki klarade sig bra samtidigt som andra sekulära partier gick framåt.

Resultatet var allmänt ett bakslag för de religiösa grupper som dominerade de senaste parlamentsvalen 2005 på ett sätt som snarast skärpte existerande motsättningar mellan framförallt shia- och sunnimuslimer.

Även om Malikis eget parti har en shiamuslimsk grund gjorde han ett medvetet val att tona ned religionen under valkampanjen. Istället lade Maliki fokus på lag och ordning och lyfte fram den ökade säkerheten och stabiliteten i Irak.


http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_2429879.svd


– Valet visar att irakierna är trötta på religiösa konflikter. De vill ha ledare som tar sig an människors vardagsproblem, säger en irakisk bedömare som SvD talat med.

– Maliki har kampanjat i södra Irak. Folk litar på honom. Det har skett en dramatisk förändring efter det att han lät irakiska styrkor gå in i Basra, där det nu har blivit mycket lugnare. Detsamma gäller Sadrstaden utanför Bagdad. Till och med sunnimuslimer har börjat kalla Maliki för nationell ledare snarare än shiitisk, säger källan.

I den heliga staden Karbala vann överraskande en sekulär kandidat. I den sunnitiska Anbarprovinsen vann den sekuläre ledaren Saleh al-Mutlaq, tätt följd av de lokala stamledare som samarbetar med USA-trupperna mot al-Qaida. Klanledarna klagar på att det har skett valfusk. Irakiska myndigheter har själva bett om amerikansk truppförstärkning i Anbarprovinsen av risk för våld, rapporterar AP.

Också den sekuläre ledaren Iyad Allawi, som före parlamentsvalet 2005 ledde en provisorisk regering tillsatt av USA, sägs ha gått bra fram. Valutgången i stort tolkas som ett bakslag för Iran.

Av de 14 000 kandidater som tävlade om väljarnas röster var drygt 4 000 kvinnor. Könskvotering förekommer inte i Iraks lokalval och kvinnliga kandidater tävlade därför på egna meriter i detta personval.


Med facit i hand såhär långt, var det fel att invadera Irak?

För egen del är det givetvis nära till att känna skadeglädje för de som kraxade om ett Irak i upplösningstillstånd, våld, kaos, splittring, inbördeskrig, islamistisk fundamentalism och ett Iran på frammarsch för inte speciellt länge sedan. Men i första hand känner jag en enorm glädje för det Irakiska folket och att de faktiskt är på god väg mot demokrati och frihet. Från att ha levt i en av världens värsta diktaturer för bara några år sedan kan det irakiska folket nu se en positiv utveckling i landet, och det finns hopp om en lovande framtid.

[Rackham]

Jo, det var väl inte helt genomtänkt att invadera.

[pragmatist]

Vi har väl inte facit i hand riktigt än, men bortsett från det så kan man inte berättiga politiska beslut helt och hållet med hänsyn till dess långsiktiga konsekvenser. Det kan ju hända att ett beslut var helt vansinnigt (t.ex. byggde på en helt förvrängd världsbild, helt felaktig information, orealistiska förväntningar, helt skev kostnadskalkyl etc) men råkade få (vissa) goda konsekvenser genom ren och skär tur. Detta betyder inte att de goda konsekvenserna gör att beslutet var riktigt.

För övrigt kan direkt onda handlingar ibland ha en del goda (oavsiktliga) konsekvenser utan att detta gör dem riktiga, och goda handlingar kan få dåliga (oförutsedda) konsekvenser utan att detta gör dem förkastliga. Handlingar och beslut måste bedömas utifrån det man vet och de avsikter man har när beslutet fattas. Och sett i det perspektivet så var det inget bra beslut att invadera Irak, även om det nu verkar gå åt rätt håll.

[martikainen]

Rent humant skulle jag säga att det var fel, invasionen gick till på helt fel sätt.
Rent teoretiskt så var det väl precis så det bör gå till OM dom nu hade bevis på kärnvapen, scudmissiler whatever de nu gick in efter.

Det var väl inte bara saker av ondo som kom ut av invasionen, Hussein åkte väl dit? (eller tänker jag galet nu, kanske var någon annanstans de hitta han, kommer ej ihåg)

[D Andersson]

Handlingar och beslut måste bedömas utifrån det man vet och de avsikter man har när beslutet fattas. Och sett i det perspektivet så var det inget bra beslut att invadera Irak, även om det nu verkar gå åt rätt håll.

Det kan jag verkligen inte hålla med om. En av de saker man fått utstå mest kritik för var ju de uteblivna massförstörelsevapnen, samtidigt var just osäkerheten i denna fråga och kring Saddams avsikter avgörande faktorer. Avsikten var att befria Irak och störta landets terrorregim. Så utifrån de avsikter man hade och det man visste 2002-2003 så var det helt rätt att invadera i just dessa avseenden, irakregimen misslyckades med att visa det man var tvungen att visa för omvärlden för att invasionen skulle utebli.

[pragmatist]

Det kan jag verkligen inte hålla med om. En av de saker man fått utstå mest kritik för var ju de uteblivna massförstörelsevapnen, samtidigt var just osäkerheten i denna fråga och kring Saddams avsikter avgörande faktorer. Avsikten var att befria Irak och störta landets terrorregim. Så utifrån de avsikter man hade och det man visste 2002-2003 så var det helt rätt att invadera i just dessa avseenden, irakregimen misslyckades med att visa det man var tvungen att visa för omvärlden för att invasionen skulle utebli.

Alldeles oaktat massförstörelsevapnen så var det hela dåligt planerat och baserat på önsketänkande ("blommor på gatorna" o.s.v.) vilket ledde till en hel del allvarliga strategiska misstag och att man dramatiskt underskattade kostnaderna för det hela i både människoliv och pengar. Bara det gör invasionen klandervärd.

Min ståndpunkt vid tillfället 2003 var att man skulle vänta och se hur det gick med vapeninspektionerna som då hade påbörjats och att problemet var nöjaktigt hanterat tills vidare. Att gömma ett kärnvapenprogram för inspektörer bedömde jag som helt omöjligt (det går inte ens att gömma dem i länder där man inte har några inspektörer alls, t.ex. Nordkorea). Kemiska och biologiska vapen kan man egentligen tillverka precis var som helst i hela världen med relativt små medel så detta kan knappast vara något rimligt skäl att starta ett krig i just Irak, även om det råkade vara så att man producerade sådana vapen i lönndom.

[D Andersson]

....

Ok, din ståndpunkt med facit i hand så här långt är alltså att invasionen var fel, det är bara att rösta.

[130kg finsk sisu]

Svår fråga. Krig är aldrig rätt. Men jag röstade NEJ eftersom jag skulle känna att ett JA vore en kommunistisk och pro-rysk handling. :)

[Bärs]

Beslutet att invadera Irak var rätt från början. Har alltid sagt att man kommer att resa statyer av Bush i Irak, och det scenariot närmar sig. Förhoppningsvis fortsätter Obama denna resoluta kamp mot diktatur och fundamentalism.

[Black Star Abyss]

Beslutet att invadera Irak var rätt från början. Har alltid sagt att man kommer att resa statyer av Bush i Irak, och det scenariot närmar sig. Förhoppningsvis fortsätter Obama denna resoluta kamp mot diktatur och fundamentalism.

Och så har du Sharon avatar.... jag får ont i magen. *screwy*

[Baan]

Beslutet att invadera Irak var rätt från början. Har alltid sagt att man kommer att resa statyer av Bush i Irak, och det scenariot närmar sig. Förhoppningsvis fortsätter Obama denna resoluta kamp mot diktatur och fundamentalism.

Statyerna kommer nog komma i samband med att den nya arten flygande grisar invaderar Irak.

[D Andersson]

Min ståndpunkt vid tillfället 2003 var att man skulle vänta och se hur det gick med vapeninspektionerna som då hade påbörjats och att problemet var nöjaktigt hanterat tills vidare.


Jag vet att det är din ståndpunkt, men min stående fråga är vad det hade lett till och skulle ha mynnat ut i?
Svaret kan vara det mesta, men definitivt inte demokrati och frihet för Iraks befolkning, d.v.s. den utveckling vi ser nu och t.o.m. svensk media börjar rapportera om.


Att gömma ett kärnvapenprogram för inspektörer bedömde jag som helt omöjligt (det går inte ens att gömma dem i länder där man inte har några inspektörer alls, t.ex. Nordkorea). Kemiska och biologiska vapen kan man egentligen tillverka precis var som helst i hela världen med relativt små medel så detta kan knappast vara något rimligt skäl att starta ett krig i just Irak, även om det råkade vara så att man producerade sådana vapen i lönndom.

Dina åsikter går med andra ord tvärs emot FNs säkerhetsråd och världens samlade expertis som under 15 år pressade Irak i just dessa frågor. Man såg väldigt stora problem med just detta (både viljan att förfoga över och ambitionen att använda dessa vapen), så stora att man ansåg det krävas hårda sanktioner som orsakade över en halv miljon Irakiers död och som raserade landets ekonomi och infrastruktur för att hindra regimen att förfoga över sådana vapen. Du verkar lite allergisk mot just krig och det är ju sunt, men man ansåg helt enkelt att det fanns mer än rimliga skäl för att använda våld mot Saddam från 1990 och framåt.

