Vila

[wintersnowdrift]

Jag funderar på att ta augusti månad helt "off" från all hård konditionsträning. Framför allt för att försöka läka ut diverse skador, men också som någon sorts mentalt test.

"Kondition är färskvara" heter det ju, och jag undrar hur mycket man tappar på en månads vila? Nu kommer jag inte att ligga på sofflocket från morgon till kväll; jag rör på mig på jobbet, jag kommer att träna styrka och kanske även gå endel. Den tredje av dessa fyra "viloveckor" består f.ö. av en sex dagars fjällvandring.

Jag är van vid att utöva konditionskrävande träning (cykling, löpninig, simning) 8-12h/vecka och har så gjort i flera års tid. Psykiskt kommer ett uppehåll definitivt att bli ett helvete. Den beryktade paddfaktorn drabbar mig efter typ ½ dags vila, men den betraktar jag som en mental illusion och jag har noll koll på hur min fyisiska status egentligen påverkas. Svar underbyggda med studier etc mottages tacksamt.

//Kristin

[hangatyr]

vad är paddfaktor?

[mks]

vad är paddfaktor?

paddfaktor (http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=84252)

[mks]

missa inte sidan 189 av machine_guns journal (http://www.kolozzeum.com/kolozzeum/showthread.php?t=91127&page=189) för vidare paddsnack.

[hangatyr]

haha, paddfaktor....

[mks]

OnT; Läste så sent som igår om vila på marathon.se (http://www.marathon.se/news/article.cfm?ThemeId=333). Där nämns säsongsvilan som eliten har efter genomförd tävlingssäsong mest som en mental paus, en avkopplande semester från träningsfokus, men även som ett tillfälle att låta skador läka ut.

[wintersnowdrift]

vad är paddfaktor?

Haha, hoppsan. Jag trodde att paddfaktorn var en etablerad term, åtminstone på Kolozzeum. Vilket vokabulär man snappar upp beror förmodligen på vilka trådar/kretsar man rör sig i :).

OnT; Läste så sent som igår om vila på marathon.se (http://www.marathon.se/news/article.cfm?ThemeId=333). Där nämns säsongsvilan som eliten har efter genomförd tävlingssäsong mest som en mental paus, en avkopplande semester från träningsfokus, men även som ett tillfälle att låta skador läka ut.

Det var en bra artikel, tack!

För mig är det ffa kroppen som spökar; mentalt känner jag mig som mest avslappnad när jag tränar hårt (vilket delvis är en illusion eftersom den fysiska ansträngningen och utmattningen efteråt "slår ut" all psykisk stress).

//Kristin

[machine gun]

För mig är det ffa kroppen som spökar; mentalt känner jag mig som mest avslappnad när jag tränar hårt (vilket delvis är en illusion eftersom den fysiska ansträngningen och utmattningen efteråt "slår ut" all psykisk stress).

Jag känner igen det där. Det är nog egentligen inte hälsosamt och ett stressmoment i sig. Att träna på att vila är nog inte helt fel. Jag känner många som tar sådär 3 veckors vila efter avslutad tävlingssäsong. Antingen helvila eller bara extremt lätt träning med låg volym. För många, speciellt träningsnarkomaner och kilometerknarkare, är det nog väldigt bra.

[forslund]

Grub postade någon studie om hur fort man tappade sin syreupptagningsförmåga i någon tråd. Det var i alla fall läskigt snabbt. Sängliggande var självfallet det sämsta, där var förlusten närmare 25% på 3 veckors tid har jag för mig.

Ska försöka hitta studien för att stötta upp detta.

[machine gun]

Grub postade någon studie om hur fort man tappade sin syreupptagningsförmåga i någon tråd. Det var i alla fall läskigt snabbt. Sängliggande var självfallet det sämsta, där var förlusten närmare 25% på 3 veckors tid har jag för mig.

Ska försöka hitta studien för att stötta upp detta.

Å andra sidan gissar jag att man bygger upp den igen när man går in i grundträningsperioden. Man håller inte för grundträning om man är skadad och utan grundträningen ingen formtopp till nästa säsong, så... vila kan alltså vara receptet på framgång i detta fallet.

[forslund]

Å andra sidan gissar jag att man bygger upp den igen när man går in i grundträningsperioden. Man håller inte för grundträning om man är skadad och utan grundträningen ingen formtopp till nästa säsong, så... vila kan alltså vara receptet på framgång i detta fallet.

Det betvivlar jag inte alls, tyckte bara studien var intressant.

Har ju nyss kommit ur en 3 veckors-minivila kan man säga och satte personbästa på cykeln dubbla gånger veckan efter, så att komma igång verkar ju i alla fall gå.

