Visa fullständig version : matnojjor på jobbet
Behöver lite tankar, synpunkter och råd
Jag har lite issues med det här med mat ibland. (Som jag tror till stor del beror på kräkfobi jag har, och eftersom man kan bli dålig av mat så är jag ibland överdrivet fixerad vid hur maten har tilllagats, att den verkligen är genomstekt, hur den har hanterats osv Allt för att den ska vara så "säker" som möjligt)
Hur som helst: Jag arbetar på ett boende för barn, avlastningshem. Vi lagar all mat själva och vi äter tillsammans med kidsen. Jättebra. Förrutom att det utvecklat sig till ett mindre företag för mig att hela tiden se till att antingen det blir jag som lagar maten ( då kan jag se till att den hanteras så att jag vet att den är okej) eller försöka styra vilken mat som ska ätas om nån annan ska laga den. (Viss mat är det ju mindre risk med osv)
Ska säga att jag har inte problem med alla som lagar maten, de flesta litar jag på typ helt och hållet ( eller iaf inte mindre än på mig själv. Det händer att jag inte litar på mig själv nämligen också ;) ) Men en del litar jag inte alls på och jag vill verkligen inte äta vissas mat.
Förrutom att grundproblemet är att jag har en överdriven rädsla för det här och att det har tagit för stor plats ( är medveten om detta) så vill jag veta hur jag ska göra. ( Nu är det liksom som det är och man ändrar inte såna här grejor över en natt)
Jag pallar inte hålla på längre. Hur skulle ni göra?
Skulle ni tala om för de ni jobbar med ( de jag jobbar mest med räcker, vi är bara 4 med mig i mitt lag) hur det ligger till? För man lär ju undra varför jag inte äter och har med mig egen mat ibland. Plus att jag känner att jag pikar de andra, typ att deras mat smakar skit, fast att det inte beror på det utan det bara e jag som är...knäpp. Jag kan absolut tänka mig att berätta, det är ju som det är och detta är bara en liten del av mig och en kille vet redan typ. Men jag är orolig för hur det blir sen. Kommer de liksom tycka synd om mig de gångerna jag får äta mackor/ ta fram matlåda? "Aha, nu har hon såndär ångest igen. Så får hon äta mackor. Stackars"
Jag vill verkligen inte det. För det är inte synd om mig. Jag klarar bara inte av att äta all mat just nu. Det jobbiga är att de andra inte vet och att jag måste hålla på och hela tiden se till så att maten blir "säker"
Förstår att detta är svårt att svara på, men hur fanken löser man det här?
Önskar jag kunde säga att jag är allergisk, ingen skulle fundera mer över det liksom. Visst det är tråkigt, men det är som det är, och så vill jag att man ska se detta också.
Även om jag kan skämta om min nojjighet och gör ganska ofta så vill jag gärna att ni håller tråden seriös. Inte läge att skämta just nu alltså. Tack ;)
Ska säga med att, att inte äta alls inte är en bra idé. Jag jobbar långa dagar och det är ett aktivt jobb så jag måste ha energi annars blir jag inge rolig att jobba med.
Men hur kommer man se på mig? Jag vet att jag inte är ensam, väldigt många har sina egenheter och knäppheter, bara det oftast behöver man inte vädra dom med andra, och det påverkar inte min lämplighet att arbeta med det jag gör (väl? jag är inte så övertygad som jag låter) Ändå är jag väl rädd att nån ska tycka att en sån knäppis kan vi inte ha här. Men jag är inte fobisk mot barn iaf...;)
tossefar
2008-04-08, 02:29
Jag tycker egentligen inte att du ska berätta. Jag skulle vara rädd för att det blir lite väl personligt för en arbetsplats. Kan du inte ta tillfället i akt att laga riktigt nyttiga och bra (ur träningssynpunkt) matlådor? Mer jobb, men ett problem mindre.
Det självklara svaret är att du borde försöka lösa problemet. Farmaci och proffshjälp. Detta vet du redan och du får säkert redan hjälp, men det skadar kanske inte att säga igen...