[stevebc]

Och så har du Sharon avatar.... jag får ont i magen. *screwy*Sharon är (var) varken diktator eller fundamentalist, så är det någon slags hyckleri du menar så förstår jag inte den.

[Allan]

Som moderator skulle jag kunna lägga till upp till 25 olika andra svarsmöjligheter. Trådstartaren har full rätt att be om detta. Och det hade varit än mer rätt att invadera Irak 1991, istället för att låta Saddam härja vidare.

[D Andersson]

Som moderator skulle jag kunna lägga till upp till 25 olika andra svarsmöjligheter. Trådstartaren har full rätt att be om detta. Och det hade varit än mer rätt att invadera Irak 1991, istället för att låta Saddam härja vidare.

Jag är helt överens med dig (tänka sig!) att det hade varit ännu bättre att invadera 1991, men hur gärna vi än vill invaderades/avsattes han inte då och tanken med den här pollen var just "med facit i hand såhär långt".

En sak jag glömde i det första inlägget var att under 2008 dödades i snitt 25 civila/dag i attentat och strider, en drastisk minskning. Siffrorna fortsätter att minska, förra månaden dödades bara sex människor om dagen vilket gör januari 2009 till den kanske lugnaste och minst våldsamma i Iraks historia.

[pragmatist]

Jag vet att det är din ståndpunkt, men min stående fråga är vad det hade lett till och skulle ha mynnat ut i?
Svaret kan vara det mesta, men definitivt inte demokrati och frihet för Iraks befolkning, d.v.s. den utveckling vi ser nu och t.o.m. svensk media börjar rapportera om.

Jag har ingen kristallkula, så jag vet inte. Uppenbarligen var inte Bush-administrationens kristallkula sådär jättebra den heller.

Dina åsikter går med andra ord tvärs emot FNs säkerhetsråd och världens samlade expertis som under 15 år pressade Irak i just dessa frågor. Man såg väldigt stora problem med just detta (både viljan att förfoga över och ambitionen att använda dessa vapen), så stora att man ansåg det krävas hårda sanktioner som orsakade över en halv miljon Irakiers död och som raserade landets ekonomi och infrastruktur för att hindra regimen att förfoga över sådana vapen. Du verkar lite allergisk mot just krig och det är ju sunt, men man ansåg helt enkelt att det fanns mer än rimliga skäl för att använda våld mot Saddam från 1990 och framåt.

Min minnesbild är att sanktionerna snarare var väldigt kontroversiella i säkerhetsrådet och att den enda anledningen till att de fanns kvar så länge var USA:s och Storbrittaniens hot om veto. Sen undrar jag också vad det var för seriösa experter som trodde att Irak hade ett pågående kärnvapenprogram 2003, jag kan i alla fall inte minnas några. Däremot var det väl rätt många som trodde Irak hade kemiska stridsmedel.

Allergisk mot krig, nja snarare restriktiv. Med tanke på moderna krigs destruktivitet och (kanske framför allt) oberäknelighet så bör man nog vara det.

[D Andersson]

Jag har ingen kristallkula, så jag vet inte. Uppenbarligen var inte Bush-administrationens kristallkula sådär jättebra den heller.

Operationen hette Iraqi freedom och irakierna har betydligt mer frihet och demokrati nu än de hade då, omvärlden vet att det inte längre är någon risk att Irak ska starta anfallskrig och att det inte längre är någon fara för WMD-attacker varesig mot omvärlden eller mot det Irakiska folket. Allt utom det första, demokrati och frihet, hade man kunnat uppnå utan att avsätta Saddam, men till priset av ett fortsatt enormt humanitärt lidande och förfall av Irak. Jag kan inte se hur den utvecklingen skulle ha varit att föredra framför dagens.



Min minnesbild är att sanktionerna snarare var väldigt kontroversiella i säkerhetsrådet och att den enda anledningen till att de fanns kvar så länge var USA:s och Storbrittaniens hot om veto.

Det argumentet faller på sin egen orimlighet, vem skulle annars ha gjort det? Ryssland som förser Iran med kärnteknik, Frankrike som försåg Irak med sin kärnreaktor och lade grunden till Saddams kärnvapenprogram, eller Kina som själv är en diktatur? Du missade vems ärenden du går med det argumentet. Faktum är ju att USA och UK är de enda stater med veto i säkerhetsrådet som hade tillräckligt mycket vett, sans och klarsyn i frågan.


Sen undrar jag också vad det var för seriösa experter som trodde att Irak hade ett pågående kärnvapenprogram 2003, jag kan i alla fall inte minnas några. Däremot var det väl rätt många som trodde Irak hade kemiska stridsmedel.

Det handlade som sagt om Saddams ambitioner och vilja, och det gäller även för kärnvapen. Saddam fortsatte att utveckla sina vapenprogram, bygga och utveckla raketer etc. in i det sista, i strid med alla resolutioner.
Hur du än vrider och vänder på steken var de alternativ man hade antingen hårda sanktioner eller invasion/avsättande. För låt säga att vapeninspektionerna fått fortgå så länge att man kunnat konstatera att inga vapen fanns, då hade sanktionerna lyfts och Saddam hade omedelbart startat alla sina vapenprogram, skaffat sig biologiska och kemiska vapen omgående och så hade vi varit tillbaka på ruta ett och man hade återigen fått ta ställning till om vi skulle införa sanktioner eller invadera. Det fick äntligen vara slut på alla år av daltande, det var redan så många år för mycket.


Allergisk mot krig, nja snarare restriktiv. Med tanke på moderna krigs destruktivitet och (kanske framför allt) oberäknelighet så bör man nog vara det.

Saddam var nästan världsmästare på att starta krig också, så ett krig för att stoppa honom kan inte vara en så dum idé.

[pragmatist]

Operationen hette Iraqi freedom och irakierna har betydligt mer frihet och demokrati nu än de hade då, omvärlden vet att det inte längre är någon risk att Irak ska starta anfallskrig och att det inte längre är någon fara för WMD-attacker varesig mot omvärlden eller mot det Irakiska folket. Allt utom det första, demokrati och frihet, hade man kunnat uppnå utan att avsätta Saddam, men till priset av ett fortsatt enormt humanitärt lidande och förfall av Irak. Jag kan inte se hur den utvecklingen skulle ha varit att föredra framför dagens.

Det är ju knappast sant att länder inte kan bli demokratier utan att bli invaderade av USA först. Återigen, kristallkula.

För övrigt orsakade inte sanktioner och inspektioner något nämnvärt lidande för det irakiska folket 2002-2003, det finns det inga humanitära organisationer som hävdade. Situationen hade varit kritisk i början av 90-talet när Saddam inte ville samarbeta med vare sig inspektörer eller olja-för-mat-programmet men den sanktionsregim som fanns på plats efter 2001 dödade inga irakiska barn.

Det argumentet faller på sin egen orimlighet, vem skulle annars ha gjort det? Ryssland som förser Iran med kärnteknik, Frankrike som försåg Irak med sin kärnreaktor och lade grunden till Saddams kärnvapenprogram, eller Kina som själv är en diktatur? Du missade vems ärenden du går med det argumentet. Faktum är ju att USA och UK är de enda stater med veto i säkerhetsrådet som hade tillräckligt mycket vett, sans och klarsyn i frågan.

Frågan gällde om säkerhetsrådet pressade Irak i 15 år om massförstörelsevapen, och det kan man knappast säga att de gjorde.

Det handlade som sagt om Saddams ambitioner och vilja, och det gäller även för kärnvapen. Saddam fortsatte att utveckla sina vapenprogram, bygga och utveckla raketer etc. in i det sista, i strid med alla resolutioner.
Hur du än vrider och vänder på steken var de alternativ man hade antingen hårda sanktioner eller invasion/avsättande. För låt säga att vapeninspektionerna fått fortgå så länge att man kunnat konstatera att inga vapen fanns, då hade sanktionerna lyfts och Saddam hade omedelbart startat alla sina vapenprogram, skaffat sig biologiska och kemiska vapen omgående och så hade vi varit tillbaka på ruta ett och man hade återigen fått ta ställning till om vi skulle införa sanktioner eller invadera. Det fick äntligen vara slut på alla år av daltande, det var redan så många år för mycket.

Saddam var nästan världsmästare på att starta krig också, så ett krig för att stoppa honom kan inte vara en så dum idé.

Saddam startade krig med hjälp av världens på den tiden fjärde största krigsmakt som han byggt upp med starkt stöd av både västmakterna och Sovjetunionen (delvis genom att spela ut de två blocken mot varandra). Tillåt mig betvivla att det hade kunnat hända igen. Hans maktposition var ett resultat av kalla kriget. Efter att hans krigsmakt slogs i spillror 1991 hade han ju knappt kontroll över Irak ens. Oavsett vad man vill så är man inte särskilt farlig om man inte kan.

[Black Star Abyss]

Sharon är (var) varken diktator eller fundamentalist, så är det någon slags hyckleri du menar så förstår jag inte den.

Menade jag inte heller. Jag menade bara att det är en så typiskt USA/Israel-centrerad uppfattning av världspolitiken, där begrepp som "diktator" eller "fundamentalist" egentligen betyder att man är motståndare mot USA:s och Israels härjningar, både militärt, kulturellt och ekonomiskt.

[stevebc]

Menade jag inte heller. Jag menade bara att det är en så typiskt USA/Israel-centrerad uppfattning av världspolitiken, där begrepp som "diktator" eller "fundamentalist" egentligen betyder att man är motståndare mot USA:s och Israels härjningar, både militärt, kulturellt och ekonomiskt.Aha, ja ibland tycks det göras det. Men i Saddams fall så kan vi nog konstatera att det inte behövdes demoniseras.