Har sökt igenom 7 sidor utan att hittat studien, dock.

[machine gun]

Sen tycker jag att du bör tänka lite mer långsiktigt på din träning. Och detta pga att du skadar dig ganska ofta. Med långsiktigt menar jag inte fram till nästa säsong utan över några års tid. Vad har du för långsiktiga mål och hur trappar du bäst upp träningen för att nå dit? Om du t.ex. vill syssla med triathlon, så kan ju en idé vara att redan tidigt bestämma dig för t.ex. två tävlingar nästa säsong som du vill satsa på. Det är så lätt att man känner sig bra och så kör man alla tävlingar bara för att det är kul och sen skadar man sig och så får man börja om på ruta 1. Triathlon har sent bäst före datum, du blir inte Master förrän du fyller 35 och även då får man tävla i seniorklass om man vill.

[forslund]

Sen tycker jag att du bör tänka lite mer långsiktigt på din träning.

pratar du med mig nu eller wintersnowdrift? Måste bara klargöra. :D

[machine gun]

pratar du med mig nu eller wintersnowdrift? Måste bara klargöra. :D

Trådskaparen :)

Men om du vill syssla med triathlon är du såklart välkommen :D

[Tolkia]

Jag känner igen det där. Det är nog egentligen inte hälsosamt och ett stressmoment i sig. Att träna på att vila är nog inte helt fel. Jag känner många som tar sådär 3 veckors vila efter avslutad tävlingssäsong. Antingen helvila eller bara extremt lätt träning med låg volym. För många, speciellt träningsnarkomaner och kilometerknarkare, är det nog väldigt bra.
Lysande inlägg.

Jag fogar till det att om man under lite för lång tid tror lite för mycket på sin egen odödlighet och viljans förmåga att domptera kroppen är risken uppenbar att man senare (säg tio år senare) sitter i ett läge där kroppen alltför ofta inte längre låter sig dompteras överhuvudtaget. Och då är risken rätt stor att man kommer att ångra att man tio år tidigare visst inte var så himla smart. Det handlar ju sällan - som man tänker just då - om bara det här passet, bara den här säsongen, bara det här året; det handlar ju om ett helt liv.

Edit: Jaja, medan jag formulerade mig hann du posta även mitt tillägg ovan, om än i lite annan form. Nå, det kan aldrig bli för många ord.

[machine gun]

Jag funderar själv på att dra ner distanserna till nästa år för att jag känner att det sliter för mkt och jag har för sjutton hela livet på mig att bygga uthållighet. Jag har ändå ingen chans att kvala till Hawaii förrän jag är typ 70+ ;) Jag är ganska hetsig när det kommer till nya utmaningar och när jag gjort en grej vill jag snabbt göra nästa. Min tidigare plan var att köra Kalmar nästa år. Jag har skjutit upp det på obestämd tid. Innan dess vill jag ha haft åtminstone 3 år utan några längre skadeuppehåll. Funderar även på att helt skippa marathonträning och bara köra triathlon sprint- och olympisk distans.

[forslund]

Men om du vill syssla med triathlon är du såklart välkommen :D

http://bestsmileys.com/lol/1.gif


ONT: Okej, nu ska jag inte sabba tråden längre. Tycker dock du redan fått lysande hjälp av machinegun. Vila är aldrig fel. Hellre att du vilar nu än att gå in i väggen som du verkar vara på väg mot.

[Maharadja]

det låter som en toppenidé med längre vila för dig eftersom du ändå verkar tokträna. Har haft samma som du,dödsångest bara över tanken på en längre viloperiod med tanke på allt för hårt lagda pass. I våras kändes allt perfekt. Allt flöt på bättre än tänkt t.o.m och ja passade på att höja ytterligare (konditions).Nåra veckor senare = akut njurinfektion o stressfraktur på foten. Så nu har jag haft tvångsvila från löpningen nästan hela sommaren. Fast tränat kondition på cykeln på gymmet istället ;)

[wintersnowdrift]

Grub postade någon studie om hur fort man tappade sin syreupptagningsförmåga i någon tråd. Det var i alla fall läskigt snabbt. Sängliggande var självfallet det sämsta, där var förlusten närmare 25% på 3 veckors tid har jag för mig.

Ska försöka hitta studien för att stötta upp detta.

Synd att du inte hittade, hade varit intressant att läsa.

Å andra sidan gissar jag att man bygger upp den igen när man går in i grundträningsperioden. Man håller inte för grundträning om man är skadad och utan grundträningen ingen formtopp till nästa säsong, så... vila kan alltså vara receptet på framgång i detta fallet.

Bra poäng.