Själv tycker jag att främmande barn är störtäckliga :)
Jag tycker egentligen inte att du ska berätta. Jag skulle vara rädd för att det blir lite väl personligt för en arbetsplats. Kan du inte ta tillfället i akt att laga riktigt nyttiga och bra (ur träningssynpunkt) matlådor? Mer jobb, men ett problem mindre.
Fast det är en rätt personlig arbetsplats. Vi är inte så många anställda och man kommer nära varandra i detta jobbet, går inte att undgå. Men visst, sen skulle ju inte jag berättat detta utan anledning. Men hur menar du mer specifikt? Varför är det för personligt och vad händer om man är för personlig?
Fast jag tränar inte :D
Sedan äter vi oftast nyttigt på jobbet. Typ sån mat jag äter hemma.
Men visst kan jag börja ta med egen mat, med det är ju just det. De lär ju undra varför jag gör det liksom.
Jag tycker egentligen inte att du ska berätta. Jag skulle vara rädd för att det blir lite väl personligt för en arbetsplats. Kan du inte ta tillfället i akt att laga riktigt nyttiga och bra (ur träningssynpunkt) matlådor? Mer jobb, men ett problem mindre.
Det självklara svaret är att du borde försöka lösa problemet. Farmaci och proffshjälp. Detta vet du redan och du får säkert redan hjälp, men det skadar kanske inte att säga igen...
Jag håller med dig, men sedan är mina tankar inte helt åt skogen, för det är viktigt med hantering av mat, det tror jag de flesta tycker.Och de flesta vill väl att alla ska veta att kyckling ska vara genomstekt tex ( en på jobbet har flera gånger visat att han inte har stenkoll direkt) ? Jag vill fan inte äta mat av en sån. Sedan vet jag att min oro är sådär 100 ggr större än normalt. Och att det tagit lite för stora proportioner. Ville bara säga att det inte är så att det finns det som är odiskutabelt friskt och det som är odiskutabelt sjukt
(Men min oro är med största sannolikhet större än normalt)
tossefar
2008-04-08, 03:27
Varför är det för personligt och vad händer om man är för personlig?
.
Jag vill inte att folk jag arbetar med ska veta precis hur jag mår och känner. Att de (i all välmening) ska dalta med mig när jag egentligen bara vill tänka på annat.
Men du kanske inte tycker likadant :)
Jag vill inte att folk jag arbetar med ska veta precis hur jag mår och känner. Att de (i all välmening) ska dalta med mig när jag egentligen bara vill tänka på annat.
Men du kanske inte tycker likadant :)
Jag skulle ju inte talat om det om det bara för sakens skull förstås. Men jag tror jag skulle tycka det vore värre om de uppstår massa frågor och eventuella spekulationer.
Jag tror jag kan framföra det på ett bra sätt. Säga precis som det är, inte ala snyfthistoria. Understryka att det enda jobbiga vore om de började tycka synd om mig, det jobbiga för mig är inte att jag får fixa egen mat ibland.
Det är en fis i rymden.
Och när jag tänker efter så behöver jag bara säga det till två stycken. Den tredje bryr jag mig inte om ifall hon eventuellt spekulerar. Och den ena av de två vet typ redan.
ManuelIT
2008-04-08, 03:53
Vad är det för fel på att ta med sig egna matlådor? På andra arbetsplatser, inklusive ställen där mycket av maten kan lagas på plats, är det vanligt med att ta med sig egen mat.
Jag jobbar själv på dagis och jag tar med mig egen mat och har aldrig ens tänkt tanken att förklara för någon varför jag gör så. Ingen bryr sig.
Vad är det för fel på att ta med sig egna matlådor? På andra arbetsplatser, inklusive ställen där mycket av maten kan lagas på plats, är det vanligt med att ta med sig egen mat.
Jag jobbar själv på dagis och jag tar med mig egen mat och har aldrig ens tänkt tanken att förklara för någon varför jag gör så. Ingen bryr sig.