[D Andersson]

Det är ju knappast sant att länder inte kan bli demokratier utan att bli invaderade av USA först. Återigen, kristallkula.


Det är sant, men så länge Saddam satt kvar vid makten var Iraks möjligheter till demokrati och frihet noll, det behöver man ingen kristallkula för att förstå.


För övrigt orsakade inte sanktioner och inspektioner något nämnvärt lidande för det irakiska folket 2002-2003, det finns det inga humanitära organisationer som hävdade. Situationen hade varit kritisk i början av 90-talet när Saddam inte ville samarbeta med vare sig inspektörer eller olja-för-mat-programmet men den sanktionsregim som fanns på plats efter 2001 dödade inga irakiska barn.

Inget nämnvärt lidande, det kan man kalla underdrift. Vi har ju pratat om det här tidigare. Det var helt upp till Saddam själv att bestämma vilka som skulle få del av de förnödenheter inklusive mat man fick föra in i landet, som Irak var totalt beroende av. Huvudfrågan är just vad detta system skulle ha lett till och mynnat ut i i förlängningen? Det enda det åstadkom var en massa lidande, ett allmänt förfall av Irak och att Saddams grepp om folket stärktes ytterligare, befolkningen hamnade i beroendeställning till regimen.


Frågan gällde om säkerhetsrådet pressade Irak i 15 år om massförstörelsevapen, och det kan man knappast säga att de gjorde.


Det kan man verkligen säga att de gjorde, du har uppenbarligen inte läst de resolutioner som antogs mot Irak från 1990 och framåt. Den röda tråden var just avväpning, det kunde Saddam aldrig bevisa att han gjort. Det var alla säkerhetsrådets medlemmar överens om hela tiden.


Saddam startade krig med hjälp av världens på den tiden fjärde största krigsmakt som han byggt upp med starkt stöd av både västmakterna och Sovjetunionen (delvis genom att spela ut de två blocken mot varandra). Tillåt mig betvivla att det hade kunnat hända igen. Hans maktposition var ett resultat av kalla kriget. Efter att hans krigsmakt slogs i spillror 1991 hade han ju knappt kontroll över Irak ens. Oavsett vad man vill så är man inte särskilt farlig om man inte kan.

Återigen saknar du uppenbarligen relevant kunskap i frågan, i en tidigare tråd har jag gått igenom vilka illdåd Saddam hade för sig, och han hade inga problem med att slå ner uppror på de mest brutala sätt, med tusentals döda, in i det sista.

Vidare så diskuterade jag utifrån perspektivet att man lät inspektionerna fortgå och inga vapen hittats varpå sanktionerna lyfts.

[pragmatist]

Det är sant, men så länge Saddam satt kvar vid makten var Iraks möjligheter till demokrati och frihet noll, det behöver man ingen kristallkula för att förstå.

Poängen är att det i så fall inte vore första gången som man dramatiskt felbedömer stabiliteten hos en förtryckarregim. Det om något borde man ju ha lärt sig av de senaste 20-25 årens politiska utveckling. Långsiktiga prognoser av den typen låter sig inte göras med någon större grad av tillförlitlighet.

Men visst, det verkar sannolikt att Irak inte hade blivit någon demokrati "på ett bra tag" i alla fall utan kriget. Det är inte så kontroversiellt.

Inget nämnvärt lidande, det kan man kalla underdrift. Vi har ju pratat om det här tidigare. Det var helt upp till Saddam själv att bestämma vilka som skulle få del av de förnödenheter inklusive mat man fick föra in i landet, som Irak var totalt beroende av. Huvudfrågan är just vad detta system skulle ha lett till och mynnat ut i i förlängningen? Det enda det åstadkom var en massa lidande, ett allmänt förfall av Irak och att Saddams grepp om folket stärktes ytterligare, befolkningen hamnade i beroendeställning till regimen.

Jag baserar den bedömningen på vad humanitära organisationer som Human Rights Watch, Amnesty, Röda korset, Läkare utan gränser och FN:s egna organ sa vid tillfället. Irak var en förtryckarstat av värsta sort, men det rådde inget humanitärt nödläge där 2003.

Det kan man verkligen säga att de gjorde, du har uppenbarligen inte läst de resolutioner som antogs mot Irak från 1990 och framåt. Den röda tråden var just avväpning, det kunde Saddam aldrig bevisa att han gjort. Det var alla säkerhetsrådets medlemmar överens om hela tiden.

Säkerhetsrådet var väldigt splittrade i fråga om sanktionerna, det måste du känna till. Frankrike och Ryssland ville avveckla sanktionerna redan 2000 och det är lätt att hitta källor som styrker detta. Kina hade en mer tveksam hållning. Det var USA:s och Storbrittaniens veto som gjorde att sanktionerna förblev i kraft.

Återigen saknar du uppenbarligen relevant kunskap i frågan, i en tidigare tråd har jag gått igenom vilka illdåd Saddam hade för sig, och han hade inga problem med att slå ner uppror på de mest brutala sätt, med tusentals döda, in i det sista.

Vidare så diskuterade jag utifrån perspektivet att man lät inspektionerna fortgå och inga vapen hittats varpå sanktionerna lyfts.

Det som gjorde Saddam så farlig fram till 1991 var hjälp och finansiering utifrån. Han begick sina värsta brott medan USA, Frankrike, Storbrittanien, Sovjetunionen och arabstaterna stödde och skyddade honom - militärt, politiskt och finansiellt. Han angrep Kuwait för att han missbedömde hur mycket stöd han fortfarande hade. Jag har ju lite svårt att se hur en sådan situation skulle kunna upprepas.

[D Andersson]

Jag baserar den bedömningen på vad humanitära organisationer som Human Rights Watch, Amnesty, Röda korset, Läkare utan gränser och FN:s egna organ sa vid tillfället. Irak var en förtryckarstat av värsta sort, men det rådde inget humanitärt nödläge där 2003.

Vi kan ju se vad Amnesty sa om läget i Irak 2000-2002, ifall någon glömt och innan någon säger något mer eller för mycket om den humanitära situationen åren innan kriget:

Ur amnestys årsrapport 2001:

http://www.amnestyusa.org/annualreport.php?id=5BEA8CB86CD8F2A480256A16004BE8 49&c=IRQ

Hundreds of people, among them political prisoners including possible prisoners of conscience, were executed. Hundreds of suspected political opponents, including army officers suspected of planning to overthrow the government, were arrested and their fate and whereabouts remained unknown. Torture and ill-treatment were widespread and new punishments, including beheading and the amputation of the tongue, were reportedly introduced. Non-Arabs, mostly Kurds, continued to be forcibly expelled from their homes in the Kirkuk area to Iraqi Kurdistan.

Continuing economic sanctions, imposed by UN Security Council resolutions following Iraq's invasion of Kuwait in 1990, contributed to a deteriorating economic and humanitarian situation.



2002:

http://www.amnestyusa.org/annualreport.php?id=27FE392C045460AC80256BAE0056CE EA&c=IRQ

Scores of people, including possible prisoners of conscience and armed forces officers suspected of planning to overthrow the government, were executed. Scores of suspected anti-government opponents, including people suspected of having contacts with opposition groups in exile, were arrested. The fate and whereabouts of most of those arrested, including those detained in previous years, remained unknown. Several people were given lengthy prison terms after grossly unfair trials before special courts. Torture and ill-treatment of political prisoners and detainees were systematic. The two Kurdish political parties controlling Iraqi Kurdistan detained prisoners of conscience, and armed political groups were reportedly responsible for abductions and killings.


Iraq remained under stringent economic sanctions imposed by UN Security Council resolutions since 1990 which reportedly resulted in severe hardship for the civilian population and a humanitarian crisis. In May the US government submitted a British-drafted resolution for a new sanctions regime, ''smart sanctions'', to the other permanent members of the UN Security Council. The proposal included lifting restrictions on imports of civilian goods while keeping in place controls on military imports and Iraqi oil revenues. The USA and United Kingdom (UK) wanted the resolution to be adopted by the Security Council before June, when the six-month phase of the ''oil-for-food'' program ended. However, the Russian Federation opposed the proposal and asked for more time to study the details. The vote was postponed indefinitely and the ''oil-for-food'' program was extended twice, in July and November.

In April the UN Commission on Human Rights adopted a resolution strongly condemning ''the systematic, widespread and extremely grave violations of human rights and of international humanitarian law by the Government of Iraq, resulting in an all-pervasive repression and oppression sustained by broad-based discrimination and widespread terror.'' The Commission extended for a further year the mandate of the UN Special Rapporteur on Iraq.



2003:

http://www.amnestyusa.org/annualreport.php?id=BFC86B2F800BDA7780256D24003793 B4&c=IRQ

Scores of people, including possible prisoners of conscience, were executed. A general amnesty for prisoners was announced, but the fate of tens of thousands of people who "disappeared" in previous years remained unknown. Non-Arabs, mostly Kurds, in the Kirkuk region continued to be forcibly expelled to Iraqi Kurdistan. Relatives of opposition activists continued to receive threats.

