Visa fullständig version : Psykiska störningar/sjukdomar
Mina damer och herrar,
Ärade medlemmar av moderatorstaben,
Bolio,
I den här tråden vill jag diskutera psykiska störningar och sjukdomar med avseende på dem som vi medlemmar själva har.
Jag kan börja med att berätta om mig själv. Jag är rätt säker på att jag är sociopat och narcissist. Fast i mitt fall handlar det inte om något medfött, i varje fall inte fullt ut. Jag har alltid haft skitsvårt för att tycka synd om folk. Ta fallet Engla som exempel. Någon skrev något intressant i den tråden. Han skrev att han inte kände något alls för Engla eller Englas familj, men att han utan att tveka skulle kunna döda Englas mördare om det var socialt acceptabelt. Jag är precis likadan. Och det fungerar faktiskt rätt bra. Jag har inga sociala problem överhuvudtaget och alla som känner mig tycker att jag är skitsnäll och sympatisk (och det är jag också), men jag är ju liksom bara det för min egen skull. Nog om mig dock.
Vad har vi för fler intressanta psyken här? Aspergers? Borderline? Schizofreni? Jag har en god vän med aspergers. Han hör till de absolut intressantaste och intelligentaste människorna jag någonsin har känt. Jag har varit tillsammans med en tjej som hade en rätt allvarlig form av borderline. Har just nu en tjejkompis som är schizofren och har precis påbörjat en behandling mot det.
Vad har ni för erfarenheter?
Är detta nått battle mellan dig och Lellan?
Har jobbat med både Borderline och Schizofrena. Mycket roliga och intressanta människor även om de kan bli lite för mycket ibland.
watertouch
2008-04-13, 23:05
Depression och ångest här som medför diverse andra symtom som sömnstörningar osv..
finns det inte en sån här tråd redan
tror jag har borderline.. Bryr mig äckligt mycket om dom jag tycker om men är totalt likgiltig åt andra. tycker 99% av världens befolkning är inkompetenta och dumma i huvudet.. behandlar dock folk snällt så länge folk är snälla med mig (folkvett?!).. Men beter sig nån illa kan dom lika gärna dö, tror inte det skulle röra mig i ryggen.. borde jag söka vård?
jag skulle tro att borderline är lite mer än så... men om du vill veta om det är något fel med dig så kan du ju alltid söka vård. Då kanske du förstår dig själv bättre sen.
Man ska inte analysera varenda liten neuros man har.
watertouch
2008-04-13, 23:38
tror jag har borderline.. Bryr mig äckligt mycket om dom jag tycker om men är totalt likgiltig åt andra. tycker 99% av världens befolkning är inkompetenta och dumma i huvudet.. behandlar dock folk snällt så länge folk är snälla med mig (folkvett?!).. Men beter sig nån illa kan dom lika gärna dö, tror inte det skulle röra mig i ryggen.. borde jag söka vård?
Låter verkligen inte som borderline.
Och njae dem andra tankarna du har tycker jag inte är nått direkt fel på.. Om du upplever dem som ett problem så kan ju nån form av samtalsterapi säkert hjälpa.
Scratch89
2008-04-13, 23:38
tror jag har borderline.. Bryr mig äckligt mycket om dom jag tycker om men är totalt likgiltig åt andra. tycker 99% av världens befolkning är inkompetenta och dumma i huvudet.. behandlar dock folk snällt så länge folk är snälla med mig (folkvett?!).. Men beter sig nån illa kan dom lika gärna dö, tror inte det skulle röra mig i ryggen.. borde jag söka vård?
Du låter fullkomligt normal.
Man ska inte analysera varenda liten neuros man har.
+50000.
jag tror det är rätt vanligt att folk har svårt för att känna empati för andra människor. Tyvärr
fan va soft bli friskhetsförklarad av kolos psykologpanel :)
Tvångstankar/tvångsbeteede, dock inte något som stör mig det minsta.
Varje gång jag lämnar lägenheten låser jag dörren och kontrollerar 3 gånger om den är låst, alltid 3, glömmer jag det men kommer på det några sekunder senare går jag tillbaka och ser till att jag har kontrollerat 3 gånger.
Kuddarna som jag sover med ska alltid ligga i rätt ställning och på varandra på rätt sätt, samma kuddar som natten innan om jag inte har tvättat dem.
Väckarklockan lampan slår jag alltid på 2 gånger för att kontrollera att rätt tid stämmer.
Plånboken alltid i rätt ficka på exakt samma ställning, samma sak med sedlar, dem ska ligga i nummerordning.
Tvångstankar/tvångsbeteede, dock inte något som stör mig det minsta.
Varje gång jag lämnar lägenheten låser jag dörren och kontrollerar 3 gånger om den är låst, alltid 3, glömmer jag det men kommer på det några sekunder senare går jag tillbaka och ser till att jag har kontrollerat 3 gånger.
Kuddarna som jag sover med ska alltid ligga i rätt ställning och på varandra på rätt sätt, samma kuddar som natten innan om jag inte har tvättat dem.
Väckarklockan lampan slår jag alltid på 2 gånger för att kontrollera att rätt tid stämmer.
Plånboken alltid i rätt ficka på exakt samma ställning, samma sak med sedlar, dem ska ligga i nummerordning.
sånt där skit har jag oxå massor av, volumer på stereon jämna tal, grader på acn jämna tal.. tider då jag ställer alarm m.m. allt ska vara jämna tal annars går nått åt helvete
bear.flowertwig
2008-04-14, 00:07
Tourettes någon?
Deceiver85
2008-04-14, 00:18
Cynisk och sverigedemokrat, annars helt frisk...
Är lite av ett krigsbarn, har en massa knasigheter som jag nog inte vill veta om.
Trygghetsfreak bland annat, jag stänger mig själv bakom lås och bom när jag kommer hem, drar ner persiennerna, låser balkong dörren. Går någon förbi fönstret tror jag att någon ska skjuta in med vapen så jag lyssnar om någon stannar upp där. 1 minut innan tåget kommer backer jag allt jag kan från spårområdet för att jag alltid får en känsla av att någon kommer att putta ner mig bakifrån.
Går någon förbi fönstret tror jag att någon ska skjuta in med vapen
Lite väl dramatiskt, har du upplevt något liknande?
Är lite av ett krigsbarn, har en massa knasigheter som jag nog inte vill veta om.
Trygghetsfreak bland annat, jag stänger mig själv bakom lås och bom när jag kommer hem, drar ner persiennerna, låser balkong dörren. Går någon förbi fönstret tror jag att någon ska skjuta in med vapen så jag lyssnar om någon stannar upp där. 1 minut innan tåget kommer backer jag allt jag kan från spårområdet för att jag alltid får en känsla av att någon kommer att putta ner mig bakifrån.
Jag är precis likadan. Tror alltid att någon skall putta ned mig och låser alltid ordentligt. Tror alltid att polisen skall komma hem till mig också.
Jag tror alltid att jag ska dö. Speciellt jobbigt när jag satt i ett flygplan i sju timmar. Jag undrar alltid varför inte fler människor blir puttade från perongen ner på spåret när ett tåg kommer och om jag åker bil med någon som jag inte riktigt litar på så föreställer jag mig flera scenarion om hur vi kommer dö på. Om det står i tidnigen att någon dött i ex flygkrash så tänker jag på hur de kände sig och hur deras anhöriga känner sig och hur jag skulle känna mig om det hände mig...
En annan riktigt jobbig grej som jag har för mig har med insomning att göra. När jag ligger i min säng tänker jag i princip alltid på vad som skulle hända ifall "något" ryckte tag i min fot helt plötsligt. Jag skapar en bild av hur otroligt chockerande och hemskt det skulle vara och det skrämmer mig så mycket att jag knappt vet vad jag skall ta mig till. Jag tror ju egentligen inte på övernaturliga ting och intalar mig själv detta varje gång jag börjar tänka så här, men tankarna försvinner ändå inte. Jag blir bara mer rädd, för jag tänker "shit vad SJUKT det vore om det hände just MIG, just för att JAG inte tror på sådant egentligen". Det har dock, samtidigt med mina två senaste psykoser (drug induced), för något år sedan, blivit bättre. Konstigt nog. Jag lärde mig den viktigaste lärdomen i mitt liv under de psykoserna, nämligen att it's really all in your fucking head. Och jag "förstod" verkligen på vilket sätt det är så också.
Corpobal
2008-04-14, 00:59
Skulle vara bra om folk skiljde på sånt man tror man har och sånt som en utbildad läkare tror man har, bara ett förslag.
watertouch
2008-04-14, 01:01
Skulle vara bra om folk skiljde på sånt man tror man har och sånt som en utbildad läkare tror man har, bara ett förslag.
Nja dem går ju efter mallar enligt WHO. ICD-10 och DSMR.
Skulle vara bra om folk skiljde på sånt man tror man har och sånt som en utbildad läkare tror man har, bara ett förslag.
Du menar en utbildad psykolog, eller? Det är ju ungefär lika godtyckligt. Jag känner inte till hur personer med en viss störning brukar vara, men min psykolog känner ju inte till hur jag brukar vara. Min psykolog kan säkert lära känna mig, fast det är nog lättare för mig att googla lite och lära känna störningen.
Fast å andra sidan gillar ju inte jag psykologer så mycket, det är kanske lite sjukt i sig?
JakeShaft
2008-04-14, 01:14
Jag anser mig själv vara en svag, vek oduglig person som är en belastning för smahället. Anser dock att jag är i den situation jag är nu på grund av mina egna val jag har gjort och kan därför inte skylla på någon annan än mig själv för att jag är värdelös. Kallas säkert dålig självkänsla eller något dumt i den stilen. Men eftersom jag väljer att se mig själv på det sättet, så väljer jag att ha dålig självkänsla. Eftersom jag väljer att ha dålig självkänsla betyder ju inte det att jag egentligen har det?
Fruktansvärt kort stubin är väl ingen psykisk störning men det är det närmaste någon jag kommer, och kan nog vara ett psykiskt handikapp ibland.
Känner för övrigt igen mig i Bolios "tänk om något tar tag i min fot nu", händer mig ganska ofta. Inte att något tar tag i mig, utan att jag tänker så.
Min farfar och min faster har någon depressions störning som gör att de måste äta medicin hela livet. Om de inte gör det blir de deprimerade så allvarligt att de inte ens kan ta hand om sig själva. Kanske därifrån jag fått lite att jag helt plötsligt kan känna mig deprimerad utan någon särskild anledning... kan räcka att jag känner mig rastlös, måste göra något som jag inte vill göra... Jag har aldrig snackat med en psykolog... förutom min mamma men inte ur det syftet... Dock kan jag ha lite svårt med folk som har beteendestörningar som gör de smått handikappade ur ett socialt persfektiv. Jag blir smått skrämd och skärrad när folk snackar om hur lite empati de känner för andra etc...
Corpobal
2008-04-14, 01:29
Nja dem går ju efter mallar enligt WHO. ICD-10 och DSMR.
Du får göra lite skillnad på läkare och läkare förstås, hur mycket man än vill så tror jag inte det är möjligt att sätta sin egen diagnos. Speciellt inte av att läsa runt på wikipedia och diverse stödsidor för olika åkommor, det finns specialister som kan göra djupare utredningar efter att någon "fastnat" i ett sånt där test som faktiskt inte heller är värdelöst. Återigen, inte ens en utbildad person brukar få behandla sig själv och sätta sin egen diagnos, när det dessutom handlar om psykologiska tillstånd som kan gravt rubba ens perception och rationalitet så är det bara att glömma.
Schizofren här, inte mycket mer att säga än att det är en förjävlig sjukdom som jag kommer tvingas att leva med.
Schizofren här, inte mycket mer att säga än att det är en förjävlig sjukdom som jag kommer tvingas att leva med.
Hur märker du av det? Jag menar ju såklart om du måste äta medicin och om det påverkar dig även då?
watertouch
2008-04-14, 01:36
Schizofren här, inte mycket mer att säga än att det är en förjävlig sjukdom som jag kommer tvingas att leva med.
Det där är faktiskt rätt intressant Schizofreni är ju inte som många tror att man har flera personligheter utan mer att man har en kluven personlighet... Lust att berätta lite om hur den yttrar sig i just ditt fall??
Det där är faktiskt rätt intressant Schizofreni är ju inte som många tror att man har flera personligheter utan mer att man har en kluven personlighet... Lust att berätta lite om hur den yttrar sig i just ditt fall??
eller så kan man säga det som att man får hallusinationer, synhallisar, hörselhalliar, känsel, vanföreställningar etc
watertouch
2008-04-14, 01:45
Du får göra lite skillnad på läkare och läkare förstås, hur mycket man än vill så tror jag inte det är möjligt att sätta sin egen diagnos. Speciellt inte av att läsa runt på wikipedia och diverse stödsidor för olika åkommor, det finns specialister som kan göra djupare utredningar efter att någon "fastnat" i ett sånt där test som faktiskt inte heller är värdelöst. Återigen, inte ens en utbildad person brukar få behandla sig själv och sätta sin egen diagnos, när det dessutom handlar om psykologiska tillstånd som kan gravt rubba ens perception och rationalitet så är det bara att glömma.
Ja men nu snackar du om såpass sjuka människor som säkert inte ens inser att dem är sjuka. Bryter jag benet så kan jag ju lätt diagnosera det.
watertouch
2008-04-14, 01:48
Bandit är ångesten borta nu då?. Antar att det var/är nån form av ångest därför du sa att du käka Benzo..
watertouch
2008-04-14, 02:07
Kul att höra. Hoppas det håller i sig.