Sen tycker jag att du bör tänka lite mer långsiktigt på din träning. Och detta pga att du skadar dig ganska ofta. Med långsiktigt menar jag inte fram till nästa säsong utan över några års tid. Vad har du för långsiktiga mål och hur trappar du bäst upp träningen för att nå dit? Om du t.ex. vill syssla med triathlon, så kan ju en idé vara att redan tidigt bestämma dig för t.ex. två tävlingar nästa säsong som du vill satsa på. Det är så lätt att man känner sig bra och så kör man alla tävlingar bara för att det är kul och sen skadar man sig och så får man börja om på ruta 1. Triathlon har sent bäst före datum, du blir inte Master förrän du fyller 35 och även då får man tävla i seniorklass om man vill.

Jag är väldigt imponerad av två av mina klubbkamrater som båda är 40+ (fast bägge ser ut som om de skulle kunna vara 10 år yngre) och som har gjort personbästan på olympisk distans i år.

Fast jag tror faktiskt inte att jag vill hålla på med triathlon på "den här nivån" så länge. Om jag får något/några fina säsonger på olympisk distans så slutar jag kanske satsa och börjar fokusera på något annat. Jag har lagt ner så mycket själ och hjärta i detta, särskilt i år, att annat som jag också älskar inte hinns med. Jag skulle t.ex. vilja ta upp ridningen igen och även skaffa hund så småningom. Fast det är klart; om jag får ordning på kroppen så vore det givetvis häftigt att kröna "karriären" med en Ironman. Sanningen att säga är dock suget efter de riktigt långa distanserna mindre nu än vad det var tidigare. Kanske håller jag på att bli mesig/lat/normal(?). Som det känns nu skulle jag vilja tävla (och prestera bra på) olympisk distans nästa säsong samt även köra minst ett mtb-lopp.

Gah, babbel babbel. Det var inte meningen att det här skulle bli en bikttråd egentligen. Jag vet att jag har mycket att vinna på att tagga ner lite fysiskt och en plan för framtiden har börjat ta form.

//Kristin

[MasterChief]

Jag är helt totalt fullständigt övertygad ända in i märgen, själen, hjärtat och de djupaste mest outforskade delarna av hjärnan, att några veckors vila då och då är optimalt.

Tränar man hårt är förmodligen flera ledsystem och muskler slitna och skador kan dyka upp närsom. Att vila ut ordentligt och lägga fokus på något annat ger kroppen chans att läka alla småskavanker som man ännu inte börjat känna av samt ger själen chans att varva ner ordentligt.

Jag har gjort det flera gånger och jag är övertygad om att det gjort att jag varit hel under de snart 20 år jag hållit på (förutom ryggen som gick sönder, men det var snarare en olycka).

Den eventuella prestationsförsämring jag får av några veckors vila är liten och hämtas upp på bara några pass.

[machine gun]

Fast jag tror faktiskt inte att jag vill hålla på med triathlon på "den här nivån" så länge.

Jag vill inte verka dryg, men du är inte på någon nivå alls när du är skadad.

[skaparn]

Alltså vila kan visst vara bra, men en hel månad vette tusan. Rätt vad det är så har du jobb, skola, vård och omsorg och allt annat som tar tid från din träning och du knappt hinner doppa foten i bassängen. Eller så blir du förkyld och efter det är det skitväder i tre veckor så att man inte vill köra distansträning. Det jag vill komma fram till, och som jag själv känner så fruktansvärt mycket just nu, är att vi som inte är elitidrottare dels inte tränar så hårt att man behöver en lång säsongsvila, dels drabbas av så många andra omständigheter som tar tid från den träning vi hade tänkt utföra under den intensiva perioden gör bäst i att ta alla tillfällen i akt.

Det innebär såklart inte att man man ska överträna sig, men har du ont i axeln - träna något som inte involverar axeln; teknik på cykeln, bensparkar i bassängen eller på annat sätt alternera.

[L-Sami]

Ju bättre kondition du har desto snabbare förlorar du den vid inaktivitet. Konditionsidrottare som ligger på topp tappar snabbt sin syreupptagningsförmåga om de inte tränar den.

[machine gun]

Alltså vila kan visst vara bra, men en hel månad vette tusan. Rätt vad det är så har du jobb, skola, vård och omsorg och allt annat som tar tid från din träning och du knappt hinner doppa foten i bassängen. Eller så blir du förkyld och efter det är det skitväder i tre veckor så att man inte vill köra distansträning. Det jag vill komma fram till, och som jag själv känner så fruktansvärt mycket just nu, är att vi som inte är elitidrottare dels inte tränar så hårt att man behöver en lång säsongsvila, dels drabbas av så många andra omständigheter som tar tid från den träning vi hade tänkt utföra under den intensiva perioden gör bäst i att ta alla tillfällen i akt.