The threat of US military intervention against Iraq increased considerably towards the end of the year. In January US President George W. Bush labelled Iraq as part of an "axis of evil" and during the year he called for a "regime change" in Iraq. The US government accused Iraq of possessing weapons of mass destruction, in breach of UN Security Council resolutions, which would constitute a "threat to US security". In a speech to the UN General Assembly in September the US President urged the UN to ensure Iraq's compliance with all UN resolutions and threatened to take military action against Iraq if the UN failed.

In November, after two months of negotiations, the UN Security Council adopted Resolution 1441. This demanded that Iraq abolished its weapons of mass destruction and gave weapons inspectors from the UN Monitoring, Verification and Inspection Commission (UNMOVIC) and the International Atomic Energy Agency sweeping powers, including "immediate and unimpeded access" to any Iraqi site. The resolution gave Iraq a week to accept it and a month to make an accurate, full and complete declaration of its programs to develop chemical, biological and nuclear weapons, and ballistic missiles. It threatened Iraq with "serious consequences" if it did not take advantage of "a final opportunity" to cooperate and disarm.

Iraq accepted the resolution and at the end of November the UN inspectors began work. In December Iraq submitted its declaration to the UN Security Council. The chairman of UNMOVIC, Hans Blix, stated that there were "gaps" in the declaration and the US government said that the declaration was not complete and Iraq was in "material breach" of its obligations.

Iraq remained under economic sanctions, imposed by the UN since 1990. In May the UN Security Council passed Resolution 1409, which allowed Iraq to import goods without prior agreement from the UN Sanctions Committee. The Security Council also adopted a list of goods that could have military or dual use which would need approval by the UN Sanctions Committee. The "oil-for-food" program was renewed for six months after Iraq accepted Resolution 1409, and for a further six months in December.

In February the UN Special Rapporteur on Iraq visited the country – the first time the government had agreed to a visit by the Special Rapporteur since 1992. The Special Rapporteur raised long-standing human rights concerns in his talks with senior government officials, visited two prisons and met other people, including religious leaders and judges. In April the UN Commission on Human Rights adopted a resolution accusing the Iraqi government of "all-pervasive repression and oppression sustained by broad-based discrimination and widespread terror". The Commission extended for a further year the mandate of the UN Special Rapporteur.

Att amnesty just nämner ordet "humanitär kris" säger egentligen allt om vilken nivå Irak befann sig på. De förändringar som skedde i sanktionsprogrammet var marginella och hade behövt vara drastiska men kunde aldrig bli det. Detta eftersom sanktionerna helt enkelt behövde vara skoningslösa för att ha avsedd effekt.


Vi kan även titta lite närmare på effekterna av sanktionerna

Oil for food-programmet var hopplöst ineffektivt, även om det givetvis förbättrade situationen rejält när det infördes och de smarta sanktionerna visserligen innebar ytterligare en liten förbättring utgjorde de definitivt inget slut på den miserabla humanitära situationen, det Irakiska folket levde i misär, än mindre innebar det någon långsiktig lösning på problemen i stort. Dessutom ska man komma ihåg att hela oil for food-programmet var genomkorrumperat, så det var även ohållbart i sig.


http://www.globalpolicy.org/security/sanction/iraq1/2002/paper.htm#4


From December 10, 1996 until July 19, 2002, a period of over five and a half years, the government of Iraq sold a total of $55.4 billion in oil through UN-controlled sales. This amount looks impressive. However, far less in value of goods has arrived in Iraq. After 33% deductions for a combination of war reparations, UN operations and other items, the Council and the UN Secretariat approved $35.8 billion in contracts. (94) As of July 19, 2002, only $23.5 billion worth of goods had actually arrived in Iraq. (95) A combination of factors explain this $10.2 disparity, including cumbersome procedures imposed by Security Council rules, poor or obstructionist Iraqi management, “holds” mostly imposed by the United States, and other factors.

Over a period of about five years, serving an Iraqi population of 23 million, the program has delivered roughly $200 worth of goods per capita per year, including oil spare parts and other goods not directly consumed by the population. Allowing for domestic production outside the Oil-for-Food program and for smuggling, the result still appears to leave Iraqi citizens an exceedingly low per capita income which may be at or below the $1 per day World Bank threshold of absolute poverty.


The “smart” sanctions initially envisaged by the Security Council in Resolution 1382 and finally adopted in Resolution 1409 are not smart. They do not follow the recommendations of the Interlaken or Bonn-Berlin process. (131) They do not reflect a focus on the culprit regime or a better targeting of military equipment. While theoretically speeding up delivery of certain goods, these proposals also allow the blocking of vital imports. Iraq needs foreign investment projects and contact with the outside world to train a new generation of Iraqi managers, scientists and technicians. An open Iraq would almost certainly lead to positive political changes. Instead, “smart” sanctions shore up the old, failed system.

Judging by the experience of “fast-track” lists drawn up in 2000, the new “smart” sanctions could increase the volume of humanitarian goods arriving in Iraq, but this is by no means sure. Some well-informed observers think that the new system will be no better than the old and possibly worse, depending on how UNMOVIC, IAEA and OIP are able to handle the new process of contract compliance scrutiny. Even if the new arrangements result in some marginal improvement, they offer far too little to address the pressing humanitarian crisis. So much effort for such small gain suggests that the US and the UK are more interested in “public relations” (New York Times) or “cosmetic surgery” (The Economist) than in speeding up goods shipments to Iraq. (132)



http://www.america.gov/st/washfile-english/2002/November/20021119175952aita@pd.state.gov0.4453089.html

After a two-hour private meeting with the [Oil for food] program's executive director, Benon Sevan, diplomats said that the program likely would be continued without major changes before phase 12 of the program expires on November 25 [2002].

The program has "serious funding problems," Sevan said.

"We have $3 billion worth of contracts for which we have no money. These are contracts which have been approved," he said. Compounding the problem will be an anticipated shortfall of about $1.5 billion in the current six-month phase.

The main reason for the shortfall is the "substantial reduction in Iraqi oil exported under the program," according to a report from Secretary General Kofi Annan to the Security Council.

"The level of oil exports has dropped from an average of over 2 million barrels a day in 2000 to under 1 million barrels in recent months," Annan said.

Iraq has budgeted over $5 billion for humanitarian supplies during the current six-month phase, which ends in November, he continued. To make enough money to cover the amount of goods needed, Iraq would have to export about $7 billion worth of oil by November 25.

"By the most conservative assessment, some $4 billion has been lost due to the low level of exports during phase 12," the secretary general said.

Annan blamed the drop in Iraqi oil exports on Iraq's unilateral suspension of exports, the lack of an agreement between Iraq and the Security Council on the way prices are set, and concerns by traders over the reliability of the Iraqi supply.

"Iraq's periodic unilateral suspension of its oil exports, such as its suspension for 30 days during the previous phase ... resulted in over $1.2 billion in lost revenue," he said.

The secretary general also urged Iraq and the Security Council to resolve the disagreement over the oil pricing.

Unless the shortfall is addressed, many of the program's achievements will be compromised, leading to a worsening of the humanitarian situation, Annan said. It also will not be possible to sustain or capitalize on the gains made to date, he said.

Sevan said that based on past records, Iraq could export 2.1 to 2.2 million barrels of oil a day, well above current exports.

According to the oil-for-food program's weekly report, Iraq exported less than 1.2 million barrels a day during the week of November 11.

Since the program began in 1996, almost $25 billion worth of humanitarian supplies and equipment has been delivered to Iraq with another $10 million in supplies in the delivery pipeline, the report said.


Ohållbart på alla sätt, ur alla perspektiv, från början till slut.



Säkerhetsrådet var väldigt splittrade i fråga om sanktionerna, det måste du känna till. Frankrike och Ryssland ville avveckla sanktionerna redan 2000 och det är lätt att hitta källor som styrker detta. Kina hade en mer tveksam hållning. Det var USA:s och Storbrittaniens veto som gjorde att sanktionerna förblev i kraft.

Vad pratar du om nu? Sanktionerna i sig är en sak, anledningen att de existerade en annan. Frågan gällde som sagt om säkerhetsrådet kontinuerligt pressade Irak angående massförstörelsevapen från 1991 och framåt.

Det är bara att vi går direkt till källan och ser efter

http://www.un.org/Depts/unscom/Chronology/chronologyframe.htm

http://www.un.org/Depts/unmovic/new/pages/chronology.asp

Ett urval av händelser:


3 Apr 1991 Security Council resolution 687 (1991), Section C, decides that Iraq shall unconditionally accept, under international supervision, the destruction, removal or rendering harmless of its weapons of mass destruction, ballistic missiles with a range over 150 kilometres, and related production facilities and equipment. It also provides for establishment of a system of ongoing monitoring and verification of Iraq’s compliance with the ban on these weapons and missiles. Requires Iraq to make a declaration, within 15 days, of the location, amounts and types of all such items.

17 Jun 1991 Security Council resolution 699 (1991), confirms that the Special Commission and the IAEA have a continuing authority to conduct activities under section C of resolution 687 (1991).

15 Aug 1991 Security Council resolution 707 (1991), demands that Iraq provide without further delay full, final and complete disclosures of its proscribed weapons and programmes, as required by resolution 687 (1991).

21-30 Sep 1991 IAEA inspectors find large amounts of documentation relating to Iraq's efforts to acquire nuclear weapons. The Iraqi officials confiscate some documents from the inspectors. The inspectors refuse to yield a second set of documents. In response, Iraq refuses to allow the team to leave the site with these documents. A four-day stand-off during which the team remained in the parking lot of the site ensues. Iraq permits the team to leave with the documents following a statement by the President of the Security Council, threatening enforcement action by members of the Council.