Corpobal
2008-04-14, 02:07
Ja men nu snackar du om såpass sjuka människor som säkert inte ens inser att dem är sjuka. Bryter jag benet så kan jag ju lätt diagnosera det.
Om du bryter benet så vet du att du har ont i benet men man röntgar ändå för att ta reda på den exakta skadan så att säga, även så kallade milda åkommor är ju diagnoser. Man får väl ändå ha lite respekt för professionellt kunnande inom medicin även om det inte behöver vara fel att intressera sig som privatperson.
watertouch
2008-04-14, 02:18
Om du bryter benet så vet du att du har ont i benet men man röntgar ändå för att ta reda på den exakta skadan så att säga, även så kallade milda åkommor är ju diagnoser. Man får väl ändå ha lite respekt för professionellt kunnande inom medicin även om det inte behöver vara fel att intressera sig som privatperson.
Jo självklart sen har du ju folk som kommer till akutmottagningar och säger typ "Jag mår inte bra" sen får denne träffa en Shrink och denne måste lirka ut vad det som är fel.
Sen har du ju folk som kanske tror att dem är deprimerade lr känner att dem lider av nån slags ångest. Brukar ju va rätt vanligt nuförtiden i Sverige och med internet så kan många söka runt.
Självklart borde man besköka doktorn med egen sjukdomsinsikt skadar ju inte och kan t.o.m hjälpa läkarn att hitta rätt diagnos för att sen kunna behandla patienten. Samt i det här fallet behöver det ju inte vara en psykisk orsak utan en fysisk så blodprover och liknande kan behövas.
Jag har jobbat ihop med en kille som hade aspergers. Det var.. väldigt intressant, men också väldigt krävande.
Breadboy
2008-04-14, 08:30
Jag har lidit av någon jävla form av ångest sen jag var 12 år gammal (är 20 idag) i olika perioder. I början fattade jag ingenting; jag var bara nedstämd jämt och det begränsade mitt liv på alla sätt, jag grät jämt, och när jag inte grät fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna, kände mig missanpassad på något sätt, som att det jag gjorde inte var tillräckligt och att jag inte kunde komma min familj eller mina vänner nära. När jag skulle lägga mig på kvällarna grät jag till dess jag somnade, och varje morgon jag vaknade kände jag att jag skulle genomlida ett nytt helvete. Jag kunde knappt prata med folk eftersom jag visste att jag skulle bryta ihop. Helt miserabelt med andra ord. Dum som jag var tog jag aldrig kontakt med någon som kunde hjälpa mig. Jag pratade med mina föräldrar om det några gånger men de tog mig aldrig på allvar. De trodde bara att jag hade för litet att göra och gav mig hemuppgifter som att diska och städa.
Första perioden varade i 6 månader, följande 1-3 månader. Numer kommer de allt mindre frekvent och är inte lika långa som tur är. Hade förmodligen inte orkat annars.
När ja känner mig lite nere så tänker ja på "Torka tårarna och låt ägglossningen passera"
Wennerberg
2008-04-14, 09:09
Tick tack, tick tack, tick tack....
:)
När man börjar hindras i vardagen och inte kan leva normalt är det dags att söka hjälp. Annars är det inte värre än de flesta har, periodvisa humörsvängningar blandat med neuroser.
Mycket fint skrivet Bandit. Jag visste faktiskt inte det om dig. Nu fick jag av någon skum och ytlig anledning helt plötsligt betydligt mer respekt för dig. Töntigt men sant.
Jag vet inte om det är någon psykisk sjukdom men jag har haft ångest över mitt yttre ända sen jag var 12 år (20 snart). Enligt andra ser jag bra ut, medan jag själv ser mig i princip som ett monster. Småa kisande ögon, stor potatisnäsa, ansikte runt som en boll, läpparna kan jag knappt se.. så små är dom. Allt är missbildat helt enkelt. Det tar mig 3-4h för att ens klara av att gå utanför dörren.. måste försöka fixa till allt innan. Slutar ofta med att jag bryter ihop och inte pallar... Offentligt tänker jag på allt jag gör. Hur jag rör armarna, händerna, kroppen, hur jag pratar, hur jag ser ut som i alla ljus & vinklar.. ja, allt. Mycket har blivit lidande pga. detta. Enda lösningen för mig är plastikoperationer. Men som jag skrev i den tråden så blev jag nekad i Sverige, "Finns inget som skulle kunna göra det bättre, du ser redan bra ut..". Efter det orkade jag inte göra nånting på flera månader, blev helt knäckt. Innan har jag orkat leva "normalt" eftersom jag kunnat tänka "men jag fixar det med operationer..". Så just nu väger det mellan att operera utomlands eller söka hjälp. Men jag är rädd för terapi. Tänk om jag ser så här förjävlig ut på riktigt, precis som jag tror. Och att jag genom terapin får en helt annan bild av mig själv, som faktiskt är fel?
Jag vet inte om det är någon psykisk sjukdom men jag har haft ångest över mitt yttre ända sen jag var 12 år (20 snart). Enligt andra ser jag bra ut, medan jag själv ser mig i princip som ett monster. Småa kisande ögon, stor potatisnäsa, ansikte runt som en boll, läpparna kan jag knappt se.. så små är dom. Allt är missbildat helt enkelt. Det tar mig 3-4h för att ens klara av att gå utanför dörren.. måste försöka fixa till allt innan. Slutar ofta med att jag bryter ihop och inte pallar... Offentligt tänker jag på allt jag gör. Hur jag rör armarna, händerna, kroppen, hur jag pratar, hur jag ser ut som i alla ljus & vinklar.. ja, allt. Mycket har blivit lidande pga. detta. Enda lösningen för mig är plastikoperationer. Men som jag skrev i den tråden så blev jag nekad i Sverige, "Finns inget som skulle kunna göra det bättre, du ser redan bra ut..". Efter det orkade jag inte göra nånting på flera månader, blev helt knäckt. Innan har jag orkat leva "normalt" eftersom jag kunnat tänka "men jag fixar det med operationer..". Så just nu väger det mellan att operera utomlands eller söka hjälp. Men jag är rädd för terapi. Tänk om jag ser så här förjävlig ut på riktigt, precis som jag tror. Och att jag genom terapin får en helt annan bild av mig själv, som faktiskt är fel?
BDD
http://www.levamedbdd.dinstudio.se/text2_5.html
Hur märker du av det? Jag menar ju såklart om du måste äta medicin och om det påverkar dig även då?
Vanförställningar, paranoia och synhallucinationer är det mest påträngade som jag märkt av. Sedan har vi depressioner och extrem ångest som kommer i perioder trots konstant medicinering mot alla 3.
Äter en jävla massa piller och biverkningarna är inte allt för roliga.
MasterChief
2008-04-14, 13:23
Jag har haft det jävligt jobbigt i min uppväxt men lyckats klara mig undan svårare problem. Det enda är ett sviktande självförtroende. Nu kan jag kontrollera det men det ligger ofta och gnager i bakgrunden.
Jag har en reaktiv depression, men jag medicineras så att jag är nästan impotent och helt tom i bollen så jag klarar jobbet.
Whistler
2008-04-14, 14:13
Psykologer är roliga. Varje gång jag har gått in hos en psykolog har jag kommit ut med diagnosen jag bestämde mig för att ha innan jag gick in.
Hela psykbryt-gänget samlar sig här ser jag...
Oho, jag har börjat få mordiska drömmar. Sjukt nog så vaknar jag med en glad känsla i kroppen.
Hej Bolio.
Av sättet du skriver och uttrycker dig på att döma, dels här och dels i andra trådar jag observerat, så kan jag med min goda omdömes- och receptiva förmåga påstå att du ej lider av narcissism - möjligtvis någon form av pseudo-narcissism med ambition att verka speciell och akademisk samt en gnutta grandios känsla av att vara en betydande person.
Hur du beter dig bortom datorskärmens väggar vet jag naturligtvis inte, utan jag drar konklusioner av de intryck jag fått här. Rätta mig gärna om jag är ute och svajar i oceanen.
Anchor's away!
Granatgiraffen
2008-04-14, 20:19
Hej Bolio.
Av sättet du skriver och uttrycker dig på att döma, dels här och dels i andra trådar jag observerat, så kan jag med min goda omdömes- och receptiva förmåga påstå att du ej lider av narcissism - möjligtvis någon form av pseudo-narcissism med ambition att verka speciell och akademisk samt en gnutta grandios känsla av att vara en betydande person.
Hur du beter dig bortom datorskärmens väggar vet jag naturligtvis inte, utan jag drar konklusioner av de intryck jag fått här. Rätta mig gärna om jag är ute och svajar i oceanen.
Anchor's away!
schysst neg
Har blivit kallad narcissistisk av en psykolog, annars inget speciellt. Förutom tre års depressioner.. en s.k utvecklingskris enligt ovanstående psykolog.
Men det är okej nu, det suger att vara ung;) Jag vill bli tant, en klok tant.
BQ: Du vet att jag tycker du är grym!
Hej Bolio.
Av sättet du skriver och uttrycker dig på att döma, dels här och dels i andra trådar jag observerat, så kan jag med min goda omdömes- och receptiva förmåga påstå att du ej lider av narcissism - möjligtvis någon form av pseudo-narcissism med ambition att verka speciell och akademisk samt en gnutta grandios känsla av att vara en betydande person.
Hur du beter dig bortom datorskärmens väggar vet jag naturligtvis inte, utan jag drar konklusioner av de intryck jag fått här. Rätta mig gärna om jag är ute och svajar i oceanen.
Anchor's away!
Vill du ha ett ärligt svar?
Du har fel. Jag tror, och vet, att jag är otroligt duktig. Du kunde dessutom inte ha mer fel när du hävdar att jag vill verka "akademisk". Jag hoppade av gymnasiet i första ring, Blaine. Jag tror inte att jag är akademisk och försöker inte heller spela det. Däremot är jag extremt intellektuellt begåvad. Jag har lärt mig otroligt avancerade saker inom olika intellektuella områden på mycket kort tid, och det dessutom flera gånger i mitt liv. I det avseendet bär jag mitt huvud högt. Speciell är jag också. Det är ju en objektiv sanning och det tycker till och med du.
Jag önskar ibland att jag vore lite mer ödmjuk. Kanske skulle många fler tycka om mig då. Men tyvärr. Det klär mig inte.
Jag vet inte om det är någon psykisk sjukdom men jag har haft ångest över mitt yttre ända sen jag var 12 år (20 snart). Enligt andra ser jag bra ut, medan jag själv ser mig i princip som ett monster. Småa kisande ögon, stor potatisnäsa, ansikte runt som en boll, läpparna kan jag knappt se.. så små är dom. Allt är missbildat helt enkelt. Det tar mig 3-4h för att ens klara av att gå utanför dörren.. måste försöka fixa till allt innan. Slutar ofta med att jag bryter ihop och inte pallar... Offentligt tänker jag på allt jag gör. Hur jag rör armarna, händerna, kroppen, hur jag pratar, hur jag ser ut som i alla ljus & vinklar.. ja, allt. Mycket har blivit lidande pga. detta. Enda lösningen för mig är plastikoperationer. Men som jag skrev i den tråden så blev jag nekad i Sverige, "Finns inget som skulle kunna göra det bättre, du ser redan bra ut..". Efter det orkade jag inte göra nånting på flera månader, blev helt knäckt. Innan har jag orkat leva "normalt" eftersom jag kunnat tänka "men jag fixar det med operationer..". Så just nu väger det mellan att operera utomlands eller söka hjälp. Men jag är rädd för terapi. Tänk om jag ser så här förjävlig ut på riktigt, precis som jag tror. Och att jag genom terapin får en helt annan bild av mig själv, som faktiskt är fel?
Dysmorfofobi heter det du lider av. Finns fler där ute, ett första steg tycker jag är att du försöker ta kontakt med likasinnade, finns garanterat något forum eller liknande. Fixa sedan mod att söka hjälp.
edit: sent ute :/
Kognitiv beteendeterapi är hett just nu och hjälper även bra mot det du beskriver.
Så just nu väger det mellan att operera utomlands eller söka hjälp. Men jag är rädd för terapi. Tänk om jag ser så här förjävlig ut på riktigt, precis som jag tror. Och att jag genom terapin får en helt annan bild av mig själv, som faktiskt är fel?
Det där är enbart fobin som pratar.
Dumleman
2008-04-14, 21:03
Ängslig personlighetsstörning :krampus.
Vill du ha ett ärligt svar?
Helst, men du kan gärna redovisa hur ditt oärliga svar skulle ha sett ut. Skämt åsido, bespara mig det.
Du har fel. Jag tror, och vet, att jag är otroligt duktig. Du kunde dessutom inte ha mer fel när du hävdar att jag vill verka "akademisk". Jag hoppade av gymnasiet i första ring, Blaine. Jag tror inte att jag är akademisk och försöker inte heller spela det.
Jag hoppas din självinsikt stämmer och jag uppskattar att du kontrar med ärlighet i dina svar.
Angående den akademiska biten så dömer jag helt efter ditt sätt att skriva. Ditt språkbruk är bra med fina ord trots ingen gymnasial utbildning, men ibland snustorr och felaktig. Språket i sig är nu inte det relevanta dock.