Det innebär såklart inte att man man ska överträna sig, men har du ont i axeln - träna något som inte involverar axeln; teknik på cykeln, bensparkar i bassängen eller på annat sätt alternera.

Nu handlar det ju inte precis om säsongsvila utan vila för att läka ihop och dessutom försöka vänja sig av vid ett osunt träningsbeteende. Det handlar inte direkt om en person som letar ursäkter för att inte träna.

Att köra lätt alternativträning är bra, om man har förmågan att hålla den på en lätt nivå, så att den bidrar till läkning snarare än förvärrar skadorna. Dessutom nämns ju just alternativträning i form av bl a styrketräning i första inlägget.

[wintersnowdrift]

Jag är helt totalt fullständigt övertygad ända in i märgen, själen, hjärtat och de djupaste mest outforskade delarna av hjärnan, att några veckors vila då och då är optimalt.

Tränar man hårt är förmodligen flera ledsystem och muskler slitna och skador kan dyka upp närsom. Att vila ut ordentligt och lägga fokus på något annat ger kroppen chans att läka alla småskavanker som man ännu inte börjat känna av samt ger själen chans att varva ner ordentligt.

Jag har gjort det flera gånger och jag är övertygad om att det gjort att jag varit hel under de snart 20 år jag hållit på (förutom ryggen som gick sönder, men det var snarare en olycka).

Den eventuella prestationsförsämring jag får av några veckors vila är liten och hämtas upp på bara några pass.

Ett klokt inlägg av en klok person. Jag värderar dina ord högt. Tack!

Jag vill inte verka dryg, men du är inte på någon nivå alls när du är skadad.

Du är inte dryg, och det var därför jag använde citationstecken. Jag har ju knappast en lång "karriär" eller ens en hel säsong att se tillbaka på heller. Det jag menade var snarare att jag inte är säker på att jag kommer att lägga så mycket tid, energi och vilja som jag ändå gör på träning/triathlon (avkastningen av det hela är kanske inte jättehög... det har t.ex. tagit mig tre år att lyckas åstadkomma en fjärdedels tävlingssäsong typ) för all framtid.

Alltså vila kan visst vara bra, men en hel månad vette tusan. Rätt vad det är så har du jobb, skola, vård och omsorg och allt annat som tar tid från din träning och du knappt hinner doppa foten i bassängen. Eller så blir du förkyld och efter det är det skitväder i tre veckor så att man inte vill köra distansträning. Det jag vill komma fram till, och som jag själv känner så fruktansvärt mycket just nu, är att vi som inte är elitidrottare dels inte tränar så hårt att man behöver en lång säsongsvila, dels drabbas av så många andra omständigheter som tar tid från den träning vi hade tänkt utföra under den intensiva perioden gör bäst i att ta alla tillfällen i akt.

Det innebär såklart inte att man man ska överträna sig, men har du ont i axeln - träna något som inte involverar axeln; teknik på cykeln, bensparkar i bassängen eller på annat sätt alternera.

Prestationsmässigt är vila definitivt det sista jag behöver. Jag har tusen saker som jag vill förbättra och det görs inte genom att mysträna i en månad. Jag startade tråden lite för att försöka bilda mig en uppfattning om hur mycket jag kommer att tappa. Mao vilar jag inte för att jag tror att det kommer göra mig bättre, tvärt om. För mitt inre ser jag hur jag långsamt förvandlas till en gravt överviktig soffpotatis med kondition som en mångårig kedjerökare.

Om jag följer mitt eget träningsbeteende så visar trenden snarare att jag efter ett par veckor som med mina mått mätt varit tuffa tänker "amen nästa vecka ska jag minska ner på timmarna och bara köra lätta pass"; och sedan är jag uppe i +10 träningstimmar i alla fall. Jag har egentligen ingen diciplin alls, ska erkännas. Vädret märker jag knappt.

Men ja, jag kommer att köra alternativträning, och förmodligen fuska någon gång med ett längre pass också (bara feströkning, ok?). På söndag jobbar t.ex. killen som cyklar i Vallentunas elitlag och han har inte sett min cykel... så då måste jag ju cykla till jobbet och visa upp den.

Huvudsyftet är nog ändå den mentala biten. De fysiska/medicinska effekterna kan jag inte sia så mycket om utan bara hoppas på det bästa (eller minst sämsta).

//Kristin

[wintersnowdrift]

(eller minst dåliga).


Jag kan ju t.ex. passa på att lära mig svenska under den här månaden.

//Kristin

[skaparn]

Nu handlar det ju inte precis om säsongsvila utan vila för att läka ihop och dessutom försöka vänja sig av vid ett osunt träningsbeteende. Det handlar inte direkt om en person som letar ursäkter för att inte träna.