11 Oct 1991 Security Council resolution 715 (1991), approves the plans for ongoing monitoring and verification submitted by the Secretary-General (S/22871/Rev. l) and the Director General of the IAEA (S/22872/Rev.1). The Commission's plan also establishes that Iraq shall "accept unconditionally the inspectors and all other personnel designated by the Special Commission".

19 Mar 1992 Iraq declares the existence of previously undeclared ballistic missiles (89), chemical weapons and associated material. Iraq reveals that most of these undeclared items were unilaterally destroyed in the summer of 1991, in violation of resolution 687 (1991).

6-29 Jul 1992 Iraq refuses an inspection team access to the Iraqi Ministry of Agriculture. UNSCOM had reliable information that the site contained archives related to proscribed activities.

Jun-Jul 1993 Iraq refuses to allow UNSCOM to install remote-controlled monitoring cameras at two missile engine test stands.

15 Oct 1994 Security Council resolution 949 (1994), demands that Iraq "cooperate fully" with UNSCOM and that it withdraw all military units deployed to southern Iraq to their original positions. Iraq thereafter withdraws its forces and resumes its work with the Commission.

Nov 1995 The Government of Jordan intercepts a large shipment of high-grade missile components destined for Iraq. Iraq denies that it had sought to purchase these components, although it acknowledged that some of them were in Iraq. UNSCOM conducts an investigation, which confirms that Iraqi authorities and missile facilities have been involved in the acquisition of sophisticated guidance and control components for proscribed missiles. UNSCOM retrieves additional similar missile components from the Tigris river, which had been allegedly disposed of there by Iraqis involved in the covert acquisition.

27 Mar 1996 Security Council resolution 1051(1996), approves the export/import monitoring mechanism for Iraq and demands that Iraq meet unconditionally all its obligations under the mechanism and cooperate fully with the Special Commission and the Director-General of the IAEA.

Jun 1996 Iraq denies UNSCOM teams access to sites under investigation for their involvement in the "concealment mechanism" for proscribed items.

12 Jun 1996 Security Council resolution 1060 (1996), terms Iraq's actions a clear violation of the provisions of the Council's resolutions. It also demands that Iraq grant immediate and unrestricted access to all sites designated for inspection by UNSCOM.

13 Jun 1996 Despite the adoption of resolution 1060 (1996), Iraq again denies access to another inspection team.

21 Jun 1997 Iraq again blocks UNSCOM's teams from entering certain sites, which have been designated by UNSCOM for inspection.

21 Jun 1997 Security Council resolution 1115 (1997), condemns Iraq's actions and demands that Iraq allow UNSCOM's team immediate, unconditional and unrestricted access to any sites for inspection and officials for interviews by UNSCOM. The Council also calls for an additional report on Iraq's cooperation with the Commission and suspends the periodic sanctions reviews.

Sep/Oct 1997 UNSCOM inspection teams are prevented from inspecting three sites designated for inspection, on the basis that the sites are "presidential sites", which Iraq claims are out of bounds to UNSCOM's inspectors.

23 Oct 1997 Security Council resolution 1134 (1997), demands that Iraq cooperate fully with the Special Commission, continues the suspension of the periodic sanctions reviews and foreshadows additional sanctions pending a further report on Iraq's cooperation with UNSCOM.

29 Oct 1997 The Deputy Prime Minister of Iraq, Mr. Tariq Aziz, sends a letter to the President of the Security Council, informing the Council of policy decisions taken by the Government of Iraq. The letter includes a decision not to deal with personnel of United States nationality working for UNSCOM, a demand that all personnel of United States nationality working with UNSCOM leave Iraq by a given deadline, and a request that UNSCOM withdraw its "cover" for the "spy plane" U-2, provided by the United States.

29 Oct 1997 Statement by the President of the Security Council condemning Iraq's decision and terming it "unacceptable". The statement also demands that Iraq cooperate fully, without restrictions or conditions with UNSCOM, and warns of the serious consequences of Iraq's failure to comply immediately and fully with its obligations under relevant resolutions (S/PRST/1997/49).

12 Nov 1997 Security Council resolution 1137 (1997), condemns the continued violation by Iraq of its obligations, including its unacceptable decision to seek to impose conditions on cooperation with UNSCOM. It also imposes a travel restriction on Iraqi officials who are responsible for or participated in the instances of non-compliance.

17 Dec 1997 The Executive Chairman returns to New York from Iraq and reports, inter alia, to the Council that Iraq would not permit the Commission’s inspectors into a category of sites (Presidential and Sovereign) hitherto not identified to the Council or the Commission as being off-limits to inspection (S/1997/987).

14 Jan 1998 The President of the Security Council issues a statement terming Iraq’s actions unacceptable and a clear violation of the relevant resolutions and reiterates its demand that Iraq cooperate fully and immediately without conditions (S/PRST/1998/1).

20-23 Feb 1998 The Secretary-General visits Iraq. As a result of his meetings, the United Nations and the Republic of Iraq agree on the terms of a Memorandum of Understanding (MO.) (S/1998/166) which was signed on 23 February. The Secretary-General secures Iraq’s reconfirmation of its acceptance of all relevant resolutions of the Council and the reiteration of its undertaking to cooperate fully with the Commission and the IAEA. In the Memorandum, Iraq also undertakes to accord to UNSCOM and the IAEA immediate, unconditional and unrestricted access in conformity with the resolutions of the Council. For its part, the United Nations reiterates the commitment of all member States to respect the sovereignty and territorial integrity of Iraq. The Memorandum also includes an undertaking by the Commission to respect the legitimate concerns of Iraq relating to national security, sovereignty and dignity. The Memorandum also provides for the establishment of special procedures which would apply to initial and subsequent entries for the performance of the tasks mandated at the eight Presidential sites. The Memorandum. also makes provisions for the appointment of a Commissioner to head the Special Group established for the mandated tasks at Presidential sites. Mr. Jayantha Dhanapala is appointed to this position by the Secretary-General.

2 Mar 1998 Security Council resolution 1154 (1998) endorses the provisions of the MOU.

9 Sep 1998 Security Council resolution 1194 (1998) unanimously condemns Iraq’s decision to suspend cooperation with UNSCOM, terming Iraq’s actions a totally unacceptable contravention of Iraq’s obligations; demands Iraq rescind its decision and decides not to conduct the 60-day sanctions reviews until Iraq does so and the Commission reports to the Council that it is satisfied that it has been able to exercise its full range of activities, including inspections.

31 Oct 1998 Iraq announces that it will cease all forms of interaction with UNSCOM and its Chairman and to halt all UNSCOM’s activities inside Iraq, including monitoring. The Security Council, in a statement to the press, unanimously condemn Iraq’s decision to cease all cooperation with UNSCOM.

4 Nov 1998 The Executive Chairman informs the Council (S/1998/1032) that, as a result of Iraq’s actions, the Commission is not in a position to provide the Council with any level of assurance of Iraq’s compliance with its obligations not to retain and not to reestablish proscribed activities.

5 Nov 1998 Security Council resolution 1205 (1998) unanimously condemns Iraq’s actions and demands that Iraq rescind immediately and unconditionally its decisions of 31 October and 5 August.

15 Dec 1998 The Special Commission reports to the Security-General concerning UNSCOM’s activities and the status of Iraq’s cooperation with the Commission in the period since 14 November 1998. The Executive Chairman concludes that Iraq did not provide the full cooperation it had promised on 14 November 1998 (S/1998/1172)

17 December 1999 Security Council adopts resolution 1284 replacing UNSCOM by the United Nations Monitoring Verification and Inspection Commission (UNMOVIC).

1 March 2000 Dr. Hans Blix takes up his appointment as Executive Chairman of UNMOVIC in New York.

25 April 2001 UNMOVIC holds consultations with interested Member States on its suggested revisions to the list of missile equipment and materials to which the export/import monitoring mechanism applies.

1 June 2001 The Executive Chairman submits revised lists of dual-use goods to the Security Council. The lists cover items and materials which are subject to notification to UNMOVIC under the Export/Import monitoring mechanism approved by Security Council resolution 1051 (1996). The Council had asked that the lists be revised by 3 June 2001.

16 September 2002 The Foreign Minister of Iraq informs the Secretary-General that Iraq has decided to allow the return of wepons inspectors without conditions

8 November 2002 The Security Council adopts resolution 1441 which demands Iraq to cooperate and requires cooperation to be immediate, unconditional and active.

27 November 2002 Inspections resume in Iraq.

7 December 2002 Iraq provides UNMOVIC and the IAEA in Baghdad with a declaration of its weapons programmes, required by Security Council resolution 1441.

27 January 2003 The Executive Chairman provides the Security Council with an update required by Security Coucil resolution 1441. 60 days after the resumption of inspections in Iraq.

Hans Blix lägesrapport den 27 januari var i princip det sista som hände innan kriget och alla var som sagt överens om att Irak inte uppfyllde resolution 1441, som skulle vara Iraks sista chans att avväpnas fredligt genom inspektioner, och alla resolutioner dessförinnan.


Ser du någon röd tråd? Varför antogs alla dessa resolutioner om inte just för att pressa Irak i frågan om WMD?

För övrigt kan man inte med den bästa vilja i världen påstå att vapeninspektionerna fungerade eller ledde någonstans. Daltande med diktaturer tenderar inte att göra det.