Däremot är jag extremt intellektuellt begåvad. Jag har lärt mig otroligt avancerade saker inom olika intellektuella områden på mycket kort tid, och det dessutom flera gånger i mitt liv. I det avseendet bär jag mitt huvud högt.
Jag tror dig. Men beakta att många anser sig vara mer intellektuellt begåvade än vad de i själva verket är.
Speciell är jag också. Det är ju en objektiv sanning och det tycker till och med du.
Speciell i den bemärkelsen att du har en unik uppsättning av gener o. dyl. törhända, men knappast speciell i övrigt. Du är en i mängden - endast materia, precis som jag.
Jag önskar ibland att jag vore lite mer ödmjuk. Kanske skulle många fler tycka om mig då. Men tyvärr. Det klär mig inte.
Du tycks vara en aning ödmjuk här på forumet åtminstone, eller har jag fel? Jag förstår dig annars, det klär mig inte heller hur mycket jag än försöker (har exempelvis legat på gränsen hela tiden i den här tråden).
Cheers.
Helst, men du kan gärna redovisa hur ditt oärliga svar skulle ha sett ut. Skämt åsido, bespara mig det.
Jag hoppas din självinsikt stämmer och jag uppskattar att du kontrar med ärlighet i dina svar.
Angående den akademiska biten så dömer jag helt efter ditt sätt att skriva. Ditt språkbruk är bra med fina ord trots ingen gymnasial utbildning, men ibland snustorr och felaktig. Språket i sig är nu inte det relevanta dock.
Jag tror dig. Men beakta att många anser sig vara mer intellektuellt begåvade än vad de i själva verket är.
Speciell i den bemärkelsen att du har en unik uppsättning av gener o. dyl. törhända, men knappast speciell i övrigt. Du är en i mängden - endast materia, precis som jag.
Du tycks vara en aning ödmjuk här på forumet åtminstone, eller har jag fel? Jag förstår dig annars, det klär mig inte heller hur mycket jag än försöker (har exempelvis legat på gränsen hela tiden i den här tråden).
Cheers.
Klart mitt språk är felaktigt ibland. Vem på kolozzeum gör inte språkliga fel ibland? Vad vill du säga med det egentligen? Jag försöker spela akademisk för att jag skriver svåra ord, men samtidigt gör jag fel ibland och har stundtals ett "torrt" språk? Vad handlar detta om egentligen? Varför skriver du detta?
Jag tror att du har missförstått begreppet "speciell". Du förväxlar det med 'unik'. Ingen är unik, men jag är mycket speciell. På många sätt, varav en del är så uppenbara att till och med du måste ha lagt märke till dem och en del helt och hållet dolda och esoteriska.
Mycket fint skrivet Bandit. Jag visste faktiskt inte det om dig. Nu fick jag av någon skum och ytlig anledning helt plötsligt betydligt mer respekt för dig. Töntigt men sant.
Känns trist att racka ner på någon, men är du sociopat som du påstår i inlägg #1 känns det inte så troligt att du blir rörd av hennes utläggning. Snarare är det här endast en i mängden av lögner och medveten manipulation.
Känns trist att racka ner på någon, men är du sociopat som du påstår i inlägg #1 känns det inte så troligt att du blir rörd av hennes utläggning. Snarare är det här endast en i mängden av lögner och medveten manipulation.
Jag blir inte rörd, inte ens när jag läser min dagbok om min flera månader långa knarkångest. Jag får däremot respekt, och det har absolut ingenting med medlidande att göra.
Klart mitt språk är felaktigt ibland. Vem på kolozzeum gör inte språkliga fel ibland? Vad vill du säga med det egentligen? Jag försöker spela akademisk för att jag skriver svåra ord, men samtidigt gör jag fel ibland och har stundtals ett "torrt" språk? Vad handlar detta om egentligen? Varför skriver du detta?
Jag skrev det med koppling till kommentaren "med ambition att verka akademisk". Haka inte upp dig.
Jag tror att du har missförstått begreppet "speciell". Du förväxlar det med 'unik'. Ingen är unik, men jag är mycket speciell. På många sätt, varav en del är så uppenbara att till och med du måste ha lagt märke till dem och en del helt och hållet dolda och esoteriska.
Folk kan tro att de är speciella; att de har tankar, ritualer och beteendemönster m.m. som är helt unika för dem själva. Men om du nu är så övertygad så ställer jag dig frågan: Hur är du speciell? (Om du känner för att svara på frågan - den är jobbig och komplex.)
Skulle vilja påstå att du inte är någon sociopat om du känner respekt för folk hit och dit :)
Jag skrev det med koppling till kommentaren "med ambition att verka akademisk". Haka inte upp dig.
Folk kan tro att de är speciella; att de har tankar, ritualer och beteendemönster m.m. som är helt unika för dem själva. Men om du nu är så övertygad så ställer jag dig frågan: Hur är du speciell? (Om du känner för att svara på frågan - den är jobbig och komplex.)
Jag är den ende kurden som har läst de flesta stora filosoferna samt har en mycket bred allmänbildning, kan i princip allt om UNIX/Linux, kan programmera i bash, ksh, C, Perl, Ruby, ia32-asm, amd64-asm, sparc och en hel del mips. Och jag är den ende kurden som har skrivit en drivrutin till en SGI!. Och så är jag den ende kurden som har gjort allt detta utan någon utbildning överhuvudtaget. Det gör mig ganska unik och speciell. Don't ya think?
Skulle vilja påstå att du inte är någon sociopat om du känner respekt för folk hit och dit :)
Jag känner inte medlidande. That is all. Och det är ju den främsta egenskapen en människa kan ha, avsaknad av medlidande.
Jag är den ende kurden som har läst de flesta stora filosoferna samt har en mycket bred allmänbildning, kan i princip allt om UNIX/Linux, kan programmera i bash, ksh, C, Perl, Ruby, ia32-asm, amd64-asm, sparc och en hel del mips. Och jag är den ende kurden som har skrivit en drivrutin till en SGI!. Och så är jag den ende kurden som har gjort allt detta utan någon utbildning överhuvudtaget. Det gör mig ganska unik och speciell. Don't ya think?
En ny Salahuddin på väg.
Imponernade faktiskt, försökte själv lära mig skapa hemsidor i publisher en gång i tiden. Inte ett dug mer kan jag idag. Lärde det du dig allt det där av intresse eller brist på annat?
En ny Salahuddin på väg.
Imponernade faktiskt, försökte själv lära mig skapa hemsidor i publisher en gång i tiden. Inte ett dug mer kan jag idag.
Jag har aldrig någonsin skapat en hemsida mer avancerad än phpinfo();, så på den fronten är vi nog rätt lika. Å andra sidan har dessa kunskaper kostat mig att jag varit en extrem nörd under perioder av mitt liv. Extrem nördighet i perioder och halvkriminell förortsknarkare i andra perioder. Vilken märklig kombination egentligen.
Jag vet inte om det är någon psykisk sjukdom men jag har haft ångest över mitt yttre ända sen jag var 12 år (20 snart). Enligt andra ser jag bra ut, medan jag själv ser mig i princip som ett monster. Småa kisande ögon, stor potatisnäsa, ansikte runt som en boll, läpparna kan jag knappt se.. så små är dom. Allt är missbildat helt enkelt. Det tar mig 3-4h för att ens klara av att gå utanför dörren.. måste försöka fixa till allt innan. Slutar ofta med att jag bryter ihop och inte pallar... Offentligt tänker jag på allt jag gör. Hur jag rör armarna, händerna, kroppen, hur jag pratar, hur jag ser ut som i alla ljus & vinklar.. ja, allt. Mycket har blivit lidande pga. detta. Enda lösningen för mig är plastikoperationer. Men som jag skrev i den tråden så blev jag nekad i Sverige, "Finns inget som skulle kunna göra det bättre, du ser redan bra ut..". Efter det orkade jag inte göra nånting på flera månader, blev helt knäckt. Innan har jag orkat leva "normalt" eftersom jag kunnat tänka "men jag fixar det med operationer..". Så just nu väger det mellan att operera utomlands eller söka hjälp. Men jag är rädd för terapi. Tänk om jag ser så här förjävlig ut på riktigt, precis som jag tror. Och att jag genom terapin får en helt annan bild av mig själv, som faktiskt är fel?
Varför vill du ta bort dina så "kallade" brister, tycker att det är det som gör oss till männskliga och det som gör en människa annorlunda. Vill man uppnå perfektion på något sätt går man mot självlidelse.
Kan du Perl riktigt bra så kvalificerar det dig förmodligen för någon psykisk störning. Hjärnan brukar väl gå sönder under processen när man lär sig det språket.
Jag har aldrig någonsin skapat en hemsida mer avancerad än phpinfo();, så på den fronten är vi nog rätt lika. Å andra sidan har dessa kunskaper kostat mig att jag varit en extrem nörd under perioder av mitt liv. Extrem nördighet i perioder och halvkriminell förortsknarkare i andra perioder. Vilken märklig kombination egentligen.
Tycker det låter ganska intressant, skulle lätt läsa om en sådan karaktär :)
Kan du Perl riktigt bra så kvalificerar det dig förmodligen för någon psykisk störning. Hjärnan brukar väl gå sönder under processen när man lär sig det språket.
Mystiskt alltså, vet en kompis som riktigt varit nere i ca 10år, han lärde sig "scanna" av hjärnan, alla sina tankar och allt, han verkligen kunde känna hur han gick igenom den, kort skrivet alltså. Svårt för mig att fatta...
Lärde det du dig allt det där av intresse eller brist på annat?
Det började med "brist på annat" (jag var 15, min farsa hittade hasch i min jacka och jag fick utegångsförbjud i 3 månader). Men sedan blev det intresse och efter ett tag ren besatthet. Jag spenderade 24/7 framför datorn. Minns att jag redan tidigt drogs till "hacking". Min första text som jag läste (som rent sakfrågemässigt var helt värdelös) var en text vid namn "The Hackes Handbook" (eller liknande) av en hackare som kallade sig för Revelations.
Efter ett tag installerade jag Linux för första gången (Redhat, CD:n följde med i en bok). Tog några månader innan jag började hänga med ett gäng unga MYCKET duktiga (jag kunde absolut ingenting jämfört med dem) svenska hackare på IRC. De lärde mig massor, och jag lärde mig framförallt hur jag kunde ta reda på mer information själv. Började inte programmera föränn vid ~17 dock.
Det är ju en hel subkultur med allt vad det innebär det där. Jag ville bli bäst. Hade hela tiden, precis som idag, ett stort behov av att få bekräftelse och bli uppfattad som duktigast, vilket troligtvis beror på att jag är ett rätt trasigt krigsbarn som under hela min barndom fick höra att jag var totalt värdelös och dum i huvudet (växte inte upp hos mina föräldrar).
Jag blev faktiskt aldrig bäst, men ändå väldigt duktig. Jag har idag fortfarande väldigt bra kontakt med dem som jag hängde med på IRC på den tiden. Två av dem är dessutom otroligt framgångsrika. Den ena driver en stor ISP och är världskänd som en av de absolut duktigaste hackarna i världen, och den andra är 24 år gammal och redan direktör för en hel koncern (för 2 år sedan var han arbetslös, för cirka ett halvår sedan blev han IT-chef och för någon månad sedan direktör för koncernen).
Jobbar med IT idag, så jag har rätt stor nytta av att jag var uppe hela nätter, sket totalt i skolan och satt i princip fastklistrad i /bin/vi och gdb (en texteditor i UNIX och en debugger). Under hela den här tiden fick jag höra att jag var värdelös som sket i skolan och förstörde mitt liv, men det lärde jag mig att skita i. You never know how life will turn out.
Jag är den ende kurden som har läst de flesta stora filosoferna samt har en mycket bred allmänbildning, kan i princip allt om UNIX/Linux, kan programmera i bash, ksh, C, Perl, Ruby, ia32-asm, amd64-asm, sparc och en hel del mips. Och jag är den ende kurden som har skrivit en drivrutin till en SGI!. Och så är jag den ende kurden som har gjort allt detta utan någon utbildning överhuvudtaget. Det gör mig ganska unik och speciell. Don't ya think?
Har du koll på samtliga kurder i hela världen?
Kan du Perl riktigt bra så kvalificerar det dig förmodligen för någon psykisk störning. Hjärnan brukar väl gå sönder under processen när man lär sig det språket.
Fast värre är det ju med regex. Perl i sig är inte så farligt att LÄRA SIG. Faran ligger i att läsa andras på femton minuter ihopskrivna psykotiska kod. Värst är dock alltid regex. Helt jävla psykotiskt.
/^(\d\d?)(?:\s+|[-\/])(\w+)(?:\s+|[-\/])(\d+)(?:(?:\s+|:)(\d\d?):(\d\d)(?::(\d\d))?)?\s*([-+]?\d{2,4}|(?![Abab][Mm]\b)[A-Za-z]+)?\s*(?:\(\w+\))?\s*$/
Seriöst.
Har du koll på samtliga kurder i hela världen?
Ja, jag har codat ett verktyg i Perl som håller koll på alla kurder i världen vid varje givet ögonblick i tiden. Vi ID-taggar dem med en md5-summa. Varje kurd har en egen md5sum. Vi har ett serverprogram på en hemlig server med IPv666 som de olika kurdklienterna skickar krypterad information till via ett aes/rijndael-cryptointerface. Håller inte du koll på alla svenskar?