Att köra lätt alternativträning är bra, om man har förmågan att hålla den på en lätt nivå, så att den bidrar till läkning snarare än förvärrar skadorna. Dessutom nämns ju just alternativträning i form av bl a styrketräning i första inlägget.

Ja, essensen av det jag skrev var kanske inte lika tydlig för andra som i mitt huvud.
Att vila från det som nöter på de kroppsdelar som skulle behöva vara i fred ett tag är bra. Att vila helt bara för att är onödigt. Osunt träningsbeteende vette tusan. Jag har själv kommit till den insikten att jag inte tänker försöka vänja av mig vid träning och kämpa mot abstinensen förr än det är absolut nödvändigt vid en skada eller liknande. Man kan med stor sannolikhet hålla igång och träna hela livet och precis som jag resonerar med att kaffeberoende (för en diskussion om ordet beroende och koffein se en lång och härlig tråd på ett forum nära dig) inte är några problem eftersom jag inte mer än någon enstaka dag per år står utan kaffe.

[skaparn]

Prestationsmässigt är vila definitivt det sista jag behöver. Jag har tusen saker som jag vill förbättra och det görs inte genom att mysträna i en månad. Jag startade tråden lite för att försöka bilda mig en uppfattning om hur mycket jag kommer att tappa. Mao vilar jag inte för att jag tror att det kommer göra mig bättre, tvärt om. För mitt inre ser jag hur jag långsamt förvandlas till en gravt överviktig soffpotatis med kondition som en mångårig kedjerökare.

Om jag följer mitt eget träningsbeteende så visar trenden snarare att jag efter ett par veckor som med mina mått mätt varit tuffa tänker "amen nästa vecka ska jag minska ner på timmarna och bara köra lätta pass"; och sedan är jag uppe i +10 träningstimmar i alla fall. Jag har egentligen ingen diciplin alls, ska erkännas. Vädret märker jag knappt.

Men ja, jag kommer att köra alternativträning, och förmodligen fuska någon gång med ett längre pass också (bara feströkning, ok?). På söndag jobbar t.ex. killen som cyklar i Vallentunas elitlag och han har inte sett min cykel... så då måste jag ju cykla till jobbet och visa upp den.

Huvudsyftet är nog ändå den mentala biten. De fysiska/medicinska effekterna kan jag inte sia så mycket om utan bara hoppas på det bästa (eller minst sämsta).

//Kristin

Jag missade delen med styrketräning i första inlägget och lägger man därtill att du tar månaden som en period av lättare teknikträning i alla grenar så är det helt klart en väldigt god idé. Jag vet inte riktigt varför men jag lyckades tolka allt som att det handlade om en hel månads avhållsamhet av ren princip.
Det kan ha att göra med att just nu skulle jag gärna träna själv och blir nästan lite förbannad på de som går omkring och är friska utan att träna. Jag funderar på att skälla ut de jag ser från fönstret nu. De ser friska ut och inte ser de ut att träna heller. Skam.

[tano]

Varför denna ångest för att testa något?

Innan du testat vet du inte hur det påverkar dig, och det verkar ju som dem bästa testar nya saker för att komma riktigt långt. Någon vecka är inte lång tid i ditt träningsliv. Jag röstar på att du ska testa med vila. Du kan köra lite alternativ träning, men om det blir för mycket faller ju hela poängen med uppehållet.

[tano]

Förövrigt håller jag med Skaparn angående jobb etc. Förmodligen kommer perioder då annat kommer ivägen för träningen. Så att helt strunta i träning då förutsättningarna annars är bra behöver nog sina nledning. Däremot blir dessa perioder säkert inte stress fria, så om man verkligen vill låta kroppen återhämta sig kan planerad vila kanske behövas.

[Tolkia]

Jag fattar inte riktigt orsaken till posterna ovan med andemeningen "du skall ha en jävligt bra anledning till att vila, tänk på att det kommer perioder i ditt liv när du inte kommer att hinna träna". Det framkommer ju med all önskvärd tydlighet att trådskaparen upplever sig ha vissa problem både med sitt förhållningssätt till träningen och den tendens att ådra sig överbelastningsskador i serie som är följden av det. Det är inte heller så att frågan ställs av ett kroniskt slappo som för sin och andras hälsas skull verkligen behöver jagas på. F.ö. undrar jag varför det skulle vara en stor katastrof om man under senare delar av sitt liv av olika skäl måste göra valet att dra ner på träningen? Är vi något slags Konditionsjehovas Vittnen som samlar prickar i himlen, eller vad?