Det som gjorde Saddam så farlig fram till 1991 var hjälp och finansiering utifrån. Han begick sina värsta brott medan USA, Frankrike, Storbrittanien, Sovjetunionen och arabstaterna stödde och skyddade honom - militärt, politiskt och finansiellt. Han angrep Kuwait för att han missbedömde hur mycket stöd han fortfarande hade. Jag har ju lite svårt att se hur en sådan situation skulle kunna upprepas.

Här däremot kan vi prata om kristallkula. Det vi vet är att blodiga, brutala och destruktiva krig, uppror och utrensningar i arabvärlden inte är något ovanligt. Krig både inbördes och mellan stater, samt att Israel är ett särskilt älskat hatobjekt. Vi vet även vad Saddam gick för.

[pragmatist]

Att amnesty just nämner ordet "humanitär kris" säger egentligen allt om vilken nivå Irak befann sig på. De förändringar som skedde i sanktionsprogrammet var marginella och hade behövt vara drastiska men kunde aldrig bli det. Detta eftersom sanktionerna helt enkelt behövde vara skoningslösa för att ha avsedd effekt.

De pratar ju helt tydligt om en humanitär kris på 90-talet. Inte 2003.

Kan själv citera vad Human Rights Watch skrev 2004 angående kriget, en syn jag delar:

There were times in the past when the killing was so intense that humanitarian intervention would have been justified—for example, during the 1988 Anfal genocide, in which the Iraqi government slaughtered some 100,000 Kurds. Indeed, Human Rights Watch, though still in its infancy and not yet working in the Middle East in 1988, did advocate a form of military intervention in 1991 after we had begun addressing Iraq. As Iraqi Kurds fleeing Saddam Hussein’s brutal repression of the post-Gulf War uprising were stranded and dying in harsh winter weather on Turkey’s mountainous border, we advocated the creation of a no-fly zone in northern Iraq so they could return home without facing renewed genocide. There were other moments of intense killing as well, such as the suppression of the uprisings in 1991. But on the eve of the latest Iraq war, no one contends that the Iraqi government was engaged in killing of anywhere near this magnitude, or had been for some time. “Better late than never” is not a justification for humanitarian intervention, which should be countenanced only to stop mass murder, not to punish its perpetrators, desirable as punishment is in such circumstances.

...

In stating that the killing in Iraq did not rise to a level that justified humanitarian intervention, we are not insensitive to the awful plight of the Iraqi people. We are aware that summary executions occurred with disturbing frequency in Iraq up to the end of Saddam Hussein’s rule, as did torture and other brutality. Such atrocities should be met with public, diplomatic, and economic pressure, as well as prosecution. But before taking the substantial risk to life that is inherent in any war, mass slaughter should be taking place or imminent. That was not the case in Saddam Hussein’s Iraq in March 2003.


http://www.hrw.org/legacy/wr2k4/3.htm

Vad pratar du om nu? Sanktionerna i sig är en sak, anledningen att de existerade en annan. Frågan gällde som sagt om säkerhetsrådet kontinuerligt pressade Irak angående massförstörelsevapen från 1991 och framåt.

Om Frankrike, Ryssland, eventuellt Kina och ett antal icke-permanenta medlemmar i säkerhetsrådet och i generalförsamlingen tyckte att sanktionerna borde tas bort trots att Saddam vid detta tillfälle inte samarbetade alls med några vapeninspektioner så tyder väl detta på att man inte låg vaken om nätterna och oroade sig för eventuella massförstörelsevapen, n'est ce-pas?

För övrigt kan man inte med den bästa vilja i världen påstå att vapeninspektionerna fungerade eller ledde någonstans. Daltande med diktaturer tenderar inte att göra det.

Vi vet nu att Saddam bedömde det som omöjligt att bedriva några WMD-program medan sanktioner och inspektioner pågick och därför lät avveckla alltihop redan 1991-92. Bättre betyg än så kan väl inte sanktioner och inspektioner få, utifrån sitt deklarerade syfte.

Här däremot kan vi prata om kristallkula. Det vi vet är att blodiga, brutala och destruktiva krig, uppror och utrensningar i arabvärlden inte är något ovanligt. Krig både inbördes och mellan stater, samt att Israel är ett särskilt älskat hatobjekt. Vi vet även vad Saddam gick för.

Den stora risk som Saddam utgjorde för fred och säkerhet berodde till mycket stor del på det stöd och politiska godkännande han fick av västmakterna och Sovjetunionen. Att denna situation skulle upprepas nästan till punkt och pricka förefaller en smula... orealistiskt.

Rent hypotetiskt kan man förstås spekulera om att Saddam (eller någon arvtagare) kanske hade kunnat bli farlig igen på mycket lång sikt, men om det är berättigat att starta krig på grundval av helt hypotetiska hot som någon stat skulle kunna utgöra i framtiden så är nog varenda krig i världshistorien att betrakta som berättigat på ett eller annat sätt.

[D Andersson]

De pratar ju helt tydligt om en humanitär kris på 90-talet. Inte 2003.

?

Nu slingrar du dig lite väl mycket för att det ska kännas bekvämt.
Amnesty säger i sin rapport 2002 att det rådde en humanitär kris i Irak det år rapporten handlar om. Chefen för Oil for food säger i en intervju i november 2002 hur dåligt programmet han är chef för fungerar, hur de framsteg man gjort kommer att gå förlorade och den humanitära situationen kommer att förvärras p.g.a. att det saknas pengar och Irakregimen inte vill samarbeta.
Från 1996 till 2002 levererades förnödenheter för 200 dollar/person och år av programmet till det irakiska folket, och i den summan ingick reservdelar till oljeindustrin och annat som inte kom befolkningen till godo. D.v.s. långt under den absoluta fattigdomsgränsen på 1 dollar om dagen.

Vad skulle det här ha lett till, mer än att det cementerade regimens grepp och folkets beroende av den? Var det så viktigt att Saddam fick sitta kvar?

Och vad är det som utgör en så avgörande skillnad mellan om det Irakiska folket befann sig långt under, på, eller strax över den absoluta fattigdomsgränsen?



Kan själv citera vad Human Rights Watch skrev 2004 angående kriget, en syn jag delar:
http://www.hrw.org/legacy/wr2k4/3.htm


Ett väldigt virrigt resonemang, en salig röra av bl.a. efterklokhet.

Att folk dör i krig är ingen överraskning, att dödande förekommer är så att säga normalt.

Men dödandet för att avsätta en av de värsta förtryckarregimer världen skådat får alltså inte överstiga det omedelbara dödande som regimen ägnar sig åt just för tillfället, för att en invasion ska vara berättigad. Jag kan bara skaka på huvudet åt ett sådant tankesätt. Alla, precis alla världens diktatorer och massmördare skulle kunna känna sig helt säkra med det resonemanget, det är bara att sluta massdöda när omvärlden får upp ögonen för det, och fortsätta igen när sakerna lugnat ner sig lite. Annars kan man göra som Sudan, köpa vapen av en permanent medlem med veto i säkerhetsrådet och som blockerar alla försök till åtgärder mot landet så man kan fortsätta sitt massdödande år efter år.

Du är vettigare än såhär.


Att åren gick i historien med Saddam var ju en taktik just för att försöka undvika krig, historien och resolutionerna som antogs var direkt sammankopplad tillbaka till 1991. Det drog ut på tiden alldeles för länge och taktiken fungerade inte, så det var fortfarande lika rätt att störta honom. Slutligen bortser du liksom hrw från flera avgörande faktorer, kalla kriget exempelvis.



Om Frankrike, Ryssland, eventuellt Kina och ett antal icke-permanenta medlemmar i säkerhetsrådet och i generalförsamlingen tyckte att sanktionerna borde tas bort trots att Saddam vid detta tillfälle inte samarbetade alls med några vapeninspektioner så tyder väl detta på att man inte låg vaken om nätterna och oroade sig för eventuella massförstörelsevapen, n'est ce-pas?


Argumentet faller som sagt på sin egen orimlighet, USA och Storbrittanien är de enda stater som står emot diktatorsklubben, du måste ju veta att det är så FNs säkerhetsråd och FN i stort ser ut. Frankrike, Kina och Ryssland hade och har ju inga problem med att förse de värsta diktaturerna i världen med WMD, inklusive kärnteknologi, och ville naturligtvis återuppta sina gamla kontrakt med Irak. Självklart ligger man inte sömnlös om nätterna då. De icke-permanenta medlemmarna är just icke-permanenta och har dessutom inte veto så vi kan bortse från dem. Men när 1441 antogs enhälligt var det bl.a. Syrien.. Och även i generalförsamlingen är majoriteten av staterna diktaturer.


Dessa stater har blockerat säkerhetsrådet från att agera i en rad stater, bl.a. Zimbabwe, Burma och Sudan. Och hur är situationen i Sudan nu igen, pågår det något massdödande?

Varför går du dessa staters ärenden egentligen? Vart vill du komma med argumentationen?




Vi vet nu att Saddam bedömde det som omöjligt att bedriva några WMD-program medan sanktioner och inspektioner pågick och därför lät avveckla alltihop redan 1991-92. Bättre betyg än så kan väl inte sanktioner och inspektioner få, utifrån sitt deklarerade syfte.


