"Runner's high" rent vetenskapligt.

[Eddie Vedder]

En ny studie från februari i år som undersöker vad som de facto sker i hjärnan då löparen uppnår det som brukar betecknas "Runner's high" och som så många av oss upplevt gång på gång och som gång på gång får oss att återigen snöra våra skor och bege oss ut på alla möjliga tidpunkter och i alla möjliga väder.*cupid*

The runner's high describes a euphoric state resulting from long-distance running. The cerebral neurochemical correlates of exercise-induced mood changes have been barely investigated so far. We aimed to unravel the opioidergic mechanisms of the runner's high in the human brain and to identify the relationship to perceived euphoria. We performed a positron emission tomography "ligand activation" study with the nonselective opioidergic ligand 6-O-(2-[18F]fluoroethyl)-6-O-desmethyldiprenorphine ([18F]FDPN). Ten athletes were scanned at 2 separate occasions in random order, at rest and after 2 h of endurance running (21.5 ± 4.7 km). Binding kinetics of [18F]FDPN were quantified by basis pursuit denoising (DEPICT software). Statistical parametric mapping (SPM2) was used for voxelwise analyses to determine relative changes in ligand binding after running and correlations of opioid binding with euphoria ratings. Reductions in opioid receptor availability were identified preferentially in prefrontal and limbic/paralimbic brain structures. The level of euphoria was significantly increased after running and was inversely correlated with opioid binding in prefrontal/orbitofrontal cortices, the anterior cingulate cortex, bilateral insula, parainsular cortex, and temporoparietal regions. These findings support the "opioid theory" of the runner's high and suggest region-specific effects in frontolimbic brain areas that are involved in the processing of affective states and mood.

http://cercor.oxfordjournals.org/cgi/content/full/bhn013v1

The Runner's High: Opioidergic Mechanisms in the Human Brain. Cerebral Cortex, 2008.

[ulfalf]

En ny studie från februari i år som undersöker vad som de facto sker i hjärnan då löparen uppnår det som brukar betecknas "Runner's high" och som så många av oss upplevt gång på gång och som gång på gång får oss att återigen snöra våra skor och bege oss ut på alla möjliga tidpunkter och i alla möjliga väder.*cupid*



http://cercor.oxfordjournals.org/cgi/content/full/bhn013v1

The Runner's High: Opioidergic Mechanisms in the Human Brain. Cerebral Cortex, 2008.

Då var det alltså visat vad som egentligen händer när man får den där känslan. För mig brukar den dock inte komma efter själva rundan, utan snarare när man är så nära slutet att man vet att man kommer klara det, då brukar de där känslorna komma... Blir ju inte bättre av att de förstärks av att man känner sig duktig att man gått ut och kutat - speciellt om det är sjukt dåligt väder och man inte alls varit sugen, men ändå gått ut och sprungit...

[machine gun]

Hmm... definitionen på Runner's high (enligt löpare alltså) är ju den där euforiska känslan man kan få under ett pass, när det känns som att benen bara går av sig själva och allt känns obeskrivligt lätt osv. Känslan efteråt är ju något helt annat.

[Noodles]

Hmm... definitionen på Runner's high (enligt löpare alltså) är ju den där euforiska känslan man kan få under ett pass, när det känns som att benen bara går av sig själva och allt känns obeskrivligt lätt osv. Känslan efteråt är ju något helt annat.

Ja. Jag blev också lite förvirrad av det där. Visst brukar det kunna bli en härlig känsla efter ett bra pass. Det man strävar efter är emellertid känslan just under passet. Känslan av välbefinnande efter ett löppass infinner sig nästan varje gång. Den speciella känslan under löpningen kommer däremot alldeles för sällan. Dessutom kan den känslan vara svår att hitta om man tex springer ett hårt intervall- eller backpass. Välbefinnandet då beror mer på en förkärlek för självplågeri.

Runners high som jag (och antagligen många med mig) definierar det kommer framför allt under tempopass i jämn hastighet. På milen har jag upplevt det flera gånger. Vid långpass över 20 km, som studien verkar utgå ifrån, har jag nog aldrig upplevt det.

[Fredrik S]

Finns det något ord för motsatsen till "runners high"? Om så är fallet var det nog vad jag upplevde under gårdagskvällens pass. Inte sprungit en meter på 8 månader och nästan 15 kg tyngre än senast. 5,5 km blev det och det var bland det värsta jag upplevt.

[Martin Löwgren]

Kroppsbyggarnas motsvarighet till "Lifters High"? :)

http://www.youtube.com/watch?v=RpqksKiImCk (Ta en extra titt i filmen runt 03.10 *flex*)

:thumbup:

[Jax]

Skönt efter passet? Då mår jag sådär, ibland rent av dåligt om det har varit ett tempopass. Runners high för mig är, precis som det verkar vara för er andra, den känslan som ibland kommer på ett långpass då allt känns så fruktansvärt enkelt, delvis livet i allmänhet, men särskilt löpningen.