Skaparn skall dock ha en eloge för sin självinsikt här: Det kan ha att göra med att just nu skulle jag gärna träna själv och blir nästan lite förbannad på de som går omkring och är friska utan att träna. Jag funderar på att skälla ut de jag ser från fönstret nu. De ser friska ut och inte ser de ut att träna heller. Skam.

[skaparn]

Jag fattar inte riktigt orsaken till posterna ovan med andemeningen "du skall ha en jävligt bra anledning till att vila, tänk på att det kommer perioder i ditt liv när du inte kommer att hinna träna". Det framkommer ju med all önskvärd tydlighet att trådskaparen upplever sig ha vissa problem både med sitt förhållningssätt till träningen och den tendens att ådra sig överbelastningsskador i serie som är följden av det. Det är inte heller så att frågan ställs av ett kroniskt slappo som för sin och andras hälsas skull verkligen behöver jagas på. F.ö. undrar jag varför det skulle vara en stor katastrof om man under senare delar av sitt liv av olika skäl måste göra valet att dra ner på träningen? Är vi något slags Konditionsjehovas Vittnen som samlar prickar i himlen, eller vad?

Förhållningssättet till träningen, om man tycker detta är problematiskt, tror jag inte kan åtgärdas inte genom avhållsamhet. Det handlar om att medvetet bearbeta de känslor man har kring den. Och skador och åkommar har man. Det finns de som tränar 2 timmar i veckan och lyckas ha ont i alla leder samtidigt så det är inte per automatik så att winter kommer vara helt ihopläkt och aldrig mer drabbas av en skada bara hon vilar denna månad. Bättre är att lära sig hantera dem som de kommer och försöka "träna runt" dem för annars blir det inte något träna av alls.

Och angående prickar i himlen så får man väl se det långsiktiga målet som bra prestationer. Dit kommer man förvisso inte skdad, men knappast genom vila heller. Och min erfarenhet är att livet i sig erbjuder perioder av ofrivillig vila som ovanpå planerad vila helt enkelt blir för mycket ... vila.

Skaparn skall dock ha en eloge för sin självinsikt här:

Ja, och för tusen gubbar winter; betänk att jag representerar en av sidorna och faktiskt inte gör mitt bästa för att ge en absolut neutral bild av läget. Jag vill bara påpeka att även om det låter väldigt snusförnuftigt att säga "livet är inte bara träning, man ska må bra också" så finns det anledning att försöka göra en eventuell viloperiod så optimal som möjligt.

Och ja Tolkia, ibland, korta stunder, endast ofrivilligt, så inser jag hur jag i viss mån låter som en anorektiker i kost & näring-forumet

[wintersnowdrift]

Varför denna ångest för att testa något?

Innan du testat vet du inte hur det påverkar dig, och det verkar ju som dem bästa testar nya saker för att komma riktigt långt. Någon vecka är inte lång tid i ditt träningsliv. Jag röstar på att du ska testa med vila. Du kan köra lite alternativ träning, men om det blir för mycket faller ju hela poängen med uppehållet.

"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen."

Pär Lagerkvist vet hur man uttrycker känslor i ord. Men jag ska dra ned ordentligt, hur jobbigt det än blir. Jag behöver ingen formtopp förrän nästa sommar, och således kan timingen för att testa något nytt egentligen inte bli bättre.

Förhållningssättet till träningen, om man tycker detta är problematiskt, tror jag inte kan åtgärdas inte genom avhållsamhet. Det handlar om att medvetet bearbeta de känslor man har kring den. Och skador och åkommar har man. Det finns de som tränar 2 timmar i veckan och lyckas ha ont i alla leder samtidigt så det är inte per automatik så att winter kommer vara helt ihopläkt och aldrig mer drabbas av en skada bara hon vilar denna månad. Bättre är att lära sig hantera dem som de kommer och försöka "träna runt" dem för annars blir det inte något träna av alls.

Och angående prickar i himlen så får man väl se det långsiktiga målet som bra prestationer. Dit kommer man förvisso inte skdad, men knappast genom vila heller. Och min erfarenhet är att livet i sig erbjuder perioder av ofrivillig vila som ovanpå planerad vila helt enkelt blir för mycket ... vila.



Ja, och för tusen gubbar winter; betänk att jag representerar en av sidorna och faktiskt inte gör mitt bästa för att ge en absolut neutral bild av läget. Jag vill bara påpeka att även om det låter väldigt snusförnuftigt att säga "livet är inte bara träning, man ska må bra också" så finns det anledning att försöka göra en eventuell viloperiod så optimal som möjligt.

Och ja Tolkia, ibland, korta stunder, endast ofrivilligt, så inser jag hur jag i viss mån låter som en anorektiker i kost & näring-forumet

Fast jag är i ärlighetens namn ganska bra på att "träna runt" saker, om än bara för att hålla huvudet över (ångest)ytan. Vila däremot är jag kass på. Så i det här fallet är det principen att utsätta mig själv för det jag tycker är jobbigast som väger tyngre än strävan efter optimalitet.