Det var bara det att alla, inkl. chefen för UNMOVIC Hans Blix, var överens om att man inte kunde veta det och att Saddam inte samarbetade, samt att det hela tiden, ända fram till 2003, kom fram nya tidigare okända fakta kring vapenprogrammen, att utvecklingen av raketer och liknande fortsatte samt att det smugglades in olagligt material.

Efterklokhet är just inget annat än efterklokhet.



Den stora risk som Saddam utgjorde för fred och säkerhet berodde till mycket stor del på det stöd och politiska godkännande han fick av västmakterna och Sovjetunionen. Att denna situation skulle upprepas nästan till punkt och pricka förefaller en smula... orealistiskt.

Rent hypotetiskt kan man förstås spekulera om att Saddam (eller någon arvtagare) kanske hade kunnat bli farlig igen på mycket lång sikt, men om det är berättigat att starta krig på grundval av helt hypotetiska hot som någon stat skulle kunna utgöra i framtiden så är nog varenda krig i världshistorien att betrakta som berättigat på ett eller annat sätt.

Har jag påstått att historien skulle upprepas nästan till punkt och pricka? Är det det enda sättet Saddam åter skulle ha möjlighet att döda stora mängder människor?

Sedan måste jag fråga om du är nöjd med din debattnivå? Du kommer med egna argument och påståenden som du sedan själv svarar på och avfärdar.
Samma sak med humanitär kris 2003-argumentet ovan.

[D Andersson]

Tänkte passa på att ytterligare kommentera delar av dina två första inlägg då jag finner dem minst sagt virriga och motsägelsefulla.
Vi har väl inte facit i hand riktigt än, men bortsett från det så kan man inte berättiga politiska beslut helt och hållet med hänsyn till dess långsiktiga konsekvenser.

Facit i hand såhär långt.

Förstår för övrigt inte alls vad du menar här, men det har heller inget med Irak att göra i sig.

Det kan ju hända att ett beslut var helt vansinnigt (t.ex. byggde på en helt förvrängd världsbild, helt felaktig information, orealistiska förväntningar, helt skev kostnadskalkyl etc) men råkade få (vissa) goda konsekvenser genom ren och skär tur.

Iom de sista tio orden kan vad du än pratar om inte vara irak.
Operationen hette Iraqi freedom, målet var att undanröja hotet Saddam Hussein och skapa frihet och demokrati för det irakiska folket. Du kan inte vara allvarlig om du menar att den utveckling vi ser är ett resultat av ren och skär tur.

Handlingar och beslut måste bedömas utifrån det man vet och de avsikter man har när beslutet fattas.

Dethär motsäger du ju ditt förra stycke..
Men precis, bedömningen måste ske utifrån det man visste och de avsikter man hade när beslutet fattades, det går inte att vara efterklok. Det man visste då var att Saddam fortsatte att vägra samarbeta och obstruera, att det smugglades in olagliga komponenter som kunde användas i vapentillverkning, raketer utvecklades, nya detaljer framkom kring vapenprogrammen o.s.v.
Och avsikterna var fortfarande störtande av Saddam Hussein och att skapa frihet för det Irakiska folket.


Och sett i det perspektivet så var det inget bra beslut att invadera Irak, även om det nu verkar gå åt rätt håll.
?
Sett i perspektivet att handlingar och beslut måste bedömas utifrån det man vet och de avsikter man har när beslutet tas måste ju innebära att det var ett bra beslut. Eftersom det man visste var att Saddam inte samarbetade o.s.v. Avsikten med operationen var att plocka bort honom samt frihet för det Irakiska folket.

Alldeles oaktat massförstörelsevapnen så var det hela dåligt planerat och baserat på önsketänkande ("blommor på gatorna" o.s.v.) vilket ledde till en hel del allvarliga strategiska misstag och att man dramatiskt underskattade kostnaderna för det hela i både människoliv och pengar. Bara det gör invasionen klandervärd.

Efterklokhet igen.

Det kan man givetvis diskutera och ha synpunkter på, men det förändrar ju inte att stora framsteg gjorts och görs och att man kommer allt närmare de mål man hade när beslutet togs.

[pragmatist]

Orkar inte hålla på med det här längre men jag ska kommentera en sak innan jag lägger ner:

Ett väldigt virrigt resonemang, en salig röra av bl.a. efterklokhet.

Nej, det är ett principiellt resonemang (om du vet vad det är) om när humanitär intervention kan och bör äga rum - i samband med akut humanitär kris, för att förhindra den och mildra dess effekter och skydda oskyldiga. Det är en nödåtgärd som man tillgriper i nödläge för att man måste. Inte något som man väljer att göra för att man tycker det är militärt lämpligt att starta ett krig just då, eller för att man kan utnyttja en opinionsvåg i det egna landet efter att det blivit angripet av någon helt annan grupp, eller för att man "tröttnar" på att inte göra något. Att tillgripa nödåtgärder mer än 10 år efter att en katastrof ägt rum är perverst. Hade man ingripit 1988 så hade det varit humanitärt berättigat, men då var istället västmakterna (med Dick Cheney i spetsen) upptagna med att ursäkta det som Saddam hittade på.

Anledningen till att man ska vara så restriktiv med humanitära skäl för krig dels att det är en av de mest missbrukade orsakerna till krig som existerar - så gott som vartenda krig som stora starka stater bedrivit mot små och svaga de senaste 500 åren har berättigats "humanitärt" på något sätt, samtidigt som samma stormakter struntar blankt i mängder av brott mot mänskligheten när det passar dem - och dels att krig är så destruktiva och oberäkneliga fenomen att man måste vara väldigt säker på att man gör mer nytta än skada.

Dessutom är det extremt svårt att bedöma hur allvarligt läget i ett land faktiskt är. Källorna till information kan ofta vara oppositionsgrupper som gärna vill få situationen att framstå som mycket värre än den är, eller som t.o.m. själva har intresse av att driva på en konflikt för att förvärra läget och på så sätt utlösa ett ingripande utifrån.

Trots de stora svårigheterna så kan man inte förhålla sig helt agnostiskt - i vissa lägen är det uppenbart att alternativet till ett ingripande är massaker, folkmord, anarki, etnisk rensning - som i Rwanda 1994 eller Bosnien 1995 eller nu senast i Sudan/Darfur 2005 och framåt. Då måste man ingripa. Sorgligt nog brukar det inte ske om stormakter inte har något tydligt nationellt intresse av att göra det.

[D Andersson]

Nej, det är ett principiellt resonemang (om du vet vad det är) om när humanitär intervention kan och bör äga rum - i samband med akut humanitär kris, för att förhindra den och mildra dess effekter och skydda oskyldiga. Det är en nödåtgärd som man tillgriper i nödläge för att man måste. Inte något som man väljer att göra för att man tycker det är militärt lämpligt att starta ett krig just då, eller för att man kan utnyttja en opinionsvåg i det egna landet efter att det blivit angripet av någon helt annan grupp, eller för att man "tröttnar" på att inte göra något. Att tillgripa nödåtgärder mer än 10 år efter att en katastrof ägt rum är perverst. Hade man ingripit 1988 så hade det varit humanitärt berättigat, men då var istället västmakterna (med Dick Cheney i spetsen) upptagna med att ursäkta det som Saddam hittade på.

Finns egentligen inget mer att tillägga annat än det jag sagt tidigare. Man försökte i fallet Irak förhindra kriget man egentligen var tvungen att genomföra för att lösa situationen i över 10 år, jag håller med om att det var perverst att vänta så länge man gjorde och frågan drogs till vägs ände flera gånger om, men vems fel är det? Jag hade absolut sett att man (återigen, vem?) slutförde jobbet 1991, eller varför inte 1998 när Saddam kastade ut inspektörerna. Men inget av detta förändrar ju något, det var ju fortfarande rätt att slutföra jobbet, bättre sent än aldrig. Det var och är ju samma sak med alla konflikter, man kan alltid vara efterklok, det hade alltid gått att ingripa tidigare, så det säger ju egentligen ingenting. Att det hände just iom kalla krigets slut innebar att det var en helt unik världssituation, liksom det var en helt annan situation under själva kalla kriget-perioden. Dessutom vet vi att det lät precis likadant från krigsmotståndarna 1990 som 2003.



Anledningen till att man ska vara så restriktiv med humanitära skäl för krig dels att det är en av de mest missbrukade orsakerna till krig som existerar - så gott som vartenda krig som stora starka stater bedrivit mot små och svaga de senaste 500 åren har berättigats "humanitärt" på något sätt, samtidigt som samma stormakter struntar blankt i mängder av brott mot mänskligheten när det passar dem - och dels att krig är så destruktiva och oberäkneliga fenomen att man måste vara väldigt säker på att man gör mer nytta än skada.

Det här är närmare vad tråden var tänkt att handla om.

Faktum är ju att redan 6 år efter störtandet av en av de värsta tyrannerna i historien är Irak på god väg mot demokrati och frihet, våldsnivåerna är de kanske lägsta i landets historia. Så att man har gjort mer nytta än skada har varit uppenbart för mig från början, med tanke på vem Saddam var, och torde bli uppenbart för de flesta inom kort, ungefär hälften av de som röstat i nuläget.

En intressant parallell med Irak är att det lät precis likadant från vissa håll i fallet Tyskland några år efter andra världskrigets slut. (Vad har man vunnit på det här, mer skada än nytta, man har kört fast, ockupationen blir ändlös o.s.v.)