En gång i tiden tyckte jag annat om dig, idag förhåller det sig inte på samma sätt.
Du är en skön typ Bolio. Så långt från kurd men ändå kurd, på ett bra sätt. Ett fåtal människor som hamnar mellan två eller fler kulturidentiteter blir ibland mångsidiga, kluvna och intressanta.
Fast värre är det ju med regex. Perl i sig är inte så farligt att LÄRA SIG. Faran ligger i att läsa andras på femton minuter ihopskrivna psykotiska kod. Värst är dock alltid regex. Helt jävla psykotiskt.
/^(\d\d?)(?:\s+|[-\/])(\w+)(?:\s+|[-\/])(\d+)(?:(?:\s+|:)(\d\d?):(\d\d)(?::(\d\d))?)?\s*([-+]?\d{2,4}|(?![Abab][Mm]\b)[A-Za-z]+)?\s*(?:\(\w+\))?\s*$/
Seriöst.
Regexp är riktigt jobbigt men är ändå logiskt. Perl har så många quirks och skit som man bara måste lära sig utantill. Att vissa operatorer gör olika saker beroende på kontext, automatiskt flatting av lists etc. Visst fungerar det säkert bra för snabba scripts och textmanipulering, vilket är det som det skiner på. Men att använda det som ett vanligt programmeringsspråk. Argh.
Steve skriver bra om det:
http://steve.yegge.googlepages.com/ancient-languages-perl
(titta bara på range operatorns dokumentation. galet)
Lite OT men ändå inte om man försökt tyda riktigt dåligt skriven perl-kod.
En gång i tiden tyckte jag annat om dig, idag förhåller det sig inte på samma sätt.
Du är en skön typ Bolio. Så långt från kurd men ändå kurd, på ett bra sätt. Ett fåtal människor som hamnar mellan två eller fler kulturidentiteter blir ibland mångsidiga, kluvna och intressanta.
Tack. Jag blev riktigt glad nu faktiskt. :)
Regexp är riktigt jobbigt men är ändå logiskt. Perl har så många quirks och skit som man bara måste lära sig utantill. Att vissa operatorer gör olika saker beroende på kontext, automatiskt flatting av lists etc. Visst fungerar det säkert bra för snabba scripts och textmanipulering, vilket är det som det skiner på. Men att använda det som ett vanligt programmeringsspråk. Argh.
Steve skriver bra om det:
http://steve.yegge.googlepages.com/ancient-languages-perl
(titta bara på range operatorns dokumentation. galet)
Lite OT men ändå inte om man försökt tyda riktigt dåligt skriven perl-kod.
Inte alls OT. Perl är ju på sitt sätt en psykisk störning. Men en rolig och utmanande sådan ibland.
Ärligt talat har jag dock insett att det inte längre finns något bra skäl att använda Perl. En del enkla scripts och liknande skriver jag fortfarande i Perl, mest för att det går fort, är riktigt bra på att hantera text och till stor del också av en tradition - för att jag kan det bäst av scriptspråken helt enkelt. Syftet med Perl är just att man skall kunna göra samma sak på många olika sätt. Det finns fördelar och nackdelar med det. Men framförallt är det helt opraktiskt för längre kod än 500 rader.
Däremot har jag allt mer gått över till Python. Det äger ju upp Perl i de flesta avseenden. Sjukt smidigt. Dock otroligt irriterande med indenteringstvånget.
På tal om psykiska störningar.
Filmvägen kan inte jag minnas att en sociopats tankar och beteende har dissekerats på samma sätt som i Sopranos. Nästan så att den borde användas i undervisning av psykologi studenter.
I många filmer förstår man varför en psykisk sjuk karaktär gör som den gör, i Sopranos får man medkänsla för vissa av dessa handlingar som man egentligen inte riktigt begriper. Man har väl lyckats med att personifiera det sjuka och det normala hos sociopaten i en och samma individ såsom det förekommer i verkligheten.
Jag har faktiskt aldrig tittat på Sopranos. Hört av många av den är riktigt bra, men aldrig gått så långt att jag faktiskt har laddat ned den. Ikväll blir det dock ändring på den saken. Är det många säsonger?
Jag har faktiskt aldrig tittat på Sopranos. Hört av många av den är riktigt bra, men aldrig gått så långt att jag faktiskt har laddat ned den. Ikväll blir det dock ändring på den saken. Är det många säsonger?
6. Säsong 1-5= 13 avsnitt varje, S6= 21.
Spring inte in någon spoilerthread här för övrigt.
Jag inväntar recensionerna!
Muskelbyggaren
2008-04-15, 02:21
Regexp är riktigt jobbigt men är ändå logiskt. Perl har så många quirks och skit som man bara måste lära sig utantill. Att vissa operatorer gör olika saker beroende på kontext, automatiskt flatting av lists etc. Visst fungerar det säkert bra för snabba scripts och textmanipulering, vilket är det som det skiner på. Men att använda det som ett vanligt programmeringsspråk. Argh.
Steve skriver bra om det:
http://steve.yegge.googlepages.com/ancient-languages-perl
(titta bara på range operatorns dokumentation. galet)
Lite OT men ändå inte om man försökt tyda riktigt dåligt skriven perl-kod.
:laugh: Tack för den, roligaste läsningen på länge!
Changing the value of any one of these hundreds of variables changes the meaning of at least 10% of the lines of code in your code base. One can only speculate as to what $ξ does, or $葉 for that matter. I'm sure it's in the docs somewhere.
Spot on.
Har man en verkligt bra dag där stress inte syns till ens i horisonten kan Perl vara en njutningsfull konstform. I verkligheten är det hemskt!
Återhämtad ur psykos och depression. PTSDn finns dock kvar... we work on it.
Depression ( mild just nu) , ångest och oro. De två senare ( eller säkert depressionen också. Allt går väl in i vartannat) har resulterat i en del tvångsliknande beteende på äldre dar.
Sen har jag jättesvårt för större sällskap. Inte om det är ytligt, inga problem med folksamlingar i sig, men att ingå i en gemenskap. Jag pallar väl inte konkurrens kan jag tro. Plus att jag e jobbigt upptagen av att känna av andra människor. Och konflikträdsla ligger väl bakom ( både att jag ska ha det med andra men även att andra ska ha det varandra. Usch)
Sen är jag väldigt mkt en kickmänniska. "Vägen är målet" är inte nåt jag begriper. Detta resulterar blandannat i att städning inte är vanligt förekommande hos mig. Jag bryr mig helt enkelt inte..bryr mig inte om att ha nån trivsam vardag ändå. Det e ju bara kickarna som betyder nåt*rolleyes*
Många skulle tro jag är en samlare, eftersom jag verkligen haft det sjukligt stökigt i mina dar. Men jag har inga problem att slänga. Jag bryr mig bara inte som sagt
Många tror att jag har det propert hemma eftersom jag ser ut sån oftast. Bryr mig om kläder och hur jag ser ut. Men hemmet bryr jag mig inte om.
Jag är frisk. Hade allvarliga depressioner för 4-5år sedan, lyckades hjälpa mig själv med KBT.
alla som känner mig tycker att jag är skitsnäll och sympatisk (och det är jag också), men jag är ju liksom bara det för min egen skull.Det är väl klart som fan att du är, precis som alla andra. Allt handlar om att överleva och föröka sig, något man gör för sin egenskull, allt man gör handlar om detta.
Det är väl klart som fan att du är, precis som alla andra. Allt handlar om att överleva och föröka sig, något man gör för sin egenskull, allt man gör handlar om detta.
Sanning.
Danny Devito
2008-04-19, 01:48
Allt handlar om att överleva och föröka sig, något man gör för sin egenskull, allt man gör handlar om detta.
Om det stämde skulle inte folk spela World of Warcraft. ;)
The fat guy
2008-04-19, 04:56
Jag är något av en kolo-stalker (ser allt men skriver inte mycket), men att få en analys av sitt psykiska tillstånd kan vara roligt. Jag har aldrig varit i kontakt med läkare/psykolog angående mina problem, men själv skulle jag gissa att jag lider av depression, ångest, tvångstankar, paranoia, vad fan som helst.
Allt började efter gymnasiet, vilket jag avslutade men exemplariska betyg och goda lovord.
::
Allt ska finnas i speciella siffror (volym, grad, steg, kontroll etc), siffror jag kommer på vid ett speciellt tillfälle eller som jag bestämmer i förväg, av en eller annan anledning. Och så måste det vara. Antingen blir det så, eller så kommer jag gå omvägar för att det ska bli så. Annars går allt åt helvete.
Dessutom har jag förargat någon övre makt. Allt jag gör som kan komma att påverka mitt liv, på lång eller kort sikt, går fel. Om något/någon ger mig chansen att förända mitt misära liv, undviker jag det numera så gott jag kan. Ett par få av de närmaste, bästa exemplen har med utbildning att göra: Jag var mycket exhalterad över lumpen, som jag såg som en bra källa till nya erfarenheter och lärdom (en av få verkade det som på mönstringen). Främst ville jag bli fallskärmsjägare/jägare, men det visade sig omöjligt eftersom jag hade hösnuva. Jag blev fortfarande mycket glad när de ansåg mig passa till skyttegruppsbefäl, och något annat slags befäl som jag nu inte kan minnas. Senare visade det sig att dessa tjänster lades ned, eller hur det nu var, på de orter jag var "tillsatt".
Därefter drömde jag om att bli polis, brandman eller pilot av något slag (eller något som kopplas med dessa områden). Men efter gymnasiet "övertalades" jag av vänner och föräldrar att "åtminstone" ta en högskoleingenjörsexamen först, som någon slags säkerhet eller något liknande. Jag började på en civilingenjörsutbildning direkt efter gymnasiet. Jag varken trivdes eller vantrivdes under det år som gick. Efter första året blev jag inlagd på sjukhus i några veckor, då jag fått diabetes. Sjukdomen klarade jag av utan större problem, antagligen för att jag hade studerat en hel del näringslära och humanfysiologi på egen hand. Efter sjukhusbesöket bestämde jag mig för att "gå min egen väg", och istället utbilda mig till något som jag själv såg en mening i. Polis var mitt förstahandsval, men jag var inte kvalificerad, eftersom det visade sig att jag var röd/grön färgblind. Någon slags pilot var därför också otänkbart. Brandman? Nej, eftersom jag fått diabetes visade sig även det vara omöjligt. Brandingenjör var ett alternativ, men intagningspoängen var/är för höga. osv osv.
Blev strandsatt hemma hos mina föräldrar, jobbade här och där på tillfälliga jobb som jag inte trivdes på. Började med Poker ett tag, fastnade för det och spelade bort större delen av lönen varje månad, mest på händer där jag var stor favorit (inbillade jag mig iaf, men det var antagligen meningen). Spelade inte någon större roll eftersom jag då börjat fråga mig vad jag skulle ha pengarna till annars (betalade för bostad och mat). Hade/har vänner ("personer jag kände till" kanske är en bättre beskrivning), men ingen som helst lust att umgås med folk.
Flyttade, från hålan jag bodde i, till Stockholm, där jag fortfarande bor. Byter jobb varannan månad, eftersom jag avskyr det jag jobbar med. Undviker allt socialt liv. Avskyr att se/läsa om folk som det har gått så förbannat bra för. Avskyr all tanke på utbildning/karriär, eftersom jag är helt säker på att jag omöjligen kommer att kunna göra något som jag vill. Tror dessuot att jag blivit alkoholist på senare tid. Supit framför datorn oftare. Pimplar två sexpack folköl just nu, eftersom bolaget stängde för tidigt. Just nu känns det ungefär som vanligt: Två dagar tomhet och efter det ännu fem dagar totalt jävla mörker.
Där har ni en mycket kort version av mitt patetiska liv. Ännu bara 22 år.
Jag vet knappt vad jag själv har skrivit, men det spelar väl knappast någon roll. Jag vet inte ens varför jag har skrivit här. Få medlidande med någon slags förståelse för vad fan jag håller på med, kanske. Även om jag tror att svaren blir "Sök professionell hjälp, släpp självömkan och ta tag i ditt jävla liv" etc. Men jag har fastnat i någonting riktingt ont, och kan inte ta mig härifrån.
Ge mig en koloanalys.
Tack
Whistler
2008-04-19, 05:34
Vi har ett serverprogram på en hemlig server med IPv666 som de olika kurdklienterna skickar krypterad information till via ett aes/rijndael-cryptointerface.
:laugh:
watertouch
2008-04-20, 10:32
Jag är något av en kolo-stalker (ser allt men skriver inte mycket), men att få en analys av sitt psykiska tillstånd kan vara roligt. Jag har aldrig varit i kontakt med läkare/psykolog angående mina problem, men själv skulle jag gissa att jag lider av depression, ångest, tvångstankar, paranoia, vad fan som helst.
Ja du verkar extremt bitter så nån samtalskontakt du kan sitta och diskutera detta med skulle nog hjälpa en hel det. Dem andra symtomen nämndes inte så mycket.
Sök hjälp. öppenpsyk blir nog bäst där vet dem bätte vad dem sysslar med, då du nämner Paranoia och tvångstankar så är det nog bäst att en person som vet vad den sysslar med och känner till din sjukdomsbild tar hand om saken än att du försöker fixa det själv med självhjälpsböcker osv.