Skador får man och jag tror verkligen inte att jag kommer kunna friskriva mig från dem, däremot vet jag att jag kan bli bättre på att hantera dem. Total avhållsamhet ser jag ingen poäng med heller - för en alkoholist är den bästa vägen troligen nolltolerans mot all alkohol, men en bulimiker kan ju inte sluta äta mat. Jag vill fortsätta träna och måste/vill därför lära mig att göra det utan att bli fanatisk. Tanken är att försöka lägga om kursen lite så att mitt träningsupplägg inte är en highroad to hell utan i alla fall något sånär hållbar även långsiktigt.

Även om det här tråden inte blev vad jag tänkte mig från början så måste jag säga att jag uppskattar alla olika åsikter och infallsvinklar som framkommit från panelen.

//Kristin

[skaparn]

Om det inte framgick tidigare så lyfter jag ut det ur min tidigare text eftersom detta var vad jag tyckte var viktigt: Har du problem med din attityd till träningen så ska du behandla din attityd till träningen. Ett sätt skulle kunna vara vila, men jag tror faktiskt inte det allena har någon effekt.

[skaparn]

Fast jag är i ärlighetens namn ganska bra på att "träna runt" saker, om än bara för att hålla huvudet över (ångest)ytan. Vila däremot är jag kass på. Så i det här fallet är det principen att utsätta mig själv för det jag tycker är jobbigast som väger tyngre än strävan efter optimalitet.

Skador får man och jag tror verkligen inte att jag kommer kunna friskriva mig från dem, däremot vet jag att jag kan bli bättre på att hantera dem. Total avhållsamhet ser jag ingen poäng med heller - för en alkoholist är den bästa vägen troligen nolltolerans mot all alkohol, men en bulimiker kan ju inte sluta äta mat. Jag vill fortsätta träna och måste/vill därför lära mig att göra det utan att bli fanatisk. Tanken är att försöka lägga om kursen lite så att mitt träningsupplägg inte är en highroad to hell utan i alla fall något sånär hållbar även långsiktigt.


Så du ska vila "av princip" eftersom du tycker det är akul? Ja, jag drar det till sin spets något ur kontext men bara för att göra en poäng. Och om du jämför träning med att vara alkoholist eller bulimiker så är det väl ganska uppenbart att det inte är träningen i sig utan förhållningssättet som är problematiskt.

[Tolkia]

Om det inte framgick tidigare så lyfter jag ut det ur min tidigare text eftersom detta var vad jag tyckte var viktigt: Har du problem med din attityd till träningen så ska du behandla din attityd till träningen. Ett sätt skulle kunna vara vila, men jag tror faktiskt inte det allena har någon effekt.
Så du ska vila "av princip" eftersom du tycker det är akul? Ja, jag drar det till sin spets något ur kontext men bara för att göra en poäng. Och om du jämför träning med att vara alkoholist eller bulimiker så är det väl ganska uppenbart att det inte är träningen i sig utan förhållningssättet som är problematiskt.
Vad är det som provocerar, kan man undra?

Jag skulle f.ö. gärna vilja veta, bara som ett exempel, hur du anser att man behandlar problemet att man inte psykiskt fixar att vila utan att i den behandlingen inkludera vila? Genom att träna mer, eftersom man ju bevisligen är ångestfri när man tränar? (Jag tar mig friheten att spetsa till det även jag.) Eftersom jämförelsen med bulimiker redan är gjord, så ingår i behandlingen av problemet bland annat att patienten måste göra just det han/hon får ångest av, i det fallet äta, och inte göra det som ger momentan ångestlindring (kräkas). Samma sak med alkoholister.

[skaparn]

Vad är det som provocerar, kan man undra?

Jag skulle f.ö. gärna vilja veta, bara som ett exempel, hur du anser att man behandlar problemet att man inte psykiskt fixar att vila utan att i den behandlingen inkludera vila? Genom att träna mer, eftersom man ju bevisligen är ångestfri när man tränar? (Jag tar mig friheten att spetsa till det även jag.) Eftersom jämförelsen med bulimiker redan är gjord, så ingår i behandlingen av problemet bland annat att patienten måste göra just det han/hon får ångest av, i det fallet äta, och inte göra det som ger momentan ångestlindring (kräkas). Samma sak med alkoholister.