Dessutom är det extremt svårt att bedöma hur allvarligt läget i ett land faktiskt är. Källorna till information kan ofta vara oppositionsgrupper som gärna vill få situationen att framstå som mycket värre än den är, eller som t.o.m. själva har intresse av att driva på en konflikt för att förvärra läget och på så sätt utlösa ett ingripande utifrån.

Absolut, men det gäller i lika stor om inte större utsträckning åt andra hållet, d.v.s. det kan vara värre än man egentligen tror, särskilt i så slutna stater som Irak och Nordkorea. Läget kan egentligen inte bedömas ordentligt, än mindre går det att lösa något med vapeninspektioner.

För övrigt är ju HRW, Amnesty m.fl., förutom den ständigt återkommande efterklokheten, kategoriskt emot alla krig, så att man inte ansåg irakinvasionen vara berättigad säger verkligen ingenting.




Trots de stora svårigheterna så kan man inte förhålla sig helt agnostiskt - i vissa lägen är det uppenbart att alternativet till ett ingripande är massaker, folkmord, anarki, etnisk rensning - som i Rwanda 1994 eller Bosnien 1995 eller nu senast i Sudan/Darfur 2005 och framåt. Då måste man ingripa. Sorgligt nog brukar det inte ske om stormakter inte har något tydligt nationellt intresse av att göra det.

Precis, så exakt vad var fel med att få bort ett as som Saddam Hussein från makten och införa demokrati och frihet i Irak istället? Det var det som var planen, det är inte tur att vi ser en sådan utveckling.

Irak var ju en förtryckarstat och terrorregim utan dess like. Varför nöjer du dig med att konstatera att sorgligt nog händer oftast ingenting? Är det inte bra om goda krafter ser till att göra något åt en katastrofal situation? Är det bättre att låta brottslingarna, d.v.s. diktaturerna, bestämma villkoren och besluten i säkerhetsrådet? Vad har en sådan organisation för legitimitet och möjlighet/vilja att göra något bra eller vettigt?

Som sagt, säkerhetsrådet väljer gång på gång att inte agera. Att man måste ingripa i Sudan har alla sagt i flera år nu, men ingenting har hänt eftersom samma stater som tyckte det var fel att agera på det enda långsiktigt hållbara sättet med Irak tycker det är fel att agera mot Sudan. Mugabe har under snart 10 år kört Zimbabwe åt helvete men så fort åtgärder kommer på tal läggs det veto, samma sak med Burma. Diktaturerna styr helt enkelt, Irak var snarare ett undantagsfall.

Argument i stil med att det var fel att invadera Irak och antyda att det var fel att inte lyfta sanktionerna med hänvisning till vad vissa diktaturer tyckte om saken köper inte jag. Varför ursäkta och "förstå" deras beteende öht, samtidigt som man skuldbelägger de demokratier som faktiskt gör något?

[Exdiaq]

Bumpar tråden med den här artikeln.



ISIS in Iraq: Did The US Help Create A Terrorist Group That Might Be Worse Than Al-Qaeda?

In the film “Charlie Wilson’s War,” Phillip Seymour Hoffman, cast as former CIA Afghan Task Force Chief Gust Avrakotos, offers a cautionary tale to those who try to prophesy the outcome of any action.

“There’s a little boy and on his 14th birthday he gets a horse. And everybody in the village says, ‘How wonderful. The boy got a horse.’ And the Zen master says, ‘we’ll see.’

“Two years later, the boy falls off the horse, breaks his leg, and everyone in the village says, ‘How terrible.’ And the Zen master says, ‘We’ll see.’

Then, a war breaks out and all the young men have to go off and fight… except the boy can’t cause his leg’s all messed up. And everybody in the village says, ‘How wonderful.’”

Tom Hanks, as Texas Congressman Charlie Wilson, responds, “Now the Zen master says, ‘We’ll see.’”

Hoffman’s parable was told in the context of Operation Cyclone, a covert operation where the CIA financed and armed the Mujahideen during the Soviet war in Afghanistan from 1979 to 1989.

The operation, in which the CIA spent billions training hundreds of thousands of Afghan militants and equipped them with FIM-92 Stinger surface-to-air missiles, prevented the Soviets from seizing control of Afghanistan and helped bring an end to the Cold War.

However, the United States left Afghanistan in shambles, neglecting to help the country rebuild following the conflict. On this oversight, the real Charlie Wilson famously reflected, “We f*cked up the endgame.”

The consequence of that decision was al-Qaeda, the organization that would orchestrate the deadliest terrorist attack on US soil. During the US war in Afghanistan, al-Qaeda militants used those same FIM-92 Stingers to shoot down American aircrafts.

Though intervention in Afghanistan helped end the spread of communism in the 80s, our failure to appreciate the degree of resentment it fostered in the Afghani people started us down a path to later wars in Iraq and Afghanistan, and a more ambiguous, interminable “war on terror.”

I have argued that the United States should behave as global hegemony at times. When it comes to providing humanitarian aid or helping an adolescent democracy create the framework of a lasting government, we can and should help.

But promoting global democracy and peace through military force is no longer an option. As Barry Posen, professor of political science at MIT says in his book ”Restraint,” “Efforts to defend everything leave one defending not much of anything.”

Now in Iraq, we’re forced to decide whether or not to defend the “democracy” that we spent nearly a decade building as it teeters on the bring of being undone by Sunni militants, who, like al-Qaeda in Afghanistan, exploited the power vacuum left when our forces withdrew from the country.

On Monday, US Secretary of State John Kerry promised to provide “intense, sustained” support to the Iraqi military after meeting with Prime Minister Nouri al-Malik.

His statement came on a day when militants from the Islamic State in Iraq and Syria, or ISIS, seized three more Iraqi cities, taking control of 70 percent of the Anbar province as the group continues to march towards the capital of Baghdad.

Ironically, the meetings took place one day after Raouf Abdel-Rahman, the judge who presided over Saddam Hussein’s trial in 2006, was reportedly captured and killed by ISIS members.

“I’m here to convey to you President Obama’s and the American people’s commitment to help Iraq,” Kerry said while meeting with Iraq’s speaker of parliament, Osama al-Nujayfi.

“The principal concern is the integrity of the country, its borders, its sovereignty,” he said. ISIS “is a threat to all of us.”

Kerry isn’t wrong. ISIS is a major threat to both the United States and to stability throughout the region.

The group, which strives to implement strict Sharia law throughout the Muslim world and onward, has reportedly slaughtered thousands of Shiite civilians and military forces across the country in recent weeks.

And according to some calculations, the organization has accumulated a staggering $2 billion, $430 million of which was stolen during heist of Mosul’s central bank earlier this month.

President Obama declared last week that the United States would not send ground troops into Iraq to combat the incursion. Instead, 300 US military advisors were dispatched to analyze the situation and provide support Iraq’s security forces.

Right now, ISIS is focused on exerting its influence in Syria and Iraq. But we must ask, where will it turn next? Moreover, what can we do to ensure that the best-funded terrorist organization in the world doesn’t set its sights on the United States?

In Iraq circa-2003, we failed to consider that Saddam Hussein’s tyranny was a product of the same tribal conflicts between Sunni and Shiite factions that have embroiled countries throughout the Middle East and North Africa for centuries.

Military intervention can quell the violence for a time, but once troops depart, the conflict inevitably resurfaces with new tenacity. Only now, you’ve placed yourself front and center as a champion for the opposition, whomever it may be.

When we choose sides in this conflict, even when it’s undeniably the right side, becoming a visible presence on the ground, opposition forces turn to their young and say, “Do you see the American oppressors? They are taking your land and destroying your cities? This is why we fight. This is why you must fight.”

They might be wrong, but that doesn’t matter. The cycle continues.

The cause is noble, but this is not the type of war that can be won. As Hoffman warned, we can never fully predict what will happen next.

With its money and resources, ISIS could become a global terrorist force that makes al-Qaeda seem tame by comparison. Or, it could unravel from infighting or missteps. No one can know with certainty, and don’t believe anyone who suggests otherwise.

Former UK Prime Minister Tony Blair suggested in a Financial Times op-ed Sunday that “ISIS and other al-Qaeda-type groups in Iraq were flat on their back four years ago, having been comprehensively beaten by a combination of US and UK forces and Sunni tribes,” and that “The civil war in Syria allowed them to get back on their feet.”

Perhaps ISIS exploited the opportunity to exercise its authority amid Syria’s collapse, but even without Syria, prevailing instability in the region would have provided opportunities to ISIS or other extremist elements to surface following the Iraq and Afghanistan wars.

I am not arguing that the United States should simply remove itself from the situation entirely. Only that we should proceed with caution.

We must learn to identify when there is a credible existential threat. In those situations, we should move tactically to reduce such threats. But large-scale, boots on the ground intervention historically results in greater problems down the line.

Iraq, Afghanistan and even Vietnam have shown us that the United States has neither the military resources nor the political resolve to successfully build a friendly democracy abroad. It has, however, shown us that we are capable of creating new, more dangerous enemies, wherever we’ve tried.

Now, as we wrangle with how to respond to the threat ISIS poses in Iraq, we should tread gingerly. ISIS might be stopped, but militant Sunni jihadists cannot. They’ll undoubtedly resurface in time, just as they always have.

With that in mind, we really can’t afford to “f*ck up the endgame,” again.

Länk (http://elitedaily.com/news/world/isis-iraq-help-create-terrorist-group-worse-al-qaeda/642291/)