Jag är något av en kolo-stalker (ser allt men skriver inte mycket), men att få en analys av sitt psykiska tillstånd kan vara roligt. Jag har aldrig varit i kontakt med läkare/psykolog angående mina problem, men själv skulle jag gissa att jag lider av depression, ångest, tvångstankar, paranoia, vad fan som helst.
Allt började efter gymnasiet, vilket jag avslutade men exemplariska betyg och goda lovord.
::
Allt ska finnas i speciella siffror (volym, grad, steg, kontroll etc), siffror jag kommer på vid ett speciellt tillfälle eller som jag bestämmer i förväg, av en eller annan anledning. Och så måste det vara. Antingen blir det så, eller så kommer jag gå omvägar för att det ska bli så. Annars går allt åt helvete.
Dessutom har jag förargat någon övre makt. Allt jag gör som kan komma att påverka mitt liv, på lång eller kort sikt, går fel. Om något/någon ger mig chansen att förända mitt misära liv, undviker jag det numera så gott jag kan. Ett par få av de närmaste, bästa exemplen har med utbildning att göra: Jag var mycket exhalterad över lumpen, som jag såg som en bra källa till nya erfarenheter och lärdom (en av få verkade det som på mönstringen). Främst ville jag bli fallskärmsjägare/jägare, men det visade sig omöjligt eftersom jag hade hösnuva. Jag blev fortfarande mycket glad när de ansåg mig passa till skyttegruppsbefäl, och något annat slags befäl som jag nu inte kan minnas. Senare visade det sig att dessa tjänster lades ned, eller hur det nu var, på de orter jag var "tillsatt".
Därefter drömde jag om att bli polis, brandman eller pilot av något slag (eller något som kopplas med dessa områden). Men efter gymnasiet "övertalades" jag av vänner och föräldrar att "åtminstone" ta en högskoleingenjörsexamen först, som någon slags säkerhet eller något liknande. Jag började på en civilingenjörsutbildning direkt efter gymnasiet. Jag varken trivdes eller vantrivdes under det år som gick. Efter första året blev jag inlagd på sjukhus i några veckor, då jag fått diabetes. Sjukdomen klarade jag av utan större problem, antagligen för att jag hade studerat en hel del näringslära och humanfysiologi på egen hand. Efter sjukhusbesöket bestämde jag mig för att "gå min egen väg", och istället utbilda mig till något som jag själv såg en mening i. Polis var mitt förstahandsval, men jag var inte kvalificerad, eftersom det visade sig att jag var röd/grön färgblind. Någon slags pilot var därför också otänkbart. Brandman? Nej, eftersom jag fått diabetes visade sig även det vara omöjligt. Brandingenjör var ett alternativ, men intagningspoängen var/är för höga. osv osv.
Blev strandsatt hemma hos mina föräldrar, jobbade här och där på tillfälliga jobb som jag inte trivdes på. Började med Poker ett tag, fastnade för det och spelade bort större delen av lönen varje månad, mest på händer där jag var stor favorit (inbillade jag mig iaf, men det var antagligen meningen). Spelade inte någon större roll eftersom jag då börjat fråga mig vad jag skulle ha pengarna till annars (betalade för bostad och mat). Hade/har vänner ("personer jag kände till" kanske är en bättre beskrivning), men ingen som helst lust att umgås med folk.
Flyttade, från hålan jag bodde i, till Stockholm, där jag fortfarande bor. Byter jobb varannan månad, eftersom jag avskyr det jag jobbar med. Undviker allt socialt liv. Avskyr att se/läsa om folk som det har gått så förbannat bra för. Avskyr all tanke på utbildning/karriär, eftersom jag är helt säker på att jag omöjligen kommer att kunna göra något som jag vill. Tror dessuot att jag blivit alkoholist på senare tid. Supit framför datorn oftare. Pimplar två sexpack folköl just nu, eftersom bolaget stängde för tidigt. Just nu känns det ungefär som vanligt: Två dagar tomhet och efter det ännu fem dagar totalt jävla mörker.
Där har ni en mycket kort version av mitt patetiska liv. Ännu bara 22 år.
Jag vet knappt vad jag själv har skrivit, men det spelar väl knappast någon roll. Jag vet inte ens varför jag har skrivit här. Få medlidande med någon slags förståelse för vad fan jag håller på med, kanske. Även om jag tror att svaren blir "Sök professionell hjälp, släpp självömkan och ta tag i ditt jävla liv" etc. Men jag har fastnat i någonting riktingt ont, och kan inte ta mig härifrån.
Ge mig en koloanalys.
Tack
Jag är ingen psykolog och allt jag skriver grundar sig på mina ytterst oprofessionella observationer. Behöver inte betyda att mina reflektioner är dåliga/sämre för det, men bara så att du vet.
För mig verkar det som att du fastnat i ett visst mönster. Ett visst tankemönster följt av ett visst beteendemönster som i sin tur är följt av den här mörka verklighetsuppfattningen som du har, det här mentala tillståndet dvs.
Med antagandet utav att detta stämmer så är lösningen att du bryter dig ut ur det här jäkla självdestruktiva mönstret. Banka in i ditt huvud det du säkert vet; att inget är värt detta mentala tillstånd, INGET och få din kraft till att påbörja (fortsätta?) din kamp mot att bryta dig ur mönstret.
Någonstans måste du kanske inse att ditt bästa kanske inte räcker till och faktiskt sträcker ut din hand och får hjälp. Jag föreslår kognitiv beteende terapi, för vad jag har förstått så sysslar beteendevetare med att ändra tankebanor och för mig verkar det som om det är det du behöver, en helt ny, ljusare, riktning på dina tankar.
Ljuset finns där ute, gäller bara att vara mottaglig för det :)
Återhämtad ur psykos och depression. PTSDn finns dock kvar... we work on it.
Någon mer än jag som lider utav någon form av post traumatiskt ångesttillstånd? :)
Jag är inte krigsveteran eller ett "traditionellt" våldtäktsoffer.
Jag har varit med om våldtäktsliknande upplevelser, när jag var liten och man skulle ta lavemang och stolpiller där bak på sjukhus innan operation/mot smärta. Var smärtsamt och jag blev tvingad. Inte riktigt samma sak, men det gav samma symptom efteråt.
Blev en brådskande operation och de var tvungna att sätta in kateter i buken. Det gjordes av någon jävla anledning utan bedövning och med 3 sjuksköterskor + pappa som fick hålla i mig. (För det gjorde ont) Jag skulle vilja klassa detta som tortyrliknande upplevelse.
Dissociativ vid 10 års ålder var inte så kul. Sen när päronen blev alkoholiserade (vid 14 års ålder) satt jag i korselden på mitt rum och var beredd att rycka in ifall mina föräldrar skulle försöka ta livet av varrandra/sig själva. Till slut ledde det till PIVA. Är väl ungefär ett år sen allt började bli bättre.
Har bara lite psykosomatiska grejer kvar. Besvärliga grejer kan vara höga plötsliga ljud, muskelryckningar i ansikte och nacke, folk som kommer nära mig utan att jag är beredd, vid tillfällen där potentiell fara uppstår får jag andnöd m.m.
Fester/klubbar är också ännu rätt svårt. Lukten av svett, alkohol och koldioxid är besvärlig. Svårt att sova ibland.
Ni kan läsa mer om PTSD här (http://en.wikipedia.org/wiki/PTSD).
Denna berörde mig även mycket:
mbUamgEFTHI
Mår bättre nu.
Six Barrel Shotgun
2008-04-20, 13:03
Har fått diagnoserna depression och psykosgenombrott, samt senast AS.
Six Barrel Shotgun
2008-04-20, 13:43
Har fått diagnoserna depression och psykosgenombrott, samt senast AS.
Geez, när ska jag lära mig att hålla käften. *grr27*
Det är väl klart som fan att du är, precis som alla andra. Allt handlar om att överleva och föröka sig, något man gör för sin egenskull, allt man gör handlar om detta.
Nah, jag är inte jättesugen på att föröka mig nu. Kanske senare men vetefan.
Ta fallet Engla som exempel. Någon skrev något intressant i den tråden. Han skrev att han inte kände något alls för Engla eller Englas familj, men att han utan att tveka skulle kunna döda Englas mördare om det var socialt acceptabelt. Jag är precis likadan. Och det fungerar faktiskt rätt bra. Jag har inga sociala problem överhuvudtaget och alla som känner mig tycker att jag är skitsnäll och sympatisk (och det är jag också), men jag är ju liksom bara det för min egen skull.+1
Jag funderade ett slag på att sympatisera med Engla och hennes familj, men sen for tankarna till afrika och krigshärdade områden. Då blev tragedin runt Engla till ett löjligt mediaspektakel i jämförelse. Det finns så många Engla i världen att hon för mig blivit inget mer än en symbol för ännu en av de saker som säljer lösnummer, som fångar uppmärksamhet, som gynnar annonsörer och övriga profitörer. Jag anser mig vara lätt empatistörd. Om jag skall känna för någon annan än min familj och mina vänner så krävs det att jag väljer det.
Det oroade mig något att jag kände så lite inför 9/11, därför bestämde jag mig för att känna efter bättre när det var dags för Tsunamin. Och visst; då kom tårarna. Att jag har en narcissistisk läggning är väl rätt uppenbart, men jag tror att det är så vanligt att det omöjligt kan klassas som avvikande.
Borderline tycker jag personligen verkar vara en av de jobbigaste störningarna. Baserat på vad jag läst om det så vill jag inte bli nära vän med någon som lever med den störningen. Min favoritstörning tror jag är lätt mani. Då händer det grejer!
The_RobRoy
2008-04-26, 06:55
+1
Det oroade mig något att jag kände så lite inför 9/11, därför bestämde jag mig för att känna efter bättre när det var dags för Tsunamin. Och visst; då kom tårarna. Att jag har en narcissistisk läggning är väl rätt uppenbart, men jag tror att det är så vanligt att det omöjligt kan klassas som avvikande.
Kul att se dig tillbaka Nina! Jag kände inte heller någon sorg efter 9/11, har aldrig tänkt på att det skulle vara sjukt att inte göra det. Jag tror inte att de flesta svenskar blev genuint lessna för de som dog 9/11. Däremot var väl många rädda för vad som skulle hända i världen.
Ignatius72
2008-04-26, 07:00
+1
Det oroade mig något att jag kände så lite inför 9/11, därför bestämde jag mig för att känna efter bättre när det var dags för Tsunamin. Och visst; då kom tårarna.
Hur många barn och svenskar dog i 9/11 jämfört med Tsunamnin? Hur många fler tårar fälldes av svenskar i den senare katastrofen än i den förra?
Det handlar inte om att man är lätt empatistörd utan om fullkomligt vanliga reaktioner. Igår stod det i tidningen att 2000 ungar dog varje dag i malaria. "Det blir många per år tänkte jag" och sedan tänkte jag "man borde kanske titta lite mer på akuta svårigheter än att vattennivån eventuellt höjs med en meter om tusen år". Sen var det borta.
Att man inte bryter ihop för allt elände som finns i världen är det normala.
Så just nu väger det mellan att operera utomlands eller söka hjälp. Men jag är rädd för terapi.Sök hjälp. Terapi är inte farligt. Du har det där som Lolo Ferarri hade. Bättre att snacka med någon än att försöka jaga sin egen skugga. Du kommer aldrig att kunna operera dig vacker i dina egna ögon. Du kommer bara bli pank. Pank är tråkigt, då har man inte råd att resa. :)
Jag önskar ibland att jag vore lite mer ödmjuk. Kanske skulle många fler tycka om mig då. Men tyvärr. Det klär mig inte.Ödmjukhet är överskattat, men ibland kan det vara behövligt för att bli lyssnad på.
Ett fåtal människor som hamnar mellan två eller fler kulturidentiteter blir ibland mångsidiga, kluvna och intressanta.
Är det ett fåtal? Oavsett vilket så är Bolio fett speciell (som jag, skulle jag nästan säga) och det du skrev var klart intressant.
Hur många barn och svenskar dog i 9/11 jämfört med Tsunamnin? Hur många fler tårar fälldes av svenskar i den senare katastrofen än i den förra?Tro mig. Jag fick anstränga mig medvetet. Jag stänger lätt ner per automatik. Det blir inte verkligt för mig om jag inte medvetet känner efter och tänker på hur de som genomgår katastrofen upplever det.
Ignatius72
2008-04-26, 07:28
Tro mig. Jag fick anstränga mig medvetet. Jag stänger lätt ner per automatik. Det blir inte verkligt för mig om jag inte medvetet känner efter och tänker på hur de som genomgår katastrofen upplever det.
Det låter fullkomligt normalt.
Det låter fullkomligt normalt.
Trodde aldrig jag skulle plusetta Ignatius, men nu kommer det...
+1
Tro mig. Jag fick anstränga mig medvetet. Jag stänger lätt ner per automatik. Det blir inte verkligt för mig om jag inte medvetet känner efter och tänker på hur de som genomgår katastrofen upplever det.
Kanske dags att fundera på vad behovet av att känna så starkt inför mycket avlägsna händelser står för? För när jag läser vad du skriver så tycks det mig som om det är problemet snarare än det att du inte skulle känna något. Om alla bröt ihop inför alla olycksöden som var dag skedde i världen skulle mänskligheten inte göra något annat än att ligga och gråta. Ibland ägnar man för mycket tid åt att nagelfara sin personlighet i jakt på eventuella anomalier - uttrycket "sila mygg och svälja kameler" comes to mind.