Aldrig varit med om att någon gjort det på nåt av de boendena ( 4 stycken)jag varit på. (För att det är så förmånligt förmodligen. Varför skulle man ta med sig egen mat när det kostar 100 spänn i månaden och då får man äta allt (frukost,lunch,fika,middag)? Och när det är bra mat dessutom ( förrutom att den är livsfarlig då;) ) Sålänge man inte av medicinska skäl måste hålla sig till en viss kost eller är vegan eller så så hade iallafall jag undrat varför man tog med egen mat
Hade det varit en annan arbetsplats och ett annat typ av jobb hade jag tänkt som du, men det är annorlunda här. Mkt möjligt att jag överskattar hur mkt folk bryr sig, men det är inte så att vi är ett stort gäng personal som går på varsin lunchrast och en del tar med sig mat och en del inte. Man jobbar väldigt nära varandra här
bulldozer
2008-04-08, 07:10
Folk kan ju också bli stötta om du berättar att du inte klarar av att äta mat
som de har lagat. Du sa ju att vissa litar du på vissa inte, risken är att du blir
en nagel i ögat för de personer vars mat du inte äter dvs att de tar illa upp.
Bättre att ta med random matlådor med bra mat.
Ignatius72
2008-04-08, 07:20
1. Folk lär ju ha märkt dina nojjor redan. jag har jobbat på ett liknande ställe och vid ett tillfälle var det en kille (jefla bodybuildare) som var extremt noga med sin mat, så när han jobbade så lagade han alltid maten. Perfekt tycket jag, för då slapp jag laga och han fick den som han ville.
2. Ingen annan kommer att lösa problemet åt dig, så det hänger på dig. Laga själv hemma-dyrt och omständigt och folk kommer att tycka du är märklig om du inte har en bra ursäkt. Laga all mat på jobbet-ingen skulle väl böla om det? eller testa någon form av KBT.
Dumleman
2008-04-08, 07:45
Du kanske kan försöka tänka på hur många och hur ofta som blivit sjuka av maten på jobbet när du inte har lagat den? Har det någonsin inträffat? Tyvärr är grejen med nojjor att det är svårt att tänka rationellt om "faran". Jag är säker på att du kan lägga fram din matnojja för dina arbetskamrater på ett bra sätt. Lägg fram alternativen, att du vill laga maten och att det inte har något med dem personligen att göra, att du aldrig äter ute etc. Alla har mer eller mindre någon nojja men vissa är jobbigare än andra att bära i det vardagliga livet.
Liten Men Fet
2008-04-08, 10:11
Det kanske inte är så bra att ta med egna matlådor och undvika att äta när en del lagar för då kanske dina nojor utvecklas och blir värre.
Man ska veta att man kan äta bra mycket lustiga grejer innan man blir dålig av dom, sen brukar man inte kräkas i brådrasket utan man kanske bara får lite fart i baken så att säga.
Du arbetar på ett hem där maten lagas till dom som vårdas där, alltså är kraven på nya fräscha råvaror ganska stor. Angående kycklingen så tror jag att du överdriver, alla svenskar har fått höra från barnsben att man måste steka kycklingen ordentligt och därför översteker 90 % kyckling så den blir torr och trist.
Största risken du utsätts för är att maten inte skulle vara god och det bör man nog klara.
Dom andra som du jobbar med vill säkert inte heller bli sjuka så dom har nog rätt bra koll dom med och är nog onödigt orolig.
Vet inte hur du ska lösa det men det vore nog bra om du kan jobba med det, antingen på egen hand eller om det är allvarligt kanske kan man ju söka professionel hjälp. Man behöver inte vara självmordsbenägen eller helt vansinnig för att gå till en psykolog. Dom är bra på småsaker också.
Langster
2008-04-08, 10:41
Sök hjälp och berätta för de andra, är de inte helt dumma i huvudet så förstår de att folk kan ha nojjor. Det lär iaf bli tusen gånger lättare för dig om de vet varför du reagerar på vissa sätt.
