racePete
2008-06-18, 23:24
Har sedan mars 2007 haft problem med min högra axel. Gjorde till slut så ont att jag inte kunde sova om nätterna. Försökte med det mesta, massage, vila, högreps med lätta vikter, vila, vila osv utan att bli ett dugg bättre. Efter alldeles för lång väntan (man är ju dum...) tog jag kontakt med sjukvården.
För att göra en lång historia kort(förstorad slemsäck, förtjockat ledband, klämda nerver, fick kortison, lätt träning men absolut inte vila) så börjar jag äntligen kunna träna "på riktigt". Har inte kunnat ha armen ovanför axelhöjd tidigare, nu har jag så smått börjat köra axelpress, och det går inte att beskriva den sköna känslan att bli trött i axlarna utan att ha ont! Kör både bänk och mark utan några problem (förutom att jag är så förbannat klen), vilket var en utopi för bara nån månad sen. Har till och med kunnat träna lite karate utan större besvär. Anar fortfarande det onda ibland, men är vaksam och hejdar mig innan det blir värre. Problemet är nog nu att jag vill lite för mycket, så det gäller att ta det stegvis. Naturligtvis har jag kunnat köra annan träning under den här perioden, men skadan i kombination med en mycket jobbig separation tog all träningslust ur mig (ja jag är singel ;) ).
Vet väl egentligen inte vad jag vill säga med den här tråden. Kanske att man måste ha tålamod för att kunna läka, men att man inte ska ge upp. Det finns alltid hopp bara man ger sig tid, och söker hjälp. Kan tillägga att jag är 36, men än verkar det finnas läk-kött i mig (de flesta gissar att jag är 10 år yngre så kanske generna är gynnsamma, haha).
Jak er klad hest. :D
För att göra en lång historia kort(förstorad slemsäck, förtjockat ledband, klämda nerver, fick kortison, lätt träning men absolut inte vila) så börjar jag äntligen kunna träna "på riktigt". Har inte kunnat ha armen ovanför axelhöjd tidigare, nu har jag så smått börjat köra axelpress, och det går inte att beskriva den sköna känslan att bli trött i axlarna utan att ha ont! Kör både bänk och mark utan några problem (förutom att jag är så förbannat klen), vilket var en utopi för bara nån månad sen. Har till och med kunnat träna lite karate utan större besvär. Anar fortfarande det onda ibland, men är vaksam och hejdar mig innan det blir värre. Problemet är nog nu att jag vill lite för mycket, så det gäller att ta det stegvis. Naturligtvis har jag kunnat köra annan träning under den här perioden, men skadan i kombination med en mycket jobbig separation tog all träningslust ur mig (ja jag är singel ;) ).
Vet väl egentligen inte vad jag vill säga med den här tråden. Kanske att man måste ha tålamod för att kunna läka, men att man inte ska ge upp. Det finns alltid hopp bara man ger sig tid, och söker hjälp. Kan tillägga att jag är 36, men än verkar det finnas läk-kött i mig (de flesta gissar att jag är 10 år yngre så kanske generna är gynnsamma, haha).
Jak er klad hest. :D