Dock kan jag tycka att den kultur av offentligt sörjande som på senare år utvecklats, där man skall hålla manifestationer för allt, strö aska i sitt hår och skicka kedjemail till minne av whoever vars död just skildrades i Expressen är suspekt, och jag kan förstå om den skapar frustration hos den som åser den men inte känner sig vilja ta del av den (vilket jag personligen ser som högst normalt). Det hela blir än bisarrare när vi ju inte direkt har en kultur där vi till vardags är iogonenfallande bra på att uttrycka känslor av värme och tillgivenhet för varandra (kritisera går däremot bra, och det anses vara ett positivt drag att vara "rak" och "inte backa för en fight"). Man kan undra vad det är vi försöker hantera genom att skicka kedjemail med gif-bilder av brinnande ljus till minne av Engla till alla på arbetsplatsen?
Jacksatan
2008-04-26, 09:51
Ödmjukhet är överskattat, men ibland kan det vara behövligt för att bli lyssnad på.
Utveckla. Jag skulle snarare säga att det är underskattat.
Kanske dags att fundera på vad behovet av att känna så starkt inför mycket avlägsna händelser står för? För när jag läser vad du skriver så tycks det mig som om det är problemet snarare än det att du inte skulle känna något. Om alla bröt ihop inför alla olycksöden som var dag skedde i världen skulle mänskligheten inte göra något annat än att ligga och gråta. Ibland ägnar man för mycket tid åt att nagelfara sin personlighet i jakt på eventuella anomalier - uttrycket "sila mygg och svälja kameler" comes to mind.
Dock kan jag tycka att den kultur av offentligt sörjande som på senare år utvecklats, där man skall hålla manifestationer för allt, strö aska i sitt hår och skicka kedjemail till minne av whoever vars död just skildrades i Expressen är suspekt, och jag kan förstå om den skapar frustration hos den som åser den men inte känner sig vilja ta del av den (vilket jag personligen ser som högst normalt). Det hela blir än bisarrare när vi ju inte direkt har en kultur där vi till vardags är iogonenfallande bra på att uttrycka känslor av värme och tillgivenhet för varandra (kritisera går däremot bra, och det anses vara ett positivt drag att vara "rak" och "inte backa för en fight"). Man kan undra vad det är vi försöker hantera genom att skicka kedjemail med gif-bilder av brinnande ljus till minne av Engla till alla på arbetsplatsen?Ah. jag visste det väl. Det är jag som är frisk och alla dom andra som är sjuka!!! Behovet kommer för övrigt från människans flockbeteende. "Jaha, nu lipar alla andra och jag känner ingenting. Detta måste fixas så att jag inte blir utstött ur flocken". Ingen vill vara den där långsamma gasellen som blir lejonmat. Och jag tackar så vänligt för alla som inte har skickat mig den typen av kedjemejl. Jag ogillar dem starkt, oavsett hur gråtmilt innehållet är.
När det gäller att kritisera och vara rak menar jag ändå att svensken har långt kvar att gå. Vi är ännu (inte här på kolo så klart, men därute) en hög mesar som försöker säga allt på rätt sätt för att ingen skall ta illa upp.
Utveckla. Jag skulle snarare säga att det är underskattat.I ditt fall är det underskattat.
Ah. jag visste det väl. Det är jag som är frisk och alla dom andra som är sjuka!!! Behovet kommer för övrigt från människans flockbeteende. "Jaha, nu lipar alla andra och jag känner ingenting. Detta måste fixas så att jag inte blir utstött ur flocken". Ingen vill vara den där långsamma gasellen som blir lejonmat. Och jag tackar så vänligt för alla som inte har skickat mig den typen av kedjemejl. Jag ogillar dem starkt, oavsett hur gråtmilt innehållet är.
Vem har sagt att det är sjukt att inte grina över kedjemail? Jag fattar inte. Har upplyst mina bekanta att den som skickar kedjemail till mig stryks ur min telefonbok och arvslista. Jag känner mig inte direkt sjuk för det. Var kommer viljan att hitta sjukdomar, symptom och diagnoser ifrån?
Var kommer viljan att hitta sjukdomar, symptom och diagnoser ifrån?Självupptagenhet, och/eller en lust att försöka kategorisera folk.
Själv har jag fått några olika diagnoser under det senaste året. Min personliga favorit var "Akut psykisk stress". Tyvärr fick jag inte behålla den. Det ligger väl i det akutas natur, men ändå... :(
Själv har jag fått några olika diagnoser under det senaste året. Min personliga favorit var "Akut psykisk stress". Tyvärr fick jag inte behålla den. Det ligger väl i det akutas natur, men ändå... :(
Hade du velat behålla den? Vad hade blivit bättre av det?
Jag kan lägga en gissning till det du skriver om självupptagenhet (vill man uttrycka sig lite finare kan man också kalla det att ha lite för mycket tid till introspektion - det beror lite på hur mycket man för dagen känner för att smutskasta sig själv eller någon annan) och en vilja att kategorisera folk: Man har sett för lite av det kontinuum som faktiskt finns. Antingen är man 100% "rätt" och därmed normal, frisk och godkänd, eller så är man inte 100% "rätt" vilket borde betyda att man är onormal, sjuk och icke godkänd. Med den definitionen är det inte många som hamnar i kategorin "frisk och normal" om de skall bedöma sig själva (man vet ju själv på vilka punkter man avviker från det man menar är det perfekta), medan alla andra tycks hamna där (man vet ju inte var andra har sina avvikande punkter).
Allt som inte är perfekt, tip top och/eller förebildligt är inte ett sjukdomstillstånd eller en störning. Livet är inte perfekt. Däremot är det inte ovanligt att man i tider av ännu mindre perfektion än vanligt lurar sig själv att det är perfekt för alla andra, och "borde" vara det för att vara "som det skall".
Ignatius72
2008-05-02, 06:07
Hade du velat behålla den? Vad hade blivit bättre av det?
Jag tror att en del söker en form av manual. Om man är kategoriserad så finns det också ett antal kriterier för diagnosen, något som man kan följa/leva upp till/skylla på/.
Många diagnosjunkies vill inte att det ska bli bättre. Det ska ältas i det oändliga, man vill inte ha lösningar och framförallt så ska det inte landa på en själv. Ska det bli någar förbättringar så är det alla andra som måste göra annorlunda.
Jag tror att man förenklar lite för mycket om man rakt av kategoriserar en (mer eller mindre uttalad) önskan om att "ha en diagnos" som latmaskens vilja att ha något att skylla på för att slippa göra något själv (även om det, av vad jag hittills sett att döma, är en ganska vanlig åsikt). I många fall handlar det, tror jag, om hur man ser på psyket och det psykiska "måendet" överhuvudtaget: Har man en diagnos mår man dåligt "på riktigt" och det kan också vara OK, eller åtminstone acceptabelt, att söka och få hjälp för att komma ur sin situation. För att inte tala om att ett expertuttalande med innebörden "du mår dåligt" kan göra det OK för en själv att må dåligt - man mår dåligt och man gör det av orsak x, istället för att må dåligt "bara sådär". Jämför skillnaden mellan att ha ont i ryggen p.g.a. konstaterat diskbråck och att ha det utan att något syns på röntgen, där det ena möter förståelse och det andra ofta möter "äh, psykosomatiskt, det är bara att ta dig i kragen" (alt. "det är för att du inte gillar ditt jobb" eller någor). Att må dåligt psykiskt är fortfarande omgärdat av en skam som inte finns kring att må dåligt fysiskt (vissa sjukdomar undantagna), och anses vara något som en "riktig man (kvinna)" minsann ordnar upp själv (om han/hon ens drabbas; frågan är om det att börja må dåligt psykiskt inte i sig är ett "bevis" på att man inte är just en "riktig man" utan något slags svagare b-människa, andra sorteringen). Har en expert på området uttalat sig får man en orsak till tillståndet som man kan tro på, samt något slags "tillåtelse" inför sig själv att må dåligt och (om man vågar) ta hjälp (professionell eller annan) för att börja må bättre. Men om man INTE fått någon diagnos är det inte alls på samma sätt "fastlagt" att man "faktiskt" mår dåligt, och följaktligen är det mindre OK att erkänna det för sig själv och att göra något åt saken.
Tyvärr tycker jag att det finns en tendens att medikalisera ALLA tillstånd av själslig ohälsa/psykiskt dåligmående/välj själv. Väldigt många människor som mår dåligt gör det för att deras livssituation av en eller annan anledning vid tillfället är ohållbar - det är, skulle jag säga, inte en psykisk störning/sjukdom, utan vad vissa brukar kalla "en normal reaktion i en onormal situation". Jag anser att det måste få vara OK (i egna och andras ögon) att ta (och få) hjälp även för att reda upp den sortens själsliga smärta, utan att det skall behöva stå "borderline" eller "suicidal" i journalen.
Ska det bli någar förbättringar så är det alla andra som måste göra annorlunda.Det hade hjälpt. Det kan ni inte neka till. :D
Hade du velat behålla den? Vad hade blivit bättre av det?
Jag kan lägga en gissning till det du skriver om självupptagenhet (vill man uttrycka sig lite finare kan man också kalla det att ha lite för mycket tid till introspektion - det beror lite på hur mycket man för dagen känner för att smutskasta sig själv eller någon annan) och en vilja att kategorisera folk: Man har sett för lite av det kontinuum som faktiskt finns. Antingen är man 100% "rätt" och därmed normal, frisk och godkänd, eller så är man inte 100% "rätt" vilket borde betyda att man är onormal, sjuk och icke godkänd. Med den definitionen är det inte många som hamnar i kategorin "frisk och normal" om de skall bedöma sig själva (man vet ju själv på vilka punkter man avviker från det man menar är det perfekta), medan alla andra tycks hamna där (man vet ju inte var andra har sina avvikande punkter).
Allt som inte är perfekt, tip top och/eller förebildligt är inte ett sjukdomstillstånd eller en störning. Livet är inte perfekt. Däremot är det inte ovanligt att man i tider av ännu mindre perfektion än vanligt lurar sig själv att det är perfekt för alla andra, och "borde" vara det för att vara "som det skall".Min nuvarande låter mycket tråkigare, så tråkig så att jag till och med har glömt den, men betydelsen är ungefär "lessen och neggad länge".
För att vara lite seriösare så är det här med diagnoser ett j-a mög, som vi säger i skåne. Allt som oftast är det fel, och så får det folk att se sig som sjuka människor. I mina ögon så är det normalt att vara onormal och därmed kan man ha lite kul med att sätta diagnos på sig själv. Chansen att det blir korrekt är väl på ett ungefär densamma som om man gick till en psykiater. Vad som är bra med det hela är i alla fall att folk med diagnos får lov att inte vara perfekta (du vet, det där som endast finns i landet Utopia) och det kan vara en lättnad för de som känner sig misslyckade.
Jag är en typisk sån som drar med polare till psyk. Men det är inte för att de skall diagnostiseras, utan för att så många behöver någon att prata med, någon som lyssnar och har kompetensen att kunna hjälpa. Samtalsterapi tror jag på mer än mediciner i de flesta fall, men det förutsätter att terapeuten har nått i skallen också, vilket man bara kan hoppas att de har.
Min terapeut flinar åt min diagnos. :D Vi ägnar oss inte åt sånt. Vi pratar om tankar och antaganden. Jag har haft tur som har en jävligt skarp och rolig terapeut som kan konsten att provocera fram självinsikt när man minst anar det, och som inte drar sig för att säga vad han tycker. På något sätt så vet han precis var min gräns går, och vi skämtar till och med om de känsligaste områden. Jag tror inte att det går en träff utan att det har garvats åt något. Senast avslutade han med att önska mig en riktigt tråkig vecka. Jag önskade honom så klart detsamma. (En annan hade kanske bara sagt: "Ta det nu lugnt, och begär inte så mycket av tillvaron.". Men jag föredrar den roligare varianten.)
Nej, jag är inte kär i honom. *cupid* Eller; man får ett lite speciellt förhållande till folk som inspirerar en att ändra sina tankebanor. Jag har några stycken att tacka för plötsliga språng i utvecklingen, och han är definitivt en av dem.
Shakemynuts
2008-05-02, 09:02
Det är många som säger "sök hjälp" för minsta lilla här, verkligheten ser tyvärr ut så att det inte finns möjlighet för folk som bara behöver prata av sig lite. Iallafall här i skellefteå är det tjock med folk på psykkliniken. Du behöver börjat få självmordstankar och diverse panikångestattacker för att få förtur. I stockholm var det likadant.
Det är många som säger "sök hjälp" för minsta lilla här, verkligheten ser tyvärr ut så att det inte finns möjlighet för folk som bara behöver prata av sig lite. Iallafall här i skellefteå är det tjock med folk på psykkliniken. Du behöver börjat få självmordstankar och diverse panikångestattacker för att få förtur. I stockholm var det likadant.
Det är ungefär samma sak här.
Edit: Samtidigt är det svårt att inte rekommendera folk att söka hjälp om man tror/anser att det är av nöden. "Ta dig i kragen" och "det är bara att bestämma sig" är ju liksom i ganska många fall inte ett alternativ (förvisso handar det mycket om att bestämma sig, men det är inte riktigt samma sak som att bestämma sig för att göra matteläxan).