Langster
2008-04-08, 10:44
Folk kan ju också bli stötta om du berättar att du inte klarar av att äta mat
som de har lagat. Du sa ju att vissa litar du på vissa inte, risken är att du blir
en nagel i ögat för de personer vars mat du inte äter dvs att de tar illa upp.
Bättre att ta med random matlådor med bra mat.
Typ sämsta rådet någonsin, problemet är inte att hon inte litar på folk, det är att hon har matnojja, det är problemet som ska åtgärdas. Vill man sedan ha med sig matlådor av någon annan (vettig) anledning så är det helt okej, men så länge det beror på problemet löser hon inget genom att smita på det sättet.
1. Folk lär ju ha märkt dina nojjor redan. jag har jobbat på ett liknande ställe och vid ett tillfälle var det en kille (jefla bodybuildare) som var extremt noga med sin mat, så när han jobbade så lagade han alltid maten. Perfekt tycket jag, för då slapp jag laga och han fick den som han ville.
2. Ingen annan kommer att lösa problemet åt dig, så det hänger på dig. Laga själv hemma-dyrt och omständigt och folk kommer att tycka du är märklig om du inte har en bra ursäkt. Laga all mat på jobbet-ingen skulle väl böla om det? eller testa någon form av KBT.
Jag har en bra ursäkt. (?)
Laga all mat på jobbet-ingen skulle väl böla om det?
Vad menar du?
Du kanske kan försöka tänka på hur många och hur ofta som blivit sjuka av maten på jobbet när du inte har lagat den? Har det någonsin inträffat? Tyvärr är grejen med nojjor att det är svårt att tänka rationellt om "faran". Jag är säker på att du kan lägga fram din matnojja för dina arbetskamrater på ett bra sätt. Lägg fram alternativen, att du vill laga maten och att det inte har något med dem personligen att göra, att du aldrig äter ute etc. Alla har mer eller mindre någon nojja men vissa är jobbigare än andra att bära i det vardagliga livet.
Jag äter ute. Även på pizzerior :D
Det finns som sagt ingen självklar logik i detta. Ibland går det att äta ute, och det är oftast, ibland inte. Likadant på jobbet. Ibland går de, ibland inte.
Jag har tänkt tankarna som du skriver först, men det räcker inte riktigt. (Även om de är sanna)Det finns andra tankar som konkurrerar...
Det kanske inte är så bra att ta med egna matlådor och undvika att äta när en del lagar för då kanske dina nojor utvecklas och blir värre.
Man ska veta att man kan äta bra mycket lustiga grejer innan man blir dålig av dom, sen brukar man inte kräkas i brådrasket utan man kanske bara får lite fart i baken så att säga.
Du arbetar på ett hem där maten lagas till dom som vårdas där, alltså är kraven på nya fräscha råvaror ganska stor. Angående kycklingen så tror jag att du överdriver, alla svenskar har fått höra från barnsben att man måste steka kycklingen ordentligt och därför översteker 90 % kyckling så den blir torr och trist.
Största risken du utsätts för är att maten inte skulle vara god och det bör man nog klara.
Dom andra som du jobbar med vill säkert inte heller bli sjuka så dom har nog rätt bra koll dom med och är nog onödigt orolig.
Vet inte hur du ska lösa det men det vore nog bra om du kan jobba med det, antingen på egen hand eller om det är allvarligt kanske kan man ju söka professionel hjälp. Man behöver inte vara självmordsbenägen eller helt vansinnig för att gå till en psykolog. Dom är bra på småsaker också.
Förmodligen;)
Det du skriver är sant, men...ja, det hjälper inte i nuläget som sagt.
Sök hjälp och berätta för de andra, är de inte helt dumma i huvudet så förstår de att folk kan ha nojjor. Det lär iaf bli tusen gånger lättare för dig om de vet varför du reagerar på vissa sätt.
Jag tror, eller jag vet, att de kommer ta det bra. Det jag var orolig för är tycka-synd-om-grejen
Har du funderat på kognitiv beteendeterapi?
Har du funderat på kognitiv beteendeterapi?
