Hur mycket ska man lägga sig i andra människors liv?

[wintersnowdrift]

Har precis fått veta att en bekant till mig (eller snarare dottern till mina föräldrars mycket goda vänner) har bestämt sig för att börja på college i USA till hösten. Jättekul för henne osv; "problemet" är att tjejen i fråga har bulimi. Hon har även erbjudits plats för dagvård på en ätstörningsklinik till hösten (tidigare än så var tydligen omöjligt på grund av deras arbetsbelastning - men bara att de vill skriva in henne är för mig ganska illavarslande). Tjejen, som tog studenten i år och således är myndig, tackar dock nej till detta till förmån för att åka till Amerika.

Det lilla som jag har fått veta om familjens hantering av dotterns ätstörning har gjort mig illa till mods. Det tog mycket lång tid innan de sökte hjälp ("Xxx[dottern] vill inte prata om det" - nej, det tror jag det), och familjen tänker inte berätta något om dotterns ätstörningar för personalen på colleget. "Vi säger att Xxx är lite känslig med maten, bara".

Nu ska man inte projicera för mycket av sig själv på andra människor och jag har ingen nära kontakt med flickan i fråga, men tusen varningsklockor ringer ändå i mitt huvud. Hade jag varit hennes föräldrar hade jag definitivt hindrat henne från att åka nu i höst, USA finns ju kvar även till våren eller nästa höst, och istället försökt släpa iväg henne till ätstörningskliniken. Nu har jag inte riktigt sådana befogenheter, och frågan är: ska jag reagera? Hur i så fall? Mamman i familjen är en vettig person och jag har tänkt flera gånger att jag kanske borde kontakta henne och i alla fall uttrycka min oro. Samtidigt tar det emot att lägga sig i för mycket - jag känner som sagt inte dottern särskilt väl och har förmodligen inte hela sammahanget klart för mig heller. Lägger jag näsan i blöt?

//Kristin

[Lelle Pelle]

Min syster hade bulimi vid samma ålder som tjejen i fråga, och hon blev inte bättre fören då hon fick hjälp. Jag har sett på nära håll vad en sådan sjukdom gör med personen som är sjuk, och de runt omkring, och enligt mig ska du göra allt du kan för att få tjejens föräldrar att "tvinga" henne att stanna.

Visst, hennes föräldrar kommer väl mest troligt att bli arga och tycker att du tränger på, det förstår jag. Men att sträva efter att ha en fortsatt smidig relation med dina föräldrars bekanta väger inte mycket jämfört med att åtminstone försöka ge en ung tjej den hjälp hon behöver, och om möjligt bespara henne år av lidande.

Per

[denpa]

Jag lägger mig i så lite som möjligt. Fick lära mig den hårda vägen att det inte lönar sig till det. Det är mer troligt att det vänder sig mot dig.

My opinion

[slaskanvandare]

Jag tycker verkligen inte att du skall lägga näsan i blöt. Du har helt enkelt inte med det att göra. Jag skulle ta mycket illa upp ifall någon skulle börja blanda sig i som du verkar vilja göra.

[Bullen!]

för att enbart svara på rubriken så blir svaret: så lite som möjligt.

men stötta, lyssna och råda är bra. men att peka, styra och döma för sällan något bra med sig.

[Rahf]

Gör man det för att rädda liv så känns den framtida sociala interaktionen med ett par personer som ett lindrigt pris.

[Kabuto]

Nu ska man inte projicera för mycket av sig själv på andra människor och jag har ingen nära kontakt med flickan i fråga

Lägger jag näsan i blöt?

Ja, du lägger din näsa i blöt.

[Jompan]

Svårt dilemma.

Visst andra människor kanske inte gillar att andra lägger sig i ens egna beslut och val man gör här i livet, men om man ser att nån kan fara illa av något, så känner i alla fall jag att man bör göra nått för att hjälpa. Kanske skulle du kunna be dina föräldrar uttrycka sin oroa, kanske leta upp lite information som dem skulle kunna ge till hennes föräldrar om bulimi. Säkert kanske de redan har massa info om det.

Försöka ge stöd och något som kanske kan göra att hennes föräldrar fattar ett klokare beslut/val, alternativt att man får in dottern på ett annat spår. Alla vill ju känna att det är en själv som bestämmer över sitt liv, så de bästa vore ju om man kunde få föräldrarna/dottern att fatta klokare beslut och få dem att inse att det är deras val, inte något som nån annan påtvingat en.

Oavsett väldigt svårt dilemma och problematisk på många sätt.

På personliga planet skulle jag nog försökt göra något i alla fall, med vetskapen att jag försökt. Visst försöket kanske skulle misslyckats, men hellre göra något än att stå brevid o se någon fara illa. Tror de är allt för få människor som vågar sig lägga sig i nuförtiden, till följd att många fler än nödvändigt far illa.

[mela]

Det är precis somtidigare nämnt ett riktigt dilemma.
Det uppskattas sällan när man lägger sig i men jag tycker inte att det verkar som att föräldrarna har förstått vad bulimi är för något. Det verkar som att de tror att det handlar om maten, men det är någonting djupare.

Det kan dock vara svårt att veta. Tjejen i fråga kan bli bättre av att komma iväg och börja på ny kula. Men hon kan likaväl bli sämre. Beror helt på anledningarna till varför hon mår som hon mår och hur hon kommer att ha det i USA.

Jag tror iofs att hon skulle behöva hjälp. Hon behöver hjälp med att få rutiner på maten och även hjälp med att lösa problemen som ligger som grund till att hon har bulimin.