Whistler
2008-07-21, 18:56
*spoiler-varning!*
Har de senaste månaderna kollat igenom alla avsnitt av CSI Las Vegas och såg precis avsnittet i topicen. Avsnittet handlar om en man som mördas och upptäcks ha en ärftlig sjukdom som orsakar kraftig hårväxt på kroppen, i folkmun "varulvssjukan". Under utredning av mordet upptäcks ett gömt rum i huset där hans tvillingsyster bor, som har den grövre varianten av sjukdomen, så hon är helt täckt av hår, även i ansiktet.
Jag vet inte varför, men jag rördes så djupt av det här avsnittet att jag har hyperventilerat och gråtit i snart en timme... Nog för att jag är en känslomässig kille emellanåt och gråter en skvätt vid någon jobbig scen i nån film, men hela biten med att tvillingarnas föräldrar övergav dem och att tjejen bodde i ett hemligt rum för att gömma sig för omvärlden gjorde att varje gång hon visades på bild och pratade så blev jag som en fyråring som slagit sig på tummen med pappas hammare.
Ihop med ensamvargstråden (http://kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=116342) blev det här bara för mycket. Tanken på att det är skönt att vara ensam, men att man ändå har valet att kunna gå ut bland folk och umgås fick för stor kontrast mot att vilja umgås men att inte kunna vistas bland folk över huvud taget.
Varför blir man så påverkad av vissa grejer?
Har de senaste månaderna kollat igenom alla avsnitt av CSI Las Vegas och såg precis avsnittet i topicen. Avsnittet handlar om en man som mördas och upptäcks ha en ärftlig sjukdom som orsakar kraftig hårväxt på kroppen, i folkmun "varulvssjukan". Under utredning av mordet upptäcks ett gömt rum i huset där hans tvillingsyster bor, som har den grövre varianten av sjukdomen, så hon är helt täckt av hår, även i ansiktet.
Jag vet inte varför, men jag rördes så djupt av det här avsnittet att jag har hyperventilerat och gråtit i snart en timme... Nog för att jag är en känslomässig kille emellanåt och gråter en skvätt vid någon jobbig scen i nån film, men hela biten med att tvillingarnas föräldrar övergav dem och att tjejen bodde i ett hemligt rum för att gömma sig för omvärlden gjorde att varje gång hon visades på bild och pratade så blev jag som en fyråring som slagit sig på tummen med pappas hammare.
Ihop med ensamvargstråden (http://kolozzeum.com/forum/showthread.php?t=116342) blev det här bara för mycket. Tanken på att det är skönt att vara ensam, men att man ändå har valet att kunna gå ut bland folk och umgås fick för stor kontrast mot att vilja umgås men att inte kunna vistas bland folk över huvud taget.
Varför blir man så påverkad av vissa grejer?