Nån form av terapi, vilket form är upp till experterna att avgöra;) . Vet inte vilken som är lämpligast här. Tänkte se om jag kan göra nåt åt kräkfobin eftersom den är roten till rätt mycket. Den kanske inte tar bort allt, men om jag kan ta bort det eller göra det bättre så borde mkt ångest bli bättre eftersom kräkas liksom är det absolut värsta som kan hända ( i min värld)
Kan inte minnas senaste gången något sånt hände (själva fysiska handlingen alltså) och då har jag ändå ätit mat vars hygien kraftigt kunde ifrågasättas.
KBT är förmodligen någonting som du borde kolla upp, om du gått med det länge så kommer det förmodligen inte trollas bort.
Kan inte minnas senaste gången något sånt hände (själva fysiska handlingen alltså) och då har jag ändå ätit mat vars hygien kraftigt kunde ifrågasättas.
KBT är förmodligen någonting som du borde kolla upp, om du gått med det länge så kommer det förmodligen inte trollas bort.
Nä, jag vet. Det har liksom bara inte varit ett egentligt problem för mig eller handikappande för mig i livet. Har jag haft en sån dag så har jag bara fått äta nåt annat och så inte mer med det . Inte så att varje måltid är ett helvete eller så. Äter ute ofta och har aldrig hoppat över att äta något på kalas vad jag kan minnas. Det är nu på jobbet som det börjat bli ett problem.
Nä, jag vet. Det har liksom bara inte varit ett egentligt problem för mig eller handikappande för mig i livet. Har jag haft en sån dag så har jag bara fått äta nåt annat och så inte mer med det . Inte så att varje måltid är ett helvete eller så. Äter ute ofta och har aldrig hoppat över att äta något på kalas vad jag kan minnas. Det är nu på jobbet som det börjat bli ett problem.
Ta tag i det! Det är trots allt ivägen.
Liten Men Fet
2008-04-08, 11:52
Nä, jag vet. Det har liksom bara inte varit ett egentligt problem för mig eller handikappande för mig i livet. Har jag haft en sån dag så har jag bara fått äta nåt annat och så inte mer med det . Inte så att varje måltid är ett helvete eller så. Äter ute ofta och har aldrig hoppat över att äta något på kalas vad jag kan minnas. Det är nu på jobbet som det börjat bli ett problem.
Men då kanske det är dags att ta tag i det, förmodligen kan du bli av med det relativt lätt med professionell hjälp. Även om du klarar dig bra ändå så skulle det inte vara mycket lättare att slippa det helt?
Är det så lindrigt att du kan äta ute oftast så krävs det nog ganska liten insats för att bli av med det helt.
Om man planerar ännu längre så kanske du får barn i framtiden och då kan det vara skönt att slippa oroa sig för att föra över det på barnen som är väldigt mottagliga för vad mamma gör.
Men då kanske det är dags att ta tag i det, förmodligen kan du bli av med det relativt lätt med professionell hjälp. Även om du klarar dig bra ändå så skulle det inte vara mycket lättare att slippa det helt?
Är det så lindrigt att du kan äta ute oftast så krävs det nog ganska liten insats för att bli av med det helt.
Om man planerar ännu längre så kanske du får barn i framtiden och då kan det vara skönt att slippa oroa sig för att föra över det på barnen som är väldigt mottagliga för vad mamma gör.
Absolut. Har också tänkt på det.
(Sen tror jag att detta att bli mamma i sig kan ta bort en del av mina "knäppheter". Inte för att det hindrar att söka hjälp. För det kanske inte alls tar bort det "av sig självt" och självklart önskar jag inte föra över mina nojjor)
Ganymedes
2008-04-08, 12:49
Jag har inget direkt att tillföra, men jag får äntligen använda ordet ortorexi iaf! :)
bulldozer
2008-04-08, 13:22
Typ sämsta rådet någonsin, problemet är inte att hon inte litar på folk, det är att hon har matnojja, det är problemet som ska åtgärdas. Vill man sedan ha med sig matlådor av någon annan (vettig) anledning så är det helt okej, men så länge det beror på problemet löser hon inget genom att smita på det sättet.