[Wirre06]

Kroppsbyggarnas motsvarighet till "Lifters High"? :)

http://www.youtube.com/watch?v=RpqksKiImCk (Ta en extra titt i filmen runt 03.10 *flex*)

:thumbup:

Ja varför inte riva hela träningslokalen efter passet.

Angående "runners high" så blir man nästan lite sugen att dra ut och springa.

[moment22]

Samma som "andra andningen?"

[joriice]

För många är det nog rent driv eller jävlar anamma som gör att man tar löppasset fastän man kanske inte vill, att gymma är ju en helt annan sak (enligt mig), jag saknar gymmet när jag gått ifrån det. :D

[machine gun]

Finns det något ord för motsatsen till "runners high"? Om så är fallet var det nog vad jag upplevde under gårdagskvällens pass. Inte sprungit en meter på 8 månader och nästan 15 kg tyngre än senast. 5,5 km blev det och det var bland det värsta jag upplevt.

Jag brukar kalla det Runner's low :(

[machine gun]

För många är det nog rent driv eller jävlar anamma som gör att man tar löppasset fastän man kanske inte vill, att gymma är ju en helt annan sak (enligt mig), jag saknar gymmet när jag gått ifrån det. :D

Well... jag saknar löpningen när jag slutat springa, däremot måste jag ibland stålsätta mig för att ta mig till gymmet. Alla är vi olika.

[Yankeee]

Uppfattningen jag har fått om "runners high" är en helt annan än vad jag har sett att folk på kolozzeum har. Som jag har förstått det är det en känsla som tar god tid på sig att titta fram. De siffror jag har sett (kommer inte ihåg varsifrån nu dock, men ska kolla) har talar om att det krävs runt tre timmars löpning för att man ska uppleva "runners high". Mao, det är inget man känner efter fem kilometer eller en mil, då är det något helt annat.

[Yankeee]

20-30 miles nämns i den här artikeln.

http://www.lehigh.edu/~dmd1/sarah.html

[machine gun]

Uppfattningen jag har fått om "runners high" är en helt annan än vad jag har sett att folk på kolozzeum har. Som jag har förstått det är det en känsla som tar god tid på sig att titta fram. De siffror jag har sett (kommer inte ihåg varsifrån nu dock, men ska kolla) har talar om att det krävs runt tre timmars löpning för att man ska uppleva "runners high". Mao, det är inget man känner efter fem kilometer eller en mil, då är det något helt annat.

Mina erfarenheter av de distanserna är att man då är så långt från eufori som man kan komma.

[Yankeee]

Mina erfarenheter av de distanserna är att man då är så långt från eufori som man kan komma.

Mjo, det är just därför jag inte riktigt tror att de flesta här vet vad runners high egentligen är. Det krävs att man är riktigt bra tränad för att kunna springa dessa distanser och samtidigt kunna uppskatta löpningen. Är man helt död och har ont precis överallt är det inte speciellt konstigt att man inte upplever någon high.

[machine gun]

Mjo, det är just därför jag inte riktigt tror att de flesta här vet vad runners high egentligen är. Det krävs att man är riktigt bra tränad för att kunna springa dessa distanser och samtidigt kunna uppskatta löpningen. Är man helt död och har ont precis överallt är det inte speciellt konstigt att man inte upplever någon high.

Framförallt måste man vara ultralöpare.

[Jax]

Håller delvis med Yankeee. Brukar ha mina runners high efter ca 20 km löpning. Sen efter ytterligare en halvmil eller så när man har sprungit längre än 2 timmar så brukar kroppen börja gnälla ordentligt.

Första gången jag upplevde runners high så var jag vältränad konditionsmässigt och det har varit fallet för alla gånger jag har fått känslan. Har heller aldrig upplevt den på korta pass. Däremot, förr i tiden då jag inte hade sprungit så mycket, fick jag ibland känslan av att "satan vad snabbt det går idag, och enkelt är det också", men det är inte alls samma sak som runners high-känslan.

[Eddie Vedder]

Nog för att mätningarna gjorde efter träningen, men att därifrån utgå från att just sinnesstämningen efter träningen enbart undersöks håller jag inte med om.

Nivåerna var på ett visst sätt före och visade sig sedan högre när man mätte efter passet. Då kan ju detta mycket väl ha inneburit att försökspersonerna under passet de facto upplevt Runner's high och resultaten på eftermätningen antyder vilka mekanismerna kan vara.

Så ser i alla fall jag på studien, inte som att det undersöker hur man mår efter träning utan väljer att efter träning undersöka varför man mår så bra under träningen.:Virro Nog hade mätningar samtidigt som Runner's high infunnit sig kännts än mer pålitliga men kanske brast det någonstans rent praktiskt för att göra samma mätningar samtidigt som försökspersonerna tränade?

[Maharadja]

Euforiska minnen gör verkligen att man varje gång hoppas på samma kick.. mitt starkaste runners high var ett 18-km terrängpass i fjällen... kändes som att man sprang i luften och började tokskratta åt den sjuka känslan och att man samtidigt hade en vacker miljö att springa i.