Det provocerar inte så mycket som jag tycker att det är synd att ta en vilomånad för att man lurar sig att den skulle medföra någon automatisk lindring av det man upplever som ett problem. I synnerhet om man har resultat framför ögonen. Om winter vill bli en duktig triathlet så krävs mycket träning, det ska inte stickas under stolen vilket vi riskerar att göra om vi inte betraktar detta från alla vinklar. Att bara rekommendera vila och att påtala hur träningen inte är allt är att göra det lite för enkelt för sig.

Och angående tillspetsningarna genom liknelser med nämnda tillstånd så gränsar det till melodramatik.

[LadyG]

Eftersom jämförelsen med bulimiker redan är gjord, så ingår i behandlingen av problemet bland annat att patienten måste göra just det han/hon får ångest av, i det fallet äta, och inte göra det som ger momentan ångestlindring (kräkas). Samma sak med alkoholister.

Är inte det grundprincipen för all KBT?

[Tolkia]

Är inte det grundprincipen för all KBT?
Jo.

[MasterChief]

Ett klokt inlägg av en klok person. Jag värderar dina ord högt. Tack!



Tack :em:

[LBacker]

Jag skulle bara vilja tillägga:

http://en.wikipedia.org/wiki/Female_athlete_triad

Ta det lugnt med råden skaparn, framförallt till kvinnor i dessa sammanhang. Risken finns att orden etsar sig fast även om "you´re just saying".

[skaparn]

Ta det lugnt med råden skaparn, framförallt till kvinnor i dessa sammanhang. Risken finns att orden etsar sig fast även om "you´re just saying".

Ja, du har en poäng.

Winter: Vill du ta en månad, ta en månad. Du kommer inte vara sämre om ett år för att du vilar en månad nu. Att du däremot, om än bara överdramatiserat, anser att förhållandet till träningen bäst liknas vid alkoholism eller bulimi ska du inte tro att denna månad per automatik kommer fixad det. Exakt hur man ska göra går inte att säga utan varierar nog mellan individer, men det brukar gå att göra ganska stora framsteg genom att bara reflektera över det.

[wintersnowdrift]

Så du ska vila "av princip" eftersom du tycker det är akul?

Tillspetsat eller ej, men ja; det är precis vad jag tänker göra.

Det provocerar inte så mycket som jag tycker att det är synd att ta en vilomånad för att man lurar sig att den skulle medföra någon automatisk lindring av det man upplever som ett problem. I synnerhet om man har resultat framför ögonen. Om winter vill bli en duktig triathlet så krävs mycket träning, det ska inte stickas under stolen vilket vi riskerar att göra om vi inte betraktar detta från alla vinklar. Att bara rekommendera vila och att påtala hur träningen inte är allt är att göra det lite för enkelt för sig.

Och angående tillspetsningarna genom liknelser med nämnda tillstånd så gränsar det till melodramatik.

Ja, det krävs mycket träning för att bli en bra triathlet. Om tävlingsresultat var det överordnade värdet i mitt liv så skulle jag förmodligen resonera annorlunda. (Med det inte sagt att jag inte vill prestera bra, men jag tar kanske inte snabbaste vägen dit.)

Angående melodramatiska jämförelser så var det från mitt håll mer tänkt som en illustration av tillvägagångssättet (dvs. varför total avhållsamhet inte är lösningen i det här fallet - och om jag inte missförstår dig kapitalt så är det precis vad du hävdar?), än en likställelse med mitt egent psykiska tillstånd (det är så santanas svårt att försöka förklara utan att det låter überpretto, jag ber om ursäkt för min inkompetens i det fallet).

Ja, du har en poäng.

Winter: Vill du ta en månad, ta en månad. Du kommer inte vara sämre om ett år för att du vilar en månad nu. Att du däremot, om än bara överdramatiserat, anser att förhållandet till träningen bäst liknas vid alkoholism eller bulimi ska du inte tro att denna månad per automatik kommer fixad det. Exakt hur man ska göra går inte att säga utan varierar nog mellan individer, men det brukar gå att göra ganska stora framsteg genom att bara reflektera över det.

Jag har redan kört min kropp i botten vid tidigare tillfällen, vilket har fått konsekvenser som kan betala sig i framtiden (min bentäthet är t.ex. inte vad den borde vara). Jag hoppas att jag lärde mig något i den processen och att jag har något slags hum om vad som bör funka för mig. Jag tror definitivt inte att någonting kommer lösa sig automatiskt, varken fysiskt eller psykist. Jag är den första att skriva under på att det inte finns några gratisluncher.

//Kristin

[wintersnowdrift]

Så du ska vila "av princip" eftersom du tycker det är akul?

Jag hittade precis ytterligare ett citat som jag tänker smutsa ner och använda i mina egna onda syften som svar på frågan:

Men orka låta psyket vinna, det är bara nyttigt att göra motsatsen vad man egentligen vill.

//Kristin