Förlåt, jag uppfattade det som att hon undrade om hon skulle berätta eller inte..
Sen tyckte jag att hon skrev att det fanns vissa hon lita på och andra inte, då
tänkte jag att det lär bli lite spänt i gruppen om man berättar att man bara
litar på "vissa" som lagar mat.
Måste ha missuppfattat nåt då.. Skyller på att jag var nyvaken..
Slartibartfast
2008-04-08, 13:28
Jag är också emetofobiker. Jag klarar inte av att se/höra folk spy. Undviker det även själv i det yttersta.
Fjärde vanligaste fobin i världen.
Jag har inget direkt att tillföra, men jag får äntligen använda ordet ortorexi iaf! :)
Vad har ortorexi med saken att göra?
Förlåt, jag uppfattade det som att hon undrade om hon skulle berätta eller inte..
Sen tyckte jag att hon skrev att det fanns vissa hon lita på och andra inte, då
tänkte jag att det lär bli lite spänt i gruppen om man berättar att man bara
litar på "vissa" som lagar mat.
Måste ha missuppfattat nåt då.. Skyller på att jag var nyvaken..
Men om jag ska berätta så kommer jag ju inte säga att "Ja dig Kalle tex, dig litar jag inte på alls". Kommer inte peka ut nån särskild. Sen att det är värre med en del det behöver ju bara jag veta
Ignatius72
2008-04-08, 15:08
Om du ser till att laga maten så är det ju inga problem eller hur? Då är det ju bara att göra det, ingen skulle böla om det utan vara glada för att någon tog hand om matlagningen.
Om du ser till att laga maten så är det ju inga problem eller hur? Då är det ju bara att göra det, ingen skulle böla om det utan vara glada för att någon tog hand om matlagningen.
Men jag vill inte ha det så. Det är både opraktiskt och onaturligt. Det ter sig naturligt att man delar på det, eftersom tiderna man jobbar varierar och det verierar vem som har hand om den mest krävande ungdomen osv.
Svårt att förklara mer än att det inte blir bra. Och jag tror inte alls att det uppskattas av alla att jag överlämnar ansvaret till de andra att ta hand om barnen ( när det egentligen var min "tur" att ta hand om dom) för att jag ska laga maten jämt. Man vill dela på arbetsuppgifterna
Vi har krävande barn
Ignatius72
2008-04-08, 15:24
Men jag vill inte ha det så. Det är både opraktiskt och onaturligt. Det ter sig naturligt att man delar på det, eftersom tiderna man jobbar varierar och det verierar vem som har hand om den mest krävande ungdomen osv.
Svårt att förklara mer än att det inte blir bra. Och jag tror inte alls att det uppskattas av alla att jag överlämnar ansvaret till de andra att ta hand om barnen ( när det egentligen var min "tur" att ta hand om dom) för att jag ska laga maten jämt. Man vill dela på arbetsuppgifterna
Vi har krävande barn
jag förstår. Då återstår ju bara att ta tag i dina issues.
Jo. Jag vet ju dock inte när det blir bättre, men nån lösning fram tills dess ska det väl finnas. Att säga som det är går inte att komma ifrån att det sällan är fel. Det finns onekligen nåt tilltalande med det.:)
Men som sagt, större problem har väl lösts här i värden, så detta ska nog lösas också
Liten Men Fet
2008-04-08, 16:07
Jo. Jag vet ju dock inte när det blir bättre, men nån lösning fram tills dess ska det väl finnas. Att säga som det är går inte att komma ifrån att det sällan är fel. Det finns onekligen nåt tilltalande med det.:)
Men som sagt, större problem har väl lösts här i värden, så detta ska nog lösas också
Ja absolut men det är ju inte säkert att det blir bättre av sig själv, det kanske förvärras. Att ta steget och söka hjälp för det kan ju tyckas som ett stort och jobbigt steg men det är nog rätt lätt och skönt om du väl gör det.