Björkvedens mästare
2008-05-02, 09:37
Lider av lider som så många andra av hälsonoja dödsångest och årstidsrelaterad depression. Spenderar mycket av min tid på att försöka bli hälsosammast i världen men misslyckas ofta pga av mina frosserier i god mat och en oförmåga att kunna låta bli vissa droger så som Kaffe, snus och alkohol. Se där även jag kunde diagnostisera mej själv som de flesta andra.
Det är många som säger "sök hjälp" för minsta lilla här, verkligheten ser tyvärr ut så att det inte finns möjlighet för folk som bara behöver prata av sig lite. Iallafall här i skellefteå är det tjock med folk på psykkliniken. Du behöver börjat få självmordstankar och diverse panikångestattacker för att få förtur. I stockholm var det likadant.Det gäller att vända sig till rätt person. Är man inte helt i toppform så kan det vara rätt svårt. Men att ringa runt till de terapeuter som är anslutna till högkostnadskortet (pdf:er finns att ladda ner från de olika landstingens hemsidor) tror jag är en smart början.
Själv behövde jag inga självmordstankar, eller panikångestattacker. Jag sa bara något i stil med "Jag är rädd att hela livet håller på att gå mig förbi." och sen grät jag bittra tårar över hur sorgligt det lät när det kom från en så begåvad, attraktiv och intelligent person som jag själv. *whatever*
"Ta dig i kragen" och "det är bara att bestämma sig" är ju liksom i ganska många fall inte ett alternativ (förvisso handar det mycket om att bestämma sig, men det är inte riktigt samma sak som att bestämma sig för att göra matteläxan)."Amen skärp dig, så där kan du ju inte tänka." är min favorit när det gäller alla försök till att hjälpa en när man fått för sig att dela med sig av sina mest ologiska och destruktiva tankegångar. Är det någon som på allvar har blivit hjälpt av det? "Släpp det!" är också en bra. :D
Folk kan mena väl men ge råd som är så självklara, och ineffektiva, att jag inte för mitt liv kan förstå hur de tänker. Killar har det nog värre här. Vi tjejer brukar få vara lite gnälligare, pratsammare och klenare i psyket. (Observera att jag inte anser att beskrivningen klen, när det kommer till en människas tankevärd/känsloliv, är något annat än löjeväckande.)
Nej, jag är inte kär i honom. *cupid* Eller; man får ett lite speciellt förhållande till folk som inspirerar en att ändra sina tankebanor. Jag har några stycken att tacka för plötsliga språng i utvecklingen, och han är definitivt en av dem.
Vilken typ av förhållande får man till sådana personer? Antaget att de inte får betalt för sin livskompetens eller de själsgåvor som ges bort. Handlar det om tacksamhetsskuld?
Vilken typ av förhållande får man till sådana personer? Antaget att de inte får betalt för sin livskompetens eller de själsgåvor som ges bort. Handlar det om tacksamhetsskuld?
What about tacksamhet utan skuld? Det är ju trots allt fråga om ett förhållande där det överhuvudtaget inte ingår i konceptet att patienten skulle betala tillbaka för det du kallar "de själsgåvor som ges bort" i samma valuta (d.v.s. patienten pyntar för besöket, men har inte den typ av "själsliga utbytesförhållande" till terapeuten som han/hon skulle ha till en vän/släkting/annan privat bekantskap). Skuld bör alltså rimligen inte ha (eller ges) någon plats i sammanhanget, tycker jag.
Vilken typ av förhållande får man till sådana personer? Antaget att de inte får betalt för sin livskompetens eller de själsgåvor som ges bort. Handlar det om tacksamhetsskuld?
På samma sätt som man står i tacksamhetsskuld till elektrikern, eller rörpularen, eller andra som man betalar för att utföra en tjänst menar du?
Shakemynuts
2008-05-02, 11:16
Jag har funderat mycket på det där också. Jag är oerhört tacksam till hon jag har träffat i över 1 år. Men det är som hon säger, det är deras jobb och dom får betalt för det, vi ska inte känna någon skuld eller liknande.
Men den dagen då jag kommer slippa gå dit ska jag komma med världens största blombukett och fortsätta vara evigt tacksam för den hjälp jag fått.
Känner sig som världens sopigaste person när man sitter där och snyftar om hur dåligt man mår.
Jag har funderat mycket på det där också. Jag är oerhört tacksam till hon jag har träffat i över 1 år. Men det är som hon säger, det är deras jobb och dom får betalt för det, vi ska inte känna någon skuld eller liknande.
Men den dagen då jag kommer slippa gå dit ska jag komma med världens största blombukett och fortsätta vara evigt tacksam för den hjälp jag fått.
Känner sig som världens sopigaste person när man sitter där och snyftar om hur dåligt man mår.
Det är hennes jobb. Hon tycker att det är skitkul och får betalt för det. Du skall inte känna någon skuld överhuvudtaget. Du har inte valt att må dåligt. Eller hur?
Nyss hemkommen från ännu en eskapad i psykosens förvirrande men ack så bekymmersfria värld. Började lite smått med att jag satt och talade med en polare som bor 50 mil bort (han var i mitt rum och vi satt och drack red bull tillsammans), vidare bar det till att jag gick ut 5.30 på morgonen för att beundra de fina gröna papegojor som bosatt sig i ett träd. Nu vaknade morsan och då försökte jag styra henne och katten för det var min dröm så mina regler som gällde när det inte fungerade så fick jag upp ögonen för hur otroligt vackra mönster det var i väggarna, och hur de behagligt svängde fram och tillbaka.
Blev tvingad till min läkare som tryckte i mig en spruta med något lugnande och sedan bar det av till låsta psykavdelningen på sjukhuset. Där inne låg jag och beundrade väggarna, fåglarna och sådant tills jag tillslut somnade.
Det är otroligt hur hjärnan kan spela en spratt och det är otroligt hur verkligt allt känns när man är psykotisk.
Nyss hemkommen från ännu en eskapad i psykosens förvirrande men ack så bekymmersfria värld. Började lite smått med att jag satt och talade med en polare som bor 50 mil bort (han var i mitt rum och vi satt och drack red bull tillsammans), vidare bar det till att jag gick ut 5.30 på morgonen för att beundra de fina gröna papegojor som bosatt sig i ett träd. Nu vaknade morsan och då försökte jag styra henne och katten för det var min dröm så mina regler som gällde när det inte fungerade så fick jag upp ögonen för hur otroligt vackra mönster det var i väggarna, och hur de behagligt svängde fram och tillbaka.
Blev tvingad till min läkare som tryckte i mig en spruta med något lugnande och sedan bar det av till låsta psykavdelningen på sjukhuset. Där inne låg jag och beundrade väggarna, fåglarna och sådant tills jag tillslut somnade.
Det är otroligt hur hjärnan kan spela en spratt och det är otroligt hur verkligt allt känns när man är psykotisk.
Intressant, jag var bara bekant med typ paranoia och våldsamma psykoser. Det finns alltså en hel flora av ...upplägg med andra ord, märker jag nu.
Se så lite jag kan.
Intressant, jag var bara bekant med typ paranoia och våldsamma psykoser. Det finns alltså en hel flora av ...upplägg med andra ord, märker jag nu.
Se så lite jag kan.
Jo paranoia lider jag av, men inte när jag är psykotisk. Jag känner mig totalt trygg och oövervinnerlig för jag tror att jag drömmer och därmed är universums centrala punkt. Allt är uppbyggt av min egen hjärna och jag kan därmed styra allt. När detta såklart inte fungerar får jag extrem ångest och blir fruktansvärt orolig.
Jo paranoia lider jag av, men inte när jag är psykotisk. Jag känner mig totalt trygg och oövervinnerlig för jag tror att jag drömmer och därmed är universums centrala punkt. Allt är uppbyggt av min egen hjärna och jag kan därmed styra allt. När detta såklart inte fungerar får jag extrem ångest och blir fruktansvärt orolig.
Låter nästan precis som en vanlig dröm, där man ibland kan kontrollera och sen tappar man kontrollen och blir ängslig. Problemet där verkar ju att man helt enkelt inte vaknar upp när man behagar, och att det naturligtvis finns konsekvenser av det hela om man knallar omkring fysisks IRL medan man fortfarande ...är i the otherworld, så att säga.
Vad kallas den alternativa världen du upplever? Psykosen, kort och gott?
Låter nästan precis som en vanlig dröm, där man ibland kan kontrollera och sen tappar man kontrollen och blir ängslig. Problemet där verkar ju att man helt enkelt inte vaknar upp när man behagar, och att det naturligtvis finns konsekvenser av det hela om man knallar omkring fysisks IRL medan man fortfarande ...är i the otherworld, så att säga.
Vad kallas den alternativa världen du upplever? Psykosen, kort och gott?
Jo psykosanfall brukar de kalla det, eller halicinoser när det gäller just synupplevelser.
What about tacksamhet utan skuld? Det är ju trots allt fråga om ett förhållande där det överhuvudtaget inte ingår i konceptet att patienten skulle betala tillbaka för det du kallar "de själsgåvor som ges bort" i samma valuta (d.v.s. patienten pyntar för besöket, men har inte den typ av "själsliga utbytesförhållande" till terapeuten som han/hon skulle ha till en vän/släkting/annan privat bekantskap). Skuld bör alltså rimligen inte ha (eller ges) någon plats i sammanhanget, tycker jag.
Tolkia, Mini & alla andra som möjligen missförstod:
Jag kanske uttryckte mig oklart, men syftade alltså inte på situationen eller relationen terapeut - patient. Utan på andra förhållanden i livet där personen inte tar betalt, men ändå ger "inspiration till ändrade tankebanor" och kanske till och med ger backning samt vägledning i livet. Vilket då blir en form av själsgåvor.
Det var en ärligt ställd fråga utan ont uppsåt. Jag menade inte att nedvärdera genom att lägga in begreppet "tacksamhetsskuld", men tacksam är jag gentemot livet eller det abstrakta. Mot människor strävar jag istället efter att återgällla, då uppstår en form av tacksamhetsskuld vid mottagandet av en gåva.
Taget för vad det var - en gissning eller en hook, för att få höra någon annans syn på saken, baserat på min respekt/nyfikenhet för Ninas perspektiv på livet. Varför det uppstod en allergisk reaktion mot ordet "skuld" förstår jag inte.
Min innersta förhoppning är att ömsesidiga själsgåvor skapar kärlek mellan människor, men jag ville gärna åt Lättish tolkning, som sagt. Därav frågan.
Vilken typ av förhållande får man till sådana personer? Antaget att de inte får betalt för sin livskompetens eller de själsgåvor som ges bort. Handlar det om tacksamhetsskuld?Jag är tacksam, helt enkelt. Det kan vara personer som har sagt och gjort saker som går emot min moral, och som kanske rent av sårat mig djupt, (inga perfekta personer, mao) men som samtidigt har fått mig att inse saker som jag är oändligt tacksam för idag, och som ger mig den typ av glädje som man får när man verkligen kopplar hur fel man har haft, men glädjen över den nya tankebanan helt överskuggar skammen över den gamla. Förstår du hur jag menar? Tacksamhetsskuld är för mig ett negativt ord. Ingen står i tacksamhetsskuld till mig. De människor jag har hjälpt ur dåliga tankebanor och destruktiva livssituationer ger mig glädje genom sin blotta existens. Att bara veta att man har nått fram, att man har gjort skillnad... :) Vet du vad? Tacksamhetsskuld är ett ord som inte borde finnas. Det finns inte, och det betyder inget.
What about tacksamhet utan skuld? Det är ju trots allt fråga om ett förhållande där det överhuvudtaget inte ingår i konceptet att patienten skulle betala tillbaka för det du kallar "de själsgåvor som ges bort" i samma valuta (d.v.s. patienten pyntar för besöket, men har inte den typ av "själsliga utbytesförhållande" till terapeuten som han/hon skulle ha till en vän/släkting/annan privat bekantskap). Skuld bör alltså rimligen inte ha (eller ges) någon plats i sammanhanget, tycker jag.Jag skrev "Jag har några stycken att tacka för plötsliga språng i utvecklingen, och han är definitivt en av dem." Han är dock den enda som fått betalt för insatsen, och där den rent av förväntats. LBacker skrev dessutom "Antaget att de inte får betalt för sin livskompetens eller de själsgåvor som ges bort.", vilket exkluderar just terapeuten.
Min innersta förhoppning är att ömsesidiga själsgåvor skapar kärlek mellan människor, men jag ville gärna åt Lättish tolkning, som sagt. Därav frågan.Ja, någon form av kärlek känner jag absolut. Kanske kan man inte känna riktig tacksamhet utan att samtidigt känna kärlek.
Och kanske skulle du tjäna på att omvärdera din tolkning av ordet skuld.
Ja, någon form av kärlek känner jag absolut. Kanske kan man inte känna riktig tacksamhet utan att samtidigt känna kärlek.
Och kanske skulle du tjäna på att omvärdera din tolkning av ordet skuld.
Vet du vad? Du har rätt! :)
Vet du vad? Du har rätt! :)
Även om jag nog tycker att alla ord borde få finnas.
Jag kanske uttryckte mig oklart, men syftade alltså inte på situationen eller relationen terapeut - patient. Utan på andra förhållanden i livet där personen inte tar betalt, men ändå ger "inspiration till ändrade tankebanor" och kanske till och med ger backning samt vägledning i livet. Vilket då blir en form av själsgåvor.