Ja absolut men det är ju inte säkert att det blir bättre av sig själv, det kanske förvärras. Att ta steget och söka hjälp för det kan ju tyckas som ett stort och jobbigt steg men det är nog rätt lätt och skönt om du väl gör det.
Jo.Jag har rimligtvis bara att vinna på det. Även om det känns jobbigt också. Har aldrig sett mig själv som att jag är nån som tycker sånt är jobbigt. Jag kan snacka om det och har rätt bra inblick och medvetenhet om hur jag funkar. Men jag får nog erkänna att en del av mig inte vill bli bra. Kom inte här och bota mig älskade nojjor. ;)
Men det hör väl till. Klart man spjärnar emot om man är livrädd för spindlar och en del av behandlingen går ut på att hålla i en spindel. Klart männiksor är idioter då. Spindlar är ju livsfarliga.
Well, jag ska ta en första kontakt iallafall.
Tack.
Har aldrig sett mig själv som att jag är nån som tycker sånt är jobbigt. Jag kan snacka om det och har rätt bra inblick och medvetenhet om hur jag funkar. Men jag får nog erkänna att en del av mig inte vill bli bra. Kom inte här och bota mig älskade nojjor. ;)
Men det hör väl till. Klart man spjärnar emot om man är livrädd för spindlar och en del av behandlingen går ut på att hålla i en spindel. Klart männiksor är idioter då. Spindlar är ju livsfarliga.
Well, jag ska ta en första kontakt iallafall.
Hur är "nån som tycker sånt är jobbigt"? ;) För det mesta som vem som helst, frånsett sina nojor (vilket en terapeut också skulle säga dig).
Jag tycker mest att det låter som om du är bra på att intellektualisera kring dina nojor - att man kan snacka om dem och skämta om dem är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är närmare gåtans lösning än den som inte vill göra det. Men det är ganska vanligt, särskilt bland folk som är vana att lägga ut texten överhuvudtaget. När du säger att en del av dig inte vill bli bra (eller snarare, gissar jag, inte vill utsätta sig för det som du inser ingår i behandlingen, d.v.s. Jobbiga Saker) får du dock extra poäng för ärlighet. Så känner de flesta, även om de fattar att de måste ta tag i sina problem. Risken att man ångrar att man tog tag i det är dock bra mycket mindre än risken att man ångrar att man INTE tog tag i det.
Rent praktiskt tror jag också att du får större förståelse för att du har issues som märks på arbetsplatsen om du kan peka på att du faktiskt försöker göra något åt dem.
Hur är "nån som tycker sånt är jobbigt"? ;) För det mesta som vem som helst, frånsett sina nojor (vilket en terapeut också skulle säga dig).
Jag tycker mest att det låter som om du är bra på att intellektualisera kring dina nojor - att man kan snacka om dem och skämta om dem är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är närmare gåtans lösning än den som inte vill göra det. Men det är ganska vanligt, särskilt bland folk som är vana att lägga ut texten överhuvudtaget. När du säger att en del av dig inte vill bli bra (eller snarare, gissar jag, inte vill utsätta sig för det som du inser ingår i behandlingen, d.v.s. Jobbiga Saker) får du dock extra poäng för ärlighet. Så känner de flesta, även om de fattar att de måste ta tag i sina problem. Risken att man ångrar att man tog tag i det är dock bra mycket mindre än risken att man ångrar att man INTE tog tag i det.
Rent praktiskt tror jag också att du får större förståelse för att du har issues som märks på arbetsplatsen om du kan peka på att du faktiskt försöker göra något åt dem.
Nä, det är väl sant. Att intellektualisera för mkt kan väl snarare sätta käppar i hjulet mot en förbättring.
Jag inser iallafall (nu) att jag inte tveklöst tycker själv att jag är knäpp utan att jag faktiskt tycker att det jag gör/undviker är högst rimligt och det är alla andra som är konstiga som inte förstår detta.
Och hade jag inte tyckt det så hade väl problemet redan varit löst. ;)
vBulletin® v3.8.8, Copyright ©2000-2024, Jelsoft Enterprises Ltd.