Jag inbillar mig att jag förstår innebörden av ett uttryck som "själsgåvor". Dock lät jag mig luras av ditt citat, som jag uppfattade som centrerat kring terapeuten.
Varför det uppstod en allergisk reaktion mot ordet "skuld" förstår jag inte.
Ledtråd: Man får respons på de ord man väljer att använda. Jag tror efter ditt förtydligande att vi kanske har olika syn på vad en "tacksamhetsskuld" egentligen är. Min syn ligger nära Ninas, som hon beskriver den ovan, även om jag inte skulle säga att ordet inte borde finnas, eftersom jag är de många ordens kvinna. Tacksamhetsskuld är för mig ett problematiskt begrepp när det gäller saker som inte är så lätta att räkna. Det är en sak att stå i "moralisk" skuld till varandra för att den ene hjälpt den andre med flytten eller tagit över ett av vederbörandes arbetspass; det är en skuld som i någon mån är räknebar och som kan betalas enligt principen "som du för mig, så jag för dig". Det är också en skuld som, åtminstone i tanken, kan indrivas av gäldenären om så krävs (även om det kanske inte skulle vara riktigt fint sätt). Om person A istället för flytthjälp bidragit med det uttalande som övertygade person B om att det trots allt inte var någon bra lösning att hoppa från Västerbron blir det svårare att se i vilken valuta B kan gälda sin skuld. För att B skall kunna betala tillbaka krävs ju i princip att A i sin tur hamnar i en situation då han/hon vill avsluta sitt liv i förtid, vilket kanske inte är sannolikt - och vilket B, om han/hon är A:s vän, antagligen hoppas aldrig kommer att hända. Man kan tänka sig att B kan lösa sin skuld med avbetalning, men hur avgör man hur många "mindre avgörande saker" som A:s "livräddande uttalande" är värt? Nu väljer jag det mest extrema exemplet (inte helt taget ur luften dock, med tanke på den inledande diskussionen), men även för mindre avgörande saker än så gäller ju ofta att man inte kan betala tillbaka i samma valuta. Hur kan man då avgöra när skulden är gäldad, och vem avgör? Här tycker jag att skuldresonemanget blir oanvändbart och tämligen ointressant, för andra än den som antingen får ut något av att poängtera sitt underläge genom att poängtera sin skuld eller den som får ut något av att poängtera sitt överläge genom att poängtera den andres skuld.
Däremot föder ju tacksamhet som regel sympati, och därmed en vilja att göra goda gärningar gentemot den person man är tacksam mot (eller för den delen tacksam för). Ofta även, i det fall man inte är i en situation där man kan göra något för den person man har att tacka, en vilja att själv göra samma sak för någon annan, som någon gjort för en själv. Jag tror för min del att tacksamhet föder mer gott än skuld (se Ninas inlägg).
Jag inbillar mig att jag förstår innebörden av ett uttryck som "själsgåvor". Dock lät jag mig luras av ditt citat, som jag uppfattade som centrerat kring terapeuten.
Ledtråd: Man får respons på de ord man väljer att använda. Jag tror efter ditt förtydligande att vi kanske har olika syn på vad en "tacksamhetsskuld" egentligen är. Min syn ligger nära Ninas, som hon beskriver den ovan, även om jag inte skulle säga att ordet inte borde finnas, eftersom jag är de många ordens kvinna. Tacksamhetsskuld är för mig ett problematiskt begrepp när det gäller saker som inte är så lätta att räkna. Det är en sak att stå i "moralisk" skuld till varandra för att den ene hjälpt den andre med flytten eller tagit över ett av vederbörandes arbetspass; det är en skuld som i någon mån är räknebar och som kan betalas enligt principen "som du för mig, så jag för dig". Det är också en skuld som, åtminstone i tanken, kan indrivas av gäldenären om så krävs (även om det kanske inte skulle vara riktigt fint sätt). Om person A istället för flytthjälp bidragit med det uttalande som övertygade person B om att det trots allt inte var någon bra lösning att hoppa från Västerbron blir det svårare att se i vilken valuta B kan gälda sin skuld. För att B skall kunna betala tillbaka krävs ju i princip att A i sin tur hamnar i en situation då han/hon vill avsluta sitt liv i förtid, vilket kanske inte är sannolikt - och vilket B, om han/hon är A:s vän, antagligen hoppas aldrig kommer att hända. Man kan tänka sig att B kan lösa sin skuld med avbetalning, men hur avgör man hur många "mindre avgörande saker" som A:s "livräddande uttalande" är värt? Nu väljer jag det mest extrema exemplet (inte helt taget ur luften dock, med tanke på den inledande diskussionen), men även för mindre avgörande saker än så gäller ju ofta att man inte kan betala tillbaka i samma valuta. Hur kan man då avgöra när skulden är gäldad, och vem avgör? Här tycker jag att skuldresonemanget blir oanvändbart och tämligen ointressant, för andra än den som antingen får ut något av att poängtera sitt underläge genom att poängtera sin skuld eller den som får ut något av att poängtera sitt överläge genom att poängtera den andres skuld.
Däremot föder ju tacksamhet som regel sympati, och därmed en vilja att göra goda gärningar gentemot den person man är tacksam mot (eller för den delen tacksam för). Ofta även, i det fall man inte är i en situation där man kan göra något för den person man har att tacka, en vilja att själv göra samma sak för någon annan, som någon gjort för en själv. Jag tror för min del att tacksamhet föder mer gott än skuld (se Ninas inlägg).
Då förstår jag. Men "tacksamhetsskuld" borde konstruera sympati, "tacksamhet" skapar empati, och otvetydigt "goda gärningar" föder kärlek. Om jag får dela in. :)
Tacksamhetsskuld - konstruerar - sympati.
Tacksamhet - skapar -empati.
Godhet - föder - kärlek.
Ibland blir det så himla svårt att skilja själva handlingen ifrån personen dock, det var lite därför jag undrade kring vilken relation det uppstår i sådana situationer.
Ny fynd inom området depression och piller: Club-drug cures depression (http://www.eurograduate.com/article.asp?id=1435&pid=2) . Titeln är självklart bullshit men kan ju kanske vara lovande.
The fat guy
2008-06-27, 19:23
Jag är ingen psykolog och allt jag skriver grundar sig på mina ytterst oprofessionella observationer. Behöver inte betyda att mina reflektioner är dåliga/sämre för det, men bara så att du vet.
För mig verkar det som att du fastnat i ett visst mönster. Ett visst tankemönster följt av ett visst beteendemönster som i sin tur är följt av den här mörka verklighetsuppfattningen som du har, det här mentala tillståndet dvs.
Med antagandet utav att detta stämmer så är lösningen att du bryter dig ut ur det här jäkla självdestruktiva mönstret. Banka in i ditt huvud det du säkert vet; att inget är värt detta mentala tillstånd, INGET och få din kraft till att påbörja (fortsätta?) din kamp mot att bryta dig ur mönstret.
Någonstans måste du kanske inse att ditt bästa kanske inte räcker till och faktiskt sträcker ut din hand och får hjälp. Jag föreslår kognitiv beteende terapi, för vad jag har förstått så sysslar beteendevetare med att ändra tankebanor och för mig verkar det som om det är det du behöver, en helt ny, ljusare, riktning på dina tankar.
Ljuset finns där ute, gäller bara att vara mottaglig för det :)
Ursäkta för att jag drar upp en gammal tråd. Men jag vill bara tacka Looney för att han/hon tog sig tid att svara på mitt sjuka inlägg. Jag har gjort som Looney "anvisat", endast för att jag fick någon som helst respons som låtit vettig, och mår idag avsevärt bättre. Tack! Tack! Tack, för att du tig dig tid! TACK!!! :)
Ny fynd inom området depression och piller: Club-drug cures depression (http://www.eurograduate.com/article.asp?id=1435&pid=2) . Titeln är självklart bullshit men kan ju kanske vara lovande.
Det publicerades en polsk studie nu i juni som påvisade en brist på varaktig effekt hos möss och råttor.
Mer studier kommer nog, så får vi se varthän det barkar.
Abstract:
Lack of persistent effects of ketamine in rodent models of depression.
Popik P, Kos T, Sowa-Kućma M, Nowak G.
Behavioral Neuroscience and Drug Development, Institute of Pharmacology, Polish
Academy of Sciences, 12 Smetna Street, 31-343, Kraków, Poland,
nfpopik@cyf-kr.edu.pl.
RATIONALE: We investigated the immediate and enduring effects of ketamine in
behavioral and neurochemical assays predictive of antidepressant activity.
MATERIALS AND METHODS: One week after a single administration of ketamine (50-160
mg/kg), otherwise experimentally naive rats and mice were tested either in the
forced swim test (FST) or the tail suspension test (TST). Other mice were also
tested twice in the FST: immediately and 2 weeks after a single dose (1.25-50
mg/kg) of ketamine. In the next series of experiments, rats treated for 2 weeks
twice daily with ketamine (50 or 160 mg/kg) or desipramine (10 mg/kg) were
challenged with apomorphine and scored for locomotor activity and assayed for the
density of cortical beta-adrenoceptors. The latter test was also carried out in
rats that had received a single dose of ketamine (50 mg/kg) 1 week before the
assay. The antidepressant-like (FST) and locomotor effects of ketamine (50 mg/kg)
and desipramine (10 mg/kg) were assessed after their chronic (2 weeks, twice
daily) administration as well. RESULTS: We report the lack of enduring
antidepressant-like effect of ketamine in both rats and mice. A 2-week treatment
with ketamine neither changed apomorphine-evoked locomotor hyperactivity nor did
it decrease the density of cortical beta-adrenoceptors. However, some tolerance
to the antidepressant-like effect of ketamine was noted in the FST, but it was
accompanied by sensitization to its locomotor stimulatory effects. CONCLUSIONS:
These data indicate that ketamine neither produces enduring antidepressant-like
effects in rodents nor does it display antidepressant-like behavioral or
neurochemical effects after chronic treatment.
JustinCredible
2008-11-03, 13:48
Jag har blivit diagnoserad (påhittat ord?) med OCD (Obsessive Compulsive Disorder - Tvångssyndrom.) Som värst har jag inte lämnat rummet på ungefär ett år, vilket är ganska sjukt när jag tänker efter. Kunde se årstider passera utanför fönstret. Men iaf, nu börjar jag fundera om jag inte har Aspergers. Läste en bok om en kille med Aspergers och vissa tvångsliknande symptom förekommer (måste ha på sig samma kläder, äter samma sak varje dag, måste börja vissa saker exakt samma tid varje dag.) Jag har även andra sympton som känslighet för ljud (pallar inte att gå vid bilvägar utan att hålla för öronen. Och har öronproppar i öronen nästan hela dagen. Tror jag skrev om det i nån annan tråd.) Och kan inte gå i motvind lol. Blir koko av motvind helt enkelt. Är inte ett dugg social, bryr mig inte om att umgås överhuvudtaget. Har inte varit med någon på ungefär 1½ år (med vissa små undantag.) Före det så umgicks jag inte med någon på nästan tre år. Saknade inte umgänge ett dugg. Har två intressen som i princip är det enda jag sysslar med hela dagarna. Förutom att äta, vilket jag måste göra samma tid varje dag. Gjorde ett Asperger test på internet nu och fick i princip full poäng. Så vad ska man göra nu? Börja ta aspiemedicin och få diagnosen av en psykolog och sedan köra på det eller. Vad betyder en diagnos egentligen
Börja ta aspiemedicin och få diagnosen av en psykolog och sedan köra på det eller. Vad betyder en diagnos egentligen
Om du är orolig för att du har aspergers så kan du ju tala med läkare om saken (känns dock som att insikten att man kanske har det talar emot och inte för).
Att försöka diagnostisera sig själv på internet leder inte ofta till annat än att man tror man är mer sjuk än vad man egentligen är då vi alla har våra fuffens för oss.
När det gäller att diagnostisera aspbergers så är det vanligtvis en ganska tradig utredning och allt annat än en kort process.
Nej, börja inte behandla dig själv med aspergersmediciner utan utröna först om du har det.
När det gäller vad en diagnos egentligen är så är det inget annat än när en läkare gjort de fynd (oftast kliniska) som krävs för att just sätta en diagnos enligt ICD10.
Aspergers är väldigt överdiagnosticerat just nu tycker jag, har för mig att jag läste nån experts uttalande som var några år gammalt där han sa att 5 på 1000 kunde få diagnosen, och vissa menar att det är ännu färre. Det är värt att ha sådant i åtanke när man tittar på kriterierna, för de är så lösa att nästintill alla kan passa in på dem med lite vilja. Ok, du är inte så social, men tänk dig en skola med 1000 elever, är du bland de 5 minst sociala då? Att vara den där ensamma och lite konstiga killen i klassen borde inte på långa vägar räcka för att få en så pass tung diagnos som aspergers, så vanligt är det inte.
Några mediciner finns inte, det du får hjälp med är snarare möjlighet att gå i specialskola, möjlighet till träning i social förmåga etc. Det kan utformas mycket efter dina behov.
Anton Fräs
2008-11-03, 23:12
Haft ett par depressioner, lider fortfarande av det men är mycket mycket bättre än för 6 -7 månader sedan. Ångest över att man alltid måste prestera och alltid vara bra och att man alltid måste bete sig på ett speciellt sätt är väl det som är bekymret just nu. Suck, skönt att det inte är som förr åtminstonde :) Livet är på det hela, gott, trots själsliga bekymmer.
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.